Blog

12/15/2017 13:05

Literature meets us somewhere between poetry and reality. While reading we are confined in ourselves, perceiving the text through the eyes and minds that life has created for us. I spend most of my time alone in our house, in the woods by the lake. For sure, I work three days a week at a school in Landskrona, by the coast some miles to the west, though there I feel like a temporary guest. This has often been the case for me - being a guest of reality. All my jobs have been temporary, lasting from a few months to several years and often taking place within a wide variety of locations. This has turned me into an onlooker. Sometimes I am reminded of some verses from Paul Simon´s You can call me Al:

A man walks down the street

It's a street in a strange world

Maybe it's the third world

Maybe it's his first time around

Does not speak the language

He holds no currency

He is a foreign man

He is surrounded by the sound, the sound

Cattle in the marketplace

Scatterings and orphanages

He looks around, around

He sees angels in the architecture

Spinning in infinity

He says, "Amen and Hallelujah!"

 

 

Now I spend my life between Bjärnum and Rome. Occasionally, I am together with one of my sisters emptying our parents' home, an epoch has entered the grave, carrying with it memories, some of which were forgotten a long time ago.  

Driving the car from Bjärnum and Hässleholm I am listening to the radio, like the newspapers and the TV it is filled to the brim by with the #MeToo debate. It even made the cover of Time Magazine and in Sweden it has spread like wildfire. A phenomenon that always has been obvious now disperses a tremor all through a nation that seems to be able to concentrate on just one issue at the same time. It´s all or nothing.

I have often worked in surroundings dominated by female employees - in restaurants, schools and among the "development set", in the latter setting I have been involved with gender equality issues, both in the field and at different headquarters, among them the one of UNESCO in Paris, where I for a couple of years worked at the Organization's gender equality department, directly under Madame Bukova, UNESCO's Director General.

In several of these places I have witnessed how power structures govern and distinguish people´s behaviour – for women as well as for men. For sure, I have several times witnessed how men abuse their positions by harassing, offending and insulting women, safely resting within their own sense supremacy, while being protected and spurred by powerful pals. However, I have also experienced how powerful women have abused their authority by harassing both women and men. How they have used the gender weapon as well: "Look at Sture, he is a real, compassionate man who willingly accepts his parental leave to support his hard working wife." "Greta! How can you have the audacity to ask me for maternal leave just to take care for your son, who only suffers from a slight cold? When I had a seriously ill child at home, I sat by his side day and night while I was doing my work from his bedside. I did not take out any leave. Oh no, not me. I have always done my best to fulfil my duties" Or when one of my bosses was accused of harassing her female staff and was able to avoid an internal investigation by accusing the male chief legal officer of sexual harassment directed towards her, thus causing the investigation to be dropped and the numerous complaints against her were eventually left without any measure whatsoever.

No, no, I am not trying to minimize the sexual harassment that women everywhere are exposed to, I just want to point out that discrimination is generally supported by hierarchies fomented by economic, social, religious and political power structures. Who is strong enough to offend others? It often men who are the culprits, acting within the safety net of ancient traditions, which unfortunately to a high degree continues to benefit patriarchal structures and behaviour.

This dos not mean that individual misconduct can be defended by referring to oppressive power structures. A sadistic concentration camp guard, or a member of a Jew massacring Einsatz commando, cannot avoid personal responsibilities by implying he was forced to become a monster due to his submission to a higher authority, something that was convincingly demonstrated by Cristopher Browning´s almost unbearable cruel account -Ordinary Men: Reserve Police Battalion 101 and the Final Solution in Poland.  On a lesser scale, but nevertheless chocking in its disrespect for human feelings is the behaviour of power drunk male elitists´ harassment and abuse of women.

Such men may dress up their despicable behaviour in a feeble defence similar to that of  the desperate murderer in Fritz Lang's movie M- A city loooks for a murderer where Peter Lorre´s character shouts: Aber ich kann nicht!  But I can´t!

Again and again I have to walk the streets and I always feel there is someone after me, silently persecuting me. But I can hear it anyway. It is my own self! Sometimes it´s like I was running after myself. I want to run – get away from myself, but I can´t – I can´t escape from myself.

The murderer in M ​​is an underdog, a pathetic man devoid of any social protection, being far away from an elevated social position, perhaps a contributory cause to why he is raping and murdering those who are even more powerless than he is - little girls. By doing so, he differs from another fictional female abuser – the Latin teacher Caligula in the Swedish director Alf Sjöberg's movie Torment, which won the Grand Prix in Cannes 1946. For sure, Caligula also defends his wickedness by declaring: "I have been ill, very ill." But, then we have seen him in full action, ruthlessly practising his sadistic on his hapless students, while being protected by his superior knowledge in Latin and the backing of the school board he enjoys breaking the will and confidence of those who depend on him:

- I'm presenting them with a sieve - making sure that idiots, loafers and cheaters are caught.

Caligula tears are those of a malignant crocodile. Even though he acknowledges that he is imprisoned by his own sick desire, he nevertheless regards himself as being an exceptional and superior human being. Through his superior language skills and sheltered social position, Caligula is what recently in Sweden has been labelled as a Cultural Personality, with the power and authority to raise or lower those who obey him. An advantage he makes use of while harassing and abusing a poor, unprotected woman who works at the tobacco shop in front of his high school. Ruthlessly he uses her to quench his sexual desires until he destroys her completely.

Power, sex and culture. For more than twenty years, another cultural personality, in charge of a sophisticated culture club in the centre of Stockholm, has ruthlessly abused young women. Married to an academician and thus moving among the elitist circles of Stockholm´s crème de la crème of Parnassian artists and hallowed writers, while he unconstrained pawed young ladies and allegedly committed worse acts of indecencies. A behaviour that surfaced during the ongoing #MeToo hurricane. Several women have witnessed how this so called Cultural Personality had been offering them the opportunity to enjoy the cosy warmth of becoming a literature celebrity. A position that generally does not offer much of an income, transient attention and a degrading dependency on persons who decide if you will be published and rewarded, or rejected and despised.

Any closed community, may it be Hell's Angels, Rotary, The International Organisation of Good Templars or a board of directors of any cooperation or organisation, constitutes a hierarchy and generally conveys a soothing feeling of well-being to its members. Assuring them that they are certainly not "everyone else", but chosen to belong to privileged group. Having been found worthy of belonging to an exclusive circuit. As the advert for the American Express Gold Card states:  Membership has it's privileges. The Bible itself appears to be in agreement with such a statement: "He has tried me, and I have come forth as gold." Hallelujah! You have passed the threshold and reached your goal.

Perhaps the Cultural Personality had contributed to your acceptance by the cultural elite. In spite of all initial humiliation, you might join the reverential choir, hoping for acceptance to High Society: “He the pearly gates will open, so that I may enter in.” Taking part in the activities of the Cultural Personality´s club Forum, perhaps gave you a taste of what could be expected if you were accepted in Stockholm´s exclusive, cultural circles, as one of its members declared:

He is super generous and very charming. He has several agreeable talents, which is why he has succeeded. He talks with at least twenty guests in one evening and always invites someone for dinner, or a glass. He is a mingle master and offers a lot.

Or in the words of a member of the Swedish Academy:

He knows how to live the good life and he is almost alone with that knowledge, he should turn the Forum into a styling school for young men: do not become hipsters, become gentlemen!

I do not know, it may well be that the Cultural Personality is a wonderful person, though an impressive number of young women have on #MeToo testified about despicable sexual behaviour and abuse.  This refined charmer is one of the few who has been deemed worthy of receiving a rare and distinguished royal medal of honour - the Order of the North Star. Grand Cross.  Another academician and member of the Swedish Parnassus acknowledged:

His has done an outstanding effort for literature, music, art - including the reading of Proust's entire narrative series. Many musicians, artists and poets have more or less begun their career towards the cultural heights in this unique basement locale and often performed there for free. Few would be so highly deserved of the Order of the North Star.

Listening to celebrities reading Proust´s entire Remembrance of Things Past? Would it not be more convenient and rewarding to read it alone at home? Why should you bother to seek out a camaraderie for mutual admiration to listen to his "narrative series"? And - "begun their career towards the cultural heights", what heights? To sit and prattle with lecherous old cultural celebrities? Elitist paradises like the club of the Cultural Personality "a rather shabby, windowless locale" illuminated by being:

an assembly point for geniuses where the country's leading writers, actors and musicians gathered to drink wine, mingle and listen to each other.

Being a provincial guy I do not know any of the cultural icons who gather at these watering holes for the chosen ones, though I do know they exist. Some years ago we could read about  count “Noppe” Carl Adam Lewenhaupt's membership club Noppe´s Bar & Restaurang situated with the exclusive High Society enclave of Östermalm in the centre of Stockholm. It had 1,000 elected members and within its inner circle we found the Sweden's King. Noppe´s was an exclusive, very private sphere. According to Noppe himself his clientele was purely elitist:

A clique of noblemen, artists and financiers, though the great sea of people is generally unheard of by common people.

The staff had sworn confidentiality and members unlocked the door with their membership cards.  It was around this private club´s notorious Oldboys´ Twelth hat rumours were spun around the goings-on of the Swedish King and his friends with so-called coffee girls.

Each big city contains such mysterious places. When I as a young man travelled through Europe on the Interrail Pass I once ended up in Munich. Tired and dirty after several days without a shower, I spotted a sign with the word Sauna. As a Nordic youngster I thought in my innocence that a real sauna bath was what I really needed and was ready to spend some money on such a reinvigorating experience. I had left my backpack in the locker room at the Central Station and assumed my clothes did not look so shabby that I would be denied entry. I entered a small lobby, which looked far too luxurious to be the entrance to a bathhouse. With a strange look on his face the guy behind the counter scrutinized me. In those days, I was young and innocent looking, curly haired and blonde and apparently did not have the appearance of being a regular at that peculiar place.

- Are you a member? he wondered.

- No, I'm passing through Munich, I replied.

- Are you friends with any of the club members?

- No, I was just thinking about taking a bath and enjoy the sauna. Would that be possible, even if I´m not a member?

- OK! Sure, that's fine.

- What does it cost?

- This is a member-only establishment, but we welcome guests. Take a look inside and if you want to stay, come out to me again and I will put you on the guest list.

Smiling, he opened a gold-gilded door and I ended up in a large room with a tall chandelier, the floor was red carpeted, a bar covered the entire length of one wall, there was a pool and discreet lighting. I discerned how well-dressed men sat with naked ladies on their knees and among them circulated scantily dressed waitresses with trays, cluttered with drinks and snacks. Some of the guests watched me with surprise and curiosity, while two waitresses stopped abruptly and stared at me with undisguised astonishment. I immediately turned around, waved to the friendly guy at the reception desk and mumbled:

- It was not what I assumed it would be.

I suppose Noppe´s place was not quite as vulgar, but it was certainly not the same kind of place as the one I and a friend ended up in when we visited the Sweden's capital together with a group from Drama, Theatre and Film at Lund University. As the two of us came from the countryside, we decided to get some taste of the nightlife and walked down to the Old Town. However, it turned out that most of the places were closed. We sat down on a bench talking about what we ought to do. A bunch of slightly drunk men in their thirties passed by. They were well-dressed and looked harmless. My study mate stood up and walked over to them, while I was waiting on the bench. They laughed together, the group waved to me when they walked on and my friend told me they had informed him that there was "a cool place" nearby. "It's a speak-easy serving alcohol. I have the address. All you have to do is say Domaszevski to the guy by the door." “Domaszevski? Is that the owner of the place? "" No idea. Probably not, it's apparently the night's password. That’s what they told me. "

We found the black-painted door, there was a beefy guy with a walkie-talkie standing close by. We said "Domaszevski" and were allowed into a basement locale with whitewashed walls and a variety of round coffee tables littered with bottles and glasses. It was smoky and crowded. We found seats by a table with three girls, when they saw our confusion they laughed at us and wondered if we could invite them to a bottle wine. Sure. We ordered two bottles of white, but we had barely poured the wine into the glasses and cheered when someone went from table to table, leaned forward and in broad Stockholm dialect half-whispered: "Razzia", ​​"Razzia". In no time at all the locale was emptied. My friend and I were left alone. We did not want to leave the wine bottles for which we had paid far too much and in a strange, distracted mood we were awaiting what was going to happen. It was like in the movies. We sat alone in the empty room and drank the wine. After spending half an hour there we got up and left. At first we had feared that the entrance door would be locked, it was not and there were no one no in the street. An absurd and enigmatic episode. We definitely did not form an integral part of Stockholm's nightlife.

On the Order of the North Star, Grand Cross, it is written in Latin Nescit Occasum, "It does not know of any decline", though those words do no longer apply to the Culture Personality, who now is under attack from all quarters, one by one exceedingly mucky stories are appearing about him. An unusually mild testimony states:

He held me and actually pawed me all over my body. I managed to get rid of him and then he told me "with that attitude, I will make it sure that you do not become old in this business" and "did you not know who I'm married to?" At the time I did not know who he was.

There were those who refused to participate in the strutting around this overly charming cultural personality. In one case, a writer looked at the spectacle with an ironic, distant gaze, writing about "the distasteful whoring" that had developed due to "a pretty fabulous constellation: bourgeoisie, snobbish philosophy and chasing after young women." This was Maja Lundgren, known as a rather erratic writer and cultural journalist, who unreservedly sprinkled her poison over the pettiness of the ridiculously ego-tripped cultural establishment of Stockholm and as a result many of those potentates publicly declared that the outspoken author was mentally ill. A state of affairs I assume is not unique to the Swedish cultural elite, but common within any cultural coterie, which come under fire from a truth-telling, woman journalist.

I read about Maja Lundgren's different statements and her "documentary novel" Myggor och tigrar, Mosquitoes and Tigers, where she states that insignificant mosquitos are more dangerous than tigers, which like the shark in the song Mack the Knife “has such teeth, dear, but he shows them pearly white.

While reading Maja Lundgren I came to remember what a senior colleague of mine many years ago told me while I was working as a waiter at TR, the restaurants of the Swedish State Railways:

What is it with you, Jan, that makes strange, slightly hysterical women attracted to you? Do you like such ladies? My advice to you is that you, for your own wellbeing, should avoid that kind of women. You are far too young and they can actually hurt you quite badly. Believe me, I know, and I worry while I witness how they flock around you. Take care.

Perhaps he was right and it was quite possible that I in those days might have been interested in a lady like Maja Lundgren, who undoubtedly radiates problems, at least judging from her brutally self-revealing novel, which is also unusually well written. Already ten years before she wrote that book she had encountered the grabby Cultural Personality and his entourage:

In 2001, I was invited to attend Forum. Forum is a place in Stockholm with strong undercurrents. The quintessence of the activities is found under a surface of cutting-edge intellectualism. Visitors circle around like leaves on a maelstrom.

Maja Lundgren is obviously fascinated by Stockholm's foppish culture sphere and its women-groping inhabitants, especially members of the pretentious left-leaning bourgeoisie, whom she calls “left- and culture foxes”.  Cynically, but nevertheless deeply fascinated, she participates in the often festive atmosphere of the Stockholm Bohemia. Nevertheless, she coldly observes how a great number of the cultural personalities are plagued by constant worries about how to behave without making any blunders by missing out on the jargon, or losing their balance in the complicated tours that seem to be crucial if you want to move about freely among the cultural elite of Stockholm, where a specific coolness seems to be all-important.

After her first reading at the Forum, where she later regularly returned, Maja Lundgren she was by its owner invited to a luxurious restaurant:

This erotic's Groucho Marx, Jean-Claude Utan Nåd [Without Grace], as he is called, has an enchanting touch that makes even some intelligent women seem to have forbearance with his constant pawing. Katarina Frostenson [a member of the Swedish Academy] is the most illustrious of these tolerant women. She and Jean-Claude Utan Nåd were very cute to each other and to others in the company.

For long periods of time, I have been far away from Sweden and thus lost familiarity with Swedish entertainment, newer literature, TV shows, debates, celebrities and other phenomena that have become part of life for my Swedish friends and colleagues. They are surprised when they notice my great ignorance. For example, I totally missed the violent debate that eventually arose around Maja Lundgren's novel Mosquitoes and Tigers.

Yesterday my curiosity was alerted when I turned on the car radio and ended up in a program where a lady praised Maja Lundgren's novel as a masterpiece, which, despite having been scorned for its unscrupulous candidness, nowadays has been proven to be accurate at least when it dealt with the sickening male chauvinism that blossomed around Jean-Claude Arnault and his club. How this apparently sinister woman abuser, who was nicknamed Jean Kladd, “the Groper”, had been sheltered by his elitist pals, not least some of the leading personalities of the Swedish Academy, who among other benefits provided him with generous funds and the management of the Academy´s luxury apartment in Paris. Arnault´s backers are part of the cultural network that Maja Lundgren had been attacking ten years ago. She then claimed that she did not regret having exposed some of them, since:

... a bunch of coarse and bumptious male chauvinist pigs are poisoning the literary atmosphere.

Her attack on these male chauvinists was confined to the first hundred and fifty pages of her novel, while the rest of its five hundred pages dealt with a sojourn in Naples. Accordingly, scandal-seeking readers could concentrate on the first part, which insulted and named quite a number of authors, debaters, attention seekers and predators whom Lundgren labelled "sperm foxes". She was part of a trend among Swedish female authors, which grew even stronger after her revealing novel, pinpointing culture men who full of themselves abused and fooled around with young women.

Maja Lundgren was compared to Lars Norén, Sweden´s leading dramatist, who a year after Lundgren´s novel issued his En dramatikers dagbok, The Diary of a Dramatist. On more than   1,500 pages he did in an uncompromising manner reveal his daily life, complete with his shopping, meals, diseases, gossip, indiscretions concerning people around him, despair and joy. Does the reader benefit from all that? I do not know, though after witnessing my pupils devouring what Kim Kardashian, Kylie Jenner and other shallow personalities pour out on the web I realize I must have missed out on something in modern culture. However, in spite of his upsetting revelations about celebrities and close of kin Lars Norén was mainly apologized for doing so, while Maja Lundgren´s novel was liquidated for similar reasons and its publisher, Sweden´s biggest and oldest publishing house, was discredited:

... it is remarkable that a renowned  publisher for lucrative reasons issues a book written by an obviously unstable person. To profit from an irrational person's perception of reality and risk that those who come under attack from her grotesque onslaught are being hurt, is irresponsible.

In 2009, similar allegations had been directed against a certain Anna Odell when she in a movie had reconstructed a breakdown she suffered ten years earlier. In her "artistic film", Odell acted as if she was suffering from grave psychotic and suicidal outbreaks. She fought with the police and ended up, as planned, in a hospital where the doctor in charge decided on coercive measures. She was tucked into a belted bed and repeatedly given intermuscular injections. Odell claimed that what happened to her was an almost exact repetition of what she had previously experienced and that her play acting was an artistic attempt to visualize and make apparent insensitive power structures within the Swedish healthcare system, society's view of mental illnesses and the victimization of people with mental disorders.

I came under influence of the negative criticism of Odell´s actions and to me she appeared to be a narcissistic artist who insensitively had used hard-working hospital staff and public resources as props for a dubious happening. However, after watching her "reconstruction" of the bullying she suffered during and after her time in school, I came to change my mind. Her 2013 movie Återträffen, The Reunion, was in my opinion one of the most interesting Swedish films I had seen in years. Expertly staged it gave food for thought and I could not help assuming that the attacks Odell and Lundgren suffered from a serious tinge of misogyny. Without being any feminist, I avoid being connected with limiting connotations and would rather be called a “humanist”, I tend to agree that there might be some truth to the view that a male artist would probably not come under such scrutiny and suffer such an intense crossfire as these two ladies.

It does not appear as particularly uncommon that Maja Lundgren's book made her become labelled as a neurotic. This a fate that has all throughout history has befallen several judicious women writers. Hysteria (from the Greek word for uterus) was up until the middle of the last century assumed to be a uniquely female disorder, mainly linked to suppressed sexuality.

In her study Den sårade divan, The Wounded Prima Donna, Karin Johannisson, professor of History of Science and Ideas, described the mental disorders of three artists; the writers Agnes von Krusenstjerna and Nelly Sachs, as well as the painter Sigrid Hjertén. Her descriptions were based on medical records from the huge mental hospital of Beckomberga just north of Stockholm.

As a young nurse, my mother worked there in the early 1940s. She has to me described how disturbed she had been while encountering the suffering of the mentally disturbed. The treatment they underwent was often both bizarre and cruel. “Therapeutic tranquilising” involved forced strapping to beds, prolonged baths and sleeping cures, when patients were drugged and slept for up to 20 hours. Chock treatments were more harrowing; from fever treatments and insulin chocks, triggered off by intermuscular injections, to the feared electroconvulsive therapy and the even more sinister lobotomy.

My mother also told me how patients were treated differently in accordance with their fame, gender, social class and wealth. There were for example “first-class private rooms and exclusive treatment”. In her book, Johannisson explains how the creative women she writes about tended to use their diagnoses in their writing and behaviour, turning both their art and lives into a kind of roleplaying. They adapted personas induced upon them through a specific culture and the psychiatry that had been developed as a part of it. For example, by interpreting male and female mental disorders differently and in accordance with preconceived ideas about male and female mind-sets, medical doctors tended to ignore pressure from power structures that limited women´s freedom to express themselves and from behaving as unreservedly as men.

An artist, male as well as female, may nurture a desire to tear down boundaries. However, a woman´s experiences of alienation, exclusion, shame and abuse may, due to prevailing paternalistic and macho behaviour, be worse than those of a man and in some cases result in reckless, suicidal and outrageous excesses, which deem her insane.

Many writers, women, as well as men, tend expose and use their own instability, their sensitivity, to create works of art. An author is an actor and Maja Lundgren is no exception. Repeatedly she states:

I am quite sensitive, something that occasionally may develop into paranoia. I am by many considered to be a harmonious person, though the truth is that I am extremely receptive, extremely - to use a word that I am really not so fond of using - sensible. [...] when it comes to my sensibility I am balancing on a needle´s point. I assume that an important part of all communication is non-verbal. I think it is easier to lie with words than to lie through physical signals.

Transforming thoughts and fiction into action is maybe an apt description of the behaviour of those predatory culture men whom Maja Lundgren labels as sperm foxes. They do not only expose their feelings and desires in their writing, but manifest them in real life as well. A behaviour which may be worsened if they are surrounded by admiring young women, culture groupies according to Lundgren´s terminology

Hysteria is not a unique female phenomenon. At Beckomberga, the aforementioned women could have encountered several renowned male writers, who were treated there for grave alcoholism or crippling anxiety. It appears that an amazing amount of leading members of the Swedish cultural elite ended up there, for longer or shorter treatment. Beckomberga´s hospital functioned for 60 years until it was completely closed down in 1995.  


Alienation appears to be an essential part of the lives of several authors and journalists. Their profession often indicates that they have to assume an observational role and establish a certain distance between themselves and the milieu they make use of in their work. It may even happen that they treat people as if they were part of the fictional world they create. It is quite possible that several of them do not realize how badly they may hurt the actual, living persons they write about. It appears as if some artists live in a parallel world of their own creation.

This could have been one ingredient in Lars Norén´s collaboration with convicted criminals. Traumatized by a miserable childhood and a youth spent in small-town Sweden Norén has become Sweden´s greatest playwright, writing with with heat, anger, humour and existential angst. His plays move from love-hate relationships within upper-class dysfunctional families to the generally unnoticed hells of criminals, drug addicts prisoners and institutionalized wretches. A universe where people torment and humiliate each other, which in Sweden have given rise to concepts like “Norén christmases”, or “a typical Norén family”.

In his project 7:3, which Norén staged and wrote in collaboration with three long-time convicted criminals, of whom two were convinced Nazis, allowed them to spread their spiteful gospel from the stage. The inmates were granted furloughs to participate in the play. During the staging of the play one of the “actors” used part his permitted leaves to commit brutal, armed robberies and after the last performance he participated in the cold-blooded murder of two policemen, while another “actor” hid the stolen money and helped the killers to escape. A third man who also had been employed by the project was directly participating in the murder.

In spite of declaring that he had been tormented by his own naïveté Norén nevertheless seems to have been both blind and deaf to the fact that the criminals could have had a parallel life to their theatre endeavour and nurture plans of their own. After the catastrophe, Norén apparently rejected his own responsibility by declaring:

We naturally believed that the authorities had a proper control and that the paroles were carefully planned. We assumed that what we did was part of the rehabilitation program.


It was in the name of veracity that Norén allowed the actors to uncurbed spread an odious message from the stage. He did not really think much about what hearing this would mean to Jews, Muslims and immigrants, many of whom who heard this hate coming from bulky strong men supported by a state sponsored theatre company, became both scared and upset. The victims of earlier brutal crimes committed by the actors also got upset when they were confronted with their defense of their crimes – blamed on miserable childhoods, disturbed parents, alienation and an insensitive society. This was actually what Norén had wanted to achieve; strong reactions and an intense debate:

I wanted to understand the reason for hate. Learn - in a radical manner - to master my own fears – and to reveal them to the audience, show it to the people. That was my real purpose. A theme I had worked with for 40 years.

However:

This is me! I have too much on my plate. When I write I am so concentrated that I create a circle around my work, to defend it. However, I have in later years realised, under other circumstances, that this is no good. I ought to be more observant, more responsive.

This ignorance was maybe one reason to why Norén transferred so many responsibilities to his motherly, kind and sensitive producer Isa Stenberg. She organized everything around repetitions and performances. In her own car she drove the convicted criminals back and forth from their prisons. She cared for and talked to them. She even allowed one of them, the murderer, to stay in her house and her address was put up as his residence during furloughs.

However, the constant pressure became too much for Isa Steneberg. It was hard to resist the violent reactions and criticism directed towards the play and it became even worse when Norén after the play´s premier left the project for other challenges. On top of that she had constantly to calm down the actors and solve their often violent arguments between each other. All of them confided in her and took her help and compassion for granted.

Apparently Isa Stenberg also became a victim of the female role as caregiver and support to unruly males, and when she asked for help many men proved to be uncomprehensive. In the aftermath of the brutal murders the wanton press even, totally unfounded, accused the almost sixty years old Isa of having been the lover of one of the thirty years younger criminals. A blatant example of this harassment is when one prison director answered her query if the correctional system could offer therapy to someone like her with an off-colour joke:

During the weekend I will take the ferry over to Finland. You can come with me and I can offer you some nice therapy in my cabin.
 

I assume several authors, both women and men, tend to be fascinated by an "extreme" reality, that they are attracted to the shadow zones of human existence. Maja Lundgren appears to be such an author. The “tigers” in the title of her novel are apparently the camorristi, the mafiosi of Naples. In her novel, Lundgren is deliberately searching for them in Naples's Spanish quarter, hoping to get in contact with the ragazzi, the criminal youngsters who thrive there.

She stumbles into two unpleasant adventures, one in Boscoreale, where she is taken for an Eastern European prostitute and apparently becomes witness to a murder scene and something that may be interpreted both as a brutal rape and an erotic game with a Neapolitan camorrista, which went completely wrong.

Actually, I found it somewhat regrettable that Lundgren's Neapolitan depictions ended up in the shadow of the first part of her novel, the one where she unleashes her contempt over the self-indulgent, male “foxes” from Stockholm´s elitist circles. Her life in a Neapolitan apartment, her keen observations of life around her, her contacts with opera singers, publishers, wealthy loafers and an occasional Swede, aroused a host of associations with me. Not the least about how it is to live as a foreigner in Italy, a country you love but is not entirely an integrated part of. A sense of belonging and exclusion, since you lack the anchorage involved in becoming an entirely accepted member of an Italian family, which I assume is the prerequisite for learning all the shades of a language and finally getting into Italian culture, something that actually is an attractive scenario for me.

Maja Lundgren does not avoid proclaiming that she is fascinated by actions and behaviour she also wants to distance herself from. Like the case of some "feminists" I am acquainted with, I have a suspicion that Lundgren is enticed by the interest and desire she may create in men she both fear and despise, but nevertheless finds attractive - like good-looking and ruthless criminals and ego-tripped “foxes” of the cultural elite. A kind of playing with fire. Lundgren frankly acknowledges that she is fascinated by the bloody spectacle of Spanish bullfights and is appealed by the mysterious unknown, including criminality. With keen attention she observes the activities in the street below her Neapolitan balcony, hoping to catch a glimpse of camorrista presence.

Like many authors and celebrities Maja Lundgren apparently plays the role of being her self-created persona. A cynical observer, an enticing femme fatal. A self-revealing excoriation that makes her more authentic than many of the cultural poseurs she exposes. I assume Maja Lundgren actually belongs to the category of neurotic ladies my colleague at TR once warned me against.

All my sources for this blog were in Swedish and presented in its Swedish version. 

12/03/2017 19:14

Litteraturen möter oss någonstans mellan dikt och verklighet. Vi läser inneslutna i oss själva, ser genom de ögon livet skapat oss. Jag tillbringar det mesta av min tid ensam i vårt hus, i skogen vid sjön. Visserligen är jag tre dagar i veckan verksam på en skola i Landskrona, men där känner jag mig som en tillfällig gäst. Så har det ofta varit för mig - en gäst hos verkligheten. Jag har förstått att mina arbeten varit tidsbegränsade, från ett par månader till flera år och ofta på vitt skilda platser, inom skilda miljöer. Mitt liv har gjort mig iakttagande. Jag har blivit en betraktare. Det händer att jag tänker på några verser ur Paul Simons You can call me Al. En hymn till främlingsskapet:

A man walks down the street

It's a street in a strange world

Maybe it's the third world

Maybe it's his first time around

Doesn't speak the language

He holds no currency

He is a foreign man

He is surrounded by the sound, the sound

Cattle in the marketplace

Scatterings and orphanages

He looks around, around

He sees angels in the architecture

Spinning in infinity

He says, "Amen and Hallelujah!"

 

En man går nerför gatan

En gata i en underlig värld

Kanske är det den tredje världen

Kanske är det första gången han är där

Talar inte språket

Han har ingen valuta

Han är en utländsk man

Han är omgiven av ljudet, ljudet

Boskap på marknaden

Avfall och barnhem

Han ser sig omkring, omkring

Han ser änglar i arkitekturen

Virvlande i gränslösheten

Han säger, "Amen och Halleluja!"

 

 

 

Nu bor jag mellan Bjärnum och Rom. Emellanåt tömmer jag tillsammans med en av mina systrar vårt föräldrahem, en epok har gått i graven, fylld med minnen, varav många är förgätna. På väg mellan Bjärnum och Hässleholm lyssnar jag på radion, den är liksom tidningar och TV fylld till brädden med #MeToodebatten, hashtaggen som skapats för att uppmärksamma sexuella trakasserier mot kvinnor. Det går en rysning genom nationen. Alla talar och debatterar om något som alltid varit uppenbart. Det förvånar mig hur totalfixerad den svenska debatten är vid en fråga i taget – allt eller intet.

Jag har i allmänhet arbetat inom miljöer som dominerats av kvinnliga medarbetare – på restauranger, skolor och inom ”biståndet”, där jag ofta arbetat med jämställdhetsfrågor, såväl i fält som på olika ”huvudkontor”, bland annat på UNESCO i Paris, där jag under ett par år var verksam på organisationens jämställdhetsavdelning, som var direkt underställd Madame Bukova, UNESCOs generaldirektör.

I olika sammanhang har jag bevittnat hur maktstrukturer styr och präglar människor - kvinnor såväl som män. Visst har jag sett män missbruka sin ställning – tafsat på, kränkt och förolämpat kvinnor, tryggt vilande inom sina maktpositioner, bland beskyddande polare. Men, jag har även upplevt hur makthavande kvinnor kränkt sina underlydande, kvinnor såväl som män. Hur även de allt som oftast har använt könsvapnet: ”Se på Sture, han är en rekorderlig man som tar ut sin föräldraledighet för att stödja sin hustru.” ”Greta! Hur kan du få för dig att begära ledighet enbart för att ta hand om din förkylde son? Då jag hade ett sjukt barn satt jag minsann vid hans sida, dag och natt, medan jag skötte mitt arbete från sängkanten. Inte tog jag ut någon barnledighet.”  Eller då en av mina chefer anklagades för att ha kränkt sin kvinnliga personal och undgick internutredningen genom att anklaga den manlige chefsjuristen för sexuella trakasserier gentemot henne, något som fick till följd att undersökningen lades ner och de talrika klagomålen på henne lämnades utan åtgärd.

Nej, nej, jag försöker inte alls förminska de anklagelser om sexuella trakasserier som kvinnor i alla samhällssystem är utsatta för, enbart peka på att diskriminering, olika former av kränkningar i allmänhet grundar sig på makthierarkier. Vem upprätthåller och gynnas av den ekonomiska, sociala och politiska makten? Vem är stark nog att kränka andra? Ofta är det män som agerar utifrån den kultur de verkar inom och den är dessvärre till stor del fortfarande patriarkalisk.

Därmed inte sagt att ett individuellt oskick kan försvaras med hänvisning till en förtryckande maktstruktur. En sadistisk koncentrationslägervakt eller medlem av ett judemassakrerande Einsatzkommando slipper inte undan sitt personliga ansvar genom att hänvisa till en högre makt, lika lite som en Kulturprofil kan skylla sitt driftstyrda vilddjursbeteende på att han är fången inom en machokultur.

Det går heller inte att som den förtvivlade lustmördaren i Fritz Langs film M - en stad söker en mördare skrika Aber ich kann nicht! Men, jag kan inte!

Gång på gång måste jag vandra längs gatorna och jag känner då att någon förföljer mig. Men, jag hör det inte. Det är mitt egna jag! Ibland är det som om jag sprang bakom mig själv. Jag vill fly – bort från mig själv, men jag kan inte – jag kan inte fly från mig själv!

Mördaren i M är en underdog, en patetisk man i underläge, utan skydd från en upphöjd social position, kanske en bidragande orsak till varför han våldför sig på sådana som är maktlösare än vad han är - småflickor. Därigenom skiljer han sig från en annan fiktiv kvinnokränkare – latinläraren Caligula i Alf Sjöbergs Hets. Visserligen försvarar även Caligula sin ondska genom att förklara: ”Jag har varit sjuk, mycket sjuk.” Men, vi har sett honom i full verksamhet, då han skoningslöst utövar sitt sadistiska terrorvälde över maktlösa elever, skyddad av sitt överlägsna latinkunnande och med skolledningen i ryggen, njuter han av att knäcka eller upphöja de stackare som är beroende av honom:

- Jag håller upp ett raster – ser till att idioterna, lathundarna och svamlarna … fastnar.

Caligulas tårar är krokodiltårar. Trots att han erkänner att han är fånge under sina drifter betraktar han sig som en undantags- och övermänniska. Genom sin överlägsna språkkunskap och säkra position inom läroverket är Caligula en Kulturprofil, med makt och myndighet att höja eller sänka de som lyder under honom. Ett övertag han även utnyttjar då det gäller att för sina sexuella böjelsers skull utnyttja en stackars skyddslös dam, som arbetar i tobaksaffären framför skolan, och slutligen förgöra henne.

Makt, sex och kultur. I mer än tjugo år drev en annan Kulturprofil en kulturklubb på Sigtunagatan i Stockholm. Gift med en akademiledamot och omgiven av den svenska kulturelitens crème de la crème kunde han ostraffat våldföra sig på unga kvinnor, som förhoppningsfullt sökt sig till småpåvarnas häckningsplatser, för att där kanske erbjudas en chans att njuta av det litterära kändisskapets värme. En position som i allmänhet inte ger någon inkomst, snabbt övergående uppmärksamhet och ett förnedrande beroende av personer som avgör om du skall bli publicerad och hyllad, eller refuserad och förkastad.

Inom varje slutet sällskap, om det så är Hell´s Angels, Rotary, Godtemplarorden eller företagsledningen, finns hierarkier och en värmande känsla av välbehag i förvissningen om att sällskapets medlemmar inte är som ”alla andra”, att de som anslutits till den priviligierade gruppen är utvalda, att de har befunnits värdiga att tillhöra en exklusiv krets. Som reklamen för American Express Gold Card konstaterar Membership has it´s privileges, medlemskap har sina förmåner. Bibeln tycks stödja en sådan tillhörighet: ”Han har prövat mig och jag har befunnits lik guld.” Du har passerat tröskeln och nått ditt mål.

Kanske bidrog  Kulturprofilen till ditt inträde i kulturelitens sfär. Trots inledande förödmjukelser kan du slutligen delta i hyllningskören: ”Han har öppnat pärleporten så att jag kan komma in!” Att ha deltagit i aktiviteterna på Kulturprofilens källarklubb Forum, gav dig kanske en försmak om vad som kunde förväntas högre upp i de kulturella paradiskretsarna:

Han är supergenerös och väldig schysst. Han har många trevliga sidor, det är därför han har lyckats. Han pratar med tjugo personer under en kväll, och bjuder alltid ut någon på middag eller ett glas. Han är en mingelmästare och bjuder på mycket.

Inte vet jag, det kan mycket väl hända att Kulturprofilen är en underbar människa, chevaleresk, gentlemannamässig. En världsvan charmör som förärats Nordstjärneorden för att, som en annan kulturomstrålad herre på den Svenska Parnassen har deklarerat, har gjort stora insatser för svenskt kulturliv:

Det är en fråga om en enastående insats för litteratur, musik, konst - med bl a läsningen av hela Prousts romansvit. Många musiker, konstnärer och diktare har mer eller mindre inlett sin karriär mot höjderna i denna oansenliga källare och ställer ofta upp gratis där. Få vore så högt förtjänta av Nordstjärneorden.

Läsa Proust? Kan du inte göra det hemma? Varför skall du tvunget gå till ett sällskap för inbördes beundran för att få höra hans ”romansvit” läsas upp? Och – ”inlett sin karriär mot höjderna”, vilka höjder? Att sitta och grogga med kulturpersonligheter, som ostraffat tafsar på unga kvinnor? Som på Kulturprofilens klubb där ”den ruffiga, fönsterlösa lokalen” lystes upp genom att vara

en geniernas tummelplats där landets ledande författare, skådespelare och musiker samlades för att dricka vin, framträda och lyssna till varandra.

Inte vet jag hur det går till på sådana klubbar. Men jag vet att de finns och att det sedan lång tid tillbaka har funnits åtkilliga exklusiva tummelplatser i Stockholm. Läste om Greve Carl Adam Lewenhaupts medlemsklubb Noppe Bar & Restaurang på Östermalm med sina 1 000 medlemmar, bland dem Sveriges konung. Där festade ”eliten”, enligt Noppe själv: ”En klick med adelsmän, artister och finansmän, men det stora havet är människor som ingen hört talas om.” Personalen hade tystnadsplikt och medlemmarna plastkort som öppnade dörren till klubben. Det var kring den platsen och dess beryktade ”gubbtolva” som rykten spanns om kungens och vännernas festande med så kallade "kaffeflickor".

Varje storstad har väl sådana ställen. Som ung man när jag var ute och tågluffade kom jag en gång till München. Trött och smutsig efter att inte ha duschat på flera dagar, fick jag syn på en skylt där det stod Sauna och tänkte då i min oskuld att ett rejält bastubad skulle göra susen. Ryggsäcken hade jag lämnat på stationens bagageinlämning och mina kläder såg väl antagligen inte fullt så sjaviga ut att jag skulle nekas inträde. Kom in i en mycket liten lobby, som såg alltför lyxig ut för att vara entrén till ett badhus. Med en undrande blick synade killen bakom disken mig – jag var ung och blond och hörde uppenbarligen inte till stamklientelet.

- Är du medlem? undrade han.

- Nej, jag är enbart på genomresa, svarade jag.

- Känner du någon av klubbens medlemmar?

- Nej, jag tänkte basta och ta mig ett bad. Kan jag göra det här?

- Visst, det går fint.

- Vad kostar det?

- Det här en medlemsbaserad verksamhet, men vi tar emot gäster. Ta en titt och om du vill stanna så kom ut till mig så sätter jag upp dig på gästlistan.

Leende öppnade han en guldförgylld dörr och jag hamnade i ett stort rum med en väldig kristallkrona i taket, röd heltäckningsmatta, en bar längs ena väggen, en pool och i den diskreta belysningen urskiljde jag hur välklädda män satt och hånglade med nakna damer, mellan dem cirkulerade likaledes nakna damer med brickor med drinkar. En del riktade nyfikna blickar mot mig, två servitriser stannade och betraktade mig med förvånade ansiktsuttryck. Jag vände omedelbart, vacklade ut och mumlade till den vänlige killen vid mottagningsdisken:

- Det var inte vad jag trodde.

Förmodar att Noppes inte var fullt så vulgärt, men det var säkerligen inte heller som det ställe som jag och en kompis hamnade på då vi tillsammans med en grupp från Drama, Teater och Film vid Lunds Universitet var på studiebesök i landets huvudstad. Som två pågar från landet beslöt vi på kvällen att få lite smak av storstadens nattliv och begav oss därför in i Gamla Stan. Men, det visade sig att de flesta ställena var stängda. Vi satte oss på en bänk och funderade över vad vi skulle hitta på. Ett gäng lätt berusade, uppspelta män i trettioårsåldern dök upp. De var välklädda och såg ofarliga ut. Min studiekamrat reste sig och gick fram till dem, medan jag avvaktande satt kvar på bänken. De skrattade tillsammans, gruppen lomade glatt iväg medan de vinkade till mig och kompisen berättade att det låg ”ett häftigt ställe” i närheten. ”Det är en svartklubb som serverar alkohol. Jag fick adressen. Allt vi behöver göra är att säga Domaszevski till killen vid dörren.” ”Domaszevski? Är det han som äger stället?” ”Antagligen inte, det är tydligen kvällens lösenord, det byts ut hela tiden. De sa så i alla fall.”

Vi kom fram till dörren, det stod storvuxen man med walkie talkie vid den. Vi sa ”Domaszevski” och släpptes in i en enkel källarlokal med vitmenade väggar och en mängd alldagliga, runda cafébord, belamrade med flaskor och glas. Det var rökigt och smockfullt. Vi fick plats vid ett bord med tre tjejer, de skrattade åt oss då de såg vår förvirring och undrade om vi ville bjuda dem på vin. Visst ville vi det. Vi beställde in en flaska vitt, men knappt hade vi hällt upp förrän någon gick från bord till bord, lutade sig fram och på bred stockholmska halvviskade: ”Razzia”, ”Razzia”. På nolltid var lokalen tom. Jag och min kompis satt förvirrade kvar, vi ville inte lämna vinflaskan som vi betalat dyra pengar för och på ett underligt, avtrubbat sätt var vi nyfikna på vad som skulle hända.  Det var som på film. Vi satt ensamma kvar i den tomma lokalen och drack upp vinet. Sedan reste vi oss och gick, först fruktade vi att entrédörren skulle vara låst, det var den inte och det fanns heller inga människor ute på gatan. En absurd och gåtfull episod. Vi utgjorde definitivt inte en integrerad del av Stockholms nattliv.

Forum, klubben som drevs av den nu så omtalade Kulturprofilen var säkerligen vitt skild från Noppes, den tyska bastuklubben och Domaszevskistället, men tycks även den ha varit ett tämligen absurt ställe. På Kulturprofilens Nordstjärneorden står det på latin Nescit Occasum,  "den vet inte av någon nedgång", men det tycks inte längre vara tillämpligt på dess bärare. Kulturprofilen anklagas nu för att av unga damer ha krävt favörer för att sedan kunna öppna portarna till de litterära geniernas underbara sagovärld:

”Han höll fast mig och verkligen tafsade över hela kroppen. Jag lyckades slingra mig loss och röt till och då sa han ´med den attityden kommer jag att se till att du inte blir långvarig i branschen´ och ´vet du inte vem jag är gift med?´Jag visste inte alls vem han var då.”

Det fanns de som vägrade delta i dansen kring denne charmerande Kulturprofil. I varje fall betraktade en författarinna spektaklet med ironiskt kylig distans och skrev om ”det högtravande horeriet” som utvecklats av ”en ganska sagolik konstellation: borgerlig publik, snobbig filosofi och flickjakt.” Orden är Maja Lundgrens, en författarinna och kulturjournalist som förbehållslöst sprutat sitt etter över kulturetablissemangets småpåvar och därigenom av flera av dem offentligen förklarats vara mentalsjuk. 

När jag läst om Maja Lundgrens olika uttalanden och nu även hennes ”dokumentärroman” Myggor och tigrar, kommer jag att tänka på vad en äldre kollega för många år sedan konstaterade då jag under några års tid extraknäckte på SJs Trafikrestauranger, mellan Malmö och Stockholm:

Jan, vad är det egentligen hos dig som gör att du attraherar underliga, lätt hysteriska kvinnor? Gillar du att vara tillsammans med sådana damer? Mitt råd är att du bör undvika den sortens kvinnor. Du är ung och de kan faktiskt skada dig ordentligt. Tro mig, jag vet och det oroar mig att se hur de flockas kring dig.

Kanske hade han rätt och det är möjligt att jag på den tiden kunde ha uppskattat en dam som Maja Lundgren, som onekligen utstrålar problem, i varje fall genom sin nästan kusligt självutlämnande roman, som dessutom är ovanligt välskriven. Redan för tio år sedan gisslade hon i den boken Kulturprofilen och hans kotteri:

Jag blev inbjuden att uppträda på Forum år 2001. Forum är ett ställe i Stockholm med kraftiga underströmmar. Det väsentliga utspelar sig under den avancerade intellektualismen. Besökarna driver som löv på en malström.

Maja Lundgren fascineras uppenbarligen av Stockholms snobbigt ytliga kultursfär och dess kvinnojagande invånare, speciellt vänster- och kulturrävarna. Målmedvetet tycks hon söka sig till ”stockholmsbohemernas” ofta festliga stämning. Hon konstaterar dock hur många av ”kulturpersonligheterna” ständigt oroar sig för att göra fel, att inte platsa, inte hänga med i jargongen och tappa balansen i de komplicerade turer som tycks vara viktiga för att friktionsfritt kunna röra sig inom Stockholmskotterierna, där en speciell coolness tycks vara allenarådande.

Efter sin första uppläsning på Forum, som hon senare uppenbarligen uppsökte åtskilliga gånger, blir Maja Lundgren utbjuden av dess ägare:

Denne erotikens Groucho Marx, Jean-Claude Utan Nåd heter han, har ett förtjusande finurligt drag som gör att även en del intelligenta kvinnors tycks ha överseende med att han tafsar. Katarina Frostenson är den mest illustra av dessa toleranta kvinnor. Hon och Jean-Claude Utan Nåd var väldigt gulliga mot varandra och mot oss andra i sällskapet.

Jag har under långa perioder varit fjärran från Sverige och har därför stora kunskapsglapp då det gäller svensk underhållning, nyare litteratur, TVprogram, debatter, kändisar och annat som människor i min omgivning tycks vara väl införstådda med. De förvånas då de lägger märke till min stora okunnighet. Så missade jag exempelvis fullständigt den våldsamma debatt som uppstod kring Maja Lundgrens Myggor och tigrar.

Min nyfikenhet väcktes igår då jag slog på bilradion och hamnade i ett program där en dam hyllade Maja Lundgrens roman som ett litterärt mästerverk, som trots att det på sin tid sablades ner för sin skoningslösa öppenhet nu har visat sig vara rykande aktuell genom avslöjandena av kotterierna kring Jean-Claude Arnault och hans klubb. Hur denne tafsande manschauvinist, som fått öknamnet Jean-Kladd, har hållits om ryggen av kulturella höjdare, inte minst ett antal akademiledamöter, som ingår i det nätverk som Maja Lundgren för tio år sedan retade sig på.  Hon påstod då att hon inte ångrade sig för att ha hängt ut en del av dem eftersom:

… en massa plumpa och dumdryga manschauvinister går omkring och förpestar de litterära miljöerna.

Hennes attack på dessa manschauvinister begränsar sig till romanens första hundrafemtio sidor, medan resten av dess femhundra sidor handlar om hennes tid i Neapel. Alltså kunde skandalsökande läsare koncentrera sig på den första delen som förolämpade ett antal ”spermarävar” inom Stockholms kulturelit, som ”flirtkulan” Carl-Johan Vallgren, Björn Larsson, som tillsammans med en fransk journalist utsatte ”en liten kulturgroupie” för "en erotisk korseld”, Björn Ranelid som ägnade sig åt fjantiga ”verbala trakasserier”, den labile och manipulerande Anders Paulrud, Tomas Lappalainen, som hon kallade Tompa Maffialainen och jämförde med den cyniske sadisten Valmont i Laclos Farliga Förbindelser och inte minst Dan Josefsson, ”strebern med vänsterfernissa”.

Maja Lundgren redogjorde i sin roman för sin olyckliga förälskelse i Aftonbladets dåvarande kulturchef Håkan Jaensson. Den skildringen kom mig att tänka på Lena Anderssons Egenmäktigt Förfarande i vilken huvudpersonen Ester Nilsson genomlider en i stort sett ensidig romans med den egotrippade, kulturikonen Hugo Rask, "ett praktexemplar på en kulturman." Även om Lena Andersson bestämt hävdade att hennes roman var en ”fiktiv” historia, identifierade många inom Stockholmskotterierna Hugo Rask med filmregissören Roy Andersson, något som även hävdades av honom själv.

Maja Lundgren tycks ha genomgått likande kval som den stackars Ester Nilsson genom sitt intresse för den betydligt äldre, religiöse och något osäkre Håkan Jaensson, som uppenbarligen var smickrad av den yngre journalistens åtrå, men som på grund av äktenskapets helgd begränsade sitt intresse till ett par till intet förpliktigande erotiska eskapader, one night stands, och några retsamma provokationer. Lundgren trodde sig finna, på ett i det närmaste neurotiskt sätt, att Jaensson genom olika notiser på Aftonbladets kultursida riktade förtäckta meddelanden, vädjanden och antydningar till henne. Allt som oftast påminner Lundgren om Strindberg, inte minst genom sina djärva påhopp på kulturpersonligheter och sitt nästan schizofrena sökande efter tecken och budskap i oväsentligheter. Likt Strindberg tycks hon heller inte rädas för att blotta sig själv genom sina skriverier. Hon namngav exempelvis Håkan Jaensson utan att rådgöra med honom. eller en tanke på vad hennes avslöjanden kunde betyda för hans familj. Maja Lundgren visade oförsynt upp sig själv som en bitter och försmådd älskarinna.

Hon jämfördes med Lars Norén, som året efter i sin En dramatikers dagbok på mer än 1 500 sidor lät sin vardag välla över läsaren, komplett med klädinköp, måltider, sjukdomar, skvaller, uthängning av vänner och fiender, förtvivlan och glädje, samlag och arbete, allt på ett fullständigt ohämmat och samtidigt egotrippat sätt. Vad har vi för intresse av allt det där? Och likväl klarade sig Norén i stort sett från att bli vansinnesförklarad. Något som däremot drabbade Maja Lundgren.

Hårdast attackerades Maja Lundgren av Dan Josefsson, med vilken hon haft en kortvarig romans och varit oförsiktig nog att sända några skarpa och obalanserade mejl. Som bevis på att Lundgren var paranoid och galen publicerade Josefsson de olika mailen i Dagens Nyheter och hans ursinne späddes på av tidningens dåvarande kulturchef, Maria Schottenius, som anklagade Bonniers för att ha publicerat en roman av en psykiskt störd författare:

… det hör till ovanligheterna att ett stort förlag ger ut en bok där en uppenbarligen labil person går bärsärkargång på sin namngivna omgivning. Att profitera på en skör människas verklighetsuppfattning och riskera att de som råkar komma i vägen blir groteskt uthängda är ansvarslöst.

Liknande anklagelser hade 2009 riktats mot Anna Odell då hon i en film rekonstruerade ett psykiskt sammanbrott hon haft tio år tidigare. I sin ”konstfilm” spelade Odell psykotisk och självmordsbenägen, slogs med polisen och hamnade som planerat på ett sjukhus där överläkaren beslutade om tvångsåtgärder.  Hon spändes fast i en bältessäng och gavs vid upprepade tillfällen intermuskulära preparat. Odell påstod att det hela blev en nästan exakt upprepning av vad som drabbat henne tidigare (fast flera röster menade att verkligheten inte alls motsvarade den dramatik som Odell gav sken av att den haft) och att hennes agerande var ett konstnärligt försök att gestalta och synliggöra olika maktstrukturer inom vården, samhällets syn på psykisk sjukdom och den offerroll som pådyvlas sjuka personer.

Jag påverkades av skriverierna och ansåg att Anna Odell måste vara en egotrippad konstnärstönt som utnyttjat hårt arbetande sjukhuspersonal och allmänna resurser för en ytterst dubiös happening. Jag kom dock att ändra uppfattning efter att ha sett Odells ”rekonstruktion” av den mobbning som hon utsatts för under och efter sin skoltid. Hennes film Återträffen från 2013 var enligt min mening en av de intressantaste svenska filmer jag sett, skickligt iscensatt och med tankeväckande innehåll.

Jag fann Maja Lundgrens bok vara både välskriven och fängslande. Att hon liksom så många andra kvinnliga författare av flera kritiska röster förpassades till de neurotiska kvinnornas skara är ju inte speciellt ovanligt. Hysteri (från grekiskans hysteria, "livmoder") ansågs ju fram till 1900-talet vara unikt kvinnliga, psykiska störningar, främst knutna till undertryckt sexualitet, men även andra otillfredsställda behov som hos kvinnor ansågs ge upphov till starka ångestkänslor.

I en studie som kom för två år sedan, Den sårade divan, beskrev Karin Johannisson utifrån Beckombergas sjukjournaler de mentala sjukdomstillstånden hos författarinnorna Agnes von Krusenstjerna och Nelly Sachs, samt konstnärinnan Sigrid Hjertén. Johannisson redogjorde för hur dessa skapande kvinnor använde sina sjukdpmsdiagnoser i sitt skrivande. De blev till delar i ett rollspel. Deras öden utspelades på en scen skapad av en specifik kultur och en dominerande psykiatri som präglat deras och deras publiks uppfattningar om kön, kropp och sexualitet. 

Kvinnorna var mentalt störda, men sjukdomens yttringar sammanblandades med den kultur inom vilken den manifesterades. Som konstnärer förenade de sin sårbarhet med det som var djärvt och starkt i deras skapande, sin gestaltningsförmåga. En "galen" kvinna är på samma sätt som en ”normal” kvinna ett offer för sina och andras förväntningar på det rollspel som ”kvinnlighet” förväntas fullgöra inom vårt speciella samhällssystem. I sin konst kan en kvinnlig författare således spela med extrema känslor och gester, skiftningar mellan känslolägen och stämningar. En vilja att bryta genom gränser, att ägna sig åt ”det högsta”, likväl som ”det lägsta”, kan leda till  självdestruktivitet, eldad av erfarenheter från besvikelser, utestängning och skam. Litteraturens rollspel kan därmed också förvandlas till en verklighet inom vilken en "galen" kvinna exponerar yviga känslor, impulshandlingar, perversioner och ”vansinne”. Frågan är om inte män kan bete sig på ett liknande sätt, men deras beteende tolkas då utifrån ett "maskulint" rollspel och tillerkänns en helt annan betydelse än de avarter som manifesteras av "själssjuka" kvinnor.

Som många författare, kvinnliga, såväl som manliga (kanske med undantag för sådana som vill dölja sin sårbarhet bakom tillkämpade masker av stoicism och normalitet), spelar även Maja Lundgren med sin instabilitet, sin känslighet inför omgivningen. En författare är en skådespelare. Hon/han ställer genom sina verk ut sig till beskådande/bedömning:

Jag är rätt känslig. Det riskerar att slå över i paranoia. Jag tror att många personer uppfattar mig som en harmonisk person, men saken är den att jag också är extremt receptiv, extremt – för att använda ett ord jag egentligen har svårt för – sensibel. […] jag balanserar på en nålsudd vad gäller känsligheten. Jag tror att en viktig del av all kommunikation är ickeverbal. Jag tror att det är lättare att ljuga med ord än det är att ljuga med utomspråkliga signaler.

Det är kanske just det som Maja Lundgrens spermarävar gör då de tafsar på kvinnor. I sina romaner skildrar de lust och driftsliv, själva skrivandet är en manifestation av deras känslor och önskningar. När de sedan rör sig ute i det verkliga livet, omgivna av vad de tror vara unga beundrande ”kulturgroupies”, så övergår deras skrivna ”lögner” till ”utomspråkliga" signaler.

Hysteri är förvisso inte ett kvinnligt fenomen. På Beckomberga kunde de ovannämnda damerna säkerligen emellanåt även skymta manliga författarkollegor som behandlades för grav alkoholism och ångest  – Nils Ferlin, Wilhelm Ekelöf, Johannes Edfelt, Stig Malmberg och Erik Lindgren, för att enbart nämna några av de medlemmar ur sin tids författarelit som emellanåt fick tas in för vård och vars eskapader inom ett tidigare stockholmskt författarreservat skildras i Olof Lagercrantzs postumt utgivna Vid sidan av, där vi även får bekanta oss med icke speciellt tilltalande sidor av personer som exempelvis Artur Lundkvist och Lars Ahlin, som var bland min ungdoms författarhjältar.

Utanförskapet är en väsentlig del i flera författares och journalisters liv. Deras yrke innebär ju att de antar en iakttagande roll som tillämpas på såväl de själva som på den omgivning de använder sig av i sina verk. Det händer att gränsen mellan fiktion och verklighet bryts ner. De behandlar människor i sin omgivning som om de vore en del av deras fiktionsskapande. Möjligen inser de inte hur svårt de kan skada de verkliga personer de skriver om. De lever i en parallellvärld.

Kanske var det något sådant som drabbade Lars Norén då han genom sitt pjäsprojekt 7:3 samarbetade med tungt kriminella, av vilka den ledande av dem var övertygad nazist och strax efter pjäsens sista föreställning gjorde sig skyldig till ett brutalt polismord. Norén tycks ha varit både blind och döv för vad som försiggick inom brottslingarnas parallella existens, inom deras privata livssfär, där de smidde planer spm var vitt skilda från Noréns teaterprojekt. Efter katstrofen frånsade sig Norén uppenbarligen ansvaret för sin del av vad som skedde:

Vi trodde naturligtvis att det fanns en ordentlig kontroll och tanke bakom deras straff och permissionstider. Vi trodde att det vi gjorde var en del av kriminalvårdens rehabiliteringsprogram.

Han sysselsatte sig med en helt annan sfär av mänsklig existens. Norén befann sig i ”det konstnärliga rummet”, uttolkarens, betraktarens elfenbenstorn:

Jag ville förstå grunden till hatet. Lära - på ett radikalt sätt - att behärska min egen rädsla - Att visa människorna. Det var mitt egentliga tema. Detta hade jag arbetat på i 40 år.

Det är hela jag! Jag har för mycket. När jag skriver är jag så koncentrerad att jag slår en ring runt mitt arbete för att skydda det. Men det har jag förstått på senare år, i andra sammanhang, att det inte är bra. Jag borde vara mer observant, mer lyhörd. Jag har inte reagerat.

Jag tycker mig hos flera författare finna en fascination inför en ”extrem” verklighet, En dragning till existensens skuggsidor. Till våld och hänsynslöshet. Jag retade mig exempelvis på Stig Larsons När det känns att det håller på att ta slut från 2012 där han vältrar sig i sitt drog- och alkoholberoende, sin ångest, sitt driftsliv och sin fascination inför de kriminellas värld. Hans bekantskap med brottslingen Kim och den än mer glamoröse Clark Olofsson. Samtidigt sticker han inte under stol med sin egen förträfflighet, sina framgångar som poet, romanförfattare, regissör, pjäsförfattare och sin intima bekantskap med litterära glitterati som Horace Engdahl. Likt Karlfeldt är Stig Larson en kulturman som kan förflytta sig från sfär till sfär, samtidigt både folklig och sofistikerad: ”han talar med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin”.

En sådan hybristofili, attraktion till kriminella personer, kan spåras hos flera av de kulturelitister som Maja Lundgren gav sig på. Exempelvis lyser en stark fascination för Stockholms undre värld fram i Carl- Johan Vallgrens Luciferdeckare. Förresten tycker jag att Maja Lundgren var lite väl föraktfull gentemot Vallgrens författarskap, han skriver bra och intressant. Antagligen retade hon sig på hans höga svansföring. Vallgrens slängkappa, laxrosa- och rutiga kostymer. Jag begriper inte varför en seriös författare tvunget måste spela pajas och emellanåt vräka ur sig vulgäriteter, som när Vallgren avslutade sitt sommarprogram med att säga att han ”skulle hem och slicka fitta”.  Kanske är det så när man dagligen befinner sig inom ett kulturreservat tillsammans med andra tuppar som envisas med att spela rollen av sig själva.

Tomas Lappalainen är kanske även han en hybristofil. Han har specialiserat sig på de syditalienska brottssyndikaten, samtidigt som han kryddar sina texter med utvikelser till Antikens Magna Graecia och olika filosofisk/historiska teman. Kanske delar jag med Maja Lundgren, som även hon har vistats i de trakterna och som i sin bok visar en större närvaro och förtrogenhet med miljöerna hon skildrar, en irritation över vad jag uppfattat som en elitistisk ytlighet hos Lappalainen, en form av brottsturism. Även jag är fascinerad av Syditalien och har vänner och bekanta därnere. Visst finns där brottssyndikat och jag inte förneka att jag fascineras av dem och läser om dem, men lika lite som jag skulle vilja umgås bland Stockholms kriminella har jag ett behov av att söka upp de syditalienska brottssyndikaten. Dessutom finns det mycket att hämta hos djärva kriminologer som kommer från samma område. Exempelvis professorerna Nocla Gratteri och Antonio Nicaso vid Reggio di Calabrias universitet, vars böcker den italienskkunnige Lappalainen kan finna i vilken italiensk bokhandel som helst, men som han inte nämner, även om de kunde ha berikat hans böcker ytterligare. Vill du dessutom lära känna Camorrans fruktansvärda brutalitet räcker det bra med att se den italienska TVserien Gomorra, som överträffar allt vad Lappalainen skrivit om Neapels undre värld. 

En som i stort sett undgår Maja Lundgrens kritik är Stig Larson, som hon tydligen också varit tillsammans med. Kanske för att hon uppskattar hans något klunsiga öppenhet och uppenbara hybristofili. Det tycks som om Lundgren medvetet sökte sig till Neapels spanska kvarter i förhoppning om att få kontakt med ragazzi, ungdomar från de kriminella gäng som frodas där.

Hon råkar ut för två otrevliga äventyr, ett i Boscoreale, där hon blir tagen för en östeuropeisk prostituerad och tror sig ha blivit ofrivilligt vittne till ett mord och något som kan tolkas som både våldtäkt och ett obetänksamt erotiskt spel med en napolitansk camorrista.

Egentligen är det lite synd att Lundgrens napolitanska skildring hamnat i skuggan av den första delen om spermarävarna i Stockholm. Hennes tillvaro i sin lägenhet i Neapel, hennes betraktande av livet omkring sig, spelet omkring henne, kontakten med operasångare, förläggare, rika småfifflare och en och annan svensk, väckte en mängd associationer hos mig. Inte minst detta med att leva i ett Italien som jag trots allt inte är en del av. Att älska och fascineras av landet, samtidigt som jag förskräcks av dess avarter och även efter många år har svårt att begripa hur allt fungerar. Att vara utesluten för att jag inte har den förankring i en italiensk familj/släkt som jag antar är förutsättningen för att jag skall kunna lära mig språkets alla subtila nyanser och slutligen få uppgå i den italienska kulturen, något som faktiskt är ett lockande scenario för mig.

Maja Lundgren är en betydligt spänstigare stilist än Lappalainen och dessutom är hon självutlämnande. Hon sticker inte under stol med sitt inte helt korrekta driftsliv och sin fascination inför sådant som hon samtidigt vill ta avstånd ifrån. Som en del ”feminister” jag känner är hon både oroad och lockad av det intresse hon väcker hos olika män, inte minst kriminella och kulturelitister, en slags lek med elden och Lundgren erkänner att hon i Spanien har fascinerats av tjurfäktningarnas blodiga skådespel och lockats av den mystiska, säkerligen småkriminella, verksamheten på gatan under hennes napolitanska balkong.

Likt de kulturmän som hon spyr sin galla över, tycks hon spela rollen av sig själv. En cynisk iakttagare, med drag av en lockande femme fatale. Ett självblottande som gör att hon framstår som mer äkta än de egotrippade kulturrävar som attackerat henne.

Jag förmodar att Maja Lundgren är just en sådan, neurotisk dam som min kollega på TR en gång varnade mig för och det är möjligt att jag dessvärre skulle komma bra överens med henne om vi träffades.

Andersson, Lena (2013) Egenmäktigt förfarande: En roman om kärlek. Stockholm: Natur och Kultur. Browning, Christopher (1998) Helt vanliga män: Reservbataljon 101 och den slutgiltiga lösningen i Polen. Stockholm: Norstedts. Johannisson, Karin (2015) Den sårade divan: Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S). Stockholm: Bonniers. Josefsson, Dan (2007) ”Moraliskt haveri”, Dagens Nyheter, 3 september. Lagercrantz, Olof (2011) Vid sidan av: Möten med författare från fyrtiotal till sjuttiotal. Dagboksanteckningar i urval av Richard Lagercrantz och Stina Otterberg. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Lapidus, Arne, Hanna Jakobson, David Baas och Alexandra Andersson (2017) ”Kulturprofilens maktspel, med hot, löften och misstänkta sexövergrepp,” Expressen, 1 december. Larsson, Stig (2012) När det känns att det håller på att ta slut. Stockholm: Bonniers. Lundgren, Maja (2007) Myggor och tigrar. Stockholm: Bonniers. Norén, Lars (2008) En dramatikers dagbok. Stockholm: Bonniers. Sjöberg, Tomas, Deanne Rauscher och Tove Meyer (2010) Den motvillige monarken. Stockholm: Lind & Co. Åsbrink, Elisabeth (2010) Smärtpunkten: Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander. Stockholm: Natur och Kultur.

 

 

 

11/26/2017 22:15

I had planned to clear the grounds around our house from twigs and fallen leaves. Accordingly, I went outside quite early in the morning. The sky was bright blue, though it soon became clouded and it did not take long before the rain poured down, preventing my outdoor activities.

Back in the house, I made a fire and pulled out a book from the shelf. It happened to be Edward S. Ellis's Ned in the Blockhouse: A Tale of Early Days in the West, this novel, as well as Ned on the River were the only books by Ellis that had been included in Bonniers´s series Immortal Books for Young People, of which I still had some left. I assume that I during my adolescence swallowed almost all of those fabulous novels. At that time it delt like entering another reality. A unique feeling that few other novels have been able to create, either then or later.

I was now reading Ned in the Blockhouse once again, well aware of the fact that I would never again be surrounded by the wilderness of Kentucky and Ohio; ancient forests inhabited by the sad survivors from indigenous tribes who already by the middle of the eighteenth century had been decimated by chickenpox, cholera and typhoid, diseases brought to the West by intruders into the hunting grounds of Native Americans, pushing them aside or brutally killing off those who had survived their tribulations.

Ellis´s books are contaminated by unashamed racism; disdainful views of Native – and Afro Americans. He generally described Native Americans as savages, though he nevertheless provided them with a certain degree of cunning and described them as thoroughly familiar with the natural habitat, in which they had their home. On the contrary he considered Afro Americans as quite kind-hearted beings, albeit clumsy and generally quite dim-witted. Black people, in reality slaves, though Ellis called them "servants", represented the lighter entertainment in his novels.

As in many other novels by Ellis the undisputable hero of Ned in the Blockhouse was the Christian Shawnee Deerfoot. He is true son of the wilderness. Young, handsome, athletic and intelligent he moves silently and swiftly through the woods and is capable of swimming like an utter. Furthermore, Deerfoot is an unwavering friend of all white settlers and trappers, and does not hesitate to betray, or even kill, members of his own tribe to protect the white intruders.

Certainly, already as a youngster I reacted to the trappers Simon Kenton and Daniel Boone, too good to be true, and not least the young, annoyingly perfect Ned Preston. Already then I found Ellis´s depiction of Neds "servant" Blossom Brown to be not only irritating, but outright offensive. This young Afro-American was depicted as a jovial, clumsy and moderately talented glutton, who constantly messed things up for his noble Massa Ned. Blossom Brown´s shortcomings was not due to his youth and inexperience since he shares his laughable traits with the grown-up, “black servant” Jethro Juggins.

Nevertheless, the formidable Deerfoot managed to escape from my disapproval, despite his exaggerated religiosity and unreserved loyalty to racist settlers. Deerfoot was an exceptional human being. He knew the trails of all animals and humans. Just by scrutinizing broken twigs and imprints from moccasins, he knew which tribe of Native Americans who had been travelling through the forests. Deerfoot could mimic the sound of all animals, knew all the scents of the forest and could even move silently over dry leaves, something I often tried to do - an impossible endeavour.

It was the natural habitat in which Ellis´s characters move, how it influenced their actions that caught me. For me, it found its equivalent in the forests of my own, gfamiliar terrain, the forests and lakes of Göinge, with impenetrable brushwood, beech woods, which smooth, silky grey trunks rose from rust coloured leaves and resembled pillars in a cathedral made out of lush, light-green foliage. There were huge moss covered boulders, fallen timber, small streams and just like in the Kentucky and Ohio of Deerfoot, lakes shimmered in the depths of the forest and I could occasionally come across an elk, or frighten a group of deer.

While renewing my acquaintance with Ellis´s novels I did of course notice his flagrant racism and his often rather awkward language, yet I could easily discern what had fascinated me as a young boy. Both Ned in the Block House and Ned on the River tell the story of how a small group of settlers during the so called Tecumseh War 1811 – 1813, becomes cordoned off by threatening natives. During this war white settlers were attacked by the Confederacy of Tecumseh, a network of North American indigenous peoples, who tried to fight off a US government supported colonization after the North American Freedom War. The Confederation´s goal was to push away American troops and US settlers from the so-called Ohio Territory, which lay south of Lake Erie and between the Appalachian mountain range in the east and the Ohio River to the west.

Leader of the Confederacy was the charismatic Shawnee chieftain Tecumseh and he was inspired and supported by the religious teachings of his brother Tenskwawata. The war broke out in 1811 when US troops attacked the central villages of the Confederation. When Tecumseh died in 1813, his movement collapsed.

In Ned in the Blockhouse the colonisers are trapped inside a wooden fortress by the Licking River, a tributary to the Ohio River in north-eastern Kentucky, where another party of white settlers in Ned on the River cannot leave their barge while being surrounded by “blood thirsty natives” on the war path under their formidable leader Tecumseh, Deerfoot´s sworn enemy.

Undeniably, in spite of all their blatant shortcomings, Ellis´s novels still provide exciting reading. Ned and Blossom are in both of the books I recently reread, lost in trackless forests, while vicious savages try to kill them.

While reading Ned in the Block House, I suddenly remembered how I once had encountered a picture of Ned hiding in a tree. I flipped through the book without finding the illustration and then remembered it was in Ned on the River I had seen it. Returning to the bookshelf, I found that particular book and was soon back with a ten-years-old Jan, who invisibly together with Ned Preston clung to a tree trunk while two Shawnee warriors were searching for Ned´s footprints on the ground below him: 

… he found he was surrounded by so many twigs and leavesthat he could not be seen from either shore. With an anxiety that can scarcely be imagined, he awaited the issue of his attempt to outwit the red men. He was not kept long in waiting.

Ned looked down at his pursuers, the Shawnee warriors were circling the tree. Even though he was more eager than ever to keep them under surveillance, he shivered from the imminent danger. He feared that if he opened his eyes, the scouts would discover the whites of his eyes. He forced himself to shut his eyes, listen, wait and pray. When he could not use his sight, his hearing was sharpened,

The Shawnees did not have to say anything, they understood each other so well that all speech was superfluous. They acted on their own and if someone discovered something he would certainly not be late in communicating his findings to his companion.

When you are as hard up as Ned Preston, time is slow. After ten minutes, he was convinced that he had been lying in the same position for more than half an hour. During this time he heard nothing that could increase his concern. He nurtured a slight hope that the men had gone away. His anxiety became so excruciating that he had to open his eyes and slowly pull away the leaves with his right hand, carefully glancing over the edge of the branch. 

 

 

To his horror, Ned finds that at the opposite shore of the stream, a Shawnee looks straight into the tree among whose branches and leaves Ned is concealed, while the warrior´s companion stands in the water just below Ned, looking up at the tree branch he is resting on. The Shawnee below Ned takes a few steps back, constantly facing upwards, but then he happens to walk into a cavity below the water and disappears from sight, when he surfaces again hicompanion laughs heartily and the warrior cannot help bursting into laughter as well. After some hesitation, he wades into the water and joins his companion on the other side of the stream. They walk on and Ned can finally begin breathing with ease.

 

While I after several years once again was confronted with Uno Stallarholm's illustration, I understood that it was it, perhaps more than the story's intensity, which had stuck with me. When I continued to browse among the novels in my bookshelf, I realized how much their illustrations and covers had impacted me and nurtured my imagination. English and French pictures had been rooted in my subconscious, but also Swedish artwork. I realized how impressed I had been by several more or less forgotten Swedish illustrators, like Uno Stallarholm, Stig Södersten, Gunnar Brusewitz, Douglas Dent, Birger Lundkvist, Martin Lamm, Sven Olov Ehrén, Adolf Hallman, Ib Thaning. The list is long and may be even longer. However, among the absolute best was Eric Palmquist.

It is astonishing that such a professional and hardworking artist as Palmquist does not figure more prominently on the internet. I was unable to find much written about this self-taught artist who, to my mind, almost as much as my favourite authors, has come to represent my perceptions of a wide range of novels. And not only that, Palmquist also illustrated several bird - and wildlife books.

Not least, he created the prototypes for the elegant Swedish banknotes that were in use 1965 to1985.

Equally skilled and fascinating are Palmquist´s hundreds of book covers. My father kept several of them in his bookstand. Palmquist's dust cover art was unique since it did not only adorn the front sides, but the backs and spines as well. Book ledges framed our TVset and when I did not pay attention to the screen I used to let my sight wander across the shelves. Thus, already before I was able to read, I had become fascinated by the spine of The Three Musketeers on which Palmquist had depicted how D'Artagnan was sitting with Mylady on his knee, while a musketeer directed his weapon towards me. I was not disappointed when I later swallowed up Dumas´s wonderful novel and found that it in every respect fulfilled the excitement and fascination promised by Palmquist's dust cover.

Sometimes, I found that the dust covers had indicated more than the novels could deliver. Palmquist did for example encourage me to read historical novels like M.M. Kayes´s Shadow of the Moon, which dealt with the Indian Sepoy Rebellion. However, I had just before I read Kayes´s novel been impressed by Rudyard Kipling´s Kim and this was probably one of the reasons to why I did not find Kayes's story, despite its exciting features, as interesting as I had hoped it would be. Maybe there was too much love story in it. I do not remember and someday I maybe ought to read it again.

Likewise, I felt tricked by Palmquist´s exciting dust cover when I read the American writer Anya Seyton's novel about Katherine Swynford, who in the 14th century had relationships with several influential men and found herself at the centre of crucial events in France, as well as in England, but for me the story involved too many names, complicated intrigues and too much romance.

On the other hand, I was excited by Robert Lewis Taylor's The Great Gold Rush and without rereading it I assume it remains the best Western I have read. Night after night I devoured it before I fell asleep at around three o'clock in the morning.

Robert Lewis Taylor's West was quite different from the place I knew from the Western movies on TV; more tangible and raw and furthermore, it was perceived through the eyes of a young man.

The unknown, exotic, yet intimately and carefully depicted, is something that several of Palmquist's illustrations have in common. For example, his dust cover for the Yugoslav Nobel laureate Ivo Andrić's epos The Bridge on the Drina was a fascinating assortment of Slavic, historical exoticism, which corresponded well to the novel's striking storytelling. During my military service, it kept me awake in front of switchboard and Morse key during long night watches.

The same erudite spirit of place was evident in Palmquist's dust covers for the Romanian author Zaharia Stancu´s novels about freedom-loving Gypsies and cruel landowners,

or for Knut Hamsun´s  Nietzchean depictions of how earth was broken and cultivated in the Norwegian wilderness,  as told in his Growth of the Soil.  

It was not only novels by authors in the Nobel Prize league that Palmquist illustrated. It seems as if he was willing to illustrate whatever he was offered, short stories in magazines, children´s books, as well as local and international bestsellers, he executed all tasks with equal seriousness and empathy. He made the dust covers for novels by folkish and popular writers like Marit Söderholm and Sven Edvin Salje. With great interest I read Salje´s novel about seventeenth guerrilla fighters from my part of Sweden, All Men out of the House, attracted to it by Palmquist's book cover.

He also created the cover of novels by the more respected authors who belonged to what had been labelled the Proletarian School, a literature trend which in Scandinavia had its palmy days during the 1920s and 1930s. Among those highly esteemed autodidact worker authors Palmquist illustrated novels by Moa Martinsson and Jan Fridegård.

Fridegård impressed me with his trilogy about the slave Holme, who lived during the turbulent days when Swedes gradually accepted Christianity. Before giving me those novels my father had consulted with my mother, asking her if it was really advisable that he gave his young son novels that at times indulged in somewhat unconventional descriptions of sex scenes. My mother thought it could not be so particular dangerous and it was furthermore quite probable that I did not understand much of what that was all about. Nevertheless, I appreciated those sparingly occurring parts in Fridegård's novels, though I was even more fascinated by their dark, brutal mood and by reading those and other Fridegård´s novels I became interested in politics and class struggle.

The slave Holme was constantly involved in battles against insolent masters and rulers, at the same time as the novels dealt with something that always has fascinated me, namely religion. Fridegård´s tales admirably described how Christianity challenged the Aesir faith of the Vikings and true to the old Icelandic sagas he depicted the Christians as either meek, or just as brutal as their pagan adversaries.

And all of it was quite exciting for an eleven years old boy. With bloody battles and Viking raids. Something that was excellently emphasised by Palmquist's straightforward illustrations. Through his eyes I could see how women looked for their wounded and killed kinsmen, while enraged men continued to fight each other on blood-soaked battlefields.

Through Palmquist I could also envision the strong and independent women of the Scandinavian Viking age and admire how he depicted slender longships heading for opening horizons.

It was Eric Palmquist's ability to blend into different cultural environments and powerfully depict them from within that fascinated me. Especially his depictions of the wilderness have remained in with me.  For example, his illustrations of Jack London´s Call of the Wild and Fenimore Cooper´s The Last Mohican.

In the latter he succeeds in portraying the wildness and ruthlessness of the eighteenth century Indian Wars. His illustrations reinforced James Fenimore Cooper's descriptions of callous massacres, or mortal combat man to man.

At the same time, Palmquist found bold angles and unexpected image compositions, thus creating a sense of documentary presence. Through the unexpected originality of his illustrations I was brought straight into the action of Fenimore Cooper´s exotic universe.

This applies not the least to Palmquist's illustrations to Michael Strogoff: The Courier of the Czar by Jules Verne. When I recently reread it I became fascinated by how Palmquist had managed to add a large measure of drama and depth to descriptions that nevertheless were filled with excitement, though to a certain degree lacking the depth and human presence that I, after reading the great Russian authors, could expect from a story taking place in nineteenth century Russia. Certainly, Michael Strogoff evolves within a landscape and a society where class differences and misery are evident. Where half-civilised Cossacks and Tatars make the courier´s mission extremely dangerous and difficult, an ability they share with arrogant officers and corrupt civil servants. However, Jules Verne, who certainly knew Russia only through his Russian acquaintances, encyclopaedias and atlases, succeeded in telling a thrilling story, though he failed to provide enough authenticity to his characters and also failed to provide enough depth to his Russian scenery. Occasionally Jules Verne falls into the trap of providing rather dry geographical descriptions and generalizations about people and politics. However, through Palmquist´s illustrations we are invited to Petersburg's palace and also meet common people from the multitudes of Imperial Russia, individuals who might just as well appear in novels by Gogol or Dostoyevsky .

Palmquist depicts the thrills and dynamics of Verne's novel. Occasionally he even succeeds in increasing both the drama and exotic sceneries described by Verne. We become surprised by sudden appearances of ferocious bears and blood-thirsty wolf packs

and are confronted with unscrupulous officers, clerks and bandits.

And, strangely enough, Palmquist is even able to convey the specific rhythm that permeates the entire novel. We feel the urgency of the courier when he travels across endless steppes, over snowy mountain passes and vast rivers with trains, troikas, rafts and on horseback.

He travels through snow storms, across deserts and across war torn areas.

He comes under attack from riotous hordes or becomes subjected to time-consuming confrontations with bullying officials serving the Tsar, or various warlords.  

With great empathy and detail, Palmquist enters one after the other of classical novels. He mystifies the depths of the sea in his illustrations of Verne´s Twenty Thousand Leagues Under the Sea.

In Palmquist´s illustration for Robinson Crusoe I recognized the mystery and strangeness that through his loneliness were created around the lost sailor .The shipwreck is transformed to a rather eerie fairy tale castle, while Crusoe's hard pursuits are provided with a dignified dimension.

However, Huckleberry Finn's Adventure and Tom Sawyer's Adventures are depicted with a tangible small-town realism. An amused nostalgia permeates Tom Sawyer's boyhood and to a certain degree Huckleberry's and Nigger Jim's cruise along the river, though in the latter we also perceive chilly streaks of mystery and horror.

Especially in Palmquist´s illustrations of Huckleberry Finn we are confronted with the picturesque folklore of small towns along the Mississippi River, but also with the shifting climate and wildlife along the vast river's shores and just as the weather unexpectedly changes, violence may explode and threaten the young men on the raft.

A deep familiarity with the scenery and the people of past communities are also evident in Palmquist's illustrations to Astrid Lindgren's children´s books like Rasmus the Vagabond and Master Detective: A Kalle Blomkvist Mystery, a bygone rural Sweden, with flowering meadows and jolly police constables, is depicted against a barely noticeable fund of poverty and social vulnerability.

To me, Palmquist reaches one of his peaks in depictions of the exotic and foreign. In my opinion, he never fails while doing just that. Like when he takes on one of my all-time favourites - Robert Louis Stevenson's The Treasure Island, a novel filled to the brink with ingredients required to create an unforgettable adventure. It immediately takes off with a mysterious, auspicious introduction with weird, malicious strangers like the pirates Billy Bones and the Black Dog, as well as a blind beggar, who are confronted with solid, local trustees like Livesey and Trelawney, all this perceived through the eyes and mind of the young, witty and adventurous Jim Hawkins. When Jim, in the deceased Billy Bones seaman's chest, comes across a treasure map we know that we going to be thrown into thrilling adventure.

In each chapter Stevenson is able to heighten the excitement, which was of great use to me while I was trying to feed my older daughter, who as a child, to the great despair of her parents, was reluctant to eat the food we offered her. However, she ate while I read The Treasure Island. I stopped reading as soon as she refused to swallow a piece of food. My tactics worked well, like her father my daughter was fascinated by Stevenson's skilfully presented story.

Palmquist managed to capture the mystery of the ocean. How the ship Hispaniola lightens anchor and with filled sails sets out across the sea on its way to adventure.

He catches the days and nights aboard the ship and how young Jim Hawkins at dawn from the ship's forefoot gets a first glimpse of The Treasure Island.

With Palmquist we perceive Jim's fascination with the ruthless old sea lion, Long John Silver. As the youngster are captured by the pirates and join them in their blockhouse, he listens to how old Long John Silver, with his parrot on the shoulder and clay pipe in the mouth, tells secrets and stories about his adventures on land and at sea. In his depiction of this incident Palmquist proves capable of capturing the essence and mood of Stevenson's indomitable book, a pinnacle of adventure and storytelling.

Stevenson's rhythm as he moves between tranquillity and high drama, dark nights and exotic daylight, is mirrored by Palmquist's illustrations. Like when during the pirates' pursuit of the lost treasure, Jim is stumblingly dragged along by the diabolically energetic Long John Silver, who with high speed strides towards the story´s climax.

It is in his depictions of life at sea that Palmquist is at his best. Countless times have I leafed through an anthology called Famous Narrators from the Seven Seas, a book which my father once gave to my grandfather. Grandad´s father had been a skipper in west coast town of Varberg and with his brothers Grandad had in his youth on his father´s schooner sailed across the North - and Baltic Seas and he always felt close to seamen on sailing ships, a fascination he managed to convey to me.

I read Marryat, Conrad, Dana and Melville with great respect and in the Famous Narrators from the Seven Seas I found everything I could ask for. Excerpts from Melville's peerless story about the pursuit of the white whale, which developed not only from detailed descriptions of the prodigious whale hunt, the lives and behaviour of whales, the battles, the wearisome, dirty toil of slaughtering the huge animals, the socialising and loneliness onboard a  whaling ship. However, in addition to all that Melville tells us about the state of humanity. Our position in God´s creation. About the vastness of the sea, of human existence in all its aspects; its greatness and its misery.

Palmquist's pictures took me with him high up in the rigs of mighty sailing ships.

and down into congested, cold, humid, and smelly crew cabins, which have been described by the old sea captain Joseph Conrad:

The tin oil-lamp suspended on a long string, smoking, described wide circles; wet clothing made dark heaps on the glistening floor; a thin layer of water rushed to and fro. In the bed-places men lay booted, resting on elbows and with open eyes. Hung-up suits of oilskin swung out and in, lively and disquieting like reckless ghosts of decapitated seamen dancing in a tempest. No one spoke and all listened. Outside the night moaned and sobbed to the accompaniment of a continuous loud tremor as of innumerable drums beating far off.

Palmquist also brought me along with him to the fishing banks of the Northern seas and allowed me to witness the fishermen's toil in blinding, icy storms. 

It was not only big sailing vessels boats and fishing boats I was invited to, but decrepit, coal-fuelled merchantmen described by Scandinavian Proletarian authors like Aksel Sandemose, Josef Kjellgren and Harry Martinsson. Martinsson´s short story, A Greek Tragedy, is a wonder of concentrated expressiveness and narrative skill, especially considering that its exciting, unique style was created by a young man with limited schooling.

Martinson was six years old when he lost his parents and as a so called parish child was forced to work as a farm hand, suffering from an existence characterized by social exclusion, starvation and misery. Fourteen-years-old, he ran away from the farm where he served and lived as a vagabond, when he was not caught and sent to educational institutions, from which he regularly ran away.

Sixteen years old, he boarded in 1920 on a schooner destined to Ireland and then spent several years traveling around the world. Lung problems forced him to return to Sweden, where he for several years lived on chance work, when he did not wander around as a vagrant. In 1927, Martinson published his first poem, and in less than a year he had managed to place no less than 69 newly written poems in various magazines. In 1932, he published his first collection of short stories and became an established author.

In A Greek Tragedy, Martinson tells us about the crew life of a dilapidated Greek steamer on its way from Pensacola to Buenos Aires, overloaded with sequoia timber stowed on deck as a several meters high pile that soon begins to lean sideways and gives the ship a dangerous tilt.

Martinson worked a mess boy and his tale brings us to cabins and engine rooms, providing lyrical descriptions of an ever changing ocean, telling us about an innocent romance with the captain's wife and the interaction between crew members who come from all parts of the world. With bravura he then describes how a hurricane strikes the ship on open sea, the timber brake lose and is lost among enormous waves, while three men are washed overboard into their death in the raging inferno of the sea. Martinson probably remembered this dramatic experience when he in his first collection of poems, Ghost Ship, included the following lines:

Have you seen a tramp collier come out of a hurricane—
with broken booms, gunwales shot to pieces,
crumpled, gasping, come to grief—
and her captain gone all hoarse?
Snorting, she puts in at the sunlit wharf,
exhausted, licking her wounds
while the steam thins in her boilers.

He shows us the loneliness and chill among gray, desolate waters, where the infinity of the water joins the sky's gloomt pallor.

After having so often been fascinated by Eric Palmquist´s (1908 - 1999) art, I became somewhat surprised when I was confronted with his portrait on Wikipedia. I had expected an impressive, obviously audacious, adventure keen person, but instead I found a conventionally attired man, resembling the architype of a civil servant, with retreating hairline, a suit and a bow tie, who with an elongated face and a stern gaze appeared to be sketching one of his numerous illustrations. Palmquist´s mundane appearance made me assume that he like Jules Verne primarily was a desktop traveller, who in his own mind managed to embark on adventures and trace the very nature of the environments he depicted after intense studies of books and pictures – making his performance even more impressive.

After having spent quite sometime in the company of the art of Eric Palmquist, I would like to mention another artist/illustrator who has opened the doors to the domains of imagination – the Finno-Swedish Björn Landström (1917-2002). Like many other illustrators, Landström also wrote novels and historically-oriented books, especially about discovery expeditions and sailing ships. He illustrated his own works and several others by well-known writers, often fairy tales and legends.  Especially interesting are his illustrations to the Finnish national poem Kalevala.

Unlike Eric Palmquist, Landström's appearance seems to coincide with the mental image I have made of him, apparently mirroring the famous sailor, shipbuilder, adventurer and scientist he was.

With Palmquist, the artist Björn Landström shares his efforts to meticulous study the context of his illustrations, though in even greater detail, often based on a direct familiarity with the places he depicts, being reinforced by scientifically based studies and prolonged visits to places around the world. However, this does not prevent an imaginative quality of his depictions of historical scenes, which he often described with great, yet chilly drama.

Among his best acievements is The Quest for India, which descrines exploratory journeys from the beginning of historical record up until Columbus's journey to America, which he in detail described in another of his books.

To look at a picture by Landström is like moving back in time, like his image of Phoenician sailors in the process of repairing their ship, pulled up on a beach by The Rock of Gibraltar.

We meet an exhausted Roman legionary, sweltering from heat and thirst in the Arabian Desert.

Roman ships are in Aden's harbour awaiting the monsoon winds that will bring them across the Indian Ocean to India's trading cities.

Olupun, a Nestorian missionary from Syria, is in 781 AD received by Chinese Imperial dignitaries.

Odoric from Pordenone, a lonely Franciscan monk travels in 1328 across the Himalaya on his way Lhasa, to meet with the Dalai Lama, Obassi "for such is the name of their Pope in their language”.

A Moroccan Bedouin watches in 1291 how a Venetian galley passes by the African coast, heading towards an unknown fate.

We follow Landström up to the far North. He conveys exciting theories and insights. As when he tells us about how Irish monks during the sixth century reached the icy seas of the North, where sighted the terrible apparition of Judas Iscariot chained to an island of purest crystal.

Instead of an eternally condemned and plagued Judas, Landström assumes that what the Irish monks had spotted was probably a walrus resting on an iceberg.

Landström also lets us be confronted with the monsters that the Portuguese captain Cadamosto in 1456 had encountered while he sailed up the Gambia River.

Landström lets us also accompany Leif Eriksson when he from his wind-driven ship through ice-cold mists in the spring of 1000 AD for the first time saw the coastline Vineland the Good, i.e. present-day New Foundland.

Landström also takes us on board a Greek ships sailing between the Pillars of Hercules on its way into the Atlantic sea.

By an African coast, sometime during the 1400s, three Portuguese ships rest under the Southern Cross.

And finally, Columbus´s three ships leave the port of Palos de la Frontera, setting course towards the New World.

Looking at illustrations by artists such as Palmquist and Landström, as a youngster I often felt the pull of adventure. Reading the novels and books they illustrated made me understand the meaning of the words of the narrator of Melville´s Moby Dick:

As for me, I am tormented with an everlasting itch for things remote. I love to sail forbidden seas, and land on barbarous coasts.

But such wishes can easily have terrible consequences, so perhaps it is best to enjoy the adventures that art and literature may offer though the craftsmanship of masters like Palmquist and Landström.

Conrad, Joseph (2007) The Nigger of the ´Narcissus´ and Other Stories. London: Penguin Classics. Ellis, Edward S. (2012) Ned on the River. Charleston, SC: Nabu Press. Landström, Björn (1964) The Quest for India: A history of Discovery and Exploration from the Expedition to the Land of Punt in 1493 B.C. to the Discovery of the Cape of Good Hope in 1488 A.D. in Words and Pictures. Crows Nest, Australia: Allen & Unwin. Martinson, Harry (1934) Cape Farewell. New York: Putnam. Martinson, Harry (2017) Poetry. https://www.nobelprize.org/nobel_prizes/literature/laureates/1974/martinson-poetry.html Sugden, John (1998) Tecumseh: A Life. New York: Henry Holt and Company.

11/19/2017 16:49

Jag hade tänkt rensa tomten från kvistar och löv. Gick upp tidigt. I gryningen sken solen och himlen var klarblå, men snart började det skya, det dröjde inte länge förrän regnet öste ner och förhindrade allt utearbete. 

Flydde in i huset, gjorde en brasa och drog fram en bok ur hyllan. Det råkade bli Edward S. Ellis Blockhuset vid Lickingfloden, den och Bakhållet vid Ohio var de enda böckerna av Ellis som ingick i Bonniers bokserie ”De odödliga ungdomsböckerna”, av vilka jag har några kvar. Tror att jag under mina ungdomsår slukade så gott som allihop. Det kändes som att stiga in i en annan värld. En unik och säregen sinnesstämning som få andra böcker försatt mig i, varken då eller senare. 

Jag läste nu Blockhuset vid Lickingfloden, väl medveten om att jag aldrig åter skulle kunna omslutas av Kentuckys och Ohios milsvida vildmarker, med uråldriga skogar bebodda av de sorgliga resterna av en ursprungsbefolkning som redan vid sjuttonhundratalets mitt allvarligt hade decimerats av smittkoppor, kolera, tyfus och kikhosta som de vita främlingarna fört dit över havet. Ofta hade sjukdomarna kommit innan nybyggarna tog indianernas land genom att driva bort eller döda de som överlevt sjukdomarna. 

Ellis böcker är genomsyrade av rasism; nedlåtande uppfattningar om Amerikas urinvånare och afroamerikaner. De förra framställdes som blodtörstiga vildar, om än listiga och väl förtrogna med den natur där de hade sitt hem, de senare skildrades som tämligen godhjärtade, om än klumpiga och korkade. De svarta, ofta slavar, även om de kallades för ”tjänare”, fick genom sin roande naivitet stå för den lättsammare underhållningen i Edward S. Ellis romaner.

Blockhuset vid Lickingfloden och Bakhållet vid Ohio ingår i en bokserie av Ellis som har den kristne shawneeindianen Hjortfot som hjälte. Han är ung, stilig, atletisk, intelligent och en sann vildmarksson som rör sig ljudlöst genom skogarna och simmar som en utter. Hjortfot är de vita nybyggarnas och pälsjägarnas orubblige vän och drar sig inte för att skydda dem genom att ange och mörda sina stamfränder.

Visserligen retade jag mig redan som ung på de rekordeliga pälsjägarna Simon Kenton och Daniel Boone och inte minst på den unge scouthurtige Ned Preston. Speciellt osmaklig fann jag redan då skildringen av Neds ”tjänare” Vildblomma Brown; ett jovialiskt, klumpigt och måttligt begåvat matvrak som ständigt ställer till trassel för sin herre, Massa Ned.

Överlöparen Hjortfot klarade sig dock från min kritik, trots sin mjäkiga religiositet och obetingade lojalitet mot rasistiska nybyggare. Hjortfot var ett naturbarn. Han kände spåren efter alla djur och människor, enbart genom brutna kvistar och avtryck från mockasiner visste han vilken stam de indianer som färdats genom skogarna tillhörde. Hjortfot kunde härma samtliga djur- och fågelläten, kände alla skogens dofter och kunde till och med röra sig ljudlöst över torra löv, något jag ofta förgäves försökte göra. Jag kunde heller inte ”tilla” som indianerna gjorde. Det var först långt senare som  jag en dag begrep att det inte rörde sig om ett språk utan var ett stlistiskt knep för att variera ordet sa: ”´Inte ett ljud´ viskade Hjortfot till Blomman. ´Fattar du?´ tillade Ned, medan han vände sig mot sin svarte tjänare.”

Det var den mäktiga naturen i Ellis böcker som grep mig. För mig fann den sin motsvarighet i göingeskogarna, med dess svårgenomträngliga snår, milsvida bokskogar, vars släta, sidengrå stammar från rostbruna lövbäddar reste sig likt pelare i en grönskimrande katedral. Där fanns mossbelupna stenbumlingar och nedfallna trädstammar och liksom i Ohio skimrade sjöar och bäckar i skogarnas djup. Ibland hände det att jag kunde skymta en älg, eller några rådjur.

Då jag med regnet skvalande över rutorna i det varma brasskenet återigen stiftade bekantskap med Ellis böcker lade jag förvisso märke till den flagranta rasismen och det ofta torftiga språket, men insåg likväl vad som fascinerat mig som ung. Både Blockhuset vid Lickingfloden och Bakhållet vid Ohio handlar om hur en liten grupp nybyggare under det så kallade Tecumsehs krig, 1811 - 1813, av krigiskt sinnade indiankrigare har blivit inneslutna dels i ett träfort i en ogästvänlig vildmark, dels på en pråm på Ohiofloden.

Tecumsehs konfederation var ett förbund mellan Nordamerikanska ursprungsbefolkningar inom det så kallade Ohioterritoriet, som låg söder om Erie sjön och sträckte sig mellan Appalachernas bergskedja i öster till Ohiofloden i väster.  Federationen leddes av den karismatiske shawneehövdingen Tecumseh och insprirerades av de religösa läror som spreds av hans bror Tenskwawata. Kriget bröt ut 1811 när amerikanska trupper anföll konfederationens centrala byar. Då Tecumseh stupade 1813 föll konfederationen samman.

Ellis båda böcker är onekligen spännande läsning. Vid upprepade tillfällen hamnar ungdomarna Ned och Blomman ensamma i stiglösa skogar, alltmedan "blodtörstiga vildar" är dem på spåren.

Medan jag läste Blockhuset vid Lickingfloden drog jag mig till minnes hur jag en gång andlöst läst om hur Ned Preston och Blomman spårats av ett gäng shawneeindianer och hur de förtvivlat försökt skaka av sig dem. En bild av Ned i uppkrupen i ett träd dök upp. Jag bläddrade genom boken utan att finna illustrationen och kom då ihåg att det var i Bakhållet vid Ohio  jag hade sett den. Återvände till bokhyllan, drog fram den boken och var snart tillbaka hos den tioårige Jan, som osynlig vid Neds sida klamrade sig fast vid en trädstam alltmedan två shawneekrigare kretsade kring trädet vi befann oss i, sökande efter våra spår:

Dold bakom blad och grenar betraktade Ned sina förföljare, snart var de båda shawneekrigarna alldeles under honom. Trots att han ivrigare än någonsin ville hålla dem under uppsikt ryste han inför faran. Han fruktade att om han öppnade ögonen skulle deras spejande blickar upptäcka ögonvitornas  sken. Han tvingade sig därför att blunda, lyssna, vänta och be. Då han inte kunde använda blicken skärptes hans hörsel.

Shawneerna sa ingenting, de förstod varandra så väl att allt tal var överflödigt. De handlade på egen hand och den som först upptäckte något skulle säkert inte vara sen med att signalera till den andre.

Då du befinner dig i en sådan belägenhet som Ned Preston, går tiden långsamt. Då tio minuter förflutit var han övertygad om att han i mer än en halvtimmes tid legat i samma ställning. Under denna tid hörde han ingenting som kunde öka hans oro. Han hyste en svag förhoppning om att männen gått sin väg. Hans ängslan blev så svår att han öppnade ögonen och helt sakta makade undan löven med höger hand, alltmedan han försiktigt blickade över grenens kant.

Till sin förskräckelse finner Ned att vid åns motsatta strand blickar en shawnee stint mot de träd bland vilkas grenar och blad han dolt sig, alltmedan indianens krigarkamrat står i vattnet rakt under Ned, blickande upp mot den trädgren han befinner sig på. Krigaren under Ned tar ett par steg tillbaka, heal tiden med blicken riktad uppåt, men så trampar han i en grop under vattnet och försvinner under vattenytan, då han åter frustande kommit upp skrattar hans kamrat åt honom från andra sidan ån och krigaren kan själv inte låta bli att brista ut i skratt. Efter en viss tvekan vadar han sedan ut i vattnet och förenar sig med sin kamrat på åns andra sida. De fortsätter sin vandring och Ned kan andas ut.

Medan jag betraktade Uno Stallarholms illustration, förstod jag att det var den, kanske mer än berättelsens intensitet, som fastnat hos mig. Då jag sedan fortsatte bläddra bland mina ungdomsböcker insåg jag hur stor inverkan deras illustrationer haft på mig och mitt fantasiliv. Engelska och franska mästertecknares alster hade slagit rot i mitt undermedvetna, men så hade även svenska alster. Jag insåg att jag tagit djupa intryck från en stor mängd mer eller mindre bortglömda svenska illustratörer, som Uno Stallarholm, Stig Södersten, Gunnar Brusewitz, Douglas Dent, Birger Lundkvist, Martin Lamm, Sven Olov Ehrén, Adolf Hallman, Ib Thaning. Listan är lång, men som en av de främsta framstår för mig den oförliknelige Eric Palmquist.

Det förvånar mig att en så yrkesskicklig konstnär som Palmquist inte figurerar mer på intranätet. Det var inte många uppgifter jag fann om denne självlärde konstnär som för mig, i nästan lika hög grad som mina älsklingsförfattare, har präglat min uppfattning om en stor mängd romaner. Och inte bara det, Palmquist illustrerade även flera fågelböcker och naturskildringar. 

Inte minst skapade han förlagorna till de eleganta, svenska sedlar som användes 1965 till 1985.

Lika skickligt och fascinerande åstadkom Palmquist genom åren hundratals bokomslag. Far hade flera av dem i sin bokhylla. Palmquists omslag var speciella därigenom att de inte enbart ståtade med fängslande framsidor, även baksidorna och ryggarna var prydda med fantasieggande illustrationer, hämtade från romanernas innehåll. Vår bokhylla kringgärdade Teven och då jag inte hade uppmärksamheten fäst vid TVrutan brukade jag låta blicken glida över bokryggarna. Sålunda hade jag ända sedan jag inte kunde läsa fascinerats av ryggen till De tre musketörerna, på vilken Palmquist tecknat hur D´Artagnan satt med Mylady i knäet, alltmedan en musketör riktade sitt vapen mot mig. Jag blev knappast besviken då jag senare slukade Dumas vidunderliga roman och fann att den i varje avseende infriade den spänning och fascination som Palmquists omslag hade utlovat.

Ibland fann jag att omslagen lovat mer än vad romanerna infriade. Palmquist lockade mig exempelvis att läsa historiska romaner som M. M. Kayes Genom månskuggans dal, som handlade om det indiska sepoyupproret, men strax innan dess hade jag läst Kiplings Kim och det var antagligen en orsak till varför jag inte fann  Kayes berättelse, trots spännande inslag, så bra som jag hoppats. Kanske var det för mycket kärlekshistoria i den. Minns inte och måste nog läsa om den någon gång.

Likaså kände jag mig lurad av det spännande omslaget då jag läste den amerikanska författarinnan Anya Setons roman om Katherine Swynford, som under trettonhundratalet hade förhållanden med en mängd betydande män och stod i händelsernas centrum i såväl Frankrike som England, för mig blev det dock för många namn, krångliga intriger och alltför mycket romantik.

Däremot rycktes jag med av Robert Lewis Taylors Den stora guldruschen och utan att ha läst om den tror jag att den fortfar att vara  är den bästa västernbok jag läst. Natt efter natt slukade jag den, innan jag somnade vid tretiden på morgonen.

Rodert Lewis Taylors Västern var fjärran från dem jag lärt känna genom Tevens västernfilmer; påtagligare, råare och dessutom sedd genom en ynglings ögon.

Det okänt, exotiska, men likväl intimt skildrade är något som flera av Palmquists illustrationer tycks ha gemensamt. Exempelvis så var hans bokomslag till nobelpristagaren Ivo Andrićs epos Bron över Drina ett potpurri av slavisk, historisk exotism, som väl motsvarade romanens vildsinta, djuplodande berättarglädje. Under min militärtjänst höll den under flera  långa vaknätter mig vaken vid telefonväxel och telegrafiapparat.

Samma inkännande exotism fanns hos Palmquists omslag till rumänen Zaharia Stancus romaner om frihetsälskande romer och grymma godsägare, 

eller Hamsuns, nietzscheanskt kraftfulla skildring av hur jorden av en övermänniska bryts och behärskas i den norska ödemarken, Jordens gröda.

Det var inte enbart romaner i nobelpristagarklass som Palmquist illustrerade. Det tycks som om han var villig att med samma allvar och inlevelse illustrera allt vad som erbjöds honom och han grep sig an de mest skilda litteraturalster. Han illustrerade omslagen till de på sin tid mycket populära bygdeförfattarna Margit Söderholm och Sven Edvin Salje. Den senares snapphanneskildring Man ur huse läste jag med stor behållning, återigen lockad av Palmquists bokomslag.

Han skapade även omslagen till de mer respekterade svenska proletärförfattarnas böcker, som Moa Martinsson och Jan Fridegård.

Fridegård grep mig djupt då far gav mig hans trilogi om trälen Holme. Innan han gjorde det hade Far rådgjort med Mor om det verkligen var lämpligt att han gav sin unge påg böcker som emellanåt rakt och okonventionellt skildrade olika sexscener. Min mor tyckte att det inte kunde vara så farligt och kanske jag inte fattade vad det hela gick ut på. Det gjorde jag dock och uppskattade livligt de där sparsamt förkommande partierna i Fridegårds romaner, men mest fascinerades jag av den mörkt brutala stämningen och blev genom Fridegårds vikingaböcker tidigt intresserad av politik och klasskamp. 

Trälen Holme var ständigt invecklad i kamp mot övermakten, samtidigt som romanerna skildrade något som alltid fascinerat mig – religion. Fridegård berättade inlevelsefullt om hur kristendomen mötte och förändrade vikingatidens bistra asatro.

Och spännande var det. Med blodiga strider och vikingafärder. Något som underströks av Palmquists rättframma illustrationer. Här kunde jag se hur kvinnor sökte upp sina sårade och dödade fränder, alltmedan deras män i bakgrunden fortsatte strida med varandra på blodindränkta slagfält.

Hos Palmquist fann jag även vikingarnas starka kvinnor och männens färder i smäckra fartyg på väg mot öppnande horisonter.

Det var Eric Palmquists förmåga att leva sig in i skilda kulturmiljöer och kraftfullt skildra dem inifrån som fascinerade mig. Det gällde speciellt hans skildringar av vildmarkens fascination i romaner som fortsatt leva hos mig. Exempelvis hans bilder i Skriet från vildmarken och Den siste Mohikanen

I den sistnämnda lyckas han skildra vildheten och hänsynslösheten i sjuttonhundratalets indiankrig. Hans illustrationer förstärkte James Fenimore Coopers skildringar av grymheten i en massaker eller en dödlig närkamp.

Samtidigt sökte Palmquist djärva vinklar och oväntade bildkompositioner, som för understryka en känsla av dokumentär närvaro. Läsaren förs genom illustrationernas oväntade originalitet rakt in i handlingen.

Detta gäller inte minst Palmquists illustrationer till Tsarens kurir av Jules Verne. Då jag nu läser om den fascineras jag hur Palmquist lyckats addera ett stort mått av dramatik och djup till en skildring som förvisso är sprängfylld av drama, men i gengäld saknar det djup och mänskliga närvaro som jag efter att ha läst de stora ryska författarna förväntar mig i en skildring av artonhundratalets Ryssland. Visserligen rör sig tsarens kurir genom ett landskap där klasskillnader och misär är uppenbara. Där halvciviliserade kosacker och tatarer strider mot tsarmaktens översittare, i form av arroganta officerare och korrupta tjänstemän. Men, Jules Verne, som förvisso kände Ryssland enbart genom ryska bekanta, uppslagsverk och kartböcker, lyckas genom sin rafflande berättelse inte ge ordentligt kött och ben år sina karaktärer, eller förläna tillräckligt djup åt sin rysslandsskildring. En och annan  gång förfaller han till torra kartbeskrivningar och generaliserande fakta kring folk och politik. Så icke Palmquist. Genom hans illustrationer förs vi in i Petersburgs palats och möter även människor ur folkdjupen, som tycks ha hämtats från Gogols och Dostojevskijs romaner. 

Palmquist lyckas ta vara på spänningen och dynamiken i Vernes roman. Emellanåt lyckas han också förläna den en ökad dramatik och åskådlighet. Vi överraskas av rasande björnar och blodhungrande vargflockar.

Konfronteras med vildsinta kosacker, eller exotiska tatarer.

Och, märkligt nog förmår Palmquist förmedla rytmen som  genomsyrar Vernes bok. Vi förnimmer kurirens brådska då han med ångande tåg färdas över oändliga stäpper.

Hur han genom snöstormar och vargflockar färdas med trojkor över krigshärjade områden.

Attackeras av skoningslösa kosackhorder, eller utsätts för tidskrävande konfrontationer med stridande fraktioner och kejsardömets högdragna representanter.

Med stor inlevelse och detaljrikedom levandegör Palmquist den ena efter den andra av de klassiska ungdomsromanernas hemlighetsfulla världar. Han förlänade djup och mystik till Vernes En världsomsegling under havet.

Och i hans illustrationer till Robinson Crusoe känner jag igen den mystik och främlingskap som ensamheten skapade kring den förliste sjömannens. Skeppsvraket blir ett sällsamt sagoslott, medan Crusoes vandringar över ön och all hans hårda strävan förlänas en dimension av stor värdighet.

I Palmquists illustrationer till Huckleberry Finns Äventyr och Tom Sawyers Äventyr möter romanläsaren däremot en handfast verklighet. En småstadstrygghet som omsvärmar såväl Sawyers pojkstreck som Huckleberrys och Nigger Jims mer flerdimensionerade flodäventyr.

Speciellt i illustrationerna till Huckleberry Finn konfronteras vi med det pittoreska folklivet i småstäderna längs Mississippifloden, men också med vädrets skiftningar och djurlivet vid den väldiga flodens stränder. Plötsligt kan gemytligheten dock ge vika för våld och kusliga händelser.

En folklighet och djup förtrogenhet med landskapen och människorna inom ett förgånget samhälle är även uppenbara i Palmquists illustrationer till Astrid Lindgrens böcker om Mästerdetektiven Blomquist och Rasmus. Ett lantligt Sverige, med blommande ängar och gemytliga poliskonstaplar, skildrat mot en knappt märkbar fond av fattigdom och social utsatthet.

För mig når Palmquist högst i sina skildringar av det exotiska och främmande. I mitt tycke misslyckas han aldrig. Som när han tar sig an ett av mina allra största läsäventyr, Robert Louis Stensons Skattkammarön, en roman fylld med ingredienser som krävs för att skapa ett oförglömligt äventyr. Från sin mystiska, ödesdigra inledning med märkliga, illavarslande främlingar som piraterna Billy Bones, Svarta Hunden och en blind tiggare, som konfronteras med gediget stadgade, lokala förtroendemännen som Livesey och Trelawney, allt betraktat med utgångspunkt i den unge, kvicktänkte och äventyrslystne Jim Hawkins. Då Jim finner en skattkarta i den avlidne Billy Bones sjömanskista vet vi att vi står inför ett rafflande äventyr.

I varje kapitel förmår Stevenson stegra spänningen, något som var mig till stor nytta då jag försökte fostra min matvägrande äldre dotter då hon som liten, till sina föräldrars stora förtvivlan, hade stora svårigheter med att få i sig maten vi gav henne. Hon åt dock medan jag läste högt ur Skattkammarön och jag slutade tvärt när hon inte gjorde det. Min taktik fungerade, likt sin far fascinerades min dotter av Stevensons skickligt framförda historia.

Palmquist lyckades i sina illustrationer fånga havets mystik. Hur skeppet Hispaniola lättar ankar och med fyllda segel stävar ut över haven, bort mot äventyren.

 

Han fångar dag och natt på fartyget, hur den unge Jim Hawkins i gryningen från förstäven får sin första skymt av Skattkammarön.

Hos Palmquist möter vi Jims fascination inför den hänsynslösa, gamle sjöbjörnen Long John Silver. Som då ynglingen finner sig tillfångatagen av piraterna i deras fort och gamle Long John Silver, med papegojan på axeln och kritpipan i munnen, i ett flackande eldskens dramatiska skuggor ger förtroenden till den fångne pojken och berättar om sina äventyr till lands och till sjöss. I sin bild fångar Palmquist själva essensen av äventyrens lockelser för en ung människa och därmed även stämningen i Stevensons oförlikneliga bok.

Stevensons rytm mellan stillhet och dramatik, natt och exotisk dagshetta, speglas skickligt i Palmquists illustrationer. Som under sjörövarnas jakt efter den försvunna skatten, då Jim snubblande följer den diaboliskt energiske Long John Silver, som i full fart haltar iväg mot historiens klimax.

Det är i sina saltstänkta sjöskildringar jag tycker Palmquist når längst. Otaliga gånger har jag försjunkit i antologin Berömda berättare från de sju haven, som min far en gång gav till min morfar. Morfars far hade varit skutskeppare i Varberg och Morfar hade med sina bröder i sin ungdom seglat med fadern över såväl Nordsjön som Östersjön och kände därefter alltid en närhet till de stora segelskeppen och sjömanslivet, en fascination som han lyckades förmedla till mig. Jag läste Marryat, Conrad, Dana och Melville med stor behållning och bläddrade ofta i Berömda berättare från de sju haven. Där fanns allt jag kunde begära - utdrag från böcker av stora författare som själva hade färdats över haven och bilder som väckte min fantasi och längtan efter äventyr.

Där fanns avsnitt hämtade från Melvilles oförlikneliga berättelse om jakten på den vita valen, som utvecklade sig inte enbart till en detaljerad skildring av valjaktens alla detaljer, valarnas liv, kampen, farorna, slitet och tristessen på valfångstskeppen. Utan den vidgade sig också till att handla mänsklighetens tillstånd. Vår plats i skapelsen. Om havets väldighet, den mänskliga tillvaron i all sin strävan, sin storhet och sitt elände.

Palmquists bilder tar oss med högt upp i riggen på de väldiga segelfartygen

och ner i trånga, kalla, fuktiga, och stinkande manskapsskanser, beskrivna av den gamle sjökaptenen Joseph Conrad:

Fotogenlampan av bleckplåt, upphängd i en lång kedja, beskrev rykande, vida cirklar. Våta kläder låg i mörka högar på den glittrande durken, ett tunt lager vatten rusade av och an. I kojerna låg karlarna med sjöstövlarna på, stödda på armbågarna och med öppna ögon. Upphängda oljeställ svängde utåt och tillbaka igen, levande och skrämmande som halshuggna sjömäns vålnader. Ingen talade, alla lyssnade. Utanför jämrade och snyftade natten till ackompanjemang av ett ihållande, vibrerande dån som från otaliga trummor långt i fjärran.

Palmquist för oss även långt upp till Nordsjöns fiskebankar och låter oss betrakta fiskarnas slit i förblindande ishavstormar.

Det är inte enbart segelfartyg och fiskeskutor vi får följa med, utan även nerslitna, koleldade lastfartyg, skildrade av proletärförfattare som Martinsson, Kjellgren och Sandemose. Martinsons En grekisk tragedi är ett under av koncentrerad uttrycksfullhet och berättarglädje, speciellt med tanke på att dess spänstiga, unika stil skapats av en ung man med begränsad skolgång. Martinson var sex år gammal då han förlorade sina föräldrar och utackorderades som sockenbarn, tvingad att leva i utanförskap, svält och elände.  Som fjortonåring började han leva på rymmen, när han inte fångades in och skickades till en uppfostringsanstalt i Göteborg, från vilken han regelbundet avvek.

Sexton år gammal mönstrade Martinson 1920 på en skonert destinerad till Dublin och tillbringade sedan flera år på resor runt jorden. Lungproblem tvingade honom sedermera att återvända till Sverige, där han mestadels befann sig på luffen. År 1927 publicerade han sin första dikt och på mindre än ett år hade han lyckats placera inte mindre än 69 nyskrivna dikter i olika tidskrifter. År 1932 publicerade han sin första novellsamling och blev därigenom en etablerad författare.

I En grekisk tragedi berättar Martinson om besättningslivet på ett nergånget grekiskt lastfartyg på väg från Pensacola i Florida till Buenos Aires, överlastad med sequoiatimmer som stuvats på däck i en flera meter hög trave, som snart sätter sig och ger fartyget en farlig slagsida. 

Martinson arbetade mässpojke och för oss till hytter och maskinrum, ger lyriska beskrivningar av havets skiftningar, berättar om en romans med kaptenens fru och umgänget mellan besättningsmedlemmarna. Med bravura berättar han sedan om en orkan som slår skeppet på öppet hav, kastar virket i de väldiga vågorna och tre män till sin död i havets rasande inferno. Martinson mindes antagligen den dramatiska upplevelsen då han i sin första diktsamling, Spökskepp, skrev:

 

Martinson var sex år gammal då han förlorade sina föräldrar och utackorderades som sockenbarn, tvingad att leva i utanförskap, svält och elände.  Som fjortonåring började han leva på rymmen, när han inte fångades in och skickades till en uppfostringsanstalt i Göteborg, från vilken han regelbundet avvek.
 
Sexton år gammal mönstrade Martinson 1920 på en skonert destinerad till Irland och tillbringade sedan flera år på resor runt jorden. Lungproblem tvingade honom sedermera att återvända till Sverige, där han mestadels befann sig på luffen. År 1927 publicerade han sin första dikt och på mindre än ett år hade han lyckats placera inte mindre än 69 nyskrivna dikter i olika tidskrifter. År 1932 publicerade han sin första novellsamling och blev därigenom en etablerad författare.
 
 
I En grekisk tragedi berättar Martinson om besättningslivet på ett nergånget grekiskt last fartyg på väg från Pensacola i Florida till Buenos Aires, överlastad med sequoiatimmer som stuvats på däck i en flera meter hög trave som snart sätter sig och ger fartyget en farlig slagsida. 
Martinson arbetade mässpojke och för oss till hytter och maskinrum, ger lyriska beskrivningar av havets skiftningar, berättar om en romans med kaptenens fru och umgänget mellan besättningsmedlemmarna. Med bravura berättar han sedan om en orkan som slår skeppet på öppet hav, kastar virket i de väldiga vågorna och tre män till sin död i havets rasande inferno. Martinson mindes antagligen den dramatiska upplevelsen då han i sin första diktsamling, Spökskepp, skrev:

Har ni sett en koltramp komma ur en orkan –
med bräckta bommar, sönderslitna relingar,
bucklig, stånkande, förfelad –
och med en skeppare som är alldeles hes?
Fnysande lägger den till vid den soliga kajen,
utmattad slickande sina sår,
medan ångan tynar i pannorna.

Han visar oss ensamheten och kylan på gråa, ödsliga farvatten, där vattnets gråa oändlighet förenar sig med himlens grånad. 

Efter ett liv under vilket jag ofta fascinerats av Eric Palmquists (1908 – 1999) konst förvånas jag då jag nu på Wikipedia möter hans porträtt. Jag hade förväntat mig en kraftfull, uppenbart äventyrsbenägen person, men konfronteras istället med en korrekt klädd man av ämbetsmannatyp, med vikande hårfäste och fluga, som med ett långsmalt ansikte uppmärksamt tycks stå och skissa på en illustration. Hans utseende får mig att tro att han likt Jules Verne främst var en skrivbordsresenär som genom intensiva studier lyckades sätta sig in i särarten hos de miljöer han skildrade – desto mer imponerande är då inte hans insats!

Då jag nu ägnat tid åt Eric Palmquist vill jag även nämna en annan konstnär/illustratör som för mig öppnat portarna till fantasins domäner - den finlandssvenske Björn Landström (1917-2002). Likt många illustratörer skrev Landström även romaner och historiskt inriktade böcker, speciellt om upptäcktsfärder och seglande skepp. Han illustrerade sina egna verk och flera andra av välkända författare, ofta sagor och legender, speciellt spännande är hans illustrationer till det finska nationaleposet Kalevala.

Till skillnad från Eric Palmquist ger Landströms utseende syn för sägen och tycks skvallra om den vittbereste seglare, skeppsbyggare, äventyrare och vetenskapsman han var.

Gemensamt med Palmquist har Landström dock sitt intresse för noggrant instuderade miljöer, men hos Landström finns en än större detaljrikedom, närd av en förtrogenhet med de platser han skildrar, förstärkt av vetenskapligt grundade studier och besök på stället. Det hindrar dock inte den fantasieggande kvalitén hos hans skildringar av historiska, förgätna plaster som han ofta beskrev med stor, men likväl kylig dramatik.

Bland det bästa han åstadkommit är den av honom själv författade Vägen till Indien, som berättar om upptäcktsresor från tidernas början fram till Colombus färd till Amerika, som han ingående skildrat i en annan bok.

Att betrakta en bild av Landström är som att förflyttas bakåt i tiden, som hans bild av feniciska sjöman i färd med att reparera sitt skepp, som de dragit upp på stranden mittemot Gibraltarklippan.

 

Vi möter en uttröttad romersk legionär som är nära att förgås av törst i den Arabiska öknen.

Romerska skepp väntar i Adens hamn på monsunvinden som skall föra dem över Indiska Oceanen till Indiens handelsstäder.

Olupun, en Nestoriansk missionär från Syrien, tas 781 e.Kr. emot av kinesiska dignitärer.

Odoric från Pordenone, en ensam fransiskanermunk färdas 1328 mot Lhasa för att där träffa Dalai Lama, Obassi ”namnet deras påve har på deras språk”.

En marockansk beduin betraktar 1291 hur en venetiansk galär stryker förbi den afrikanska kusten, på väg mot ett okänt öde.

Vi följer Landström upp till ishaven. Han förmedlar spännande teorier och insikter. Som när han berättar om hur irländska munkar på sina färder i haven kring Island trodde sig ha sett hur Judas fjättrats vid ett isflak.

Istället för en evigt fördömd och plågad Judas antar Landström att det var en valrosshanne de skymtat.

Vi får också se att av de monster som den portugisiske kaptenen Cadamosto 1456 såg i Gambiafloden.

Landström låter oss följa med Leif Eriksson då han från sitt vinddrivna fartyg genom de iskalla dimmorna på våren 1000 e.Kr. skymtar Vinland det Goda, det vill säga New Foundland.

Landström tar oss även ombord på grekiska skepp då de mellan Herkules stoder seglar ut mot Atlantens horisont.

Vid en afrikansk kust vilar, någon gång under 1400-talet, tre portugisiska skepp i stiltjen under det Södra Korset.

Och slutligen lämnar Colombus tre skepp hamnen Palos de la Frontera med kurs mot Den Nya Världen.

Hos konstnärer som Palmquist och Landström kände jag ofta i min ungdom äventyrens lockelse. Att läsa romanerna och böckerna de illusterade och leva mg in i deras bilder fick mig att förstå berättaren i Melvilles Moby Dick då han säger om sig själv:

.,, men för min del, plågas jag av ett evigt begär efter avlägsna ting. Jag älskar att segla över förbjudna hav och lägga till vid barbariska kuster.

Men sådana önskemål kan lätt få förskräckliga följder, bäst är det kanske då att få njuta av de äventyr som konst och litteratur erbjuder genom mästare som Palmquist och Landström.

Asklund, Erik (ed.) (1954) Berömda berättare från de sju haven. Stockholm: Folket i Bilds Förlag. Ellis, Edward S. (1962) Bakhållet vid Ohio. Stockholm: Bonniers. Fridegård, Jan (1963) Offerrök. Stockholm: Folket i Bilds Förlag. Landström, Björn (1964) Vägen till Indien: Upptäcksresor till lands och sjöss från expeditionen till Punt 1493 f.Kr. till upptäckten av Godahoppsudden 1488 e.Kr. Stockholm: Forum. Martinsson, Harry (1997) Dikter 1929-1945.  Stockholm: Bonniers. Stevenson, Robert Louis (1957) Skattkammarön. Stockholm: Tidens förlag. Söderblom, Staffan (1994). Harry Martinson. Stockholm: Natur och kultur. Sugden, John (1998). Tecumseh: A Life.  New York: Henry Holt and Company. Verne, Jules (1965) Tsarens kurir. Stockholm: Tidens förlag.

 

 

11/16/2017 13:38

The weather changes from cold to relative varmth; sunshine, drizzle, floating clouds and starry nights. Yesterday, a milky white sky occasionally cracked up and turned into a dramatic spectacle when fast-gliding cloud formations allowed the sun, for a minute to two, to illuminate an autumn splendour that was mirrored in the glass clear lake. I untied boat and rowed into the midst of nature. Sudden gusts of wind made glittering paths on the water surface and when clouds once again covered the sun, the lake turned into a black, glossy surface. The light rain showers did not last long and the tranquillity that followed them was soothing. Sometimes loneliness can be difficult, but on an autumn lake like ours it may be euphoric.

Nature provides forgetfulness - anxiety, abstractions, reading and politics are transformed into oblivious silence, strengthened by fresh fragrance and shimmering light. When I returned to our house, I came to think about myths and began browsing my books. Last week I spoke about myths and legends at school. On the lake I had realized how utterly insane they can be. I had told my class how myths can either be believed or denied. Some believe in their literal truth, others interpret them as allegorical descriptions of a complicated existence, others consider them to be nothing more than ridiculous fairy tales. I could also have pointed out that through the millennia people have died and killed because of myths. That many still behave like that. Myths can poison our brains, turn us into monsters, inspire us to torment others, despise and murder them. Why are we humans more attached to ridiculous generalizations and myths instead of trying to understand and make the best of the surrounding? Why are we imbued with violence and cruelty, while we ridicule love, compassion, understanding, and forgiveness? We are even afraid of using tender words, of exposing positive feelings, care and love.

Back to everyday life. Die Ewige Wiederkunft des Gleichen, the constant return of the same. Just as when I began writing my blog a few years ago, I am back on a train, heading to a school, this time in Landskrona, an old town by the sea, several miles from the woods where I live. I leave our house in darkness, it dawns while I am on my way to Lund, where I change trains for Landskrona. Several fellow passengers are picking on their mobiles, concentrated like hens in farmyard. Several of my students behave in the same manner during my lessons. Why? What I teach might be quite boring, but what constitutes the seductive information that people on the train and in school are succumbing to?

This morning I ended up next to peculiar persons. They were not picking on any mobiles phones. A young man had placed himself in front of me. He was dressed in black. Gaunt and pale. His sunken cheeks disappeared into a squarely trimmed, blonde beard. He hold onto a long broadsword he kept in a black leather sheath. Why? Was he a member of a medieval role-playing society? A teacher who was bringing with him a surprise for his students? A blacksmith on his way to sell a sword to a weapons collector? None of my mobile-picking fellow passengers rose their heads from their smartphones and wondered why a sword carrying man had been allowed to enter the train.

Was anyone thinking about the black-dressed twenty-year-old Anton Lundin Pettersson, who two years ago in a school of the Swedish town of Trollhättan had killed three persons with a sword? Did my fellow travellers not find it strange that a tall, serious man, with a vacant stare sat in front of me with a huge, medieval sword by his side? Not even the ticket inspector seemed to react to the presence of the pale man with a meter-long weapon. I remained silent as well.

By my side was an undersized lady, possibly in her thirties. Dressed in a light-red anorak she had a round, glowing red face, crowned with dry, platinum-coloured, unkempt hair that sprawled in all directions. The lady was deeply engaged in the reading of a Bible. Between her teeth she kept a yellow marker pen, which she occasionally took out of her mouth to underline something in the text. I glanced at the book and found that she had come to the end of it and thus assumed it was the Book of Revelation she devoted such an intense study. Perhaps she believed, as more than half of the United States´ inhabitants, that "the catastrophic events described in the Book of Revelation will occur", several of them are members the country's congress and senate, or serve within its mighty army.

Maybe she was member of a non-conformist congregation, or a sect? Probably she nurtured ideas similar to those of a mate of mine during my obligatory military service. In the military service we generally called each other by surnames, though some of us soon obtained various epithets and nicknames. Larsson, who exposed his Christian faith at any suitable or inappropriate time, regarded us with whom he shared his lodgings as "lost souls". Actually, I felt sorry for Larsson. He was different; big and strong, thin-haired but with ample body hair. Every morning and evening, he smeared his almost bald skull with some kind of lotion he assumed would promote hair growth, something that more than once made one or another of his roommates caution him: "Ufo! Be careful so you don´t spill that stuff on your body! "

Larsson was called Ufo, from Unidentified Flying Object, due to his permanently red-blossoming face and the fact that he used to rush forward as soon a commanding officer asked for a volunteer, or if he through some other means could make himself obsequious, not the least by reporting to our superiors if someone simulated illness, or had returned late after an evening leave.

Ufo was not particularly liked. I found it somewhat strange that he by persistently proclaiming his Christian faith faced an imminent risk of being bullied. Every evening Ufo claimed that he had to listen to a Christian radio channel, and then, in a loud voice, he said his evening prayers. This despite the fact that we, his roommates, grunted and complained. We demanded our right to listen to Stones or Santana. At an early stage, Ufo had to the authorities reported that some of us had tried to prevent him from exercising his faith. Even though the tone could be raw sometimes, I found my conscripted friends to be unusually nice and tolerant. Despite my pacifism I liked my obligatory military service, and to me my comrades did not at all appear as any "lost souls", but friendly and communicative. I learned a lot from them.

For sure, Ufo did not appreciate the occasionally crude bantering and the more often cordial camaraderie. He stubbornly persevered in his exclusion. Ufo could have acquired a new identity, "become one of us". For sure he realized that his life could have been far easier if he had refused to play his tragic role as a lamb among wolves. Perhaps we were cruel to him, but we were probably not as unpleasant as he imagined us to be. Ufo was so unique that we found it needless to tease him. That must have been one of the reasons to why no one had commented on Ufo´s wishful thinking: "You mock me and attack my faith. But one time I'll sit in the Kingdom of Heaven and revel in watching how you all you are being tormented for your sins, because that's how it is written." It happened that Ufo opened his thick Bible, filled with underlining and scribbled comments, to quote a passage providing God's approval of what Ufo had stated:

These are they who have come out of the great tribulation; they have washed their robes and made them white in the blood of the Lamb. Therefore, they are before the throne of God and serve him day and night in his temple; and he who sits on the throne will shelter them with his presence. Never again will they hunger; never again will they thirst. The sun will not beat down on them, nor any scorching heat. For the Lamb at the centre of the throne will be their shepherd; he will lead them to springs of living water. God will wipe away every tear from their eyes.

Since I met Ufo, I have sometimes wondered about the last book of the Bible, the terrible Book of Revelation, written by a frustrated Christian man who by Roman authorities had been relegated to the isolated island of Patmos in the Aegean Sea. There he sat and wrote letters to a number of congregations whose members he, as self-appointed spokesperson of God, either praised or condemned.

After rebuking the parishes, John's language became increasingly bewildering and visionary as he tells what he has seen after a gate had been opened to Heaven and a voice commanded: "Come up here and I will show you what happens next." Together with a chosen crowd, John is invited to stand by God's throne and witness how His wrath strikes the earth and its wretched inhabitants. Four demonic riders sweep down on the world. One of them has been commissioned to take peace from the earth so that people will kill each other and a long sword has been given to him. Another rider, who is “followed by the Kingdom of Death”, gains power over a quarter of the earth - to kill with sword and with famine and plague and through the wild beats of the earth. 

This while those who had been slaughtered for the sake of their faith were lying beneath an altar, crying out, "How long, Sovereign Lord, holy and true, until You judge the inhabitants of the earth and avenge our blood?" God answers to their pleading and continues to pour disasters and devastation over his own creation:

I saw heaven standing open and there before me was a white horse, whose rider is called Faithful and True. With justice he judges and wages war. His eyes are like blazing fire, and on his head are many crowns. He has a name written on him that no one knows but he himself. He is dressed in a robe dipped in blood, and his name is the Word of God. The armies of heaven were following him, riding on white horses and dressed in fine linen, white and clean.  Coming out of his mouth is a sharp sword with which to strike down the nations. “He will rule them with an iron sceptre.” He treads the winepress of the fury of the wrath of God Almighty. On his robe and on his thigh he has this name written: “King of Kings and Lord of Lords.”

Here we are far away from the poor construction worker from Nazareth. He who preached love and compassion as he spoke of forgiveness and declared that violence had to be countered by turning the other cheek: "for all who draw the sword will die by the sword." However in the Book of Revelation, he who is "like a son of man" carries a scythe which he uses to cut down his harvest.

The grapes were trampled in the winepress outside the city, and blood flowed from the winepress in a stream about 180 miles long and as high as a horse’s bridle.

The sea turns into blood. When darkness is not covering it, the sun scorches the earth. In indescribable pains the humans bite their tongues into bleeding flesh, carbuncles cover their bodies. The earth´s surface is cracked open by earthquakes, hail mixed with blood rain down from heaven, while falling stars kill off the suffering humans. One third of all trees and grass is charred, while one third of all creatures in the sea and the ships upon it perish. Armies of demons sack towns and ravish the fields.

On their heads they wore something like crowns of gold, and their faces resembled human faces. Their hair was like women's hair, and their teeth were like lions' teeth. They had breastplates of iron, and the sound of their wings was like the thundering of many horses and chariots rushing into battle. They had tails with stingers, like scorpions, and in their tails they had power to torment people for five months.

Even more deadly and terrifying armies appear from the east:

The number of the mounted troops was twice ten thousand times ten thousand. I heard their number. The horses and riders I saw in my vision looked like this: Their breastplates were fiery red, dark blue, and yellow as sulphur. The heads of the horses resembled the heads of lions, and out of their mouths came fire, smoke and sulphur. A third of mankind was killed by the three plagues of fire, smoke and sulphur that came out of their mouths.

False prophets, horrendous monsters, seductive prostitutes, evil bureaucrats emerge from all corners of the earth, from the depths of the sea and from the netherworld, to corrupt and mislead those whose faith is weak. They are killed off one by one. God cleanses the earth from all evildoers and heretics, rewarding His faithful with eternal bliss. He sits upon his throne and declares: ”Behold, I am making all things new!”

Hallelujah! Salvation and glory and power belong to our God, for true and just are His judgments. He has condemned the great prostitute who corrupted the earth by her adulteries. He has avenged on her the blood of his servants.

And those who served God "shall be kings forever and ever":

... and he will dwell with them. They will be his people, and God himself will be with them and be their God. He will wipe every tear from their eyes. There will be no more death or mourning or crying or pain, for the old order of things has passed away. […] Those who are victorious will inherit all this, and I will be their God and they will be my children. But the cowardly, the unbelieving, the vile, the murderers, the sexually immoral, those who practice magic arts, the idolaters and all liars--they will be consigned to the fiery lake of burning sulphur. This is the second death.

The son of miners D.H. Lawrence (1882 – 1930) regarded the Book of Revelation as "perhaps the most detestable of all the books of the Bible." When he died of tuberculosis only 45 years old, Lawrence had published nearly 50 books and after his death another ten were published posthumously, first of them was The Apocalypse, which Lawrence finished just before his death. The book was a final confrontation with the disgust he from early childhood had nurtured for all the sanctimony he had been showered with all through his life,

the pie-pie, mouthing, solemn, portentous way in which everybody read the Bible, whether it was parsons or teachers or ordinary persons. I dislike the “parson” voice through and through my bones. And this voice, I remember, was always at its worst when mouthing out some portion of Revelation.

He loathed the parsimonious imagery of the book, its absurd and cruel prophesies, so far removed from Jesus´s commandment: “love one another: just as I have loved you.” According to Lawrence, there were two types of Christianity, one characterized by tenderness and compassion and another one based on inflated self-assertion and hatred. The faith of the humiliated, fearsome, dissatisfied and failed ones. Those whose principal belief and hope was, "down with the strong and powerful and all the glory to the poor".

As a child, Lawrence had been amazed by the self-assurance of miners:

They certainly were not humble or apologetic. No. They came home from the pit and sat down to their dinners with a bang and their wives and daughters ran to wait on them quite cheerfully, and their sons obeyed them without overmuch resentment. The home was rough yet not unpleasant, and there was an odd sense of wild mystery or power about.

The dissenting miners believed they had been granted a certain force from above, like the socialists they were convinced that the future eventually belonged to them. These deeply religious miners gained strength from an assurance that from their persistence, hard toil, honesty and pride in their work they deserved a glorious reward after death. With atheist socialists and communists they shared a strong belief that a better world would come. It was so simple. The Book of Revelation had told them so, and strangely enough – Marx as well. However Lawrence did not believe neither in Christianity nor in socialism. He could not agree with the believers that

the weak and pseudo-humble are going to wipe all worldly power, glory and riches off the face of the earth, and then they, the truly weak, are going to reign. It will be a millennium of pseudo-humble saints, and gruesome to contemplate.

A popular, raw religiosity, not to be confused with any thoughtful, intellectually and emotionally founded faith. Lawrence felt disgust for the unilateral contempt directed towards all those who had ended up outside the community of righteous. He was repulsed by the blood-soaked hatred of the Book of Revelation with its joyful crowd of the blessed and the saved, reminding of the screaming and jubilant mob that had enjoyed the bloodbaths in Roman arenas. What had the ghastly Book of Revelation in common with Jesus´s teachings?

Well, there is certainly a lot of hardness and condemnation to be found in the New Testament, where for example St Matthew writes:

And he will send his angels with a loud trumpet call, and they will gather his elect from the four winds, from one end of the heavens to the other. […] there will be weeping and gnashing of teeth. […]Then he will say to those on his left, ‘Depart from me, you who are cursed, into the eternal fire prepared for the devil and his angels.

Who was this John who wrote down his revelations during a stay on the rocky island of Patmos? No one knows, though serious Bible scholars agree that it could neither have been "the disciple whom Jesus loved", nor the same man who wrote the Gospel of St. John. The  Book of Revelation was probably written during the reign of the Emperor Domitian (81-96 AD). An oppressive despot, who titled himself Dominus et Deus, Lord and God. A cruel opponent to the Christian faith. When he in his bedroom was cut down by four hired murderers, there were many who took a sigh of relief.

Much indicates that John was a Christian leader of Jewish background and as such he could have had personal experience of, or profound knowledge of such disasters as Jerusalem's destruction in 70 AD, the violent ending of the Jewish resistance movement in Masada by the year 74 and not the least recurrent, often bloody persecutions of Christians. It was a bitter man, with a strong hatred against the Roman superpower, who relished dreams of the punishment, suffering and massacres that would befall his enemies and all those who negated the Christian doctrine

At two church meetings, in Carthage 397 AD and Hippo 398 AD, it was finally decided which books were to be included in the New Testament. Most of the dismissed book were burned, destroyed or simply disappeared. During the sessions several voices were raised questioning the authenticity of the Book of Revelation.

Some fifty years earlier had the influential bishop Eusebius of Caesarea (265 – 340 AD) in his Ecclesiastical History mentioned several earlier Christian writers who had been suspicious of the Book of Revelation, foremost among them had been the venerated bishop Dionysius of Alexandria, who died 268 AD.  In no uncertain terms Dionysius had claimed that the Book of Revelation was a blatant forgery.

Nevertheless, the Book of Revelation passed the scrutiny and was included among the canonical books of the New Testament, perhaps according to Eusebius's view that "if so considered justified".

The Book of Revelation has had great implications for the development of Christian doctrine. For thousands of years, preachers have terrified their congregations with the sulphurous rantings of the bitter John. His book has been used to inspire "Christian warriors" to violence and massacres – crusaders, dictators, tyrants and murderous mobs have been motivated and enthused to participate in bloodbaths similar to those described in the awful Book of Revelation. Deus vult, "God wills" was the battle cry of the first Crusaders while, after conquering Jerusalem, they waded up to their ankles in blood. Gott mit uns, "God is with us" was the slogan of the Prussian and German armies from 1861 up until the end of World War II.

How unbelievable it may seem, millions of Christians still believe that John´s prophecies are true, either literally, or they convert the horses, demonic armies, false prophets, and fire from the sky into tanks, homosexuals, feminists, Communists or Muslims, the European Union, contemporary statesmen and nuclear bombs. Every year interpretations of that cracked book are spread in several hundred thousand copies, devoured and believed by pious people, who by friends and neighbours are considered to be sensible people and quite normal.

In the United States, and unfortunately elsewhere in the world, we find a host of high-ranking military leaders and decision-makers who consider themselves to be God's allies in a cosmic battle against moral decay and human evil. Fanatics and strategists enthusiastically backed by influential and economically strong "Christian organizations" with names like Moral Majority, Free Congress Foundation and Christian Coalition of America. Denial of human and civic rights, war on drugs and terrorists, or events in Iraq, Afghanistan and Iraq, are outfitted in prophetic language, while soldiers and politicians declare that their struggle is being supported by an ancient, vengeful and blood stained God and a rancorous Jesus far removed from the poor labourer who in the Gospels preached love, forgiveness and tolerance.

Similar phenomena poison other religions than Christianity. Unconfirmed myths and unfounded accusations are used as arguments for violating human rights, such as freedom of speech, free health care, fair distribution of resources and equal rights and dignity for both women and men. Under the cover of religion, it is argued that tradition and religious writings can be used to support oppression and ruthless violence, while a comfortable laissez-faire liberalism in the name of religious tolerance provides carte blanche to bigoted, in reality frightfully impious, so called “religious leaders” to spread their messages of hate and violence, while fomenting inhuman laws. Religious “independent” schools and intolerant religious communities enjoy Government support and can freely spread their poison into healthy minds of children and adolescents, turning them into idiots, killers and fanatics.

Recently, I read the Norwegian author Åsne Seierstad´s book Two Sisters. It tells the true story of how two intelligent, and originally well-behaved girls of Somalian descent in Norway became influenced by a lethal mixture of feelings of alienation and divine inspiration. They became ”radicalized” through the internet and by socially estranged, bewildered young men, or beard chewing old bigots, nurturing an unsound  hatred towards anything expect their own, twisted ideology. In our secularized consumption society it is free for anyone to lure confused, unprotected and immature youngsters into extremist pens. Young people seeking security and acceptance are offered affiliation, salvation and fellowship under God's all-powerful protection by wolves in sheep's clothing, who are well aware of the fact that the problems of modern youngsters do not stem from the assumption that they do not believe in anything, but that they believe in everything. Theses ravenous, “pious” beasts are well aware of and know how to exploit the difficulties of disconcerted youngsters, unable to make choices on their own. They know how easy it is to capture them through superficial, social media like Facebook, Instagram, Youtube and Twitter.

A few years ago, I read one of these books that place ants in my mind. Ants that continue to run around in my brain and sometimes appear in unexpected contexts. Recently I revisited such a book, José Ortega y Gasset´s (1883-1950) peculiar La rebelión de las masas, The Revolt of the Masses, from 1929.

Ortega y Gasset represents a type of writer who reminds me of philosophers such as Friedrich Nietzsche and Henri Bergson. They seduce me and make me enter a state of mind where I am guided by their writing style and odd opinions. I find myself in some kind of comforting labyrinth in which I do not know what is waiting for me around the next corner and thus I gradually lose my way completely. They are neither bird, nor fish. From time to time their opinions and observations come forth with dazzling clarity, but suddenly I feel as I have fallen into a whirlwind of follies. Are they demeaning elitists, or sincere fellows?

Ortega y Gasset declares that we live under the dictatorship of manipulative media. According to him, most of his contemporary statesmen were what he labelled as dangerous "mass people". A group of people that should not be confused with the "proletarian" category of class conflicts. A mass person cannot be categorized through his/her class belonging, s/he may be found in any social position, though mass people tend to be predominant among ruling/influential persons. They are worried by innovative and odd opinions, of ideas and behaviour that cannot be easily categorized, but require analysis and reflection to be understood. According to Ortega y Gasset, mass people are the new barbarians who through social media are conquering the world. For a mass person, only white or black exist. They despise any kind of nuances. Their own well-being becomes alpha and omega for their entire existence. In his Revolt of the Masses, Ortega y Gasset described the mass man as follows:

If the psychological structure of this mass man is considered in regard to its social effect we find the following: (1) he is possessed of an inborn and deep-seated belief that life should be easy, plentiful, without tragic limitations; thus the average individual is animated by a sense of power and success which (2) leads him to affirm himself just as he is, and to consider himself complete in his moral and intellectual being. This self-satisfaction leads him to deny any exterior authority, to refuse to listen, to evade submitting his opinions to judgment, and to avoid considering the views of others. He is driven to make his weight felt. He will tend to act as if only he and his kind exist in the world; and thus (3) he will involve himself in everything, putting forth his mediocre view, without hesitancy, reserve, reflection, or negotiation.

The mass man is like a spoiled child around whom the entire world is circling. He is foolish, but believes himself to represent simplicity and common sense. He does not realise that unique ideas and initiatives are created through critical thinking, by questioning generally accepted opinions, something that only outsiders are capable of doing. Mass people rely on rhetoric and general truths. They "say what people really think". A mass man moves around within his own limited sphere, unable to realise that "reality" is complex and diverse.

On the contrary, “true” philosophers, lack the self-assurance of mass men. They know their own limitations. They are dissatisfied and wounded, but honest. They are well aware of the fact that they lack something. That they are "amputated":

The essence of man is discontent, divine discontent; a sort of love without a beloved, the ache we feel in a member we no longer have.

Perfection and common sense do not exist. When we assume that we are perfect, we lose our humanity. We become fanatics, who hate and despise things and people we presume are imperfect. If we believe in an ideal state of being, we believe in a myth, something that does and cannot exist. Lack of doubt makes us ready to die and kill for a myth, a lie - we become fundamentalists, fanatics.

What made me remember Ortega y Gasset was what he wrote about the pain in a non-existent limb. Fundamentalists make us believe that we lack and worry about something that does not exist in reality and eventually convince us that we can reach a state of fictional bliss. The girls in Åsne Seierstad´s Two Sisters dress in niqab, learn the Qu´ran by heart and demand to be allowed to perform daily prayers in their home and in public spaces, while they implore their parents and brothers to change their lives, so they after death may dwell eternally in Paradise. They assure themselves and others that their own lives have a meaning, in reality the only meaningful existence which is available to a human being. They preach and plead to everyone around them that they must make amends and become like them. If they do so, not only their friends and acquaintances will become happier, but eventually will all virtuous persons serve the will of God. They followed their Qu´ran teacher's directives:

One - learn about Islam. Two - live in accordance with Islam. Three - teach others about Islam.

However, it was their teacher's interpretation of Islam that convinced the girls that his teachings was the right path to follow, just like the interpretation of Christianity by Christian fundamentalists allow them to forget compassion and practice forgiveness and instead wage war on dissidents, while they are forgiven the murder of a doctor who aborts a foetus, as well as they are free to condemn and punish  homosexuals. Their imaginary world order becomes more important than the reality they actually live in. Subsequently they wholeheartedly accept and adapt to the absurdities of fundamentalism and are ready to violate other people's lives and opinions.

In Seierstad´s book the girls' newfound faith makes them to cover their whole body - face, body, hands - with the black cloth and subject themselves to the will of and desires of "right-minded" men. “Men” who in many cases were adolescents, of whom some had been, and still were, criminals, though converted into Jihadists. Marginalized Norwegian youngsters who had been transformed into masters of life and death, willing to cuts throats, torture and massacre in the name of their newly acquired religious convictions. They became subjects to something non-existent, like being guided by the pain in a missing. A faith that made the girls accuse their beloved family of living in a state of "sin and ignorance." According to their distorted perceptions, the comfort and well-being their parents and brothers experienced in this world put their eternal life after death at stake.

A fanatic Islamist may find as much inspiration from the Qu´ran and the Hadiths as a fanatic Christian may find in the Bible, the Book of Revelation, and in the multitude of like-minded fundamentalists´ distorted interpretations of such texts. Within the Hadiths we may find the same sadistic variations of scourges and afflictions that will smite the unbelievers as those we find in the Book of Revelation. Stories about demons, chaos, confusion and destructive monsters. With similar enthusiasm as Christian fundamentalists, Islamist preachers may invoke fire, sulphur and limitless suffering, using prophesies to cope with their own bewilderment and to condemn their enemies. They terrify and inspire their herd of believers with sufferings in hell and glory in Paradise, where they will be rewarded after a life of hardship and sacrifices - as Joe Hill sang: “Work and pray, live on hay, you'll get pie in the sky when you die.”

Already in its first stanzas the Qur'an assures us that God gave it to his Prophet and that an ultimate judgment will come and separate the just from the unbelievers:

In the name of God, merciful to all, compassionate to each! Behold the Book! No trace of doubt in it. A guide to the pious, to those who believe in the Unseen, who perform prayer, and who spend from Our bounty; Those too who believe in what had been revealed to you, and what had been revealed before you, and who know for certain there is an afterlife. These are truly guided by their Lord; these are truly saved. As for the unbelievers, it is all the same if you warn or do not warn them: they will not believe. God has sealed up their hearts, their hearing and their vision with a shroud, and terrible punishment awaits them.

The ultimate judgment, as well as the corruption and chaos that will precede it, are mentioned and described in several places of the Qur´an, which among Muslims is considered to be the word of God, and thus immutable. However, pestilence and pains are mentioned in more detail in several of the Hadiths, i.e. the Prophet's deeds and opinions written down after His death.  Like the Book of Revelation of Christian Fundamentalists, such terrifying descriptions form an important part of the fundamentalist preaching that currently is spread through Islamic communities all over the world. In general, it can be said that the Hadiths are more open to different interpretations than the Qur'an. They received their written form during the two hundred years that followed the revelation of the Qur'an. The truth of some Hadiths may be questioned even by a righteous Muslim, but few would question that the Qur'an is God's own words conveyed through his messenger Muhammad:

Say: "If the whole of mankind and Jinns were to gather together to produce the like of this Qur'an they could not produce the like thereof even if they backed up each other with help and support. […] When you read the Quran, We place between you and those who do not believe in the Hereafter an invisible barrier. And We drape veils over their hearts, preventing them from understanding it, and heaviness in their ears. And when you mention your Lord alone in the Qur´an, they turn their backs in aversion. We know well what they listen to, when they listen to you, as they conspire, when the wrongdoers say, “You only follow a man bewitched.” Note what they compared you to. They are lost, and unable to find a way. And they say, “When we have become bones and fragments, shall we really be resurrected as a new creation?” Say, “Even if you become rocks or iron. Or some substance, which, in your minds, is even harder.” Then they will say, “Who will restore us?” Say, “The One who originated you the first time.” Then they will nod their heads at you, and say, “When will it be?” Say, “Perhaps it will be soon.”

However, despite beliefs in the absolute truth of the Qur'an, even the word of God is open to interpretation. We, with our human limitations, cannot imagine that we could be able to seize the scope of God's all-encompassing understanding and power. All we can do is to try to pair our faith with reason, we cannot interpret everything in the Holy Scriptures literally, but must use our own wisdom and through dialogues with others seek its essence:

It is He who revealed to you the Book. Some of its verses are definitive; they are the foundation of the Book, and others are unspecific. As for those in whose hearts is deviation, they follow the unspecific part, seeking dissent, and seeking to derive an interpretation. But none knows its interpretation except God and those firmly rooted in knowledge say, "We believe in it; all is from our Lord." But none recollects except those with understanding.

The final utterance is obviously something that fanatics seem to ignore completely, instead they find delight in descriptions of the suffering that will befall unbelievers during the final days of this world and preach that theirs is the perfect truth, which allows to support the oppression of women, exploitation of subjugated groups and the slaughter of unbelievers.

In Oslo, the Norwegian-Somali girls in Åsne Seierstad's book were "radicalized". Their chaotic existence became ordered and gradually obtained a meaning. The reason for their existence came to be their ultimate reward in Jannah, the Kingdom of Heaven. However, not only that - they signed up to a large number of credit institutions, received credit cards and over drafted their accounts by buying clothes and tickets. They left their family and were soon in Raqqa, IS’s centre, the hurricane's eye, where especially the volunteers, foreign Jihadists, had a privileged existence.

The girls´ desperate father did everything he could to get them back. Endangering his life, he repeatedly found himself in the lawless border areas between Syria and Turkey, where different fractions fought against each other; perhaps for their faith, but mostly about control, profit, power, money and survival. A reckless bloodbath in a No Man´s Land, where only those able to make a profit could survive, and not even then.

The father slipped further and further into despair, white lies, debt and dependency. He was supported by friends, Norwegian authorities and various news media, while becoming acquainted with business associates and even making friends among smugglers, gangsters and warlords in the Syrian border areas, but everything was in vain. The girls did not want to return home to Norway. They continued to live in their Raqqa bubble of intranet chatting, surrounded by all sorts of privileges and consumer goods, which the war provided them with. They continued to believe they were on the right side of the big final battle preceding Yawm ad-Dīn, the Doomsday. On their computers they watched movies staging the cutting of throats of unbelievers, their husbands´ fierce fighting and happily applauded it all – the kuffār was losing the battle for world rule. Talk about deception! As their compatriot Henrik Ibsen wrote in one of his tragedies: "Rob the average man of his life-illusion, and you rob him of his happiness at the same stroke."

Is it not high time not to eradicate our enemies? To pull ourselves together and finally learn to listen, see and understand. To preserve peace and love and not throw us into entangling webs of lies, myths and self-deception, which relentlessly are created around us, making us pay tribute to violence, human despair and fierce struggle. Why do we have to cling to ancient, brutal traditions advocating ruthless violence while callously inflicting suffering on others? Why not listen to a milder music? For example, the happiness we find by making friends, as Havamal, the Words of the High One´s author wrote about 900 AD.

Young and alone on a long road,

Once I lost my way;

Rich I felt when I found another,

Man rejoices in man.

 

Or sharing the joy and beauty of nature, as an anonymous Japanese poet wrote during the Nara Period (710-781 AD):

You may hate me –

I don´t demand your love.

But please, for once,

come to my garden to see

flowers blossom at my mandarin tree.

 

Auden, W.H. (2010) Havamal, Words of the High One. Whitefish, MT: Kessinger Publishing. Baigent, Michael (2010) Racing Towards Armageddon – The Three Great Religions and the Plot to End the World. San Francisco: HarperOne. Lawrence, D. H. (1996) Apocalypse. London: Penguin Classics. Ortega y Gasset, José (1957) The Revolt of the Masses. New York: W. W. Norton. 

11/02/2017 08:46

Vädret skiftar från kyla till relativ värme; solsken, duggregn och piskande skyfall. Igår sprack himlen emellanåt upp i dramatiska, snabbt framglidande molnformationer mellan vilka solen under någon minut förgyllde den höstliga prakten kring sjön. Jag öste båten och rodde ut. Kastvindar skapade vattrade stråk i vattenytan, som ömsom var svartblank, ömsom glittrade vit av gnistrande solblänk. Regnbyarna varade inte länge och stillheten som följde var rogivande. Ibland kan ensamheten tyckas svår, men på den höstliga sjön blev den euforisk.

Naturen skänkte glömska – ångest, abstraktioner, läsning och politik, förflyktigades i stillheten. Då jag återvänt till huset tänkte jag på myter, alltmedan jag bläddrade i mina böcker. Förra veckan talade jag om dem i skolan. På sjön hade jag insett hur vansinniga de kan vara. Inför klassen hade jag utbrett mig om hur myter antingen kan bli trodda, eller förnekade. Några tror på deras bokstavstrogna sanning, andra tolkar dem som allegoriska framställningar av komplicerade livsfrågor, en del betraktar dem som löjliga sagor. Jag kunde också ha påpekat att genom årtusenden har människor dödat och dött på grund av myter. Att de gör så fortfarande. Myter kan förgifta våra hjärnor, förvandla oss till monster, få oss att ringakta och förakta andra människor. Varför tror folk mer på generaliseringar och myter än på den verklighet som omger dem? Varför är vi så snara till våld och grymhet, än tillkärlek, förståelse och förlåtelse?

Åter till vardagen. Die Ewige Wiederkunft des Gleichen, livets ständiga återkomster. Som då jag för ett par år sedan började skriva min blogg sitter jag åter på ett tåg, på väg till en skola, denna gång i Landskrona. Stiger upp i mörker, dagen gryr först då jag på tåget väg reser till Malmö. Flera medpassagerare pickar på sina mobiler. Det gör även mina elever under lektionerna. Varför? Varav består den förföriska information de så lätt försjunker i?

I morse hamnade jag bredvid två udda personer som inte glodde på sina mobiler. Mitt emot mig hade en ung man placerat sig. Han var svartklädd, lång, blek och hade insjunkna kinder som avslutades i ett blont skägg. Den svartklädde blickade stint framför sig, vid sin sida hade han ett slagsvärd i svart läderfodral. Varför? Var han medlem i en rollspelande medeltidsförening? En lärare som bar med sig en överraskning för sina elever? En smed som skulle sälja svärdet till någon vapensamlare? Ingen av mina mobilblickande medpassagerare lyfte på huvudet och tycktes undra hur det kom sig att en svärdbeväpnad man hade tillåtits att stiga in i tåget.

Var det ingen som tänkte på den svartklädde tjugoettåringen Anton Lundin Pettersson, som den 22:e oktober 2015 uppenbarat sig på en skola i Trollhättan och med ett svärd huggit ihjäl tre personer? Hade min medpassagerare något liknande i sinnet, där han satt och stirrade tomt framför sig? Inte ens konduktören som rutinerat kontrollerade biljetterna tycktes reagera på att den bleke mannen hade ett meterlångt vapen vid sin sida. Även jag teg.

Bredvid mig satt en småvuxen dam, möjligen i trettioårsåldern. Klädd i ljusröd anorak hade hon ett runt, rödkindat ansikte, krönt med torrt, platinafärgat hår som okammat spretade åt alla håll. Damen var djupt försjunken i läsningen av en bibel, mellan tänderna höll hon en gul markeringspenna, som hon emellanåt tog ur munnen för att stryka under något textavsnitt. Jag sneglade mot boken och fann att hon kommit till slutet och antog därför att det var Uppenbarelseboken hon ägnade ett så intensivt studium. Kanske trodde hon, likt uppskattningsvis mer än hälften av USAs invånare att ”de katastrofala händelser som skildras i Uppenbarelseboken kommer att inträffa”, flera av dessa medlemmar i olika trossamfund sitter i landets kongress och senat, eller tjänstgör inom dess mäktiga armé.

Kanske var hon frireligiös? Likt en något påfrestande logementskamrat. I lumpen kallade vi varandra, likt befälen, i allmänhet vid efternamn, fast några av oss behäftades snart med olika epitet och öknamn. Larsson, som den hällörade malmöbon hette, exponerade i tid och otid sin kristna tro och betraktade oss som delade logement med honom som ”förtappade själar”. Egentligen var det synd om Larsson. Han var annorlunda; stor och kraftig, tunnhårig, men med kraftig kroppsbehåring. Varje morgon och kväll smorde han in sin kala hjässa med ett medel som skulle befrämja hårväxt, något som mer än en gång fick någon av logementskamraterna att utropa: ”Ufo! Akta så att du inte spiller!”

Larsson kallades Ufo efter Unidentified Flying Object, Oidentifierat flygande föremål, eftersom han med sitt permanent rödblossande ansikte kom framrusade då det gällde att anmäla sig som frivillig för något uppdrag, eller för att på annat sätt försöka ställa sig in hos befälet. Inte minst då det gällde att anmäla att någon av oss hade fejkat sjukdom, eller kommit försent tillbaka efter en kvällspermission.

Ufo var inte någon allmänt uppskattad person. Jag fann det märkligt att han inför den överhängande risken att bli mobbad framhärdade i sin kristna tro. Varje afton skulle Ufo tvunget lyssna på någon kristen radiokanal och därefter bad han med kraftig stämma sin aftonbön. Detta trots att rumskamraterna gnydde och klagade. Vi krävde vår rätt att få lyssna till Stones eller Santana. På ett tidigt stadium hade Ufo anmält att vissa av oss hade försökt hindra honom i hans trosutövning. Även om tonen emellanåt kunde vara rå, tyckte jag likväl att mina lumparkompisar var ovanligt trevliga och toleranta. Trots min pacifism trivdes jag under militärtjänsten och för mig framstod kamraterna inte alls som några ”förtappade själar”.

Ufo uppskattade säkerligen inte det gudlösa umgänget, men jag kan likväl inte förstå varför han så hårdnackat framhärdade i sitt utanförskap. I lumpen skulle Ufo ha kunnat skaffa sig en ny identitet, ”bli en av oss”. Säkerligen insåg han att tillvaron långt ifrån skulle bli lättare för honom om han envisades med att spela rollen av ett lamm bland vargar. Kanske var vi grymma mot honom, men egentligen var vi nog inte så speciellt otrevliga. Ufo var så pass speciell att vi fann det lönlöst att reta oss på honom. Därför var det ingen som kommenterade en förhoppning som Ufo ofta uttalade: ”Ni hånar ni mig, kränker mig och smutskastar min tro. Men, en gång skall jag sitta i Himmelriket och därifrån få njuta av att få se er plågas för era synder, ty så står det skrivet.” Det hände att Ufo slog upp sin vältummade bibel och citerade något avsnitt som gav Guds godkännande av vad Ufo yttrat och i vilket hans trogna anhängare hyllades: 

De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron och de tjänar honom dag och natt i hans tempel och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tält över dem. De skall inte längre hungra och inte längre törsta, varken solen eller någon annan hetta skall träffa dem. Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem fram till livets vattenkällor och Gud skall torka alla tårar från deras ögon.

Sedan jag mött Ufo har jag ibland funderat över Bibelns sista bok, den förskräckliga Johannes Uppenbarelse, skriven av en frustrerad kristen man, som av de romerska myndigheterna hade förvisats till den isolerade klippön Patmos i det Egeiska Havet. Där satt han och skrev brev till ett antal mindreasiatiska församlingar, vars medlemmar han, som Guds självutnämnda språkrör, antingen hyllade eller fördömde.

Efter att ha förmanat församlingarna blir Johannes språk alltmer förvirrat visionärt då han berättar hur han efter att ha sett en dörr stå öppen till himlen blivit befalld: ”Kom hit upp, så skall jag visa dig vad som sker härefter.” Tillsammans med en utvald skara får Johannes förtroendet att stående vid Guds tron få bevittna hur Hans vrede drabbar jordens fördömda. Fyra demoniska ryttare sveper fram över världen. Av dem har en eldröd ryttare givits uppdraget ”att ta freden från jorden så att människor skall slakta varandra, och ett långt svärd gavs åt honom.” En annan ryttare ”hade dödsriket i följe. De fick makt över en fjärdedel av jorden, till att döda med svärd och med svält och med pest och genom vilda djur på jorden.”

De som blivit slaktade för sin tros skull ligger däremot under ett altare och ropar: ”Hur länge, du helige och sannfärdige härskare skall du dröja med att hålla dom och utkräva hämnd för vårt blod på jordens invånare.” Gud blir dem inte svaret skyldig och öser katastrofer och förödelse över sin skapelse:

Och jag såg himlen öppen, och se: en vit häst, och han som satt på den kallas ”Trovärdig och sann”, och han dömer och strider rättfärdigt. Hans ögon var som eldslågor, på huvudet hade han många kronor, och på honom var ett namn skrivet som ingen känner utom han själv. Han var klädd i en mantel som doppats i blod och hans namn är ”Guds ord”. De himmelska härarna följde honom på vita hästar och är klädda i skinande vitt linne. Och ur hans mun kom ett skarpt svärd som han skall slå folken med, och han skall valla dem med en stav av järn, och han skall trampa vinpressen för Guds, allhärskarens, stränga vredes vin. Och han har ett namn skrivet på manteln och på låret: ”Konungarnas konung och herrarnas herre”.

Här är vi fjärran från den fattige byggnadssnickaren från Nasaret. Han som predikade människokärlek, som led för andra och talade om förlåtelse och medkänsla, att våld skulle bemötas genom att vända andra kinden till: ”Den som tar till svärd skall med svärd förgås.” Men i Uppenbarelseboken har han ”som var lik en människoson” i handen en vass skära med vilken han skall skörda

druvorna på jordens vinstock och kasta dem i Guds vredes stora vinpress. Och vinpressen trampades utanför staden, och blod kom från pressen och sextonhundra stadier därifrån stod det upp till betslet på hästarna.

Havet blir till blod, solen sveder jorden, när inte mörkret täcker den och människor biter sönder sina tungor i smärta, alltmedan bölder förtär dem. Jordbävningar skakar den uppsprickande jorden, hagel blandat med blod och fallande stjärnor dödar värnlösa människouslingar. Jorden ”bränns av”, en tredjedel av alla träd och allt gräs bränns upp, medan en tredjedel av alla väsen i havet dör och en tredjedel av fartygen går under. Demonarméer föröder städer och fält:

Deras ansikten var som människors ansikten. De hade hår som kvinnohår och deras tänder var som lejontänder. De hade bröstpansar som av järn och dånet från deras vingar var som dånet från många hästar och vagnar som stormar fram till strid. De hade stjärtar och gaddar som skorpioner och i stjärten ligger i deras makt att skada människorna i fem månader.

Andra arméer dyker upp från öster, än mer dödliga och fruktansvärda:

Antalet män i deras ryttarhär var tjugo tusen gånger tio tusen: jag hörde deras antal. Och så här såg jag hästarna och deras ryttare i min syn: de hade eldröda och blåsvarta och svavelgula harnesk, och hästarna hade huvuden som lejon och ur deras munnar kom eld och rök och svavel. En tredjedel av människorna dödades genom dessa tre plågor, elden, röken och svavlet, som kom ut ur deras munnar.

Falska profeter, vedervärdiga vidunder, förföriska prostituerade, ondskefulla byråkrater dyker upp från jordens alla hörn, ur havens djup och jordens avgrunder, för att korrumpera och vilseleda dem vars tro är svag. De avslöjas efterhand och Gud rensar jorden från allsköns patrask så att hans trogna skall kunna belönas med evig frid och glädje. Han sitter på sin tron och försäkrar: ”Se, jag gör allting nytt!”

Halleluja! Frälsningen och härligheten och makten finns hos vår Gud, ty sanna och rättfärdiga är hans domar. Han har dömt den stora skökan som fördärvade världen med sin otukt och han har utkrävt hämnd på henne för sina tjänares blod.

Och de som tjänat Gud ”skall vara kungar i evigheters evighet”:

Han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finna mer. […] Den som segrar skall vinna allt detta, och jag skall vara hans Gud och han skall vara min son, Men de fega och de otrogna och skändliga, mördare, horkarlar, trollkarlar, avgudadyrkare, och alla lögnare, deras plats är i sjön som brinner av eld och svavel, och det är den andra döden.

Gruvarbetarsonen D.H. Lawrence betraktade Uppenbarelseboken som ”kanske den mest avskyvärda boken av bibelns alla böcker.” Då han dog av tuberkulos 1930, endast 45 år gammal, hade Lawrence publicerat närmare 50 böcker och efter hans död blev ytterligare tio postumt publicerade, först av dem var Apocalypse, som han avslutat strax före sin död. Boken var en uppgörelse med den vämjelse han kände inför att alltifrån barnaåren ha översköljts med den

skatskrikiga, högtravande, olycksbådande predikotonen som alla använde då de läste ur bibeln, antingen de var präster, lärare, eller vanliga människor. Jag tycker illa om präströsten med hela min varelse och den rösten minns jag, var alltid värst när den basunerade ut något avsnitt ur ”Uppenbarelseboken”.

Han avskydde bibelbokens pråliga bildspråk, speciellt motbjudande genom sin orimliga förkonstling. Dess budskap så fjärran från Jesus och ”budet Älsken varandra!” Enligt Lawrence fanns det två typer av kristendom, en som präglas av ömhet och medkänsla och en annan baserad på uppblåst självförhävdelse; de förödmjukades, nertrampades, missnöjdas och misslyckades revanschlust. Uppenbarelsebokens budskap var enligt Lawrence ”ner med de starka och mäktiga och ära vare de fattiga”.

Som barn hade Lawrence förundrats över gruvarbetarnas ”säregna självsäkerhet”. De obildades självhävdelse. När de kom hem från gruvan var de varken ödmjuka eller undfallande. De satte sig med en duns vid middagsbordet, där de ödmjukt vördades och betjänades av hustru och barn. Enligt Lawrence var det en primitiv värld, fast egentligen var den inte speciellt grym och hård, ”det vilade en säregen stämning av otämjt mysterium och kraft” över livet i de engelska gruvsamhällena. De frikyrkliga gruvarbetarna trodde att de tilldelats en smula obändig kraft från ovan, medan socialisterna var övertygade om att framtiden tillhörde den. De religiösa hämtade styrka från förvissningen om att de i sin arbetsstolthet och ärliga strävan förtjänade en belöning efter döden, eller vid den yttersta dom som snart skulle komma. En tro på en bättre värld som de delade med socialister och kommunister. 

Så enkelt var det. Det förkunnade Uppenbarelseboken och det skrev Marx. Men Lawrence trodde varken på kristendom eller socialism:

De svaga och föregivet ödmjuka skall sopa all världslig makt, ära och rikedom från jordens yta, och sedan skall de, de sant svaga, regera. Det kommer att bli ett tusenårsrike av falskt ödmjuka helgon, fruktansvärt att tänka på.

En folklig, rå religiositet, inte att förväxla med någon genomtänkt, intellektuellt och emotionellt grundad tro. ”Vi, de rättfärdiga, skall sätta er på plats, alla ni rika, mäktiga förtryckare. Vi skall sätta er på plats, otrogna hädare, babylonier och skökor, ner till helvetet och svavlet med er!” Lawrence kände avsmak inför allt ensidigt förakt för sådana som hamnat utanför de rättänkandes sfär. Han vämjdes av Uppenbarelsebokens blodindränkta hat och de frommas skadeglädje, så lik den skriande och jublande pöbel som på de romerska arenorna hade avnjutit gladiatorspelens blodbad. Vad hade den hiskliga Uppenbarelseboken med Jesu lära att göra?

Mja, det finns visserligen en del hårdhet och fördömanden även hos Matteusevangeliets Jesus som bland annat säger att:

Han skall sända ut sina änglar vid ljudet av en stor basun, och de skall samla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlens ena gräns till den andra. […] det skall bli ett lidande vars like inte har funnits från världens början till denna dag och inte heller kommer att finnas. […] Sedan skall han säga till dem som stå till vänster: ”Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar.”

Uppenbarelsebokens detaljrika sadism saknas dock.

Vem var då denne Johannes som skrev ner sina uppenbarelser under sin vistelse på ön Patmos? Ingen vet, men seriösa bibelforskare tycks vara ense om att det inte kunde ha varit ”den lärjunge som Jesus älskade” och inte samme man som författade Johannesevangeliet. Det tycks som om boken skrevs under kejsar Domitianus regeringstid (81 - 96 e.Kr.). En förtryckande despot som lagt sig till med titeln Dominus et Deus, Herre och Gud. En rabiat kristendomsmotståndare som deklarerat nolltolerans mot den nya religionen. Då han av fyra lejda mördare i sitt sovrum knivhöggs till döds var det många som drog en lättnadens suck.

Mycket tyder på att Johannes var en kristen församlingsledare med judisk bakgrund och som sådan skulle han kunna ha haft personliga erfarenheter av, eller djup kunskap om sådana katastrofer som Jerusalems förstörelse år 70 e.Kr., krossandet av den judiska motståndsrörelsens sista fäste i Masada år 74 och inte minst av flera blodiga förföljelser av kristna som blossade upp med jämna mellanrum. Det var en bitter man, med ett väl närt hat mot den romerska övermakten som på sin förvisningsö frossade i drömmar om de straff, lidanden och massakrer sim skulle drabba hans fiender och alla de som inte omvänt sig till den kristna läran.

Vid två kyrkomöten, i Hippo 398 och Kartago 397, fastställdes slutgiltigt vilka böcker som skulle ingå i det Nya Testamentet. De flesta av de som slopades brändes, förstördes eller försvann. Flera röster höjdes som öppet betvivlade Uppenbarelsebokens äkthet. Den klarade dock prövningen och inkluderades bland de kanoniska böckerna, kanske i enlighet med kyrkofaderns Eusebius uppfattning att ”om så anses befogat” kunde Johannes Uppenbarelse innefattas av Nya testamentet. Han påpekade dock att skriften har ”förkastats av vissa medan andra inkluderar den bland sina sanktionerade skrifter”. Flera östkyrkliga församlingar, som sedermera fördömdes, accepterade den dock inte.

Trots tvivel på bokens äkthet och förundran inför den skoningslöse, hämndlystne Gud som skildras i Uppenbarelseboken har fått en mycket stor betydelse för utformningen av den kristna läran. I tusentals år har predikanter skrämt sin församlingar från vettet har med dess svavelosande hämningslöshet och Uppenbarelseboken har ofta använts för att eggat ”Kristi stridsmän” till våld och massakrer – korsfarare, ordensriddare, bondeledare och legoknektar har genom Uppenbarelseboken motiverats och inspirerats till ofattbara blodbad. Deus vult, ”Gud vill det”, var de första korsfararnas stridsrop medan de efter att ha erövrat Jerusalem vadade upp till anklarna i blod. Gott mit uns, ”Gud är med oss”, var de preussiska och tyska arméernas slagord från och med 1861 och fram till Andra världskrigets slut.   

Hur otroligt det en kan tyckas inspirerar Uppenbarelseboken fortfarande troende till förhoppningar om att dess vansinniga profetior är sanna, antingen bokstavligt, eller så omskapas hästar, demoniska arméer, vidunder, falska profeter och eld från skyn till stridsvagnar, homosexuella, feminister, kommunister eller muslimer, Europeiska Unionen, samtida statsmän och atombomber. Varje år utkommer tusentals tolkningar av den galna boken i mångmiljonupplagor. De slukas och blir trodda av fromma personer, som av vänner och grannar betraktas som sansade och normala.

I USA, och dessvärre även på andra håll i världen, finner vi en mängd högt uppsatta militära ledare och beslutsfattare som anser sig vara Guds redskap i en kosmisk strid mot moraliskt förfall och mänsklig ondska. Fanatiker och strateger som entusiastiskt backas upp av inflytelserika och ekonomiskt starka ”kristna organisationer” med namn som Moral Majority, Free Congress Foundation och Christan Coalition of America. Förnekande av medborgerliga rättigheter, krig mot droger och terrorister, eller händelseutvecklingen i Irak, Afghanistan och Irak kläds i ett språkbruk och föregivet gudomligt sken som snarast för tankarna till Jahves hänsynslösa, gammaltestamentliga raseri, eller den blodbesudlade Jesus framfart i Uppenbarelseboken, än till den fattige frälsare som i evangelierna predikade kärlek, förlåtelse och tolerans.

Liknande fenomen förgiftar även andra religioner. Obekräftade myter och amsagor används ostraffat som argument för att kränka mänskliga rättigheter, som yttrandefrihet, fri hälsovård, rättvis resursfördelning och kvinnors och mäns jämlika rätt och värdighet. Under religionens täckmantel hävdas att tradition och hjärndöda skrifter kan användas som försvar av människovidrigt förtryck, alltmedan en bekväm och ryggradslös laissez-faire liberalism ger förstockade mörkmän carte blanche att ostraffat utöva sin kränkande, skadliga verksamhet i namn av religiös tolerans. Religiösa friskolor och intoleranta trossamfund åtnjuter statsstöd och kan i godan ro sprida sitt gift i barns och ungdomars friska sinnen och förvandla dem till idioter, mördare och fanatiker.

Läste nyligen Åsne Seierstads bok Två Systrar, som skildrar hur två intelligenta och duktiga flickor med somaliskt ursprung i Norge förstärks i sina känslor av utanförskap och utvaldhet. De ”radikaliseras” genom nätet och av missanpassade, förvirrade unga män, eller skäggtuggande gubbar, med inpyrt hat mot allt annat än sin egen fanatism. I vårt sekulariserade konsumtionssamhälle står det fritt för vem som helst att locka förvirrade, utsatta och omogna ungdomar in i sina förrädiska fanatismfållor. Unga människor som söker trygghet och acceptans, erbjuds tillhörighet, frälsning och gemenskap under Guds allsmäktiga beskydd. Bedragna av ulvar i fårakläder. som är väl medvetna om att den moderna människans problem inte består i att hon inte tror på någonting, utan att hon tror på allt. De känner och utnyttjar förvirrade ungdomars svårigheter att göra val på egen hand. De vet hur lätt det är att fånga dem med nät som slungats ut på Facebook, Instagram, Youtube och Twitter.

För några år sedan läste jag en av dessa böcker som sätter myror i huvudet på mig. Myror som fortsätter löpa kring i hjärnans irrgångar och ibland dyker upp i de mest oväntade sammanhang. Nyligen återbesökte jag José Ortega y Gassets (1883-1950) underliga bok La rebelión de las masas, Massornas Uppror, från 1929.

Ortega y Gasset representerar en typ av författare som för mig även företräds av filosofer som Friedrich Nietzsche och Henri Bergson. De vaggar in mig i ett lulligt tillstånd där jag förförs av deras stil och åsikter. Samtidigt finner jag att jag hamnat i en behaglig labyrint, där jag inte vet vad som väntar bakom nästa hörn, men som jag efterhand får allt svårare att hitta ut ur. De är varken fågel eller fisk. Emellanåt framstår deras åsikter och iakttagelser med bländande klarhet, men plötsligt tycker jag mig ha hamnat i ett gungfly av flummigheter. Är de människoföraktande elitister, eller uppriktiga och plågade medbröder?

Ortega y Gasset anser att vi lever under en mediokritetens diktatur. Enligt honom var de flesta av hans samtids statsmän ”massmänniskor”. De tillhörde en grupp personer som inte bör förväxlas med klasskonfliktens ”proletärer”. En massmänniska kan inte karaktäriseras utifrån sin klasstillhörighet, man finner dem i alla samhällspositioner, fast de är vanligast förkommande bland härskande/inflytelserika personer. De oroas av nyskapande och udda åsikter, av sådant som inte kan kategoriseras, utan kräver analys och eftertanke för att kunna förstås. Massmänniskor är de nya barbarerna som genom sociala medier är i färd med att erövra världen. För en massmänniska finns enbart vitt eller svart, de misstror nyanseringar. Deras eget välbefinnande blir till a och o för tillvaron. I Massornas uppror beskrev Ortega massmänniskan på följande sätt:

Om vi betraktar en massmänniskas mest framträdande psykologiska egenskaper finner vi följande: (1) en medfödd, genomgripande tro på att livet bör vara enkelt, lyckligt och framgångsrikt, utan tragiska begränsningar. En tillvaro präglad av god ekonomi, makt och framgång, som i sin tur (2) leder till en bekräftelse av en individs sanna jag. Massmännsikan betraktar sig som en i moraliskt och intellektuellt avseende komplett människa. En självhävdelse som hos en massmänniska leder till ett förnekande av all yttre påverkan som kan rubba hans övertygelser. I fruktan för att få sina åsikter prövade och bedömda vill han inte lyssna och ignorerar andra människors åsikter. Samtidigt behärskas massmänniskan av en drift att övertyga andra om sin egen förträfflighet. Massmänniskan anser att egentligen existerar enbart sådana människor som han, alla andra är onormala. Därigenom (3) blandar sig massmänniskan i allt, exponerar sina mediokra åsikter, helt i avsaknad av tvivel, reservation, reflektion och försonlighet.

Massmänniskan är som ett bortskämt barn kring vilket allting kretsar. Han är enfaldig, men tror sig representera enkelhet och sunt förnuft. Unika idéer och initiativ skapas genom kritiskt tänkande och ifrågasättandet av vedertagna åsikter, något som enbart outsiders är kapabla att göra. Massmänniskor förlitar sig däremot på retorik och allmänna sanningar. De ”säger vad folk verkligen tycker och tänker”. Massmänniskan rör sig inom sin begränsade sfär, oförmögen att inse att verkligheten är komplicerad och mångskiftande. Undantagsmänniskor, de sanna filosoferna, saknar massmänniskans självgodhet. De känner sina begränsningar, är såväl missnöjda som skadade, men ärliga. De är medvetna om att de saknar något. De är ”amputerade”.

Människans sanna väsen är baserat på missnöje, ett gudomligt missnöje; en form av kärlek där den älskade saknas, som att känna smärta i en förlorad lem, något vi aldrig kan få tillbaka.

Perfektion och sunt förnuft existerar inte. Då vi tror vi oss vara perfekta, förlorar vi vår mänsklighet. Vi blir till fanatiker som hatar och föraktar sådant som är ofullkomligt. Tror vi på ett idealt tillstånd tror vi på en myt, något som inte existerar. Bristen på tvivel gör oss beredda att dö och döda för en myt, en lögn – vi blir till fundamentalister, fanatiker.

Vad som kom mig att minnas Ortega y Gasset var vad han skrivit om smärtan i en icke existerande lem. Fundamentalister får oss att känna saknad efter och oro inför något som inte existerar. Flickorna i Åsne Seierstads Två systrar klär sig i niqab, lär sig Koranen utantill och kräver att få utföra de dagliga bönerna i hemmet och det offentliga rummet, samtidigt som de bönfaller sina föräldrar och bröder att de måste förändra sina liv. De försäkrar sig själva och andra att deras egna liv har fått en mening och predikar för alla i sin omgivning att de måste göra bättring och bli som de. Då kommer inte enbart deras vänner och bekanta att bli lyckligare, utan även goda människor som tjänar en högre makts mål och vilja. De följde sin koranlärares direktiv:

Ett – att lära sig om Islam. Två – att leva i enlighet med Islam. Tre – att undervisa andra människor om Islam.

Men det var deras lärares tolkning av Islam som gällde, likaväl som en kristen fundamentalists tolkning av kristendomen innebär att han mycket väl kan föra krig, men bli förlåten ett mord på en läkare som aborterar foster, eller kräva att homosexuella skall bestraffas. Det imaginära blir viktigare än en verklighet som efterhand anpassas till fundamentalismens absurditeter och kränkningar av andra människors liv och åsikter. I flickornas fall ledde deras tro till att de täckte hela kroppen – ansikte, kropp, händer – med svarta skynken och underkastade sig ”rättrogna” mäns beslut och vilja. Män som i flera fall fortfarande var finniga, halvbildade ynglingar av vilka en del varit kriminella, men som nu omvandlats till jihadster. Marginaliserade norska ungdomar hade förvandlats till herrar över liv och död, villiga att i sin nyvunna religiösa övertygelses namn utföra halshuggningar, tortyr och massmord. En underkastelse inför något icke-existerande, som att låta sig styras av smärtan i en obefintlig arm, fick flickorna att anklaga sin familj för att leva i ”synd och okunnighet”. Enligt deras förvridna uppfattning satte deras föräldrars och bröders komfort och trevnad i denna värld deras eviga liv efter döden på spel.

En bokstavstroende, fanatisk muslim kan finna lika mycket inspiration från Koranen och haditherna, som en bokstavstroende kristen kan finna i Bibeln, Uppenbarelsboken och en stor mängd av likasinnades förvridna tolkningar av texterna. Inom haditherna finner vi samma sadistiska variation som i Uppenbarelseboken av plågor som skall drabba de otrogna. Berättelser om folkförförare, demonarméer, kaos, förvirring och människoförintande monster. Med samma entusiasm som kristna eld- och svavelpredikanter använder islamistiska förkunnare undergångsprofetior för att mana sina förvirrade skaror till strid mot sina fiender. De eggar de troende med de himlens härligheter som de kommer att belönas med efter att ha lidit på jorden, eller ha vadat i sina fienders blod. Eller med Joe Hills ord: Work and pray, live on hay, you'll get pie in the sky when you die

Koranens poetiska predikoton fastslår redan i inledningen av de uppenbarelser Allah gav sin Profet att Den yttersta domen är i antågande:

I GUDS, DEN NÅDERIKES, DEN BARMHÄRTIGES NAMN. Lov och pris tillkommer Gud, världarnas Herre, den Nåderike, den Barmhärtige som allsmäktig råder över Domens dag!  Dig tillber vi; Dig anropar vi om hjälp. Led oss på den raka vägen – den väg som Du har välsignat med Dina gåvor, inte den som har drabbats av [Din] vrede och inte de som har gått vilse.

Den yttersta domen, samt den korruption och det kaos som kommer att föregå den, nämns och beskrivs på flera ställen i Koranen, som inom Islam anses vara Guds oförvanskade ord och därigenom ofelbar. Dock nämns plågorna och domsluten mer i detalj i flera av haditherna, Profetens yttranden, som liksom Uppenbarelseboken för kristna fundamentalister, utgör grundbulten i den förkunnelse som sprids av deras likar inom Islam. I allmänhet går det att påstå att haditherna är mer öppna för olika tolkningar än Koranen. De fick sin skrivna form under de tvåhundra år som följde efter uppenbarandet av Koranen. Hadithernas sanningshalt kan möjligen diskuteras av en rättrogen muslim, men få skulle ifrågasätta att Koranen är Guds egna ord, förmedlade genom hans språkrör Muhammed:

Säg: ”Om människor och osynliga väsen i samarbete försökte åstadkomma något som skulle kunna jämföras med denna Koran skulle de misslyckas, även om de gav varandra all hjälp.” I denna Koran har Vi till nytta för människorna framställt alla slag av liknelser där vi låter detaljerna växla, men de flesta av dem vägrar envist att upphöra att förneka sanningen. […] De som Gud vägleder har funnit den rätta vägen; men för dem som Han låter gå vilse kan du aldrig finna någon som [leder dem rätt] i Hans ställe. Vi skall samla ihop dem på Uppståndelsens dag [liggande framstupa] på sina ansikten, blinda, stumma och döva. Deras slutgiltiga bestämmelse är helvetet och så ofta [dess eld] mattas skall Vi låta den flamma upp kring dem med förnyad styrka. Detta är den lön [som väntar dem] på grund av deras vägran att tro på våra budskap och för deras ord: ”Skall vi, efter att ha blivit ben och sönderfrätta rester, återuppstå i en ny skapelse?” Inser inte [dessa människor] att Gud, som har skapat himlarna och jorden, har makt att skapa dem på nytt sådana de var? Och Han har utsatt en frist för [vad som skall ske med] dem; detta är ställt utom allt tvivel. Men de orättfärdiga vägrar envist att upphöra att förneka sanningen. 

Men, trots tron på Koranens absoluta sanning är Guds ord öppna för tolkningar. Vi människor kan genom våra begränsningar inte inbilla oss att vi skulle kunna gripa omfånget av Guds allomfattande förstånd och makt. Det enda vi kan göra är att försöka para vår tro med förnuft , vi kan inte tolka allt i Den Heliga Skriften bokstavligt utan måste med hjälp av vett och reson söka dess kärna av sanning:

Det är Han som har uppenbarat för dig denna Skrift, där det finns fast och klart formulerade budskap - de utgör dess kärna - och andra som är framställda i bilder. Men de vilkas hjärtan har farit vilse går efter sådant i Skriften som har framställts i bild, när de försöker så split och förvirring genom [godtycklig] tolkning av dess innersta mening - dess innersta mening känner ingen utom Gud. - De vilkas kunskap är fast och djupt rotad säger: "Vi tror på denna [Skrift]; allt är från vår Herre." Men ingen ägnar eftertanke åt [och tar varning av] detta utom de som har förstånd.

Det sista konstaterandet är uppenbarligen något som bokstavstrogna fanatiker tycks ignorera för att istället frossa i beskrivningar av de yttersta dagarnas plågor och predika liknelsernas fullkomliga sanning alltmedan de manar till människoförakt, kvinnoförtryck, utnyttjande av undertryckta grupper och slakt av otrogna.

I Oslo blev de somaliska flickorna i Åsne Seierstads bok ”radikaliserade”, deras kaotiska tillvaro fick en mening, deras liv ett mål – allt för Islam och belöning i Jannah, Himmelriket. Men, inte bara det - de anmälde sig till ett stort antal kreditinstitut, fick kreditkort och övertrasserade en mängd konton genom att köpa kläder och biljetter. De lämnade sin familj och befann sig snart i Raqqa, IS centrum, orkanens öga, där speciellt de frivilliga, utländska jihadisterna levde ett priviligierat liv.

De norsk-somaliska flickorna gifte sig med norsktalande jihadister, fick barn med dem och delade sina liv med andra jihadisthustrur. De var knappt myndiga men förvandlades till husmödrar med intenätuppkoppling, plasmaTV, kyl och frys och fina lägenheter, allt beslagtaget som ghanima, krigsbyte, från kuffar, de otrogna. Till och med människor var ghanima. Flickorna fick tjänstefolk, slavar som förklarades vara ghanima. De översåg med att då deras män var ute fält hade de samlag eller levde i konkubinat med tillfångatagna kuffarflickor. De var ju enbart ghanima och jihadisthustrurnas tro sa dem att männens beteende var både tillåtet och förlåtligt. Genom Twitter och Facebook försökte de norsk-somaliska döttrarna övertyga sina bröder, sina föräldrar och vänner om att de hade det bra i Raqqa.  Att de gjort ett utmärkt val. Att även om det skulle gå dem illa här på jorden så var de förvissade om att de offrat sig för en god sak och att de skulle få sin belöning i Jannah.

Deras förtvivlade far gjorde allt han förmådde för att få dem tillbaka. Med fara för sitt liv gav han sig gång på gång in i de laglösa gränsområdena mellan Syrien och Turkiet, där olika fraktioner kämpar mot varandra; kanske för sin tros skull, men mest om kontroll, profit, makt, pengar och överlevnad. Ett vansinnigt blodbad i ett Ingen Mans Land där enbart de som lyckats göra sig en hacka klarar sig, och inte ens då.

Fadern gled längre och längre ner i förtvivlan, halvlögner, skulder och biståndsberoende. Han fick stöd av vänner, norska myndigheter och olika nyhetsmedia. Han skaffade sig förtrogna, vänner och affärskompanjoner bland smugglare, gangsters och krigsherrar i Syriens gränsområden, men allt var förgäves. Flickorna ville inte återvända hem till Norge. De fortsatte leva instängda i sina hem, i en bubbla av intranät, hushållsarbete, allsköns privilegier och konsumtionsvaror som kriget försåg dem med. De fortsatte  tro sig vara på rätt sida i den stora slutkamp som föregår Yawm ad-Dīn, Domedagen. På sina datorer såg de filmer med halshuggningar, sina mäns stridsframgångar och applåderade lycksaligt – kuffar höll på att förlora kampen om världsherraväldet. Själva befann de sig på det sannas och rättas sida. Tala om livslögn! Som deras landsman Ibsen skrev: ”Tar ni livslögnen från en genomsnittsmänniska tar ni lyckan från honom på samma gång.”

Är det nu inte hög tid, inte för att utrota våra fiender, utan ruska om oss själva, våra vänner och motståndare? Att äntligen lära oss och andra att lyssna, se och förstå. Att värna om fred och kärlek och inte huvudlöst kasta oss in de nät av lögner, myter och självbedrägerier som ständigt frodas och skapas omkring oss och får oss att hylla våld, människoförakt och kamp. Varför skall vi tvunget vända oss till urgamla traditioner som förespråkar våld och lidande för andra? Varför inte lyssna till mildare tongångar? Till exempel lyckan över vänner som Havamals skald skrev om 900 e.Kr.:

Ung var jag förr

och färdades ensam,

då vart jag vilse om vägen.

Rik blev jag först

när jag fann en vän.

Mänskan är mänskans glädje.

 

Eller om att dela glädjen vi känner inför naturens skönhet, som en anonym japansk skald diktade om under Naraperioden (710-781 e.Kr.):

Hata mig gärna –

kärlek begär jag icke!

Men kom en enda

gång till min trädgård och se

mitt mandarinträd blomma!

 

 

Baigent, Michael (2015) Armageddon – tre världsreligioner och deras domedagsprofetior. Stockholm: Bazar Förlag. Lawrence, D. H. (1959) Lawrence, en samlingsvolym: Räven och andra berättelser, noveller, brev, lyrik, essäistik. Stockholm: Rabén & Sjögren. Lönnroth, Lars (2016) Den poetiska Eddan. Stockholm: Atlantis. Ortega y Gasset, José (1957) The Revolt of the Masses. New York: W. W. Norton. Seierstad, Åsne (2016) Två systrar. Stockholm: Bonniers.  Wahlund, Per-Erik (1964) Japansk poesi i urval och tolkning. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

 

10/31/2017 22:59

Occasionally, I worry about my bad physical condition and increasing obesity. Do I keep on passing an age limit without really noticing it? Soon it will be difficult for me to bend down, it will be cumbersome to get up from an armchair, days will disappear without leaving much of a trace. I will lose my breath while climbing stairs, my skin will wrinkle, the hair fall off. It is darkening over the path. Yesterday, in search of lost youth I took a bike ride through the woods. Cycling north, along more or less overgrown forest pathways and bumpy trails.

Autumn has come, when the pouring rain comes to an end, mushrooms and dense moss emit a fresh fragrance. Mosquitoes and flies have disappeared. Birds have quieted down, apart from an occasional warning call. High up in the blue migratory birds are beckoning their fellow travellers while their sky ploughs pass by. A few days ago a flock of cranes circled above us. With sharp trumpet signals they gathered before forming a v-shaped flight group heading south towards Extramadura's marshlands.

During the last weeks' loneliness after my mother's death it seems to me that I more than usual am confronted with death and corruption. In the woods I found one abandoned barn after another. Under leaking roofs, behind doors and walls with flaking paint and plaster, they were filled with all kind of rubbish; dairy cans, rusting tools and machines, useless refrigerators and stoves, car engines, rusty pipes and rotten, wooden boards. I wondered when someone had placed a used lawnmower in there or piled up planks and bricks, abandoning them year after until their original owner had forgotten all about them, or simply died.

I entered a few abandoned cottages with decayed fire places, beds and armchairs were lying around, home for generations of forest mice and other animals. When did the last broken-down, elderly couple leave their house? The cottages could be found among stone walls that generations of poor farmers with backbreaking efforts had stacked along fields and hills, now overgrown with brushwood and forest. No one had bought the houses, the land had been added to neighbours´ possessions, or a company estate. 

And here they had lived. Every metre of land that I passed by had once been familiar to someone. Someone had known all the trees, the meadows and the swamps. I recall a few lines from Theodor Thufvesson's poem about an old farm in the plains:

Here the old ones lived, here their lives floated away,

in a time long gone.

 

 

I came out of the woods and rode over meadows and hills with grazing horses and cows. Came across a well-kept farmhouse with a wooden gingerbread porch. The house reminded me of Värpatorpet, which I recently had seen in an old photo. I climbed down from the bicycle and took a photo while the owner showed up, of course he was curious about who I could have been. His name was Erling and he was approximately ten years older than me. Soon his wife, Vera, also appeared. No, this was not Värpatorpet, it lay further into the woods, a few kilometres to the north, across the meadows and after that a few hundred metres into the forest.  

Erling had been born on the farm. He remembered his grandfather and told me that he, as the oldest son, had to return from America when his father had died. No, no, his grandfather had not at all had a good time over there, across the sea. For several years he had suffered from loneliness and hard work that had did not generated any savings. The farm the Erling´s grandfather had inherited did not make him a wealthy man, but its meadows and forest land hand produced enough to support Erling´s grandfather´s family. Erling´s father had also lived from the farm, though he himself had been forced to work as a hauling contractor as well, subsequently selling off the cows, pigs and sheep, while leasing the pastures to neighbouring farmers. However, now Erling could not complain; the house was sturdy built, the area beautiful and he and his Vera managed well.

- Did you see the neighbouring fields? Stunning, right? And the large dam with its several metres high water jet. It was dug and installed by my neighbour.

The wife of Erling's good friend and neighbour had won twelve million Swedish crowns at the lottery.

- Imagine that such things can happen! It's a pleasure and a joy to experience how a neighbour and friend becomes so fortunate and furthermore was to do nice things with the money.

I followed Erling's instructions and rode north. Värpatorpet was far from the main routes, by a large clear-felled area. Since I did not recognize the oblong, red-painted house, I drove past it several times. On the photo I had seen, taken by the end of the nineteenth century, the house had been white and with an exquisite porch. 

However, the red house I had been passing several times was, apart from the abandoned and decayed Fasatopet, Cottage of Fear, a few hundred meters further away, the only house along the partially overgrown forest road. Accordingly, I leaned my bike against a stone wall and ventured into the brushwood behind the house and found that the porch was directed towards the yard.

It was a well-built house. Erling had told that it now was now owned by a Danish family, but as often is the case with a summer house when the owners' children have grown up and they themselves had become old while living somewhere else, the house flaunted several signs of decay. The brushwood was closing in, the paint was flaking and when I looked in through a window I could discern a stately, tiled stove, but also a worn down and randomly collected furniture. It was the kind of fitting-up that eventually takes hold of houses you do not spend your entire time in.

It was in 1880 that the new Värpatorpet had been erected. The other cottage had been further away into the woods. It had become far too small for Per and Malena Persson's growing family. Timber had been brought from the homestead´s extensive forest lands and a large, solid farm had been built. The times were brightening up for a farming family that like the Perssons owned forests with mature timber. Per Persson obtained a prepayment for his lumber and it was soon delivered to the nearby village of Bjärnum, which in 1883 received its first steam engine, which operated a sawmill and delivered the material to a successful cooper establishment. In 1890, the railway reached Bjärnum and a fairly great number of carpentry factories were established.

The first major furniture production started in 1886 when Paul Eliasson employed three carpenters. Alfred Baum, who at the age of 17 had become an apprentice by Eliasson, who his first workshop in 1896 and did in 1903 employ over twenty workers, after his furniture had begun to be carried out by rail. The new possibilities for earning an income from furniture manufacturing attracted August Pettersson and Karl Persson, who in 1895 came back from the US, with their savings from abroad they established the Pettersson & Persson Furniture Company, which from the start had ten employees, but soon expanded. Karl Gustav Lennström came to Bjärnum as a journeyman in 1903 and was then employed by Pettersson & Persson's Furniture Company. He soon became his own and in 1912 he established a workshop that attracted a large number of journeymen. In the spring of 1901, the brothers Ernst, Emil and Per Troedsson founded a furniture factory, which soon had more than 50 employees. In 1904, C. A. Hallendorf came as a journeyman to Bjärnum where he was employed by The Troedsson Brothers´ Wood Processing Factory. In 1911 he married a wealthy dowager, Augusta Olsson, and was able to launch his own furniture factory. In 1914 Hallendorf sold his factory to the American Office Furniture Factory. In 1904, Gottfrid Nilsson and Johan Bengtsson started a furniture joinery business under the name of Nilsson & Bengtsson. August Persson came to Bjärnum 1899 and got a job at The Troedsson Brothers´ Wood Processing Factory, in 1914 he started his own furniture making, which soon became successful not the least because his factory was first in Bjärnum to use electric power.

To sum up, by the beginning of the last century, a significant number of wage workers gathered in Bjärnum. Journeymen brought with them socialist ideas from different places and several carpentry workers became radicalized. On the 11th of August 1907, Bjärnum's Workers' Union was formed, though the meeting was interrupted by the Troedsson manufacturers and their "minions". The constituent assembly had to move to another venue.  

In connection with the great Swedish general strike of 1909, several of Bjärnum´s entrepreneurs announced a protracted lockout and the socialist movement gained a firmer support among the workers. In connection with the Russian Revolution, more and more agitators appeared in Bjärnum. Well-known radical and writers like the socialist feminist Kata Dahlström, Zeth Höglund, communist politician, anti-militarist and  journalist, Fabian Månsson from the Social Democrat Left Party and Hinke Bergren, Social Democratic Anarch-syndicalist, spoke in the People's Park, invited by the labour community, generally on the initiative of the radical print shop owner and bookbinder Atto Peto.

A close friend of Atto Peto was a Per Axel Persson who in 1864 had been born in Värpatorpet as one of Per and Malena Persson's five children. Already in Hemmeströ´s tiny village school, P.A., as he was called, had excelled as a diligent and book-loving student. He was also a musician, playing accordion, violin and organ. Several of his youth friends joined the socialist movement and, like them P.A. was upset by the vast class differences of the Swedish society; by the “wage slavery”, the limited opportunities for young peasants and workers, wide-spread alcohol abuse and a general spiritual and material misery that flourished in the backwaters of the Göinge forests. P.A. joined the temperance movement, though he hesitated about joining the socialists, instead he hitched up with a branch of the liberal movement called De Frisinnade, The Freethinkers, which mainly attracted farmers, craftsmen and workers who were already active in the radical education- and temperance movements.

Together with his more radical friends, P.A. Persson shared a vision that the creation of a more equal society best could be served by the establishment of a radical, but at the same time thoroughly locally rooted, newspaper. In 1890, they had jointly published a weekly magazine, which was very much appreciated in the village of Bjärnum. Soon they tried to establish a newspaper in the nearby town of Hässleholm, which would compete with the conservative Hessleholms Tidning, The Hessleholm Magazine. However, money was missing and when his father died and his older brother Olof 1894 emigrated to the United States, P. A. Persson reluctantly had to manage the family farm. However, he did not give up his newspaper dreams, he deforested his land and sold the timber to save money for his planned endeavour. When his savings proved to be insufficient P. A. decided to directly contact people asking them to "sign up for shares at 25 Crowns a piece so that the newspaper would not end up under single man's control." When 3,000 shares had been signed and paid for, P. A. rented out the family farm to a brother-in-law and together with the police clerk Ljunggren, paper mill owner Carl Holtze and the print shop owner Atto Peto, he launched the newspaper Norra Skåne, Northern Skåne:

... to fight abuse and irregularities, violence, injustice and tyranny, regardless of person or the social position to which he may be affiliated.

However Norra Skåne would not spread:

... petty personal gossip, libel and falsehood. Such is shone by every honourable newspaper.

During an obligatory military exercise, P.A. met the radical journalist Anders Thelin, from Northern Sweden, whom he appointed chief editor for the new newspaper. In a series of well-written and blazing articles Thelin tried to "quieten down the yelping mongrel" Hessleholms Tidning. Norra Skåne´s articles constituted a mixed dish; a serialized novel by Emile Zola, high-pitched poems, small notes about world events, radical outpourings and more or less important attractions in the immediate neighbourhood. Below we see P.A. together with Anders Thelin at Norra Skåne´s office.

Norra Skåne soon became popular in the countryside, but the economy continued to be a serious problem, particularly due to high printing costs. The paper was saved by the left leaning socialist Atto Peto. He began printing the newspaper at his printing establishmnet in Bjärnum, agreeing that bills eventually would be covered by future advertising revenues.

Despite his radicalism, P.O. soon declared that Anders Thelin's articles were somewhat too tough for the local potentates and asked him to leave his post as director and chief editor. P.O., who now had begun to be called Värpatorparen, finally took full control of Norra Skåne, both economically and editorially. The radical position that Thelin had represented would be continued, but with moderation and caution. Värpatorparen told his editorial staff: "People around here are a bit slow. You cannot force them to anything"

Hessleholms Tidning finally ended up in Norra Skåne. Värpatorparen eventually became a wealthy man. In 1919, he had a stately building erected by Hässleholm´s railway station, the absolute centre and hub of the recently founded town. Norra Skåne was equipped with a rotational press and hand-picked expertise. Although he employed a skilled editorial staff and experienced journalists, Värpatorparen remained chief editor and was until his death in 1943 the newspaper's most diligent contributor.

Like other successful people who have reached high positions more by virtue of talent than by education, Värpatorparen was quite capricious and extremely personal in his approach to people. Employees who once had won his sympathy and trust could get away with almost anything and still count to upon his full support, while those who for various reasons had fallen from his grace and ended up on his personal blacklist would face immense difficulties while trying to eliminate their name from it. Nevertheless, Värpatorparen was known to be a caring and kind person, even if he was stubbornly convinced about the fact that he always did the right thing. He wrote intricate articles, often based on shameless cuttings from editorials of other newspapers, which he "transformed and muddled up with his own original views", as his successor as chief editor formulated it after Värpatorparens´s departure.

Värpatorparen had many interests. One was aeronautics. Already in 1911 he had invited a Danish airplane pilot to perform stunts after taking off from an airstrip that Värpatorparen had financed just outside of Hässleholm. In 1920s he would, with little success, try to open Hässleholm for commercial air traffic. Värpatorparen never boarded an airplane. Below we see him with the pilot and aircraft manufacturer Enoch Thulin, who in his plan received passengers willing to pay to "see their hometown from above". In 1919, Thulin crashed to his death in his hometown, Landskrona.

Frequently Värpatorparen displayed great generosity and thoughtfulness. He financed the construction of community parks in Hässleholm and Bjärnum, as well as he ordered and paid for sculptures by renowned artists, among them the popular and expensive Axel Ebbe. As an example did Värpatorparen ask Ebbe to make an “inspiring interpretation” of a "watchful Snapphane". In the 1700- and early 1800 centuries had Göinge, the district where Hässleholm is the main town, been a border area between Denmark and Sweden. Snapphanar were part of a peasant militia fighting against the Swedish army, since they wanted to remain Danish citizens.

The brutal Swedish warfare, which included burning down entire villages and in “rebellious areas” the execution of all males above the age of sixteen, is still very much alive in local folklore. Värpatorparen´s choice of a monument proved to be quite controversial, as many, especially stout, conservative supporters of Swedish nationalism, asserted that Snapphanar had been nothing more but "bandits and thugs".

As with many other essentially autodidact persons, there always remained a shadow of inferiority in Värpatorparen´s mind. All his life he complained that: "Dad would not let me study, even though I was the best student in school." Below he is in his birthplace, Värpatorpet, celebrating his 50th birthaday.

By the end of 1918, both Hässleholm and Bjärnum were affected by world events. The “War to End all Wars” was finally over, though a fierce civil war still raged in Russia and several Swedish workers were hoping for a revolution, even if most Social Democrats advocated successive reforms and negotiations with employers and other rulers. Since October 1917, Sweden had a coalition government with Social Democrats and Liberals. Hopes for better times inspired the Left Socialists in Bjärnum. Their strong man was Edvard Roskvist. He was born in Denmark in 1889 and came in 1901 with his parents to Bjärnum. His father was a stone-mason and at the age of fifteen, while working together with his father, Roskvist lost his right eye when a stone shot hit it. He spent the rest of his life with an eye made out of glass.

In Bjärnum, the "general opinion" was that Roskvist was an inept bohemian, someone who was more interested in reading books than in honest work. He often walked by himself and was indifferent to his exterior, though over time he gained a considerable general knowledge and it was primarily wealthy villagers who derided him. Among radical joinery workers Roskvist was generally met with respect and admiration. He became the district study leader for IOGT, the in its time very influential branch of the temperance movement IOGT International, and a good friend of the radical Atto Peto, who also was close to Värpatorparen. Roskvist was employed by "Itinerant Citizen High School Courses", an organization that arranged lectures and courses in different villages. No less than the future and highly influential Swedish Academy member and peasant son Artur Lundkvist testified that it was Edvard Roskvist who once had strengthened his desire to read books.

Roskvist was on friendly terms with the young socialist Anton Nilsson from the nearby village of Norra Sandby. In 1908 Anton was one of the last Swedes to be sentenced to death by beheading (the death punishment was abolished in 1921 and the last execution took place in 1910) for a bomb attack on the ship Amalthea, which carried British scabs during a strike in the southern harbour of Malmö. One man died and 23 were injured. However, Nilsson was eventually pardoned and was in October 1917 released by the new Government. He acquired an aeronautics certificate and before enrolling as a pilot in the Russian Red Army  Anton visited several workers´ communities, including the one in Bjärnum. When Stalinism grew stronger, Anton returned to Sweden in 1926, considering Stalin to be a growing menace for the revolution and the working class. He had experienced how the Soviet Union was becoming a police state where "real socialists" were persecuted and murdered.

However, in 1918, Anton Nilsson and the Soviet Union were great ideals for Edvard Roskvist and his comrades in Bjärnum. They dreamed of a violent revolution, even in Sweden. When he by the end of the year returned from a trip to Copenhagen, Roskvist carried with him a revolver. To test it, he took three of his comrades to Lake Bjärlången, just below our house where I now sit and write. In shocked surprise, Roskvist bursted out: "That's a damn little thing to have such a deafening sound!” When the comrades returned from their excursion, they devoted themselves to making up a list of those who would be brought to justice and possible execution in the villages of Bjärnum, Vankiva and Vittsjö after the revolution had been initiated under their leadership. Nevertheless, Edvard Roskvist soon realized that the revolution would be delayed. He left his revolver and the death lists for safekeeping with a trusted cousin of his, who than fifty years later handed them over to the police, who by then considered their possession to be a time-barred felony. The death lists and the revolver ended up in the in the village museum of Bjärnum.

It was Per Kåks, a retired district antiquarian, who told me about the revolver. When he heard that we owned a house in Bjärnum he praised its museum as one of the best local arts-and-crafts museums he had ever visited. That I came into contact with Kåks was due to the fact I knew his wife, a Dominican lady who before she married Kåks had been employed at the National Museum in Santo Domingo. She had met him at a conference and had asked me to bring a gift and a letter to him, a few years later they married.

Ever since Kåks told me about the revolver, I have intended to go and look for it. After my trip to Värpatorpet I cycled down to Bjärnum's museum where a lady unlocked the vault where its weapons collection was stored, but when we could not find the "revolution revolver" she called the museum director, Jonny Dolkov, who told me that it had been stolen during a break-in in 1976. However, the death lists were still kept in the archives, but Jonny declared that he was still prohibited to show them to the public. Jonny Dolkov is an enthusiastic and friendly man, deeply rooted in the local soil and with a thorough knowledge about everything related to it. He is actually a car mechanic, with an impressive collection of veteran cars and mopeds, which he have restored on his own. Unfortunately, he became allergic to solvents and had to leave his occupation behind to devote himself to Bjärnum's museum instead.

Shortly after Edvard Roskvist had fired his revolver by Lake Bjärlången, Lieutenant Ragnar Ohlson yoked his horse Maharaja to his elegant dogcart and drove down to Hässleholm´s railway station. In Malmö harbour he was going to receive an unknown guest. Ragnar Ohlsson, born in Kristianstad in 1880, was a well-known dressage rider who had won several German championships. Until 1917, he had together with his wife Mia née Kockum, born from a wealthy shipyard owning family, lived in Berlin. Later the same year Ohlson bought Hässleholmsgården, an estate just outside the recently founded town. The conservative lieutenant had no longer felt safe in Berlin, assuming that the war soon would be lost and fearing that the socialists planned a bloody revolution. 

On the 21st November 1919 Ohlson received a telegram from the Finnish Embassy in Berlin, which briefly asked:

- Can you with short notice receive a high-ranked German officer as guest at your estate?

Of course, the Finnish Embassy would cover all costs for the guest's stay. Without a doubt, Ragnar Ohlson responded that he would be most pleased to serve, but when he enquired who the guest might be, the Embassy responded that his identity was far too confidential to be communicated over telephone, or telegraph. The upset Mia Ohlson wondered frightfully if it the unknown gust could not be the Kaiser himself. The Swedish press had revealed that Wilhelm II had left Germany on the tenth of November and probably was in the Netherlands. Since the Finnish Embassy in Berlin was so reluctant to convey who the high-ranking guest could be it was quite possible that it could be the deposed and fleeing German emperor. Ragnar Ohlsson shook his head in disbelief, but he was uncertain.

In the afternoon of November 27th, 1918, Lieutenant Ohlsson did in Malmö harbour welcome his mysterious guest whom he, in spite of the dark blue glasses and a shaved-away moustache, immediately recognized. The German guest had provided the Swedish authorities with a Finnish diplomatic passport, which declared:

The Finnish delegation in Berlin requests all concerned parties to allow the Finnish citizen and member of the Finnish Foreign Affairs Council, Ernst Lindström, to unrestrictedly obtain free passage and in case of need be provided with protection and assistance.

However, it was not an alleged Ernst Lindström who arrived on Swedish soil. It was no less person than General Erich Ludendorff, who until a month ago in reality had been supreme commander of the German army, as well as sovereign dictator of the German Empire, dominating both the Kaiser and the actual Commander-in-Chief, Hindenburg.  

Ludendorff was born1865 in Ostpreussen, to parents who were property owners and belonged to the Junker class, though of low-ranking nobility, something that affected Ludendorff's military career. He was a skilled soldier, whose exceptional assiduity, intelligence and unmatched career hunger made him climb fast through the ranks. Ludendorff joined the General Staff in Berlin, where he worked directly under Alfred von Schlieffen, responsible for Germany's strategy for a forthcoming great war.

Several of Ludendorff's senior officers treated him with contempt. He had a reputation for being overly blunt and too nervous for being a reliable colleague. Haughty, high and mighty officers dismissed the low-ranking Junker who occasionally demonstrated a scandalous disregard or aristocracy and furthermore had made a fast-track career. As icing on the cake he had at the relatively high age of forty-five years married a significantly younger and exceptionally beautiful and unconventional lady, who was daughter of a wealthy manufacturer. She had been divorced for Ludendorff´s sake and brought four children to the estate. 

In addition, Ludendorff broke against good tune among Prussian officers by engaging himself with politics and did at awkward moments express his extreme views of Germanic/Aryan excellence, deceitful Jews, Freemasons and Socialists, as well as "occult superstitions". Officers furthermore argued that Erich Ludendorff had a total lack of humour. They had difficulties in enduring his screaming and noise-making, fist-banging on tables and loud slamming of doors. He used to inundate subordinates with telegrams, hastily scribbled down orders and long-winding telephone conversations. Another irritating trait was his boundless self-esteem, demonstrated through expressions like "my victories" and "problems I have solved entirely by myself”. Nevertheless, Ludendorff's coarse personality, boldness and a great awareness that his duties had to be fulfilled without any hesitation, made him popular with the soldiers he commanded. In addition, he was a work alcoholic who occasionally did not allow himself more than an hour's sleep.

Since his chief had planned to attack France through neutral Belgium, Ludendorff had on Schlieffen's behalf long before the war broke out thoroughly investigated the Belgian countryside. The Germans were well aware of the French craving for revenge for the losses and humiliation their nation had suffered when Germany defeated them in the war 1870-71. During the first months of World War I, Ludendorff was responsible for mobilizing materials and support for the German troops that entered Belgium. When the army on August 6th marched on Liége's fortresses, its commander was killed and Ludendorff took on his own initiative over the command. His cool composure, courage and profound knowledge of Liége and its well-fortified forts, enabled him to lead the troops to a fast victory, almost without German losses. He became a hero in Germany and was sent to halt the advancing Russian troops on the eastern front.

On the railway station platform in Hanover, Ludendorff met his commander-in-chief, the impressive Paul von Beneckendorf and Hindenburg, who with short notice had been called back to active service. During his retirement, Hindenburg's uniform had become too tight and to Ludendorff's horror his commanding officer appeared in an inappropriate combination of parade- and field uniform. During their long train journey to the east, the two officers found that they fitted each other like hand in glove and they came to work close together throughout the entire war.

The tremendously popular Swedish explorer, author, artist, scientist, hero and enthusiastic Germanophile Sven Hedin had by the German Army been invited to the Eastern Front where he in March 1915 was graciously received at the Hindenburg´s headquarters in the East Prussian city of Lötzen. Hedin was immensely impressed by Hindenburg, who in spite of being so powerful, gave the impression of being a self-assured yeoman, with his feet steadily planted on the ground: "A thoroughly honest man who have pondered a lot during his sixty-eight years." With unreserved admiration, Hedin described Hindenburg as graced by:

serious, stern, severe features combined with a humble friendly gaze, a firm mouth, ascendant grey hair and a thick moustache bending upwards in a sharp arch. [...] The greatness of his endeavours will survive until the end of time, since people immediately inscribed their superheroic magnitude in their minds and their love came to surround their hero with the wonderful gleam of a fairy-tale.

However, Hedin soon realized that it was the "insightful" Ludendorff who, despite the coarse commanding accent he applied during their affable conversations, was the one who really was in command. Hedin concluded that the two friends' skilled cooperation would eventually bring Germany to victory:

The relationship between Hindenburg and his Commander-in-Chief  is strikingly beautiful - only death can dissolve their faithful covenant.

The hyper active, hard-working Ludendorff complemented the majestic, calm and paternal Hindenburg, who nevertheless concealed a great measure of vacillation and, like Ludendorff, was a stock-conservative man imbued with anti-Semitic and antisocialist views.

Through their achievements at the Eastern Front, Hindenburg and Ludendorff became known as "the Rocks in the East", despite the fact that they largely followed strategies and plans prepared by two officers familiar with the Eastern Front and Russian warfare - General Hermann von François and Lieutenant Max Hoffmann, who also actively participated in the fierce fighting, though that was not something that neither Hindenburg nor Ludendorff directed much attention to - they were the "Legendary Victors at Tannenberg". In August 1916, the Kaiser appointed Hindenburg to Commander-in-Chief for all of Germany's combatting forces, and Ludendorff was ordered to solve the stalemate by the trenches of the Western Front.

The Firm Hindenburg/Ludendorff, as the double act came to be called, brought significant changes to the solidified Western Front, introducing a strict and coordinated organisation, joint planning and new ideas. The troops were equipped with more machine guns, improved and more ammunition frequent changes of personnel in the trenches, while positions and maintenance were built-up in depth. Young, capable men were promptly trained to replace losses of commanding officers, the omnipotence of the Supreme Command was weakened and made more dynamic, answering to ever-changing needs and positions, the recruitment of troops intensified. Several reforms were inspired by Ludendorff's ideas about Totaler Krieg, Total War, based on the writings of the Prussian military theorist Carl von Clausewitz. By the beginning of the nineteenth century Clausewitz had claimed that war was a social issue. Every single aspect of a warring nation had to be directed towards planning and production intending to defeat the enemy. The entire population must be mobilized for war-oriented activities. It was not until the end of the 19th century that Clausewitz´s s theories gained a breakthrough among German officers and Ludendorff was one the staunchest supporters of Clausewitz´s ideas.

Ludendorff realized at an early stage that liberal England was more apt for warfare than the hierarchically ruled and rigidly generalized Germany. According to Ludendorff, everything was a struggle, fuelled by a constant aspiration for power and expansion. Accordingly, had every citizen´s mind and ability to be focused on success - towards victory over any opponent.

Ludendorff propagated for increased construction of decent housing, social assistance, gender equality, improved health - and maternity care, effective measures against sexually transmitted diseases, raising nativity and an effective support to efforts to increase agricultural production. Society must be shaped in such a way that it became as war oriented as possible. Ideas that later came to inspire men like Hitler and Goebbles and made Ludendorff to concentrate ever more power into his own hands. Totaler Krieg also meant an intensified war against "inner" enemies. For Ludendorff harmful, social elements were predominantly represented by Jews, Catholics, religious fantasists and freemasons. In order to combat such "dark forces" an efficient propaganda effort was required. Ludendorff built up a special propaganda unit within the War Ministry and requested a number of scientific inquiries to find means to strengthen the moral and militancy of the German people.

Among other things, when a scientist emphasized that humour played a major role for English soldiers and at home front Ludendorff enquired "Was ist Humor?" and ordered scientific studies of the concept. One of the results was that humorous books and magazines were distributed to German front soldiers. Ludendorff also assured that the film industry received financial support and that "resistance groups" such as the Catholic Church and socialist associations were infiltrated by the security police. A result of these measures was that the Marxist revolutionary Alexander Helphand, "Parvus", was recruited by the German secret service. Parvus, who had been a closely acquaintance of Lenin since 1900, earned a fortune by providing the Turkish army with arms and food supplies. Nevertheless, he remained a miltant socialist all through his life. In Istanbul Parvus made friends with the German ambassador Hans von Wagenheim.

Wagenheim became impressed by Parvus's opinion that a German-Austrian victory would mean the defeat of Tsarism and result in a Russian revolution. On the contrary, a French-English victory would preserve Tsarist oppression. According to Parvus, the German Government should thus cooperate with Lenin's Bolsheviks, help them overthrowing Tsarism and they would then make peace with Germaany. Parvus explained that Lenin was madder than Russia's Mensheviks and would unquestionably create chaos, take power and make a separate peace with Germany. In February 1915, Wagenheim arranged for Parvus to be invited to Berlin and a million Reichsmark was offered to him to conduct "destructive activities". When it became apparent that the German Government received good value for its expenses, another five million and then more even more millions were granted to Parvus and his machinations.

On March 25, 1917, Parvus met with Ludendorff in Bad Kreuznach where they agreed that Ludendorff would ensure that a selected group of Bolsheviks, among them Lenin, by a “sealed” train were going to be brought through Germany, Sweden and Finland to Skt. Petersburg and thus, with Churchill's words, "like pest bacilli be brought from Switzerland to Russia." On the ninth of April, Lenin departed from Zurich's station and everything happened just as it had been predicted by Parvus.

Obviously, Ludendorff did not mention this episode in his 827 sided Meine Kreigserinnerung 1914-1918, which he began writing the day after his arrival at Hässleholmsgården by the desk in the room of Ohlson's six-year-old Marit, without any help of notes, but with a large atlas in front of him. The Ohlson couple asked their guest work if he did not want to work undisturbed by their little daughter, but uncle Lindström, who was known to be fond of children, answered that a man like him, who was used to work with a war waging around him,   liked to have a loveable little girl playing in the room. According to him, sensing the vicinity of a child had a calming effect on his nerves.

By the beginning of his book, the General noted, Ich blieb Herr meinen Nerven "I remain master of my nerves", but that was exactly what he had not been while the end of the war approached. He easily flared up, barely slept and occasionally got violent outbreaks of uncontrollable anger, accusing and shouting at anyone in his vicinity. He quarrelled with Hindenburg and vacillated between negotiating with or attacking the enemy. Despite his enormous work capacity and undeniable intelligence, Ludendorff committed several crucial mistakes - his support to an indiscriminate u-boat warfare brought the United States into the war. Ludendorff´s initial opposition to moving troops from the pacified Eastern Front - he wanted to retain the conquered areas within a Great German Empire – fatally weakened the Western Front. Two major, carefully planned, breakthroughs on the Western Front came to a sudden halt before Germany could gain a decisive victory. He refused to listen to "civilians" and distrusted and despised German Social Democrats. Ludendorff had advised the Kaiser to allow civilian politicians to negotiate a peace deal and thus "let them boil in their own soup", well aware of the fact that in the public eye this would absolve him and the other militarists from any guilt, even if he and other members of the high command all knew that defeat was imminent and if an agreement was not signed in due time the enemy would enter German soil. When the peace agreement had been signed, Ludendorff suddenly changed his mind and wanted to attack anew. When Hindenburg refused to support him in this, Ludendorff became furious at his old friend and ally and left his command with immediate effect.

For one month Ludendorff sat brooding in Berlin, while the Kaiser left Germany, workers and returning soldiers revolted in towns and harbours and violent accusations were directed towards him. In the end, Ludendorff went over to the Finnish Embassy. Five months earlier, the Finnish Civil War had finished with a decisive victory for the "white" side, resulting in a wanton extinction of 21,000 prisoners, from executions, starvation and diseases. Crucially for the victory of the Finnish “Whites” had been an intervention by the German Baltic Sea Division, ordered by Ludendorff. The German troops landed in the back of the “Red” fighting forces and successfully fought them down. In gratitude the Finnish Government could not refuse to ensure that the retired general received a passport to, and was guaranteed a refuge in Sweden, probably without notifying the Swedish Government.

It was a wounded and angry Ludendorff who in Hässleholm was working hard with his war memories, in which he gave rise to the so-called stab-in-the-back myth. According to the retired general it was not the German military leadership, with him in the lead, which had caused the war to be lost. It was Social Democratic politicians, supported by Communists, Jews, Catholics and Free Masons, who had ensured that the German army surrendered, despite the fact that no enemy troops had conquered a metre of German land and that German military leaders, with Ludendorff at its head, wanted to continue the fight. As we saw above, this was far from being the actual truth. Ludendorff had greatly contributed to Germany's fall. Already by the end of the war, when several of his closest associates suspected that he had become crazy from overwork, Ludendorff had ranted about how the pure-hearted hero Siegfried in the German medieval epic Nibelungen had been killed by a spear throw in the back by the evil and cunning Hagen. Similarly, the righteous Ludendorff had to surrender due to conspiratorial manoeuvrings of Socialists and Jews. The legend of the dagger stab in the back continued to obscure Ludendorff's futrue activities and eventually became a powerful inspiration for the Nazis and their struggle against Socialists and Jews.

At Hässleholmsgården, Ludendorff rose at nine o'clock, ventured on an invigorating one-hour stroll through the wintry landscape, usually alone, but sometimes in the company  of Lieutenant Ohlson. Then he sat down by the desk in Marit's room and wrote intensively, while lunch and dinner were brought up to him. At seven o'clock the general came down to the parlour where he by the fire place, to the attentively listening Ohlson spouses, read aloud what he had written during the day. 

Soon the small town of Hässleholm was filled with rumours about the mysterious stranger at Hässleholmsgården. A noblewoman from Malmö had spotted the German gentleman when he stepped out of one of Hässleholm´s barber shops and had become firmly convinced that it must have been the renowned General Erich Ludendorff. This piece of information reached Norra Skåne´s recently appointed assistant editor in chief, Harald Göransson, who also had been told that the malt factory owner August Svensson on December the 8th, after a hare hunt together with his sons, Sture and Per-Yngve, in a meadow behind Hässleholmsgården had met with two excitedly gesticulating men. One was Lieutenant Ohlson, while the German-speaking gentleman by his side had a striking resemblance to General Erich Ludendorff. Göransson sought up crown bailiff Stjerndahl who, at Hässleholmsgården, had checked the Finnish Legislative Chancellor Ernst Lindström´s laisssez-passer issued by the Finnish Embassy in Berlin. The journalist brought with him a newspaper clipping with Ludendorff's picture to the crown bailiff, who amazed exclaimed:

- You are right! It is General Ludendorff who is Hässleholmgården´s guest! He calls himself Ernst Lindström. But for God's sake, do not tell anyone anything about this. If you do so, we'll find ourselves in a horrible mess!

However, Göransson continued to hunt for decisive evidence. At eight o'clock in the morning he hid in the snow behind one of the trees of the avenue leading up to Hässleholmsgården. At exactly nine o'clock a big-grown man came walking from the manor, wearing a grey sports suit of wool. As the stranger approached Göransson's hideaway, the journalist rushed forth and placed himself in the middle of the road, crying out: “Guten Morgen, Herr General von Ludendorff!” The surprised German immediately answered the greeting: “Guten Morgen, mein Herr. Wünschen Sie mir etwas Besonderes? ” However, before Göransson was able to answer the question, Ludendorff had turned around and hurriedly returned to Hässleholmsgården. Out of breath, Harald Göransson rushed into Värpatorparen´s office at Norra Skåne and announced on top of his voice:

-Ludendorff is staying at Hässleholmsgården!

Värpatorparen lifted his head from his reading and answered in a calm voice:

- I know. It has no local interest.

When Göransson desperately tried to convince his boss that this was world news and that Norra Skåne was the only paper in universe in possession of this unique information.. That Norra Skåne would be the first in the world with these exciting news. Värpatorparen explained:

- If it now is true that Ludendorff is staying at Hässleholmsgården ... I cannot see the use of telling Norra Skåne´s readers that?  

Göransson became speechless, but later found that Värpatorparen on his own accord had researched the matter further and on Christmas Eve Norra Skåne's owner and chief editor wrote:

A recent rumour has been circulating in Hässleholm, suggesting that the famous German Commander General Ludendorff would be staying at an estate close to the town. Upon my request, the property owner himself has declared that a personal friend of his is staying with his family. His guest´s passport and other documents have been duly reviewed and approved by the local police authorities and his name is completely different from the one that the rumour is indicating.

However, through this brief note, Värpatorparen had, quite contrary to his intention, actually focused the attention of the Swedish press and Government on the small southern town of Hässleholm, indicating that it was really the mysteriously missing General Erich Ludendorff who was hiding in Hässleholmsgården. Journalists flocked to Hässleholm, some of them coming all the way from Copenhagen and Berlin. On January 7, 1919, Dagens Nyheter, one of the big Stockholm newspapers published a long article about the General´s stay in Hässleholm, among other things observing that:

The general opinion became engaged in intensive discussions about the presence of the mysterious stranger at Hessleholmsgården, finding it surprising that the Finnish Legislative Chancellor Lindström could only speak German, not a word of Swedish. Whether the Finnish Legislative Chancellor masters the Finnish language is so far unconfirmed. In any case he would have little use of that language in Hessleholm.

Even before the news of Ludendorff's had spread throughout the nation, Hässleholm's Worker´s Union had protested against Ludendorff's presence and tried to convince the town´s authorities they had to react, claiming that the general´s stay at Hässleholmsgården was illegal and furthermore disgrace for the town and the entire district. By Christmas, the General's wife, Margarethe, had come to visit her husband. She had brought with her a large doll and a silver dish for little Marit and the Swedish Christmas celebrations had been enthralling until Frau Margarethe became sick from the stockfish and on the stairway of the manor came across an envelope that contained a handwritten note, filled with hostile invectives:

Butcher rascal!!! Villain! Mass murderer!!! Knave slob!! Go home!!! You are not worthy to thread Swedish soil. Damned Sauerkraut!!

Possibly the note may have been written by a member of Hässleholm's Worker´s Union , which on January 20th, 2018, together with similar associations from neighbouring villages marched on Hässleholmsgården under banners reading "Down with the mass murderers!" "Don´t forget the butchered children of Belgium!” and "Murderous knaves are not welcome in Hessleholm". However, Lieutenant Ohlson did manage to calm down the protesters with assurances that his guest's residence permit had been limited to the end of February and that he, as soon as it expired, would return to Germany. Nevertheless, the incensed workers had terrified Frau Mathilde, who in her memoirs wrote that the socialists had intended to burn down the manor if the “murderous” Ludendorff was not evicted at that very moment. Mathilde assumed that it was only Lieutenant Ohlson's composure that had rescued her and her husband from the fury of the rabble:

It could have happened otherwise, because Hässleholm is located by itself and to the nearest town it was at least half an hour's travel, we found ourselves in a dangerous situation.

On January 23rd, Sven Hedin received a telephone call from Hässleholm:

- Guten Tag, Herr Doctor! If Your road would pass by Hässleholm any of these upcoming days, I would love to talk to You.

Hedin answered:

- General Ludendorff, is it really You? My Excellence! Of course I am at Your service. I'm leaving tomorrow night and will be there early next morning.

Hedin packed his bags and left the following evening with the night train to Hässleholm. It was cold and snowy when the well-known explorer in the early morning darkness was by Lieutenant Ohlson´s dogcart brought to Hässleholmsgården. Ludendorff was still sleeping when when Hedin arrived, so the explorer took a nap and when he woke up, a big fire had been set between two comfortable armchairs in the intimate lounge of the ground floor. In these armchairs Hedin and Ludendorff spent all day and a long time into the evening, while the German General with a loud voice read the manuscript of his war memories. Hedin found them to be magnificent. However, when Ludendorff began to direct his anger and disappointment towards his former friend and commander, Hindenburg, Hedin objected. Could not His Excellence behave more like a gentleman towards Hindenburg? Ludendorff became furious and dashed the manuscript on the smoking table: "Well, am I forbidden to tell the truth! Can I not speak freely from my heart! "

Hedin, who was a champion of marketing, took it all with ease and advised Ludendorff, who angrily had begun to wander back forth in the room:

- Of course, but you win nothing by expressing such opinions, you hurt yourself and lose the world's sympathy. It is necessary that this paragraph is deleted, otherwise you would regret it and you would never have forgiven me if I had not been sincere enough to advise you to get rid of it. It is much more beautiful and noble to say not a word about this matter in a book intended for the whole world, and for the future as well. It reinforces your position immensely if you endure the bitterness you now feel towards the Field Marshall.

Ludendorff interrupted his angry walk and starred at Hedin, before he calmed down, sat down and continued to read. "Nun Weiter" he murmured. By the evening meal Ludendorff declared:

- How could I be angered by such honest words? They came from a friend. There´s a lot, yes a lot of bitterness in me. I have to write it out of my heart; after this has happened, it can be deleted again.

Hedin received the manuscript to hand it over to Germany's ambassador in Stockholm, so it later by courier could be brought to Ludendorff in Berlin. Hedin also saw to it that Bonniers, the biggest publishing house in Sweden, gained the exclusive world rights to Ludendorff's war memorials. They became a bestseller in Sweden, Germany and several other countries and made the author a millionaire.

Early in the morning of February 23rd it was very cold, but the ground was dry so Lieutenant Ohlson decided to bring Ludendorff with the dogcart down to the train station in Sösdala. They had decided to travel to the southerner station, since there was a risk that some socialist hooligan was pacing Hässleholm in search of the German general. As an extra security measure, Ludendorff was dressed up Frau Ohlson's fur coat and carried one of her pelt hats. A few hours later Ludendorff sat on the ferry to Sassnitz, heading to aggravating political adventures.

In 1920, Ludendorff was one of the men behind Wolfgang Kapp's Berlin coup, when the petty bureaucrat of the Ministry of Finance, supported by military Frei Corps, managed to expel the German Government from Berlin. However, when a general strike struck nation, the coup makers were forced to give up their power and Kapp fled to Södertälje in Sweden.

In November 1923, Ludendorff stood by Adolf Hitler's side during the Beer Cellar Putsch in Munich, when the Austrian corporal and his henchmen tried to overthrow the federal government of Bavaria. That time, the army struck down the Nazi criminals. Hitler ended up in prison, while Ludendorff's war record made him go unpunished. In 1925, instead of Hitler, Ludendorff participated in the general elections as a candidate for the presidency, representing the Nationalsozialistiche Freihetspartei, though he obtained only one percent of the votes, which led to a definitive break with Adolf Hitler.

That same year, Ludendorff had married his former wife Margarethen's nurse, Mathilde Spiess. The mental stress it meant to be married to Germany's war leader, the nervousness in Hässleholm and the spouse's continued commitment to the extreme right, as well as his calamitous temperament, had become too much for Margaret's sensitive psyche. Ludendorff and Margarethe divorced and his continued existence came to end in the shadow of the charismatic Mathilde Spiess and her bizarre world of ideas.

Mathilde was daughter of a severe Lutheran parson and grew up within a confined Christian environment that did not give women the space and opportunities they needed. Contrary to the will of the father she became a medical doctor, an ouspoken advocate for women's rights, founded a Spa, wrote a doctoral thesis in neurology and became assistant at Emil Kraepelin (1856-1926), a therapeutic pioneer who studied and documented various forms of mental illness. He identified and named several mental disease symptoms and part of his nomenclature is still in use. Kraepelin understood the multiple nature mental illnesses, found that they may be genetically conditioned, as well as the fact that psychotic conditions can be exacerbated by external factors, such as psychiatric drugs, but also by social factors such as unemployment, stress, divorce, political or religious zeal, etc. The latter insight led Kraepelin to consider the "Germanic psyche" as basically healthy and vigorous, but under threat from alien and harmful influences.

The latter view became of great importance to Mathilde Ludendorff who preached the excellence of the Germanic breed, but emphasized that it was under constant threat of being contaminated by Socialism, Jews, Freemasons, belief in superstitions like astrology and occult phenomena - and, above all, Christianity. She preached something she called for Germanic Gotterkenntnis, God Knowledge, a sense of God's presence conveyed by the Germanic blood, which expressed its healthiness in fertility beliefs, free sexuality between people of the same race and equal rights for men and women. This Gotterkenntnis was under threat from the corrupt influence of Judaism, which according to her had given rise not only to the contemptuous Christianity, but to Eastern religions as well, such as Buddhism. Mathilde Ludendorff claimed that Dalai Lama was a Jewish pundit and that Stalin was his puppet.

All this idiocy was spiced with Ludendorff's ideas about dagger thrust in the back and the corrupting influence of socialism on Germanic body and soul. In all their madness, the Ludendorff couple´s wild ideas appealed to a large number of Germans. Among them the influential painter Wolfgang Willrich, who made several portraits of both Hitler and Margarethe Ludendorff. In accordance with Mathilde's elevated ideas about the harmony between German soil and soul, Willrich specialized in depicting a Germanic, folkish Paradise, where Aryan men and women expressed their love and unity in fertile landscapes.

Mathilde Ludendorff's perceptions about race and religion also influenced the Nazi movement´s great ideologist Alfred Rosenberg, while Goebbles adopted Ludendorff's ideas about the Total War. The great similarities between the Nazi ideology and Ludendorff's muddled ideas, as well his often expressed contempt for Hitler in particular and Nazis in general, were probably a contributing reason to why Rosenberg and Goebbles denied their adherence to Ludendorff´s ideas and declared that the Ludendorff spouses were raving mad and forbade party-affiliated Nazis to join their association Bund für Gotterkenntnis, Federation of God Knowledge.

In view of all this insanity, it is not too far from the truth to argue that the Second World War began at Hässleholmsgården, when the bitter, defeated General Ludendorff, surrounded by threatening socialists, sat and wrote his doctored war memories, giving rise to the stab-in-the-back myth, which inspired Hitler and the Nazis, as well as Ludendorff's, over time, increasingly madcap speculations.

The war came, with all its insane destruction, now that time is gone and partly , like the wood industry and the Labor Municipality in Bjärnum.

Most sources I used for this blog entry are in Swedish, though the interested reader might be referred to Ludendorff, Erich (2015 and 2017) Ludendorff´s Own Story, August 1914 – November 1918, The Great War, volumes 1 and 2. London: Forgotten Books and Schnoor, Frank (1998)  Mathilde Ludendorff und das Christentum. Eine radikale völkische Position in der Zeit der Weimarer Republik und des NS-Staates. Kiel: Deutsche Hochschulschriften.

 

10/04/2017 11:04

Emellanåt oroar jag mig för dålig kondition och tilltagande fetma. Håller jag på att passera en åldersgräns, utan att märka det? Snart får jag svårt för att böja mig ner, det kommer att kosta på att stiga upp ur fåtöljen, dagarna svinner bort. Jag blir andfådd i trappor, huden skrynklas, håret faller. Det mörknar över stigen. I jakt på min ungdom tog jag i förrgår en cykeltur genom skogen. Cyklade norrut, längs mer eller mindre igenvuxna skogsvägar och knaggliga stigar.

Hösten är på väg, då regnet upphört doftar det friskt från mossa och svamp. Myggor och flugor besvärar inte längre. De flesta fåglar har tystnat, bortsett från ett och annat varningsläte. Medan deras himmelsplogar drar fram över en jämnvit sky ropar flyttfåglar till sina medresenärer. För några dagar cirklade en flock tranor högt över oss. De samlade sig för att i en v-formad fylking under skorrande trumpetsignaler inleda sin färd mot Extramaduras sanka slättmarker.

Under de senaste veckornas ensamhet efter min mors död har jag allt oftare mött död och förgängelse. I skogen fann jag den ena övergivna ladan efter den andra. Under infallna tak, bakom gistna dörrar och väggar med flagnande rappning, var de fyllda med allsköns skräp; mjölkkannor, nerrostade redskap och maskiner, odugliga kylskåp och spisar, bilmotorer, rostiga rör och ruttna brädor. Jag undrade vilket år, vilken dag någon burit in en förbrukad gräsklippare eller lastat av en hög brädor för att de skulle bli liggande där de låg, år ut och år in, långt efter det att ägaren dött och ingen sökte dem.

Ett par övergivna torp hade sönderfallna spisar. Sängar och fåtöljer i vilka generationer av skogsmöss och andra djur haft sin boplats. När lämnade de sista värkbrutna åldringarna sina hus? Torpen låg bland gärdsgårdar som generationer av fattigbönder med ryggknäckande möda staplat upp längs fält och hagar, nu var de övervuxna med sly och skog. Ingen köpte husen, marken lades till någon grannes eller bolags marker. 

Och här hade de levt. Varje meter jag färdades över hade varit någon välbekant. Någon hade varit ett med träden, backarna och träsken.  Mindes några rader ur Theodor Thufvessons dikt om en gammal gård:

Här bodde de gamle, här gled deras liv
i tid för längesen gången.

Kom ut ur skogen och cyklade över ängar och ekdungar, med betande hästar och kor. Såg en välskött gård med en vacker furstukvist. Tyckte huset påminde om Värpatorpet som jag nyligen sett på ett gammalt fotografi. Stannade och tog ett kort medan ägaren dök upp, givetvis nyfiken på vem jag kunde vara. Han hette Erling och kunde vara ett tiotal år äldre än jag. Snart dök även hans fru, Vera, upp. Nej, det var inte Värpatorpet, det låg längre in i skogen, ett par kilometer högre upp, på andra sidan hagarna.

Erling var född på gården. Han mindes sin farfar, som någon gång på 1920-talet återvänt från Amerika och som äldste son på gården övertagit fädernearvet. Nej, Erlings farfar hade inte haft det bra där borta. I flera år hade han farit illa och haft dåligt med pengar. Men, vid fädernegården fanns ängsmarker och en hel del skog. Erlings far och  fadfar hade levt på vad gården gav, men för honom hade det inte varit tillräckligt för att försörja familjen, så Erling hade öppnat åkerirörelse och efterhand gjort sig av med korna och arrenderat ut betesmarkerna till granngårdarna. Nu kunde han dock inte klaga, huset var bra, trakten vacker och han och hans Vera klarade sig bra.

- Såg du grannfälten? Ståtliga, inte sant. Och den stora dammen som har en flera meter hög vattenstråle installerad.

Det var hustrun till Erlings gode vän och granne som vunnit tolv miljoner på lotteri.

- Tänk att sådant är möjligt! Det är en glädje att få uppleva hur en granne får det bra, haft en sådan tur och gjort bra saker med pengarna.

Jag följde Erlings instruktioner och cyklade vidare norrut. Värpatorpet låg avsides, mittemot ett stort kalhygge. Eftersom jag inte kände igen den röda längan cyklade jag flera gånger förbi den. På det fotografi jag tidigare sett, taget vid slutet av artonhundratalet, var huset vitt och hade en utsirad furstukvist. 

Det röda huset som jag flera gånger passerat var dock, förutom det övergivna och förfallna Fasatorpet ett par hundra meter längre bort, det enda som låg längs den delvis igenvuxna skogsvägen. Jag klev därför av cykeln och gick in i snårskogen bakom huset och fann att dess utsirade furstukvist låg inåt gården, vid en tämligen nyklippt gräsmatta.

Det var välsnickrad byggnad. Erling hade berättat att det numera ägdes av en dansk familj, men som så ofta är fallet med sommarhus då ägarnas barn vuxit upp, de själva har blivit äldre och bor på annat håll, så uppvisade huset flera tecken på förfall. Snårskogen hade smugit upp vid knutarna, färgen flagnade, stuprännorna rostade och då jag blickade in genom ett fönster såg jag visserligen en ståtlig kakelugn, men också en sliten möblering som vittnade om bättre tider. Det var sådana möbler som efterhand dyker upp i hus man inte längre tillbringar sina vardagar i.

Det var 1880 som det nya Värpatorpet stod klart. Den andra stugan hade legat längre in i skogen. Den hade gistnat och blivit för liten för Per och Malena Perssons växande barnaskara. Timmer forslades från gårdens stora ägor och en stor, gedigen gård uppfördes. Tiderna hade ljusnat för en bondefamilj som likt Perssons ägde skogsmark med moget virke. Perssons hade fått förskottsbetalning på det timmer som skulle levereras till det närliggande Bjärnum, som 1883 fått sin första ångmaskin, som drev ett sågverk och levererade virke till ett framgångsrikt tunnbinderi. 1890 nådde järnvägen Bjärnum och en mängd snickerifabriker etablerades.

Den första större möbeltillverkningen hade påbörjats 1886 då Paul Eliasson anställde tre snickare.  Alfred Baum, som vid 17 års ålder börjat i snickar- och svarvarlära hos Paul Eliasson byggde 1896 sin första verkstadsbyggnad och hade 1903 fler än tjugo anställda, efter det att hans möbler genom järnvägens försorg kunde levereras till resen av landet. De nya möjligheterna till förtjänst på möbeltillverkning lockade 1895 August Pettersson och Karl Persson tillbaka från Amerika och med sitt sparkapital startade de möbelfirman Pettersson & Persson, som till en början hade tio man anställda, men snart expanderade. Karl Gustav Lennström kom som vandrande gesäll till Bjärnum 1903 och fick anställning vid Pettersson & Perssons Möbelfabrik. Han blev snart egen företagare och etablerade 1912 en verkstad som lockade ett stort antal vandrande gesäller. På våren 1901 byggde bröderna Ernst, Emil och Per Troedsson en möbelfabrik som kort därefter hade 50 anställda. 1904 kom C. A. Hallendorf som vandrande gesäll till Bjärnum och fick anställning på Bröderna Troedssons Träförädlingsfabrik. Han gifte sig med en förmögen arvtagerska, Augusta Olsson, och kunde därmed 1911 bygga en egen möbelfabrik. Hallendorf sålde 1914 sin fabrik till AB Amerikanska Kontorsmöbelfabriken.  År 1904 startade Gottfrid Nilsson och Johan Bengtsson en möbelsnickeriverksamhet under namnet Nilsson & Bengtsson. August Persson som kommit till Bjärnum 1899 och då fått anställning på Bröderna Troedssons Träförädlingsfabrik startade 1914 egen möbeltillverkning. Hans fabrik blev den första i Bjärnum med elektrisk kraft.

Kort sagt, vid förra seklets början samlades ett betydande antal lönearbetare i Bjärnum. Vandrande gesäller hade från olika platser fört med sig socialistiska idéer och flera snickeriarbetare radikaliserades. Den elfte augusti 1907 bildades Bjärnums Arbetarkommun, men efter det att mötet avbrutits av fabrikörerna Troedsson och deras ”handgångne män” fick det konstituerande mötet flyttas till annan lokal.

I samband med storstrejken 1909 utlyste flera av byns företagare lockout. Då nyheter om den ryska revolutionen började spridas uppträdde alltfler agitatorer i Bjärnum. Välkända radikala politiker och författare som Kata Dahlström, Zeth Höglund, Fabian Månsson och Hinke Bergren höll välbesökta anföranden i socialisternas föreningslokal, inbjudna av arbetarkommunen, i allmänhet på initiativ från den radikale tryckeriägaren och bokbindaren Atto Peto.

God vän med Atto Peto var Per Axel Persson som 1864 hade fötts på Värpatorpet, som ett av Per och Malena Perssons fem barn. Redan i Hemmeströs bygdeskola hade P. A., som han kallades, utmärkt sig som en flitig och bokslukande elev. Han var dessutom musikalisk och kunde vid unga år traktera såväl dragspel, som fiol och orgel. 

Flera av hans ungdomsvänner anslöt sig till den socialistiska rörelsen och likt dem förfärades P. A. av det oscarianska samhällets klasskillnader; av löneslaveriet, trångboddheten, spritmissbruket och all annan andlig och materiell misär som frodades i göingebygden. Han anslöt sig till nykterhetsrörelsen, men tvekade inför socialisternas förkunnelse och sökte sig istället till den gren av den liberala rörelsen som kallades De Frisinnade och som huvudsakligen lockade lantbrukare, hantverkare och arbetare som redan var aktiva inom väckelse- och nykterhetsrörelserna.

Tillsammans med sina radikala bjänumskamrater tyckte P. A. Persson att visionen om ett mera jämställt samhälle bäst kunde spridas genom en tidning. 1890 hade de gemensamt gett ut ett veckoblad som uppskattats livligt i byn och snart strävade de efter att ge ut en tidning i Hässleholm, som skulle kunna konkurrera ut den stockkonservativa Hessleholms Tidning. Men, pengar saknades och då hans far dog och hans äldre bror Olof 1894 emigrerat till USA tog P. A. Persson motvilligt hand om föräldragårdens skötsel. Han gav dock inte upp tidningsplanerna, avverkade skog och sålde timmer alltmedan han försökte spara pengar. När de inte räckte beslöt P. A. sig för att kontakta folk i bygden och be dem ”teckna lotter à 25 kronor styck så att tidningen icke står under enskild mans sold”. Då 3 000 lotter hade tecknats arrenderade P. A. ut fädernegården till en svåger och tillsammans med poliskonstapeln Ljunggren, pappershandlaren Carl Holtze och tryckeriägaren Atto Peto lanserade han 1899 tidningen Norra Skåne:

… för att kämpa mot öfvergrepp och oegentligheter, mot våld, orätt och tyranni, utan hänsyn till person eller den samhällsställning, hvari den eller de felande än må befinna sig.

Norra Skåne skulle dock inte sprida:

… vanligt, småaktigt personligt skvaller, förtal eller osanning. Sådant skys af varje hederlig tidning.

Under en militär fältmanöver hade P.A. träffat den norrländske, radikale journalisten Anders Thelin, som han utnämnde till chefredaktör för den nya tidningen. I en serie välskrivna, raljerande artiklar och kåserier försökte Thelin ”huta ner den skällande byrackan” Hessleholms Tidning. Stort och smått blandades i spalterna; en följetongsroman av Emile Zola, högstämda dikter, smånotiser om världshändelser och mer eller mindre viktiga tilldragelser i närområdet. Nedan ser vi P.A. tillsammans med Thelin på Norra Skånes kontor.

Norra Skåne blev snabbt populär i bygden, men ekonomin vacklade.  Tryckerikostnaderna var alldeles för stora. Då grep vänstersocialisten Atto Peto in. Han tryckte tidningen på sitt tryckeri i Bjärnum och förskotterade tryckeriräkningarna genom att inteckna skulden i framtida annonsintäkter. Sin radikalism till trots tyckte P.O. att Anders Thelins artiklar var lite väl hårda mot bygdens makthavare och tvingade honom lämna sin post som chefredaktör. P.O., som nu börjat kallas ”Värpatorparen”, tog full kontroll över Norra Skåne, såväl ekonomiskt som redaktionellt. Den radikala linje som Thelin företrätt skulle fortsättas, men med måtta och försiktighet: ”Folk här omkring är liksom lite långsamma av sig. Man får inte jäkta dem”, predikade Värpatorparen för sin redaktionella stab.

Hessleholms Tidning gick slutligen upp i Norra Skåne. Värpatorparen blev en förmögen man. 1919 lät han uppföra ett ståtligt tidningshus mitt emot Hässleholms stationshus, med rotationspress och handplockad expertis. Även om han anställde skickliga redaktionssekreterare och journalister förblev Värpatorparen till sin död 1943 chefredaktör och tidningens flitigaste skribent.  

Likt många andra framgångsrika personer som nått en hög position mer i kraft av begåvning än utbildning, var Värpatorparen nyckfull och ytterst personlig i sitt förhållningssätt till människor. Medarbetare som en gång vunnit hans sympati kunde klanta sig rejält och likväl räkna med hans fulla stöd, alltmedan den som av olika anledningar hamnat på hans svarta lista hade svårt att avföras från den. Värpatorparen skötte allt på sitt speciella sätt, alltid övertygad om att han gjorde rätt. Han skrev invecklade artiklar och klippte ogenerat andra tidningars ledare, som han ”kladdade till med sina egna originella synpunkter”, som hans efterträdare formulerade det efter Värpatorparens frånfälle.

Värpatorparen var en flitig man med omfattande intressen. Ett var flygning. Redan 1911 bjöd han in ett danskt flygaress för att göra uppvisningar med start från ett flygfält som han låtit anlägga utanför Hässleholm och som han under tjugotalet, med föga framgång, ville öppna för kommersiell trafik. Själv flög Värpatorparen aldrig. Nedan ser vi hur han på en av bilderna i förgrunden skymtas tillsammans med flygplanstillverkaren Enoch Thulin som i sitt plan tog emot passagerare som vara villiga att betala för att ”se sin hembygd från ovan”. 1919 dödsstörtade Thulin i sin födelsestad Landskrona.

Ofta visade Värpatorparen stor generositet och omtänksamhet. Han bekostade parkanläggningar i Hässleholm och Bjärnum och lät resa statyer av den på sin tid populäre och välbetalte skulptören Axel Ebbe. Av Ebbe beställde Värpatorparen bland andra en staty som skulle föreställa en ”vaksam snapphane”, en göingsk frihetskämpe. Motivvalet visade sig vara kontroversiellt eftersom många, speciellt storsvenska högermän, bestämt hävdade att snapphanarna inte varit annat än ”banditer och stråtrövare”.

Som autodidakt och självlärd vilade det en skugga av underlägsenhetskänslor över Värpatorparen och det hände att han beklagade sig över sitt levnadsöde: ”Far ville inte låta mig studera trots att jag städse var en av de bästa eleverna i klassen”. Nedan hyllas han i fädernegården på sin femtioårsdag.

Vid slutet av 1918 påverkades såväl Hässleholm som Bjärnum av händelser ute i världen. Världskriget var slut, men inbördeskrig härjade i Ryssland och flera arbetare hoppades på en revolution även i Sverige, även om de flesta socialdemokrater förordade successiva reformer och förhandlingar med arbetsgivare och andra makthavare. Sedan oktober 1917 hade Sverige en koalitionsregering med socialdemokrater och liberaler. Hopp om bättre tider hägrade även för vänstersocialisterna i Bjärnum. Deras starke man hette Edvard Roskvist. Han var född i Danmark 1889 och kom 1901 tillsammans med sina föräldrar till Bjärnum. Fadern var stenhuggare och då han i femtonårsåldern arbetade vid faderns sida miste Roskvist genom ett stenskott sitt ena öga och bar under resten av sitt liv ett konstgjort glasöga.

I Bjärnum var den ”allmänna meningen” att Roskvist var en ohjälplig bohem, någon som var mer intresserad av att läsa böcker än att arbeta. Han gick ofta för sig själv och var likgiltig för sitt yttre, men han skaffade sig betydande kunskaper och det var främst de välbärgade byborna som förtalade honom. Bland radikala snickeriarbetare bemöttes Roskvist ofta med både respekt och beundran. Han blev distriktstudieledare inom IOGT och god vän med radikalen Atto Peto. Roskvist anlitades ofta av de så kallade ”flyttande folkhögskolekurserna” i Kristianstad, dessa organiserade föreläsningar och kurser i olika byar. Ingen mindre än den blivande akademiledamoten Artur Lundkvist har vittnat om att det var Edvard Roskvist som en gång stärkte hans lust att läsa böcker.

Säkerligen var Roskvist bekant med ungsocialisten Anton Nilsson från Norra Sandby. 1908 dömdes Anton till giljotenering för ett bombattentat mot strejkbrytarfartyget Amalthea då en man dött och 23 skadats. Nilsson benådades dock och dömdes till livstids fängelse. I oktober 1917 släpptes Anton Nilsson fri av den nya regeringen, skaffade sig flygutbildning och innan han 1918 for till Ryssland för att enrollera sig som spaningsflygare i Röda Armén, besökte Anton flera skånska arbetarkommuner, bland annat i Bjärnum. När stalinismen växte sig starkare återvände Anton 1926 till Sverige, han hade då kommit att betrakta Stalin som en förrädare till revolutionen och arbetarklassen. Han hade upplevt hur Sovjetunion blivit en polisstat där ”verkliga socialister” förföljdes och mördades.

År 1918 var dock Anton Nilsson och det blivande Sovjetunionen stora ideal för Edvard Roskvist och hans kamrater i Bjärnum. De drömde om en våldsam revolution även i Sverige. Då han vid slutet av året återkom från en resa till Köpenhamn hade Roskvist med sig en revolver. För att provskjuta den tog han med sig tre kamrater från den lokala Sparatakusrörelsen ner till sjön Bjärlången. Med skräckblandad förvåning konstaterade Roskvist: ”Dä ä en liten jävel att smälla bra”. Då de återvänt från sin utflykt ägnade sig de fyra kumpanerna åt att göra upp en lista över vilka personer som skulle ställas inför rätta och möjligen skjutas i Bjärnum, Vankiva och Vittsjö, efter det att revolutionen under deras ledning brutit ut i Bjärnum.

Edvard Roskvist förstod dock snart att revolutionen skulle dröja och lämnade därför revolvern och dödslistorna till säkert förvar hos en kamrat, som 1972 överlämnade dem till Bjärnums Fornminnesförening. Det var Per Kåks, som varit länsantikvarie i Kristianstad, som berättade för mig om revolvern. Då han hört att vi hade ett hus i Bjärnum hyllade han Bjärnums museum som ett av de bästa hembygdsmuséer han besökt. Att jag kom i kontakt med Kåks berodde på att jag och min hustru kände hans fru, som är dominikanska och innan hon gifte sig med honom hade varit anställd på Nationalmuséet i Santo Domingo.

Ända sedan Kåks berättade för mig om revolvern har jag tänkt leta rätt på den och efter min utflykt till Värpatorpet cyklade jag ner till Bjärnums museum där en dam låste upp valvet där vapensamlingen förvarades, men då vi inte kunde finna ”revolutionsrevolvern” kallade hon på museichefen, Jonny Dolkov, som berättade att den stulits vid ett inbrott 1976. Dödslistorna finns dock kvar i muséets arkiv, men Jonny förklarade att han fortfarande var förbjuden att visa dem för allmänheten. Jonny Dolkov, en entusiastisk och vänlig man, djupt rotad i bygden och med gedigna kunskaper, är egentligen bilmekaniker, med en imponerande samling veteranbilar och mopeder som han restaurerat på egen hand. Dessvärre blev han allergisk mot färg och lösningsmedel och var då tvungen att lämna sitt yrke för att istället med stor kunnighet ägna sig åt Bjärnums museum.

Kort efter det att Edvard Roskvist avfyrat sin revolver vid Bjärlången spände löjtnanten Ragnar Ohlson sin häst Maharaja för sin eleganta dogcart och for ner Hässleholms station där han tog tåget till Malmö. Han skulle välkomna en för honom okänd gäst. Ragnar Ohlsson, som var född i Kristianstad 1880, var en välkänd dressyrryttare som vunnit flera tyska mästerskap. Fram till 1917 hade han, tillsammans med hustrun Mia Kockum från Malmö, varit bosatt i Berlin. Löjtnant Ohlson inköpte samma år Hässleholmsgården för ”140 000 kronor, inklusive kreatur och inventarier”. 

Den konservative löjtnanten kände sig inte längre trygg i Berlin, där man anade att kriget höll på att förloras och fruktade att socialisterna planerade en blodig revolution. Det var antagligen en bekant till Ohlson som å finska ambassaden i Berlins vägnar, den 21:e november 1919 över telegrafstationen i Hässleholm telefonledes hade kontaktat honom och korthugget frågat:

- Kan du ta emot en hög tysk officer någon tid som gäst på din gård?

Givetvis skulle finska ambassaden stå för för alla kostnader för gästens uppehälle. Utan tvekan svarade Ragnar Ohlson att han gärna ville stå till tjänst, men då han frågade vem gästen var fick han till svar att det var alldeles för konfidentiellt för att kunna meddelas över telefon. Den uppskakade Mia Ohlson undrade förskräckt om det inte kunde röra sig om självaste Kaisern. Den svenska pressen hade meddelat att Wilhelm II hade lämnat Tyskland den tionde november och antagligen befann sig i Holland. Eftersom finska ambassaden i Berlin varit så förtegen om vem den högt uppsatte gästen var kunde man misstänka att det rörde sig om den avsatte och flyende tyske kejsaren. Ragnar Ohlsson skakade på huvudet, men var själv osäker.

På eftermiddagen den 27:e november 1918 tog löjtnant Ohlsson i Malmö hamn emot sin ovanligt högreste gäst, som trots mörkblå glasögon och en avrakad mustasch genast blev igenkänd av Ohlsson. Den tyske gästen var försedd med ett finländskt diplomatpass som på svenska deklarerade:

Finlands sändebud i Berlin anmodar alla vederbörande att låta finske medborgaren, legationsrådet vid utrikesexpeditionen i Helsingfors, Ernst Lindström, fritt och obehindrat passera, samt lämna honom skydd och bistånd i händelse av behov.

Det rörde sig dock inte om någon Ernst Lindström, utan om general Erich Ludendorff, som till för en månad sedan i princip varit Tysklands enväldige diktator.

Ludendorff föddes 1865 i Ostpreussen, till föräldrar som visserligen var godsägare och tillhörde junkerklassen, men likväl var lågadel, något som påverkat Ludendorffs karriär inom det militära. Han var en duglig soldat, vars exceptionella flit, intelligens och ohämmade karriärhunger gjort att han snabbt steg i graderna. Ludendorff hamnade vid generalstaben i Berlin där han arbetade direkt under Alfred von Schlieffen, som ansvarade för Tysklands strategi inför ett kommande storkrig.

Många av Ludendorffs högadliga officerskollegor såg föraktfullt ned på honom. Han hade rykte om sig att vara burdus och nervig. Högdragna och etikettsmedvetna officerare ogillade en lågadlig junker som demonstrerat förakt för adlig hierarki, gjort en snabb karriär och dessutom vid relativt hög ålder, fyrtiofem år, gift sig med en betydligt yngre, ovanligt vacker och ofrälse dam, dotter till en förmögen fabrikör, som skilt sig för hans skull och fört med sig fyra barn i boet. 

Dessutom bröt Ludendorff mot god ton inom den preussiska officerskåren genom att ohämmat ägna sig åt politik och att i tid och otid yppa extrema åsikter om germansk/arisk förträfflighet, svekfulla judar, frimurare och socialister, samt ”ockulta svärmare”.  Officerskollegor påstod även att Erich Ludendorff var i total avsaknad av humor. De hade svårt att tåla hans skrik och oväsen, nävar i bordet och igenslängda dörrar, samt de störtfloder av telegram, hastigt nedskrivna order och långa telefonsamtal som han överöste sina kollegor med, liksom hans gränslösa självuppskattning som tog sig uttryck i formuleringar som ”mina segrar” och ”de slag jag vunnit”. Men, Ludendorffs oborstade personlighet, djärvhet och stora pliktmedvetenhet gjorde honom populär bland de soldater han förde befäl över.  Dessutom var han en till synes outtröttlig arbetsmyra som ibland inte unnade sig mer än någon timmes sömn per natt.

Ludendorff hade innan kriget bröt ut å Schlieffens vägnar grundligt undersökt den belgiska landsbygden, eftersom det var genom det neutrala Belgien som hans chef hade planerat anfalla Frankrike. Tyskarna var väl medvetna om fransmännens revanschbegär för de förluster och den förnedring som Tyskland åsamkat deras fosterland genom kriget 1870 – 71. Under de första krigsmånaderna ansvarade Ludendorff för mobiliseringen av material och understöd till de tyska trupper som ryckte in i Belgien. Då armén den 6:e augusti marscherade upp mot staden Liéges fort dödades dess brigadchef och Ludendorff övertog, på eget initiativ, kommandet. Hans kyla, mod och gedigna kunskaper om Liége och dess väl befästa fort, gjorde att han kunde leda trupperna till en snabb och i det närmaste oblodig seger. Han blev hjälte i Tyskland och skickades mot de framstormande ryska trupperna på den östra fronten.

På perrongen i Hannover mötte Ludendorff sin befälhavare, den väldige Paul von Beneckendorf und Hindenburg, som med kort varsel hade kallats in till aktiv tjänst. Hindenburgs uniform hade under hans tid som pensionär blivit alltför trång och han uppenbarade sig, till Ludendorffs förskräckelse, i en föga reglementsenlig kombination av parad- och fältuniform. Under den långa tågresan österut fann de båda herrarna att de passade varandra som hand i handske och de kom att samarbeta under hela kriget.

Den i Tyskland och Sverige omåttligt populäre storsvenske upptäcktsresanden, författaren, konstnären, vetenskapsmannen, hjältedyrkaren och entusiastiske tysklandsvännen Sven Hedin blev i mars 1915 överdådigt trakterad av dessa germanska karlakarlar vid Hindenburgs högkvarter i den ostpreussiska staden Lötzen. Hedin imponerades av Hindenburg, som sin överbefälhavarstatus till trots gav intryck av att vara en kraftfull, trygg odalman, med fötterna stadigt på jorden: ”En genomärlig man som grubblat mycket under sin sextioåttaåriga levnad.” Med oförställd beundran beskrev Hedin:

… de allvarliga, bistra, kärva dragen, de vemodiga vänliga ögonen, den fasta munnen, det uppåtstående gråa håret och de yviga, i skarp båge böjda mustascherna. […] Hans bragder skola leva till tidernas slut, ty de inskrevos genast i folkets medvetande såsom övermänskliga och folkets kärlek omgav genast sin hjälte med sagans underbara skimmer.

Hedin insåg dock att det var den ”insiktsfulle” Ludendorff, som trots den barska kommandoton han använde vid deras samtal, i mångt och mycket var den ”bestämmande” av de två fältherrarna och konstaterade att det var de två vännernas skickliga samarbete som skulle föra Tyskland till slutseger:

Rörande vackert är förhållandet mellan Hindenburg och hans stabschef – endast döden kan upplösa deras trofasta förbund.

Den ständigt sysselsatte, hårt arbetande idésprutan Ludendorff kompletterade den bergfast lugne och faderlige Hindenburg, som under sin sympatiska framtoning dock dolde stora mått av obeslutsamhet och liksom Ludendorff var en stockkonservativ man med antisemitiska och antisocialistiska åsikter.

Genom sina insatser vid östfronten kom Hindenburg och Ludendorff att hyllas som ”klipporna i öster”, detta trots att de i stort sett följt strategier och planer som utarbetats av två officerare som var väl förtrogna med östfronten och ryssarnas krigföring – generalen Herrman von François och överstelöjtnanten Max Hoffmann, som även hade deltagit aktivt i de hårda striderna, men detta var inte något som varken Hindenburg eller Ludendorff riktade någon större uppmärksamhet på – det var de som framstod som de ”legendariska segrarna vid Tannenberg”.  I augusti 1916 utnämnde Kaisern Hindenburg till överbefälhavare för Tysklands samtliga stridskrafter och Ludendorff kommenderades till västfronten för att där lösa skyttegravsförlamningen.

”Firman Hindenburg-Ludendorff”, som radarparet kom att kallas, förde med sig betydande förändringar till den fastlåsta västfronten, baserade på strikt ordning, planering och nya idéer. Trupperna försågs med fler kulsprutor, mer och bättre ammunition, avlösningar i skyttegravarna blev snabbare och tätare, ställningar och underhåll byggdes ut på djupet. Unga, dugliga meniga snabbutbildades för att ersätta befälsbortfallet, det högsta befälets allsmäktighet luckrades upp, nyrekrytering av trupper intensifierades. Flera reformer var inspirerade av Ludendorffs idéer om der Totaler Krieg som baserade sig på den preussiske militärteoretikern Carl von Clausewitzs skrifter. Clausewitz hade i början av artonhundratalet hävdat att krig är en samhällsfråga. Gemensamt och allomfattande för all politik, samhällsplanering och produktion måste vara att i grunden besegra fienden. Hela befolkningen måste mobiliseras för krigsinriktad verksamhet.

Ludendorff insåg på ett tidigt stadium att det liberala England var mer skickat att föra krig än det hierarkiskt styrda och genommilitariserade Tyskland. Enligt Ludendorff var allt en kamp, en strävan efter makt och expansion, därför borde varje samhällsmedborgares förmåga och vilja vara inriktad mot framgång - mot seger över varje motståndare.

Ludendorff propagerade för ökat bostadsbyggande, socialhjälp, jämställdhet, hälso- och mödravård, bekämpande av könssjukdomar, höjande av nativiteteten och stöd till ökad jordbruksproduktion. Samhället måste formas på ett sådant sätt att det blev så krigseffektivt som möjligt. Idéer som senare kom att inspirera män som Hitler och Goebbles och som ledde till att Ludendorff kom att samla allt mer makt i sina händer. Totaler Krieg innefattade för honom även en skoningslös kamp mot ”inre” fiender. För Ludendorff representerades sådana skadliga samhällselement främst av judar, socialister, katoliker, ”svärmare” och frimurare. För att bekämpa sådana ”mörkmän” krävdes en effektiv propaganda-apparat. Ludendorff byggde vid krigsministeriet upp en speciell propagandaenhet och begärde en mängd undersökningar för att kunna stärka det tyska folkets moral och kampvilja.

Bland annat underströk en samhällsforskare att humor spelade en stor roll för de engelska soldaterna och hemmafronten.”Was ist Humor?“ undrade Ludendorff och gav order om vetenskapliga studier kring begreppet och resultatet blev bland annat att humoristiska böcker och tidningar spreds bland tyska frontsoldater. Ludendorff försäkrade sig också om att filmindustrin fick finansiellt stöd och att ”motståndsgrupper” som katolska kyrkan och socialistiska sammanslutningar infiltrerades av säkerhetspolisen. Ett resultat av den sistnämnda verksamheten blev att den marxistiske revolutionären Alexander Helphand, ”Parvus”, rekryterades av den tyska underrättelsetjänsten. Parvus, som sedan år 1900 varit nära bekant med Lenin, hade även om han förblev militant socialist i Istanbul genom vapen- och matleveranser till den turkiska armén skaffat sig en stor förmögenhet och där blivit god vän med den tyske ambassadören Hans von Wagenheim.

Ambassadören fascinerades av Parvus idéer om att en tysk-österrikisk seger skulle knäcka tsarismen och resultera i en rysk revolution, medan en fransk-engelsk seger istället skulle gynna det tsaristiska förtrycket. Enligt Parvus borde den tyska regeringen därför samarbeta med Lenins bolsjeviker, bidra till att störta tsarismen och därigenom åstadkomma ett fredsavtal med Ryssland. Han förklarade att Lenin var galnare än Rysslands mensjeviker och ofelbart skulle skapa kaos, ta makten och sluta en separatfred med Tyskland.  Wagenheim ordnade så att Parvus i februari 1915 blev inbjuden till Berlin och där erbjöds en miljon Reichsmark för ”omstörtande verksamhet”. Då det visade sig att Tysklands regering fick valuta för pengarna utbetaldes ytterligare fem miljoner och därefter fler miljoner.

Den 25:e mars 1917 mötte Parvus Ludendorff i Bad Kreuznach och de kom då överens om att Ludendorff skulle se till att en utvald grupp bolsjeviker, bland dem Lenin, med tåg skulle föras genom Tyskland, Sverige och Finland till Skt. Petersburg, för att, med Churchills ord ”som pestbaciller föras från Schweiz till Ryssland.” Den nionde april avreste Lenin från Zürichs station och allt blev som Parvus förutspått. 

Givetvis nämnde Ludendorff inte denna episod i sin 827 sidiga Meine Kreigserinnerung 1914 – 1918, som han dagen efter sin ankomst till Hässleholmsgården påbörjade vid skrivbordet i Ohlsons sexåriga Marits rum, utan hjälp av anteckningar, men med en stor kartbok framför sig. Makarna Ohlson erbjöd sig att låta gästen få arbeta helt ostörd, men nej – den barnkäre onkel Lindström påpekade att han var van vid att arbeta mitt i ett krig och ville gärna att flickan fortsatte leka i rummet. Att ha ett lekande barn i närheten inverkade enligt honom lugnande på hans nerver. Nedan ser vi rummet där Ludendorff skrev sina krigsmemoarer, till höger sitter en femtonårig Marit.

I inledningen till sin bok konstaterade generalen Ich blieb Herr meinen Nerven, ”jag förblir herre över mina nerver”, men det var just det han inte varit då krigsslutet närmade sig. Han brusade lätt upp, sov knappt och for allt emellanåt ut i våldsamma anklagelser mot sina medarbetare. Han grälade med Hindenburg och ömsom förhandlade med, ömsom angrep ledarna för de fientliga nationerna. Trots sin arbetskapacitet och obestridliga intelligens hade Ludendorff begått flera, avgörande misstag – hans stöd till ett urskillningslöst u-båtskrig hade fört USA in i kriget. Ludendorffs till en början hårdnackade motstånd mot att efter fredsavtalet med Ryssland förflytta trupper från öst till väst - han ville hålla kvar de besatta områdena inom ett stortyskt rike - ledde till att västfronten försvagades. Två stora, av honom noggrant planerade, genombrytningar på västfronten hejdades innan Tyskland stod inför en avgörande seger. Han vägrade lyssna till ”civilister” och misstrodde de tyska socialdemokraterna. Ludendorff hade rått kejsaren att låta civila politiker förhandla om fred, ”låt dem koka i sin egen soppa”, väl medveten om att det i allmänhetens ögon skulle överskyla krigsledningens skuld till det förestående nederlaget. Då freden skulle undertecknas ändrade sig dock Ludendorff och vill åter gå till attack mot fienden i väst. Då Hindenburg vägrade stödja honom, blev Ludendorff rasande på sin gamle bundsförvant och avgick med omedelbar verkan.

En månad satt Erich Ludendorff och ruvade i Berlin, alltmedan kejsaren lämnade Tyskland, arbetare och återvändande soldater revolterade i städer och hamnar och våldsamma anklagelser riktades mot honom. Till slut uppsökte Ludendorff den finska ambassaden. Det finska inbördeskriget hade avslutats fem månader tidigare med en seger för den ”vita” sidan, som fick till följd att 21 000 tillfångatagna arbetarbrigadister avrättades eller dog av svält och sjukdomar. Avgörande för de vitas seger hade varit en av Ludendorff beordrad intervention som innebar att den tyska Östersjödivisionen landsteg i ryggen på de röda stridskrafterna och framgångsrikt bekämpade dem. Av tacksamhet tvekade den finländska regeringen inte att se till att den pensionerade generalen fick ett pass till och en fristad i Sverige.

Det var en sårad och ilsken Ludendorff som i Hässleholm satt och skrev sina krigsmemoarer, i vilka han gav upphov till den så kallade dolkstötslegenden. Det var inte den tyska militärledningen, med honom i spetsen, som varit orsak till att kriget förlorades. Det var socialdemokratiska politiker, understödda av kommunister, judar, katoliker och frimurare, som sett till att den tyska armén kapitulerade, trots att fienderna inte hade erövrat någon tysk mark och att Tysklands militära ledare, med Ludendorff som befälhavare, ville fortsätta kampen. Som vi sett ovan var detta långt ifrån sanningen. Ludendorff hade i hög grad bidragit till Tysklands fall. Redan vid slutet av kriget, då flera av hans närmaste medarbetare misstänkte att han blivit galen av överansträngning, hade Ludendorff börjat örla om hur den renhjärtade hjälten Siegfrid i det tyska medeltideposet Nibelungen av den förrädiske Hagen hade dödats genom ett spjutstick i ryggen. På liknande sätt hade den rättfärdige Ludendorff  genom socialisters och judars ränker tvingats kapitulera. Legenden om dolkstöten i ryggen kom fortsättningsvis att förmörka Ludendorffs fortsatta verksamhet och blev en mäktig inspiration för nazisterna och deras kamp mot socialister och judar.

På Hässleholmsgården steg Ludendorff varje morgon upp klockan nio, tog en stärkande entimmespromenad, oftast ensam, men i ibland i sällskap med löjtnant Ohlson. Sedan satt han i Marits rum och skrev intensivt, medan lunch och middag bars upp till honom. Vid sju-tiden kom generalen ner till gårdens herrskap och redovisade då under några timmars högläsning vad han skrivit under dagen.

Snart började man i det lilla stationssamhället tala om den mystiske främlingen på Hässleholmsgården. En adelsdam från Malmö hade skymtat den högreste generalen då han steg ut från en av stadens raksalonger och bestämt hävdat att det där måste röra sig om den berömde general Ludendorff. Informationen fångades upp av Norra Skånes nyutnämnde redaktionssekreterare, Harald Göransson, som också fått höra att maltfabriksdisponenten August Svensson den 8:e december, efter en harjakt tillsammans med sina två söner, Sture och Per-Yngve, hade stött samman med två livligt gestikulerande herrar i ekskogen bakom Hässleholmsgården. Den ene var godsägare Ohlson, medan den tysktalande herrn vid hans sida haft en förvånande likhet med general Ludendorff. Göransson sökte upp kronolänsman Stjerndahl som på Hässleholmsgården kontrollerat det finska legationsrådet Lindströms papper. Journalisten hade med sig ett tidningsurklipp med Ludendorffs bild och den förbluffade kronolänsmannen utbrast:

- Du har rätt! Det är general Ludendorff som befinner sig på godset. Han kallar sig Ernst Lindström. Men säj för Guds skull ingenting. Kommer det ut får vi bråk!

Göransson sökte avgörande bevis. Klockan åtta på morgonen dolde han sig i snön bakom ett av träden i allén som leder fram till Hässleholmgården. Exakt klockan nio kom en storvuxen man spatserande, han var iklädd en grå sportkostym av vadmal. Då främlingen närmade sig Göranssons gömställe rusade denne fram, ställde sig rakryggad mitt på vägen och utropade: Guten Morgen Herr General von Ludendorff! Den förvånade tysken besvarade genast hälsningen: Guten Morgen, mein Herr. Wünschen Sie mir etwas Besonderes? Men, innan Göransson förmått svara på frågan hade Ludendorff vänt på klacken och skyndsamt återvänt till Hässleholmsgården. Med andan i halsen rusade Harald Göransson in till Värpatorparen på Norra Skånes tidningsredaktion och meddelade med hög röst:

-Ludendorff är på Hässleholmsgården!

Värpatorparen lyfte på huvudet och svarade kort:

- Jag vet. Det har inget lokalintresse.

Då Göransson förtvivlat bedyrade att det var en världsnyhet. Att Norra Skåne skulle bli först i världen med nyheten, tillade Värpatorparen:

- Om det nu än vore sant att Ludendorff vistas på Hässleholmsgården … vad skulle det tjäna till att Norra Skåne först av alla talade om detta?

Göransson blev svarslös, men fann senare att Värpatorparen på egen hand forskat vidare i saken och på julafton skev Norra Skånes ägare och chefredaktör:

Ett rykte har de senaste dagarna gått i Hässleholm att den ryktbare tyske härföraren general Ludendorff skulle vistas å en gård i denna ort. Vid förfrågan härom har vederbörande godsägare förklarat att hos honom vistas en personlig vän som gäst. Dennes pass och annat är vederbörligen granskat o. godkänt av polismyndigheterna och hans namn är helt annat än hvad ryktet uppgifvit.

Men, genom sin korta notis hade Värpatorparen mot sin vilja fått den svenska pressen och Sveriges regering att inse att det verkligen var Ludendorff som befann sig på Hässleholmsgården. Journalister skockades i Hässleholm. En del kom hela vägen från Köpenhamn och Berlin. Den sjunde januari 1919 publicerade Dagens Nyheter en lång raljerande artikel som bland annat konstaterande:

Allmänna opinionen började syssla med främlingsskapet på Hessleholmsgården och man förvånades av naturliga skäl däröver att det finska legationsrådet Lindström bara kunde tala tyska, inte ett ord svenska. Huruvida finska legationsrådet behärskar finska språket har inte kunnat utrönas. Finska har han i varje fall så liten användning för i Hessleholm.

Redan innan nyheten om Ludendorffs vistelse spritts i hela riket hade Hässleholms Arbetarkommun hos stadens styrmän protesterat mot Ludendorffs närvaro. Till julen hade generalens fru, Margarethe, kommit på besök. Hon hade haft med sig en stor docka och ett silverfat till lilla Marit och firandet hade varit trevligt, tills fru Margarethe blev illamående av lutfisken och man på godsets trappa under mellandagarna fann ett kuvert som innehöll en handskriven lapp med en mängd otrevligheter:

Slaktardräng!!! Bov! Massmördare!!! Knektslusk!! Res hem!!! Du är ej värdig att trampa Sveriges jord. Förbannade äppeltysk.

Möjligen kan lappen ha skrivits av någon medlem i Hässleholms Arbetarkommun som den tjugonde januari 2018, tillsammans med liknande föreningar från grannbyarna, marscherade mot Hässleholmsgården under banderoller som ”Ned med massmördarna!” ”Kom ihåg de belgiska barnen” och ”Tyska knektar är inte välkomna i Hässleholm”. Godsägare Ohlson lyckades dock lugna ner demonstranterna med en försäkran om att hans gästs uppehållstillstånd hade begränsats till slutet av februari och att han då skulle återvända till Tyskland. De upprörda arbetarna hade dock skrämt upp fru Margarethe, som i sina memoarer skrev att demonstranterna vrålat att det på svensk mark inte fanns någon plats för en massmördare som Ludendorff och att om han inte omedelbart avvisades skulle de sticka gården i brand. Margarethe ansåg att det enbart var löjtnant Ohlsons lugn och fattning som räddat dem:

Det hade kunnat inträffa annat, ty Hässleholm ligger för sig självt och till närmaste stad var det åtminstone en halvtimmes väg, vi befunno oss i en farlig situation.

Den 23:e januari fick Sven Hedin ett telefonsamtal från Hässleholm:

- Guten Tag, Herr Doktor! För inte er väg er någon av de närmaste dagarna förbi Hässleholm? I så fall ville jag mycket gärna få tala med er.

- General Ludendorff, är det verkligen Ni? Givetvis står jag till er tjänst. Jag far imorgon kväll, Ers Excellens, och är tidigt i övermorgon hos er.

Hedin packade sina väskor och avreste dagen efter med nattåget till Hässleholm. Det var kallt och snöyra då den vittberömde upptäckaren i morgonmörkret hämtades med släde av löjtnant Ohlson. Ludendorff hade ännu inte vaknat då Hedin anlände, så denne tog sig en tupplur och då han vaknat brann stor brasa mellan två bekväma fåtöljer i bottenvåningens intima salong. Hedin och Ludendorff tillbringade hela dagen och lång tid in på kvällen i dessa fåtöljer, alltmedan den tyske generalen med kraftig stämma läste upp manuskriptet till sina Krigsminnen. Hedin fann dem storslagna. Men då Ludendorff riktade sin ilska och besvikelse mot sin forne befälhavare, Hindenburg, opponerade sig Hedin. Inte kunde väl Excellensen bete sig så mot en hedersman som Hindenburg? Ludendorff blev rasande och daskade manuskripthögen i rökbordet: ”Va, får jag inte säga sanningen! Får jag inte tala fritt ur hjärtat!” Hedin, som var en mästare i marknadsförening, tog det hela med ro och rådde Ludendorff, som nu irriterat börjat vanka av och an i rummet:

- Jo, självklart, men med sådana yttranden vinner ni intet, ni skadar er själv och förlorar världens sympati. Detta stycke måste ovillkorligen strykas, annars skulle ni ångra er och ni skulle aldrig kunna förlåta mig om jag icke varit uppriktig mot er. Det är mycket vackrare och noblare att icke säga ett ord om den här saken i en bok avsedd för hela världen och för framtiden. Det förstärker er ställning oerhört om ni förtiger den bitterhet ni nu känner mot fältmarskalken.

Ludendorff hade tvärstannat och blängde på Hedin, så lugnade han sig, satte sig ner och fortsatte läsa. ”Nun weiter”, mumlade han. Vid kvällssupén deklarerade Ludendorff:

- Hur skulle jag kunna bli förargad över öppna ord. De komma från vänner. Där finns mycken, ja mycken bitterhet hos mig. Den måste jag skriva ut ur hjärtat; sedan detta skett kan det åter strykas.

Hedin fick med sig manuskriptet för att överlämna det till Tysklands ambassadör i Stockholm så att det sedan med kurir kunde föras till Ludendorff i Berlin. Hedin såg också till att Bonniers fick världsrättigheterna till Ludendorffs krigsminnen, som blev en bästsäljare i Sverige, Tyskland och flera andra länder och gjorde författaren till miljonär.

Tidigt på morgonen den 23:e februari var det kallt, men barmark och löjtnant Ohlson beslöt därför att spänna för docarten och föra Ludendorff till järnvägsstationen i Sösdala. De färdades till den sydligare stationen eftersom det fanns risk att någon socialisthuligan strök omkring i Hässleholm på jakt efter den tyske generalen. Som en extra säkerhetsåtgärd hade Ludendorff iklätt sig fru Ohlsons päls och bar en av hennes vidbrättade hattar. Några timmar senare befann sig Ludendorff på färjan till Sassnitz, på väg mot allt värre politiska äventyr.

1920 var Ludendorff en av männen bakom Wolfgang Kapps kupp i Berlin, då tjänstemannen från finansdepartementet med stöd av militära frikårer lyckades fördriva regeringen från Berlin, men då en generalstrejk lamslog Tyskland tvingades kuppmakarna ge upp makten och Kapp flydde till Södertälje. I november 1923 stod Ludendorff vid Adolf Hitlers sida under ölkällarkuppen i München, då denne och hans kumpaner försökte störta delstatsregeringen i Bayern. Den gången slog armén ner de nazistiska kuppmakarna. Hitler hamnade i fängelse, men Ludendorffs krigsmeriter gjorde att han gick fri. 1925 ställde han istället för Hitler upp som Nationalsozialistiche Freihetsparteis presidentkanidat, men fick enbart en procent av rösterna, något som ledde till en definitiv brytning med Adolf Hitler.

Samma år hade Ludendorff gift sig med sin före detta hustru Margarethes nervläkare, Mathilde Spiess. Den psykiska stressen det inneburit att vara gift med Tysklands krigsledare, nervositeten i Hässleholm och makens fortsatta engagemang på yttersta högerkanten, samt hans allt som oftast obehärskade temperament, hade blivit för mycket för Margarethes känsliga psyke. Ludendorff och Margarethe skildes och hans fortsatta existens kom att hamna i skuggan av den karismatiska Mathilde Spiess och hennes bisarra idévärld.

Mathilde var prästdotter och uppvuxen i en begränsande kristen miljö som inte gav kvinnor det utrymme och de möjligheter de behövde. Hon utbildade sig, mot faderns vilja, till läkare, blev en slagfärdig förespråkare för kvinnors rättigheter, grundade och förestod ett Spa, skrev en avhandling i neurologi och blev assistent hos Emil Kraepelin (1856-1926), en pionjär som kliniskt studerade och dokumenterade olika former av sinnessjukdom. Kraepelin namngav en mängd sjukdomssymptom och en del av hans nomenklatur används fortfarande. Kraepelin förstod att flera sinnessjukdomar kunde vara genetiskt betingade och att psykotiska tillstånd kunde förvärras genom yttre faktorer, som psykofarmaka/droger, men även av sociala faktorer som arbetslöshet, stress, skilsmässor, politisk eller religiös fanatism, etc. Den senare insikten ledde till att Kraepelin kom att betrakta det ”germanska psyket” som i grunden sunt och livskraftigt, men att det hotades att brytas ner av skadliga inflytanden.

Den senare åsikten kom att få stor betydelse för Mathilde Ludendorff som predikade den germanska ”rasens” förträfflighet, men att den till stora delar hade besmittats av socialism, judar, frimurare, tro på vidskepelse som astrologi och ockulta fenomen - och främst kristendomen. Hon predikade något hon kallade för germansk Gotterkenntnis, ”Gudskunskap”, en känsla av Guds närvaro som förmedlades genom det germanska blodet och fick sitt uttryck i en sund asatro på fruktbarhet, fri sexualitet mellan människor av samma ras och lika rättigheter för man och kvinna. Denna Gotterkenntnis hotades av judendomens fördärvliga inflytande, som gett upphov till såväl den föraktliga kristendomen, som österländska religioner, som buddhismen. Mathilde Ludendorff hävdade att Dalai Lama var en judelakej och att Stalin var hans marionett.

All denna rappakalja smaksattes med Ludendorffs idéer om dolkstöten i ryggen och socialismens fördärvliga inflytande på germansk kropp och själ. I all sin galenskap tilltalade paret Ludendorffs knäppa idéer en stor mängd tyskar, som exempelvis den på sin tid välkände SS-konstnären Wolfgang Willrich, som gjorde flera porträtt av Mathilde och i sin av Hitler livligt uppskattade konst, i enlighet med Mathildes idéer, skildrade ett germanskt, folkligt paradis.

Mathilde Ludendorffs uppfattningar kring ras och religion påverkade även nazisternas store ideolog Alfred Rosenberg, alltmedan Goebbles anammade Ludendorffs idéer om det totala kriget. De stora likheterna mellan ideologierna och Ludendorffs ofta uttalade förakt för Hitler i synnerhet och nazister i allmänhet, var antagligen en bidragande orsak till varför Rosenberg och Goebbles ansåg att makarna Ludendorff var galna och förbjöd partianslutna nazister att ansluta sig till deras förening  Bund für Gotterkenntnis, ”Federationen för Gudskunskap”.  Något som inte hindrade att de var grundligt inspirerade av deras åsikter.

Med tanke på allt detta vansinne är det inte alltför långt från sanningen att hävda att det Andra Världskriget tog sin början på Hässleholmsgården, då den bittre, besegrade general Ludendorff, omgiven av hotande socialister, satt och skrev sina friserade krigsminnen och gav upphov till dolkstötslegenden, som inspirerade Hitler och nazisterna, liksom Ludendorffs med tiden alltmer verklighetsfrämmande spekulationer. 

Kriget kom, med all sin vansinniga förintelse, nu är den tiden över och förbi, liksom träindustrin och Arbetarkommunen i Bjärnum.

Anonym (1999) Norra Skåne 100 år: 1899 – 1999, hundra år – en tidning i tiden. Hässleholm: Norra Skåne Offset. Björkegren, Hans (1985) Ryska posten: De ryska revolutionärerna i Norden  1906 – 1917. Cixthenson, Evert (1989) Hässleholm i Ord och Bild. Hässleholm: Västra Göinge Hembygdsförening. Engkvist, Gunnar (2006) Vägen gick österut: Skåne efter partisplittringen 1917. Bjärnum: Bokpro. Gugenberger, Eduard (2001) Hitlers Visionäre: Die okkulten Wegbereiter des Dritten Reiches. Wien: Ueberreuter.  Jacobsson, Gert (1979) Norra Skåne 80 år, 1899 -1979. Hässleholm: Norra Skåne Offset. Lundin, Allan-Sigward (1963) Det var i Hässleholm det hände. Hässleholm: Norra Skåne Offset. Nilsson, Anton (1987) Amaltheamannen talar. Malmö: Kulturföreningen Spartacus. Odelberg, Axel (2008) Äventyr på riktigt: Berättelsen om upptäckaren Sven Hedin. Stockholm: Norstedts. Ohlsson, Per T. (2017) 1918: Året då Sverige blev Sverige. Stockholm: Bonniers. Olsson, Jan Olof (1965) Den okände soldaten, 1914 – 1918. Stockholm: Bonniers.

09/24/2017 17:48

My parents told me that I did not speak until I was more than three years old. This sounds somewhat strange to me, though considering that their children's development is close to heart of most parents, they were probably right. After opening my mouth for the first time to express comprehensible words, there has been an incessant flow of them. I am seldom tongue-tied.  As long as I can remember, I have without hesitation spoken up in public, no matter how big or small an audience might have been. One of my many bosses, the worst I ever had, often told me: "Jan, you must learn to edit yourself." She was certainly right. To my disgrace, I tend to expose unnecessary platitudes, letting myself go and easily fall into other´s speech.

This despite of being a fairly taciturn person, who likes to be by myself - alone in big cities or out in the woods, enclosed by books, music and pictures, or as now – busying myself with pointless writing. Nevertheless, I also like to be with friends and my dear ones. For some time I have now been alone in my parents' home, filled as it is with memories from my deceased father and mother.  When I end up among others I thus become like a calf released on green pastures, talking about anything entering my mind, like an alcoholic who after a time of forced sobriety loses himself in unrestrained alcohol consumption.

I recently visited a good friend of mine, who occasionally expresses opinions that appear to be quite different from mine. While happily tumbling around in my own sea of ​​opinions I found out how fine I felt while responding to his criticism and opposing arguments. I assume that this is how an ideal dialogue ought to proceed; dynamic and exciting. Apparently different views are confronted with each other, knocked down and bleeding, or fine-tuned and transformed, while being fired by good food and fine beverages. We dive into depths of our subconscious, bringing up debated issues, spicing them with what we have read and heard, occasionally unearthing old beliefs, unexpectedly found among "the grime and mold of time". Our species is not only Homo Sapiens, but also Homo Ludens, The Playful Man and Homo Interlocutor, The Talking Man. The opposite to being listened to may be tedious or even worse – the torment of being ignored, unfairly attacked or confronted with paralyzing refusals to move an inch from preconceived opinions. Situations that might end up in unrestrained shouting and even violence.

A few days after the aforementioned dinner, I talked with the priest who was going to conduct my mother's funeral. We became engaged in an intensive dialogue about the meaning of life, the presence of God, about aesthetics and dogma. Soon both I and the priest became deeply moved. We found that, in spite of our different positions as priest and layman, we nevertheless easily could exchange our innermost thoughts and experiences in a thought provoking manner. A mutual and unobtrusive dialogue, which in me highlighted previously unknown feelings and knowledge, hitherto secluded in some forgotten quarters and meanderings off my brain.

This now makes me think of of Plato (428-348 BC), the undisputed master of dialogue. The Greek διάλογος consists of διά, dia, "through" and λόγος logos a word originating from λέγω, "I say." It is usually stated that logos correspond to what we may call "word", though Greek philosophers did of course elaborate on the notion much further than that. First out was Herakleitos, who believed that logos expressed our attempt to articulate what we assume is the inherent order of Universe, i.e. the rules and regulations that govern the entire Cosmos. By naming an animal with wings and feathers "bird" we would be able to specify it, by naming things and phenomena we bring order to an environment that otherwise would appear to be quite chaotic. We create a pattern within which the term "bird" has been provided with a fixed position, thus we create order, i.e. cosmos (from κoσμειν kosmein, “to dispose, to prepare”). We are living within a contexture of words that we share with other people - a language. Our language includes all our "knowledge" and thus constitutes what we commonly call a “logic”. That which does not fit within such a structure accordingly becomes "illogical" and thus incomprehensible. Through dialogue, in the meaning “talking in accordance to logic”, we are strengthening our understanding of the universe.

In Plato´s dialogue Phaedrus, Socrates runs into the young Phaedrus, who after a morning in the company of the famous orator Lysias decided to take a lonely walk "outside the walls" to to gather his thoughts. To the much older Socrates, Phaedrus praises the amazing eloquence of Lysias The speech was so brilliantly conceived that Phaedrus feels he had to be alone and concentrated to recall its beautiful details. Socrates asks Phaedrus to repeat some of the highlights, but Phaedrus explains that he is incapable to do so. Socrates then spots that the young man fumbles with a scroll among the folds of his cloak and thus understands that Phaedrus is carrying with him a written copy of the speech and succeeds in persuading him to read it to him.

Through Plato's spirited and effortless retelling of the episode we are relocated to a past, exotic world in which well-off men spent much of their time devoting themselves to wine drenched parties and lighthearted conversations, while women and slaves were relegated the periphery, being denied most of their human and civil rights. Nevertheless, Plato make these pleasure seeking men share thoughts and opinions that, after more than two thousand years, make us believe that they, after all, were not so different from us. Several of them appear to be unusually clever and sharp, not the least Plato´s hero, the smart and tolerant Socrates.

For his convincingly described and perfectly-controlled dialogue Phaedrus Plato depicts an archaic landscape, which frames Phaedrus's and Socrates's stimulating talk about love, changing perceptions and the limitations of the written word:

Phaedrus: It seems it´s just as well I happen to be barefoot; you always are. So we can easily go along the stream with our feet in the water; and it won´t be unpleasant, particularly at this time of year and of the day.

Socrates: Lead on, then, and keep a lookout for a place to sit down.

Phaedrus: Well, you see that very tall plane-tree?

Socrates: Of course.

Pahedrus: There´s shade and a moderate breeze there, and grass to sit on, or lie on, if we like. […] The rivulets look attractively pure and clear – just right for young girls to play beside.

 

 

They settle down in the lush grass by a rippling source. Phaedrus reads aloud Lysias's speech. Socrates is commending its composition and excellent choice of words, though soon the reader finds that even if Socrates states that it is a skillfully conceived speech, an excellent example of eloquence, he nevertheless considers it to be a superficial creation. A piece of craftsmanship without depth or meaning, filled with varied, but shamelessly repeated phrases it does not say anything of value. Socrates´s criticism makes Phaedrus upset and he asks Socrates to deliver a better speech. Socrates pretends to be reluctant, but he is really not difficult to convince and soon deliver not only one, but two speeches, each of them smothering Lysias's arguments.

In his first speech, Socrates describes, contrary to the opinion expressed by Lysias, love as a feeling that cannot be mastered and understood through reason. In spite of the fact that Socrates argues that rhetoric is an essentially useless skill, a public undertaking comparable to the crafts of cooks and cosmetologists, he nevertheless masterly constructs his speech based on strict rhetorical rules. However, Socrates cuts his speech short, becoming increasingly uncomfortable with his own performance. Disgusted by his cynical arguments he suddenly wants to return to town. However, Phaedrus persuades him to stay and Socrates decides to "purge" himself by expressing his innermost feelings in a more honest way. He throws himself into a myth of his own making, describing love as the soul´s attempt to free itself from its fixation on the fulfilment of physical urges. On the contrary true love is an attempt to transform violent lust and desire. A lover is by his love of another human being carried far beyond the limitations of his daily toil.

Mῦθος, mythos, might to some extent be said to equal the word "fairytale", but by Plato it means much more than that. For him myth telling becomes a way to simplify and clarify philosophical reasoning. Like religious teachers, such as Jesus, Buddha and Muhammad, he uses narratives and legends to make his message understandable. Like them, Socrates creates his own myths. Love is described through a myth, which places it beyond good and evil, beyond true and false. Myths become pictures, interpretations of our existence, of Cosmos, and it is only through myths that love may be represented.

In his second speech, Socrates describes love as the soul's pursuit of liberation from the shackles created by what we call the reality. Through love, the soul is trying to retrieve its lost wings. It strives to return to a blessed existence beyond good and evil, merging with Cosmos and forgetting it is a stranger on earth.

Through narrow-minded cynics like Lysias, love is diminished to a bodily urge. Like hunger it becomes an impulse that might be saturated for a while, before it is awaken anew. For a true philosopher, a friend of wisdom, love is something completely different. The memory of a cosmic timelessness, which we all once was part of. A liberated state within which we forget our everyday endeavors and concerns. Love allows us to embrace feelings of happiness and harmony, offering them both to ourselves and to the one we love. Every soul seeks a friend reminiscent of the god who was once his companion during the cosmic life that preceded the existence we ​​now endure.

Apart from love, which unfortunately tends to be volatile, it is difficult to find happiness beyond our regrettable everyday existence. Perhaps poetry, music and art, which Socrates probably was familiar with, sine tradition makes him a sculptor, might provide us with a glimpse of the happiness and harmony concealed beyond our existence. But the insights and pleasures that art and literature might provide us with are incomplete and transitory. Plato seems to scorn the arts, regarding them as a chimera, an evanescent drug. In Phaedrus, he allows Socrates to claim that it is the pursuit of beauty and kindness that saves us from falling into despair.

Music and art cannot be an answer to our quest for bliss and happiness. Like music and mathematics, aesthetics are only able to describe and simplify. Plato's apparently assumes that written language is just as insufficient and treacherous as the arts, a simple drug. Yet he was an extremely productive author. In Phaedrus, Plato writes:

The gardens of letters he [a writer] will, it seems, plant for amusement, and will write, when he writes, to treasure up reminders for himself, when he comes to the forgetfulness of old age, and for others who follow the same path, and he will be pleased when he sees them putting forth tender leaves. 

Having company along the road - dialogue, meetings and togetherness - is probably the best way to gain spiritual calm. Like love when it is at its best – dialogue, passion and consensus gratify us far better than written texts. Written texts have a number of shortcomings that the spoken word lack. A written text cannot change. It states the same thing all the time. If it occasionally appears to be different from the last time we read it, this is not because of the text itself - it is our lives, experiences and meetings with others that have changed its meaning. According to Plato, a written text has a lot in common with a painting, which creatures remain silent, but nevertheless are open to different interpretations at different times.

Written texts do not respond if they are spoken to, nor can they search us out. They certainly constitute an asset in our search for harmony and happiness, but it is the close contact with other human beings that strengthen us. Our soul and spiritual growth require the warmth and dynamism of an honest dialogue.

To be sure of the impact and usefulness of her/his writing, an author must read them to friends, who understand understand them and are able to criticize, or pay tribute to, the thoughts behind the text. In Phaedrus, Socrates compares written texts with a peasant's Adonis Gardens. Adonis was a fertility god and an important part of his cult was constituted by his gardens. This meant that a farmer took seeds from his crops, sowed them in pots and then kept them indoors, cared for and watered them until they developed sprouts far earlier than the seed that sprouted on his fields. After a few weeks, when the potted gardens had become lush and green, they were carried away by young women. Singing and dancing they went down to the sea, or lakes and springs, where the pots were thrown into the water.

Socrates explained that in comparison with conversations and dialogues, Adonis gardens were like writings - greenhouse products which usefulness was quite insignificant in comparison with planted fields, which fruits benefited both peasants and consumers. Furthermore, there were other difficulties connected with the written word. A writer is usually alone and cannot receive neither help with, nor response to his writing. On the contrary, during a conversation new thoughts are constantly being born and their phrasing becomes considerably easier since others assist you with reactions and ideas, this while the lonely endeavour of writing words requires specific skills, knowledge of the language, various means of expression, as well as mindfulness about the targeted audience and possibilities for publication. Something that can make anyone despair and give up her/his writing.

The Swedish poet Gunnar Ekelöf, suffering from alcoholism and anxiety, often despaired about his writing and complained about the painful inadequacy of the written word:

We will begin over, i and he she it.

we will begin over.

i and she it. We will begin over.

crush the alphabet between your teeth yawn vowels the fire is burning in hell vomit and split now or ever i and dizziness now or never.

 

 

In ancient Egypt, scribes were privileged citizens and scriptures holy. The word hieoroglyph is Greek and means "holy sign", probably a transfer from the Egyptian denomination of scripture as Word of God. God is in singular and thus it is possible that the god in question is Thoth, mediator between the gods and between gods and humans. He is protector of everything; including law and order, the scriptures and the scribes. Thoth's task is to ensure that the rules of the Universe are followed, he is thus also god of math and time. It was Thoth who brought scripture and time to the humans, in the form of calendars and hieroglyphs. Thoth was married to Ma'at, goddess of truth, equilibrium, harmony, law, morality and justice. Thoth was generally depicted with an ibis's head, an allusion to the fact that the bird's beak´s resembles a crescent moon. Since the moon was considered to rule over time, menstrual cycles, tides and months, Thoth was also god of the moon.

We tend to regard ancient times as a period when people lived far apart from each other and that contact was insignificant between the Hittite, Syrian, Egyptian, Etruscan, and Greek cultural spheres. In fact, communication was not so meagre in the ancient Mediterranean - even during the Bronze Age, goods and ideas were exchanged between people living in widely different places.

A few years ago, I and my wife visited our friend Hasan in the Turkish town of Bodrum by the Aegean Sea. In the city museum we saw cargo which had been salvaged from a vessel that more than three thousand four hundred years ago had sank by Uluburun, Grand Cape, close to Kaş on Turkey´s southern coast. The type of vessel and its cargo, which was brought to the surface between1984 and 1994, suggested that it had sailed from a Syrian-Palestinian port. 

The goods had originally come as far away as from the Baltic Sea coast in the north and the African shores of the Arabian Sea in the south, from Sicily and Sardinia in the West and Mesopotamia in the East. Nevertheless, it was certainly a quite ordinary, commercial merchant ship. The load contained ten tonnes of copper and one ton of lead from Cyprus and the Hittite Empire. 149 pots from Syria, containing glass beads, olives, large amounts of turpentine (pistacia) and 175 small blocks of turquoise and lavender coloured glass from Egypt. Ebony timber, elephant and hippopotamus tusks, turtle shells and ostrich eggs from Africa. Oil lamps and painted pots, in the form of women's and sheep's heads from Palestine, a cosmetic box from Egypt, a trumpet, two dozen rings made of mother of pearl of unknown origin, amber beads from the Baltic Sea. Jewellery in gold and silver, arrows and spikes, clubs and daggers, swords from Mycenae and Italy, plows, weights, pebbles, axes and saws. A complete set of armour from Mesopotamia. Pots contained remains of almonds, figs, olives, pomegranates, grapes, cumin, thistle oil, sumac, coriander, pine nuts and wheat. Below is a display stand with some of the jewellery originating from Egypt.

Greece was thus far from being isolated from the outside world and it is not surprising that several Egyptian myths appear in Plato´s dialogues. For example, in the dialogues of Timaios and Critias, he tells about the lost island of Atlantis. Plato tells us that the Greek lawyer Solon was told about Atlantis by priests at Neith's temple in Sais. Neith was a powerful creation goddess, who ruled over war, hunting and weaving. In parenthesis, my youngest daughter is just now in Sais, located in the Nile delta, participating in excavations looking for Neith's lost temple.

Plato clearly indicates where his Egyptian myths came from. In connection with his criticism of written language, he does in Phaedrus retell a story about the Egyptian god Thoth:

At the Egyptian city of Naucratis, there was a famous old god, whose name was Theuth; the bird which is called the Ibis is sacred to him, and he was the inventor of many arts, such as arithmetic and calculation and geometry and astronomy and draughts and dice, but his great discovery was the use of letters.

Naukratis had since the beginning of the 700's BC been a Greek trading city in the Nile delta and remained for several centuries the most significant Greek colony in Egypt, with an interesting Egyptian-Greek culture. In modern times, several papyrus fragments with Greek texts have been found in Naukratis and it was further south, in the town of Oxyrhynchus, that in 1897 the oldest fragmentary version of Phaedrus was found, on a sheet of papyrus from the year 109.

Plato and his contemporaries certainly knew about the big libraries in Egyptian temples, called Houses of Life. Egypt was by several Greek philosophers considered as a foreign and exotic country, though with an ancient and profound, written tradition. They assumed that long ago both mathematics and letters had been invented by the Egyptians.

In Phaedrus, Socrates tells us that in a remote era, the mighty god Thoth had appeared in person to an Egyptian pharaoh called Thamus. Thoth had told the pharaoh about several inventions he with his help wanted to donate to the Egyptian people. After each gift, Thamus rejoiced and praised the great generosity of the god. Finally, Thot presented Thamus with the letters:

This, said Theuth, will make the Egyptians wiser and give them better memories; it is a specific gift both for the memory and for the wit. Thamus replied: O most ingenious Theuth, the parent or inventor of an art is not always the best judge of the utility or inutility of his own inventions to the users of them. And in this instance, you who are the father of letters, from a paternal love of your own children have been led to attribute to them a quality which they cannot have; for this discovery of yours will create forgetfulness in the learners' souls, because they will not use their memories; they will trust to the external written characters and not remember of themselves. The specific which you have discovered is an aid not to memory, but to reminiscence, and you give your disciples not truth, but only the semblance of truth; they will be hearers of many things and will have learned nothing; they will appear to be omniscient and will generally know nothing; they will be tiresome company, having the show of wisdom without the reality.

Through Thamus, Plato describes writing as a drug. The word he uses is pηαρμακον pharmakon a composite of several meanings; remedy, poison, spell and scapegoat. Plato seems to be well aware of the different implications of the word and thus uses it on purpose.

Well aware of its well-stocked libraries and ancient writing tradition, Plato appears to regard the Egyptian empire as a culture that did not promote boldness, change and personal initiative, but used its preserved writings to guarantee that ancient customs and stability were respected. In his dialogue The Laws, Plato described Egyptian art as static and governed by hard, unchanging laws:

[the patterns of] forms and strains of virtue [are] fixed and exhibited in their temples; and no painter or artist is allowed to innovate upon them, or to leave the traditional forms and invent new ones. To this day, no alteration is allowed either in these arts, or in music at all. And you will find that their works of art are painted or moulded in the same forms which they had ten thousand years ago; - this is literally true and no exaggeration, - their ancient paintings and sculptures are not a whit better or worse than the work of today, but are made with just the same skill.

It is hard to determine if Plato believed the Egyptian conservatism to be an asset or not. Either he assumed that strict rules prevented the confusing diversity that characterized the art of his Greek contemporaries, or that, like the written language, it hindered dynamics, individual thinking and initiatives. Instead of relying on his own intelligence and ability, the reader, like the Egyptian artist, adapt himself to pre-fabricated notions. Plato appears to regard his own writings as an old man´s vice and a limitation, pointing out that his idol Socrates did not write a single line, yet he managed to change the thinking of his followers, who in their turn have had an indelible impact on the following generations.

While reading Plato, I come to think of the directives of the Swedish Skolverket (The National Agency for Education), which point to the dangers of unreasonably absorbing the massive information flow of the the intranet:

Being able to critically review and evaluate information is an ability needed in all school work and by the citizens of an information society. We offer material that provide you, as a teacher and school librarian, with in-depth knowledge of how digital tools are supporting learning. It also includes advice on how to work with critical perspectives on internet usage. It is about how you can train students in information retrieval and source criticism. You will also work on building critical perspectives on algorithms, search and social networking services.

It appears as if the National Agency for Education, like Plato, believes that writing and reading have to be supplemented by dialogue.

Several hundred years before BC, Egyptian priests wrote about the vast amount of writings available to priests and scribes. Foremost among them was Mantho, who lived around 300 BC. According to him, there were 36,525 books that had been written by Thoth and which were preserved in the Houses of Life in temples all over Egypt. This makes me remember Borges´s story about the Library in Babel, which books contained all possible combinations of letters, punctuation marks and spaces. Most of the employees of that library had by their desperation been driven to paralyzing lethargy or insanity, while others who called themselves Purifiers destroyed all books they considered to be nonsense, while searching for a place they called the Crimson Hexagon, which they assumed contained illustrated, magical books that would provide clues to the library's core of wisdom and knowledge. Others were searching for what they assumed would be a book containing a perfect, topic-based register of the library´s collection. Some believed in the existence of a messianic figure they named The Man of the Book, who had read and understood the library index and thereby could convey the essence of the library's collected information. In search of this mythical figure, they travelled in groups through the vast universe of the library.

Several Egyptian priests and scribes also believed in the existence a book that could explain the Universe's structure, purpose and meaning. They called it the Book of Thoth and it was assumed that it contained, among other things, spells that would make it possible for those who pronounced them to understand all languages ​​of humans and animals. Other formulas made it possible to see the sun, the moon and the stars in their correct forms, perceive the gods in all their glory and understand all secrets of heavens, earth and the underworld.

The legend of the Book of Thoth book narrates how one of Ramses's hundred sons, Setne Chaemwase, in search of the desirable book, penetrated the tomb of the late Prince Neterkaptah.There he was confronted with Neterkaptah's mummy, on whose side he met the Ka, the vital essence of a human surviving death, of Prince Neterkaptah's wife, Ahwere.  

Ahwere´s Ka told Setne about hers and her husband's sad fate. Neterkaptah had from an old priest learned that the Book of Thoth book laid buried under the water of the Nile, in a place called Coptos. There the large papyrus roll had been stored within an iron box, which concealed a bronze chest, which contained another five coffins of mulberry wood, ebony, silver and gold. The spaces between each coffin swarmed with scorpions and venomous snakes.

Together with Ahwere and their three-year-old son Merib, Neterkaptah sailed down the Nile to Coptos, where he managed to redirect the water of the Nile to lay bare the bottom of the river. In this way, Neterkaptah found the coffin containing the Book of Thoth. His feet sank deep into the wet sand, while he was mercilessly attacked by swarms of snakes and scorpions. Through the use of powerful magic, Neterkaptah succeeded to render the vermin harmless, but not a giant snake that ringed the iron chest and now rose its head above the it, baring its poisonous fangs. Neterkaptah hacked it to pieces with his sword, though hardly had he chopped up the monster until its wriggling parts reunited themselves and the snaked resumed its assault with an ever increasing rage. This was repeated over and over again, until Neterkaptah managed to throw sand between the separated snake parts and thus prevent them from reassembling themselves. The snake died in violent plagues. With great effort, Neterkaptah succeeded in breaking open the coffins and finally opened up the papyrus roll. He found the spell that made him understand all the languages ​​of the earth and also the one that revealed the hidden mysteries of the Universe.

The enraged Thoth asked the sun god Ra to destroy the bold thief - if a mortal gained power over the Universe by uttering his Book's powerful formulas, the entire order of God´s Creation would be destroyed. Ra therefore blinded Merib, the son of Neterkaptah, making him fall overboard into the Nile and drown. The desperate Ahwere also drowned, when she in vain tried to save her son. In his despair, Neterkaptah threw himself into the Nile as well and died. However, he had kept the Book of Thoth tightly pressed against his chest and thus succeeded to bring it with him into his tomb.

Thoth had realized that it would be significantly more effective if his book was protected by a mortal who from hard-won experience had realized its devastating powers and thus could detract other people from abusing the knowledge it contained. Furthermore, Neterkaptah had before his own death written a copy of the whole book on papyrus sheets, which he crumbled in beer, mixing it all with water before he drank it. By doing so, the text was turned into a drug, which as it spread through Neterkaptah's veins, turned him into a slave under the will of Thoth.

In Neterkaptah's tomb chamber, Setne Chaemwase listened to Ahwere's story, but the temptation to obtain the book overwhelmed him and he picked up the scroll that had been placed in front of Neterkaptah's mummy. However, before Setne managed to leave the tomb chamber, he witnessed how the mummy rose up from its coffin, tearing off the gold mask that had covered its shrunken face, while screaming: "You'll soon be back with the book holding a cloven stick in your hand and carrying a bowl of incense on your head!"

Setne studied the stolen book, but before he had learned the powerful spells, he met in Ptah's temple an unbelievably beautiful lady, the daughter of the renowned prophet Bastet of Ankhtawy, her name was Tabube. Setne became obsessed by her amazingly good looks and promised Tabube anything just to be close to her. Tabube asked Setne to give all his riches to her, something that meant that he had to kill his heirs, i.e. his wife and their daughters. The lust intoxicated Setne agreed to Tabube´s insane demands. Lying on couches, Tabube and Setne coolly observed how the corpses of his family members were torn to pieces by cats and dogs. Blinded by desire Setne made it happen without a second thought and approached the coveted lady´s divan, trying to embrace her, though his hands were filled with ashes, while everything around him disappeared.

Setne found himself alone in the desert. Half mad by remorse after his terrible crime, he staggered around in the wilderness. Suddenly, out of nowhere, a palanquin made of gold and ebony appeared, carried by four Nubian slaves, who lowered it beside Setne. The owner of the palanquin parted its heavy curtains and invited Setne to sit down beside him. It was a handsome man of undistinguishable age, dressed in precious clothes who welcomed his guest with a winning smile. The slaves lifted up the palanquin and carried it through the desert sands while the mysterious stranger listened to Setne's horrifying story. The man then declared that Setne's wife and daughters actually were alive. Everything had been an illusion, intended to teach Setne a lesson, though all the terrifying events would become true if Setne did not sprinkle ash over his head and placed a pot with smoking incense on it. He had to return to Neterkaptah's tomb carrying a cloven stick and hand over the Book of Thoth to its rightful place.

As abruptly as it appeared the palanquin disappeared. Setne once again found himself alone in the desert, though he hurried back to Memphis, realizing that the man in the palanquin had been no other than Thoth himself. When Setne had returned to the tomb and handed over the book to Neterkaptah's mummy, it commanded the repentant thief to find the corpses after its wife and son, give them a stately burial and bring their mummies to the tomb chamber. With great effort Setne succeeded in doing what Neterkaptah´s mummy had demanded, the curse was lifted and Setne could return to his wife and daughters.

What seems to me to be the strangest part of this story is when Neterkaptah drank the dissolved Book of Thoth. It appears as if the written words are vessels carrying the essence of the book and when they were absorbed by the beer and spread throughout the body of Neterkatah they turned him into a sage.  

While in Mali, I once asked a marabout about the men we witnessed within a mosque, where they sat reading the Qur´an while they rhythmically moved their bodies back and forth. Did they really understand the Arabic text they hummed to themselves? The marabout explained to me that that most of them did not understand what they read, but that they knew, or rather felt, within themselves the essence of the text. When they read the word of God in the language he had chosen for revealing its message, they felt assured of His presence within themsleves. The words filled them in the same manner as love possesses a man. This was beyond understanding, but nevertheless true. The marabout´s words made me remember the introductory words in a poem by the Danish poet Inger Christensen:

Once again I discover

a glow in the language,

the locked words

made to be loved

and repeated towards simplicity

 

 

Bass, George F. (1987). "Oldest Known Shipwreck Reveals Splendors of the Bronze Age" National Geographic, Vol. 172 no. 6. Borges, Jorge Luis (2007) Labyrinths. New York: New Directions. Christensen, Inger (1962) Lys. Copenhagen: Gyldendals Forlag. Ekelöf, Gunnar (1967) Late Arrival on Earth: Selected Poems. Translated by Robert Bly and Christina Paulston. London: Rapp & Carroll. Fowden, Garth (1993). The Egyptian Hermes: A Historical Approach to the Late Pagan Mind. Princeton University Press. Plato (2005) Phaedrus. London: Penguin Classics. Plato (1970) The Laws. Harmondsworth: Penguin Classics.  Harris, Geraldine (1982) Gods and Pharaohs from Egyptian Mythology. London: Eurobook Ltd. Szlezák, Thomas A. (2002) Reading Plato. London: Routledge.

09/22/2017 00:27

Mina föräldrar har berättat att jag inte talade förrän jag var mer än tre år. För mig låter det underligt, men med tanke på att deras barns utveckling står i centrum för de flesta goda föräldrar, så hade de säkert rätt. Märkligt är det dock, eftersom jag efter att ha öppnat munnen för att formulera begripliga ord har det inte varit någon hejd på min svada.

Det är ytterst sällan jag drabbas av tunghäfta och jag yttrar mig i tid och otid. Så länge jag kan minnas har jag dessutom utan tvekan talat offentligt, oavsett hur stor eller liten lyssnarskaran har varit. En av mina chefer, den sämsta jag haft, sa ofta: ”Jan, du måste lära dig att redigera dig själv”. Hon hade säkert rätt. Till min skam vräker jag ofta ur mig onödiga plattityder, låter mig rivas med av min egen snackesalighet och faller lätt andra i talet.

Detta trots att jag är en tämligen tillbakadragen person, som trivs med att vara för mig själv – ensam i storstäder eller ute i naturen, innesluten i rum bland böcker, musik och bilder, eller som nu – upptagen med onödigt skrivande. Likväl tycker jag om att vara med mina vänner, med mina nära och kära. Nu har jag under en längre tid varit ensam i mitt föräldrahem, fyllt av minnen efter mina avlidna föräldrar, speciellt den kvardröjande närvaron av min mor, som dog för mer än en månad sedan. Då jag hamnar bland andra blir jag därför som en kalv på grönbete.  Ohämmat börjar jag tala om allt möjligt, som en alkoholist som efter en tid av påtvingad nykterhet förlorar sig i ohämmad spritförtäring.

Under den gångna veckan har det hänt mig vid två tillfällen. Först då jag besökte en god vän, som emellanåt hyser och hävdar åsikter som tycks vara motsatta mina. Hos honom örlade jag vitt och brett om allt möjligt. Medan jag tumlade kring i åsiktshavet fann jag hur bra jag trivdes med att bemöta hans kritik och att komma med motargument, som säkerligen var såväl dunkelt tänkta, som sagda. I öppet och ärligt uppsåt luftade jag åsikter och bemöttes med mothugg - yttrade i samma anda. Så bör ett samtal fortlöpa; dynamiskt och spännande.  Till synes skilda uppfattningar konfronteras med varandra, stöts och blöts, finslipas och ombildas, uppeldade av god mat och fina drycker.  Djupdykningar ner i det undermedvetna, syftningar till dagsaktuella frågor, sådant vi läst och hört, men också gamla uppfattningar som oväntat hämtats upp ”ur tidens grums och mögel”. Vår djurart är förvisso Homo Sapiens, men även Homo Ludens, Den lekande människan och Homo Interlocutor, Den samtalande människan. Motsatsen kan vara plågsamt tigande eller än värre - en uppretad ovilja att lyssna, parad med en vägran att vika en tum från förutfattade meningar. Ett tillstånd som kan leda till skrik och våld. Att bli ignorerad eller ringaktad är plågsamt för oss flockdjur.

Några dagar efter ovannämnda middag samtalade jag med prästen som skulle förrätta min mors jordfästning. Det blev en lång dialog om livets mening, Guds när- och frånvaro, om estetik och dogmatik. Snart blev både jag och prästen djupt rörda. Vi fann att vi utifrån våra skilda ståndpunkter med lätthet kunde utbyta tankar och erfarenheter på ett tankeväckande sätt. En ömsesidig och oförbehållsam dialog kan bli till ett tillfälle då ljus från tidigare okända känslor och kunskaper bryter in vår tillvaro och lyser upp hjärnans förgätna vrår och skrymslen.

Sådana tankebanor förde mig till Platon (428 - 348 f.Kr), dialogernas mästare. Det grekiska διάλογος består av διά, dia , ”genom” och λόγος logos ett ord om finner sitt ursprung i λέγω, ”jag säger”. Man brukar säga att logos motsvaras av det vi kallar för ”ord”, men givetvis fördjupade de grekiska filosoferna begreppet. Först ut var Herakleitos, som menade att logos är människors försök att uttrycka vad vi tror vara universums inneboende ordning, de regler som styr hela skapelsen. Ett djur med vingar och fjädrar kallar vi ”fågel” och jämför det sedan med andra, liknande djur, varigenom vi tror oss ha kommit naturens ”ordning” på spår och använder orden för att beskriva och jämföra fåglar med andra namngivna väsen och beteenden. Vi har skapat ett mönster inom vilket begreppet ”fågel” har fått sin givna plats, sålunda har vi skapat ordning i kaos. Vi lever inom en väv av ord som vi delar med andra människor – ett språk. Språket innefattar all vår ”kunskap” och blir till en gemensam värld vi kallar logik. Det som inte ryms inom en sådan konstruktion blir ”ologiskt” och därmed obegripligt.

I dialogen Faidros träffar Sokrates i förbigående den unge Faidros, som upprymd efter en morgon i sällskap med vältalaren Lysias beslutat sig för att ta en promenad ”utanför murarna” för att där samla sina tankar. Inför den betydligt äldre Sokrates hyllar Faidros Lysias fenomenala vältalighet och berättar entusiastisk hur Lysias med bländande retorik förklarat varför en äldre älskare egentligen inte behöver älska objektet för sin passion, att en förnuftsmässigt baserad och klarsynt relation är att föredra.

Talet var så välformulerat att Faidros sökt sig till ensamheten för att erinra sig dess detaljer. Sokrates ber Faidros upprepa talets höjdpunkter, men denne förklarar att det klarar han inte av. Sokrates upptäcker då att ynglingen under mantelvecken fumlar med en skriftrulle och förstår att han bär med sig det nedskrivna talet och lyckas övertala Faidros att läsa upp det för honom.

Genom Platons friska och smidiga berättande förflyttas vi till en förgången, främmande värld i vilken förmögna män ägnade en stor del av sin tid åt vinindränkta gästabud, där gossekärleken frodades, medan kvinnor och slavar enbart skymtade i periferin, förnekade de flesta av sina mänskliga och medborgerliga rättigheter.

Men, det är en värld där de skildrade männen yttrar sig vältaligt och delger oss tankegångar som efter mer än tvåtusen år kan få oss att tro att de inte alls är oss så främmande. Dessutom framstår flera av dem som ovanligt förnuftiga människor, inte minst den skarpsinnige och tolerante Sokrates.

Med säkra penndrag frambesvärjer Platon genom sin perfekt kontrollerade dialogform ett arkadiskt landskap som inramning till Faidros och Sokrates stimulerande samtal kring kärlek, skiftande uppfattningar och skrivkonstens begränsningar:

Vid Hera, vilket härligt rastställe! Platanen är hög, kronan bred, kyskhetsträdet står högrest med underbar skugga och när det blommar får det hela platsen att dofta så ljuvligt. Ur den härliga källan under platanen strömmar det svalkande vatten – det känns på foten […] Du märker hur underbart ljuvligt det fläktar! Det är sommarens melodiska sång som besvarar cikadornas kör. Men, det finaste av allt är det här gräset: det bildar en så mjuk sluttning att det blir ett idealiskt stöd för huvudet när man lägger sig ner.

De slår sig ner i det frodiga gräset vid den porlande källan. Faidros läser andäktigt upp Lysias tal. Sokrates hyllar dess ordval och komposition, men vi finner snart att han anser det vara skickligt hopkommet som ett exempel på vältalighet, men att det är en ytlig skapelse. Ett hantverk utan djup eller mening, som genom snillrikt upprepade och varierade fraser inte säger något av värde. Sokrates kritik gör Faidros upprörd och han ber honom hålla ett bättre tal. Sokrates låtsas vara ovillig men är egentligen inte nödbedd utan levererar snabbt inte ett, utan två tal, som vart och ett krossar Lysias argument.

I sitt första tal liknar Sokrates kärleken vid ett vanvett som inte kan behärskas genom förnuft och beräkning. Trots att Sokrates ofta hävdat att retorik i stort sett är värdelös, en publikfriande inställsamhet, jämförbar med kockarnas och kosmetologernas färdigheter, så bygger han sitt tal på strikt retoriska regler. Sokrates tystnar dock snart. Han känner obehag inför sin känslolösa argumentation och vill gå sin väg. Faidros övertalar honom att stanna och Sokrates beslutar då att ”rena sig” genom att uttrycka sina känslor på ett är ärligare sätt. Han kastar sig in i mytskapande kring själens kosmiska flykt, genom vilken den lyckas frigöra sig från kroppsfixering. I sin strävan efter att släcka sina våldsamma begär lyfts älskaren genom sin kärlek bortom vardagslivets begränsningar och inskränkta ofullständiga förklaringar.

Det grekiska μῦθος, mýthos, kan sägas motsvaras av ordet ”saga”, men hos Platon är det mycket mer än så. För honom blir mytberättande ett sätt att förenkla och tydliggöra filosofiska resonemang. Liksom religiösa läromästare, exempelvis Jesus, Buddha och Muhammed, använder han sig av berättelser och legender för att göra sitt budskap mer förståeligt. Likt dem skapar Sokrates egna myter. ”Kärleken” befinner sig som en ”myt” bortom gott och ont, bortom sant och falskt. Myter utgör bilder, tolkningar av vår existens, av kosmos och endast genom dem kan kärleken åskådliggöras.

I sitt andra tal till Faidros beskriver Sokrates kärlek som själens strävan att frigöra sig från de fjättrar som skapas av det vi kallar ”verklighet”. Genom kärleken söker själen sina förlorade vingar. Den vill ge sig hän åt en strävan efter det goda och sköna, glömma att den är en främling på jorden.

Hos begränsade cyniker som Lysias förnedras kärleken till att bli en kroppslig drift, likt hunger blir den till en impuls som kan en tid kan mättas, innan den åter gör sig påmind. Hos en sann filosof, en vän av visdom, är förälskelse något helt annat. Ett minne av den kosmiska tidlöshet som vi alla en gång utgjorde en del av. Ett frigjort tillstånd inom vilket vi glömmer vår alldagliga strävan och oro. Genom kärleken förmår vi ingjuta känslor av lycka och harmoni, både hos oss själva och den vi älskar. Varje själ söker en vän som påminner om den gud som varit dess ledsagare under det kosmiska liv som föregick det liv vi nu lever.

Bortsett från kärlekslyckan, som dessvärre har en tendens att vara obeständig, är det svårt att finna den lycksalighet som dväljs bortom vår beklagansvärda vardagstillvaro. Kanske kunde poesin, musiken och konsten, som Sokrates möjligen var väl förtrogen med eftersom traditionen gör honom till stenhuggare och skulptör, ge oss en inblick i den lycka och harmoni som döljer sig bortom vår existens. Men även sådana insikter och njutningar som konsten och litteraturen kan skänka ärobeständiga. Platon tycks ringakta konsten och betrakta den som en chimär, ett övergående rus. I Faidros låter han Sokrates hävda att det är strävan efter skönhet och godhet som räddar oss från att dras ner i förtvivlans och ondskans fördärv.

Musik och konst kan inte direkt besvara våra frågor. Liksom vetenskap och matematik kan estetik enbart beskriva och förenkla. Platons tvivel på skriftspråket tycks basera sig på samma känsla av otillräcklighet. Likväl var han en ytterst produktiv författare. I Faidros skriver Platon att:

En filosof skriver för att förströ sig och för att på sin ålders dagar ha ett stöd för minnet – han skriver för sig själv och för var och en som vandrar samma väg som han själv.

Att ha sällskap på vägen - dialog, möten och samvaro är den lättast framkomliga vägen mot insikt. Som kärlek när den är som bäst – ett själarnas samtal och samförstånd. Skriftspråk har en mängd tillkortakommanden som samtalet inte har. En skriven text kan inte ändra sig. Den säger samma sak varje gång vi läser den. Om den vid olika tillfällen framstår annorlunda beror inte på texten – det är våra liv, erfarenheter och möten med andra som ändrar dess betydelse. Enligt Platon har en skriven text mycket gemensamt med en målning vars gestalter tiger, men som vi vid skilda tillfällen tolkar på olika sätt.

Skrivna texter svarar inte på tilltal och de kan heller inte söka upp oss. De utgör förvisso ett hjälpmedel i vårt sökande efter harmoni och lycka, men det är nära kontakt med andra människor som hjälper och styrker oss. Vår själ och andliga växt kräver dialogens värme och dynamik.

För att vara säker på sina skrifters slagkraft och nytta måste en författare läsa dem för vänner som förstår, som förmår kritisera eller hylla dem. I Faidros jämför Sokrates skrivna texter med en bondes ”Adonistträdgårdar”. Adonis var en fruktbarhetsgud och en viktig del av hans kult utgjordes av ”trädgårdar”. Det innebar att en bonde tog fröer från sina skördar och sådde dem i krukor som han sedan bevarade inomhus, vårdade och vattnade så att de sköt skott långt tidigare än sådden grodde på hans fält. Efter några veckor, då ”trädgårdarna” blivit frodiga och gröna i sina krukor, bars de av unga kvinnor under sång och dans ner till hav eller sjöar där de slungades ut i vattnet.

Sokrates förklarade att i jämförelse med samtal och dialoger var adonisträdgårdar som författares skrifter – drivhusprodukter vars nytta var liten i jämförelse med sådden ute på fälten, som bar ax och frukt till nytta för dem som sår och skördar, liksom för dem som får födan till del.

Dessutom tillkommer en annan svårighet med det skrivna ordet. En författare är oftast ensam och kan i allmänhet varken få hjälp med eller reaktion på sitt skrivande. Under ett samtal föds ständigt nya tankar och deras formulering blir betydligt lättare då andra hjälper dig på traven, alltmedan författande kräver konstskicklighet, kunskap om språket och dess olika uttrycksmöjligheter, kännedom om målgruppen och möjligheterna att bli publicerad. Något som kan få vem som helst att förtvivla och ge upp med sitt skrivande.  

Gunnar Ekelöf, gravt alkoholiserad och ångestbenägen förtvivlade ofta om sitt skrivande och klagade på det skrivna ordens otillräcklighet:

… jag och han hon det. vi börjar om, jag

och han hon det. vi börjar om. jag och han hon det. vi bör-

jar om. Jag och han hon det

vi börjar om

krossa bokstävlarna mellan tänderna gäspa vokaler, el-

den brinner i helvete kräkas och spotta nu eller aldrig jag och

svindel du eller aldrig svindel nu eller aldrig.

 

 

I det forntida Egypten var skrivare priviligierade medborgare och skriften helig. Ordet hieoroglyf är grekiska och betyder ”heligt tecken”, antagligen en överföring av den egyptiska beteckningen på skrift - Guds ord. Gud är singular och det är då möjligt att guden i fråga är Toth, medlare mellan gudarna och mellan gudar och människor. Han är alltings protokollförare, lagens upprätthållare, skriftens och skrivarnas gud. Toths uppgift är att se till att Universums regler följs, därigenom är han också matematikens och tidens gud. Det var Toth som förde skriften och datumkalendern till människorna. Toth var gift med Ma´at, sanningens, jämviktens, harmonins, lagens, moralens och rättvisans gudinna. Toth framställdes i allmänhet med en ibisfågels huvud, antagligen en allusion på att fågelns näbb liknar en halvmåne. Eftersom månen ansågs styra över tiden, mensturationscykler, tidvatten och månader, var Toth var även månens gud.

Vi har en tendens att betrakta forntiden som en period då människor levde långt ifrån varandra och kontakten var sparsam mellan de hettitiska, syriska, egyptiska, etruskiska och grekiska kultursfärerna. I själva verket var Medelhavsvärlden global även då – även under bronsåldern utbyttes handelsvaror och idéer mellan folk som bodde på vitt skilda ställen.

För några år sedan besökte jag och min hustru vår vän Hasan i Bodrum vid Egeiska havet. På stadens museum fick vi se vrakgods från ett skepp som fjortonhundra år f.Kr. hade förlist utanför Uluburun, ”Den stora udden”. Skepptypen och den medförda lasten, som bärgades mellan 1984 och 1994, antydde att fartyget seglat från en syrisk-palestinsk hamn. Varorna kom ursprungligen så långt bortifrån som Östersjökusten i norr till Afrika i söder, Sicilien och Sardinien i väst och Mesopotamien i öst. Likväl rörde det sig säkerligen om ett normalstort handelsfartyg. 

I lasten fanns tio ton koppar och ett ton bly från Cypern och Hettiterriket. 149 krukor från Syrien som innehöll glaskulor, oliver, stora mängder med terpentin (pistacia) och 175 små block med turkos- och lavendelfärgat glas från Egypten. Stockar av ebenholts, elefant- och flodhästbetar, sköldpaddsskal och strutsägg från Afrika. Oljelampor och målade krukor, i form av kvinno- och fårhuvuden från Palestina, kosmetikaskrin från Egypten, en trumpet, två dussin ringar gjorda av pärlemor, mängder med bärnstenspärlor från Östersjön. Smycken i guld och silver, pil- och spjutspetsar, klubbor och dolkar, svärd från Mykene och Italien, plogbillar, vikter, brynstenar, yxor och sågar. En komplett rustning från Mesopotamien. I krukorna fanns rester av mandlar, fikon, oliver, granatäpplen, vindruvor, kummin, tistelolja, sumak, koriander, pinjenötter och vete. Nedan syns en monter med en del av de olika smycken som kom från Egypten.

Grekland var alltså långt ifrån isolerat från sin omvärld och det är därför inte alls förvånande att egyptiska myter ibland dyker upp hos Platon. Exempelvis berättar han i sina dialoger Timaios och Kritias om den sägenomspunna ön Atlantis. Platon berättar att den grekiske lagstiftaren Solon fick höra om det försvunna öriket från präster vid Neiths tempel i Sais. Neith var en mäktig skapelsegudinna, som härskade över krig, jakt och vävnadskonst. Inom parentes sagt befinner sig just nu min yngsta dotter i Sais, som ligger i Nildeltat, där hon deltar i utgrävningar på jakt efter Neiths försvunna tempel. 

Platon anger noggrant var hans egyptiska myter kommer ifrån. Så berättar han i Faidros, i samband med sin kritik av skriftspråket, följande om den egyptiske guden Toth:

Vid Naukratis i Egypten fanns en gång, hörde jag, en av landets gamla gudar; den fågel som kallas ibis är helgad åt honom, och gudomen själv heter Theut. Han hade uppfunnit siffrorna, räkningen, geometrin och astronomin och dessutom brädspelet och tärningsspelet och så bokstäverna.

Naukratis var sedan början av 700-talet f.Kr. en grekisk handelsstad i Nildeltat och förblev under flera sekler den mest betydande grekiska kolonin i Egypten, med en intressant egyptisk-grekisk blandkultur. I modern tid har flera papyrusblad med grekiska texter grävts fram i Naukratis och det var länge söderut, i staden Oxyrhynchus, som man 1897 fann den äldsta, fragmentariska versionen av Faidros, som år 109 hade skrivits ner på ett papyrusark.

Platon och hans samtida kände säkert till de stora bibliotek som fanns i de egyptiska templen och som kallades Livets hus. Egypten betraktades av flera grekiska filosofer som ett visserligen främmande och exotiskt land, men med en uråldrig vishetstradition och de ansåg att en för dem så grundläggande vetenskap som matematik hade sitt ursprung där. De visste också att egyptierna var de första som använt sig av ett skriftspråk.

I Platons dialog berättar Sokrates att i en fjärran forntid hade guden Thot uppenbarat sig för en egyptisk farao vid namn Thamus. Thot berättade för faraonen om de uppfinningar han genom Thamus ville skänka till det egyptiska folket. Efter varje gåva gladde sig Thamus och hyllade gudens generositet. Slutligen presenterade Thot bokstäverna och förklarade:

Min konung! Om egyptierna lär sig det här blir de visare och mer minnesgoda, för det här har jag uppfunnit som en drog för minne och vishet.

Konungen svarade: - Mångkunnige Teuth! En kan framföda konstprodukter, en annan avgöra vilken skada och nytta de medför för dem som ska använda dem. Nu är du bokstävernas far, och av välvilja säger du att deras verkan är motsatsen till den verkliga. När man lär sig dem försummar man nämligen minnet, vilket leder till glömska, för i förlitan på skriften låter man sig påminnas av främmande tecken utifrån, inte inifrån av egen kraft. Du har alltså uppfunnit en drog som inte hjälper människan att stärka minnet, utan hjälper henne att påminna sig. Dina lärjungar ger du skenvishet, inte sann vishet.

 

Genom Thamus beskriver Platon skrift som en drog. Ordet han använder är farmakon, som kan betyda ”botemedel”, ”drog”, ”trollmedel” och ”gift” och Platon är väl medveten om ordets olika betydelser.  

Medveten om dess välfyllda bibliotek och uråldriga skrifttradition tycks Platon betrakta det egyptiska riket som en kultur som inte gynnade djärvhet, förändring och personliga initiativ, utan använde sina bevarade skrifter som en garanti för att gamla sedvänjor och stabilitet respekterades. I sin dialog Lagarna beskriver Platon den egyptiska konsten som statisk och styrd av hårda, oföränderliga lagar.

Du kommer att finna att deras konstverk är målade eller modellerade i samma former som de hade för tiotusen år sedan; detta är verkligen sant och ingen överdrift – deras forntida målningar och skulpturer är varken bättre eller sämre än de som skapas idag och är gjorda med exakt samma skicklighet.

Det är svårt att avgöra om Platon anser detta vara en fördel, eller tvärtom. Antingen menar han att det strikta regelverket förhindrar den mångfaldens förvirring som präglar hans samtids konst, eller att det, likt skriftspråket, förhindrar dynamik, individuellt tänkande och initiativkraft. Istället för att förlita sig på sin egen intelligens och förmåga anammar bokläsaren, liksom den egyptiske konstnären, fastställda tankesätt. Även om Platon själv var en produktiv författare tycks han betrakta sitt skrivande som en begränsning och poängterar att hans idol Sokrates inte skrev en enda rad, men likväl lyckades förändra tänkandet hos sina efterföljare.

Då jag läser Platon kommer jag att tänka på Skolverkets direktiv, dess påpekande av faran i att okritiskt ta till sig det väldiga informationsflöde som intranätet dränker oss i:

Att kunna kritiskt granska och värdera information är en förmåga som behövs i skolarbete, studier och som medborgare i ett informationssamhälle. Vi har material som ger dig som lärare och skolbibliotekarie fördjupade kunskaper kring hur digitala verktyg stödjer lärande. I det ingår också att arbeta med kritiska perspektiv till internetanvändning. Det handlar om hur du kan handleda elever i informationssökning och källkritik. Du får också arbeta med att anlägga kritiska perspektiv på algoritmer, sökning och sociala nätverkstjänster.

Det tycks som om Skolverket likt Platon anser att skrift måste kompletteras med dialog.

Flera hundra år före vår tideräknings början skrev egyptiska präster om den enorma mängd skrifter som fanns i omlopp redan då, främst bland dessa präster var Mantho som levde omkring 300 f.Kr. Enligt honom fanns det 36, 525 böcker som hade författats av Thot och bevarade i flera olika tempels livshus. Något som får mig att minnas Borges berättelse om Biblioteket i Babel, vars böcker rymmer alla möjliga kombinationer av bokstäver, skiljetecken och mellanrum. De flesta av bibliotekets anställda drivs genom sin desperation till förlamande letargi eller vansinne, medan andra "vars namn är avskydda” förstör alla de böcker de anser vara nonsens, samtidigt som de sökte efter en plats de kallade för den Karmosinröda Hexagonen, vars magiska böcker och deras illustrationer skulle ge ledtrådar till bibliotekets innersta kärna av vishet och kunskap. Andra söker på måfå efter vad de tror vara en bok som innehåller ett perfekt, ämnesindelat register över bibliotekets bokförråd. Vissa tror på existensen av en messiansk figur de kallar Bokens Människa, som har läst bibliotekets index, förstått det och därigenom kan förmedla essensen av bibliotekets samlade information. I sin jakt efter denna mytiska figur färdas de i grupper genom bibliotekets väldiga universum.

Flera egyptiska präster och skrivare trodde även de att det existerade en bok som kunde förklara universums uppbyggnad, mål och mening. De kallade den för Thots Bok och det berättades att den bland annat innehöll trollformler som gjorde att den som uttalade dem kunde förstå alla människors och djurs språk. Andra formler gjorde det möjligt att se solen, månen och stjärnorna i deras rätta gestalt, se alla gudar i deras härlighet och förstå alla Himlens, Jordens och Underjordens hemligheter.

Legenden om Thots Bok berättar om hur en av Ramses hundra söner, Setne Chaemwase, på sin jakt efter Toths Bok tränger sig in i den sedan sekler bortgångne Prins Neterkaptahs gravkammare, i vilken han finner Neterkaptahs mumie, vid vars sida han möter prinsens hustru, Ahweres Ka, gravvålnad. 

Ahwere berättar om sitt och makens sorgliga öde. Neterkaptah hade från en uråldrig präst fått veta att Toths Bok låg begravd under Nilens vatten vid en plats kallad Coptos. Där förvarades den stora papyrusrullen i en järnkista, som dolde en bronskista, som inneslöt ytterligare fem kistor av mullbärsträ, ebenholts, silver och guld. I utrymmet mellan varje kista kryllade det av skorpioner och ormar.

Tillsammans med Ahwere och deras treårige son Merib seglade Neterkaptah nerför Nilen till Coptos, där lyckades han dämma och omdirigera Nilens vatten så att bottnen frilades. På så sätt fann Neterkaptah kistan med Thots Bok. Hans fötter sjönk djupt ner i den våta sanden och han attackerades av horder med ormar och skorpioner, men lyckades genom mäktiga trollformler oskadliggöra ohyran. Men, inget bet på den jättelika orm som ringlade sig kring järnkistan, reste sig över den och med sina gifttänder högg efter Netrkaptah, som dock klöv den med sitt svärd. Knappt hade han hackat monstret i bitar förrän dessa åter förenade sig och ormen gick till anfall med stegrat raseri. Detta upprepades gång på gång tills Neterkaptah lyckades sprätta sand mellan de kluvna ormdelarna och på så sätt förhindra att de förenade sig på nytt. Ormen dog i våldsamma plågor. Med stor möda lyckades Neterkaptah bryta upp kistorna och kunde slutligen öppna papyrusrullen på vilken Thots Bok var skriven. Han fann trollformlen som gjorde att han förstod alla jordens språk och öven den som uppenbarade universums dolda sanningar för honom.

Den rasande Thot bad solguden Ra att förgöra den djärve skattplundraren – om en dödlig fick makt över universum genom uttalandet och tillämpandet av bokens magiska formler skulle Skapelsens ordning rubbas. Ra bländade därför Merib, Neterkaptahs son, så att han föll i Nilen och drunknade. Det gjorde även Ahwere då hon försökte rädda sin son och i sin förtvivlan kastade sig Neterkaptah efter dem och dog även han. Men, eftersom Neterkaptah hållit Thots bok tätt pressad mot sin kropp fick han med sig den in i graven.

Thot insåg att det skulle vara betydligt effektivare om hans bok skyddades av en människa som insett dess förödande kraft och som genom sitt exempel och stora kunskaper kunde avhålla andra människor från att missbruka dess kraft.  

Innan sin död hade Neterkaptah dessutom på papyrus skrivit en kopia av hela boken, smulat sönder den i öl, blandat det hela i vatten och druckit upp dekokten. Därigenom hade texten verkligen förvandlats till en drog som då den spred sig genom Neterkaptahs ådror förvandlade honom till slav under Thots vilja.  

I Neterkaptahs gravkammare lyssnar Setne Chaemwase andäktigt till Ahweres berättelse, men frestelsen blir honom övermäktig, han rycker till sig skriftrullen som ligger upprullad framför Neterkaptahs mumie, men innan han lyckas lämna gravkammaren ser han hur mumien reser sig upp, sliter guldmasken från sitt infallna ansikte och ropar: ”Du kommer snart tillbaka med boken med en kluven käpp i handen och en skål med rökelse på huvudet!”

Setne studerar intensivt den stulna boken, men innan han lärt sig de mäktiga trollformlerna möter han i Ptahs tempel en underskön kvinna, prästinnan Tabube, dotter till profeten Bastet av Ankhtawy. Setne blir förhäxad av hennes skönhet och gör allt hon begär för att få henne till sin. Tabube vill att Setne skänker alla sina rikedomar till henne och kräver även att han i hennes åsyn dödar sina arvingar, det vill säga sin hustru och deras döttrar. Galen av åtrå gör Setne gör Tabube till viljes. Vilande på divaner betraktar Tabube och Setne hur liken efter hans familj slits i stycken av kattor och hundar. Förblindad av lust som han är låter Setne det ske, men då han närmar sig den förföriska damens divan och försöker omfamna henne fylls hans händer med aska och allt omkring honom försvinner.

Setne finner sig ensam i öknen, halvt galen efter sitt fruktansvärda brott irrar han kring i ödemarken. Då uppenbarar sig en bärstol av ebenholts, buren av fyra nubier som ställer ner den bredvid Setne. Bärstolens ägare för undan dess förhängen och bjuder Setne att slå sig ner bredvid honom. Det är en storvuxen man i dyrbara kläder som leende lyssnar till Setnes berättelse om hur han för en kvinnas skull slaktat sina nära och kära. Den dyrbart klädde mannen förklarar då att Setnes hustru och döttrar lever. Allt var en illusion ämnad att lära honom en läxa, men den kommer att bli verklighet om Setne inte strör aska över sitt hår, placerar ett rökelsekar på huvudet och med en kluven käpp i handen återvänder till Neterkaptahs gravkammare och återlämnar Thots Bok. Plötsligt försvinner bärstolen och dess ägare. Setne är åter ensam i öknen, men skyndar tillbaka till Memfis. Han har förstått att mannen i bärstolem i själva verket var Thot.  Då Setne återvänt till gravkammaren och lämnat boken till Neterkaptahs mumie befaller den honom att söka upp liken efter sin hustru och son, ge dem en ståtlig begravning och föra deras mumier till gravkammaren. Med stor möda lyckas Setne göra vad Neterkaptah bett honom om, förbannelsen bryts och han kan återvända till sin hustru och sina döttrar.

Det som tycks mig märkligast i denna underliga berättelse är när Neterkaptah dricker den söndersmulade Thots Bok. Det tycks som om de skrivna orden är förvaringskärl för betydelser som sprider sig i ölen och fortplantar sig i Neterkatahs kropp.

När jag en gång i Mali frågade en marabut om männen vi betraktade i en moské, där de satt vaggande och läsande vid sina koranställ, verkligen begrep den arabiska texten de mumlade. Marabuten förklarade att de inte läste för att förstå, utan för att känna. Då de läste Guds ord på det språk han uppenbarat sina budskap kände de Hans närhet. Orden fyllde dem på samma sätt som kärleken fyller en förälskad man. Det var något bortom förstånd och förståelse. Orden innehöll en mening som inte kunde förklaras, något som får mig att tänka på inledningsorden i en dikt av den danska poeten Inger Christensen:

Jeg genkender atter

en lysning i sproget

de lukkede ord

som er till for at elskes

og gentages indtil det enkle.

 

Jag upptäcker åter

en glöd i språket

de låsta orden

gjorda att älskas

och upprepas intill det enkla.

 

 

Det är tveksamt om Platon trodde på gudarna, men han var tveklöst en religiös person som liksom Thots dyrkare var övertygad om att Universum styrdes av obönhörliga lagar. Vi kan genom förvärvad vishet skapa oss en uppfattning om hur dessa lagar fungerar – deras grund är kärleken till vår nästa, ett återsken av de tillstånd som rådde inom den perfekta sfär som vi människor ursprungligen är komna ifrån. För att göra vår jordiska tillvaro dräglig gäller det att genom förnuftet återskapa minnet av det ideala tillståndet, något som enbart kan ske i samspråk och samverkan med andra människor. Vi måste lära från varandra och det är enbart möjligt genom en öppen, osjälvisk dialog med andra människor. Skrifter är enbart ett hjälpmedel och behövs egentligen inte alls om vi förmår lära oss att respektera, lyssna och lära från de människor vi finner i vår omgivning.

En vacker tanke, men låt oss inte glömma att Platon levde i ett samhälle som gjorde stor skillnad mellan människor från olika samhällsklasser. Han var en elitist - slavar och kvinnor hade en underordnad plats i hans utopi. Och vad han än påstår och skriver, så talar böcker till mig, inte minst de han skrev. 

Bass, George F. (1987). "Oldest Known Shipwreck Reveals Splendors of the Bronze Age" i National Geographic, Vol. 172 no. 6. Borges, Jorge Luis (1998) Biblioteket i Babel. Stockholm: Bonniers. Christensen, Inger (1962) Lys. Köpenhamn: Gyldendals Forlag. Ekelöf, Gunnar (1962) sent på jorden med appendix 1962: En natt vid horisonten 1930 – 1932. Stockholm: Bonniers. Fowden, Garth (1993). The Egyptian Hermes: A Historical Approach to the Late Pagan Mind. Princeton University Press. Platon (2001) Skrifter. Bok 2. Stockholm: Atlantis. Harris, Geraldine (1985) Gudar & Faraoner i den egyptiska mytologin. Stockholm: Bokförlaget Legenda. Thesleff, Holger (1990) Platon. Lund: Pegas. Skolverket (2017) Källkritik. https://www.skolverket.se/skolutveckling/resurser-for-larande/kollakallan/kallkritik Szlezák, Thomas A. (1999) Platon och läsaren. Stockholm: Atlantis.

1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

BLOG LIST

Literature meets us somewhere between poetry and reality. While reading we are confined in ourselves, perceiving the text through the eyes and minds that life has created for us. I spend most of my time alone in our house, in the woods by the lake. For sure, I work three days a week at a...
Litteraturen möter oss någonstans mellan dikt och verklighet. Vi läser inneslutna i oss själva, ser genom de ögon livet skapat oss. Jag tillbringar det mesta av min tid ensam i vårt hus, i skogen vid sjön. Visserligen är jag tre dagar i veckan verksam på en skola i Landskrona, men där känner...
I had planned to clear the grounds around our house from twigs and fallen leaves. Accordingly, I went outside quite early in the morning. The sky was bright blue, though it soon became clouded and it did not take long before the rain poured down, preventing my outdoor activities. Back in the...
Jag hade tänkt rensa tomten från kvistar och löv. Gick upp tidigt. I gryningen sken solen och himlen var klarblå, men snart började det skya, det dröjde inte länge förrän regnet öste ner och förhindrade allt utearbete.  Flydde in i huset, gjorde en brasa och drog fram en bok ur hyllan. Det...
The weather changes from cold to relative varmth; sunshine, drizzle, floating clouds and starry nights. Yesterday, a milky white sky occasionally cracked up and turned into a dramatic spectacle when fast-gliding cloud formations allowed the sun, for a minute to two, to illuminate an autumn...
Vädret skiftar från kyla till relativ värme; solsken, duggregn och piskande skyfall. Igår sprack himlen emellanåt upp i dramatiska, snabbt framglidande molnformationer mellan vilka solen under någon minut förgyllde den höstliga prakten kring sjön. Jag öste båten och rodde ut. Kastvindar skapade...
Occasionally, I worry about my bad physical condition and increasing obesity. Do I keep on passing an age limit without really noticing it? Soon it will be difficult for me to bend down, it will be cumbersome to get up from an armchair, days will disappear without leaving much of a trace. I will...
Emellanåt oroar jag mig för dålig kondition och tilltagande fetma. Håller jag på att passera en åldersgräns, utan att märka det? Snart får jag svårt för att böja mig ner, det kommer att kosta på att stiga upp ur fåtöljen, dagarna svinner bort. Jag blir andfådd i trappor, huden skrynklas, håret...
My parents told me that I did not speak until I was more than three years old. This sounds somewhat strange to me, though considering that their children's development is close to heart of most parents, they were probably right. After opening my mouth for the first time to express comprehensible...
Mina föräldrar har berättat att jag inte talade förrän jag var mer än tre år. För mig låter det underligt, men med tanke på att deras barns utveckling står i centrum för de flesta goda föräldrar, så hade de säkert rätt. Märkligt är det dock, eftersom jag efter att ha öppnat munnen för att formulera...
Items: 1 - 10 of 187
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>