11/16/2017 13:38

The weather changes from cold to relative varmth; sunshine, drizzle, floating clouds and starry nights. Yesterday, a milky white sky occasionally cracked up and turned into a dramatic spectacle when fast-gliding cloud formations allowed the sun, for a minute to two, to illuminate an autumn splendour that was mirrored in the glass clear lake. I untied boat and rowed into the midst of nature. Sudden gusts of wind made glittering paths on the water surface and when clouds once again covered the sun, the lake turned into a black, glossy surface. The light rain showers did not last long and the tranquillity that followed them was soothing. Sometimes loneliness can be difficult, but on an autumn lake like ours it may be euphoric.

Nature provides forgetfulness - anxiety, abstractions, reading and politics are transformed into oblivious silence, strengthened by fresh fragrance and shimmering light. When I returned to our house, I came to think about myths and began browsing my books. Last week I spoke about myths and legends at school. On the lake I had realized how utterly insane they can be. I had told my class how myths can either be believed or denied. Some believe in their literal truth, others interpret them as allegorical descriptions of a complicated existence, others consider them to be nothing more than ridiculous fairy tales. I could also have pointed out that through the millennia people have died and killed because of myths. That many still behave like that. Myths can poison our brains, turn us into monsters, inspire us to torment others, despise and murder them. Why are we humans more attached to ridiculous generalizations and myths instead of trying to understand and make the best of the surrounding? Why are we imbued with violence and cruelty, while we ridicule love, compassion, understanding, and forgiveness? We are even afraid of using tender words, of exposing positive feelings, care and love.

Back to everyday life. Die Ewige Wiederkunft des Gleichen, the constant return of the same. Just as when I began writing my blog a few years ago, I am back on a train, heading to a school, this time in Landskrona, an old town by the sea, several miles from the woods where I live. I leave our house in darkness, it dawns while I am on my way to Lund, where I change trains for Landskrona. Several fellow passengers are picking on their mobiles, concentrated like hens in farmyard. Several of my students behave in the same manner during my lessons. Why? What I teach might be quite boring, but what constitutes the seductive information that people on the train and in school are succumbing to?

This morning I ended up next to peculiar persons. They were not picking on any mobiles phones. A young man had placed himself in front of me. He was dressed in black. Gaunt and pale. His sunken cheeks disappeared into a squarely trimmed, blonde beard. He hold onto a long broadsword he kept in a black leather sheath. Why? Was he a member of a medieval role-playing society? A teacher who was bringing with him a surprise for his students? A blacksmith on his way to sell a sword to a weapons collector? None of my mobile-picking fellow passengers rose their heads from their smartphones and wondered why a sword carrying man had been allowed to enter the train.

Was anyone thinking about the black-dressed twenty-year-old Anton Lundin Pettersson, who two years ago in a school of the Swedish town of Trollhättan had killed three persons with a sword? Did my fellow travellers not find it strange that a tall, serious man, with a vacant stare sat in front of me with a huge, medieval sword by his side? Not even the ticket inspector seemed to react to the presence of the pale man with a meter-long weapon. I remained silent as well.

By my side was an undersized lady, possibly in her thirties. Dressed in a light-red anorak she had a round, glowing red face, crowned with dry, platinum-coloured, unkempt hair that sprawled in all directions. The lady was deeply engaged in the reading of a Bible. Between her teeth she kept a yellow marker pen, which she occasionally took out of her mouth to underline something in the text. I glanced at the book and found that she had come to the end of it and thus assumed it was the Book of Revelation she devoted such an intense study. Perhaps she believed, as more than half of the United States´ inhabitants, that "the catastrophic events described in the Book of Revelation will occur", several of them are members the country's congress and senate, or serve within its mighty army.

Maybe she was member of a non-conformist congregation, or a sect? Probably she nurtured ideas similar to those of a mate of mine during my obligatory military service. In the military service we generally called each other by surnames, though some of us soon obtained various epithets and nicknames. Larsson, who exposed his Christian faith at any suitable or inappropriate time, regarded us with whom he shared his lodgings as "lost souls". Actually, I felt sorry for Larsson. He was different; big and strong, thin-haired but with ample body hair. Every morning and evening, he smeared his almost bald skull with some kind of lotion he assumed would promote hair growth, something that more than once made one or another of his roommates caution him: "Ufo! Be careful so you don´t spill that stuff on your body! "

Larsson was called Ufo, from Unidentified Flying Object, due to his permanently red-blossoming face and the fact that he used to rush forward as soon a commanding officer asked for a volunteer, or if he through some other means could make himself obsequious, not the least by reporting to our superiors if someone simulated illness, or had returned late after an evening leave.

Ufo was not particularly liked. I found it somewhat strange that he by persistently proclaiming his Christian faith faced an imminent risk of being bullied. Every evening Ufo claimed that he had to listen to a Christian radio channel, and then, in a loud voice, he said his evening prayers. This despite the fact that we, his roommates, grunted and complained. We demanded our right to listen to Stones or Santana. At an early stage, Ufo had to the authorities reported that some of us had tried to prevent him from exercising his faith. Even though the tone could be raw sometimes, I found my conscripted friends to be unusually nice and tolerant. Despite my pacifism I liked my obligatory military service, and to me my comrades did not at all appear as any "lost souls", but friendly and communicative. I learned a lot from them.

For sure, Ufo did not appreciate the occasionally crude bantering and the more often cordial camaraderie. He stubbornly persevered in his exclusion. Ufo could have acquired a new identity, "become one of us". For sure he realized that his life could have been far easier if he had refused to play his tragic role as a lamb among wolves. Perhaps we were cruel to him, but we were probably not as unpleasant as he imagined us to be. Ufo was so unique that we found it needless to tease him. That must have been one of the reasons to why no one had commented on Ufo´s wishful thinking: "You mock me and attack my faith. But one time I'll sit in the Kingdom of Heaven and revel in watching how you all you are being tormented for your sins, because that's how it is written." It happened that Ufo opened his thick Bible, filled with underlining and scribbled comments, to quote a passage providing God's approval of what Ufo had stated:

These are they who have come out of the great tribulation; they have washed their robes and made them white in the blood of the Lamb. Therefore, they are before the throne of God and serve him day and night in his temple; and he who sits on the throne will shelter them with his presence. Never again will they hunger; never again will they thirst. The sun will not beat down on them, nor any scorching heat. For the Lamb at the centre of the throne will be their shepherd; he will lead them to springs of living water. God will wipe away every tear from their eyes.

Since I met Ufo, I have sometimes wondered about the last book of the Bible, the terrible Book of Revelation, written by a frustrated Christian man who by Roman authorities had been relegated to the isolated island of Patmos in the Aegean Sea. There he sat and wrote letters to a number of congregations whose members he, as self-appointed spokesperson of God, either praised or condemned.

After rebuking the parishes, John's language became increasingly bewildering and visionary as he tells what he has seen after a gate had been opened to Heaven and a voice commanded: "Come up here and I will show you what happens next." Together with a chosen crowd, John is invited to stand by God's throne and witness how His wrath strikes the earth and its wretched inhabitants. Four demonic riders sweep down on the world. One of them has been commissioned to take peace from the earth so that people will kill each other and a long sword has been given to him. Another rider, who is “followed by the Kingdom of Death”, gains power over a quarter of the earth - to kill with sword and with famine and plague and through the wild beats of the earth. 

This while those who had been slaughtered for the sake of their faith were lying beneath an altar, crying out, "How long, Sovereign Lord, holy and true, until You judge the inhabitants of the earth and avenge our blood?" God answers to their pleading and continues to pour disasters and devastation over his own creation:

I saw heaven standing open and there before me was a white horse, whose rider is called Faithful and True. With justice he judges and wages war. His eyes are like blazing fire, and on his head are many crowns. He has a name written on him that no one knows but he himself. He is dressed in a robe dipped in blood, and his name is the Word of God. The armies of heaven were following him, riding on white horses and dressed in fine linen, white and clean.  Coming out of his mouth is a sharp sword with which to strike down the nations. “He will rule them with an iron sceptre.” He treads the winepress of the fury of the wrath of God Almighty. On his robe and on his thigh he has this name written: “King of Kings and Lord of Lords.”

Here we are far away from the poor construction worker from Nazareth. He who preached love and compassion as he spoke of forgiveness and declared that violence had to be countered by turning the other cheek: "for all who draw the sword will die by the sword." However in the Book of Revelation, he who is "like a son of man" carries a scythe which he uses to cut down his harvest.

The grapes were trampled in the winepress outside the city, and blood flowed from the winepress in a stream about 180 miles long and as high as a horse’s bridle.

The sea turns into blood. When darkness is not covering it, the sun scorches the earth. In indescribable pains the humans bite their tongues into bleeding flesh, carbuncles cover their bodies. The earth´s surface is cracked open by earthquakes, hail mixed with blood rain down from heaven, while falling stars kill off the suffering humans. One third of all trees and grass is charred, while one third of all creatures in the sea and the ships upon it perish. Armies of demons sack towns and ravish the fields.

On their heads they wore something like crowns of gold, and their faces resembled human faces. Their hair was like women's hair, and their teeth were like lions' teeth. They had breastplates of iron, and the sound of their wings was like the thundering of many horses and chariots rushing into battle. They had tails with stingers, like scorpions, and in their tails they had power to torment people for five months.

Even more deadly and terrifying armies appear from the east:

The number of the mounted troops was twice ten thousand times ten thousand. I heard their number. The horses and riders I saw in my vision looked like this: Their breastplates were fiery red, dark blue, and yellow as sulphur. The heads of the horses resembled the heads of lions, and out of their mouths came fire, smoke and sulphur. A third of mankind was killed by the three plagues of fire, smoke and sulphur that came out of their mouths.

False prophets, horrendous monsters, seductive prostitutes, evil bureaucrats emerge from all corners of the earth, from the depths of the sea and from the netherworld, to corrupt and mislead those whose faith is weak. They are killed off one by one. God cleanses the earth from all evildoers and heretics, rewarding His faithful with eternal bliss. He sits upon his throne and declares: ”Behold, I am making all things new!”

Hallelujah! Salvation and glory and power belong to our God, for true and just are His judgments. He has condemned the great prostitute who corrupted the earth by her adulteries. He has avenged on her the blood of his servants.

And those who served God "shall be kings forever and ever":

... and he will dwell with them. They will be his people, and God himself will be with them and be their God. He will wipe every tear from their eyes. There will be no more death or mourning or crying or pain, for the old order of things has passed away. […] Those who are victorious will inherit all this, and I will be their God and they will be my children. But the cowardly, the unbelieving, the vile, the murderers, the sexually immoral, those who practice magic arts, the idolaters and all liars--they will be consigned to the fiery lake of burning sulphur. This is the second death.

The son of miners D.H. Lawrence (1882 – 1930) regarded the Book of Revelation as "perhaps the most detestable of all the books of the Bible." When he died of tuberculosis only 45 years old, Lawrence had published nearly 50 books and after his death another ten were published posthumously, first of them was The Apocalypse, which Lawrence finished just before his death. The book was a final confrontation with the disgust he from early childhood had nurtured for all the sanctimony he had been showered with all through his life,

the pie-pie, mouthing, solemn, portentous way in which everybody read the Bible, whether it was parsons or teachers or ordinary persons. I dislike the “parson” voice through and through my bones. And this voice, I remember, was always at its worst when mouthing out some portion of Revelation.

He loathed the parsimonious imagery of the book, its absurd and cruel prophesies, so far removed from Jesus´s commandment: “love one another: just as I have loved you.” According to Lawrence, there were two types of Christianity, one characterized by tenderness and compassion and another one based on inflated self-assertion and hatred. The faith of the humiliated, fearsome, dissatisfied and failed ones. Those whose principal belief and hope was, "down with the strong and powerful and all the glory to the poor".

As a child, Lawrence had been amazed by the self-assurance of miners:

They certainly were not humble or apologetic. No. They came home from the pit and sat down to their dinners with a bang and their wives and daughters ran to wait on them quite cheerfully, and their sons obeyed them without overmuch resentment. The home was rough yet not unpleasant, and there was an odd sense of wild mystery or power about.

The dissenting miners believed they had been granted a certain force from above, like the socialists they were convinced that the future eventually belonged to them. These deeply religious miners gained strength from an assurance that from their persistence, hard toil, honesty and pride in their work they deserved a glorious reward after death. With atheist socialists and communists they shared a strong belief that a better world would come. It was so simple. The Book of Revelation had told them so, and strangely enough – Marx as well. However Lawrence did not believe neither in Christianity nor in socialism. He could not agree with the believers that

the weak and pseudo-humble are going to wipe all worldly power, glory and riches off the face of the earth, and then they, the truly weak, are going to reign. It will be a millennium of pseudo-humble saints, and gruesome to contemplate.

A popular, raw religiosity, not to be confused with any thoughtful, intellectually and emotionally founded faith. Lawrence felt disgust for the unilateral contempt directed towards all those who had ended up outside the community of righteous. He was repulsed by the blood-soaked hatred of the Book of Revelation with its joyful crowd of the blessed and the saved, reminding of the screaming and jubilant mob that had enjoyed the bloodbaths in Roman arenas. What had the ghastly Book of Revelation in common with Jesus´s teachings?

Well, there is certainly a lot of hardness and condemnation to be found in the New Testament, where for example St Matthew writes:

And he will send his angels with a loud trumpet call, and they will gather his elect from the four winds, from one end of the heavens to the other. […] there will be weeping and gnashing of teeth. […]Then he will say to those on his left, ‘Depart from me, you who are cursed, into the eternal fire prepared for the devil and his angels.

Who was this John who wrote down his revelations during a stay on the rocky island of Patmos? No one knows, though serious Bible scholars agree that it could neither have been "the disciple whom Jesus loved", nor the same man who wrote the Gospel of St. John. The  Book of Revelation was probably written during the reign of the Emperor Domitian (81-96 AD). An oppressive despot, who titled himself Dominus et Deus, Lord and God. A cruel opponent to the Christian faith. When he in his bedroom was cut down by four hired murderers, there were many who took a sigh of relief.

Much indicates that John was a Christian leader of Jewish background and as such he could have had personal experience of, or profound knowledge of such disasters as Jerusalem's destruction in 70 AD, the violent ending of the Jewish resistance movement in Masada by the year 74 and not the least recurrent, often bloody persecutions of Christians. It was a bitter man, with a strong hatred against the Roman superpower, who relished dreams of the punishment, suffering and massacres that would befall his enemies and all those who negated the Christian doctrine

At two church meetings, in Carthage 397 AD and Hippo 398 AD, it was finally decided which books were to be included in the New Testament. Most of the dismissed book were burned, destroyed or simply disappeared. During the sessions several voices were raised questioning the authenticity of the Book of Revelation.

Some fifty years earlier had the influential bishop Eusebius of Caesarea (265 – 340 AD) in his Ecclesiastical History mentioned several earlier Christian writers who had been suspicious of the Book of Revelation, foremost among them had been the venerated bishop Dionysius of Alexandria, who died 268 AD.  In no uncertain terms Dionysius had claimed that the Book of Revelation was a blatant forgery.

Nevertheless, the Book of Revelation passed the scrutiny and was included among the canonical books of the New Testament, perhaps according to Eusebius's view that "if so considered justified".

The Book of Revelation has had great implications for the development of Christian doctrine. For thousands of years, preachers have terrified their congregations with the sulphurous rantings of the bitter John. His book has been used to inspire "Christian warriors" to violence and massacres – crusaders, dictators, tyrants and murderous mobs have been motivated and enthused to participate in bloodbaths similar to those described in the awful Book of Revelation. Deus vult, "God wills" was the battle cry of the first Crusaders while, after conquering Jerusalem, they waded up to their ankles in blood. Gott mit uns, "God is with us" was the slogan of the Prussian and German armies from 1861 up until the end of World War II.

How unbelievable it may seem, millions of Christians still believe that John´s prophecies are true, either literally, or they convert the horses, demonic armies, false prophets, and fire from the sky into tanks, homosexuals, feminists, Communists or Muslims, the European Union, contemporary statesmen and nuclear bombs. Every year interpretations of that cracked book are spread in several hundred thousand copies, devoured and believed by pious people, who by friends and neighbours are considered to be sensible people and quite normal.

In the United States, and unfortunately elsewhere in the world, we find a host of high-ranking military leaders and decision-makers who consider themselves to be God's allies in a cosmic battle against moral decay and human evil. Fanatics and strategists enthusiastically backed by influential and economically strong "Christian organizations" with names like Moral Majority, Free Congress Foundation and Christian Coalition of America. Denial of human and civic rights, war on drugs and terrorists, or events in Iraq, Afghanistan and Iraq, are outfitted in prophetic language, while soldiers and politicians declare that their struggle is being supported by an ancient, vengeful and blood stained God and a rancorous Jesus far removed from the poor labourer who in the Gospels preached love, forgiveness and tolerance.

Similar phenomena poison other religions than Christianity. Unconfirmed myths and unfounded accusations are used as arguments for violating human rights, such as freedom of speech, free health care, fair distribution of resources and equal rights and dignity for both women and men. Under the cover of religion, it is argued that tradition and religious writings can be used to support oppression and ruthless violence, while a comfortable laissez-faire liberalism in the name of religious tolerance provides carte blanche to bigoted, in reality frightfully impious, so called “religious leaders” to spread their messages of hate and violence, while fomenting inhuman laws. Religious “independent” schools and intolerant religious communities enjoy Government support and can freely spread their poison into healthy minds of children and adolescents, turning them into idiots, killers and fanatics.

Recently, I read the Norwegian author Åsne Seierstad´s book Two Sisters. It tells the true story of how two intelligent, and originally well-behaved girls of Somalian descent in Norway became influenced by a lethal mixture of feelings of alienation and divine inspiration. They became ”radicalized” through the internet and by socially estranged, bewildered young men, or beard chewing old bigots, nurturing an unsound  hatred towards anything expect their own, twisted ideology. In our secularized consumption society it is free for anyone to lure confused, unprotected and immature youngsters into extremist pens. Young people seeking security and acceptance are offered affiliation, salvation and fellowship under God's all-powerful protection by wolves in sheep's clothing, who are well aware of the fact that the problems of modern youngsters do not stem from the assumption that they do not believe in anything, but that they believe in everything. Theses ravenous, “pious” beasts are well aware of and know how to exploit the difficulties of disconcerted youngsters, unable to make choices on their own. They know how easy it is to capture them through superficial, social media like Facebook, Instagram, Youtube and Twitter.

A few years ago, I read one of these books that place ants in my mind. Ants that continue to run around in my brain and sometimes appear in unexpected contexts. Recently I revisited such a book, José Ortega y Gasset´s (1883-1950) peculiar La rebelión de las masas, The Revolt of the Masses, from 1929.

Ortega y Gasset represents a type of writer who reminds me of philosophers such as Friedrich Nietzsche and Henri Bergson. They seduce me and make me enter a state of mind where I am guided by their writing style and odd opinions. I find myself in some kind of comforting labyrinth in which I do not know what is waiting for me around the next corner and thus I gradually lose my way completely. They are neither bird, nor fish. From time to time their opinions and observations come forth with dazzling clarity, but suddenly I feel as I have fallen into a whirlwind of follies. Are they demeaning elitists, or sincere fellows?

Ortega y Gasset declares that we live under the dictatorship of manipulative media. According to him, most of his contemporary statesmen were what he labelled as dangerous "mass people". A group of people that should not be confused with the "proletarian" category of class conflicts. A mass person cannot be categorized through his/her class belonging, s/he may be found in any social position, though mass people tend to be predominant among ruling/influential persons. They are worried by innovative and odd opinions, of ideas and behaviour that cannot be easily categorized, but require analysis and reflection to be understood. According to Ortega y Gasset, mass people are the new barbarians who through social media are conquering the world. For a mass person, only white or black exist. They despise any kind of nuances. Their own well-being becomes alpha and omega for their entire existence. In his Revolt of the Masses, Ortega y Gasset described the mass man as follows:

If the psychological structure of this mass man is considered in regard to its social effect we find the following: (1) he is possessed of an inborn and deep-seated belief that life should be easy, plentiful, without tragic limitations; thus the average individual is animated by a sense of power and success which (2) leads him to affirm himself just as he is, and to consider himself complete in his moral and intellectual being. This self-satisfaction leads him to deny any exterior authority, to refuse to listen, to evade submitting his opinions to judgment, and to avoid considering the views of others. He is driven to make his weight felt. He will tend to act as if only he and his kind exist in the world; and thus (3) he will involve himself in everything, putting forth his mediocre view, without hesitancy, reserve, reflection, or negotiation.

The mass man is like a spoiled child around whom the entire world is circling. He is foolish, but believes himself to represent simplicity and common sense. He does not realise that unique ideas and initiatives are created through critical thinking, by questioning generally accepted opinions, something that only outsiders are capable of doing. Mass people rely on rhetoric and general truths. They "say what people really think". A mass man moves around within his own limited sphere, unable to realise that "reality" is complex and diverse.

On the contrary, “true” philosophers, lack the self-assurance of mass men. They know their own limitations. They are dissatisfied and wounded, but honest. They are well aware of the fact that they lack something. That they are "amputated":

The essence of man is discontent, divine discontent; a sort of love without a beloved, the ache we feel in a member we no longer have.

Perfection and common sense do not exist. When we assume that we are perfect, we lose our humanity. We become fanatics, who hate and despise things and people we presume are imperfect. If we believe in an ideal state of being, we believe in a myth, something that does and cannot exist. Lack of doubt makes us ready to die and kill for a myth, a lie - we become fundamentalists, fanatics.

What made me remember Ortega y Gasset was what he wrote about the pain in a non-existent limb. Fundamentalists make us believe that we lack and worry about something that does not exist in reality and eventually convince us that we can reach a state of fictional bliss. The girls in Åsne Seierstad´s Two Sisters dress in niqab, learn the Qu´ran by heart and demand to be allowed to perform daily prayers in their home and in public spaces, while they implore their parents and brothers to change their lives, so they after death may dwell eternally in Paradise. They assure themselves and others that their own lives have a meaning, in reality the only meaningful existence which is available to a human being. They preach and plead to everyone around them that they must make amends and become like them. If they do so, not only their friends and acquaintances will become happier, but eventually will all virtuous persons serve the will of God. They followed their Qu´ran teacher's directives:

One - learn about Islam. Two - live in accordance with Islam. Three - teach others about Islam.

However, it was their teacher's interpretation of Islam that convinced the girls that his teachings was the right path to follow, just like the interpretation of Christianity by Christian fundamentalists allow them to forget compassion and practice forgiveness and instead wage war on dissidents, while they are forgiven the murder of a doctor who aborts a foetus, as well as they are free to condemn and punish  homosexuals. Their imaginary world order becomes more important than the reality they actually live in. Subsequently they wholeheartedly accept and adapt to the absurdities of fundamentalism and are ready to violate other people's lives and opinions.

In Seierstad´s book the girls' newfound faith makes them to cover their whole body - face, body, hands - with the black cloth and subject themselves to the will of and desires of "right-minded" men. “Men” who in many cases were adolescents, of whom some had been, and still were, criminals, though converted into Jihadists. Marginalized Norwegian youngsters who had been transformed into masters of life and death, willing to cuts throats, torture and massacre in the name of their newly acquired religious convictions. They became subjects to something non-existent, like being guided by the pain in a missing. A faith that made the girls accuse their beloved family of living in a state of "sin and ignorance." According to their distorted perceptions, the comfort and well-being their parents and brothers experienced in this world put their eternal life after death at stake.

A fanatic Islamist may find as much inspiration from the Qu´ran and the Hadiths as a fanatic Christian may find in the Bible, the Book of Revelation, and in the multitude of like-minded fundamentalists´ distorted interpretations of such texts. Within the Hadiths we may find the same sadistic variations of scourges and afflictions that will smite the unbelievers as those we find in the Book of Revelation. Stories about demons, chaos, confusion and destructive monsters. With similar enthusiasm as Christian fundamentalists, Islamist preachers may invoke fire, sulphur and limitless suffering, using prophesies to cope with their own bewilderment and to condemn their enemies. They terrify and inspire their herd of believers with sufferings in hell and glory in Paradise, where they will be rewarded after a life of hardship and sacrifices - as Joe Hill sang: “Work and pray, live on hay, you'll get pie in the sky when you die.”

Already in its first stanzas the Qur'an assures us that God gave it to his Prophet and that an ultimate judgment will come and separate the just from the unbelievers:

In the name of God, merciful to all, compassionate to each! Behold the Book! No trace of doubt in it. A guide to the pious, to those who believe in the Unseen, who perform prayer, and who spend from Our bounty; Those too who believe in what had been revealed to you, and what had been revealed before you, and who know for certain there is an afterlife. These are truly guided by their Lord; these are truly saved. As for the unbelievers, it is all the same if you warn or do not warn them: they will not believe. God has sealed up their hearts, their hearing and their vision with a shroud, and terrible punishment awaits them.

The ultimate judgment, as well as the corruption and chaos that will precede it, are mentioned and described in several places of the Qur´an, which among Muslims is considered to be the word of God, and thus immutable. However, pestilence and pains are mentioned in more detail in several of the Hadiths, i.e. the Prophet's deeds and opinions written down after His death.  Like the Book of Revelation of Christian Fundamentalists, such terrifying descriptions form an important part of the fundamentalist preaching that currently is spread through Islamic communities all over the world. In general, it can be said that the Hadiths are more open to different interpretations than the Qur'an. They received their written form during the two hundred years that followed the revelation of the Qur'an. The truth of some Hadiths may be questioned even by a righteous Muslim, but few would question that the Qur'an is God's own words conveyed through his messenger Muhammad:

Say: "If the whole of mankind and Jinns were to gather together to produce the like of this Qur'an they could not produce the like thereof even if they backed up each other with help and support. […] When you read the Quran, We place between you and those who do not believe in the Hereafter an invisible barrier. And We drape veils over their hearts, preventing them from understanding it, and heaviness in their ears. And when you mention your Lord alone in the Qur´an, they turn their backs in aversion. We know well what they listen to, when they listen to you, as they conspire, when the wrongdoers say, “You only follow a man bewitched.” Note what they compared you to. They are lost, and unable to find a way. And they say, “When we have become bones and fragments, shall we really be resurrected as a new creation?” Say, “Even if you become rocks or iron. Or some substance, which, in your minds, is even harder.” Then they will say, “Who will restore us?” Say, “The One who originated you the first time.” Then they will nod their heads at you, and say, “When will it be?” Say, “Perhaps it will be soon.”

However, despite beliefs in the absolute truth of the Qur'an, even the word of God is open to interpretation. We, with our human limitations, cannot imagine that we could be able to seize the scope of God's all-encompassing understanding and power. All we can do is to try to pair our faith with reason, we cannot interpret everything in the Holy Scriptures literally, but must use our own wisdom and through dialogues with others seek its essence:

It is He who revealed to you the Book. Some of its verses are definitive; they are the foundation of the Book, and others are unspecific. As for those in whose hearts is deviation, they follow the unspecific part, seeking dissent, and seeking to derive an interpretation. But none knows its interpretation except God and those firmly rooted in knowledge say, "We believe in it; all is from our Lord." But none recollects except those with understanding.

The final utterance is obviously something that fanatics seem to ignore completely, instead they find delight in descriptions of the suffering that will befall unbelievers during the final days of this world and preach that theirs is the perfect truth, which allows to support the oppression of women, exploitation of subjugated groups and the slaughter of unbelievers.

In Oslo, the Norwegian-Somali girls in Åsne Seierstad's book were "radicalized". Their chaotic existence became ordered and gradually obtained a meaning. The reason for their existence came to be their ultimate reward in Jannah, the Kingdom of Heaven. However, not only that - they signed up to a large number of credit institutions, received credit cards and over drafted their accounts by buying clothes and tickets. They left their family and were soon in Raqqa, IS’s centre, the hurricane's eye, where especially the volunteers, foreign Jihadists, had a privileged existence.

The girls´ desperate father did everything he could to get them back. Endangering his life, he repeatedly found himself in the lawless border areas between Syria and Turkey, where different fractions fought against each other; perhaps for their faith, but mostly about control, profit, power, money and survival. A reckless bloodbath in a No Man´s Land, where only those able to make a profit could survive, and not even then.

The father slipped further and further into despair, white lies, debt and dependency. He was supported by friends, Norwegian authorities and various news media, while becoming acquainted with business associates and even making friends among smugglers, gangsters and warlords in the Syrian border areas, but everything was in vain. The girls did not want to return home to Norway. They continued to live in their Raqqa bubble of intranet chatting, surrounded by all sorts of privileges and consumer goods, which the war provided them with. They continued to believe they were on the right side of the big final battle preceding Yawm ad-Dīn, the Doomsday. On their computers they watched movies staging the cutting of throats of unbelievers, their husbands´ fierce fighting and happily applauded it all – the kuffār was losing the battle for world rule. Talk about deception! As their compatriot Henrik Ibsen wrote in one of his tragedies: "Rob the average man of his life-illusion, and you rob him of his happiness at the same stroke."

Is it not high time not to eradicate our enemies? To pull ourselves together and finally learn to listen, see and understand. To preserve peace and love and not throw us into entangling webs of lies, myths and self-deception, which relentlessly are created around us, making us pay tribute to violence, human despair and fierce struggle. Why do we have to cling to ancient, brutal traditions advocating ruthless violence while callously inflicting suffering on others? Why not listen to a milder music? For example, the happiness we find by making friends, as Havamal, the Words of the High One´s author wrote about 900 AD.

Young and alone on a long road,

Once I lost my way;

Rich I felt when I found another,

Man rejoices in man.


Or sharing the joy and beauty of nature, as an anonymous Japanese poet wrote during the Nara Period (710-781 AD):

You may hate me –

I don´t demand your love.

But please, for once,

come to my garden to see

flowers blossom at my mandarin tree.


Auden, W.H. (2010) Havamal, Words of the High One. Whitefish, MT: Kessinger Publishing. Baigent, Michael (2010) Racing Towards Armageddon – The Three Great Religions and the Plot to End the World. San Francisco: HarperOne. Lawrence, D. H. (1996) Apocalypse. London: Penguin Classics. Ortega y Gasset, José (1957) The Revolt of the Masses. New York: W. W. Norton. 

11/02/2017 08:46

Vädret skiftar från kyla till relativ värme; solsken, duggregn och piskande skyfall. Igår sprack himlen emellanåt upp i dramatiska, snabbt framglidande molnformationer mellan vilka solen under någon minut förgyllde den höstliga prakten kring sjön. Jag öste båten och rodde ut. Kastvindar skapade vattrade stråk i vattenytan, som ömsom var svartblank, ömsom glittrade vit av gnistrande solblänk. Regnbyarna varade inte länge och stillheten som följde var rogivande. Ibland kan ensamheten tyckas svår, men på den höstliga sjön blev den euforisk.

Naturen skänkte glömska – ångest, abstraktioner, läsning och politik, förflyktigades i stillheten. Då jag återvänt till huset tänkte jag på myter, alltmedan jag bläddrade i mina böcker. Förra veckan talade jag om dem i skolan. På sjön hade jag insett hur vansinniga de kan vara. Inför klassen hade jag utbrett mig om hur myter antingen kan bli trodda, eller förnekade. Några tror på deras bokstavstrogna sanning, andra tolkar dem som allegoriska framställningar av komplicerade livsfrågor, en del betraktar dem som löjliga sagor. Jag kunde också ha påpekat att genom årtusenden har människor dödat och dött på grund av myter. Att de gör så fortfarande. Myter kan förgifta våra hjärnor, förvandla oss till monster, få oss att ringakta och förakta andra människor. Varför tror folk mer på generaliseringar och myter än på den verklighet som omger dem? Varför är vi så snara till våld och grymhet, än tillkärlek, förståelse och förlåtelse?

Åter till vardagen. Die Ewige Wiederkunft des Gleichen, livets ständiga återkomster. Som då jag för ett par år sedan började skriva min blogg sitter jag åter på ett tåg, på väg till en skola, denna gång i Landskrona. Stiger upp i mörker, dagen gryr först då jag på tåget väg reser till Malmö. Flera medpassagerare pickar på sina mobiler. Det gör även mina elever under lektionerna. Varför? Varav består den förföriska information de så lätt försjunker i?

I morse hamnade jag bredvid två udda personer som inte glodde på sina mobiler. Mitt emot mig hade en ung man placerat sig. Han var svartklädd, lång, blek och hade insjunkna kinder som avslutades i ett blont skägg. Den svartklädde blickade stint framför sig, vid sin sida hade han ett slagsvärd i svart läderfodral. Varför? Var han medlem i en rollspelande medeltidsförening? En lärare som bar med sig en överraskning för sina elever? En smed som skulle sälja svärdet till någon vapensamlare? Ingen av mina mobilblickande medpassagerare lyfte på huvudet och tycktes undra hur det kom sig att en svärdbeväpnad man hade tillåtits att stiga in i tåget.

Var det ingen som tänkte på den svartklädde tjugoettåringen Anton Lundin Pettersson, som den 22:e oktober 2015 uppenbarat sig på en skola i Trollhättan och med ett svärd huggit ihjäl tre personer? Hade min medpassagerare något liknande i sinnet, där han satt och stirrade tomt framför sig? Inte ens konduktören som rutinerat kontrollerade biljetterna tycktes reagera på att den bleke mannen hade ett meterlångt vapen vid sin sida. Även jag teg.

Bredvid mig satt en småvuxen dam, möjligen i trettioårsåldern. Klädd i ljusröd anorak hade hon ett runt, rödkindat ansikte, krönt med torrt, platinafärgat hår som okammat spretade åt alla håll. Damen var djupt försjunken i läsningen av en bibel, mellan tänderna höll hon en gul markeringspenna, som hon emellanåt tog ur munnen för att stryka under något textavsnitt. Jag sneglade mot boken och fann att hon kommit till slutet och antog därför att det var Uppenbarelseboken hon ägnade ett så intensivt studium. Kanske trodde hon, likt uppskattningsvis mer än hälften av USAs invånare att ”de katastrofala händelser som skildras i Uppenbarelseboken kommer att inträffa”, flera av dessa medlemmar i olika trossamfund sitter i landets kongress och senat, eller tjänstgör inom dess mäktiga armé.

Kanske var hon frireligiös? Likt en något påfrestande logementskamrat. I lumpen kallade vi varandra, likt befälen, i allmänhet vid efternamn, fast några av oss behäftades snart med olika epitet och öknamn. Larsson, som den hällörade malmöbon hette, exponerade i tid och otid sin kristna tro och betraktade oss som delade logement med honom som ”förtappade själar”. Egentligen var det synd om Larsson. Han var annorlunda; stor och kraftig, tunnhårig, men med kraftig kroppsbehåring. Varje morgon och kväll smorde han in sin kala hjässa med ett medel som skulle befrämja hårväxt, något som mer än en gång fick någon av logementskamraterna att utropa: ”Ufo! Akta så att du inte spiller!”

Larsson kallades Ufo efter Unidentified Flying Object, Oidentifierat flygande föremål, eftersom han med sitt permanent rödblossande ansikte kom framrusade då det gällde att anmäla sig som frivillig för något uppdrag, eller för att på annat sätt försöka ställa sig in hos befälet. Inte minst då det gällde att anmäla att någon av oss hade fejkat sjukdom, eller kommit försent tillbaka efter en kvällspermission.

Ufo var inte någon allmänt uppskattad person. Jag fann det märkligt att han inför den överhängande risken att bli mobbad framhärdade i sin kristna tro. Varje afton skulle Ufo tvunget lyssna på någon kristen radiokanal och därefter bad han med kraftig stämma sin aftonbön. Detta trots att rumskamraterna gnydde och klagade. Vi krävde vår rätt att få lyssna till Stones eller Santana. På ett tidigt stadium hade Ufo anmält att vissa av oss hade försökt hindra honom i hans trosutövning. Även om tonen emellanåt kunde vara rå, tyckte jag likväl att mina lumparkompisar var ovanligt trevliga och toleranta. Trots min pacifism trivdes jag under militärtjänsten och för mig framstod kamraterna inte alls som några ”förtappade själar”.

Ufo uppskattade säkerligen inte det gudlösa umgänget, men jag kan likväl inte förstå varför han så hårdnackat framhärdade i sitt utanförskap. I lumpen skulle Ufo ha kunnat skaffa sig en ny identitet, ”bli en av oss”. Säkerligen insåg han att tillvaron långt ifrån skulle bli lättare för honom om han envisades med att spela rollen av ett lamm bland vargar. Kanske var vi grymma mot honom, men egentligen var vi nog inte så speciellt otrevliga. Ufo var så pass speciell att vi fann det lönlöst att reta oss på honom. Därför var det ingen som kommenterade en förhoppning som Ufo ofta uttalade: ”Ni hånar ni mig, kränker mig och smutskastar min tro. Men, en gång skall jag sitta i Himmelriket och därifrån få njuta av att få se er plågas för era synder, ty så står det skrivet.” Det hände att Ufo slog upp sin vältummade bibel och citerade något avsnitt som gav Guds godkännande av vad Ufo yttrat och i vilket hans trogna anhängare hyllades: 

De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron och de tjänar honom dag och natt i hans tempel och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tält över dem. De skall inte längre hungra och inte längre törsta, varken solen eller någon annan hetta skall träffa dem. Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem fram till livets vattenkällor och Gud skall torka alla tårar från deras ögon.

Sedan jag mött Ufo har jag ibland funderat över Bibelns sista bok, den förskräckliga Johannes Uppenbarelse, skriven av en frustrerad kristen man, som av de romerska myndigheterna hade förvisats till den isolerade klippön Patmos i det Egeiska Havet. Där satt han och skrev brev till ett antal mindreasiatiska församlingar, vars medlemmar han, som Guds självutnämnda språkrör, antingen hyllade eller fördömde.

Efter att ha förmanat församlingarna blir Johannes språk alltmer förvirrat visionärt då han berättar hur han efter att ha sett en dörr stå öppen till himlen blivit befalld: ”Kom hit upp, så skall jag visa dig vad som sker härefter.” Tillsammans med en utvald skara får Johannes förtroendet att stående vid Guds tron få bevittna hur Hans vrede drabbar jordens fördömda. Fyra demoniska ryttare sveper fram över världen. Av dem har en eldröd ryttare givits uppdraget ”att ta freden från jorden så att människor skall slakta varandra, och ett långt svärd gavs åt honom.” En annan ryttare ”hade dödsriket i följe. De fick makt över en fjärdedel av jorden, till att döda med svärd och med svält och med pest och genom vilda djur på jorden.”

De som blivit slaktade för sin tros skull ligger däremot under ett altare och ropar: ”Hur länge, du helige och sannfärdige härskare skall du dröja med att hålla dom och utkräva hämnd för vårt blod på jordens invånare.” Gud blir dem inte svaret skyldig och öser katastrofer och förödelse över sin skapelse:

Och jag såg himlen öppen, och se: en vit häst, och han som satt på den kallas ”Trovärdig och sann”, och han dömer och strider rättfärdigt. Hans ögon var som eldslågor, på huvudet hade han många kronor, och på honom var ett namn skrivet som ingen känner utom han själv. Han var klädd i en mantel som doppats i blod och hans namn är ”Guds ord”. De himmelska härarna följde honom på vita hästar och är klädda i skinande vitt linne. Och ur hans mun kom ett skarpt svärd som han skall slå folken med, och han skall valla dem med en stav av järn, och han skall trampa vinpressen för Guds, allhärskarens, stränga vredes vin. Och han har ett namn skrivet på manteln och på låret: ”Konungarnas konung och herrarnas herre”.

Här är vi fjärran från den fattige byggnadssnickaren från Nasaret. Han som predikade människokärlek, som led för andra och talade om förlåtelse och medkänsla, att våld skulle bemötas genom att vända andra kinden till: ”Den som tar till svärd skall med svärd förgås.” Men i Uppenbarelseboken har han ”som var lik en människoson” i handen en vass skära med vilken han skall skörda

druvorna på jordens vinstock och kasta dem i Guds vredes stora vinpress. Och vinpressen trampades utanför staden, och blod kom från pressen och sextonhundra stadier därifrån stod det upp till betslet på hästarna.

Havet blir till blod, solen sveder jorden, när inte mörkret täcker den och människor biter sönder sina tungor i smärta, alltmedan bölder förtär dem. Jordbävningar skakar den uppsprickande jorden, hagel blandat med blod och fallande stjärnor dödar värnlösa människouslingar. Jorden ”bränns av”, en tredjedel av alla träd och allt gräs bränns upp, medan en tredjedel av alla väsen i havet dör och en tredjedel av fartygen går under. Demonarméer föröder städer och fält:

Deras ansikten var som människors ansikten. De hade hår som kvinnohår och deras tänder var som lejontänder. De hade bröstpansar som av järn och dånet från deras vingar var som dånet från många hästar och vagnar som stormar fram till strid. De hade stjärtar och gaddar som skorpioner och i stjärten ligger i deras makt att skada människorna i fem månader.

Andra arméer dyker upp från öster, än mer dödliga och fruktansvärda:

Antalet män i deras ryttarhär var tjugo tusen gånger tio tusen: jag hörde deras antal. Och så här såg jag hästarna och deras ryttare i min syn: de hade eldröda och blåsvarta och svavelgula harnesk, och hästarna hade huvuden som lejon och ur deras munnar kom eld och rök och svavel. En tredjedel av människorna dödades genom dessa tre plågor, elden, röken och svavlet, som kom ut ur deras munnar.

Falska profeter, vedervärdiga vidunder, förföriska prostituerade, ondskefulla byråkrater dyker upp från jordens alla hörn, ur havens djup och jordens avgrunder, för att korrumpera och vilseleda dem vars tro är svag. De avslöjas efterhand och Gud rensar jorden från allsköns patrask så att hans trogna skall kunna belönas med evig frid och glädje. Han sitter på sin tron och försäkrar: ”Se, jag gör allting nytt!”

Halleluja! Frälsningen och härligheten och makten finns hos vår Gud, ty sanna och rättfärdiga är hans domar. Han har dömt den stora skökan som fördärvade världen med sin otukt och han har utkrävt hämnd på henne för sina tjänares blod.

Och de som tjänat Gud ”skall vara kungar i evigheters evighet”:

Han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finna mer. […] Den som segrar skall vinna allt detta, och jag skall vara hans Gud och han skall vara min son, Men de fega och de otrogna och skändliga, mördare, horkarlar, trollkarlar, avgudadyrkare, och alla lögnare, deras plats är i sjön som brinner av eld och svavel, och det är den andra döden.

Gruvarbetarsonen D.H. Lawrence betraktade Uppenbarelseboken som ”kanske den mest avskyvärda boken av bibelns alla böcker.” Då han dog av tuberkulos 1930, endast 45 år gammal, hade Lawrence publicerat närmare 50 böcker och efter hans död blev ytterligare tio postumt publicerade, först av dem var Apocalypse, som han avslutat strax före sin död. Boken var en uppgörelse med den vämjelse han kände inför att alltifrån barnaåren ha översköljts med den

skatskrikiga, högtravande, olycksbådande predikotonen som alla använde då de läste ur bibeln, antingen de var präster, lärare, eller vanliga människor. Jag tycker illa om präströsten med hela min varelse och den rösten minns jag, var alltid värst när den basunerade ut något avsnitt ur ”Uppenbarelseboken”.

Han avskydde bibelbokens pråliga bildspråk, speciellt motbjudande genom sin orimliga förkonstling. Dess budskap så fjärran från Jesus och ”budet Älsken varandra!” Enligt Lawrence fanns det två typer av kristendom, en som präglas av ömhet och medkänsla och en annan baserad på uppblåst självförhävdelse; de förödmjukades, nertrampades, missnöjdas och misslyckades revanschlust. Uppenbarelsebokens budskap var enligt Lawrence ”ner med de starka och mäktiga och ära vare de fattiga”.

Som barn hade Lawrence förundrats över gruvarbetarnas ”säregna självsäkerhet”. De obildades självhävdelse. När de kom hem från gruvan var de varken ödmjuka eller undfallande. De satte sig med en duns vid middagsbordet, där de ödmjukt vördades och betjänades av hustru och barn. Enligt Lawrence var det en primitiv värld, fast egentligen var den inte speciellt grym och hård, ”det vilade en säregen stämning av otämjt mysterium och kraft” över livet i de engelska gruvsamhällena. De frikyrkliga gruvarbetarna trodde att de tilldelats en smula obändig kraft från ovan, medan socialisterna var övertygade om att framtiden tillhörde den. De religiösa hämtade styrka från förvissningen om att de i sin arbetsstolthet och ärliga strävan förtjänade en belöning efter döden, eller vid den yttersta dom som snart skulle komma. En tro på en bättre värld som de delade med socialister och kommunister. 

Så enkelt var det. Det förkunnade Uppenbarelseboken och det skrev Marx. Men Lawrence trodde varken på kristendom eller socialism:

De svaga och föregivet ödmjuka skall sopa all världslig makt, ära och rikedom från jordens yta, och sedan skall de, de sant svaga, regera. Det kommer att bli ett tusenårsrike av falskt ödmjuka helgon, fruktansvärt att tänka på.

En folklig, rå religiositet, inte att förväxla med någon genomtänkt, intellektuellt och emotionellt grundad tro. ”Vi, de rättfärdiga, skall sätta er på plats, alla ni rika, mäktiga förtryckare. Vi skall sätta er på plats, otrogna hädare, babylonier och skökor, ner till helvetet och svavlet med er!” Lawrence kände avsmak inför allt ensidigt förakt för sådana som hamnat utanför de rättänkandes sfär. Han vämjdes av Uppenbarelsebokens blodindränkta hat och de frommas skadeglädje, så lik den skriande och jublande pöbel som på de romerska arenorna hade avnjutit gladiatorspelens blodbad. Vad hade den hiskliga Uppenbarelseboken med Jesu lära att göra?

Mja, det finns visserligen en del hårdhet och fördömanden även hos Matteusevangeliets Jesus som bland annat säger att:

Han skall sända ut sina änglar vid ljudet av en stor basun, och de skall samla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlens ena gräns till den andra. […] det skall bli ett lidande vars like inte har funnits från världens början till denna dag och inte heller kommer att finnas. […] Sedan skall han säga till dem som stå till vänster: ”Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar.”

Uppenbarelsebokens detaljrika sadism saknas dock.

Vem var då denne Johannes som skrev ner sina uppenbarelser under sin vistelse på ön Patmos? Ingen vet, men seriösa bibelforskare tycks vara ense om att det inte kunde ha varit ”den lärjunge som Jesus älskade” och inte samme man som författade Johannesevangeliet. Det tycks som om boken skrevs under kejsar Domitianus regeringstid (81 - 96 e.Kr.). En förtryckande despot som lagt sig till med titeln Dominus et Deus, Herre och Gud. En rabiat kristendomsmotståndare som deklarerat nolltolerans mot den nya religionen. Då han av fyra lejda mördare i sitt sovrum knivhöggs till döds var det många som drog en lättnadens suck.

Mycket tyder på att Johannes var en kristen församlingsledare med judisk bakgrund och som sådan skulle han kunna ha haft personliga erfarenheter av, eller djup kunskap om sådana katastrofer som Jerusalems förstörelse år 70 e.Kr., krossandet av den judiska motståndsrörelsens sista fäste i Masada år 74 och inte minst av flera blodiga förföljelser av kristna som blossade upp med jämna mellanrum. Det var en bitter man, med ett väl närt hat mot den romerska övermakten som på sin förvisningsö frossade i drömmar om de straff, lidanden och massakrer sim skulle drabba hans fiender och alla de som inte omvänt sig till den kristna läran.

Vid två kyrkomöten, i Hippo 398 och Kartago 397, fastställdes slutgiltigt vilka böcker som skulle ingå i det Nya Testamentet. De flesta av de som slopades brändes, förstördes eller försvann. Flera röster höjdes som öppet betvivlade Uppenbarelsebokens äkthet. Den klarade dock prövningen och inkluderades bland de kanoniska böckerna, kanske i enlighet med kyrkofaderns Eusebius uppfattning att ”om så anses befogat” kunde Johannes Uppenbarelse innefattas av Nya testamentet. Han påpekade dock att skriften har ”förkastats av vissa medan andra inkluderar den bland sina sanktionerade skrifter”. Flera östkyrkliga församlingar, som sedermera fördömdes, accepterade den dock inte.

Trots tvivel på bokens äkthet och förundran inför den skoningslöse, hämndlystne Gud som skildras i Uppenbarelseboken har fått en mycket stor betydelse för utformningen av den kristna läran. I tusentals år har predikanter skrämt sin församlingar från vettet har med dess svavelosande hämningslöshet och Uppenbarelseboken har ofta använts för att eggat ”Kristi stridsmän” till våld och massakrer – korsfarare, ordensriddare, bondeledare och legoknektar har genom Uppenbarelseboken motiverats och inspirerats till ofattbara blodbad. Deus vult, ”Gud vill det”, var de första korsfararnas stridsrop medan de efter att ha erövrat Jerusalem vadade upp till anklarna i blod. Gott mit uns, ”Gud är med oss”, var de preussiska och tyska arméernas slagord från och med 1861 och fram till Andra världskrigets slut.   

Hur otroligt det en kan tyckas inspirerar Uppenbarelseboken fortfarande troende till förhoppningar om att dess vansinniga profetior är sanna, antingen bokstavligt, eller så omskapas hästar, demoniska arméer, vidunder, falska profeter och eld från skyn till stridsvagnar, homosexuella, feminister, kommunister eller muslimer, Europeiska Unionen, samtida statsmän och atombomber. Varje år utkommer tusentals tolkningar av den galna boken i mångmiljonupplagor. De slukas och blir trodda av fromma personer, som av vänner och grannar betraktas som sansade och normala.

I USA, och dessvärre även på andra håll i världen, finner vi en mängd högt uppsatta militära ledare och beslutsfattare som anser sig vara Guds redskap i en kosmisk strid mot moraliskt förfall och mänsklig ondska. Fanatiker och strateger som entusiastiskt backas upp av inflytelserika och ekonomiskt starka ”kristna organisationer” med namn som Moral Majority, Free Congress Foundation och Christan Coalition of America. Förnekande av medborgerliga rättigheter, krig mot droger och terrorister, eller händelseutvecklingen i Irak, Afghanistan och Irak kläds i ett språkbruk och föregivet gudomligt sken som snarast för tankarna till Jahves hänsynslösa, gammaltestamentliga raseri, eller den blodbesudlade Jesus framfart i Uppenbarelseboken, än till den fattige frälsare som i evangelierna predikade kärlek, förlåtelse och tolerans.

Liknande fenomen förgiftar även andra religioner. Obekräftade myter och amsagor används ostraffat som argument för att kränka mänskliga rättigheter, som yttrandefrihet, fri hälsovård, rättvis resursfördelning och kvinnors och mäns jämlika rätt och värdighet. Under religionens täckmantel hävdas att tradition och hjärndöda skrifter kan användas som försvar av människovidrigt förtryck, alltmedan en bekväm och ryggradslös laissez-faire liberalism ger förstockade mörkmän carte blanche att ostraffat utöva sin kränkande, skadliga verksamhet i namn av religiös tolerans. Religiösa friskolor och intoleranta trossamfund åtnjuter statsstöd och kan i godan ro sprida sitt gift i barns och ungdomars friska sinnen och förvandla dem till idioter, mördare och fanatiker.

Läste nyligen Åsne Seierstads bok Två Systrar, som skildrar hur två intelligenta och duktiga flickor med somaliskt ursprung i Norge förstärks i sina känslor av utanförskap och utvaldhet. De ”radikaliseras” genom nätet och av missanpassade, förvirrade unga män, eller skäggtuggande gubbar, med inpyrt hat mot allt annat än sin egen fanatism. I vårt sekulariserade konsumtionssamhälle står det fritt för vem som helst att locka förvirrade, utsatta och omogna ungdomar in i sina förrädiska fanatismfållor. Unga människor som söker trygghet och acceptans, erbjuds tillhörighet, frälsning och gemenskap under Guds allsmäktiga beskydd. Bedragna av ulvar i fårakläder. som är väl medvetna om att den moderna människans problem inte består i att hon inte tror på någonting, utan att hon tror på allt. De känner och utnyttjar förvirrade ungdomars svårigheter att göra val på egen hand. De vet hur lätt det är att fånga dem med nät som slungats ut på Facebook, Instagram, Youtube och Twitter.

För några år sedan läste jag en av dessa böcker som sätter myror i huvudet på mig. Myror som fortsätter löpa kring i hjärnans irrgångar och ibland dyker upp i de mest oväntade sammanhang. Nyligen återbesökte jag José Ortega y Gassets (1883-1950) underliga bok La rebelión de las masas, Massornas Uppror, från 1929.

Ortega y Gasset representerar en typ av författare som för mig även företräds av filosofer som Friedrich Nietzsche och Henri Bergson. De vaggar in mig i ett lulligt tillstånd där jag förförs av deras stil och åsikter. Samtidigt finner jag att jag hamnat i en behaglig labyrint, där jag inte vet vad som väntar bakom nästa hörn, men som jag efterhand får allt svårare att hitta ut ur. De är varken fågel eller fisk. Emellanåt framstår deras åsikter och iakttagelser med bländande klarhet, men plötsligt tycker jag mig ha hamnat i ett gungfly av flummigheter. Är de människoföraktande elitister, eller uppriktiga och plågade medbröder?

Ortega y Gasset anser att vi lever under en mediokritetens diktatur. Enligt honom var de flesta av hans samtids statsmän ”massmänniskor”. De tillhörde en grupp personer som inte bör förväxlas med klasskonfliktens ”proletärer”. En massmänniska kan inte karaktäriseras utifrån sin klasstillhörighet, man finner dem i alla samhällspositioner, fast de är vanligast förkommande bland härskande/inflytelserika personer. De oroas av nyskapande och udda åsikter, av sådant som inte kan kategoriseras, utan kräver analys och eftertanke för att kunna förstås. Massmänniskor är de nya barbarerna som genom sociala medier är i färd med att erövra världen. För en massmänniska finns enbart vitt eller svart, de misstror nyanseringar. Deras eget välbefinnande blir till a och o för tillvaron. I Massornas uppror beskrev Ortega massmänniskan på följande sätt:

Om vi betraktar en massmänniskas mest framträdande psykologiska egenskaper finner vi följande: (1) en medfödd, genomgripande tro på att livet bör vara enkelt, lyckligt och framgångsrikt, utan tragiska begränsningar. En tillvaro präglad av god ekonomi, makt och framgång, som i sin tur (2) leder till en bekräftelse av en individs sanna jag. Massmännsikan betraktar sig som en i moraliskt och intellektuellt avseende komplett människa. En självhävdelse som hos en massmänniska leder till ett förnekande av all yttre påverkan som kan rubba hans övertygelser. I fruktan för att få sina åsikter prövade och bedömda vill han inte lyssna och ignorerar andra människors åsikter. Samtidigt behärskas massmänniskan av en drift att övertyga andra om sin egen förträfflighet. Massmänniskan anser att egentligen existerar enbart sådana människor som han, alla andra är onormala. Därigenom (3) blandar sig massmänniskan i allt, exponerar sina mediokra åsikter, helt i avsaknad av tvivel, reservation, reflektion och försonlighet.

Massmänniskan är som ett bortskämt barn kring vilket allting kretsar. Han är enfaldig, men tror sig representera enkelhet och sunt förnuft. Unika idéer och initiativ skapas genom kritiskt tänkande och ifrågasättandet av vedertagna åsikter, något som enbart outsiders är kapabla att göra. Massmänniskor förlitar sig däremot på retorik och allmänna sanningar. De ”säger vad folk verkligen tycker och tänker”. Massmänniskan rör sig inom sin begränsade sfär, oförmögen att inse att verkligheten är komplicerad och mångskiftande. Undantagsmänniskor, de sanna filosoferna, saknar massmänniskans självgodhet. De känner sina begränsningar, är såväl missnöjda som skadade, men ärliga. De är medvetna om att de saknar något. De är ”amputerade”.

Människans sanna väsen är baserat på missnöje, ett gudomligt missnöje; en form av kärlek där den älskade saknas, som att känna smärta i en förlorad lem, något vi aldrig kan få tillbaka.

Perfektion och sunt förnuft existerar inte. Då vi tror vi oss vara perfekta, förlorar vi vår mänsklighet. Vi blir till fanatiker som hatar och föraktar sådant som är ofullkomligt. Tror vi på ett idealt tillstånd tror vi på en myt, något som inte existerar. Bristen på tvivel gör oss beredda att dö och döda för en myt, en lögn – vi blir till fundamentalister, fanatiker.

Vad som kom mig att minnas Ortega y Gasset var vad han skrivit om smärtan i en icke existerande lem. Fundamentalister får oss att känna saknad efter och oro inför något som inte existerar. Flickorna i Åsne Seierstads Två systrar klär sig i niqab, lär sig Koranen utantill och kräver att få utföra de dagliga bönerna i hemmet och det offentliga rummet, samtidigt som de bönfaller sina föräldrar och bröder att de måste förändra sina liv. De försäkrar sig själva och andra att deras egna liv har fått en mening och predikar för alla i sin omgivning att de måste göra bättring och bli som de. Då kommer inte enbart deras vänner och bekanta att bli lyckligare, utan även goda människor som tjänar en högre makts mål och vilja. De följde sin koranlärares direktiv:

Ett – att lära sig om Islam. Två – att leva i enlighet med Islam. Tre – att undervisa andra människor om Islam.

Men det var deras lärares tolkning av Islam som gällde, likaväl som en kristen fundamentalists tolkning av kristendomen innebär att han mycket väl kan föra krig, men bli förlåten ett mord på en läkare som aborterar foster, eller kräva att homosexuella skall bestraffas. Det imaginära blir viktigare än en verklighet som efterhand anpassas till fundamentalismens absurditeter och kränkningar av andra människors liv och åsikter. I flickornas fall ledde deras tro till att de täckte hela kroppen – ansikte, kropp, händer – med svarta skynken och underkastade sig ”rättrogna” mäns beslut och vilja. Män som i flera fall fortfarande var finniga, halvbildade ynglingar av vilka en del varit kriminella, men som nu omvandlats till jihadster. Marginaliserade norska ungdomar hade förvandlats till herrar över liv och död, villiga att i sin nyvunna religiösa övertygelses namn utföra halshuggningar, tortyr och massmord. En underkastelse inför något icke-existerande, som att låta sig styras av smärtan i en obefintlig arm, fick flickorna att anklaga sin familj för att leva i ”synd och okunnighet”. Enligt deras förvridna uppfattning satte deras föräldrars och bröders komfort och trevnad i denna värld deras eviga liv efter döden på spel.

En bokstavstroende, fanatisk muslim kan finna lika mycket inspiration från Koranen och haditherna, som en bokstavstroende kristen kan finna i Bibeln, Uppenbarelsboken och en stor mängd av likasinnades förvridna tolkningar av texterna. Inom haditherna finner vi samma sadistiska variation som i Uppenbarelseboken av plågor som skall drabba de otrogna. Berättelser om folkförförare, demonarméer, kaos, förvirring och människoförintande monster. Med samma entusiasm som kristna eld- och svavelpredikanter använder islamistiska förkunnare undergångsprofetior för att mana sina förvirrade skaror till strid mot sina fiender. De eggar de troende med de himlens härligheter som de kommer att belönas med efter att ha lidit på jorden, eller ha vadat i sina fienders blod. Eller med Joe Hills ord: Work and pray, live on hay, you'll get pie in the sky when you die

Koranens poetiska predikoton fastslår redan i inledningen av de uppenbarelser Allah gav sin Profet att Den yttersta domen är i antågande:

I GUDS, DEN NÅDERIKES, DEN BARMHÄRTIGES NAMN. Lov och pris tillkommer Gud, världarnas Herre, den Nåderike, den Barmhärtige som allsmäktig råder över Domens dag!  Dig tillber vi; Dig anropar vi om hjälp. Led oss på den raka vägen – den väg som Du har välsignat med Dina gåvor, inte den som har drabbats av [Din] vrede och inte de som har gått vilse.

Den yttersta domen, samt den korruption och det kaos som kommer att föregå den, nämns och beskrivs på flera ställen i Koranen, som inom Islam anses vara Guds oförvanskade ord och därigenom ofelbar. Dock nämns plågorna och domsluten mer i detalj i flera av haditherna, Profetens yttranden, som liksom Uppenbarelseboken för kristna fundamentalister, utgör grundbulten i den förkunnelse som sprids av deras likar inom Islam. I allmänhet går det att påstå att haditherna är mer öppna för olika tolkningar än Koranen. De fick sin skrivna form under de tvåhundra år som följde efter uppenbarandet av Koranen. Hadithernas sanningshalt kan möjligen diskuteras av en rättrogen muslim, men få skulle ifrågasätta att Koranen är Guds egna ord, förmedlade genom hans språkrör Muhammed:

Säg: ”Om människor och osynliga väsen i samarbete försökte åstadkomma något som skulle kunna jämföras med denna Koran skulle de misslyckas, även om de gav varandra all hjälp.” I denna Koran har Vi till nytta för människorna framställt alla slag av liknelser där vi låter detaljerna växla, men de flesta av dem vägrar envist att upphöra att förneka sanningen. […] De som Gud vägleder har funnit den rätta vägen; men för dem som Han låter gå vilse kan du aldrig finna någon som [leder dem rätt] i Hans ställe. Vi skall samla ihop dem på Uppståndelsens dag [liggande framstupa] på sina ansikten, blinda, stumma och döva. Deras slutgiltiga bestämmelse är helvetet och så ofta [dess eld] mattas skall Vi låta den flamma upp kring dem med förnyad styrka. Detta är den lön [som väntar dem] på grund av deras vägran att tro på våra budskap och för deras ord: ”Skall vi, efter att ha blivit ben och sönderfrätta rester, återuppstå i en ny skapelse?” Inser inte [dessa människor] att Gud, som har skapat himlarna och jorden, har makt att skapa dem på nytt sådana de var? Och Han har utsatt en frist för [vad som skall ske med] dem; detta är ställt utom allt tvivel. Men de orättfärdiga vägrar envist att upphöra att förneka sanningen. 

Men, trots tron på Koranens absoluta sanning är Guds ord öppna för tolkningar. Vi människor kan genom våra begränsningar inte inbilla oss att vi skulle kunna gripa omfånget av Guds allomfattande förstånd och makt. Det enda vi kan göra är att försöka para vår tro med förnuft , vi kan inte tolka allt i Den Heliga Skriften bokstavligt utan måste med hjälp av vett och reson söka dess kärna av sanning:

Det är Han som har uppenbarat för dig denna Skrift, där det finns fast och klart formulerade budskap - de utgör dess kärna - och andra som är framställda i bilder. Men de vilkas hjärtan har farit vilse går efter sådant i Skriften som har framställts i bild, när de försöker så split och förvirring genom [godtycklig] tolkning av dess innersta mening - dess innersta mening känner ingen utom Gud. - De vilkas kunskap är fast och djupt rotad säger: "Vi tror på denna [Skrift]; allt är från vår Herre." Men ingen ägnar eftertanke åt [och tar varning av] detta utom de som har förstånd.

Det sista konstaterandet är uppenbarligen något som bokstavstrogna fanatiker tycks ignorera för att istället frossa i beskrivningar av de yttersta dagarnas plågor och predika liknelsernas fullkomliga sanning alltmedan de manar till människoförakt, kvinnoförtryck, utnyttjande av undertryckta grupper och slakt av otrogna.

I Oslo blev de somaliska flickorna i Åsne Seierstads bok ”radikaliserade”, deras kaotiska tillvaro fick en mening, deras liv ett mål – allt för Islam och belöning i Jannah, Himmelriket. Men, inte bara det - de anmälde sig till ett stort antal kreditinstitut, fick kreditkort och övertrasserade en mängd konton genom att köpa kläder och biljetter. De lämnade sin familj och befann sig snart i Raqqa, IS centrum, orkanens öga, där speciellt de frivilliga, utländska jihadisterna levde ett priviligierat liv.

De norsk-somaliska flickorna gifte sig med norsktalande jihadister, fick barn med dem och delade sina liv med andra jihadisthustrur. De var knappt myndiga men förvandlades till husmödrar med intenätuppkoppling, plasmaTV, kyl och frys och fina lägenheter, allt beslagtaget som ghanima, krigsbyte, från kuffar, de otrogna. Till och med människor var ghanima. Flickorna fick tjänstefolk, slavar som förklarades vara ghanima. De översåg med att då deras män var ute fält hade de samlag eller levde i konkubinat med tillfångatagna kuffarflickor. De var ju enbart ghanima och jihadisthustrurnas tro sa dem att männens beteende var både tillåtet och förlåtligt. Genom Twitter och Facebook försökte de norsk-somaliska döttrarna övertyga sina bröder, sina föräldrar och vänner om att de hade det bra i Raqqa.  Att de gjort ett utmärkt val. Att även om det skulle gå dem illa här på jorden så var de förvissade om att de offrat sig för en god sak och att de skulle få sin belöning i Jannah.

Deras förtvivlade far gjorde allt han förmådde för att få dem tillbaka. Med fara för sitt liv gav han sig gång på gång in i de laglösa gränsområdena mellan Syrien och Turkiet, där olika fraktioner kämpar mot varandra; kanske för sin tros skull, men mest om kontroll, profit, makt, pengar och överlevnad. Ett vansinnigt blodbad i ett Ingen Mans Land där enbart de som lyckats göra sig en hacka klarar sig, och inte ens då.

Fadern gled längre och längre ner i förtvivlan, halvlögner, skulder och biståndsberoende. Han fick stöd av vänner, norska myndigheter och olika nyhetsmedia. Han skaffade sig förtrogna, vänner och affärskompanjoner bland smugglare, gangsters och krigsherrar i Syriens gränsområden, men allt var förgäves. Flickorna ville inte återvända hem till Norge. De fortsatte leva instängda i sina hem, i en bubbla av intranät, hushållsarbete, allsköns privilegier och konsumtionsvaror som kriget försåg dem med. De fortsatte  tro sig vara på rätt sida i den stora slutkamp som föregår Yawm ad-Dīn, Domedagen. På sina datorer såg de filmer med halshuggningar, sina mäns stridsframgångar och applåderade lycksaligt – kuffar höll på att förlora kampen om världsherraväldet. Själva befann de sig på det sannas och rättas sida. Tala om livslögn! Som deras landsman Ibsen skrev: ”Tar ni livslögnen från en genomsnittsmänniska tar ni lyckan från honom på samma gång.”

Är det nu inte hög tid, inte för att utrota våra fiender, utan ruska om oss själva, våra vänner och motståndare? Att äntligen lära oss och andra att lyssna, se och förstå. Att värna om fred och kärlek och inte huvudlöst kasta oss in de nät av lögner, myter och självbedrägerier som ständigt frodas och skapas omkring oss och får oss att hylla våld, människoförakt och kamp. Varför skall vi tvunget vända oss till urgamla traditioner som förespråkar våld och lidande för andra? Varför inte lyssna till mildare tongångar? Till exempel lyckan över vänner som Havamals skald skrev om 900 e.Kr.:

Ung var jag förr

och färdades ensam,

då vart jag vilse om vägen.

Rik blev jag först

när jag fann en vän.

Mänskan är mänskans glädje.


Eller om att dela glädjen vi känner inför naturens skönhet, som en anonym japansk skald diktade om under Naraperioden (710-781 e.Kr.):

Hata mig gärna –

kärlek begär jag icke!

Men kom en enda

gång till min trädgård och se

mitt mandarinträd blomma!



Baigent, Michael (2015) Armageddon – tre världsreligioner och deras domedagsprofetior. Stockholm: Bazar Förlag. Lawrence, D. H. (1959) Lawrence, en samlingsvolym: Räven och andra berättelser, noveller, brev, lyrik, essäistik. Stockholm: Rabén & Sjögren. Lönnroth, Lars (2016) Den poetiska Eddan. Stockholm: Atlantis. Ortega y Gasset, José (1957) The Revolt of the Masses. New York: W. W. Norton. Seierstad, Åsne (2016) Två systrar. Stockholm: Bonniers.  Wahlund, Per-Erik (1964) Japansk poesi i urval och tolkning. Stockholm: Wahlström & Widstrand.


10/31/2017 22:59

Occasionally, I worry about my bad physical condition and increasing obesity. Do I keep on passing an age limit without really noticing it? Soon it will be difficult for me to bend down, it will be cumbersome to get up from an armchair, days will disappear without leaving much of a trace. I will lose my breath while climbing stairs, my skin will wrinkle, the hair fall off. It is darkening over the path. Yesterday, in search of lost youth I took a bike ride through the woods. Cycling north, along more or less overgrown forest pathways and bumpy trails.

Autumn has come, when the pouring rain comes to an end, mushrooms and dense moss emit a fresh fragrance. Mosquitoes and flies have disappeared. Birds have quieted down, apart from an occasional warning call. High up in the blue migratory birds are beckoning their fellow travellers while their sky ploughs pass by. A few days ago a flock of cranes circled above us. With sharp trumpet signals they gathered before forming a v-shaped flight group heading south towards Extramadura's marshlands.

During the last weeks' loneliness after my mother's death it seems to me that I more than usual am confronted with death and corruption. In the woods I found one abandoned barn after another. Under leaking roofs, behind doors and walls with flaking paint and plaster, they were filled with all kind of rubbish; dairy cans, rusting tools and machines, useless refrigerators and stoves, car engines, rusty pipes and rotten, wooden boards. I wondered when someone had placed a used lawnmower in there or piled up planks and bricks, abandoning them year after until their original owner had forgotten all about them, or simply died.

I entered a few abandoned cottages with decayed fire places, beds and armchairs were lying around, home for generations of forest mice and other animals. When did the last broken-down, elderly couple leave their house? The cottages could be found among stone walls that generations of poor farmers with backbreaking efforts had stacked along fields and hills, now overgrown with brushwood and forest. No one had bought the houses, the land had been added to neighbours´ possessions, or a company estate. 

And here they had lived. Every metre of land that I passed by had once been familiar to someone. Someone had known all the trees, the meadows and the swamps. I recall a few lines from Theodor Thufvesson's poem about an old farm in the plains:

Here the old ones lived, here their lives floated away,

in a time long gone.



I came out of the woods and rode over meadows and hills with grazing horses and cows. Came across a well-kept farmhouse with a wooden gingerbread porch. The house reminded me of Värpatorpet, which I recently had seen in an old photo. I climbed down from the bicycle and took a photo while the owner showed up, of course he was curious about who I could have been. His name was Erling and he was approximately ten years older than me. Soon his wife, Vera, also appeared. No, this was not Värpatorpet, it lay further into the woods, a few kilometres to the north, across the meadows and after that a few hundred metres into the forest.  

Erling had been born on the farm. He remembered his grandfather and told me that he, as the oldest son, had to return from America when his father had died. No, no, his grandfather had not at all had a good time over there, across the sea. For several years he had suffered from loneliness and hard work that had did not generated any savings. The farm the Erling´s grandfather had inherited did not make him a wealthy man, but its meadows and forest land hand produced enough to support Erling´s grandfather´s family. Erling´s father had also lived from the farm, though he himself had been forced to work as a hauling contractor as well, subsequently selling off the cows, pigs and sheep, while leasing the pastures to neighbouring farmers. However, now Erling could not complain; the house was sturdy built, the area beautiful and he and his Vera managed well.

- Did you see the neighbouring fields? Stunning, right? And the large dam with its several metres high water jet. It was dug and installed by my neighbour.

The wife of Erling's good friend and neighbour had won twelve million Swedish crowns at the lottery.

- Imagine that such things can happen! It's a pleasure and a joy to experience how a neighbour and friend becomes so fortunate and furthermore was to do nice things with the money.

I followed Erling's instructions and rode north. Värpatorpet was far from the main routes, by a large clear-felled area. Since I did not recognize the oblong, red-painted house, I drove past it several times. On the photo I had seen, taken by the end of the nineteenth century, the house had been white and with an exquisite porch. 

However, the red house I had been passing several times was, apart from the abandoned and decayed Fasatopet, Cottage of Fear, a few hundred meters further away, the only house along the partially overgrown forest road. Accordingly, I leaned my bike against a stone wall and ventured into the brushwood behind the house and found that the porch was directed towards the yard.

It was a well-built house. Erling had told that it now was now owned by a Danish family, but as often is the case with a summer house when the owners' children have grown up and they themselves had become old while living somewhere else, the house flaunted several signs of decay. The brushwood was closing in, the paint was flaking and when I looked in through a window I could discern a stately, tiled stove, but also a worn down and randomly collected furniture. It was the kind of fitting-up that eventually takes hold of houses you do not spend your entire time in.

It was in 1880 that the new Värpatorpet had been erected. The other cottage had been further away into the woods. It had become far too small for Per and Malena Persson's growing family. Timber had been brought from the homestead´s extensive forest lands and a large, solid farm had been built. The times were brightening up for a farming family that like the Perssons owned forests with mature timber. Per Persson obtained a prepayment for his lumber and it was soon delivered to the nearby village of Bjärnum, which in 1883 received its first steam engine, which operated a sawmill and delivered the material to a successful cooper establishment. In 1890, the railway reached Bjärnum and a fairly great number of carpentry factories were established.

The first major furniture production started in 1886 when Paul Eliasson employed three carpenters. Alfred Baum, who at the age of 17 had become an apprentice by Eliasson, who his first workshop in 1896 and did in 1903 employ over twenty workers, after his furniture had begun to be carried out by rail. The new possibilities for earning an income from furniture manufacturing attracted August Pettersson and Karl Persson, who in 1895 came back from the US, with their savings from abroad they established the Pettersson & Persson Furniture Company, which from the start had ten employees, but soon expanded. Karl Gustav Lennström came to Bjärnum as a journeyman in 1903 and was then employed by Pettersson & Persson's Furniture Company. He soon became his own and in 1912 he established a workshop that attracted a large number of journeymen. In the spring of 1901, the brothers Ernst, Emil and Per Troedsson founded a furniture factory, which soon had more than 50 employees. In 1904, C. A. Hallendorf came as a journeyman to Bjärnum where he was employed by The Troedsson Brothers´ Wood Processing Factory. In 1911 he married a wealthy dowager, Augusta Olsson, and was able to launch his own furniture factory. In 1914 Hallendorf sold his factory to the American Office Furniture Factory. In 1904, Gottfrid Nilsson and Johan Bengtsson started a furniture joinery business under the name of Nilsson & Bengtsson. August Persson came to Bjärnum 1899 and got a job at The Troedsson Brothers´ Wood Processing Factory, in 1914 he started his own furniture making, which soon became successful not the least because his factory was first in Bjärnum to use electric power.

To sum up, by the beginning of the last century, a significant number of wage workers gathered in Bjärnum. Journeymen brought with them socialist ideas from different places and several carpentry workers became radicalized. On the 11th of August 1907, Bjärnum's Workers' Union was formed, though the meeting was interrupted by the Troedsson manufacturers and their "minions". The constituent assembly had to move to another venue.  

In connection with the great Swedish general strike of 1909, several of Bjärnum´s entrepreneurs announced a protracted lockout and the socialist movement gained a firmer support among the workers. In connection with the Russian Revolution, more and more agitators appeared in Bjärnum. Well-known radical and writers like the socialist feminist Kata Dahlström, Zeth Höglund, communist politician, anti-militarist and  journalist, Fabian Månsson from the Social Democrat Left Party and Hinke Bergren, Social Democratic Anarch-syndicalist, spoke in the People's Park, invited by the labour community, generally on the initiative of the radical print shop owner and bookbinder Atto Peto.

A close friend of Atto Peto was a Per Axel Persson who in 1864 had been born in Värpatorpet as one of Per and Malena Persson's five children. Already in Hemmeströ´s tiny village school, P.A., as he was called, had excelled as a diligent and book-loving student. He was also a musician, playing accordion, violin and organ. Several of his youth friends joined the socialist movement and, like them P.A. was upset by the vast class differences of the Swedish society; by the “wage slavery”, the limited opportunities for young peasants and workers, wide-spread alcohol abuse and a general spiritual and material misery that flourished in the backwaters of the Göinge forests. P.A. joined the temperance movement, though he hesitated about joining the socialists, instead he hitched up with a branch of the liberal movement called De Frisinnade, The Freethinkers, which mainly attracted farmers, craftsmen and workers who were already active in the radical education- and temperance movements.

Together with his more radical friends, P.A. Persson shared a vision that the creation of a more equal society best could be served by the establishment of a radical, but at the same time thoroughly locally rooted, newspaper. In 1890, they had jointly published a weekly magazine, which was very much appreciated in the village of Bjärnum. Soon they tried to establish a newspaper in the nearby town of Hässleholm, which would compete with the conservative Hessleholms Tidning, The Hessleholm Magazine. However, money was missing and when his father died and his older brother Olof 1894 emigrated to the United States, P. A. Persson reluctantly had to manage the family farm. However, he did not give up his newspaper dreams, he deforested his land and sold the timber to save money for his planned endeavour. When his savings proved to be insufficient P. A. decided to directly contact people asking them to "sign up for shares at 25 Crowns a piece so that the newspaper would not end up under single man's control." When 3,000 shares had been signed and paid for, P. A. rented out the family farm to a brother-in-law and together with the police clerk Ljunggren, paper mill owner Carl Holtze and the print shop owner Atto Peto, he launched the newspaper Norra Skåne, Northern Skåne:

... to fight abuse and irregularities, violence, injustice and tyranny, regardless of person or the social position to which he may be affiliated.

However Norra Skåne would not spread:

... petty personal gossip, libel and falsehood. Such is shone by every honourable newspaper.

During an obligatory military exercise, P.A. met the radical journalist Anders Thelin, from Northern Sweden, whom he appointed chief editor for the new newspaper. In a series of well-written and blazing articles Thelin tried to "quieten down the yelping mongrel" Hessleholms Tidning. Norra Skåne´s articles constituted a mixed dish; a serialized novel by Emile Zola, high-pitched poems, small notes about world events, radical outpourings and more or less important attractions in the immediate neighbourhood. Below we see P.A. together with Anders Thelin at Norra Skåne´s office.

Norra Skåne soon became popular in the countryside, but the economy continued to be a serious problem, particularly due to high printing costs. The paper was saved by the left leaning socialist Atto Peto. He began printing the newspaper at his printing establishmnet in Bjärnum, agreeing that bills eventually would be covered by future advertising revenues.

Despite his radicalism, P.O. soon declared that Anders Thelin's articles were somewhat too tough for the local potentates and asked him to leave his post as director and chief editor. P.O., who now had begun to be called Värpatorparen, finally took full control of Norra Skåne, both economically and editorially. The radical position that Thelin had represented would be continued, but with moderation and caution. Värpatorparen told his editorial staff: "People around here are a bit slow. You cannot force them to anything"

Hessleholms Tidning finally ended up in Norra Skåne. Värpatorparen eventually became a wealthy man. In 1919, he had a stately building erected by Hässleholm´s railway station, the absolute centre and hub of the recently founded town. Norra Skåne was equipped with a rotational press and hand-picked expertise. Although he employed a skilled editorial staff and experienced journalists, Värpatorparen remained chief editor and was until his death in 1943 the newspaper's most diligent contributor.

Like other successful people who have reached high positions more by virtue of talent than by education, Värpatorparen was quite capricious and extremely personal in his approach to people. Employees who once had won his sympathy and trust could get away with almost anything and still count to upon his full support, while those who for various reasons had fallen from his grace and ended up on his personal blacklist would face immense difficulties while trying to eliminate their name from it. Nevertheless, Värpatorparen was known to be a caring and kind person, even if he was stubbornly convinced about the fact that he always did the right thing. He wrote intricate articles, often based on shameless cuttings from editorials of other newspapers, which he "transformed and muddled up with his own original views", as his successor as chief editor formulated it after Värpatorparens´s departure.

Värpatorparen had many interests. One was aeronautics. Already in 1911 he had invited a Danish airplane pilot to perform stunts after taking off from an airstrip that Värpatorparen had financed just outside of Hässleholm. In 1920s he would, with little success, try to open Hässleholm for commercial air traffic. Värpatorparen never boarded an airplane. Below we see him with the pilot and aircraft manufacturer Enoch Thulin, who in his plan received passengers willing to pay to "see their hometown from above". In 1919, Thulin crashed to his death in his hometown, Landskrona.

Frequently Värpatorparen displayed great generosity and thoughtfulness. He financed the construction of community parks in Hässleholm and Bjärnum, as well as he ordered and paid for sculptures by renowned artists, among them the popular and expensive Axel Ebbe. As an example did Värpatorparen ask Ebbe to make an “inspiring interpretation” of a "watchful Snapphane". In the 1700- and early 1800 centuries had Göinge, the district where Hässleholm is the main town, been a border area between Denmark and Sweden. Snapphanar were part of a peasant militia fighting against the Swedish army, since they wanted to remain Danish citizens.

The brutal Swedish warfare, which included burning down entire villages and in “rebellious areas” the execution of all males above the age of sixteen, is still very much alive in local folklore. Värpatorparen´s choice of a monument proved to be quite controversial, as many, especially stout, conservative supporters of Swedish nationalism, asserted that Snapphanar had been nothing more but "bandits and thugs".

As with many other essentially autodidact persons, there always remained a shadow of inferiority in Värpatorparen´s mind. All his life he complained that: "Dad would not let me study, even though I was the best student in school." Below he is in his birthplace, Värpatorpet, celebrating his 50th birthaday.

By the end of 1918, both Hässleholm and Bjärnum were affected by world events. The “War to End all Wars” was finally over, though a fierce civil war still raged in Russia and several Swedish workers were hoping for a revolution, even if most Social Democrats advocated successive reforms and negotiations with employers and other rulers. Since October 1917, Sweden had a coalition government with Social Democrats and Liberals. Hopes for better times inspired the Left Socialists in Bjärnum. Their strong man was Edvard Roskvist. He was born in Denmark in 1889 and came in 1901 with his parents to Bjärnum. His father was a stone-mason and at the age of fifteen, while working together with his father, Roskvist lost his right eye when a stone shot hit it. He spent the rest of his life with an eye made out of glass.

In Bjärnum, the "general opinion" was that Roskvist was an inept bohemian, someone who was more interested in reading books than in honest work. He often walked by himself and was indifferent to his exterior, though over time he gained a considerable general knowledge and it was primarily wealthy villagers who derided him. Among radical joinery workers Roskvist was generally met with respect and admiration. He became the district study leader for IOGT, the in its time very influential branch of the temperance movement IOGT International, and a good friend of the radical Atto Peto, who also was close to Värpatorparen. Roskvist was employed by "Itinerant Citizen High School Courses", an organization that arranged lectures and courses in different villages. No less than the future and highly influential Swedish Academy member and peasant son Artur Lundkvist testified that it was Edvard Roskvist who once had strengthened his desire to read books.

Roskvist was on friendly terms with the young socialist Anton Nilsson from the nearby village of Norra Sandby. In 1908 Anton was one of the last Swedes to be sentenced to death by beheading (the death punishment was abolished in 1921 and the last execution took place in 1910) for a bomb attack on the ship Amalthea, which carried British scabs during a strike in the southern harbour of Malmö. One man died and 23 were injured. However, Nilsson was eventually pardoned and was in October 1917 released by the new Government. He acquired an aeronautics certificate and before enrolling as a pilot in the Russian Red Army  Anton visited several workers´ communities, including the one in Bjärnum. When Stalinism grew stronger, Anton returned to Sweden in 1926, considering Stalin to be a growing menace for the revolution and the working class. He had experienced how the Soviet Union was becoming a police state where "real socialists" were persecuted and murdered.

However, in 1918, Anton Nilsson and the Soviet Union were great ideals for Edvard Roskvist and his comrades in Bjärnum. They dreamed of a violent revolution, even in Sweden. When he by the end of the year returned from a trip to Copenhagen, Roskvist carried with him a revolver. To test it, he took three of his comrades to Lake Bjärlången, just below our house where I now sit and write. In shocked surprise, Roskvist bursted out: "That's a damn little thing to have such a deafening sound!” When the comrades returned from their excursion, they devoted themselves to making up a list of those who would be brought to justice and possible execution in the villages of Bjärnum, Vankiva and Vittsjö after the revolution had been initiated under their leadership. Nevertheless, Edvard Roskvist soon realized that the revolution would be delayed. He left his revolver and the death lists for safekeeping with a trusted cousin of his, who than fifty years later handed them over to the police, who by then considered their possession to be a time-barred felony. The death lists and the revolver ended up in the in the village museum of Bjärnum.

It was Per Kåks, a retired district antiquarian, who told me about the revolver. When he heard that we owned a house in Bjärnum he praised its museum as one of the best local arts-and-crafts museums he had ever visited. That I came into contact with Kåks was due to the fact I knew his wife, a Dominican lady who before she married Kåks had been employed at the National Museum in Santo Domingo. She had met him at a conference and had asked me to bring a gift and a letter to him, a few years later they married.

Ever since Kåks told me about the revolver, I have intended to go and look for it. After my trip to Värpatorpet I cycled down to Bjärnum's museum where a lady unlocked the vault where its weapons collection was stored, but when we could not find the "revolution revolver" she called the museum director, Jonny Dolkov, who told me that it had been stolen during a break-in in 1976. However, the death lists were still kept in the archives, but Jonny declared that he was still prohibited to show them to the public. Jonny Dolkov is an enthusiastic and friendly man, deeply rooted in the local soil and with a thorough knowledge about everything related to it. He is actually a car mechanic, with an impressive collection of veteran cars and mopeds, which he have restored on his own. Unfortunately, he became allergic to solvents and had to leave his occupation behind to devote himself to Bjärnum's museum instead.

Shortly after Edvard Roskvist had fired his revolver by Lake Bjärlången, Lieutenant Ragnar Ohlson yoked his horse Maharaja to his elegant dogcart and drove down to Hässleholm´s railway station. In Malmö harbour he was going to receive an unknown guest. Ragnar Ohlsson, born in Kristianstad in 1880, was a well-known dressage rider who had won several German championships. Until 1917, he had together with his wife Mia née Kockum, born from a wealthy shipyard owning family, lived in Berlin. Later the same year Ohlson bought Hässleholmsgården, an estate just outside the recently founded town. The conservative lieutenant had no longer felt safe in Berlin, assuming that the war soon would be lost and fearing that the socialists planned a bloody revolution. 

On the 21st November 1919 Ohlson received a telegram from the Finnish Embassy in Berlin, which briefly asked:

- Can you with short notice receive a high-ranked German officer as guest at your estate?

Of course, the Finnish Embassy would cover all costs for the guest's stay. Without a doubt, Ragnar Ohlson responded that he would be most pleased to serve, but when he enquired who the guest might be, the Embassy responded that his identity was far too confidential to be communicated over telephone, or telegraph. The upset Mia Ohlson wondered frightfully if it the unknown gust could not be the Kaiser himself. The Swedish press had revealed that Wilhelm II had left Germany on the tenth of November and probably was in the Netherlands. Since the Finnish Embassy in Berlin was so reluctant to convey who the high-ranking guest could be it was quite possible that it could be the deposed and fleeing German emperor. Ragnar Ohlsson shook his head in disbelief, but he was uncertain.

In the afternoon of November 27th, 1918, Lieutenant Ohlsson did in Malmö harbour welcome his mysterious guest whom he, in spite of the dark blue glasses and a shaved-away moustache, immediately recognized. The German guest had provided the Swedish authorities with a Finnish diplomatic passport, which declared:

The Finnish delegation in Berlin requests all concerned parties to allow the Finnish citizen and member of the Finnish Foreign Affairs Council, Ernst Lindström, to unrestrictedly obtain free passage and in case of need be provided with protection and assistance.

However, it was not an alleged Ernst Lindström who arrived on Swedish soil. It was no less person than General Erich Ludendorff, who until a month ago in reality had been supreme commander of the German army, as well as sovereign dictator of the German Empire, dominating both the Kaiser and the actual Commander-in-Chief, Hindenburg.  

Ludendorff was born1865 in Ostpreussen, to parents who were property owners and belonged to the Junker class, though of low-ranking nobility, something that affected Ludendorff's military career. He was a skilled soldier, whose exceptional assiduity, intelligence and unmatched career hunger made him climb fast through the ranks. Ludendorff joined the General Staff in Berlin, where he worked directly under Alfred von Schlieffen, responsible for Germany's strategy for a forthcoming great war.

Several of Ludendorff's senior officers treated him with contempt. He had a reputation for being overly blunt and too nervous for being a reliable colleague. Haughty, high and mighty officers dismissed the low-ranking Junker who occasionally demonstrated a scandalous disregard or aristocracy and furthermore had made a fast-track career. As icing on the cake he had at the relatively high age of forty-five years married a significantly younger and exceptionally beautiful and unconventional lady, who was daughter of a wealthy manufacturer. She had been divorced for Ludendorff´s sake and brought four children to the estate. 

In addition, Ludendorff broke against good tune among Prussian officers by engaging himself with politics and did at awkward moments express his extreme views of Germanic/Aryan excellence, deceitful Jews, Freemasons and Socialists, as well as "occult superstitions". Officers furthermore argued that Erich Ludendorff had a total lack of humour. They had difficulties in enduring his screaming and noise-making, fist-banging on tables and loud slamming of doors. He used to inundate subordinates with telegrams, hastily scribbled down orders and long-winding telephone conversations. Another irritating trait was his boundless self-esteem, demonstrated through expressions like "my victories" and "problems I have solved entirely by myself”. Nevertheless, Ludendorff's coarse personality, boldness and a great awareness that his duties had to be fulfilled without any hesitation, made him popular with the soldiers he commanded. In addition, he was a work alcoholic who occasionally did not allow himself more than an hour's sleep.

Since his chief had planned to attack France through neutral Belgium, Ludendorff had on Schlieffen's behalf long before the war broke out thoroughly investigated the Belgian countryside. The Germans were well aware of the French craving for revenge for the losses and humiliation their nation had suffered when Germany defeated them in the war 1870-71. During the first months of World War I, Ludendorff was responsible for mobilizing materials and support for the German troops that entered Belgium. When the army on August 6th marched on Liége's fortresses, its commander was killed and Ludendorff took on his own initiative over the command. His cool composure, courage and profound knowledge of Liége and its well-fortified forts, enabled him to lead the troops to a fast victory, almost without German losses. He became a hero in Germany and was sent to halt the advancing Russian troops on the eastern front.

On the railway station platform in Hanover, Ludendorff met his commander-in-chief, the impressive Paul von Beneckendorf and Hindenburg, who with short notice had been called back to active service. During his retirement, Hindenburg's uniform had become too tight and to Ludendorff's horror his commanding officer appeared in an inappropriate combination of parade- and field uniform. During their long train journey to the east, the two officers found that they fitted each other like hand in glove and they came to work close together throughout the entire war.

The tremendously popular Swedish explorer, author, artist, scientist, hero and enthusiastic Germanophile Sven Hedin had by the German Army been invited to the Eastern Front where he in March 1915 was graciously received at the Hindenburg´s headquarters in the East Prussian city of Lötzen. Hedin was immensely impressed by Hindenburg, who in spite of being so powerful, gave the impression of being a self-assured yeoman, with his feet steadily planted on the ground: "A thoroughly honest man who have pondered a lot during his sixty-eight years." With unreserved admiration, Hedin described Hindenburg as graced by:

serious, stern, severe features combined with a humble friendly gaze, a firm mouth, ascendant grey hair and a thick moustache bending upwards in a sharp arch. [...] The greatness of his endeavours will survive until the end of time, since people immediately inscribed their superheroic magnitude in their minds and their love came to surround their hero with the wonderful gleam of a fairy-tale.

However, Hedin soon realized that it was the "insightful" Ludendorff who, despite the coarse commanding accent he applied during their affable conversations, was the one who really was in command. Hedin concluded that the two friends' skilled cooperation would eventually bring Germany to victory:

The relationship between Hindenburg and his Commander-in-Chief  is strikingly beautiful - only death can dissolve their faithful covenant.

The hyper active, hard-working Ludendorff complemented the majestic, calm and paternal Hindenburg, who nevertheless concealed a great measure of vacillation and, like Ludendorff, was a stock-conservative man imbued with anti-Semitic and antisocialist views.

Through their achievements at the Eastern Front, Hindenburg and Ludendorff became known as "the Rocks in the East", despite the fact that they largely followed strategies and plans prepared by two officers familiar with the Eastern Front and Russian warfare - General Hermann von François and Lieutenant Max Hoffmann, who also actively participated in the fierce fighting, though that was not something that neither Hindenburg nor Ludendorff directed much attention to - they were the "Legendary Victors at Tannenberg". In August 1916, the Kaiser appointed Hindenburg to Commander-in-Chief for all of Germany's combatting forces, and Ludendorff was ordered to solve the stalemate by the trenches of the Western Front.

The Firm Hindenburg/Ludendorff, as the double act came to be called, brought significant changes to the solidified Western Front, introducing a strict and coordinated organisation, joint planning and new ideas. The troops were equipped with more machine guns, improved and more ammunition frequent changes of personnel in the trenches, while positions and maintenance were built-up in depth. Young, capable men were promptly trained to replace losses of commanding officers, the omnipotence of the Supreme Command was weakened and made more dynamic, answering to ever-changing needs and positions, the recruitment of troops intensified. Several reforms were inspired by Ludendorff's ideas about Totaler Krieg, Total War, based on the writings of the Prussian military theorist Carl von Clausewitz. By the beginning of the nineteenth century Clausewitz had claimed that war was a social issue. Every single aspect of a warring nation had to be directed towards planning and production intending to defeat the enemy. The entire population must be mobilized for war-oriented activities. It was not until the end of the 19th century that Clausewitz´s s theories gained a breakthrough among German officers and Ludendorff was one the staunchest supporters of Clausewitz´s ideas.

Ludendorff realized at an early stage that liberal England was more apt for warfare than the hierarchically ruled and rigidly generalized Germany. According to Ludendorff, everything was a struggle, fuelled by a constant aspiration for power and expansion. Accordingly, had every citizen´s mind and ability to be focused on success - towards victory over any opponent.

Ludendorff propagated for increased construction of decent housing, social assistance, gender equality, improved health - and maternity care, effective measures against sexually transmitted diseases, raising nativity and an effective support to efforts to increase agricultural production. Society must be shaped in such a way that it became as war oriented as possible. Ideas that later came to inspire men like Hitler and Goebbles and made Ludendorff to concentrate ever more power into his own hands. Totaler Krieg also meant an intensified war against "inner" enemies. For Ludendorff harmful, social elements were predominantly represented by Jews, Catholics, religious fantasists and freemasons. In order to combat such "dark forces" an efficient propaganda effort was required. Ludendorff built up a special propaganda unit within the War Ministry and requested a number of scientific inquiries to find means to strengthen the moral and militancy of the German people.

Among other things, when a scientist emphasized that humour played a major role for English soldiers and at home front Ludendorff enquired "Was ist Humor?" and ordered scientific studies of the concept. One of the results was that humorous books and magazines were distributed to German front soldiers. Ludendorff also assured that the film industry received financial support and that "resistance groups" such as the Catholic Church and socialist associations were infiltrated by the security police. A result of these measures was that the Marxist revolutionary Alexander Helphand, "Parvus", was recruited by the German secret service. Parvus, who had been a closely acquaintance of Lenin since 1900, earned a fortune by providing the Turkish army with arms and food supplies. Nevertheless, he remained a miltant socialist all through his life. In Istanbul Parvus made friends with the German ambassador Hans von Wagenheim.

Wagenheim became impressed by Parvus's opinion that a German-Austrian victory would mean the defeat of Tsarism and result in a Russian revolution. On the contrary, a French-English victory would preserve Tsarist oppression. According to Parvus, the German Government should thus cooperate with Lenin's Bolsheviks, help them overthrowing Tsarism and they would then make peace with Germaany. Parvus explained that Lenin was madder than Russia's Mensheviks and would unquestionably create chaos, take power and make a separate peace with Germany. In February 1915, Wagenheim arranged for Parvus to be invited to Berlin and a million Reichsmark was offered to him to conduct "destructive activities". When it became apparent that the German Government received good value for its expenses, another five million and then more even more millions were granted to Parvus and his machinations.

On March 25, 1917, Parvus met with Ludendorff in Bad Kreuznach where they agreed that Ludendorff would ensure that a selected group of Bolsheviks, among them Lenin, by a “sealed” train were going to be brought through Germany, Sweden and Finland to Skt. Petersburg and thus, with Churchill's words, "like pest bacilli be brought from Switzerland to Russia." On the ninth of April, Lenin departed from Zurich's station and everything happened just as it had been predicted by Parvus.

Obviously, Ludendorff did not mention this episode in his 827 sided Meine Kreigserinnerung 1914-1918, which he began writing the day after his arrival at Hässleholmsgården by the desk in the room of Ohlson's six-year-old Marit, without any help of notes, but with a large atlas in front of him. The Ohlson couple asked their guest work if he did not want to work undisturbed by their little daughter, but uncle Lindström, who was known to be fond of children, answered that a man like him, who was used to work with a war waging around him,   liked to have a loveable little girl playing in the room. According to him, sensing the vicinity of a child had a calming effect on his nerves.

By the beginning of his book, the General noted, Ich blieb Herr meinen Nerven "I remain master of my nerves", but that was exactly what he had not been while the end of the war approached. He easily flared up, barely slept and occasionally got violent outbreaks of uncontrollable anger, accusing and shouting at anyone in his vicinity. He quarrelled with Hindenburg and vacillated between negotiating with or attacking the enemy. Despite his enormous work capacity and undeniable intelligence, Ludendorff committed several crucial mistakes - his support to an indiscriminate u-boat warfare brought the United States into the war. Ludendorff´s initial opposition to moving troops from the pacified Eastern Front - he wanted to retain the conquered areas within a Great German Empire – fatally weakened the Western Front. Two major, carefully planned, breakthroughs on the Western Front came to a sudden halt before Germany could gain a decisive victory. He refused to listen to "civilians" and distrusted and despised German Social Democrats. Ludendorff had advised the Kaiser to allow civilian politicians to negotiate a peace deal and thus "let them boil in their own soup", well aware of the fact that in the public eye this would absolve him and the other militarists from any guilt, even if he and other members of the high command all knew that defeat was imminent and if an agreement was not signed in due time the enemy would enter German soil. When the peace agreement had been signed, Ludendorff suddenly changed his mind and wanted to attack anew. When Hindenburg refused to support him in this, Ludendorff became furious at his old friend and ally and left his command with immediate effect.

For one month Ludendorff sat brooding in Berlin, while the Kaiser left Germany, workers and returning soldiers revolted in towns and harbours and violent accusations were directed towards him. In the end, Ludendorff went over to the Finnish Embassy. Five months earlier, the Finnish Civil War had finished with a decisive victory for the "white" side, resulting in a wanton extinction of 21,000 prisoners, from executions, starvation and diseases. Crucially for the victory of the Finnish “Whites” had been an intervention by the German Baltic Sea Division, ordered by Ludendorff. The German troops landed in the back of the “Red” fighting forces and successfully fought them down. In gratitude the Finnish Government could not refuse to ensure that the retired general received a passport to, and was guaranteed a refuge in Sweden, probably without notifying the Swedish Government.

It was a wounded and angry Ludendorff who in Hässleholm was working hard with his war memories, in which he gave rise to the so-called stab-in-the-back myth. According to the retired general it was not the German military leadership, with him in the lead, which had caused the war to be lost. It was Social Democratic politicians, supported by Communists, Jews, Catholics and Free Masons, who had ensured that the German army surrendered, despite the fact that no enemy troops had conquered a metre of German land and that German military leaders, with Ludendorff at its head, wanted to continue the fight. As we saw above, this was far from being the actual truth. Ludendorff had greatly contributed to Germany's fall. Already by the end of the war, when several of his closest associates suspected that he had become crazy from overwork, Ludendorff had ranted about how the pure-hearted hero Siegfried in the German medieval epic Nibelungen had been killed by a spear throw in the back by the evil and cunning Hagen. Similarly, the righteous Ludendorff had to surrender due to conspiratorial manoeuvrings of Socialists and Jews. The legend of the dagger stab in the back continued to obscure Ludendorff's futrue activities and eventually became a powerful inspiration for the Nazis and their struggle against Socialists and Jews.

At Hässleholmsgården, Ludendorff rose at nine o'clock, ventured on an invigorating one-hour stroll through the wintry landscape, usually alone, but sometimes in the company  of Lieutenant Ohlson. Then he sat down by the desk in Marit's room and wrote intensively, while lunch and dinner were brought up to him. At seven o'clock the general came down to the parlour where he by the fire place, to the attentively listening Ohlson spouses, read aloud what he had written during the day. 

Soon the small town of Hässleholm was filled with rumours about the mysterious stranger at Hässleholmsgården. A noblewoman from Malmö had spotted the German gentleman when he stepped out of one of Hässleholm´s barber shops and had become firmly convinced that it must have been the renowned General Erich Ludendorff. This piece of information reached Norra Skåne´s recently appointed assistant editor in chief, Harald Göransson, who also had been told that the malt factory owner August Svensson on December the 8th, after a hare hunt together with his sons, Sture and Per-Yngve, in a meadow behind Hässleholmsgården had met with two excitedly gesticulating men. One was Lieutenant Ohlson, while the German-speaking gentleman by his side had a striking resemblance to General Erich Ludendorff. Göransson sought up crown bailiff Stjerndahl who, at Hässleholmsgården, had checked the Finnish Legislative Chancellor Ernst Lindström´s laisssez-passer issued by the Finnish Embassy in Berlin. The journalist brought with him a newspaper clipping with Ludendorff's picture to the crown bailiff, who amazed exclaimed:

- You are right! It is General Ludendorff who is Hässleholmgården´s guest! He calls himself Ernst Lindström. But for God's sake, do not tell anyone anything about this. If you do so, we'll find ourselves in a horrible mess!

However, Göransson continued to hunt for decisive evidence. At eight o'clock in the morning he hid in the snow behind one of the trees of the avenue leading up to Hässleholmsgården. At exactly nine o'clock a big-grown man came walking from the manor, wearing a grey sports suit of wool. As the stranger approached Göransson's hideaway, the journalist rushed forth and placed himself in the middle of the road, crying out: “Guten Morgen, Herr General von Ludendorff!” The surprised German immediately answered the greeting: “Guten Morgen, mein Herr. Wünschen Sie mir etwas Besonderes? ” However, before Göransson was able to answer the question, Ludendorff had turned around and hurriedly returned to Hässleholmsgården. Out of breath, Harald Göransson rushed into Värpatorparen´s office at Norra Skåne and announced on top of his voice:

-Ludendorff is staying at Hässleholmsgården!

Värpatorparen lifted his head from his reading and answered in a calm voice:

- I know. It has no local interest.

When Göransson desperately tried to convince his boss that this was world news and that Norra Skåne was the only paper in universe in possession of this unique information.. That Norra Skåne would be the first in the world with these exciting news. Värpatorparen explained:

- If it now is true that Ludendorff is staying at Hässleholmsgården ... I cannot see the use of telling Norra Skåne´s readers that?  

Göransson became speechless, but later found that Värpatorparen on his own accord had researched the matter further and on Christmas Eve Norra Skåne's owner and chief editor wrote:

A recent rumour has been circulating in Hässleholm, suggesting that the famous German Commander General Ludendorff would be staying at an estate close to the town. Upon my request, the property owner himself has declared that a personal friend of his is staying with his family. His guest´s passport and other documents have been duly reviewed and approved by the local police authorities and his name is completely different from the one that the rumour is indicating.

However, through this brief note, Värpatorparen had, quite contrary to his intention, actually focused the attention of the Swedish press and Government on the small southern town of Hässleholm, indicating that it was really the mysteriously missing General Erich Ludendorff who was hiding in Hässleholmsgården. Journalists flocked to Hässleholm, some of them coming all the way from Copenhagen and Berlin. On January 7, 1919, Dagens Nyheter, one of the big Stockholm newspapers published a long article about the General´s stay in Hässleholm, among other things observing that:

The general opinion became engaged in intensive discussions about the presence of the mysterious stranger at Hessleholmsgården, finding it surprising that the Finnish Legislative Chancellor Lindström could only speak German, not a word of Swedish. Whether the Finnish Legislative Chancellor masters the Finnish language is so far unconfirmed. In any case he would have little use of that language in Hessleholm.

Even before the news of Ludendorff's had spread throughout the nation, Hässleholm's Worker´s Union had protested against Ludendorff's presence and tried to convince the town´s authorities they had to react, claiming that the general´s stay at Hässleholmsgården was illegal and furthermore disgrace for the town and the entire district. By Christmas, the General's wife, Margarethe, had come to visit her husband. She had brought with her a large doll and a silver dish for little Marit and the Swedish Christmas celebrations had been enthralling until Frau Margarethe became sick from the stockfish and on the stairway of the manor came across an envelope that contained a handwritten note, filled with hostile invectives:

Butcher rascal!!! Villain! Mass murderer!!! Knave slob!! Go home!!! You are not worthy to thread Swedish soil. Damned Sauerkraut!!

Possibly the note may have been written by a member of Hässleholm's Worker´s Union , which on January 20th, 2018, together with similar associations from neighbouring villages marched on Hässleholmsgården under banners reading "Down with the mass murderers!" "Don´t forget the butchered children of Belgium!” and "Murderous knaves are not welcome in Hessleholm". However, Lieutenant Ohlson did manage to calm down the protesters with assurances that his guest's residence permit had been limited to the end of February and that he, as soon as it expired, would return to Germany. Nevertheless, the incensed workers had terrified Frau Mathilde, who in her memoirs wrote that the socialists had intended to burn down the manor if the “murderous” Ludendorff was not evicted at that very moment. Mathilde assumed that it was only Lieutenant Ohlson's composure that had rescued her and her husband from the fury of the rabble:

It could have happened otherwise, because Hässleholm is located by itself and to the nearest town it was at least half an hour's travel, we found ourselves in a dangerous situation.

On January 23rd, Sven Hedin received a telephone call from Hässleholm:

- Guten Tag, Herr Doctor! If Your road would pass by Hässleholm any of these upcoming days, I would love to talk to You.

Hedin answered:

- General Ludendorff, is it really You? My Excellence! Of course I am at Your service. I'm leaving tomorrow night and will be there early next morning.

Hedin packed his bags and left the following evening with the night train to Hässleholm. It was cold and snowy when the well-known explorer in the early morning darkness was by Lieutenant Ohlson´s dogcart brought to Hässleholmsgården. Ludendorff was still sleeping when when Hedin arrived, so the explorer took a nap and when he woke up, a big fire had been set between two comfortable armchairs in the intimate lounge of the ground floor. In these armchairs Hedin and Ludendorff spent all day and a long time into the evening, while the German General with a loud voice read the manuscript of his war memories. Hedin found them to be magnificent. However, when Ludendorff began to direct his anger and disappointment towards his former friend and commander, Hindenburg, Hedin objected. Could not His Excellence behave more like a gentleman towards Hindenburg? Ludendorff became furious and dashed the manuscript on the smoking table: "Well, am I forbidden to tell the truth! Can I not speak freely from my heart! "

Hedin, who was a champion of marketing, took it all with ease and advised Ludendorff, who angrily had begun to wander back forth in the room:

- Of course, but you win nothing by expressing such opinions, you hurt yourself and lose the world's sympathy. It is necessary that this paragraph is deleted, otherwise you would regret it and you would never have forgiven me if I had not been sincere enough to advise you to get rid of it. It is much more beautiful and noble to say not a word about this matter in a book intended for the whole world, and for the future as well. It reinforces your position immensely if you endure the bitterness you now feel towards the Field Marshall.

Ludendorff interrupted his angry walk and starred at Hedin, before he calmed down, sat down and continued to read. "Nun Weiter" he murmured. By the evening meal Ludendorff declared:

- How could I be angered by such honest words? They came from a friend. There´s a lot, yes a lot of bitterness in me. I have to write it out of my heart; after this has happened, it can be deleted again.

Hedin received the manuscript to hand it over to Germany's ambassador in Stockholm, so it later by courier could be brought to Ludendorff in Berlin. Hedin also saw to it that Bonniers, the biggest publishing house in Sweden, gained the exclusive world rights to Ludendorff's war memorials. They became a bestseller in Sweden, Germany and several other countries and made the author a millionaire.

Early in the morning of February 23rd it was very cold, but the ground was dry so Lieutenant Ohlson decided to bring Ludendorff with the dogcart down to the train station in Sösdala. They had decided to travel to the southerner station, since there was a risk that some socialist hooligan was pacing Hässleholm in search of the German general. As an extra security measure, Ludendorff was dressed up Frau Ohlson's fur coat and carried one of her pelt hats. A few hours later Ludendorff sat on the ferry to Sassnitz, heading to aggravating political adventures.

In 1920, Ludendorff was one of the men behind Wolfgang Kapp's Berlin coup, when the petty bureaucrat of the Ministry of Finance, supported by military Frei Corps, managed to expel the German Government from Berlin. However, when a general strike struck nation, the coup makers were forced to give up their power and Kapp fled to Södertälje in Sweden.

In November 1923, Ludendorff stood by Adolf Hitler's side during the Beer Cellar Putsch in Munich, when the Austrian corporal and his henchmen tried to overthrow the federal government of Bavaria. That time, the army struck down the Nazi criminals. Hitler ended up in prison, while Ludendorff's war record made him go unpunished. In 1925, instead of Hitler, Ludendorff participated in the general elections as a candidate for the presidency, representing the Nationalsozialistiche Freihetspartei, though he obtained only one percent of the votes, which led to a definitive break with Adolf Hitler.

That same year, Ludendorff had married his former wife Margarethen's nurse, Mathilde Spiess. The mental stress it meant to be married to Germany's war leader, the nervousness in Hässleholm and the spouse's continued commitment to the extreme right, as well as his calamitous temperament, had become too much for Margaret's sensitive psyche. Ludendorff and Margarethe divorced and his continued existence came to end in the shadow of the charismatic Mathilde Spiess and her bizarre world of ideas.

Mathilde was daughter of a severe Lutheran parson and grew up within a confined Christian environment that did not give women the space and opportunities they needed. Contrary to the will of the father she became a medical doctor, an ouspoken advocate for women's rights, founded a Spa, wrote a doctoral thesis in neurology and became assistant at Emil Kraepelin (1856-1926), a therapeutic pioneer who studied and documented various forms of mental illness. He identified and named several mental disease symptoms and part of his nomenclature is still in use. Kraepelin understood the multiple nature mental illnesses, found that they may be genetically conditioned, as well as the fact that psychotic conditions can be exacerbated by external factors, such as psychiatric drugs, but also by social factors such as unemployment, stress, divorce, political or religious zeal, etc. The latter insight led Kraepelin to consider the "Germanic psyche" as basically healthy and vigorous, but under threat from alien and harmful influences.

The latter view became of great importance to Mathilde Ludendorff who preached the excellence of the Germanic breed, but emphasized that it was under constant threat of being contaminated by Socialism, Jews, Freemasons, belief in superstitions like astrology and occult phenomena - and, above all, Christianity. She preached something she called for Germanic Gotterkenntnis, God Knowledge, a sense of God's presence conveyed by the Germanic blood, which expressed its healthiness in fertility beliefs, free sexuality between people of the same race and equal rights for men and women. This Gotterkenntnis was under threat from the corrupt influence of Judaism, which according to her had given rise not only to the contemptuous Christianity, but to Eastern religions as well, such as Buddhism. Mathilde Ludendorff claimed that Dalai Lama was a Jewish pundit and that Stalin was his puppet.

All this idiocy was spiced with Ludendorff's ideas about dagger thrust in the back and the corrupting influence of socialism on Germanic body and soul. In all their madness, the Ludendorff couple´s wild ideas appealed to a large number of Germans. Among them the influential painter Wolfgang Willrich, who made several portraits of both Hitler and Margarethe Ludendorff. In accordance with Mathilde's elevated ideas about the harmony between German soil and soul, Willrich specialized in depicting a Germanic, folkish Paradise, where Aryan men and women expressed their love and unity in fertile landscapes.

Mathilde Ludendorff's perceptions about race and religion also influenced the Nazi movement´s great ideologist Alfred Rosenberg, while Goebbles adopted Ludendorff's ideas about the Total War. The great similarities between the Nazi ideology and Ludendorff's muddled ideas, as well his often expressed contempt for Hitler in particular and Nazis in general, were probably a contributing reason to why Rosenberg and Goebbles denied their adherence to Ludendorff´s ideas and declared that the Ludendorff spouses were raving mad and forbade party-affiliated Nazis to join their association Bund für Gotterkenntnis, Federation of God Knowledge.

In view of all this insanity, it is not too far from the truth to argue that the Second World War began at Hässleholmsgården, when the bitter, defeated General Ludendorff, surrounded by threatening socialists, sat and wrote his doctored war memories, giving rise to the stab-in-the-back myth, which inspired Hitler and the Nazis, as well as Ludendorff's, over time, increasingly madcap speculations.

The war came, with all its insane destruction, now that time is gone and partly , like the wood industry and the Labor Municipality in Bjärnum.

Most sources I used for this blog entry are in Swedish, though the interested reader might be referred to Ludendorff, Erich (2015 and 2017) Ludendorff´s Own Story, August 1914 – November 1918, The Great War, volumes 1 and 2. London: Forgotten Books and Schnoor, Frank (1998)  Mathilde Ludendorff und das Christentum. Eine radikale völkische Position in der Zeit der Weimarer Republik und des NS-Staates. Kiel: Deutsche Hochschulschriften.


10/04/2017 11:04

Emellanåt oroar jag mig för dålig kondition och tilltagande fetma. Håller jag på att passera en åldersgräns, utan att märka det? Snart får jag svårt för att böja mig ner, det kommer att kosta på att stiga upp ur fåtöljen, dagarna svinner bort. Jag blir andfådd i trappor, huden skrynklas, håret faller. Det mörknar över stigen. I jakt på min ungdom tog jag i förrgår en cykeltur genom skogen. Cyklade norrut, längs mer eller mindre igenvuxna skogsvägar och knaggliga stigar.

Hösten är på väg, då regnet upphört doftar det friskt från mossa och svamp. Myggor och flugor besvärar inte längre. De flesta fåglar har tystnat, bortsett från ett och annat varningsläte. Medan deras himmelsplogar drar fram över en jämnvit sky ropar flyttfåglar till sina medresenärer. För några dagar cirklade en flock tranor högt över oss. De samlade sig för att i en v-formad fylking under skorrande trumpetsignaler inleda sin färd mot Extramaduras sanka slättmarker.

Under de senaste veckornas ensamhet efter min mors död har jag allt oftare mött död och förgängelse. I skogen fann jag den ena övergivna ladan efter den andra. Under infallna tak, bakom gistna dörrar och väggar med flagnande rappning, var de fyllda med allsköns skräp; mjölkkannor, nerrostade redskap och maskiner, odugliga kylskåp och spisar, bilmotorer, rostiga rör och ruttna brädor. Jag undrade vilket år, vilken dag någon burit in en förbrukad gräsklippare eller lastat av en hög brädor för att de skulle bli liggande där de låg, år ut och år in, långt efter det att ägaren dött och ingen sökte dem.

Ett par övergivna torp hade sönderfallna spisar. Sängar och fåtöljer i vilka generationer av skogsmöss och andra djur haft sin boplats. När lämnade de sista värkbrutna åldringarna sina hus? Torpen låg bland gärdsgårdar som generationer av fattigbönder med ryggknäckande möda staplat upp längs fält och hagar, nu var de övervuxna med sly och skog. Ingen köpte husen, marken lades till någon grannes eller bolags marker. 

Och här hade de levt. Varje meter jag färdades över hade varit någon välbekant. Någon hade varit ett med träden, backarna och träsken.  Mindes några rader ur Theodor Thufvessons dikt om en gammal gård:

Här bodde de gamle, här gled deras liv
i tid för längesen gången.

Kom ut ur skogen och cyklade över ängar och ekdungar, med betande hästar och kor. Såg en välskött gård med en vacker furstukvist. Tyckte huset påminde om Värpatorpet som jag nyligen sett på ett gammalt fotografi. Stannade och tog ett kort medan ägaren dök upp, givetvis nyfiken på vem jag kunde vara. Han hette Erling och kunde vara ett tiotal år äldre än jag. Snart dök även hans fru, Vera, upp. Nej, det var inte Värpatorpet, det låg längre in i skogen, ett par kilometer högre upp, på andra sidan hagarna.

Erling var född på gården. Han mindes sin farfar, som någon gång på 1920-talet återvänt från Amerika och som äldste son på gården övertagit fädernearvet. Nej, Erlings farfar hade inte haft det bra där borta. I flera år hade han farit illa och haft dåligt med pengar. Men, vid fädernegården fanns ängsmarker och en hel del skog. Erlings far och  fadfar hade levt på vad gården gav, men för honom hade det inte varit tillräckligt för att försörja familjen, så Erling hade öppnat åkerirörelse och efterhand gjort sig av med korna och arrenderat ut betesmarkerna till granngårdarna. Nu kunde han dock inte klaga, huset var bra, trakten vacker och han och hans Vera klarade sig bra.

- Såg du grannfälten? Ståtliga, inte sant. Och den stora dammen som har en flera meter hög vattenstråle installerad.

Det var hustrun till Erlings gode vän och granne som vunnit tolv miljoner på lotteri.

- Tänk att sådant är möjligt! Det är en glädje att få uppleva hur en granne får det bra, haft en sådan tur och gjort bra saker med pengarna.

Jag följde Erlings instruktioner och cyklade vidare norrut. Värpatorpet låg avsides, mittemot ett stort kalhygge. Eftersom jag inte kände igen den röda längan cyklade jag flera gånger förbi den. På det fotografi jag tidigare sett, taget vid slutet av artonhundratalet, var huset vitt och hade en utsirad furstukvist. 

Det röda huset som jag flera gånger passerat var dock, förutom det övergivna och förfallna Fasatorpet ett par hundra meter längre bort, det enda som låg längs den delvis igenvuxna skogsvägen. Jag klev därför av cykeln och gick in i snårskogen bakom huset och fann att dess utsirade furstukvist låg inåt gården, vid en tämligen nyklippt gräsmatta.

Det var välsnickrad byggnad. Erling hade berättat att det numera ägdes av en dansk familj, men som så ofta är fallet med sommarhus då ägarnas barn vuxit upp, de själva har blivit äldre och bor på annat håll, så uppvisade huset flera tecken på förfall. Snårskogen hade smugit upp vid knutarna, färgen flagnade, stuprännorna rostade och då jag blickade in genom ett fönster såg jag visserligen en ståtlig kakelugn, men också en sliten möblering som vittnade om bättre tider. Det var sådana möbler som efterhand dyker upp i hus man inte längre tillbringar sina vardagar i.

Det var 1880 som det nya Värpatorpet stod klart. Den andra stugan hade legat längre in i skogen. Den hade gistnat och blivit för liten för Per och Malena Perssons växande barnaskara. Timmer forslades från gårdens stora ägor och en stor, gedigen gård uppfördes. Tiderna hade ljusnat för en bondefamilj som likt Perssons ägde skogsmark med moget virke. Perssons hade fått förskottsbetalning på det timmer som skulle levereras till det närliggande Bjärnum, som 1883 fått sin första ångmaskin, som drev ett sågverk och levererade virke till ett framgångsrikt tunnbinderi. 1890 nådde järnvägen Bjärnum och en mängd snickerifabriker etablerades.

Den första större möbeltillverkningen hade påbörjats 1886 då Paul Eliasson anställde tre snickare.  Alfred Baum, som vid 17 års ålder börjat i snickar- och svarvarlära hos Paul Eliasson byggde 1896 sin första verkstadsbyggnad och hade 1903 fler än tjugo anställda, efter det att hans möbler genom järnvägens försorg kunde levereras till resen av landet. De nya möjligheterna till förtjänst på möbeltillverkning lockade 1895 August Pettersson och Karl Persson tillbaka från Amerika och med sitt sparkapital startade de möbelfirman Pettersson & Persson, som till en början hade tio man anställda, men snart expanderade. Karl Gustav Lennström kom som vandrande gesäll till Bjärnum 1903 och fick anställning vid Pettersson & Perssons Möbelfabrik. Han blev snart egen företagare och etablerade 1912 en verkstad som lockade ett stort antal vandrande gesäller. På våren 1901 byggde bröderna Ernst, Emil och Per Troedsson en möbelfabrik som kort därefter hade 50 anställda. 1904 kom C. A. Hallendorf som vandrande gesäll till Bjärnum och fick anställning på Bröderna Troedssons Träförädlingsfabrik. Han gifte sig med en förmögen arvtagerska, Augusta Olsson, och kunde därmed 1911 bygga en egen möbelfabrik. Hallendorf sålde 1914 sin fabrik till AB Amerikanska Kontorsmöbelfabriken.  År 1904 startade Gottfrid Nilsson och Johan Bengtsson en möbelsnickeriverksamhet under namnet Nilsson & Bengtsson. August Persson som kommit till Bjärnum 1899 och då fått anställning på Bröderna Troedssons Träförädlingsfabrik startade 1914 egen möbeltillverkning. Hans fabrik blev den första i Bjärnum med elektrisk kraft.

Kort sagt, vid förra seklets början samlades ett betydande antal lönearbetare i Bjärnum. Vandrande gesäller hade från olika platser fört med sig socialistiska idéer och flera snickeriarbetare radikaliserades. Den elfte augusti 1907 bildades Bjärnums Arbetarkommun, men efter det att mötet avbrutits av fabrikörerna Troedsson och deras ”handgångne män” fick det konstituerande mötet flyttas till annan lokal.

I samband med storstrejken 1909 utlyste flera av byns företagare lockout. Då nyheter om den ryska revolutionen började spridas uppträdde alltfler agitatorer i Bjärnum. Välkända radikala politiker och författare som Kata Dahlström, Zeth Höglund, Fabian Månsson och Hinke Bergren höll välbesökta anföranden i socialisternas föreningslokal, inbjudna av arbetarkommunen, i allmänhet på initiativ från den radikale tryckeriägaren och bokbindaren Atto Peto.

God vän med Atto Peto var Per Axel Persson som 1864 hade fötts på Värpatorpet, som ett av Per och Malena Perssons fem barn. Redan i Hemmeströs bygdeskola hade P. A., som han kallades, utmärkt sig som en flitig och bokslukande elev. Han var dessutom musikalisk och kunde vid unga år traktera såväl dragspel, som fiol och orgel. 

Flera av hans ungdomsvänner anslöt sig till den socialistiska rörelsen och likt dem förfärades P. A. av det oscarianska samhällets klasskillnader; av löneslaveriet, trångboddheten, spritmissbruket och all annan andlig och materiell misär som frodades i göingebygden. Han anslöt sig till nykterhetsrörelsen, men tvekade inför socialisternas förkunnelse och sökte sig istället till den gren av den liberala rörelsen som kallades De Frisinnade och som huvudsakligen lockade lantbrukare, hantverkare och arbetare som redan var aktiva inom väckelse- och nykterhetsrörelserna.

Tillsammans med sina radikala bjänumskamrater tyckte P. A. Persson att visionen om ett mera jämställt samhälle bäst kunde spridas genom en tidning. 1890 hade de gemensamt gett ut ett veckoblad som uppskattats livligt i byn och snart strävade de efter att ge ut en tidning i Hässleholm, som skulle kunna konkurrera ut den stockkonservativa Hessleholms Tidning. Men, pengar saknades och då hans far dog och hans äldre bror Olof 1894 emigrerat till USA tog P. A. Persson motvilligt hand om föräldragårdens skötsel. Han gav dock inte upp tidningsplanerna, avverkade skog och sålde timmer alltmedan han försökte spara pengar. När de inte räckte beslöt P. A. sig för att kontakta folk i bygden och be dem ”teckna lotter à 25 kronor styck så att tidningen icke står under enskild mans sold”. Då 3 000 lotter hade tecknats arrenderade P. A. ut fädernegården till en svåger och tillsammans med poliskonstapeln Ljunggren, pappershandlaren Carl Holtze och tryckeriägaren Atto Peto lanserade han 1899 tidningen Norra Skåne:

… för att kämpa mot öfvergrepp och oegentligheter, mot våld, orätt och tyranni, utan hänsyn till person eller den samhällsställning, hvari den eller de felande än må befinna sig.

Norra Skåne skulle dock inte sprida:

… vanligt, småaktigt personligt skvaller, förtal eller osanning. Sådant skys af varje hederlig tidning.

Under en militär fältmanöver hade P.A. träffat den norrländske, radikale journalisten Anders Thelin, som han utnämnde till chefredaktör för den nya tidningen. I en serie välskrivna, raljerande artiklar och kåserier försökte Thelin ”huta ner den skällande byrackan” Hessleholms Tidning. Stort och smått blandades i spalterna; en följetongsroman av Emile Zola, högstämda dikter, smånotiser om världshändelser och mer eller mindre viktiga tilldragelser i närområdet. Nedan ser vi P.A. tillsammans med Thelin på Norra Skånes kontor.

Norra Skåne blev snabbt populär i bygden, men ekonomin vacklade.  Tryckerikostnaderna var alldeles för stora. Då grep vänstersocialisten Atto Peto in. Han tryckte tidningen på sitt tryckeri i Bjärnum och förskotterade tryckeriräkningarna genom att inteckna skulden i framtida annonsintäkter. Sin radikalism till trots tyckte P.O. att Anders Thelins artiklar var lite väl hårda mot bygdens makthavare och tvingade honom lämna sin post som chefredaktör. P.O., som nu börjat kallas ”Värpatorparen”, tog full kontroll över Norra Skåne, såväl ekonomiskt som redaktionellt. Den radikala linje som Thelin företrätt skulle fortsättas, men med måtta och försiktighet: ”Folk här omkring är liksom lite långsamma av sig. Man får inte jäkta dem”, predikade Värpatorparen för sin redaktionella stab.

Hessleholms Tidning gick slutligen upp i Norra Skåne. Värpatorparen blev en förmögen man. 1919 lät han uppföra ett ståtligt tidningshus mitt emot Hässleholms stationshus, med rotationspress och handplockad expertis. Även om han anställde skickliga redaktionssekreterare och journalister förblev Värpatorparen till sin död 1943 chefredaktör och tidningens flitigaste skribent.  

Likt många andra framgångsrika personer som nått en hög position mer i kraft av begåvning än utbildning, var Värpatorparen nyckfull och ytterst personlig i sitt förhållningssätt till människor. Medarbetare som en gång vunnit hans sympati kunde klanta sig rejält och likväl räkna med hans fulla stöd, alltmedan den som av olika anledningar hamnat på hans svarta lista hade svårt att avföras från den. Värpatorparen skötte allt på sitt speciella sätt, alltid övertygad om att han gjorde rätt. Han skrev invecklade artiklar och klippte ogenerat andra tidningars ledare, som han ”kladdade till med sina egna originella synpunkter”, som hans efterträdare formulerade det efter Värpatorparens frånfälle.

Värpatorparen var en flitig man med omfattande intressen. Ett var flygning. Redan 1911 bjöd han in ett danskt flygaress för att göra uppvisningar med start från ett flygfält som han låtit anlägga utanför Hässleholm och som han under tjugotalet, med föga framgång, ville öppna för kommersiell trafik. Själv flög Värpatorparen aldrig. Nedan ser vi hur han på en av bilderna i förgrunden skymtas tillsammans med flygplanstillverkaren Enoch Thulin som i sitt plan tog emot passagerare som vara villiga att betala för att ”se sin hembygd från ovan”. 1919 dödsstörtade Thulin i sin födelsestad Landskrona.

Ofta visade Värpatorparen stor generositet och omtänksamhet. Han bekostade parkanläggningar i Hässleholm och Bjärnum och lät resa statyer av den på sin tid populäre och välbetalte skulptören Axel Ebbe. Av Ebbe beställde Värpatorparen bland andra en staty som skulle föreställa en ”vaksam snapphane”, en göingsk frihetskämpe. Motivvalet visade sig vara kontroversiellt eftersom många, speciellt storsvenska högermän, bestämt hävdade att snapphanarna inte varit annat än ”banditer och stråtrövare”.

Som autodidakt och självlärd vilade det en skugga av underlägsenhetskänslor över Värpatorparen och det hände att han beklagade sig över sitt levnadsöde: ”Far ville inte låta mig studera trots att jag städse var en av de bästa eleverna i klassen”. Nedan hyllas han i fädernegården på sin femtioårsdag.

Vid slutet av 1918 påverkades såväl Hässleholm som Bjärnum av händelser ute i världen. Världskriget var slut, men inbördeskrig härjade i Ryssland och flera arbetare hoppades på en revolution även i Sverige, även om de flesta socialdemokrater förordade successiva reformer och förhandlingar med arbetsgivare och andra makthavare. Sedan oktober 1917 hade Sverige en koalitionsregering med socialdemokrater och liberaler. Hopp om bättre tider hägrade även för vänstersocialisterna i Bjärnum. Deras starke man hette Edvard Roskvist. Han var född i Danmark 1889 och kom 1901 tillsammans med sina föräldrar till Bjärnum. Fadern var stenhuggare och då han i femtonårsåldern arbetade vid faderns sida miste Roskvist genom ett stenskott sitt ena öga och bar under resten av sitt liv ett konstgjort glasöga.

I Bjärnum var den ”allmänna meningen” att Roskvist var en ohjälplig bohem, någon som var mer intresserad av att läsa böcker än att arbeta. Han gick ofta för sig själv och var likgiltig för sitt yttre, men han skaffade sig betydande kunskaper och det var främst de välbärgade byborna som förtalade honom. Bland radikala snickeriarbetare bemöttes Roskvist ofta med både respekt och beundran. Han blev distriktstudieledare inom IOGT och god vän med radikalen Atto Peto. Roskvist anlitades ofta av de så kallade ”flyttande folkhögskolekurserna” i Kristianstad, dessa organiserade föreläsningar och kurser i olika byar. Ingen mindre än den blivande akademiledamoten Artur Lundkvist har vittnat om att det var Edvard Roskvist som en gång stärkte hans lust att läsa böcker.

Säkerligen var Roskvist bekant med ungsocialisten Anton Nilsson från Norra Sandby. 1908 dömdes Anton till giljotenering för ett bombattentat mot strejkbrytarfartyget Amalthea då en man dött och 23 skadats. Nilsson benådades dock och dömdes till livstids fängelse. I oktober 1917 släpptes Anton Nilsson fri av den nya regeringen, skaffade sig flygutbildning och innan han 1918 for till Ryssland för att enrollera sig som spaningsflygare i Röda Armén, besökte Anton flera skånska arbetarkommuner, bland annat i Bjärnum. När stalinismen växte sig starkare återvände Anton 1926 till Sverige, han hade då kommit att betrakta Stalin som en förrädare till revolutionen och arbetarklassen. Han hade upplevt hur Sovjetunion blivit en polisstat där ”verkliga socialister” förföljdes och mördades.

År 1918 var dock Anton Nilsson och det blivande Sovjetunionen stora ideal för Edvard Roskvist och hans kamrater i Bjärnum. De drömde om en våldsam revolution även i Sverige. Då han vid slutet av året återkom från en resa till Köpenhamn hade Roskvist med sig en revolver. För att provskjuta den tog han med sig tre kamrater från den lokala Sparatakusrörelsen ner till sjön Bjärlången. Med skräckblandad förvåning konstaterade Roskvist: ”Dä ä en liten jävel att smälla bra”. Då de återvänt från sin utflykt ägnade sig de fyra kumpanerna åt att göra upp en lista över vilka personer som skulle ställas inför rätta och möjligen skjutas i Bjärnum, Vankiva och Vittsjö, efter det att revolutionen under deras ledning brutit ut i Bjärnum.

Edvard Roskvist förstod dock snart att revolutionen skulle dröja och lämnade därför revolvern och dödslistorna till säkert förvar hos en kamrat, som 1972 överlämnade dem till Bjärnums Fornminnesförening. Det var Per Kåks, som varit länsantikvarie i Kristianstad, som berättade för mig om revolvern. Då han hört att vi hade ett hus i Bjärnum hyllade han Bjärnums museum som ett av de bästa hembygdsmuséer han besökt. Att jag kom i kontakt med Kåks berodde på att jag och min hustru kände hans fru, som är dominikanska och innan hon gifte sig med honom hade varit anställd på Nationalmuséet i Santo Domingo.

Ända sedan Kåks berättade för mig om revolvern har jag tänkt leta rätt på den och efter min utflykt till Värpatorpet cyklade jag ner till Bjärnums museum där en dam låste upp valvet där vapensamlingen förvarades, men då vi inte kunde finna ”revolutionsrevolvern” kallade hon på museichefen, Jonny Dolkov, som berättade att den stulits vid ett inbrott 1976. Dödslistorna finns dock kvar i muséets arkiv, men Jonny förklarade att han fortfarande var förbjuden att visa dem för allmänheten. Jonny Dolkov, en entusiastisk och vänlig man, djupt rotad i bygden och med gedigna kunskaper, är egentligen bilmekaniker, med en imponerande samling veteranbilar och mopeder som han restaurerat på egen hand. Dessvärre blev han allergisk mot färg och lösningsmedel och var då tvungen att lämna sitt yrke för att istället med stor kunnighet ägna sig åt Bjärnums museum.

Kort efter det att Edvard Roskvist avfyrat sin revolver vid Bjärlången spände löjtnanten Ragnar Ohlson sin häst Maharaja för sin eleganta dogcart och for ner Hässleholms station där han tog tåget till Malmö. Han skulle välkomna en för honom okänd gäst. Ragnar Ohlsson, som var född i Kristianstad 1880, var en välkänd dressyrryttare som vunnit flera tyska mästerskap. Fram till 1917 hade han, tillsammans med hustrun Mia Kockum från Malmö, varit bosatt i Berlin. Löjtnant Ohlson inköpte samma år Hässleholmsgården för ”140 000 kronor, inklusive kreatur och inventarier”. 

Den konservative löjtnanten kände sig inte längre trygg i Berlin, där man anade att kriget höll på att förloras och fruktade att socialisterna planerade en blodig revolution. Det var antagligen en bekant till Ohlson som å finska ambassaden i Berlins vägnar, den 21:e november 1919 över telegrafstationen i Hässleholm telefonledes hade kontaktat honom och korthugget frågat:

- Kan du ta emot en hög tysk officer någon tid som gäst på din gård?

Givetvis skulle finska ambassaden stå för för alla kostnader för gästens uppehälle. Utan tvekan svarade Ragnar Ohlson att han gärna ville stå till tjänst, men då han frågade vem gästen var fick han till svar att det var alldeles för konfidentiellt för att kunna meddelas över telefon. Den uppskakade Mia Ohlson undrade förskräckt om det inte kunde röra sig om självaste Kaisern. Den svenska pressen hade meddelat att Wilhelm II hade lämnat Tyskland den tionde november och antagligen befann sig i Holland. Eftersom finska ambassaden i Berlin varit så förtegen om vem den högt uppsatte gästen var kunde man misstänka att det rörde sig om den avsatte och flyende tyske kejsaren. Ragnar Ohlsson skakade på huvudet, men var själv osäker.

På eftermiddagen den 27:e november 1918 tog löjtnant Ohlsson i Malmö hamn emot sin ovanligt högreste gäst, som trots mörkblå glasögon och en avrakad mustasch genast blev igenkänd av Ohlsson. Den tyske gästen var försedd med ett finländskt diplomatpass som på svenska deklarerade:

Finlands sändebud i Berlin anmodar alla vederbörande att låta finske medborgaren, legationsrådet vid utrikesexpeditionen i Helsingfors, Ernst Lindström, fritt och obehindrat passera, samt lämna honom skydd och bistånd i händelse av behov.

Det rörde sig dock inte om någon Ernst Lindström, utan om general Erich Ludendorff, som till för en månad sedan i princip varit Tysklands enväldige diktator.

Ludendorff föddes 1865 i Ostpreussen, till föräldrar som visserligen var godsägare och tillhörde junkerklassen, men likväl var lågadel, något som påverkat Ludendorffs karriär inom det militära. Han var en duglig soldat, vars exceptionella flit, intelligens och ohämmade karriärhunger gjort att han snabbt steg i graderna. Ludendorff hamnade vid generalstaben i Berlin där han arbetade direkt under Alfred von Schlieffen, som ansvarade för Tysklands strategi inför ett kommande storkrig.

Många av Ludendorffs högadliga officerskollegor såg föraktfullt ned på honom. Han hade rykte om sig att vara burdus och nervig. Högdragna och etikettsmedvetna officerare ogillade en lågadlig junker som demonstrerat förakt för adlig hierarki, gjort en snabb karriär och dessutom vid relativt hög ålder, fyrtiofem år, gift sig med en betydligt yngre, ovanligt vacker och ofrälse dam, dotter till en förmögen fabrikör, som skilt sig för hans skull och fört med sig fyra barn i boet. 

Dessutom bröt Ludendorff mot god ton inom den preussiska officerskåren genom att ohämmat ägna sig åt politik och att i tid och otid yppa extrema åsikter om germansk/arisk förträfflighet, svekfulla judar, frimurare och socialister, samt ”ockulta svärmare”.  Officerskollegor påstod även att Erich Ludendorff var i total avsaknad av humor. De hade svårt att tåla hans skrik och oväsen, nävar i bordet och igenslängda dörrar, samt de störtfloder av telegram, hastigt nedskrivna order och långa telefonsamtal som han överöste sina kollegor med, liksom hans gränslösa självuppskattning som tog sig uttryck i formuleringar som ”mina segrar” och ”de slag jag vunnit”. Men, Ludendorffs oborstade personlighet, djärvhet och stora pliktmedvetenhet gjorde honom populär bland de soldater han förde befäl över.  Dessutom var han en till synes outtröttlig arbetsmyra som ibland inte unnade sig mer än någon timmes sömn per natt.

Ludendorff hade innan kriget bröt ut å Schlieffens vägnar grundligt undersökt den belgiska landsbygden, eftersom det var genom det neutrala Belgien som hans chef hade planerat anfalla Frankrike. Tyskarna var väl medvetna om fransmännens revanschbegär för de förluster och den förnedring som Tyskland åsamkat deras fosterland genom kriget 1870 – 71. Under de första krigsmånaderna ansvarade Ludendorff för mobiliseringen av material och understöd till de tyska trupper som ryckte in i Belgien. Då armén den 6:e augusti marscherade upp mot staden Liéges fort dödades dess brigadchef och Ludendorff övertog, på eget initiativ, kommandet. Hans kyla, mod och gedigna kunskaper om Liége och dess väl befästa fort, gjorde att han kunde leda trupperna till en snabb och i det närmaste oblodig seger. Han blev hjälte i Tyskland och skickades mot de framstormande ryska trupperna på den östra fronten.

På perrongen i Hannover mötte Ludendorff sin befälhavare, den väldige Paul von Beneckendorf und Hindenburg, som med kort varsel hade kallats in till aktiv tjänst. Hindenburgs uniform hade under hans tid som pensionär blivit alltför trång och han uppenbarade sig, till Ludendorffs förskräckelse, i en föga reglementsenlig kombination av parad- och fältuniform. Under den långa tågresan österut fann de båda herrarna att de passade varandra som hand i handske och de kom att samarbeta under hela kriget.

Den i Tyskland och Sverige omåttligt populäre storsvenske upptäcktsresanden, författaren, konstnären, vetenskapsmannen, hjältedyrkaren och entusiastiske tysklandsvännen Sven Hedin blev i mars 1915 överdådigt trakterad av dessa germanska karlakarlar vid Hindenburgs högkvarter i den ostpreussiska staden Lötzen. Hedin imponerades av Hindenburg, som sin överbefälhavarstatus till trots gav intryck av att vara en kraftfull, trygg odalman, med fötterna stadigt på jorden: ”En genomärlig man som grubblat mycket under sin sextioåttaåriga levnad.” Med oförställd beundran beskrev Hedin:

… de allvarliga, bistra, kärva dragen, de vemodiga vänliga ögonen, den fasta munnen, det uppåtstående gråa håret och de yviga, i skarp båge böjda mustascherna. […] Hans bragder skola leva till tidernas slut, ty de inskrevos genast i folkets medvetande såsom övermänskliga och folkets kärlek omgav genast sin hjälte med sagans underbara skimmer.

Hedin insåg dock att det var den ”insiktsfulle” Ludendorff, som trots den barska kommandoton han använde vid deras samtal, i mångt och mycket var den ”bestämmande” av de två fältherrarna och konstaterade att det var de två vännernas skickliga samarbete som skulle föra Tyskland till slutseger:

Rörande vackert är förhållandet mellan Hindenburg och hans stabschef – endast döden kan upplösa deras trofasta förbund.

Den ständigt sysselsatte, hårt arbetande idésprutan Ludendorff kompletterade den bergfast lugne och faderlige Hindenburg, som under sin sympatiska framtoning dock dolde stora mått av obeslutsamhet och liksom Ludendorff var en stockkonservativ man med antisemitiska och antisocialistiska åsikter.

Genom sina insatser vid östfronten kom Hindenburg och Ludendorff att hyllas som ”klipporna i öster”, detta trots att de i stort sett följt strategier och planer som utarbetats av två officerare som var väl förtrogna med östfronten och ryssarnas krigföring – generalen Herrman von François och överstelöjtnanten Max Hoffmann, som även hade deltagit aktivt i de hårda striderna, men detta var inte något som varken Hindenburg eller Ludendorff riktade någon större uppmärksamhet på – det var de som framstod som de ”legendariska segrarna vid Tannenberg”.  I augusti 1916 utnämnde Kaisern Hindenburg till överbefälhavare för Tysklands samtliga stridskrafter och Ludendorff kommenderades till västfronten för att där lösa skyttegravsförlamningen.

”Firman Hindenburg-Ludendorff”, som radarparet kom att kallas, förde med sig betydande förändringar till den fastlåsta västfronten, baserade på strikt ordning, planering och nya idéer. Trupperna försågs med fler kulsprutor, mer och bättre ammunition, avlösningar i skyttegravarna blev snabbare och tätare, ställningar och underhåll byggdes ut på djupet. Unga, dugliga meniga snabbutbildades för att ersätta befälsbortfallet, det högsta befälets allsmäktighet luckrades upp, nyrekrytering av trupper intensifierades. Flera reformer var inspirerade av Ludendorffs idéer om der Totaler Krieg som baserade sig på den preussiske militärteoretikern Carl von Clausewitzs skrifter. Clausewitz hade i början av artonhundratalet hävdat att krig är en samhällsfråga. Gemensamt och allomfattande för all politik, samhällsplanering och produktion måste vara att i grunden besegra fienden. Hela befolkningen måste mobiliseras för krigsinriktad verksamhet.

Ludendorff insåg på ett tidigt stadium att det liberala England var mer skickat att föra krig än det hierarkiskt styrda och genommilitariserade Tyskland. Enligt Ludendorff var allt en kamp, en strävan efter makt och expansion, därför borde varje samhällsmedborgares förmåga och vilja vara inriktad mot framgång - mot seger över varje motståndare.

Ludendorff propagerade för ökat bostadsbyggande, socialhjälp, jämställdhet, hälso- och mödravård, bekämpande av könssjukdomar, höjande av nativiteteten och stöd till ökad jordbruksproduktion. Samhället måste formas på ett sådant sätt att det blev så krigseffektivt som möjligt. Idéer som senare kom att inspirera män som Hitler och Goebbles och som ledde till att Ludendorff kom att samla allt mer makt i sina händer. Totaler Krieg innefattade för honom även en skoningslös kamp mot ”inre” fiender. För Ludendorff representerades sådana skadliga samhällselement främst av judar, socialister, katoliker, ”svärmare” och frimurare. För att bekämpa sådana ”mörkmän” krävdes en effektiv propaganda-apparat. Ludendorff byggde vid krigsministeriet upp en speciell propagandaenhet och begärde en mängd undersökningar för att kunna stärka det tyska folkets moral och kampvilja.

Bland annat underströk en samhällsforskare att humor spelade en stor roll för de engelska soldaterna och hemmafronten.”Was ist Humor?“ undrade Ludendorff och gav order om vetenskapliga studier kring begreppet och resultatet blev bland annat att humoristiska böcker och tidningar spreds bland tyska frontsoldater. Ludendorff försäkrade sig också om att filmindustrin fick finansiellt stöd och att ”motståndsgrupper” som katolska kyrkan och socialistiska sammanslutningar infiltrerades av säkerhetspolisen. Ett resultat av den sistnämnda verksamheten blev att den marxistiske revolutionären Alexander Helphand, ”Parvus”, rekryterades av den tyska underrättelsetjänsten. Parvus, som sedan år 1900 varit nära bekant med Lenin, hade även om han förblev militant socialist i Istanbul genom vapen- och matleveranser till den turkiska armén skaffat sig en stor förmögenhet och där blivit god vän med den tyske ambassadören Hans von Wagenheim.

Ambassadören fascinerades av Parvus idéer om att en tysk-österrikisk seger skulle knäcka tsarismen och resultera i en rysk revolution, medan en fransk-engelsk seger istället skulle gynna det tsaristiska förtrycket. Enligt Parvus borde den tyska regeringen därför samarbeta med Lenins bolsjeviker, bidra till att störta tsarismen och därigenom åstadkomma ett fredsavtal med Ryssland. Han förklarade att Lenin var galnare än Rysslands mensjeviker och ofelbart skulle skapa kaos, ta makten och sluta en separatfred med Tyskland.  Wagenheim ordnade så att Parvus i februari 1915 blev inbjuden till Berlin och där erbjöds en miljon Reichsmark för ”omstörtande verksamhet”. Då det visade sig att Tysklands regering fick valuta för pengarna utbetaldes ytterligare fem miljoner och därefter fler miljoner.

Den 25:e mars 1917 mötte Parvus Ludendorff i Bad Kreuznach och de kom då överens om att Ludendorff skulle se till att en utvald grupp bolsjeviker, bland dem Lenin, med tåg skulle föras genom Tyskland, Sverige och Finland till Skt. Petersburg, för att, med Churchills ord ”som pestbaciller föras från Schweiz till Ryssland.” Den nionde april avreste Lenin från Zürichs station och allt blev som Parvus förutspått. 

Givetvis nämnde Ludendorff inte denna episod i sin 827 sidiga Meine Kreigserinnerung 1914 – 1918, som han dagen efter sin ankomst till Hässleholmsgården påbörjade vid skrivbordet i Ohlsons sexåriga Marits rum, utan hjälp av anteckningar, men med en stor kartbok framför sig. Makarna Ohlson erbjöd sig att låta gästen få arbeta helt ostörd, men nej – den barnkäre onkel Lindström påpekade att han var van vid att arbeta mitt i ett krig och ville gärna att flickan fortsatte leka i rummet. Att ha ett lekande barn i närheten inverkade enligt honom lugnande på hans nerver. Nedan ser vi rummet där Ludendorff skrev sina krigsmemoarer, till höger sitter en femtonårig Marit.

I inledningen till sin bok konstaterade generalen Ich blieb Herr meinen Nerven, ”jag förblir herre över mina nerver”, men det var just det han inte varit då krigsslutet närmade sig. Han brusade lätt upp, sov knappt och for allt emellanåt ut i våldsamma anklagelser mot sina medarbetare. Han grälade med Hindenburg och ömsom förhandlade med, ömsom angrep ledarna för de fientliga nationerna. Trots sin arbetskapacitet och obestridliga intelligens hade Ludendorff begått flera, avgörande misstag – hans stöd till ett urskillningslöst u-båtskrig hade fört USA in i kriget. Ludendorffs till en början hårdnackade motstånd mot att efter fredsavtalet med Ryssland förflytta trupper från öst till väst - han ville hålla kvar de besatta områdena inom ett stortyskt rike - ledde till att västfronten försvagades. Två stora, av honom noggrant planerade, genombrytningar på västfronten hejdades innan Tyskland stod inför en avgörande seger. Han vägrade lyssna till ”civilister” och misstrodde de tyska socialdemokraterna. Ludendorff hade rått kejsaren att låta civila politiker förhandla om fred, ”låt dem koka i sin egen soppa”, väl medveten om att det i allmänhetens ögon skulle överskyla krigsledningens skuld till det förestående nederlaget. Då freden skulle undertecknas ändrade sig dock Ludendorff och vill åter gå till attack mot fienden i väst. Då Hindenburg vägrade stödja honom, blev Ludendorff rasande på sin gamle bundsförvant och avgick med omedelbar verkan.

En månad satt Erich Ludendorff och ruvade i Berlin, alltmedan kejsaren lämnade Tyskland, arbetare och återvändande soldater revolterade i städer och hamnar och våldsamma anklagelser riktades mot honom. Till slut uppsökte Ludendorff den finska ambassaden. Det finska inbördeskriget hade avslutats fem månader tidigare med en seger för den ”vita” sidan, som fick till följd att 21 000 tillfångatagna arbetarbrigadister avrättades eller dog av svält och sjukdomar. Avgörande för de vitas seger hade varit en av Ludendorff beordrad intervention som innebar att den tyska Östersjödivisionen landsteg i ryggen på de röda stridskrafterna och framgångsrikt bekämpade dem. Av tacksamhet tvekade den finländska regeringen inte att se till att den pensionerade generalen fick ett pass till och en fristad i Sverige.

Det var en sårad och ilsken Ludendorff som i Hässleholm satt och skrev sina krigsmemoarer, i vilka han gav upphov till den så kallade dolkstötslegenden. Det var inte den tyska militärledningen, med honom i spetsen, som varit orsak till att kriget förlorades. Det var socialdemokratiska politiker, understödda av kommunister, judar, katoliker och frimurare, som sett till att den tyska armén kapitulerade, trots att fienderna inte hade erövrat någon tysk mark och att Tysklands militära ledare, med Ludendorff som befälhavare, ville fortsätta kampen. Som vi sett ovan var detta långt ifrån sanningen. Ludendorff hade i hög grad bidragit till Tysklands fall. Redan vid slutet av kriget, då flera av hans närmaste medarbetare misstänkte att han blivit galen av överansträngning, hade Ludendorff börjat örla om hur den renhjärtade hjälten Siegfrid i det tyska medeltideposet Nibelungen av den förrädiske Hagen hade dödats genom ett spjutstick i ryggen. På liknande sätt hade den rättfärdige Ludendorff  genom socialisters och judars ränker tvingats kapitulera. Legenden om dolkstöten i ryggen kom fortsättningsvis att förmörka Ludendorffs fortsatta verksamhet och blev en mäktig inspiration för nazisterna och deras kamp mot socialister och judar.

På Hässleholmsgården steg Ludendorff varje morgon upp klockan nio, tog en stärkande entimmespromenad, oftast ensam, men i ibland i sällskap med löjtnant Ohlson. Sedan satt han i Marits rum och skrev intensivt, medan lunch och middag bars upp till honom. Vid sju-tiden kom generalen ner till gårdens herrskap och redovisade då under några timmars högläsning vad han skrivit under dagen.

Snart började man i det lilla stationssamhället tala om den mystiske främlingen på Hässleholmsgården. En adelsdam från Malmö hade skymtat den högreste generalen då han steg ut från en av stadens raksalonger och bestämt hävdat att det där måste röra sig om den berömde general Ludendorff. Informationen fångades upp av Norra Skånes nyutnämnde redaktionssekreterare, Harald Göransson, som också fått höra att maltfabriksdisponenten August Svensson den 8:e december, efter en harjakt tillsammans med sina två söner, Sture och Per-Yngve, hade stött samman med två livligt gestikulerande herrar i ekskogen bakom Hässleholmsgården. Den ene var godsägare Ohlson, medan den tysktalande herrn vid hans sida haft en förvånande likhet med general Ludendorff. Göransson sökte upp kronolänsman Stjerndahl som på Hässleholmsgården kontrollerat det finska legationsrådet Lindströms papper. Journalisten hade med sig ett tidningsurklipp med Ludendorffs bild och den förbluffade kronolänsmannen utbrast:

- Du har rätt! Det är general Ludendorff som befinner sig på godset. Han kallar sig Ernst Lindström. Men säj för Guds skull ingenting. Kommer det ut får vi bråk!

Göransson sökte avgörande bevis. Klockan åtta på morgonen dolde han sig i snön bakom ett av träden i allén som leder fram till Hässleholmgården. Exakt klockan nio kom en storvuxen man spatserande, han var iklädd en grå sportkostym av vadmal. Då främlingen närmade sig Göranssons gömställe rusade denne fram, ställde sig rakryggad mitt på vägen och utropade: Guten Morgen Herr General von Ludendorff! Den förvånade tysken besvarade genast hälsningen: Guten Morgen, mein Herr. Wünschen Sie mir etwas Besonderes? Men, innan Göransson förmått svara på frågan hade Ludendorff vänt på klacken och skyndsamt återvänt till Hässleholmsgården. Med andan i halsen rusade Harald Göransson in till Värpatorparen på Norra Skånes tidningsredaktion och meddelade med hög röst:

-Ludendorff är på Hässleholmsgården!

Värpatorparen lyfte på huvudet och svarade kort:

- Jag vet. Det har inget lokalintresse.

Då Göransson förtvivlat bedyrade att det var en världsnyhet. Att Norra Skåne skulle bli först i världen med nyheten, tillade Värpatorparen:

- Om det nu än vore sant att Ludendorff vistas på Hässleholmsgården … vad skulle det tjäna till att Norra Skåne först av alla talade om detta?

Göransson blev svarslös, men fann senare att Värpatorparen på egen hand forskat vidare i saken och på julafton skev Norra Skånes ägare och chefredaktör:

Ett rykte har de senaste dagarna gått i Hässleholm att den ryktbare tyske härföraren general Ludendorff skulle vistas å en gård i denna ort. Vid förfrågan härom har vederbörande godsägare förklarat att hos honom vistas en personlig vän som gäst. Dennes pass och annat är vederbörligen granskat o. godkänt av polismyndigheterna och hans namn är helt annat än hvad ryktet uppgifvit.

Men, genom sin korta notis hade Värpatorparen mot sin vilja fått den svenska pressen och Sveriges regering att inse att det verkligen var Ludendorff som befann sig på Hässleholmsgården. Journalister skockades i Hässleholm. En del kom hela vägen från Köpenhamn och Berlin. Den sjunde januari 1919 publicerade Dagens Nyheter en lång raljerande artikel som bland annat konstaterande:

Allmänna opinionen började syssla med främlingsskapet på Hessleholmsgården och man förvånades av naturliga skäl däröver att det finska legationsrådet Lindström bara kunde tala tyska, inte ett ord svenska. Huruvida finska legationsrådet behärskar finska språket har inte kunnat utrönas. Finska har han i varje fall så liten användning för i Hessleholm.

Redan innan nyheten om Ludendorffs vistelse spritts i hela riket hade Hässleholms Arbetarkommun hos stadens styrmän protesterat mot Ludendorffs närvaro. Till julen hade generalens fru, Margarethe, kommit på besök. Hon hade haft med sig en stor docka och ett silverfat till lilla Marit och firandet hade varit trevligt, tills fru Margarethe blev illamående av lutfisken och man på godsets trappa under mellandagarna fann ett kuvert som innehöll en handskriven lapp med en mängd otrevligheter:

Slaktardräng!!! Bov! Massmördare!!! Knektslusk!! Res hem!!! Du är ej värdig att trampa Sveriges jord. Förbannade äppeltysk.

Möjligen kan lappen ha skrivits av någon medlem i Hässleholms Arbetarkommun som den tjugonde januari 2018, tillsammans med liknande föreningar från grannbyarna, marscherade mot Hässleholmsgården under banderoller som ”Ned med massmördarna!” ”Kom ihåg de belgiska barnen” och ”Tyska knektar är inte välkomna i Hässleholm”. Godsägare Ohlson lyckades dock lugna ner demonstranterna med en försäkran om att hans gästs uppehållstillstånd hade begränsats till slutet av februari och att han då skulle återvända till Tyskland. De upprörda arbetarna hade dock skrämt upp fru Margarethe, som i sina memoarer skrev att demonstranterna vrålat att det på svensk mark inte fanns någon plats för en massmördare som Ludendorff och att om han inte omedelbart avvisades skulle de sticka gården i brand. Margarethe ansåg att det enbart var löjtnant Ohlsons lugn och fattning som räddat dem:

Det hade kunnat inträffa annat, ty Hässleholm ligger för sig självt och till närmaste stad var det åtminstone en halvtimmes väg, vi befunno oss i en farlig situation.

Den 23:e januari fick Sven Hedin ett telefonsamtal från Hässleholm:

- Guten Tag, Herr Doktor! För inte er väg er någon av de närmaste dagarna förbi Hässleholm? I så fall ville jag mycket gärna få tala med er.

- General Ludendorff, är det verkligen Ni? Givetvis står jag till er tjänst. Jag far imorgon kväll, Ers Excellens, och är tidigt i övermorgon hos er.

Hedin packade sina väskor och avreste dagen efter med nattåget till Hässleholm. Det var kallt och snöyra då den vittberömde upptäckaren i morgonmörkret hämtades med släde av löjtnant Ohlson. Ludendorff hade ännu inte vaknat då Hedin anlände, så denne tog sig en tupplur och då han vaknat brann stor brasa mellan två bekväma fåtöljer i bottenvåningens intima salong. Hedin och Ludendorff tillbringade hela dagen och lång tid in på kvällen i dessa fåtöljer, alltmedan den tyske generalen med kraftig stämma läste upp manuskriptet till sina Krigsminnen. Hedin fann dem storslagna. Men då Ludendorff riktade sin ilska och besvikelse mot sin forne befälhavare, Hindenburg, opponerade sig Hedin. Inte kunde väl Excellensen bete sig så mot en hedersman som Hindenburg? Ludendorff blev rasande och daskade manuskripthögen i rökbordet: ”Va, får jag inte säga sanningen! Får jag inte tala fritt ur hjärtat!” Hedin, som var en mästare i marknadsförening, tog det hela med ro och rådde Ludendorff, som nu irriterat börjat vanka av och an i rummet:

- Jo, självklart, men med sådana yttranden vinner ni intet, ni skadar er själv och förlorar världens sympati. Detta stycke måste ovillkorligen strykas, annars skulle ni ångra er och ni skulle aldrig kunna förlåta mig om jag icke varit uppriktig mot er. Det är mycket vackrare och noblare att icke säga ett ord om den här saken i en bok avsedd för hela världen och för framtiden. Det förstärker er ställning oerhört om ni förtiger den bitterhet ni nu känner mot fältmarskalken.

Ludendorff hade tvärstannat och blängde på Hedin, så lugnade han sig, satte sig ner och fortsatte läsa. ”Nun weiter”, mumlade han. Vid kvällssupén deklarerade Ludendorff:

- Hur skulle jag kunna bli förargad över öppna ord. De komma från vänner. Där finns mycken, ja mycken bitterhet hos mig. Den måste jag skriva ut ur hjärtat; sedan detta skett kan det åter strykas.

Hedin fick med sig manuskriptet för att överlämna det till Tysklands ambassadör i Stockholm så att det sedan med kurir kunde föras till Ludendorff i Berlin. Hedin såg också till att Bonniers fick världsrättigheterna till Ludendorffs krigsminnen, som blev en bästsäljare i Sverige, Tyskland och flera andra länder och gjorde författaren till miljonär.

Tidigt på morgonen den 23:e februari var det kallt, men barmark och löjtnant Ohlson beslöt därför att spänna för docarten och föra Ludendorff till järnvägsstationen i Sösdala. De färdades till den sydligare stationen eftersom det fanns risk att någon socialisthuligan strök omkring i Hässleholm på jakt efter den tyske generalen. Som en extra säkerhetsåtgärd hade Ludendorff iklätt sig fru Ohlsons päls och bar en av hennes vidbrättade hattar. Några timmar senare befann sig Ludendorff på färjan till Sassnitz, på väg mot allt värre politiska äventyr.

1920 var Ludendorff en av männen bakom Wolfgang Kapps kupp i Berlin, då tjänstemannen från finansdepartementet med stöd av militära frikårer lyckades fördriva regeringen från Berlin, men då en generalstrejk lamslog Tyskland tvingades kuppmakarna ge upp makten och Kapp flydde till Södertälje. I november 1923 stod Ludendorff vid Adolf Hitlers sida under ölkällarkuppen i München, då denne och hans kumpaner försökte störta delstatsregeringen i Bayern. Den gången slog armén ner de nazistiska kuppmakarna. Hitler hamnade i fängelse, men Ludendorffs krigsmeriter gjorde att han gick fri. 1925 ställde han istället för Hitler upp som Nationalsozialistiche Freihetsparteis presidentkanidat, men fick enbart en procent av rösterna, något som ledde till en definitiv brytning med Adolf Hitler.

Samma år hade Ludendorff gift sig med sin före detta hustru Margarethes nervläkare, Mathilde Spiess. Den psykiska stressen det inneburit att vara gift med Tysklands krigsledare, nervositeten i Hässleholm och makens fortsatta engagemang på yttersta högerkanten, samt hans allt som oftast obehärskade temperament, hade blivit för mycket för Margarethes känsliga psyke. Ludendorff och Margarethe skildes och hans fortsatta existens kom att hamna i skuggan av den karismatiska Mathilde Spiess och hennes bisarra idévärld.

Mathilde var prästdotter och uppvuxen i en begränsande kristen miljö som inte gav kvinnor det utrymme och de möjligheter de behövde. Hon utbildade sig, mot faderns vilja, till läkare, blev en slagfärdig förespråkare för kvinnors rättigheter, grundade och förestod ett Spa, skrev en avhandling i neurologi och blev assistent hos Emil Kraepelin (1856-1926), en pionjär som kliniskt studerade och dokumenterade olika former av sinnessjukdom. Kraepelin namngav en mängd sjukdomssymptom och en del av hans nomenklatur används fortfarande. Kraepelin förstod att flera sinnessjukdomar kunde vara genetiskt betingade och att psykotiska tillstånd kunde förvärras genom yttre faktorer, som psykofarmaka/droger, men även av sociala faktorer som arbetslöshet, stress, skilsmässor, politisk eller religiös fanatism, etc. Den senare insikten ledde till att Kraepelin kom att betrakta det ”germanska psyket” som i grunden sunt och livskraftigt, men att det hotades att brytas ner av skadliga inflytanden.

Den senare åsikten kom att få stor betydelse för Mathilde Ludendorff som predikade den germanska ”rasens” förträfflighet, men att den till stora delar hade besmittats av socialism, judar, frimurare, tro på vidskepelse som astrologi och ockulta fenomen - och främst kristendomen. Hon predikade något hon kallade för germansk Gotterkenntnis, ”Gudskunskap”, en känsla av Guds närvaro som förmedlades genom det germanska blodet och fick sitt uttryck i en sund asatro på fruktbarhet, fri sexualitet mellan människor av samma ras och lika rättigheter för man och kvinna. Denna Gotterkenntnis hotades av judendomens fördärvliga inflytande, som gett upphov till såväl den föraktliga kristendomen, som österländska religioner, som buddhismen. Mathilde Ludendorff hävdade att Dalai Lama var en judelakej och att Stalin var hans marionett.

All denna rappakalja smaksattes med Ludendorffs idéer om dolkstöten i ryggen och socialismens fördärvliga inflytande på germansk kropp och själ. I all sin galenskap tilltalade paret Ludendorffs knäppa idéer en stor mängd tyskar, som exempelvis den på sin tid välkände SS-konstnären Wolfgang Willrich, som gjorde flera porträtt av Mathilde och i sin av Hitler livligt uppskattade konst, i enlighet med Mathildes idéer, skildrade ett germanskt, folkligt paradis.

Mathilde Ludendorffs uppfattningar kring ras och religion påverkade även nazisternas store ideolog Alfred Rosenberg, alltmedan Goebbles anammade Ludendorffs idéer om det totala kriget. De stora likheterna mellan ideologierna och Ludendorffs ofta uttalade förakt för Hitler i synnerhet och nazister i allmänhet, var antagligen en bidragande orsak till varför Rosenberg och Goebbles ansåg att makarna Ludendorff var galna och förbjöd partianslutna nazister att ansluta sig till deras förening  Bund für Gotterkenntnis, ”Federationen för Gudskunskap”.  Något som inte hindrade att de var grundligt inspirerade av deras åsikter.

Med tanke på allt detta vansinne är det inte alltför långt från sanningen att hävda att det Andra Världskriget tog sin början på Hässleholmsgården, då den bittre, besegrade general Ludendorff, omgiven av hotande socialister, satt och skrev sina friserade krigsminnen och gav upphov till dolkstötslegenden, som inspirerade Hitler och nazisterna, liksom Ludendorffs med tiden alltmer verklighetsfrämmande spekulationer. 

Kriget kom, med all sin vansinniga förintelse, nu är den tiden över och förbi, liksom träindustrin och Arbetarkommunen i Bjärnum.

Anonym (1999) Norra Skåne 100 år: 1899 – 1999, hundra år – en tidning i tiden. Hässleholm: Norra Skåne Offset. Björkegren, Hans (1985) Ryska posten: De ryska revolutionärerna i Norden  1906 – 1917. Cixthenson, Evert (1989) Hässleholm i Ord och Bild. Hässleholm: Västra Göinge Hembygdsförening. Engkvist, Gunnar (2006) Vägen gick österut: Skåne efter partisplittringen 1917. Bjärnum: Bokpro. Gugenberger, Eduard (2001) Hitlers Visionäre: Die okkulten Wegbereiter des Dritten Reiches. Wien: Ueberreuter.  Jacobsson, Gert (1979) Norra Skåne 80 år, 1899 -1979. Hässleholm: Norra Skåne Offset. Lundin, Allan-Sigward (1963) Det var i Hässleholm det hände. Hässleholm: Norra Skåne Offset. Nilsson, Anton (1987) Amaltheamannen talar. Malmö: Kulturföreningen Spartacus. Odelberg, Axel (2008) Äventyr på riktigt: Berättelsen om upptäckaren Sven Hedin. Stockholm: Norstedts. Ohlsson, Per T. (2017) 1918: Året då Sverige blev Sverige. Stockholm: Bonniers. Olsson, Jan Olof (1965) Den okände soldaten, 1914 – 1918. Stockholm: Bonniers.

09/24/2017 17:48

My parents told me that I did not speak until I was more than three years old. This sounds somewhat strange to me, though considering that their children's development is close to heart of most parents, they were probably right. After opening my mouth for the first time to express comprehensible words, there has been an incessant flow of them. I am seldom tongue-tied.  As long as I can remember, I have without hesitation spoken up in public, no matter how big or small an audience might have been. One of my many bosses, the worst I ever had, often told me: "Jan, you must learn to edit yourself." She was certainly right. To my disgrace, I tend to expose unnecessary platitudes, letting myself go and easily fall into other´s speech.

This despite of being a fairly taciturn person, who likes to be by myself - alone in big cities or out in the woods, enclosed by books, music and pictures, or as now – busying myself with pointless writing. Nevertheless, I also like to be with friends and my dear ones. For some time I have now been alone in my parents' home, filled as it is with memories from my deceased father and mother.  When I end up among others I thus become like a calf released on green pastures, talking about anything entering my mind, like an alcoholic who after a time of forced sobriety loses himself in unrestrained alcohol consumption.

I recently visited a good friend of mine, who occasionally expresses opinions that appear to be quite different from mine. While happily tumbling around in my own sea of ​​opinions I found out how fine I felt while responding to his criticism and opposing arguments. I assume that this is how an ideal dialogue ought to proceed; dynamic and exciting. Apparently different views are confronted with each other, knocked down and bleeding, or fine-tuned and transformed, while being fired by good food and fine beverages. We dive into depths of our subconscious, bringing up debated issues, spicing them with what we have read and heard, occasionally unearthing old beliefs, unexpectedly found among "the grime and mold of time". Our species is not only Homo Sapiens, but also Homo Ludens, The Playful Man and Homo Interlocutor, The Talking Man. The opposite to being listened to may be tedious or even worse – the torment of being ignored, unfairly attacked or confronted with paralyzing refusals to move an inch from preconceived opinions. Situations that might end up in unrestrained shouting and even violence.

A few days after the aforementioned dinner, I talked with the priest who was going to conduct my mother's funeral. We became engaged in an intensive dialogue about the meaning of life, the presence of God, about aesthetics and dogma. Soon both I and the priest became deeply moved. We found that, in spite of our different positions as priest and layman, we nevertheless easily could exchange our innermost thoughts and experiences in a thought provoking manner. A mutual and unobtrusive dialogue, which in me highlighted previously unknown feelings and knowledge, hitherto secluded in some forgotten quarters and meanderings off my brain.

This now makes me think of of Plato (428-348 BC), the undisputed master of dialogue. The Greek διάλογος consists of διά, dia, "through" and λόγος logos a word originating from λέγω, "I say." It is usually stated that logos correspond to what we may call "word", though Greek philosophers did of course elaborate on the notion much further than that. First out was Herakleitos, who believed that logos expressed our attempt to articulate what we assume is the inherent order of Universe, i.e. the rules and regulations that govern the entire Cosmos. By naming an animal with wings and feathers "bird" we would be able to specify it, by naming things and phenomena we bring order to an environment that otherwise would appear to be quite chaotic. We create a pattern within which the term "bird" has been provided with a fixed position, thus we create order, i.e. cosmos (from κoσμειν kosmein, “to dispose, to prepare”). We are living within a contexture of words that we share with other people - a language. Our language includes all our "knowledge" and thus constitutes what we commonly call a “logic”. That which does not fit within such a structure accordingly becomes "illogical" and thus incomprehensible. Through dialogue, in the meaning “talking in accordance to logic”, we are strengthening our understanding of the universe.

In Plato´s dialogue Phaedrus, Socrates runs into the young Phaedrus, who after a morning in the company of the famous orator Lysias decided to take a lonely walk "outside the walls" to to gather his thoughts. To the much older Socrates, Phaedrus praises the amazing eloquence of Lysias The speech was so brilliantly conceived that Phaedrus feels he had to be alone and concentrated to recall its beautiful details. Socrates asks Phaedrus to repeat some of the highlights, but Phaedrus explains that he is incapable to do so. Socrates then spots that the young man fumbles with a scroll among the folds of his cloak and thus understands that Phaedrus is carrying with him a written copy of the speech and succeeds in persuading him to read it to him.

Through Plato's spirited and effortless retelling of the episode we are relocated to a past, exotic world in which well-off men spent much of their time devoting themselves to wine drenched parties and lighthearted conversations, while women and slaves were relegated the periphery, being denied most of their human and civil rights. Nevertheless, Plato make these pleasure seeking men share thoughts and opinions that, after more than two thousand years, make us believe that they, after all, were not so different from us. Several of them appear to be unusually clever and sharp, not the least Plato´s hero, the smart and tolerant Socrates.

For his convincingly described and perfectly-controlled dialogue Phaedrus Plato depicts an archaic landscape, which frames Phaedrus's and Socrates's stimulating talk about love, changing perceptions and the limitations of the written word:

Phaedrus: It seems it´s just as well I happen to be barefoot; you always are. So we can easily go along the stream with our feet in the water; and it won´t be unpleasant, particularly at this time of year and of the day.

Socrates: Lead on, then, and keep a lookout for a place to sit down.

Phaedrus: Well, you see that very tall plane-tree?

Socrates: Of course.

Pahedrus: There´s shade and a moderate breeze there, and grass to sit on, or lie on, if we like. […] The rivulets look attractively pure and clear – just right for young girls to play beside.



They settle down in the lush grass by a rippling source. Phaedrus reads aloud Lysias's speech. Socrates is commending its composition and excellent choice of words, though soon the reader finds that even if Socrates states that it is a skillfully conceived speech, an excellent example of eloquence, he nevertheless considers it to be a superficial creation. A piece of craftsmanship without depth or meaning, filled with varied, but shamelessly repeated phrases it does not say anything of value. Socrates´s criticism makes Phaedrus upset and he asks Socrates to deliver a better speech. Socrates pretends to be reluctant, but he is really not difficult to convince and soon deliver not only one, but two speeches, each of them smothering Lysias's arguments.

In his first speech, Socrates describes, contrary to the opinion expressed by Lysias, love as a feeling that cannot be mastered and understood through reason. In spite of the fact that Socrates argues that rhetoric is an essentially useless skill, a public undertaking comparable to the crafts of cooks and cosmetologists, he nevertheless masterly constructs his speech based on strict rhetorical rules. However, Socrates cuts his speech short, becoming increasingly uncomfortable with his own performance. Disgusted by his cynical arguments he suddenly wants to return to town. However, Phaedrus persuades him to stay and Socrates decides to "purge" himself by expressing his innermost feelings in a more honest way. He throws himself into a myth of his own making, describing love as the soul´s attempt to free itself from its fixation on the fulfilment of physical urges. On the contrary true love is an attempt to transform violent lust and desire. A lover is by his love of another human being carried far beyond the limitations of his daily toil.

Mῦθος, mythos, might to some extent be said to equal the word "fairytale", but by Plato it means much more than that. For him myth telling becomes a way to simplify and clarify philosophical reasoning. Like religious teachers, such as Jesus, Buddha and Muhammad, he uses narratives and legends to make his message understandable. Like them, Socrates creates his own myths. Love is described through a myth, which places it beyond good and evil, beyond true and false. Myths become pictures, interpretations of our existence, of Cosmos, and it is only through myths that love may be represented.

In his second speech, Socrates describes love as the soul's pursuit of liberation from the shackles created by what we call the reality. Through love, the soul is trying to retrieve its lost wings. It strives to return to a blessed existence beyond good and evil, merging with Cosmos and forgetting it is a stranger on earth.

Through narrow-minded cynics like Lysias, love is diminished to a bodily urge. Like hunger it becomes an impulse that might be saturated for a while, before it is awaken anew. For a true philosopher, a friend of wisdom, love is something completely different. The memory of a cosmic timelessness, which we all once was part of. A liberated state within which we forget our everyday endeavors and concerns. Love allows us to embrace feelings of happiness and harmony, offering them both to ourselves and to the one we love. Every soul seeks a friend reminiscent of the god who was once his companion during the cosmic life that preceded the existence we ​​now endure.

Apart from love, which unfortunately tends to be volatile, it is difficult to find happiness beyond our regrettable everyday existence. Perhaps poetry, music and art, which Socrates probably was familiar with, sine tradition makes him a sculptor, might provide us with a glimpse of the happiness and harmony concealed beyond our existence. But the insights and pleasures that art and literature might provide us with are incomplete and transitory. Plato seems to scorn the arts, regarding them as a chimera, an evanescent drug. In Phaedrus, he allows Socrates to claim that it is the pursuit of beauty and kindness that saves us from falling into despair.

Music and art cannot be an answer to our quest for bliss and happiness. Like music and mathematics, aesthetics are only able to describe and simplify. Plato's apparently assumes that written language is just as insufficient and treacherous as the arts, a simple drug. Yet he was an extremely productive author. In Phaedrus, Plato writes:

The gardens of letters he [a writer] will, it seems, plant for amusement, and will write, when he writes, to treasure up reminders for himself, when he comes to the forgetfulness of old age, and for others who follow the same path, and he will be pleased when he sees them putting forth tender leaves. 

Having company along the road - dialogue, meetings and togetherness - is probably the best way to gain spiritual calm. Like love when it is at its best – dialogue, passion and consensus gratify us far better than written texts. Written texts have a number of shortcomings that the spoken word lack. A written text cannot change. It states the same thing all the time. If it occasionally appears to be different from the last time we read it, this is not because of the text itself - it is our lives, experiences and meetings with others that have changed its meaning. According to Plato, a written text has a lot in common with a painting, which creatures remain silent, but nevertheless are open to different interpretations at different times.

Written texts do not respond if they are spoken to, nor can they search us out. They certainly constitute an asset in our search for harmony and happiness, but it is the close contact with other human beings that strengthen us. Our soul and spiritual growth require the warmth and dynamism of an honest dialogue.

To be sure of the impact and usefulness of her/his writing, an author must read them to friends, who understand understand them and are able to criticize, or pay tribute to, the thoughts behind the text. In Phaedrus, Socrates compares written texts with a peasant's Adonis Gardens. Adonis was a fertility god and an important part of his cult was constituted by his gardens. This meant that a farmer took seeds from his crops, sowed them in pots and then kept them indoors, cared for and watered them until they developed sprouts far earlier than the seed that sprouted on his fields. After a few weeks, when the potted gardens had become lush and green, they were carried away by young women. Singing and dancing they went down to the sea, or lakes and springs, where the pots were thrown into the water.

Socrates explained that in comparison with conversations and dialogues, Adonis gardens were like writings - greenhouse products which usefulness was quite insignificant in comparison with planted fields, which fruits benefited both peasants and consumers. Furthermore, there were other difficulties connected with the written word. A writer is usually alone and cannot receive neither help with, nor response to his writing. On the contrary, during a conversation new thoughts are constantly being born and their phrasing becomes considerably easier since others assist you with reactions and ideas, this while the lonely endeavour of writing words requires specific skills, knowledge of the language, various means of expression, as well as mindfulness about the targeted audience and possibilities for publication. Something that can make anyone despair and give up her/his writing.

The Swedish poet Gunnar Ekelöf, suffering from alcoholism and anxiety, often despaired about his writing and complained about the painful inadequacy of the written word:

We will begin over, i and he she it.

we will begin over.

i and she it. We will begin over.

crush the alphabet between your teeth yawn vowels the fire is burning in hell vomit and split now or ever i and dizziness now or never.



In ancient Egypt, scribes were privileged citizens and scriptures holy. The word hieoroglyph is Greek and means "holy sign", probably a transfer from the Egyptian denomination of scripture as Word of God. God is in singular and thus it is possible that the god in question is Thoth, mediator between the gods and between gods and humans. He is protector of everything; including law and order, the scriptures and the scribes. Thoth's task is to ensure that the rules of the Universe are followed, he is thus also god of math and time. It was Thoth who brought scripture and time to the humans, in the form of calendars and hieroglyphs. Thoth was married to Ma'at, goddess of truth, equilibrium, harmony, law, morality and justice. Thoth was generally depicted with an ibis's head, an allusion to the fact that the bird's beak´s resembles a crescent moon. Since the moon was considered to rule over time, menstrual cycles, tides and months, Thoth was also god of the moon.

We tend to regard ancient times as a period when people lived far apart from each other and that contact was insignificant between the Hittite, Syrian, Egyptian, Etruscan, and Greek cultural spheres. In fact, communication was not so meagre in the ancient Mediterranean - even during the Bronze Age, goods and ideas were exchanged between people living in widely different places.

A few years ago, I and my wife visited our friend Hasan in the Turkish town of Bodrum by the Aegean Sea. In the city museum we saw cargo which had been salvaged from a vessel that more than three thousand four hundred years ago had sank by Uluburun, Grand Cape, close to Kaş on Turkey´s southern coast. The type of vessel and its cargo, which was brought to the surface between1984 and 1994, suggested that it had sailed from a Syrian-Palestinian port. 

The goods had originally come as far away as from the Baltic Sea coast in the north and the African shores of the Arabian Sea in the south, from Sicily and Sardinia in the West and Mesopotamia in the East. Nevertheless, it was certainly a quite ordinary, commercial merchant ship. The load contained ten tonnes of copper and one ton of lead from Cyprus and the Hittite Empire. 149 pots from Syria, containing glass beads, olives, large amounts of turpentine (pistacia) and 175 small blocks of turquoise and lavender coloured glass from Egypt. Ebony timber, elephant and hippopotamus tusks, turtle shells and ostrich eggs from Africa. Oil lamps and painted pots, in the form of women's and sheep's heads from Palestine, a cosmetic box from Egypt, a trumpet, two dozen rings made of mother of pearl of unknown origin, amber beads from the Baltic Sea. Jewellery in gold and silver, arrows and spikes, clubs and daggers, swords from Mycenae and Italy, plows, weights, pebbles, axes and saws. A complete set of armour from Mesopotamia. Pots contained remains of almonds, figs, olives, pomegranates, grapes, cumin, thistle oil, sumac, coriander, pine nuts and wheat. Below is a display stand with some of the jewellery originating from Egypt.

Greece was thus far from being isolated from the outside world and it is not surprising that several Egyptian myths appear in Plato´s dialogues. For example, in the dialogues of Timaios and Critias, he tells about the lost island of Atlantis. Plato tells us that the Greek lawyer Solon was told about Atlantis by priests at Neith's temple in Sais. Neith was a powerful creation goddess, who ruled over war, hunting and weaving. In parenthesis, my youngest daughter is just now in Sais, located in the Nile delta, participating in excavations looking for Neith's lost temple.

Plato clearly indicates where his Egyptian myths came from. In connection with his criticism of written language, he does in Phaedrus retell a story about the Egyptian god Thoth:

At the Egyptian city of Naucratis, there was a famous old god, whose name was Theuth; the bird which is called the Ibis is sacred to him, and he was the inventor of many arts, such as arithmetic and calculation and geometry and astronomy and draughts and dice, but his great discovery was the use of letters.

Naukratis had since the beginning of the 700's BC been a Greek trading city in the Nile delta and remained for several centuries the most significant Greek colony in Egypt, with an interesting Egyptian-Greek culture. In modern times, several papyrus fragments with Greek texts have been found in Naukratis and it was further south, in the town of Oxyrhynchus, that in 1897 the oldest fragmentary version of Phaedrus was found, on a sheet of papyrus from the year 109.

Plato and his contemporaries certainly knew about the big libraries in Egyptian temples, called Houses of Life. Egypt was by several Greek philosophers considered as a foreign and exotic country, though with an ancient and profound, written tradition. They assumed that long ago both mathematics and letters had been invented by the Egyptians.

In Phaedrus, Socrates tells us that in a remote era, the mighty god Thoth had appeared in person to an Egyptian pharaoh called Thamus. Thoth had told the pharaoh about several inventions he with his help wanted to donate to the Egyptian people. After each gift, Thamus rejoiced and praised the great generosity of the god. Finally, Thot presented Thamus with the letters:

This, said Theuth, will make the Egyptians wiser and give them better memories; it is a specific gift both for the memory and for the wit. Thamus replied: O most ingenious Theuth, the parent or inventor of an art is not always the best judge of the utility or inutility of his own inventions to the users of them. And in this instance, you who are the father of letters, from a paternal love of your own children have been led to attribute to them a quality which they cannot have; for this discovery of yours will create forgetfulness in the learners' souls, because they will not use their memories; they will trust to the external written characters and not remember of themselves. The specific which you have discovered is an aid not to memory, but to reminiscence, and you give your disciples not truth, but only the semblance of truth; they will be hearers of many things and will have learned nothing; they will appear to be omniscient and will generally know nothing; they will be tiresome company, having the show of wisdom without the reality.

Through Thamus, Plato describes writing as a drug. The word he uses is pηαρμακον pharmakon a composite of several meanings; remedy, poison, spell and scapegoat. Plato seems to be well aware of the different implications of the word and thus uses it on purpose.

Well aware of its well-stocked libraries and ancient writing tradition, Plato appears to regard the Egyptian empire as a culture that did not promote boldness, change and personal initiative, but used its preserved writings to guarantee that ancient customs and stability were respected. In his dialogue The Laws, Plato described Egyptian art as static and governed by hard, unchanging laws:

[the patterns of] forms and strains of virtue [are] fixed and exhibited in their temples; and no painter or artist is allowed to innovate upon them, or to leave the traditional forms and invent new ones. To this day, no alteration is allowed either in these arts, or in music at all. And you will find that their works of art are painted or moulded in the same forms which they had ten thousand years ago; - this is literally true and no exaggeration, - their ancient paintings and sculptures are not a whit better or worse than the work of today, but are made with just the same skill.

It is hard to determine if Plato believed the Egyptian conservatism to be an asset or not. Either he assumed that strict rules prevented the confusing diversity that characterized the art of his Greek contemporaries, or that, like the written language, it hindered dynamics, individual thinking and initiatives. Instead of relying on his own intelligence and ability, the reader, like the Egyptian artist, adapt himself to pre-fabricated notions. Plato appears to regard his own writings as an old man´s vice and a limitation, pointing out that his idol Socrates did not write a single line, yet he managed to change the thinking of his followers, who in their turn have had an indelible impact on the following generations.

While reading Plato, I come to think of the directives of the Swedish Skolverket (The National Agency for Education), which point to the dangers of unreasonably absorbing the massive information flow of the the intranet:

Being able to critically review and evaluate information is an ability needed in all school work and by the citizens of an information society. We offer material that provide you, as a teacher and school librarian, with in-depth knowledge of how digital tools are supporting learning. It also includes advice on how to work with critical perspectives on internet usage. It is about how you can train students in information retrieval and source criticism. You will also work on building critical perspectives on algorithms, search and social networking services.

It appears as if the National Agency for Education, like Plato, believes that writing and reading have to be supplemented by dialogue.

Several hundred years before BC, Egyptian priests wrote about the vast amount of writings available to priests and scribes. Foremost among them was Mantho, who lived around 300 BC. According to him, there were 36,525 books that had been written by Thoth and which were preserved in the Houses of Life in temples all over Egypt. This makes me remember Borges´s story about the Library in Babel, which books contained all possible combinations of letters, punctuation marks and spaces. Most of the employees of that library had by their desperation been driven to paralyzing lethargy or insanity, while others who called themselves Purifiers destroyed all books they considered to be nonsense, while searching for a place they called the Crimson Hexagon, which they assumed contained illustrated, magical books that would provide clues to the library's core of wisdom and knowledge. Others were searching for what they assumed would be a book containing a perfect, topic-based register of the library´s collection. Some believed in the existence of a messianic figure they named The Man of the Book, who had read and understood the library index and thereby could convey the essence of the library's collected information. In search of this mythical figure, they travelled in groups through the vast universe of the library.

Several Egyptian priests and scribes also believed in the existence a book that could explain the Universe's structure, purpose and meaning. They called it the Book of Thoth and it was assumed that it contained, among other things, spells that would make it possible for those who pronounced them to understand all languages ​​of humans and animals. Other formulas made it possible to see the sun, the moon and the stars in their correct forms, perceive the gods in all their glory and understand all secrets of heavens, earth and the underworld.

The legend of the Book of Thoth book narrates how one of Ramses's hundred sons, Setne Chaemwase, in search of the desirable book, penetrated the tomb of the late Prince Neterkaptah.There he was confronted with Neterkaptah's mummy, on whose side he met the Ka, the vital essence of a human surviving death, of Prince Neterkaptah's wife, Ahwere.  

Ahwere´s Ka told Setne about hers and her husband's sad fate. Neterkaptah had from an old priest learned that the Book of Thoth book laid buried under the water of the Nile, in a place called Coptos. There the large papyrus roll had been stored within an iron box, which concealed a bronze chest, which contained another five coffins of mulberry wood, ebony, silver and gold. The spaces between each coffin swarmed with scorpions and venomous snakes.

Together with Ahwere and their three-year-old son Merib, Neterkaptah sailed down the Nile to Coptos, where he managed to redirect the water of the Nile to lay bare the bottom of the river. In this way, Neterkaptah found the coffin containing the Book of Thoth. His feet sank deep into the wet sand, while he was mercilessly attacked by swarms of snakes and scorpions. Through the use of powerful magic, Neterkaptah succeeded to render the vermin harmless, but not a giant snake that ringed the iron chest and now rose its head above the it, baring its poisonous fangs. Neterkaptah hacked it to pieces with his sword, though hardly had he chopped up the monster until its wriggling parts reunited themselves and the snaked resumed its assault with an ever increasing rage. This was repeated over and over again, until Neterkaptah managed to throw sand between the separated snake parts and thus prevent them from reassembling themselves. The snake died in violent plagues. With great effort, Neterkaptah succeeded in breaking open the coffins and finally opened up the papyrus roll. He found the spell that made him understand all the languages ​​of the earth and also the one that revealed the hidden mysteries of the Universe.

The enraged Thoth asked the sun god Ra to destroy the bold thief - if a mortal gained power over the Universe by uttering his Book's powerful formulas, the entire order of God´s Creation would be destroyed. Ra therefore blinded Merib, the son of Neterkaptah, making him fall overboard into the Nile and drown. The desperate Ahwere also drowned, when she in vain tried to save her son. In his despair, Neterkaptah threw himself into the Nile as well and died. However, he had kept the Book of Thoth tightly pressed against his chest and thus succeeded to bring it with him into his tomb.

Thoth had realized that it would be significantly more effective if his book was protected by a mortal who from hard-won experience had realized its devastating powers and thus could detract other people from abusing the knowledge it contained. Furthermore, Neterkaptah had before his own death written a copy of the whole book on papyrus sheets, which he crumbled in beer, mixing it all with water before he drank it. By doing so, the text was turned into a drug, which as it spread through Neterkaptah's veins, turned him into a slave under the will of Thoth.

In Neterkaptah's tomb chamber, Setne Chaemwase listened to Ahwere's story, but the temptation to obtain the book overwhelmed him and he picked up the scroll that had been placed in front of Neterkaptah's mummy. However, before Setne managed to leave the tomb chamber, he witnessed how the mummy rose up from its coffin, tearing off the gold mask that had covered its shrunken face, while screaming: "You'll soon be back with the book holding a cloven stick in your hand and carrying a bowl of incense on your head!"

Setne studied the stolen book, but before he had learned the powerful spells, he met in Ptah's temple an unbelievably beautiful lady, the daughter of the renowned prophet Bastet of Ankhtawy, her name was Tabube. Setne became obsessed by her amazingly good looks and promised Tabube anything just to be close to her. Tabube asked Setne to give all his riches to her, something that meant that he had to kill his heirs, i.e. his wife and their daughters. The lust intoxicated Setne agreed to Tabube´s insane demands. Lying on couches, Tabube and Setne coolly observed how the corpses of his family members were torn to pieces by cats and dogs. Blinded by desire Setne made it happen without a second thought and approached the coveted lady´s divan, trying to embrace her, though his hands were filled with ashes, while everything around him disappeared.

Setne found himself alone in the desert. Half mad by remorse after his terrible crime, he staggered around in the wilderness. Suddenly, out of nowhere, a palanquin made of gold and ebony appeared, carried by four Nubian slaves, who lowered it beside Setne. The owner of the palanquin parted its heavy curtains and invited Setne to sit down beside him. It was a handsome man of undistinguishable age, dressed in precious clothes who welcomed his guest with a winning smile. The slaves lifted up the palanquin and carried it through the desert sands while the mysterious stranger listened to Setne's horrifying story. The man then declared that Setne's wife and daughters actually were alive. Everything had been an illusion, intended to teach Setne a lesson, though all the terrifying events would become true if Setne did not sprinkle ash over his head and placed a pot with smoking incense on it. He had to return to Neterkaptah's tomb carrying a cloven stick and hand over the Book of Thoth to its rightful place.

As abruptly as it appeared the palanquin disappeared. Setne once again found himself alone in the desert, though he hurried back to Memphis, realizing that the man in the palanquin had been no other than Thoth himself. When Setne had returned to the tomb and handed over the book to Neterkaptah's mummy, it commanded the repentant thief to find the corpses after its wife and son, give them a stately burial and bring their mummies to the tomb chamber. With great effort Setne succeeded in doing what Neterkaptah´s mummy had demanded, the curse was lifted and Setne could return to his wife and daughters.

What seems to me to be the strangest part of this story is when Neterkaptah drank the dissolved Book of Thoth. It appears as if the written words are vessels carrying the essence of the book and when they were absorbed by the beer and spread throughout the body of Neterkatah they turned him into a sage.  

While in Mali, I once asked a marabout about the men we witnessed within a mosque, where they sat reading the Qur´an while they rhythmically moved their bodies back and forth. Did they really understand the Arabic text they hummed to themselves? The marabout explained to me that that most of them did not understand what they read, but that they knew, or rather felt, within themselves the essence of the text. When they read the word of God in the language he had chosen for revealing its message, they felt assured of His presence within themsleves. The words filled them in the same manner as love possesses a man. This was beyond understanding, but nevertheless true. The marabout´s words made me remember the introductory words in a poem by the Danish poet Inger Christensen:

Once again I discover

a glow in the language,

the locked words

made to be loved

and repeated towards simplicity



Bass, George F. (1987). "Oldest Known Shipwreck Reveals Splendors of the Bronze Age" National Geographic, Vol. 172 no. 6. Borges, Jorge Luis (2007) Labyrinths. New York: New Directions. Christensen, Inger (1962) Lys. Copenhagen: Gyldendals Forlag. Ekelöf, Gunnar (1967) Late Arrival on Earth: Selected Poems. Translated by Robert Bly and Christina Paulston. London: Rapp & Carroll. Fowden, Garth (1993). The Egyptian Hermes: A Historical Approach to the Late Pagan Mind. Princeton University Press. Plato (2005) Phaedrus. London: Penguin Classics. Plato (1970) The Laws. Harmondsworth: Penguin Classics.  Harris, Geraldine (1982) Gods and Pharaohs from Egyptian Mythology. London: Eurobook Ltd. Szlezák, Thomas A. (2002) Reading Plato. London: Routledge.

09/22/2017 00:27

Mina föräldrar har berättat att jag inte talade förrän jag var mer än tre år. För mig låter det underligt, men med tanke på att deras barns utveckling står i centrum för de flesta goda föräldrar, så hade de säkert rätt. Märkligt är det dock, eftersom jag efter att ha öppnat munnen för att formulera begripliga ord har det inte varit någon hejd på min svada.

Det är ytterst sällan jag drabbas av tunghäfta och jag yttrar mig i tid och otid. Så länge jag kan minnas har jag dessutom utan tvekan talat offentligt, oavsett hur stor eller liten lyssnarskaran har varit. En av mina chefer, den sämsta jag haft, sa ofta: ”Jan, du måste lära dig att redigera dig själv”. Hon hade säkert rätt. Till min skam vräker jag ofta ur mig onödiga plattityder, låter mig rivas med av min egen snackesalighet och faller lätt andra i talet.

Detta trots att jag är en tämligen tillbakadragen person, som trivs med att vara för mig själv – ensam i storstäder eller ute i naturen, innesluten i rum bland böcker, musik och bilder, eller som nu – upptagen med onödigt skrivande. Likväl tycker jag om att vara med mina vänner, med mina nära och kära. Nu har jag under en längre tid varit ensam i mitt föräldrahem, fyllt av minnen efter mina avlidna föräldrar, speciellt den kvardröjande närvaron av min mor, som dog för mer än en månad sedan. Då jag hamnar bland andra blir jag därför som en kalv på grönbete.  Ohämmat börjar jag tala om allt möjligt, som en alkoholist som efter en tid av påtvingad nykterhet förlorar sig i ohämmad spritförtäring.

Under den gångna veckan har det hänt mig vid två tillfällen. Först då jag besökte en god vän, som emellanåt hyser och hävdar åsikter som tycks vara motsatta mina. Hos honom örlade jag vitt och brett om allt möjligt. Medan jag tumlade kring i åsiktshavet fann jag hur bra jag trivdes med att bemöta hans kritik och att komma med motargument, som säkerligen var såväl dunkelt tänkta, som sagda. I öppet och ärligt uppsåt luftade jag åsikter och bemöttes med mothugg - yttrade i samma anda. Så bör ett samtal fortlöpa; dynamiskt och spännande.  Till synes skilda uppfattningar konfronteras med varandra, stöts och blöts, finslipas och ombildas, uppeldade av god mat och fina drycker.  Djupdykningar ner i det undermedvetna, syftningar till dagsaktuella frågor, sådant vi läst och hört, men också gamla uppfattningar som oväntat hämtats upp ”ur tidens grums och mögel”. Vår djurart är förvisso Homo Sapiens, men även Homo Ludens, Den lekande människan och Homo Interlocutor, Den samtalande människan. Motsatsen kan vara plågsamt tigande eller än värre - en uppretad ovilja att lyssna, parad med en vägran att vika en tum från förutfattade meningar. Ett tillstånd som kan leda till skrik och våld. Att bli ignorerad eller ringaktad är plågsamt för oss flockdjur.

Några dagar efter ovannämnda middag samtalade jag med prästen som skulle förrätta min mors jordfästning. Det blev en lång dialog om livets mening, Guds när- och frånvaro, om estetik och dogmatik. Snart blev både jag och prästen djupt rörda. Vi fann att vi utifrån våra skilda ståndpunkter med lätthet kunde utbyta tankar och erfarenheter på ett tankeväckande sätt. En ömsesidig och oförbehållsam dialog kan bli till ett tillfälle då ljus från tidigare okända känslor och kunskaper bryter in vår tillvaro och lyser upp hjärnans förgätna vrår och skrymslen.

Sådana tankebanor förde mig till Platon (428 - 348 f.Kr), dialogernas mästare. Det grekiska διάλογος består av διά, dia , ”genom” och λόγος logos ett ord om finner sitt ursprung i λέγω, ”jag säger”. Man brukar säga att logos motsvaras av det vi kallar för ”ord”, men givetvis fördjupade de grekiska filosoferna begreppet. Först ut var Herakleitos, som menade att logos är människors försök att uttrycka vad vi tror vara universums inneboende ordning, de regler som styr hela skapelsen. Ett djur med vingar och fjädrar kallar vi ”fågel” och jämför det sedan med andra, liknande djur, varigenom vi tror oss ha kommit naturens ”ordning” på spår och använder orden för att beskriva och jämföra fåglar med andra namngivna väsen och beteenden. Vi har skapat ett mönster inom vilket begreppet ”fågel” har fått sin givna plats, sålunda har vi skapat ordning i kaos. Vi lever inom en väv av ord som vi delar med andra människor – ett språk. Språket innefattar all vår ”kunskap” och blir till en gemensam värld vi kallar logik. Det som inte ryms inom en sådan konstruktion blir ”ologiskt” och därmed obegripligt.

I dialogen Faidros träffar Sokrates i förbigående den unge Faidros, som upprymd efter en morgon i sällskap med vältalaren Lysias beslutat sig för att ta en promenad ”utanför murarna” för att där samla sina tankar. Inför den betydligt äldre Sokrates hyllar Faidros Lysias fenomenala vältalighet och berättar entusiastisk hur Lysias med bländande retorik förklarat varför en äldre älskare egentligen inte behöver älska objektet för sin passion, att en förnuftsmässigt baserad och klarsynt relation är att föredra.

Talet var så välformulerat att Faidros sökt sig till ensamheten för att erinra sig dess detaljer. Sokrates ber Faidros upprepa talets höjdpunkter, men denne förklarar att det klarar han inte av. Sokrates upptäcker då att ynglingen under mantelvecken fumlar med en skriftrulle och förstår att han bär med sig det nedskrivna talet och lyckas övertala Faidros att läsa upp det för honom.

Genom Platons friska och smidiga berättande förflyttas vi till en förgången, främmande värld i vilken förmögna män ägnade en stor del av sin tid åt vinindränkta gästabud, där gossekärleken frodades, medan kvinnor och slavar enbart skymtade i periferin, förnekade de flesta av sina mänskliga och medborgerliga rättigheter.

Men, det är en värld där de skildrade männen yttrar sig vältaligt och delger oss tankegångar som efter mer än tvåtusen år kan få oss att tro att de inte alls är oss så främmande. Dessutom framstår flera av dem som ovanligt förnuftiga människor, inte minst den skarpsinnige och tolerante Sokrates.

Med säkra penndrag frambesvärjer Platon genom sin perfekt kontrollerade dialogform ett arkadiskt landskap som inramning till Faidros och Sokrates stimulerande samtal kring kärlek, skiftande uppfattningar och skrivkonstens begränsningar:

Vid Hera, vilket härligt rastställe! Platanen är hög, kronan bred, kyskhetsträdet står högrest med underbar skugga och när det blommar får det hela platsen att dofta så ljuvligt. Ur den härliga källan under platanen strömmar det svalkande vatten – det känns på foten […] Du märker hur underbart ljuvligt det fläktar! Det är sommarens melodiska sång som besvarar cikadornas kör. Men, det finaste av allt är det här gräset: det bildar en så mjuk sluttning att det blir ett idealiskt stöd för huvudet när man lägger sig ner.

De slår sig ner i det frodiga gräset vid den porlande källan. Faidros läser andäktigt upp Lysias tal. Sokrates hyllar dess ordval och komposition, men vi finner snart att han anser det vara skickligt hopkommet som ett exempel på vältalighet, men att det är en ytlig skapelse. Ett hantverk utan djup eller mening, som genom snillrikt upprepade och varierade fraser inte säger något av värde. Sokrates kritik gör Faidros upprörd och han ber honom hålla ett bättre tal. Sokrates låtsas vara ovillig men är egentligen inte nödbedd utan levererar snabbt inte ett, utan två tal, som vart och ett krossar Lysias argument.

I sitt första tal liknar Sokrates kärleken vid ett vanvett som inte kan behärskas genom förnuft och beräkning. Trots att Sokrates ofta hävdat att retorik i stort sett är värdelös, en publikfriande inställsamhet, jämförbar med kockarnas och kosmetologernas färdigheter, så bygger han sitt tal på strikt retoriska regler. Sokrates tystnar dock snart. Han känner obehag inför sin känslolösa argumentation och vill gå sin väg. Faidros övertalar honom att stanna och Sokrates beslutar då att ”rena sig” genom att uttrycka sina känslor på ett är ärligare sätt. Han kastar sig in i mytskapande kring själens kosmiska flykt, genom vilken den lyckas frigöra sig från kroppsfixering. I sin strävan efter att släcka sina våldsamma begär lyfts älskaren genom sin kärlek bortom vardagslivets begränsningar och inskränkta ofullständiga förklaringar.

Det grekiska μῦθος, mýthos, kan sägas motsvaras av ordet ”saga”, men hos Platon är det mycket mer än så. För honom blir mytberättande ett sätt att förenkla och tydliggöra filosofiska resonemang. Liksom religiösa läromästare, exempelvis Jesus, Buddha och Muhammed, använder han sig av berättelser och legender för att göra sitt budskap mer förståeligt. Likt dem skapar Sokrates egna myter. ”Kärleken” befinner sig som en ”myt” bortom gott och ont, bortom sant och falskt. Myter utgör bilder, tolkningar av vår existens, av kosmos och endast genom dem kan kärleken åskådliggöras.

I sitt andra tal till Faidros beskriver Sokrates kärlek som själens strävan att frigöra sig från de fjättrar som skapas av det vi kallar ”verklighet”. Genom kärleken söker själen sina förlorade vingar. Den vill ge sig hän åt en strävan efter det goda och sköna, glömma att den är en främling på jorden.

Hos begränsade cyniker som Lysias förnedras kärleken till att bli en kroppslig drift, likt hunger blir den till en impuls som kan en tid kan mättas, innan den åter gör sig påmind. Hos en sann filosof, en vän av visdom, är förälskelse något helt annat. Ett minne av den kosmiska tidlöshet som vi alla en gång utgjorde en del av. Ett frigjort tillstånd inom vilket vi glömmer vår alldagliga strävan och oro. Genom kärleken förmår vi ingjuta känslor av lycka och harmoni, både hos oss själva och den vi älskar. Varje själ söker en vän som påminner om den gud som varit dess ledsagare under det kosmiska liv som föregick det liv vi nu lever.

Bortsett från kärlekslyckan, som dessvärre har en tendens att vara obeständig, är det svårt att finna den lycksalighet som dväljs bortom vår beklagansvärda vardagstillvaro. Kanske kunde poesin, musiken och konsten, som Sokrates möjligen var väl förtrogen med eftersom traditionen gör honom till stenhuggare och skulptör, ge oss en inblick i den lycka och harmoni som döljer sig bortom vår existens. Men även sådana insikter och njutningar som konsten och litteraturen kan skänka ärobeständiga. Platon tycks ringakta konsten och betrakta den som en chimär, ett övergående rus. I Faidros låter han Sokrates hävda att det är strävan efter skönhet och godhet som räddar oss från att dras ner i förtvivlans och ondskans fördärv.

Musik och konst kan inte direkt besvara våra frågor. Liksom vetenskap och matematik kan estetik enbart beskriva och förenkla. Platons tvivel på skriftspråket tycks basera sig på samma känsla av otillräcklighet. Likväl var han en ytterst produktiv författare. I Faidros skriver Platon att:

En filosof skriver för att förströ sig och för att på sin ålders dagar ha ett stöd för minnet – han skriver för sig själv och för var och en som vandrar samma väg som han själv.

Att ha sällskap på vägen - dialog, möten och samvaro är den lättast framkomliga vägen mot insikt. Som kärlek när den är som bäst – ett själarnas samtal och samförstånd. Skriftspråk har en mängd tillkortakommanden som samtalet inte har. En skriven text kan inte ändra sig. Den säger samma sak varje gång vi läser den. Om den vid olika tillfällen framstår annorlunda beror inte på texten – det är våra liv, erfarenheter och möten med andra som ändrar dess betydelse. Enligt Platon har en skriven text mycket gemensamt med en målning vars gestalter tiger, men som vi vid skilda tillfällen tolkar på olika sätt.

Skrivna texter svarar inte på tilltal och de kan heller inte söka upp oss. De utgör förvisso ett hjälpmedel i vårt sökande efter harmoni och lycka, men det är nära kontakt med andra människor som hjälper och styrker oss. Vår själ och andliga växt kräver dialogens värme och dynamik.

För att vara säker på sina skrifters slagkraft och nytta måste en författare läsa dem för vänner som förstår, som förmår kritisera eller hylla dem. I Faidros jämför Sokrates skrivna texter med en bondes ”Adonistträdgårdar”. Adonis var en fruktbarhetsgud och en viktig del av hans kult utgjordes av ”trädgårdar”. Det innebar att en bonde tog fröer från sina skördar och sådde dem i krukor som han sedan bevarade inomhus, vårdade och vattnade så att de sköt skott långt tidigare än sådden grodde på hans fält. Efter några veckor, då ”trädgårdarna” blivit frodiga och gröna i sina krukor, bars de av unga kvinnor under sång och dans ner till hav eller sjöar där de slungades ut i vattnet.

Sokrates förklarade att i jämförelse med samtal och dialoger var adonisträdgårdar som författares skrifter – drivhusprodukter vars nytta var liten i jämförelse med sådden ute på fälten, som bar ax och frukt till nytta för dem som sår och skördar, liksom för dem som får födan till del.

Dessutom tillkommer en annan svårighet med det skrivna ordet. En författare är oftast ensam och kan i allmänhet varken få hjälp med eller reaktion på sitt skrivande. Under ett samtal föds ständigt nya tankar och deras formulering blir betydligt lättare då andra hjälper dig på traven, alltmedan författande kräver konstskicklighet, kunskap om språket och dess olika uttrycksmöjligheter, kännedom om målgruppen och möjligheterna att bli publicerad. Något som kan få vem som helst att förtvivla och ge upp med sitt skrivande.  

Gunnar Ekelöf, gravt alkoholiserad och ångestbenägen förtvivlade ofta om sitt skrivande och klagade på det skrivna ordens otillräcklighet:

… jag och han hon det. vi börjar om, jag

och han hon det. vi börjar om. jag och han hon det. vi bör-

jar om. Jag och han hon det

vi börjar om

krossa bokstävlarna mellan tänderna gäspa vokaler, el-

den brinner i helvete kräkas och spotta nu eller aldrig jag och

svindel du eller aldrig svindel nu eller aldrig.



I det forntida Egypten var skrivare priviligierade medborgare och skriften helig. Ordet hieoroglyf är grekiska och betyder ”heligt tecken”, antagligen en överföring av den egyptiska beteckningen på skrift - Guds ord. Gud är singular och det är då möjligt att guden i fråga är Toth, medlare mellan gudarna och mellan gudar och människor. Han är alltings protokollförare, lagens upprätthållare, skriftens och skrivarnas gud. Toths uppgift är att se till att Universums regler följs, därigenom är han också matematikens och tidens gud. Det var Toth som förde skriften och datumkalendern till människorna. Toth var gift med Ma´at, sanningens, jämviktens, harmonins, lagens, moralens och rättvisans gudinna. Toth framställdes i allmänhet med en ibisfågels huvud, antagligen en allusion på att fågelns näbb liknar en halvmåne. Eftersom månen ansågs styra över tiden, mensturationscykler, tidvatten och månader, var Toth var även månens gud.

Vi har en tendens att betrakta forntiden som en period då människor levde långt ifrån varandra och kontakten var sparsam mellan de hettitiska, syriska, egyptiska, etruskiska och grekiska kultursfärerna. I själva verket var Medelhavsvärlden global även då – även under bronsåldern utbyttes handelsvaror och idéer mellan folk som bodde på vitt skilda ställen.

För några år sedan besökte jag och min hustru vår vän Hasan i Bodrum vid Egeiska havet. På stadens museum fick vi se vrakgods från ett skepp som fjortonhundra år f.Kr. hade förlist utanför Uluburun, ”Den stora udden”. Skepptypen och den medförda lasten, som bärgades mellan 1984 och 1994, antydde att fartyget seglat från en syrisk-palestinsk hamn. Varorna kom ursprungligen så långt bortifrån som Östersjökusten i norr till Afrika i söder, Sicilien och Sardinien i väst och Mesopotamien i öst. Likväl rörde det sig säkerligen om ett normalstort handelsfartyg. 

I lasten fanns tio ton koppar och ett ton bly från Cypern och Hettiterriket. 149 krukor från Syrien som innehöll glaskulor, oliver, stora mängder med terpentin (pistacia) och 175 små block med turkos- och lavendelfärgat glas från Egypten. Stockar av ebenholts, elefant- och flodhästbetar, sköldpaddsskal och strutsägg från Afrika. Oljelampor och målade krukor, i form av kvinno- och fårhuvuden från Palestina, kosmetikaskrin från Egypten, en trumpet, två dussin ringar gjorda av pärlemor, mängder med bärnstenspärlor från Östersjön. Smycken i guld och silver, pil- och spjutspetsar, klubbor och dolkar, svärd från Mykene och Italien, plogbillar, vikter, brynstenar, yxor och sågar. En komplett rustning från Mesopotamien. I krukorna fanns rester av mandlar, fikon, oliver, granatäpplen, vindruvor, kummin, tistelolja, sumak, koriander, pinjenötter och vete. Nedan syns en monter med en del av de olika smycken som kom från Egypten.

Grekland var alltså långt ifrån isolerat från sin omvärld och det är därför inte alls förvånande att egyptiska myter ibland dyker upp hos Platon. Exempelvis berättar han i sina dialoger Timaios och Kritias om den sägenomspunna ön Atlantis. Platon berättar att den grekiske lagstiftaren Solon fick höra om det försvunna öriket från präster vid Neiths tempel i Sais. Neith var en mäktig skapelsegudinna, som härskade över krig, jakt och vävnadskonst. Inom parentes sagt befinner sig just nu min yngsta dotter i Sais, som ligger i Nildeltat, där hon deltar i utgrävningar på jakt efter Neiths försvunna tempel. 

Platon anger noggrant var hans egyptiska myter kommer ifrån. Så berättar han i Faidros, i samband med sin kritik av skriftspråket, följande om den egyptiske guden Toth:

Vid Naukratis i Egypten fanns en gång, hörde jag, en av landets gamla gudar; den fågel som kallas ibis är helgad åt honom, och gudomen själv heter Theut. Han hade uppfunnit siffrorna, räkningen, geometrin och astronomin och dessutom brädspelet och tärningsspelet och så bokstäverna.

Naukratis var sedan början av 700-talet f.Kr. en grekisk handelsstad i Nildeltat och förblev under flera sekler den mest betydande grekiska kolonin i Egypten, med en intressant egyptisk-grekisk blandkultur. I modern tid har flera papyrusblad med grekiska texter grävts fram i Naukratis och det var länge söderut, i staden Oxyrhynchus, som man 1897 fann den äldsta, fragmentariska versionen av Faidros, som år 109 hade skrivits ner på ett papyrusark.

Platon och hans samtida kände säkert till de stora bibliotek som fanns i de egyptiska templen och som kallades Livets hus. Egypten betraktades av flera grekiska filosofer som ett visserligen främmande och exotiskt land, men med en uråldrig vishetstradition och de ansåg att en för dem så grundläggande vetenskap som matematik hade sitt ursprung där. De visste också att egyptierna var de första som använt sig av ett skriftspråk.

I Platons dialog berättar Sokrates att i en fjärran forntid hade guden Thot uppenbarat sig för en egyptisk farao vid namn Thamus. Thot berättade för faraonen om de uppfinningar han genom Thamus ville skänka till det egyptiska folket. Efter varje gåva gladde sig Thamus och hyllade gudens generositet. Slutligen presenterade Thot bokstäverna och förklarade:

Min konung! Om egyptierna lär sig det här blir de visare och mer minnesgoda, för det här har jag uppfunnit som en drog för minne och vishet.

Konungen svarade: - Mångkunnige Teuth! En kan framföda konstprodukter, en annan avgöra vilken skada och nytta de medför för dem som ska använda dem. Nu är du bokstävernas far, och av välvilja säger du att deras verkan är motsatsen till den verkliga. När man lär sig dem försummar man nämligen minnet, vilket leder till glömska, för i förlitan på skriften låter man sig påminnas av främmande tecken utifrån, inte inifrån av egen kraft. Du har alltså uppfunnit en drog som inte hjälper människan att stärka minnet, utan hjälper henne att påminna sig. Dina lärjungar ger du skenvishet, inte sann vishet.


Genom Thamus beskriver Platon skrift som en drog. Ordet han använder är farmakon, som kan betyda ”botemedel”, ”drog”, ”trollmedel” och ”gift” och Platon är väl medveten om ordets olika betydelser.  

Medveten om dess välfyllda bibliotek och uråldriga skrifttradition tycks Platon betrakta det egyptiska riket som en kultur som inte gynnade djärvhet, förändring och personliga initiativ, utan använde sina bevarade skrifter som en garanti för att gamla sedvänjor och stabilitet respekterades. I sin dialog Lagarna beskriver Platon den egyptiska konsten som statisk och styrd av hårda, oföränderliga lagar.

Du kommer att finna att deras konstverk är målade eller modellerade i samma former som de hade för tiotusen år sedan; detta är verkligen sant och ingen överdrift – deras forntida målningar och skulpturer är varken bättre eller sämre än de som skapas idag och är gjorda med exakt samma skicklighet.

Det är svårt att avgöra om Platon anser detta vara en fördel, eller tvärtom. Antingen menar han att det strikta regelverket förhindrar den mångfaldens förvirring som präglar hans samtids konst, eller att det, likt skriftspråket, förhindrar dynamik, individuellt tänkande och initiativkraft. Istället för att förlita sig på sin egen intelligens och förmåga anammar bokläsaren, liksom den egyptiske konstnären, fastställda tankesätt. Även om Platon själv var en produktiv författare tycks han betrakta sitt skrivande som en begränsning och poängterar att hans idol Sokrates inte skrev en enda rad, men likväl lyckades förändra tänkandet hos sina efterföljare.

Då jag läser Platon kommer jag att tänka på Skolverkets direktiv, dess påpekande av faran i att okritiskt ta till sig det väldiga informationsflöde som intranätet dränker oss i:

Att kunna kritiskt granska och värdera information är en förmåga som behövs i skolarbete, studier och som medborgare i ett informationssamhälle. Vi har material som ger dig som lärare och skolbibliotekarie fördjupade kunskaper kring hur digitala verktyg stödjer lärande. I det ingår också att arbeta med kritiska perspektiv till internetanvändning. Det handlar om hur du kan handleda elever i informationssökning och källkritik. Du får också arbeta med att anlägga kritiska perspektiv på algoritmer, sökning och sociala nätverkstjänster.

Det tycks som om Skolverket likt Platon anser att skrift måste kompletteras med dialog.

Flera hundra år före vår tideräknings början skrev egyptiska präster om den enorma mängd skrifter som fanns i omlopp redan då, främst bland dessa präster var Mantho som levde omkring 300 f.Kr. Enligt honom fanns det 36, 525 böcker som hade författats av Thot och bevarade i flera olika tempels livshus. Något som får mig att minnas Borges berättelse om Biblioteket i Babel, vars böcker rymmer alla möjliga kombinationer av bokstäver, skiljetecken och mellanrum. De flesta av bibliotekets anställda drivs genom sin desperation till förlamande letargi eller vansinne, medan andra "vars namn är avskydda” förstör alla de böcker de anser vara nonsens, samtidigt som de sökte efter en plats de kallade för den Karmosinröda Hexagonen, vars magiska böcker och deras illustrationer skulle ge ledtrådar till bibliotekets innersta kärna av vishet och kunskap. Andra söker på måfå efter vad de tror vara en bok som innehåller ett perfekt, ämnesindelat register över bibliotekets bokförråd. Vissa tror på existensen av en messiansk figur de kallar Bokens Människa, som har läst bibliotekets index, förstått det och därigenom kan förmedla essensen av bibliotekets samlade information. I sin jakt efter denna mytiska figur färdas de i grupper genom bibliotekets väldiga universum.

Flera egyptiska präster och skrivare trodde även de att det existerade en bok som kunde förklara universums uppbyggnad, mål och mening. De kallade den för Thots Bok och det berättades att den bland annat innehöll trollformler som gjorde att den som uttalade dem kunde förstå alla människors och djurs språk. Andra formler gjorde det möjligt att se solen, månen och stjärnorna i deras rätta gestalt, se alla gudar i deras härlighet och förstå alla Himlens, Jordens och Underjordens hemligheter.

Legenden om Thots Bok berättar om hur en av Ramses hundra söner, Setne Chaemwase, på sin jakt efter Toths Bok tränger sig in i den sedan sekler bortgångne Prins Neterkaptahs gravkammare, i vilken han finner Neterkaptahs mumie, vid vars sida han möter prinsens hustru, Ahweres Ka, gravvålnad. 

Ahwere berättar om sitt och makens sorgliga öde. Neterkaptah hade från en uråldrig präst fått veta att Toths Bok låg begravd under Nilens vatten vid en plats kallad Coptos. Där förvarades den stora papyrusrullen i en järnkista, som dolde en bronskista, som inneslöt ytterligare fem kistor av mullbärsträ, ebenholts, silver och guld. I utrymmet mellan varje kista kryllade det av skorpioner och ormar.

Tillsammans med Ahwere och deras treårige son Merib seglade Neterkaptah nerför Nilen till Coptos, där lyckades han dämma och omdirigera Nilens vatten så att bottnen frilades. På så sätt fann Neterkaptah kistan med Thots Bok. Hans fötter sjönk djupt ner i den våta sanden och han attackerades av horder med ormar och skorpioner, men lyckades genom mäktiga trollformler oskadliggöra ohyran. Men, inget bet på den jättelika orm som ringlade sig kring järnkistan, reste sig över den och med sina gifttänder högg efter Netrkaptah, som dock klöv den med sitt svärd. Knappt hade han hackat monstret i bitar förrän dessa åter förenade sig och ormen gick till anfall med stegrat raseri. Detta upprepades gång på gång tills Neterkaptah lyckades sprätta sand mellan de kluvna ormdelarna och på så sätt förhindra att de förenade sig på nytt. Ormen dog i våldsamma plågor. Med stor möda lyckades Neterkaptah bryta upp kistorna och kunde slutligen öppna papyrusrullen på vilken Thots Bok var skriven. Han fann trollformlen som gjorde att han förstod alla jordens språk och öven den som uppenbarade universums dolda sanningar för honom.

Den rasande Thot bad solguden Ra att förgöra den djärve skattplundraren – om en dödlig fick makt över universum genom uttalandet och tillämpandet av bokens magiska formler skulle Skapelsens ordning rubbas. Ra bländade därför Merib, Neterkaptahs son, så att han föll i Nilen och drunknade. Det gjorde även Ahwere då hon försökte rädda sin son och i sin förtvivlan kastade sig Neterkaptah efter dem och dog även han. Men, eftersom Neterkaptah hållit Thots bok tätt pressad mot sin kropp fick han med sig den in i graven.

Thot insåg att det skulle vara betydligt effektivare om hans bok skyddades av en människa som insett dess förödande kraft och som genom sitt exempel och stora kunskaper kunde avhålla andra människor från att missbruka dess kraft.  

Innan sin död hade Neterkaptah dessutom på papyrus skrivit en kopia av hela boken, smulat sönder den i öl, blandat det hela i vatten och druckit upp dekokten. Därigenom hade texten verkligen förvandlats till en drog som då den spred sig genom Neterkaptahs ådror förvandlade honom till slav under Thots vilja.  

I Neterkaptahs gravkammare lyssnar Setne Chaemwase andäktigt till Ahweres berättelse, men frestelsen blir honom övermäktig, han rycker till sig skriftrullen som ligger upprullad framför Neterkaptahs mumie, men innan han lyckas lämna gravkammaren ser han hur mumien reser sig upp, sliter guldmasken från sitt infallna ansikte och ropar: ”Du kommer snart tillbaka med boken med en kluven käpp i handen och en skål med rökelse på huvudet!”

Setne studerar intensivt den stulna boken, men innan han lärt sig de mäktiga trollformlerna möter han i Ptahs tempel en underskön kvinna, prästinnan Tabube, dotter till profeten Bastet av Ankhtawy. Setne blir förhäxad av hennes skönhet och gör allt hon begär för att få henne till sin. Tabube vill att Setne skänker alla sina rikedomar till henne och kräver även att han i hennes åsyn dödar sina arvingar, det vill säga sin hustru och deras döttrar. Galen av åtrå gör Setne gör Tabube till viljes. Vilande på divaner betraktar Tabube och Setne hur liken efter hans familj slits i stycken av kattor och hundar. Förblindad av lust som han är låter Setne det ske, men då han närmar sig den förföriska damens divan och försöker omfamna henne fylls hans händer med aska och allt omkring honom försvinner.

Setne finner sig ensam i öknen, halvt galen efter sitt fruktansvärda brott irrar han kring i ödemarken. Då uppenbarar sig en bärstol av ebenholts, buren av fyra nubier som ställer ner den bredvid Setne. Bärstolens ägare för undan dess förhängen och bjuder Setne att slå sig ner bredvid honom. Det är en storvuxen man i dyrbara kläder som leende lyssnar till Setnes berättelse om hur han för en kvinnas skull slaktat sina nära och kära. Den dyrbart klädde mannen förklarar då att Setnes hustru och döttrar lever. Allt var en illusion ämnad att lära honom en läxa, men den kommer att bli verklighet om Setne inte strör aska över sitt hår, placerar ett rökelsekar på huvudet och med en kluven käpp i handen återvänder till Neterkaptahs gravkammare och återlämnar Thots Bok. Plötsligt försvinner bärstolen och dess ägare. Setne är åter ensam i öknen, men skyndar tillbaka till Memfis. Han har förstått att mannen i bärstolem i själva verket var Thot.  Då Setne återvänt till gravkammaren och lämnat boken till Neterkaptahs mumie befaller den honom att söka upp liken efter sin hustru och son, ge dem en ståtlig begravning och föra deras mumier till gravkammaren. Med stor möda lyckas Setne göra vad Neterkaptah bett honom om, förbannelsen bryts och han kan återvända till sin hustru och sina döttrar.

Det som tycks mig märkligast i denna underliga berättelse är när Neterkaptah dricker den söndersmulade Thots Bok. Det tycks som om de skrivna orden är förvaringskärl för betydelser som sprider sig i ölen och fortplantar sig i Neterkatahs kropp.

När jag en gång i Mali frågade en marabut om männen vi betraktade i en moské, där de satt vaggande och läsande vid sina koranställ, verkligen begrep den arabiska texten de mumlade. Marabuten förklarade att de inte läste för att förstå, utan för att känna. Då de läste Guds ord på det språk han uppenbarat sina budskap kände de Hans närhet. Orden fyllde dem på samma sätt som kärleken fyller en förälskad man. Det var något bortom förstånd och förståelse. Orden innehöll en mening som inte kunde förklaras, något som får mig att tänka på inledningsorden i en dikt av den danska poeten Inger Christensen:

Jeg genkender atter

en lysning i sproget

de lukkede ord

som er till for at elskes

og gentages indtil det enkle.


Jag upptäcker åter

en glöd i språket

de låsta orden

gjorda att älskas

och upprepas intill det enkla.



Det är tveksamt om Platon trodde på gudarna, men han var tveklöst en religiös person som liksom Thots dyrkare var övertygad om att Universum styrdes av obönhörliga lagar. Vi kan genom förvärvad vishet skapa oss en uppfattning om hur dessa lagar fungerar – deras grund är kärleken till vår nästa, ett återsken av de tillstånd som rådde inom den perfekta sfär som vi människor ursprungligen är komna ifrån. För att göra vår jordiska tillvaro dräglig gäller det att genom förnuftet återskapa minnet av det ideala tillståndet, något som enbart kan ske i samspråk och samverkan med andra människor. Vi måste lära från varandra och det är enbart möjligt genom en öppen, osjälvisk dialog med andra människor. Skrifter är enbart ett hjälpmedel och behövs egentligen inte alls om vi förmår lära oss att respektera, lyssna och lära från de människor vi finner i vår omgivning.

En vacker tanke, men låt oss inte glömma att Platon levde i ett samhälle som gjorde stor skillnad mellan människor från olika samhällsklasser. Han var en elitist - slavar och kvinnor hade en underordnad plats i hans utopi. Och vad han än påstår och skriver, så talar böcker till mig, inte minst de han skrev. 

Bass, George F. (1987). "Oldest Known Shipwreck Reveals Splendors of the Bronze Age" i National Geographic, Vol. 172 no. 6. Borges, Jorge Luis (1998) Biblioteket i Babel. Stockholm: Bonniers. Christensen, Inger (1962) Lys. Köpenhamn: Gyldendals Forlag. Ekelöf, Gunnar (1962) sent på jorden med appendix 1962: En natt vid horisonten 1930 – 1932. Stockholm: Bonniers. Fowden, Garth (1993). The Egyptian Hermes: A Historical Approach to the Late Pagan Mind. Princeton University Press. Platon (2001) Skrifter. Bok 2. Stockholm: Atlantis. Harris, Geraldine (1985) Gudar & Faraoner i den egyptiska mytologin. Stockholm: Bokförlaget Legenda. Thesleff, Holger (1990) Platon. Lund: Pegas. Skolverket (2017) Källkritik. Szlezák, Thomas A. (1999) Platon och läsaren. Stockholm: Atlantis.

08/25/2017 10:11

My first regular summer job was at the peatbog in Hästveda. The bog is situated a few miles north of my hometown Hässleholm and early in the morning I went there alone on my second-hand moped. Most of my comrades had bought mopeds of the Austrian brand Puch. The toughest among them had trimmed them to make them go faster, though the operation could be discerned by the loud engine noise and some of them were caught by the police. For sure, those guys and their mopeds were quite snappier than my blue-and-white moped scooter, but it did not hinder me from being quite happy with my vehicle. My scooter was actually pretty fast, without being trimmed at all, though the float of the fuel feed occasionally caused me some problems, but it was a nuisance that was quite easily fixed.

In the morning the bog was usually swept in thin veils of mist. One morning, I saw the silhouette of an elk bull majestically moving through a sea of mist, as cut out from grey paper against the slightly lighter haze. An unforgettable sight. There are plenty of elk in my native county, but I seldom come across the magnificent beasts.

That summer was unusually hot. Most dikes had dried up, making mosquitos and flies less abundant than they used to be. We worked on chords piling up rectangular cut peat blocks in pyramid-shaped “hives”, to be dried during the summer months and "harvested" in the autumn.

For lunch I drank my coffee from a thermos with coffee and ate sandwiches I had brought with me to a leaky wooden shed. There I also joined my class mates and friends when the rain poured down so hard that it made work impossible. We were me, Stefan Tell, Dan Forsberg and Johan Nordåker. The first two of them have remained my loyal pals for the forty years that have followed upon our summer job, though I lost contact with Johan long ago.  The following year, Johan and got tired of the bog and began to work as waiters at a seaside hotel, after that I spent some summers as a waiter on train and ferries.

Nevertheless, during my first summer at the bog I had enjoyed the job, especially since it was the first time I got a regularly pay. I bought an easy chair for boy's room and some LP records; Let it Be, Stones´ Exile on Main Street, which was rather fresh and In the Court of the Crimson King, who already had been in the record store for some years. 

I bought the last one since I liked the cover, though it was just the first track 21st Century Schizoid Man met my expectations of something weird and heavy. I also bought my first art book, Dikt och Bild, Fiction and Images, written by Gunnar Tideström, a respected Swedish professor of History of Literature. That book has over the years meant a lot to me. It is now after my mother's death, while I stay alone in my parents´ empty and quite house awaiting the funeral, as I after many years have started to browse Dikt and Bild again and thus I remembered my summer at the peat bog.

In Tideström´s book there is a picture of Georges Rodenbach and a short text about his novel The Dead Bruges from 1892:

... a suggestive depiction of the almost untouched but sadly decayed Middle Age town, which "personality" was so strong that it could take power over the soul of modern people.

I was during my youth an enthusiastic consumer of horror and supernatural fiction, which I found both in the library and the bookstalls where I bought the books of a pulp fiction series called Kalla Kårar, The Creeps. With masters of the genre like Richard Matheson, John Wyndham, Robert Bloch, Fritz Leiber and William Hope Hodgeson, Kalla Kårar could not be designated as pure pulp fiction.

My literary taste was as confusing as my music predilections. A few years after I had had bought it I gave away the Crimson King disc to my somewhat crazy and unusually ingenious comrade Claes Toft, who was a Genesis fan, a group I found to be overly mellow. Genesis reminded me of some of the Crimson King songs, especially Epitaph and Moon Child. Nevertheless, after a while I regretted that I had given the record to Claes. It disappeared when he died in a car accident in 1984, far too young. With him Crimson King came to end up with the dead.

Rodenbach's novel also dwells in the realm of the dead. I found The Dead Bruges to be a captivating book title – a book about a medieval ghost town, it seemed to be captivating. Actually, the novel was called Bruges-la-Morte, Bruges-the-Dead. All I knew about the action was that a single man in desperation after ten happy years together with a woman, who had died when she was almost thirty years old, had moved to Bruges since "a dead wife must be equalled by a dead city." When the novel begins, the widower has lived for five years in the medieval Belgian city, which gloomy streets, canals with stagnant dark water, old-fashioned houses, churches and monasteries generally are wrapped in drizzle or fog. The melancholic character of the city consoled the unhappy man, who stated that it was the town´s "infinite silence and monotonous existence" which was able to make his miserable, solitary life bearable. I did not know what the novel's "macabre end" signified, or what kind of "obsession" that eventually drove the novel´s protagonist into madness. However, the fragmentary hints I had come across were sufficient to speed up my morbid imagination.

I deliberated about the weird languor that apparently engulfed the old town of Bruges. Already at the Hästveda peatbog I thought about Bruges, the dead city. During early, opaque mornings the sight of the watery dikes, with their stagnant, brown bog water made them reminiscent of Bruges´s canals. Unfortunately, I could not get hold of the novel. Hässleholm´s excellent library could not find the Swedish translation from 1904 and when I later searched for Bruges-la-Morte in Paris, it was nowhere to be found. It was not until 2009 that a modern, English translation became available and I have not read it yet. On the other hand, throughout the years I became increasingly familiar with the Belgian Symbolist movement, of which Rodenbach´s novel constituted an important part.

When I in 1974 went travelling on Inter Rail with Claes, who for some reason jumped train outside of Innsbruck, I one day found myself at the Royal Museums of Fine Arts of Belgium in Brussels where I was confronted with Ferdinand Knoppff's huge pastel painting Memories, on which seven elegantly dressed ladies are standing in a meadow. Five of them carry rackets, but their long dresses seem to indicate that they do not intend to engage themselves in any tennis game. Another strange circumstance is that all seven of them seem to be the same person and they do not appear to have any contact with each other, but are seemingly obsessed by their own thoughts. Later on I found that Knoppff had illustrated Bruges-la-Morte.

It was my first encounter with Belgian symbolism, an art form what appeared to have been soaked in what the French call spleen, in reality the black bile produced by that organ and supposed to be the origin of melancholy. It was assumed that a melancholic could find some relief during the blue hour that arrives when dusk passes into night. In of his poems Rodenbach described the feeling:

Doceaur du soir! Douceur de la chambre sans lampe! 

Le crépuscule  est doux comme une bonne mort 

Et l´ombre lentement qui s´insinue et rampe

Se déroule en fumée au plafond. Tout s´endort. 


Sweetness of the evening! Appeal of a room without a lamp!

The twilight is gentle as a good death

And the slowly creeping, mounting shadow

Raising like smoke towards the ceiling. Everything falls asleep.



A mood that apparently was familiar to several talented Belgian symbolists, whose work was not always mellow, but could easily pass into horror, as is the case with León Spillaert (1881-1946), who suffering from insomnia drifted along Oostende's nightly streets and squares, its deserted quays and beaches. His paintings are characterized by a strange, dark and grey atmosphere, where stylized landscapes reflect a state of mind characterized by loneliness, mysteries, hallucinations and despair.

At the same time Xavier Mellery (1845-1921) and Georges Le Brun (1873-1914) depicted silence in almost empty rooms,

while William Degouve de Nuncques (1867-1935) strolled along Brussels's nightly streets or under the trees of its deserted parks. Like the protagonist in Bruges-la-Morte, Degouve de Nuncques had been driven into melancholy and insomnia by the death of his wife.

In Brussels, Fèlicien Rops (1833-1898) also took his nightly rounds, though his thoughts were far from being as pious as those of Degouve de Nuncques´s, mostly circling around pornography and Satanism, though Rops also regarded himself to be a loner and an anxious man.

Some years later we meet Paul Delvaux (1897 - 1994) on Brussels´s nightly streets, depicting deserted railway stations and ghostly ladies moving along empty avenues and alleys. For several years we had a reproduction of the lady with the paraffin lamp hanging on the wall.

There we also had Joop Moesman´s (1909 - 1998) Rumour. Moesman was a Dutchman, but his art reminded of the work of Belgium's great surrealist René Magritte, also a habitual night walker.

Magritte´s paintings radiate a chilly loneliness. A loneliness sometimes shared with death, like James Ensor (1860-1949), who populated Oostende with skeletons and masked ghosts.

In Heart of Darkness, Joseph Conrad called Brussels The Sepulchre City and when modern poetry´s prominent initiator, Charles Baudelaire, spent his last years in the same city, he portrayed it as Death´s waiting room. In 1864, Baudelaire left Paris for Brussels as a hopelessly indebted, alcoholic junky, hoping to sell the rights to his collectedworks and be hired as a lecturer. However, he soon realized he had come there to die.

Baudelaire embodied the French concept of flâneur; loafer, free-liver, observer. A lonely, cynical man, an urban explorer and connoisseur who free from illusions observes his surroundings, as he is stroll along full-packed, or desolate streets, alleys and parks. Baudelaire depicted modern life against a backdrop of death and perversity, and thus found a fellow artist in Fèlicien Rops, who became his friend and confidant during his last years in Brussels. Rops made the following sketch of his French friend, who claimed he was utterly disgusted by both Brussels and the Belgians. 

Baudelaire´s last writings are dithyrambs over the Belgians and their capital:

The countryside around Brussels: fat, buxom, moist, like the Flemish female — murky, like the Flemish male. No insects, no birds. A ghost town, a mummy of a town, it smells of death, the Middle Ages, and tombs. Belgium is a snivelling little ragamuffin who throws himself around the neck of a fine gentleman and says to him: “Adopt me, be my father!” There are already enough morons in France. 

Baudelaire shared his cynic mindset and contempt with Fèlicien Rops. During their strolls through Brussels they spoke about common interests; art, death and perversions. To Eduard Manet, Baudelaire wrote:

Rops is the only real artist – in the sense in which I myself and perhaps only I mean by the word artist – a meaning I have found in Belgium.

Baudelaire gave Rops the assignment to make the cover for a Belgian edition of the six immoral poems he, through a court decision, had been prohibited to publish in France. The year before the poet's death the poems were published with the title Les Épaves, The Wrecks. After two years in the Belgian capital, Baudelaire was struck by paralysis and taken to Paris to receive The Last Rites.

Baudelaire´s steadily increasing popularity among Belgian avant-garde writers and artists certainly influenced the death- and flâneur cult that seized their prime representatives by the turn of the last century. By Rodenbach we find the entire Baudelaire catalogue of fascination with women's hair, voyeurism, decadence, art and decay, as well as a strange blend of attraction to and repudiation of Catholic piety. But, with Rodenbach the passions are more subdued. Generally speaking, the Flemish dampness and fog appear to have siphoned into Belgian novels, works of art and poetry, relieving them from the Frenchmen´s more uninhibited passions.

We find a Flemish restrained, soothing tone by Rodenbach's contemporary and good friend - Émile Verhaeren (1855-1916), who with the Frenchman Mallarmé, often is regarded as the main representative of symbolist poetry. Verhaeren has, for example, in an atmospheric poem Au passant d'un soir, An Evening's Demise, gathered emotions and motifs from the many impressions that artists and writers created around the flâneur. Poems describing and moving along roads where people have travelled throughout the ages - pilgrims, loving couples, seekers - whose lives inexorably end with one final step. The poem´s refrain is:

Dites, quel est le pas

Des mille pas qui vont et passent

Sur les grand’routes de l’espace,

Dites, quel est le pas

Qui doucement, un soir, devant ma porte basse



Say, which is the step,

Among thousands which come and go

Along the highways of Universe,

Say, which is the step,

Which carefully, one evening, in front of my low door,



For Hugues in Bruges-la-Morte, Bruges became the end station of his life´s journey. An out-of-the way place, far beyond the bustle and noise of the rest of the world. However, that had not always been the case. In the 12th century, wool had made Bruges one of Europe's wealthiest and most important cities, in this bustling town the wool had been processed and woven into precious fabrics.

The city's entrepreneurs developed an increasingly intensive trade. The Cogs, sailing ships of the Hanseatic League, brought English and Scottish wool, cereal from Normandy and wine from Gascogne. Later, Portuguese ships came with spices from India, while goods from the Silk Road were brought by Venetians and Genovese. From Bruges, exquisite fabrics and other luxury goods were shipped, not the least altar cabinets and oil paintings by masters like Van Eyck and Memling.

Wealthy traders founded banks and lent money. However, the natural Zwin Canal, the town's connection with the sea, slowly silted. Soon, large ships could not dock by the ports of Bruges and in the latter part of the 16th century, the city began losing its significance and wealth and its commerce was steadily taken over by the ever-expanding port of Antwerp. Bruges turned inwards and became a conservative place, safeguarding ancient Catholic rituals and exquisite art treasures. However, the town aged with grace and avoided becoming a modern, perverted sepulchre city like Brussels, which by the early twentieth century increasingly had become associated with unjustly begotten riches, amassed through a predatory exploitation of the defenceless inhabitants of the Congo.

Even if I have visited Brussels several times, especially during the time I lived in Paris and could take the train to visit one of my sister-daughters who lives there, I never came to Bruges, which lies nine miles to the west. Bruges has thus remained a chimera, the same enticing, mysterious place as I imagined it to be while working on the peatbog in Hästveda.

After I began writing this blog post I have travelled to Prague to visit my oldest daughter's family and watch over my little grandchild, with whom I daily venture on discovery expedition within this mysterious city, which also conceals medieval secrets, dark alleys, alchemist cellars and treasure chambers. At this time of the year, however, Prague is far from being a deserted, melancholy place, crowded as it is by tourists from all over the world.

Today it is my birthday and while I am writing this in the evening I remember how I when I turned sixty-one spent a weekend with my wife at a nice beach hotel by Sperlonga in Italy. As is often the case with hotels, there were bookshelves with left behind books, among them I found a small volume with red covers - Bruges-la-Morte! The novel had finally appeared, though in Italian. I devoured it at once and probably due to the fact that my Italian still leaves a lot to be desired it was as if the inner core of the story concealed itself and the novel thus appeared to be even more enigmatic than it really is.

Bruges-la-Morte was only 90 pages long and lacked the thirty-five photographs included in the original edition. Today this lack of photographs appear as even stranger than when I read the novel two years ago. As a birthday present my daughter gave me today W. G. Sebald's novel Austerlitz, in which black and white photographs, play an important role, forming part of the action. As a matter of fact Rodenbach's Bruges-la-Morte was the first novel to use photographs as a comment to the text.

The coincidences between the two novels are even stranger than that. The German author's novel deals with a lonely man with an uncertain past. Death and memories of the dead are constantly present in Sebald´s multifaceted and suggestive book – strangely enough, with its detours and sudden incursions it makes me think of my blog, though Sebald´s novel is of course far superior to my scribblings.  

Like Hugues in Rodenbach´s novel, who feels that the departed are alive in Bruges, Jacques Austerlitz perceives their presence in the concentration camp of Terezin (Thersienstadt). Their glances seem to follow him through windows of empty barracks. He imagines how the dead throng within the old citadel, hears their steps between the houses and gets an unsettling sensation of how they invisibly gather at the camp´s Apellplatz.

According to Sebald, the dead are at our mercy, we can chose to remember or forget them. They leave their silent belongings behind, but our memories of their departed owners can nevertheless give a kind of life to such objects. Something I strongly feel when I live in my departed parents´ home in Hässleholm. I stayed there before I went to Prague and will return in a few days to prepare my mother´s funeral and the emptying out of the house. My mother´s presence is still strong in the house, all of her belongings are still there. Like houses filled with memories from their lost owners, photographs of past times also speak by themselves. As a matter of fact, at the exact moment when a photograph is taken, the image is transformed to history. Sebald's novel is filled with photographs of people and objects, the protagonist seems to get lost among all this paraphernalia. Jacques Austerlitz states that he:

… never shook off the feeling that something very obvious, very manifest in itself, was hidden from me. Sometimes it was as if I were in a dream and trying to perceive reality; then again I felt as if an invisible twin brother were walking beside me …

When Austerlitz searches among his memories, he is caught by a feeling that when he moves back in history he ends up in a circular movement. While he at a specific moment is looking for his missing parents, tracing them through photographs, texts and meetings with people and things, it seems that time is curving and he dissolves in an endless time-space continuum.

Something similar happens to Hugues at the beginning of Bruges-la-Morte. He has filled his home with memorabilia after his deceased and passionately beloved wife. A strong, long braid of her golden-blonde hair, which he cut from her at her death bed, is kept in an oblong glass box. A full-length portrait of his wife adorns a wall in the salon, flanked by her lute. The wardrobes on the upper floor are filled with her clothes. But, his intensely missed wife is nowhere to be found, only the objects that indicate a kind of abstract presence. The deceased is not there in person, but her presence remains. Hugues has turned her into an impersonal existence, kept alive by his idealized veneration of a constructed memory. Likewise, he considers Bruges to be a “dead” town, though it is nevertheless filled with the presence of times gone by. Bruges retains a great amount of memories, but these were not Hugues´s memories. He did not know the city before he moved there five years earlier. He was now living in Bruges, but did not belong. Every day Hugues visited churches and monasteries, even if he did not consider himself to be a believer:

The town has essentially a believer's face. A demand for piety and self-denial flows from it, from the walls of hospitals and monasteries, from the many churches, which genuflect in robes of stone. Once again it began to rule over Hugues, forcing him into obedience. It once again became a person, a confidant who persuaded, dissuaded and commanded. He orientated himself in accordance with it and allowed it to control its actions.

Hugues was present, but not involved, a feeling that relieved his sadness and lament. He could no longer be close to his beloved wife, he did not believe in God - but the signs of a divine presence were conspicuous in Bruges; the churches, the holy objects, its exquisite religious art. All of this had a soothing influence on the lonely, futilely yearning man. In a similar manner the town's glowing Catholic piety was kept alive by holy relics, rituals and processions. Around himself Hugues had gathered the possessions of his dead wife and his devotion towards them reminded of religious worship. He assumed that he through his commitment to preserving her things and in keeping his memory of her alive could create a feeling of perpetuity, which could not be disturbed by longing or passion. Nevertheless, when Hugues least could suspect it, reality it broke into his morbid sanctuary and overturned his melodramatic worship. His dreamy obsession with the past became his curse and ruin.

During one of Hugue's lonely walks through the misty town, a young woman passed him by:

When he saw her, he stopped dead, it was as if he had been destroyed. The young lady who passed him in the opposite direction swept close by. It was like a shock, a revelation. For a moment Hugues seemed to be falling over. He placed his hand over the eyes, as if trying to chase away a dream.

The passing woman seemed to be a perfect double of Hughes dead wife. The pastel hue of her skin, the widened jet black pupils in the mother-of-pearl gleam of her eyes, the hair's tint of ambra and raw silk. The figure of the unknown woman, the rhythm of her body movement, facial expression, an inward dreaminess of the eyes, bore witness about a mysterious inner life, about the stirrings of her soul. The resemblance to the deceased wife was overwhelming. A scary miracle!

Hugues followed the woman, who did not fail to notice the taciturn and well-dressed gentleman's attention. During the following days the women gave Hugues small hints of her interest. Even if Hugues lacked acquaintances in the town, he was nevertheless known as a discreet, wealthy and elegant widower. The woman who had captivated his mind was originally from England. Hugues found out that her name was named Jane Scott and that she was a member of an opera company visiting Bruges, where they performed Giacomo Meyerbeer's opera Robert le Diable. Hugues attended the performances and finally made himself known to the lady, soon they were engaged in an intensive romance.

Hugues installed the attractive Jane in a cosy apartment, where he visited her daily. The wealthy widower tried to appear as prudent and tactful as possible, though soon his relationship with the actress had become the talk of the town.

Hugue's joy of finding a lady who so perfectly corresponded to his ideal image of the deceased wife, blinded him to all dissonances, or rather he tried to hide them both from himself and others. In his effort to turn Jane into a perfect image of his deceased wife Hugues strived for total control by governing every single detail of Jane´s appearance and behaviour. He tried to isolate her, turn her into his own personal property, an object for his desire and worship, similar to the blonde braid he kept locked into a glass box. In order to succeed, Hugues was forced to make some concessions. He overlooked Jane´s excessive expenditure on clothes, jewellery and beauty products and refused to admit that the blonde colouring of her soft, voluminous and wavy hair was achieved through artificial means. That her gentleness and obedience were not based on love, but more on the need for the financial security and comfort that the wealthy and impassioned Hugues provided.

Jane was a skilled actress, also in the sense that she enjoyed her ability to manipulate the dazzled Hugues. He was spellbound by her resemblance to his dead wife and made a conscious effort to preserve a dream state that ignored the surroundings and the fact that Jane's extravagant needs and desire threatened not only his previously stable economy, but also his mental and physical health. Hugues refused to realize his pathetic compliancy and the sad figure he made in the eyes of the bigoted majority of the small town.

Since Hugues did not find the same intellectual stimuli with Jane as he had encountered with his deceased wife, he let his erotic desires subdue all other feelings. As the opera singer she was, Jane could entice her hapless lover with song and music, like Hugues´s dead wife she could play the lute and her love making was refined.

Storm clouds were gathering. The pious Barbe, Hugues's caring housekeeper, lived in a world that was completely alien to from his passionate bliss. She belonged to the ancient, devotional and trustworthy Bruges, and had a close relationship with the town´s ancient congregation of Beguine sisters. In fact, Bruges was one of the few places where, by the beginning of the last century, still existed a dynamic Beguine community.

Beginues were nun-like associations where women lived in a monastery-like communites. The communities arose during the latter part of the twelfth century, especially in cities like Bruges, where several unmarried, self-sufficient women had settled, being engaged in sewing, weaving and other market-oriented activities. Within the Church's sphere of piety and community work, such independent women were able to create relationships that not only gave them protection and some security, but also opportunities for exchanging knowledge and experience, unique to women's positions and functions within an often alienating and excluding society. Beguine communities were supported economically by donations, while the sisters devoted themselves to artisanal labour and health care. The Beguines who chose to live within a cloistered community were committed to chastity and swore obedience to their prioress, though they controlled their own possessions and income. Beguines were also free to leave the monastery community and marry whenever they wanted. The Beguines who had chosen to live within a monastery were visited and supported by a larger community of women, both married and unmarried, and they also supported and helped groups of vulnerable women such as widows, prostitutes and orphans.

Barbe had a sister who was a cloistered Beguine and visited her every weekend. In the cloister Barbe came to know what the whole of Bruges seemed to talk about - that her employer, whom she both admired and cared for, lived in sin and kept a foreign mistress of doubtful morals. Despite his erotic obsession, Hugues had forbidden Jane to visit his home, partly because he knew that Barbe would not be able to accept her and treat her with due respect, partly because he was ashamed of the pitiable cult of his dead wife of which his entire home bore witness.

A turning point in the novel occurs when Hugues gave way to his nagging desire to see Jane dressed in his dead wife's clothes. Jane was reluctant and with good reason interpreted Hugues´s urge as some kind of necrophilous perversion. But, when Hugues brought the dress that his deceased wife wore on the portrait in his living room, Jane gave in to his pleading. As she put on the precious but old fashioned dress, Jane at first complained how ridiculously outmoded it was, but she soon adapted herself to the role and began to swagger in a manner that Hugues found unbearably vulgar and offensive. For sure, Jane was like a copy of his wife, but her sensual tangibility tore Hugue's dream world to shreds. He realized that he no longer had to filter his passion and desire for Jane through any reverence for the dead wife. His refined longing for the deceased had gradually been transformed into an unwarranted, earth-bound desire. After that crucial event Hugues accepted Jane's wish to finally come to his house. However, before the ostentatious lady showed up, the abhorred Barbe sad and upset quit her job:

- Oh, Lord Jesus! My poor gentleman! And for such a woman, a bad woman ... who is deceiving you.

As she swept into Hugues´s abode, Jane laughed heartily at his ridiculous collection of memorabilia and relics from his dead wife. Hugues felt exposed, mocked and humiliated. Meanwhile, Bruges´s venerable crystal rock phial containing The Precious Blood of Our Saviour was brought out from the Cathedral in a traditional and highly respected procession. The bells chimed and hymns rose to the darkened skies. Hugues was moved by the mystery that engulfed the entire town, by the piety reflected in all these faces, by the humble faith demonstrated by all those who gathered in the streets, just under his windows and further away, all the way to the end of the ancient, devout town. He lowered his head in respect when he witnessed how all these people throw themselves on their knees when the relic passed, collapsing like under a storm wind while the hymns swept over them.

In the midst of all this commotion, Hugues tried to prevent a mocking Jane from appearing in the open window, fully visible to all pious participants in the solemn procession. Jane became violently upset by what she perceived as yet another proof of Hugues's over-anxious double morals and when he in traditional Catholic deference wanted to light candles in the windows while the procession passed, Jane accused him of being hypocritical. At the sight of the scornful Jane dressed up in his deceased wife´s clothes, Hugues lost his temper. He rushed towards her, but Jane was unable to perceive the seriousness of his frenzied madness and ran mischievously into the salon, where she took the braid out of its glass box and impishly waved it in front of the furious Hugues, who tore the twinned hair from Jane and strangled her with it. When she suffocated fell to the floor Hughes took a step back and looked in horror at what he had done. However, he soon he calmed down, sat down in an armchair and intensively watched the deceased woman:

Jane lay extended on the floor; the dead was even more dead ... Hugues mulled over it all without understanding, without knowing anything anymore. The two women had become one. So alike in life, they resembled one another even more in death, which gave them the same pallor. Hugues could no longer distinguish one from the other - it was the same beloved face. Jane was the ghost of the dead, visible only to him. Hugues's soul had returned to the past. He remembered nothing more than very distant things.

Without a doubt, Hugues suffered from scopohilia, a psychiatric term denoting expressions of sexual pleasure based on contemplation, on visual stimuli. The diagnosis is primarily applied to men who become intensely excited by watching women, or images and films presenting female bodies, or anything that may be associated with femininity, such as hair, specific garments, and the like. Within the realms of art, scopophilia has naturally been very prominent and in recent years an extensive literature has grown up around the phenomenon. Especially from a feminist point of view it has been emphasized that women through scopohilia are being deprived of their unique human worth and transformed into objects. A scopophiliac attaches itself, often exclusively, to the exterior aspects of women. His ideal woman thus becomes an ideal in the original meaning of the word - the Greek ἰδεῖν, idein, "to see". Thus, scopohilia turns into a mentality that obstructs a clear comprehension of how reality looks like and functions. Estimates and conceptions based solely on what can be seen become a serious mental constraint.

In order to grasp reality, our consciousness requires significantly more information than mere visual impressions. Something that the seventy-three-year-old Goethe realized after making a fool of himself in Marienbad after having fallen passionately in love with the seventeen-year-old Ulrika von Levetsow: "Love is an ideal thing, marriage a real thing, a confusion of the real with the ideal never goes unpunished."

In Rodenbach´s novel visual impressions dominate the entire story telling. Love becomes an abstraction, a mere façade, the reader is provided with detailed descriptions of the deceased wife's and Janes appearances, but their inner feelings, their individuality, remain unknown. It was certainly the novel´s often impressive descriptions, its unique mood, which captivated so many artists.

A more recent work of scopohilia is Alfred Hitchock's Vertigo, considered as such especially after the English film theorist Laura Mulvey in 1979 made an in-depth analysis of the film from a feminist perspective, thus popularizing the now-common concept of The Male Gaze:

… fetishistic scopophilia, builds up the physical beauty of the object, transforming it into something satisfying in itself.  […] The power to subject another person to the will sadistically or to the gaze voyeuristically is turned to the woman as the object of both. Power is backed by a certainty of legal right and the established guilt of the command.

Among others, has Hitchcock's daughter Patricia observed that Vertigo was the movie closest to her father. Long before he initiated the shooting of the film, Hitchcock had elaborated an extremely detailed plan:

… he’d already made that movie. He knew what that movie was going to look like. He took a finished script, then drew every shot. So that when he stepped on that set, he knew exactly what that was going to look like. He never looked through a camera.

The action is complicated and I do not know if the following summary makes it understandable:

Scottie, a lawyer who has become a policeman, witnesses how a colleague falls to his death something that results in a paralyzing fear of heights that makes him leave the police force. A former fellow soldier, Elster, hires Scottie to spy on and watch over his wife, Madelaine, who Elder says is psychotic and suicidal. Every day, Madelaine goes to a museum to look at a painting depicting a certain Carlotta Valdez, who committed suicide a hundred years earlier due to an unhappy love affair. Madelaine apparently imitates the looks of the lady on the painting. She has for example the same hairdo.

After the museum visit Madelaine goes to a hotel where Carlotta once lived and where Madelaine now is renting a room. Apparently Madelaine suffers from a morbid identification with Carlotta and she does eventually go to the church tower from which the unfortunate lady threw herself a hundred years ago. Scottie suspects that Madelaine intends to repeat that suicide, but his fear of heights prevents him from rushing after her when she enters the tower and is thus forced to stay behind and helplessly witness how Madelaine throws herself to her death.

Scottie becomes devastated by Madelaine´s death and after being released from a mental institution where he has undergone treatment, Scottie visits the places where he previously had spied on Madelaine, whom he by then already had fallen desperately in love with. One day he notices a woman who reminds him of Madeleine. Scottie follows her until he dares to make an approach. The woman is reluctantly fascinated by Scottie, telling him that her name is Judy Barton and that she works in a department store.

In a central scene of the film, Scottie persuades Judy to dress in exactly the same grey dress that Madelaine wore at the time of her death and to fashion her platinum blond hair in the same manner as Madelaine had done. Judy turns into Madelaine and Scottie makes love to her, just as he would have liked to have done with the "real" Madelaine. The moviegoers, but not Scottie, learn from a letter that Judy writes, but never sends, that she was involved in a murder plot staged by Elser in order to kill his wife. Elser had paid Judy for acting the role as Madelaine, who Scottie never had seen. When Judy ran up in the tower, both she and Elser knew that Scottie would not be able to follow her. Elser had with his real wife been waiting up in the tower and when Judy appeared he had thrown the real Madelaine to her death.

During the investigation into Madelaine´s death Scottie had explained how he had been hired by Elser to watch over Madelaine to detain her from committing suicide, thereby he freed Elser from all murder suspicions. Judy, afflicted by her love for Scottie and plagued by her guilt for the death of Madelaine´s death, decides to commit the suicide that Scottie believed he had witnessed. Followed by Scottie, she rushes up in the tower. However, Scottie´s concern for Judy makes him overcome his fear of heights and he succeeds in preventing Judy from throwing herself out of the tower. At that same moment a nun appears, saying: "I thought I heard voices". Her unexpected appearance frightens Judy, she staggers and falls to her death.

Vertigo is one of my favourite movies and I have seen it several times, always equally impressed by Hitchcock's skilled artistry - camera angles, colouring and the coolly balanced story. It is a very personal movie. The viewer perceives the course of events from Scottie's point of view. We enter a scopophiliac´s brain and follow him during his pursuit of the dead Madeleine's double through a San Francisco that seems to be as secretive and mysterious as the Bruges through which Hugues followed his deceased wife's double.

Both stories deal with loneliness, desire, obsession and death. Hitchcock stated that: "I made the film to present the dreamlike nature of man," while placing himself under the skin of a character created by him. Like Rodenbach, Hitchcock was an observer, a voyeur. He instructed Kim Novak that in her roles as Madelaine and Judith she would merely "be", meaning she was supposed to be seen, acting more like a representation of beauty and distance than a human being of flesh and blood: "You have a lot of expression in your face. I do not want any of that" he told her. Kim Novak later stated:

Of course, in a way, that was how Hollywood treated its women in those days. I could really identify with Judy, being pushed and pulled this way and that, being told what dresses to wear, how to walk, how to behave. I think there was a little edge in my performance that I was trying to suggest that I would not allow myself to be pushed beyond a certain point - that I was there, I was me, I insisted on myself. Working with Hitchcock was strange because I don't know if he ever liked me. I never sat down with him for dinner or tea or anything, except one cast dinner, and I was late to that. It wasn't my fault, but I think he thought I had delayed to make a star entrance, and he held that against me. During the shooting, he never really told me what he was thinking.

Hitchcock was well aware of the difference between the cool blondes he liked to depict in his movies and other women who appear as comrades and intellectual sparring partners to his movie heroes. If Judy/Madelaine are male projections of a dream woman, Scottie's former girlfriend, Midge, corresponds to the intellectual comrade woman. When Scottie tries to transform Judith into the perfect object of his desires, she pleads: "Could you not like me, just as me?" Through Scottie's gaze we may assume his inner thought: "I do not like you. I like Midge, but I could love you."

With Midge, it is just the opposite, Scottie likes her, but cannot love her, something that becomes apparent in the scene where Midge has painted her face into Carlotta's portrait. The image Madelaine tried to imitate. It is obviously Midge's attempt to break down Scottie's scopophiliac fixation on the outer aspect of a woman. Midge fails completely. Scottie looks at Midge´s portrait, leaves her studio and a desperately crying Midge.

Something similar unfolds after Scottie's encounter with a Judy transformed into Madelaine. Hitchcock's camera lingers at the back of Judy's head, with its hairdo shaped like a whirl, probably a symbol of Scottie's cheating of himself and Judy, the bizarre maelstrom he is being dragged into. Judy turns slowly and finally looks straight at us, who perceive her pain of being apprised and considered as an another human being by the man she desires, then the film turns red.

The fact that much of Hitchcock´s personality was apparent in the dichotomy between the reality-based Midge and the dreamed-up Madelaine is confirmed by Tippi Hedren, another of Hitchcock's blonde and cool actresses, who played the leading role in The Birds and Marnie. Hedren had difficulties in fighting off the master director's sexual innuendos, his dominance and control needs. Hedren claims that Hitchcock actively opposed her continued film career after she openly had expressed her aversion to his sexual provocations. Hedren assumed that Hitchcock, under the guise of his metier, felt free to exert his scopophiliac addiction by directing his desire towards the blonde beauties who were his erotic ideal. His wife Alma, like Scottie´s Midge, did not correspond to his sexual ideal. Alma stated that their marriage was quite sexless. Instead of a lover, Alma played the role of Hitchcock´s counsellor and confidant.

In her despair, Hedren turned to Alma and asked her to try to make Hitchcock put an end to his sexual harassment:

She knew full well what was going on. I said: “It would just take one word from you to stop this,” and she just walked away, with a glazed look in her eyes. I felt helpless to stop what was going on, thought it pointless to try and tell anybody else about it, but unable to get away from the situation I was in.

Like few other directors, Hitchcock succeeded in portraying the predicament of women who have become victims of the scopophilic gaze. Rodenbach is unable to do it in Bruges-la-Morte, where Jane remains a cliché. However, similarities between Bruges-la-Morte and Vertigo are occasionally quite amazing - the importance of women´s hair, the attempts to transform a living woman into the image of a deceased and desired other, the aesthetics in descriptions of colours and atmosphere, the importance of the scenery - Bruges and San Francisco, the religious background with death and monasteries, the lonely man who plagued by his desire pursues a woman within in a dreamlike setting.

However, Hitchcock denied all knowledge of Bruges-la-Mort. Vertigo was based on a novel D'entre les morts, Among the Dead, by the French author duo Pierre Boileau and Thomas Narcejac, who located their story to Paris after World War II. Despite several crucial differences, Vertigo basically follows the action of that novel, and it is known that Boileau and Narcejac were familar by Bruges-la-Mort. That Hitchcock also new about Rodenbach´s novel is actually most likely. One of his early films Waltzes from Vienna was based on a musical with Strauss waltzes adapted and rewritten by Erich Korngold. The composer Bernard Herrmann, who Hitchcock appreciated and who wrote the music to several of Hirchcock´s  most notable movies, was also familiar with Erich Korngold's film music, which had won two Oscars.

Erich Korngold? He was born in Vienna as the son of an influential music critic, close friend with greats like Gustav Mahler, Hugo Wolf and Alexander von Zemlinsky. As a musical prodigy the thirteen-year-old Erich Korngold had written a piano sonata that the well-known piano virtuoso Artur Schnabel performed during his world tours. Before he became twenty years old, Korngold had written two operas that Bruno Walter directed for full houses in Vienna and when he was twenty-two years old Erich Korngold wrote the opera Die tote Stadt, The Dead City, which built on the novel of Rodenbach. It was praised by Puccini and became a big success at several of Europe's most significant opera houses. In 1934, Korngold moved to Hollywood to write film music, due to his Jewish ancestry he chose to stay in the U.S. to escape the increasing and violent anti-Semitism in Austria.

I have long known about Die tote Stadt, without having been able to see or hear it. Just as I created my own imagery about Rodenbach's novel, I fantasized about Die tote Stadt imagining it to be powerful work with horror-romantic elements, something like Alban Berg´s Wozzeck and Lulu, which I have seen and become impressed by. When I was working at UNESCO in Paris, the employees were offered subsidized tickets to the Paris Opera, and thus I saw several outstanding performances, often together with a young colleague of mine, Keiko Nowacka.

This is once again one of those strange coincidences that seem to characterize my relationship with Bruges-la-Morte. Keiko is namely an expert in medieval women's history, a subject she studied at Cambridge University. She gave me a paper she had written about Beguins and thus I became somewhat knowledgeable about an for me hitherto unknown Catholic world that plays such a significant role in the Rodenbach´s novel.

Together with Keiko I saw Debussy's opera Pelléas et Mélisande, which premiered in 1902 and was based on a tale by Maurice Maeterlinck, who received a Nobel Prize in 1911. Maeterlinck was often mentioned together with his compatriots Verhaeren and Rodenbach. The latter were born seven years before Maeterlinck. All three had studied at Ghent University, were Flemish but wrote in French and their texts had a meditative and serene character.

I was impressed by Pellás and Melisande, a contributing reason was probably Robert Wilson's abstract scenery, dominated by a circle that could symbolize a source, the sun or the moon. The music ran like an unperturbed stream. Without arias and recitals a continuous musical flow was created that contained a story where people and actions coincided and created an abstract, dreamy entirety. When I listened to Pellás and Melisande I imagined that an opera based on Bruges-la-Mort would probably sound something like that while it described the dark canals and their white swans in an ancient, withering Bruges.

My surprise was therefore quite great when I a couple of years later finally obtained a CD with Korngold's opera and encountered a dazzling, dynamic music reminiscent of his highly dramatic music to movies like Captain Blood and Robin Hood, which I already had on a CD. The story in Korngold's opera had also been changed, the characters were given new names and the list of protagonists was amplified with several new characters. The centre of the drama had also changed and more emphasis had been placed on Jane´s artistic background. Her lively, bohemian lifestyle was contrasted to Hugue's reticent obsessions. The opera contained a variety of characters and several mass scenes contrasting to the meditative mood of the novel. I admit that I in spite of the almost operetta like dynamism of Die tote Stadt it occasionally expressed more contemplative moods, though to me it was far removed from the calm melancholy I had expected after experiencing Pelleás et Melisande.

One final feature of my life trip in company with Bruges-la-Morte would be that after I returned to Hässleholm after my trip to Prague at the library came across an excellent Swedish translation from 2004. I have now read it in the solitude of my departed parents´ house, where I am alone but still feel their presence. I realize that writing on my blog is a way to keep my feeling of emptiness after my mother´s demise away from me. 

Life involves a constant flow of memories and impressions, eventually it forms a story that I do not know if it is created by myself, or what we might call “fate”. Pieces of a complicated puzzle appear and disappear, though I anticipate some kind of comprehensive image of my existence - who I am, who I was, though I do not have the slightest idea if the picture will turn out to be “true” or “false”. To pass a judgement about the shape and meaning of it all is far beyond my mental capacity. I think about Hitchcock´s statement that he with Vertigo wanted to "present the dreamlike nature of man" - La vida es un sueño. Life is but a dream. It probably is, at least for me.

Ackroyd, Peter (2016) Hitchcock: A Brief Life. New York: Nan A.Talese/Random House. Ebert, Roger (1996) Kim Novak Looks Back at Vertigo Heldren, Tippi (2016) Tippi: A Memoir. New York: William Morrow/HarperCollins. Mulvey, Laura (1999) “Visual Pleasure and Narrative Cinema,” Braudy Leo and Marshall Cohen Film Theory and Criticism: Introductory Readings. New York: Oxford University Press. Nowacka, Keiko (2004) Pastoral Care of Beguines and Prostitutes in 13th-Century Paris, paper presented at the Institute for Medieval Studies, University of Leeds. Pichois, Claude (1989) Baudelaire. London: Hamish Hamilton. Rodenbach, Georges (2009) Bruges-la-Morte. Sawtry: Dedalus Ltd. Sebald, W. G. (2011) Austerlitz. London: Penguin Books. Verhaeren, Émile (2013) Les Flammes Hautes. Paris: Hachette Livre BNF. 

08/20/2017 11:45

Mitt första sommarjobb var på torvmossen i Hästveda. Mossen ligger några mil norr om Hässleholm och tidigt på morgonen åkte jag ensam dit på min begagnade moped. De flesta av mina kamrater hade skaffat mopeder av märket Puch. De tuffaste bland dem hade trimmat sina mopeder så att de skulle gå fortare, dock hördes det på motorljudet och en del av dem blev tagna av polisen. Ja, nog var de där killarna och deras mopeder skarpare än jag med min blåvita mopedscooter, men det hindrade inte att jag var ganska nöjd med den. Min scooter gick faktiskt ganska fort utan att vara trimmad, men flottören krånglade lite väl ofta, fast det var lätt att fixa.

På morgonen var mossen oftast svept i tunna dimmor. En morgon fick jag se silhuetten av en älg majestätiskt avteckna sig i dimsjoken, som skuren i grått papper i det något ljusare diset. En oförglömlig syn. Det finns gott om älg i mina hemtrakter, men det är sällan jag sett dessa ståtliga urdjur.

Den sommaren var ovanligt varm. De flesta av dikena hade torkat, mygg- och flugplågan var därför inte helt olidlig. Vi jobbade på ackord och skulle längs ett dike lava upp de rektangulärt utskurna torvblocken i pyramidformade kupor, så att de under sommaren kunde torka för att sedan ”skördas” under höstmånaderna. 

Till lunch drack jag termoskaffe och åt medhavda mackor i en gisten träbod, tillsammans med mina kompisar Stefan Tell, Dan Forsberg och Johan Nordåker. De två förstnämnda har under de följande femtio åren förblivit mina trogna vänner. Johan har jag sedan många år tillbaka tappat kontakten med. Då vi året efter tröttnade på mossjobbet började jag och Johan arbeta som servitörer på Hotell Kattegatt i Torekov.

Torvjobbet var enahanda, men jag trivdes med det, speciellt som jag fick regelbundet betalt. Jag köpte en läsfåtölj till mitt pojkrum och några LPskivor - Let it Be med Beatles, Stones Exile on Main Street, som var relativt nyutkommen och In the Court of the Crimson King, som redan var flera år gammal. 

Den senare köpte jag eftersom jag gillade omslaget, men det var enbart den första låten 21st Century Schizoid Man som motsvarade mina förväntningar på något våldsamt och underligt, de andra låtarna var mer i enlighet med associationer som föddes genom boken jag köpte samtidigt - min första konstbok, Dikt och Bild av Gunnar Tideström. En bok som kom att betyda mycket för mig. Det är efter min mors bortgång då jag under en tid är bosatt i mitt tomma föräldrahem, som jag åter börjat bläddra i Dikt och Bild och så kommit att minnnas min tid på Hästveda torvmosse.

I boken finns en bild på Georges Rodenbach och en kort text om hans roman Det döda Brygge från 1892:


... en suggestiv skildring av den nästan orörda men vemodigt förfallna medeltidsstaden, vars "personlighet" var så stark att den kunde ta makten över en nutidsmänniskas själ. 


En medeltida död stad, som likväl hade en personlighet. Det måste röra sig om en form av litteratur som skapar känslor av oförklarliga hot och undergång. Jag var i min ungdom storkonsument av allsköns skräcklitteratur, både sådan jag fann på biblioteket och i kiosken, där speciellt en bokserie som hette Kalla Kårar utgjorde en förträfflig läsning. Med mästare inom skräckgenren som Richard Matheson, John Wyndham, Robert Bloch, Fritz Leiber och William Hope Hodgeson kunde Kalla Kårar egentligen inte kallas för kiosklitteratur.

Min litteratursmak var lika förvirrande som min musiksmak. Crimson Kingskivan gav jag några år senare till min smått galne och ovanligt infallsrike kamrat Claes Toft som var Genesisfan, en grupp som jag fann något mjäkig. Tyckte Genesis påminde om Crimson Kinglåtarna, speciellt Epitaph och Moon Child. Jag ångrade snart att jag gav skivan till Claes. Den försvann då han dog 1984, alltför ung. Med honom kom Crimson King att hamna hos de döda.

Rodenbachs roman befinner sig även den inom de dödas sfär. Jag tyckte  Det döda Brygge var en fängslande boktitel - en spökstad. Egentligen hette romanen Bruges-la-Morte, Brygge-den-Döda, vilket var lika fantasieggande. Allt jag visste om handlingen var att en ensam man i förtvivlan efter tio lyckliga år tillsammans med en kvinna, som dött då hon varit knappt trettio år, hade sökt sig till Brygge, eftersom ”den döda hustrun måste motsvaras av en död stad”. Då romanen tar sin början har änklingen bott fem år i den medeltida, belgiska staden, vars öde gator, kanaler med stillastående vatten, ålderstigna hus, sina kyrkor och kloster, oftast är insvept i duggregn eller dimma.Stadens melankoliska karaktä gör att den otröstlige mannen kan hänge sig åt ”den oändliga tystnad och enformiga tillvaro” som gör hans ensliga liv uthärdligt. Jag visste inte vad romanens ”makabra slut” innebar eller vad det var för en slags ”besatthet” som slutligen drev berättaren till vansinne. Men de antydningar jag läst var tillräckliga för att sätta fart på min morbida fantasi.

Jag funderade på det stilla, kusliga vemod som uppenbarligen inneslöt den gamla staden Brygge. Redan ute på Hästveda torvmosse kunde jag under tidiga, dimhöljda morgnar vid åsynen av de vattenfyllda dikena, med sina stillastående, bruna myrvatten, komma att tänka på Brygge, den döda staden. Dessvärre kunde jag inte finna romanen. Biblioteket i Hässleholm kunde inte få tag på den svenska översättningen från 1904 och då jag senare sökte Bruges-la-Morte i Paris fanns den ingenstans att få tag på. Däremot blev jag med tiden alltmer bekant med den belgiska symbolism som Rodenbachs bok var ett uttryck för.

Då jag 1974 for på Inter Rail med Claes, av någon anledning hoppade han av tåget utanför Innsbruck, hamnade jag en dag på Kungliga Konstmuseet i Bryssel och fick där se Ferdinand Knoppffs stora pastellmålning Minnen, på vilken sju elegant klädda damer står på en äng. Fem av dem bär racketar, men deras långa klänningar tycks tyda att de inte tänker ägna sig åt något tennisspel. Märkligt är också att alla sju tycks vara samma person och de verkar inte ha någon kontakt med varandra, utan vara uppslukade av egna tankar. Senare fann jag att Knoppff illustrerat Bruges-la-Morte.

Det var mitt första möte med belgisk symbolism, en konstform indränkt med det tillstånd som fransmän kallar spleen, på svenska motsvarat av mjältsjuka eller melankoli. Tegners dikt om mjältsjukan stämmer väl överens med framställningarna av ensamma människor, nattvandrare och tomma landskap som vi finner hos ovanligt många belgiska konstnärer:

Och se, på en gång allt blev tomt och ödsligt, 
Och sol och stjärnor mörknade i hast; 
Mitt landskap, nyss så glatt, låg mörkt och höstligt, 
Var lund blev gul, var blomsterstängel brast, 
All livskraft dog i mitt förfrusna sinne, 
Allt mod, all glädje vissnade där inne.

En melankoliker ansågs kunna finna lugn och lindring under den blå timme som inföll då skymningen övergår i natt. I sin Dikt och Bild citerade Gunnar Tideström en dikt av Rodenbach:

Doceaur du soir! Douceur de la chambre sans lampe! 

Le crépuscule  est doux comme une bonne mort 

Et l´ombre lentement qui s´insinue et rampe 

Se déroule en fumée au plafond. Tout s´endort.

Kvällens sötma! Välbehag i rummet utan belysning!

Skymningen är mild som en behaglig död

Den långsamt krypande skuggan lutar mot taket

Där den blir till dimma. Allt somnar.




Doceaur du soir! Douceur de la chambre sans lampe! 
Le crépuscule  est doux comme une bonne mort 
Et l´ombre lentement qui s´insinue et rampe 
Se déroule en fumée au plafond. Tout s´endort.

En stämning som tycktes vara välbekant för flera belgiska symbolister, vars verk dock inte alltid andades skymninsfrid utan lätt kunde övergå i skräck, som hos León Spillaert (1881 – 1946), som lidande av sömnlöshet drog omkring på Oostendes nattliga gator och torg, dess övergivna kajer och stränder. Motiven på hans tavlor omges  av en främmande, mörk och grå atmosfär, där stiliserade landskap speglar själstillstånd präglade av ensamhet, mysterier, hallucinationer och förtvivlan. 

Xavier Mellery (1845 – 1921) och Georges Le Brun (1873 – 1914) skildrade samtidigt tystnaden i nästan tomma rum, 

Alltmedan William Degouve de Nuncques (1867 – 1935) strosade kring på Bryssels nattliga gator och parker. I likhet med berättaren i Bruges-la-Morte hade Degouve de Nuncques genom din hustrus död drivits in i melankoli och sömnlöshet . 

I Bryssel hade också Fèlicien Rops (1833 -1898) smugit kring på nätterna, men hans tankar var långt ifrån så fromma som Degouve de Nuncques, de kretsade mestadels kring pornografi och satanism, men även Rops betraktade sig som en ensam och orolig man.

Senare möter vi i samma stad Paul Delvaux (1897 – 1994) med nattliga järnvägsstationer och spöklika gator. Damen med fotogenlamporna hade vi länge som affisch på väggen. 

Där hade vi  även Joop Moesmans (1909 – 1998) Ryktet. Moesman var visserligen holländare, men hans konst påminde om verk av Belgiens store surrealist René Magritte, även han en nattvandrare.

Magrittes tavlor utstrålar också de en kylig ensamhet. En ensamhet som emellanåt delas med döden, precis som hos landsmannen James Ensor (1860- 1949), som låter benrangel och maskerade varelser befolka Belgien.

I Mörkrets hjärta kallar Joseph Conrad Bryssel för the Sepulchre City, Gravkammarstaden och då den moderna poesins store portalgestalt, Charles Baudelaire, tillbringade sina sista år i samma stad skildrade också han den som ett dödens väntrum. 1864 hade den hopplöst skuldsatte, försupne och nerknarkade Baudelaire lämnat Paris för Bryssel, med en förfelad förhoppning om att sälja rättigheterna till sina samlade verk och försörja sig som föredragshållare. Innerst inne insåg han att han kommit dit för att dö.

Baudelaire förkroppsligade det franska begreppet ”flanör”; dagdrivare, lebeman, observatör. Den ensamme, cyniske mannen som illusionslöst betraktar sin omgivning, alltmedan han flanerar genom fullpackade, eller ödsliga, gator, gränder och parker.  Baudelaire skildrade det moderna livet mot en bakgrund av död och perversitet och däri fann han en frände i Fèlicien Rops, som blev hans vän och förtrogne under åren i Bryssel. Rops gjorde nedanstående skiss av sin franske vän, som sa sig avsky Bryssel och belgarna.

Baudelaires sista skrifter utgörs av våldsamt överdrivna klagosånger över belgarna och deras huvudstad:

Landskapet kring Bryssel: fett, frodigt och fuktigt som den flamländska honan – mulet och dystert som den flamländske hannen. Inga insekter, inga fåglar. En spökstad, en mumie som stinker av död, medeltid och gravar. Belgien är en snörvlande snorvalp som kastar sig kring halsen på en distingerad gentleman och ber honom: ”Ta hand om mig! Var min pappa!” Men, det finns redan tillräckligt med idioter i Frankrike […]. Belgien är ett monster!

Illusionslösheten och föraktet delade han med Fèlicien Rops och under sina promenader talade de om sina överskuggande intressen; konst, död och perversion. Till Eduard Manet skrev Baudelaire.

För mig är Rops den ende sanne konstnären – i meningen att jag förstår honom, jag och jag ensam är kanske den ende som förstår den sanna meningen av ordet artist – som jag har funnit i Belgien.

Det var åt Rops som Baudelaire gav uppdraget att göra försättsbladet till de sex, omoraliska dikter som han genom ett domstolsbeslut hade förbjudits att publicera i Frankrike och som året innan poetens död i Bryssel publicerades med titeln Les Épaves, Vrakdelarna. Efter två år i den belgiska huvudstaden drabbades Baudelaire av ett förlamande slaganfall och fördes till Paris för att där få sista smörjelsen och dö.

Kanske kan Baudelaires stadigt stigande popularitet bland belgiska avantgardeförfattare och konstnärer kan ha inverkat på den döds- och flanörkult som vid det förra sekelskiftet grep deras främsta representanter. Hos Rodenbach återfinner vi det baudelaireska registret med fascination inför kvinnors hår, voyeurism, flanerande, dekadens, konst och förfall, samt en blandning av attraktion och avståndstagande till katolsk fromhet. Men, Hos Rodenbach rör det sig om en mer dämpad, mindre skabrös konstform. I allmänhet tycks det som om den flamländska fukten och dimman smugit sig in i belgiska romaner, konstverk och poesi och där mildrat de franska passionerna.

Vi finner mjukt mollstämda, uppgivna stämningar hos Rodenbachs jämnårige och gode vän Émile Verhaeren (1855 - 1916), som jämte fransmannen Mallarmé ofta räknas som symbolismens främste poet. Verhaeren har exempelvis i en stämningsfylld dikt Au passant d’un soir, Vid en aftons övergång, samlat en mängd känslolägen och motiv från de många verk som konstnärer och författare skapat kring den ensamme flanören. Dikten rör sig längs vägar människor vandrat genom tiderna – pilgrimer, älskande par, sökare, vars livsfärd avslutats med ett sista steg. Omkvädet är:

Dites, quel est le pas

Des mille pas qui vont et passent

Sur les grand’routes de l’espace,

Dites, quel est le pas

Qui doucement, un soir, devant ma porte basse



Säg, vilket är det steg

bland de tusental som kommer och går

längs universums vägar,

säg, vilket är det steg

som försiktigt, en afton, framför min låga dörr,



För Hugues, huvudpersonen i Bruges-la-Morte, blev Brygge slutstationen på hans livsvandring. En plats vid sidan om, bortom den övriga världens jäkt och buller. Det hade dock inte alltid varit så. Under 1100-talet gjorde ull Brygge till en av Europas rikaste och viktigaste städer, i den av aktivtet sjudande staden förädlades och vävdes ullen till dyrbara tyger.

Stadens entreprenörer utvecklade en alltmer intensiv handel - hansakoggar förde in engelsk och skotsk ull, spannmål från Normandie och vin från Gascogne. Senare kom portugisiska skepp med kryddor från Indien, medan varor från Sidenvägen fördes dit av venetianer och genuesare. Från Brygge skeppades utsökta tyger och andra lyxvaror, inte minst altarskåp och oljemålningar av mästare som van Eyck och Memling.

De rika handelsmännen grundade banker och lånade ut pengar, Börsen sjöd av aktivitet. Men så började den naturliga Zwinkanalen, stadens kontakt med havet, sakta men säkert slamma igen. Snart kunde stora skepp inte lägga till vid Brygges hamnar och under 1500-talets senare del miste staden sin betydelse och rikedom, som övertogs av det stadigt växande Antwerpen i vars bakvatten Brygge isolerades från kommers och omvärld, slöt sig inåt. Ett inkrökt konservativt ställe med nattstånden religiositet och förnämliga konstskatter. Ett fornminne. Men, ett värdigt sådant, inte en modern, perverterad gravkammarstad som Bryssel, som under nittonhundratalets början alltmer kommit att associeras med orättfärdigt förtjänta rikedomar, grundade på en besinningslös rovdrift på Kongos försvarslösa invånare.

Även om jag flera gånger besökt Bryssel, inte minst under den tid då jag bodde i Paris och kunde ta tåget dit för att besöka en av mina systerdöttrar som bor där, kom jag aldrig till Brygge, som ligger nio mil västerut. Staden har förblivit en hägring, samma lockande, mystiska plats som den var då jag på Hästveda mosse funderade över den.

Efter det att jag började skriva det här blogginlägget har jag rest till Prag för att där besöka min äldsta dotters familj och passa min lilla dotterdotter. Jag går nu dagligen tillsammans med henne på upptäcktsfärd i denna mystiska stad, som den även den gömmer medeltida hemligheter, mörka gränder, alkemistkällare och skattkammare. Vid den här tiden på året är staden dock långt ifrån en öde plats. Den myllrar av turister.

Idag är det min födelsedag och i skrivande stund minns jag hur jag för två år sedan fyllde sextioett år och med min hustru tillbringade en helg på ett fint strandhotell vid Sperlonga i Italien. Som ofta är fallet med hotell, fanns det där bokhyllor med kvarlämnade böcker och bland dem fann jag en liten volym med röda pärmar - Bruges-la-Morte. Romanen dök äntligen upp, fast på italienska. Jag slukade den omgående och eftersom jag ännu inte är så bra på italienska bidrog mina bristande språkkunskaper till läsupplevelsen. Det var som om dess inre kärna dolde sig och romanen blev därmed mer hemlighetsfull än den verkligen är.

Romanen var endast nittio sidor lång och saknade de trettiofem fotografier med stadsvyer som ingick i originalupplagan. Det där med fotografierna finner jag just idag vara ganska märkligt, eftersom jag i födelsedagspresent av min dotter fick W. G. Sebalds roman Austerlitz i vilken svartvita fotografier också spelar en viktig roll och utgör en del av handlingen. Rodenbachs roman var den första som använde fotografier som en kommentar till texten.

Tillfälligheterna och sammanträffandena mellan de båda romanerna är märkligare än så. Delar av Sebalds roman utspelar sig i Belgien och Prag och den tyske författarens roman handlar om en ensam man med ett oklart förflutet. Samtidigt är döden, tillsammans med minnet av de döda, ständigt närvarande. Liksom Rodenbach anar bortgångna människors närvaro i Brygge, känner Jacques Austerlitz hur de dröjer sig kvar i koncentrationslägret Terezin (Thersienstadt), där han genom fönstren till tomma rum känner deras blickar, hör steg mellan husen och tycker sig märka hur de döda samlas på appellplatsen.

Enligt Sebald är de döda utlämnade åt vårt godtycke. Vi kan välja att glömma eller bevara dem. De lämnar efter sig döda ting, men minnet av deras ägare kan ge föremålen liv. Något jag kände mycket starkt innan jag for till Prag och ensam bodde i min nyligen avlidna mors hus. Hennes närvaro är fortfarande mycket stark där. Liksom hus fyllda med minnen från sina försvunna ägare talar även fotografier om en förfluten tid. Det är faktiskt så att i samma ögonblick som ett fotografi tas förvandlas bilden till historia. Zebalds roman är fylld med fotografier och föremål, huvudpersonen tycks gå vill bland allt detta. Jacques Austerlitz berättar att han kan:

aldrig bli kvitt känslan att något mycket nära till hands liggande, i sig uppenbart var fördolt för mig. Ibland var det som om jag inifrån en dröm försökte urskilja verkligheten; andra gånger tyckte jag att en osynlig tvillingbror gick bredvid mig …

Då Austerlitz söker bland sina minnen grips han av en känsla av att då han söker sig bakåt i tiden hamnar han i en cirkelrörelse. Under det att han i nuet är på jakt efter sina försvunna föräldrar och letar sig bakåt med hjälp fotografier, texter och möten med människor och ting tycks det som om både tiden och han själv upplöses.

Något liknande drabbar Hugues i början av Brygge-den-Döda. Han hade fyllt sin bostad med memorabilia efter sin avlidna och passionerat älskade hustru. En kraftig, lång fläta av hennes gyllenblonda hår, som han på dödsbädden skurit från henne, förvarade han i ett glasskrin. Hustruns porträtt i naturlig storlek hängde på väggen och likaså hennes luta, garderoberna var fyllda med hennes kläder. Men, hans intensivt saknade hustru fanns inte där, enbart den närvaro som föremålen vittnade om. Den döda var främmande, men likväl nära – hon hade förvandlats till en opersonlig existens. Likadant förhöll det sig med Brygge. Staden var död, men likväl fylld med närvaro. Brygge bevarade mängder med minnen, men de var inte Hugues minnen. Han kände inte staden innan han fem år tidigare hade flyttat dit. Han var nu bosatt i Brygge, men hörde inte dit. Hugues sökte sig till kyrkor och kloster, men var inte religiös:

Staden har framförallt en troendes ansikte. En maning till fromhet och försakelse strömmar ut från den,från hospitalens och klostrens murar, från de många kyrkorna på knä i mässkrudar av sten. Den började åter härska över Hugues och avtvinga honom lydnad. Den blev på nytt en person, en förtrogen som övertalade, avrådde och befallde. Han orienterade sig efter den och lät den styra sina handlingar.

Hugues var närvarande, men inte delaktig, en känsla som lindrade hans sorg och saknad. Han kunde inte längre vara nära sin älskade hustru, han trodde inte på Gud – men tecknen på en gudomlig närvaro levde i Brygge; kyrkorna, de heliga föremålen, den utsökta religiösa konsten. Allt sådant hade lugnande inverkan på den ensamme, förgäves trånande mannen. På ett liknande sätt som stadens katolska glöd hölls vid liv genom helgade föremål, riter och processioner, samlade Hugues omkring sig den döda hustruns ägodelar och ägnade dem något som liknade en religiös dyrkan, därigenom skapade han en evighetskänsla som inte stördes av längtan eller passion. Men, då Hugues minst anade det bröt sig verkligheten in i hans morbida helgedom och melodramatiska hustrudyrkan. Hans drömmande besatthet av det förflutna krossade honom. Under en av Hugues ensamma promenader genom den dimhöljda staden passerade en ung kvinna honom:

När han fick se henne stannade han tvärt, som förstenad; den unga damen som gick i motsatt riktning, strök tätt förbi honom. Det var som en stöt, en uppenbarelse. För ett ögonblick verkade Hugues nära att falla omkull. Han lade handen över ögonen, som för att förjaga en dröm.

Den förbipasserande kvinnan tycktes vara den döda hustruns dubbelgångare. Hennes pastellhy, de vidgade pupillerna i ögonens pärlemor, hårets nyans av ambra och råsilke där det i diset stack fram under den svarta hatten. Den okända kvinnans figur, kroppens rytm, ansiktsuttrycket, blickens inåtvända drömskhet, allt vittnade om ett inre liv, om själens rörelser. Likheten med den avlidna hustrun var överväldigande. Ett skrämmande mirakel!

Hugues började följa efter kvinnan, som inte undgått att lägga märka till den diskrete, välklädde mannens uppmärksamhet. Under dagarna som följde deras korta, slumpartade möte gav hon Hugues små tecken på sitt intresse. Trots att Hugues inte hade några bekanta i staden var han likväl känd som en diskret, förmögen och elegant ensling. Den åtrådda kvinnan hade engelskt påbrå. Hon hette Jane Scott och var medlem i ett operasällskap som gästade Brygge där de framförde Giacomo Meyerbeers opera Robert le Diable. Hugues bevistade föreställningarna, tog slutligen mod till sig och inledde en alltmer uppslukande romans. 

Han installerade den attraktiva Jane i en ombonad våning, där han dagligen besökte henne. Den ständigt uppmärksamme Hugues ville vara så försynt och taktfull som möjligt, men förhållandet mellan den förmögne änklingen och den slösaktiga damen blev snart ett samtalsämne inom stadens begränsade societet och religiösa kotterier.

Hugues glädje över att ha funnit en varelse som så fulländat motsvarade hans idealbild av den avlidna hustrun, gjorde honom blind för alla dissonanser, eller snarare han försökte dölja dem både för sig själv och andra. I sin strävan att förvandla henne till en dubbelgångare till sin avlidna hustru eftersträvade Hugues en total dominans över Jane. Han ville detaljstyra hennes liv, isolera henne, göra henne till sin personliga egendom, ett objekt för sin dyrkan, likt den döda hustruns avklippta hårfläta som vilade innesluten i sitt glasskrin. För att lyckas med sina avsikter tvingades Hugues att i vissa avseenden göra Jane till viljes. Han översåg med hennes stora utlägg  på kläder, smycken och skönhetsprodukter och vägrade att för sig själv erkänna att den blonda färgen hos hennes mjuka, voluminösa hårsvall kom sig av att hon färgade det med artificiella medel. Att hennes mildhet och undfallenhet inte grundade på kärlek, utan mer på lystnad efter den ekonomiska trygghet Hugues gav henne.

Jane var en skicklig skådespelerska, även i det avseendet att hon njöt av sin förmåga att manipulera den bländade Hugues. Han var trollbunden av hennes likhet med den döda hustrun och vinnlade sig om att bevara ett drömtillstånd som gjorde att han ignorerade omgivningens misstycke och det faktum att Janes extravaganta begär hotade inte enbart hans tidigare så stabila ekonomi, utan även hans mentala och fysiska hälsa. Hugues vägrade inse sin patetiska undfallenhet och den sorliga figur han utgjorde i omgivningens ögon.

Eftersom Hugues inte fann samma intellektuella utbyte med Jane som han haft med sin avlidna hustru lät han sina erotiska begär döva alla andra känslor. Som den operasångerska hon var förmådde Jane trollbinda sin älskare med sång och spel, liksom den döda hustrun kunde hon spela luta, och då det gällde älskogskonster var hon ytterst raffinerad.

Orosmoln hopades. Den fromma Barbe, Hugues omtänksamma hushållerska, levde i en värld fullkomligt skild från Hugues älskogslycka. Hon tillhörde det uråldriga, andakts- och tillitsfulla Brygge och hade täta kontalter med stadens beginersystrarnas gemenskap fortfarande levde kvar. I själva verket var Brygge en av de få städer där det vid förra sekelskifet fortfarande fanns beginsystrar och ett livaktigt beginkloster.

Beginer var nunneliknande föreningar med kvinnor som levde i en klosterliknande gemenskap. Gemenskaperna uppstod under 1100-talets senare del, speciellt i städer som Brygge. där det levde flera ogifta, självförsörjande kvinnor, sysselsatta med sömnad, väveri och annan marknadsinriktad verksamhet. I kyrkans hägn fann sådana självständiga kvinnor en samhörighet som inte enbart gav dem skydd och en viss trygghet, utan även möjligheter att utbyta kunskaper och erfarenheter, unikt för kvinnorollen inom ett ofta alienerande och uteslutande samhälle. Beginerklostren stöttades ekonomiskt genom donationer, medan systrarna ägnade sig åt handarbete och sjukvård. De beginer som levde inom en klostergemenskap var förpliktade till kyskhet och svor lydnad till sin priorinna, men de förfogade själva över sina ägodelar och inkomster. Beginer var också fria att utträda ur klostergemenskapen och gifta sig närhelst de ville. De beginer som valt att bo i kloster besöktes och stöddes av en större gemenskap av kvinnor, både gifta och ogifta och de utövade också hjälpverksamhet inom grupper med utsatta kvinnor som änkor, prostituerade och pigor.

Barbe hade en syster som var begin och besökte henne ofta i hennes kloster. Där fick Barbe sedermera veta vad hela Brygge tycktes tala om – att hennes arbetsgivare, som hon både beundrade och månade om, levde i synd och försörjde en älskarinna med tvivelaktig moral. Trots sin erotiska besatthet hade Hugues förbjudit Jane att besöka hans hem, delvis eftersom han visste att Barbe inte skulle acceptera henne, dels för att han skämdes över den kult av den döda hustrun som hans bostad vittnade om.

En vändpunkt i romanen inträffar då Hugues gav vika för sitt pockande begär att få se Jane i sin döda hustrus kläder. Jane var svårbedd och tolkade spektaklet som en nekrofil perversion. Men, då Hugues hade med sig den klänning som hustrun bar på porträttet i hans salong föll Jane till föga. Då hon iklätt sig den dyrbara, men otidsenliga dräkten, ondgjorde hon sig först över hur löjligt urmodig den var, men snart fann hon sig i rollen och började kokettera på ett sätt som Hugues fann olidligt vulgärt och kränkande. Jane var som en kopia av hustrun, men hennes sensuella påtaglighet slet sönder Hugues drömvärld. Han insåg att han åtrådde Jane och inte behövde filtret av vördnad för den döda hustrun. Hans förfinade längtan efter den avlidna hade förvandlats till oförfalskad, jordisk åtrå. Efter den avgörande händelsen gick Hugues med på Janes önskan att äntligen få komma till hans hus. Innan den gudlösa damen dök upp sa dock den förfärade Barbe upp sig:

- Åh, Jesus! Min stackars herre! Och för en sådan kvinna, en dålig kvinna … som bedrar er.

Då hon svepte in hos Hugues skrattade Jane hjärtligt åt hans löjliga reliksamling med memorabilia efter den döda hustrun. Hugues kände sig avslöjad, skamsen och förnedrad. Utanför drog Brygges ärevördiga och djupt respekterade procession till Det Heliga Blodets ära förbi.

Hugues kände sig gripen av mystiken, av andakten i alla dessa ansikten, av tron hos denna människomassa, som samlats på gatorna under hans fönster och längre bort, överallt, ända till slutet av den i bön försänkta staden. Även han böjde sitt huvud när han såg alla dessa människor kasta sig på knä vid relikskrinets ankomst, som hopvikta under psalmsångens stormvind. 

Mitt i all denna andakt försökte den våldsamt konsternerade Hugues förhindra en hånskrattande Jane från att inför de förbipasserande processionsdeltagarna visa sig i fönstret. Hon blev våldsamt upprörd över vad hon uppfattade som ännu ett bevis på Hugues ängsliga dubbelmoral och då han traditionsenligt i katolsk vördnad tände stearinljus i fönstren medan processionen drog förbi hånade Jane honom för hans skenhelighet och konformism. Vid åsynen av den gäckande Jane i sin döda hustrus kläder blev Hugues utom sig av skam och ursinne. Han rusade fram till henne, som inte uppfattade allvaret i hans ursinne utan lekfullt sprang in i salongen, tog den dödas hårfläta ur dess glasskrin och viftade den retfullt framför den besinningslöse Hugues, som slet till sig hårpiskan och ströp Jane med den. 

Efter att lugnat sig betraktade Hugues den mördade kvinnan:

Jane låg utsträckt på golvet; den döda var ännu mera död … Hugues betraktade det hela utan att förstå, utan att längre veta något … De båda kvinnorna hade förenat sig till en enda. Så lika varandra i livet, liknade de varandra ännu mera i döden, som gav dem samma blekhet. Hugues kunde inte längre skilja den ena från den andra – det var samma älskade ansikte. Janes lik var vålnaden av den döda, synlig endast för honom. Hugues själ hade återvänt till det förflutna. Han mindes nu inget annat än mycket fjärran ting …

Utan tvekan led Hugues av scopohilia, en psykiatrisk term som betecknar uttryck för sexuell njutning som utgår från betraktande. Diagnosen har främst tillämpats på män som drabbas av våldsam upphetsning då de betraktar kvinnor, eller bilder och filmer som framställer nakna kvinnokroppar, eller allt sådant som kan associeras till kvinnlighet, som hår, vissa klädesplagg och dylikt. Inom konsten har scopophilia varit mycket framträdande och under senare år har en omfattande litteratur vuxit upp kring fenomenet. Speciellt från feministiskt håll har man poängterat hur kvinnor genom scopohilia fråntas sitt unika människovärde och förvandlas till föremål. En scopophil fäster sig främst, eller kanske enbart, vid en kvinnas yttre. Hans kvinnouppfattning blir därmed ett ideal i ordets ursprungliga mening - det grekiska ἰδεῖν, idein, ”att se”. Alltså en sinnebild, något som egentligen inte existerar i verkligheten. En uppskattning som enbart grundar sig på sådant som kan ses blir därmed en allvarlig mental begränsning. 

För att greppa verkligheten kräver vårt medvetande betydligt mer information än enbart synintryck. Något som den sjuttiotreårige Goethe insåg efter det att han i Marienbad gjort bort sig genom trånaden efter den sjuttonåriga Ulrika von Levetsow: ”Kärlek är något ideellt, giftermål något reellt, och man förväxlar aldrig ostraffat det ideella med det reella”.

I Rodenbachs roman överväger synintrycken. Kärleken blir till utanverk, läsaren får noggranna beskrivningar av den döda hustruns och Janes utseenden, men som individer förblir de okända. Det var säkerligen romanens lyriska beskrivningar som fängslade artister. Efter att ha läst Bruges-la-Mort vallfärdade en författare som Oscar Levertin och en konstnär som Olof Sager Nelson till Brygge.

Ett verk som under den senaste tiden blivit till sinnebilden för scopohilia är Alfred Hitchocks Vertigo (Studie i brott), speciellt efter det att den engelska filmteoretikern Laura Mulvey 1979 gjorde en näranalys av filmen ur ett feministiskt perspektiv och därmed populariserade det nu vanliga begreppet Den Manliga Blicken:

… en blick som är central för handlingen, pendlande mellan voyeurism och fetischistisk fascination. […] Makten att utsätta en annan person för sadistiska önskemål eller att låta blicken voyeuristiskt göra kvinnan till ett objekt. En makt som stöttas av legala nätverk och etablerandet av skuld hos offret.

Bland andra har Hitchcocks dotter Patricia vittnat om att Vertigo var den film som stod närmast Hitchcock. Redan innan han gjorde den hade Hitchcock detaljplanerat filmatiserandet:

Han hade redan gjort den filmen. Han visste exakt hur den skulle se ut. Han använde ett färdigt manus och planlade sedan in i minsta detalj varje scen. Så då han steg in på the film set visste han exakt hur allt skulle bli. Han gick aldrig fram till en kamera för att se hur scenen skulle te sig genom linsen.

Handlingen är komplicerad och jag vet inte om följande sammanfattning gör den begriplig:

Scottie, en advokat som blivit polisman, blir vittne till hur en kollega faller till sin död och drabbas därigenom av en förlamande höjdskräck, som får till följd att han lämnar polisyrket. En lumparkompis, Elster, hyr honom dock för att skugga sin hustru, Madelaine, som är psykotisk och som Elster befarar skall begå självmord. Madelaine går varje dag till ett museum för att betrakta en målning som föreställer en viss Carlotta Valdez, som hundra år tidigare tagit livet av sig på grund av en olycklig kärlek. Madelaine har samma håruppsättning som damen på tavlan.


Efter museibesöket tar sig Madelaine till ett hotell där Carlotta bott och där hon hyr ett rum. Uppenbarligen lider Madelaine av en sjuklig identifikation med Carlotta och beger sig slutligen till det kyrktorn från vilket den olyckliga damen hundra år tidigare kastade sig till sin död. Scottie anar att Madelaine tänker upprepa självmordet, men hans höjdskräck hindrar honom från att rusa upp i tornet och hejda Madelaine från att döda sig själv.

Scottie blir fullkomligt nerbruten och efter det att han släppts från ett mentalsjukhus där han vårdats besöker han de platser där han tidigare spionerade på Madelaine, som han redan då varit hopplöst förälskad i. En dag lägger han märke till en kvinna som påminner honom om Madeleine. Scottie följer henne, tills han slutligen vågar göra ett närmande. Kvinnan blir motvilligt fascinerad av Scottie, berättar att hon heter Judy Barton och arbetar på ett modevaruhus.

I en central scen i filmen övertalar Scottie Judy att klä sig i exakt samma grå klänning som Madelaine bar vid sin död och sätta upp sitt platinablonda hår på samma sätt som Madelaine gjort. Judy förvandlas därmed till Madelaine och Scottie älskar med henne, precis som han hade önskat göra med den ”verkliga” Madelaine. Biobesökarna, men inte Scottie, får genom ett brev som Judy skriver, men aldrig sänder, till Scottie veta att hon varit delaktig i en komplott iscensatt av Elser i avsikt att mörda sin hustru. Elser har betalt Judy för att inför den spionerande Scottie spela rollen av sin hustru, som Scottie aldrig sett. Då Judy gick upp i tornet visste både hon och Elser att Scottie genom sin höjdskräck skulle vara oförmögen att följa efter henne. I tornet väntade Elser med sin hustru som han då Judy uppenbarade sig kastade ut från tornet.

Scottie förklarar som huvudvittne att han av Elser hyrts för fastställa att Madelaine var psykotisk och självmordsbenägen, varigenom Elser friades från alla mordmisstankar. Judy, som plågas av sin kärlek till Scottie och insikten om sin skuld till den verkliga Madelaines död, beslutar sig för att begå det självmord som Scottie tror sig ha bevittnat. Följd av Scottie rusar hon upp i tornet, men mot förmodan övervinner Scottie sin höjdskräck och hindrar i sista stund Judy från att kasta sig ut. I samma ögonblick dyker dock en nunna upp med orden: ”Jag tyckte jag hörde röster”, den skrämda Judy rycker till och faller till sin död.

Vertigo är en av mina favoritfilmer. Jag har sett den flera gånger, alltid lika imponerad av Hitchcocks mästerskap då det gäller att detaljplanera varje scen – kameravinklar, färgsättning och det kyligt balanserade berättandet. Det är samtidigt en mycket personlig film. Betraktaren uppfattar händelseförloppet utifrån Scotties synvinkel. Vi träder in i en scopohils hjärna och följer honom under hans jakt på den döda Madelaines dubbelgångare genom ett San Francisco som verkar vara lika hemlighetsfullt som det Brygge genom vilket Hugues följde sin döda hustrus dubbelgångare.

Båda berättelserna handlar om ensamhet, åtrå, besatthet och död. Liksom Rodenbach kunde Hitchcock konstatera att: ”Jag gjorde filmen för att presentera människans drömlika natur”,samtidigt som han ville placera sig själv under huden på den av honom skapade karaktären. Likt Rodenbach var Hitchcock en iakttagare, en voyeur. Han instruerade Kim Novak att hon i rollerna som Madelaine och Judith skulle vinnlägga sig om att enbart ”vara”, att synas, men mer som en framställning av skönhet och avstånd, än som en människa av kött och blod: ”Du har mycket uttryck i ditt ansikte. Jag vill inte ha något av det.” Kim Novak har berättat:

Givetvis var det på det sättet som Hollywood behandlade sina kvinnor på den tiden. Jag kunde verkligen identifiera mig med Judy; att skyfflas hit och dit, beordras vilka klänningar du skulle ha, hur du skulle gå, hur du skulle bete dig. Jag tror att en liten, skarp kant framkom genom min rollprestation. Jag försökte framställa att jag inte tillät mig att drivas bortom en viss gräns - att jag var där, att jag var jag, att jag insisterade på att få vara mig själv. Att arbeta med Hitchcock var en underlig sensation, jag visste inte om han tyckte om mig. Han bjöd mig aldrig på middag eller te, förutom den inledande bjudningen, som jag kom försent till. Det var inte mitt fel, men jag tror att han antog att jag kom för sent för att demonstrera mina divalater och han höll det mot mig. Under och efter tagningarna avslöjade han aldrig vad han tänkte om mitt agerande.

Hitchcock var väl medveten om skillnaden mellan de svala blondiner som han hade en faiblesse för att framställa i sina filmer och andra kvinnogestalter som framstår som kamrater och intellektuella likar till hans filmhjältar. Om Judy/Madelaine är manliga projektioner av en drömkvinna, så motsvarar Scotties före detta flickvän Midge den intellektuella kamratkvinnan.  När Scottie försöker omforma Judith till föremålet för sina begär vädjar hon: ”Skulle du inte kunna tycka om mig, enbart som jag är?” Genom Scotties blick inser vi hans tanke: “Jag tycker inte om dig. Jag tycker om Midge, men jag skulle kunna älska dig.”

Med Midge är det precis tvärtom, Scottie tycker om henne, men kan inte älska henne, något som framgår i en scen då Midge målat in sitt ansikte i Carlottes porträtt. Den bild som Madelaine försökt efterlikna. Det är uppenbarligen Midges försök att bryta ner Scotties scopohila fixering vid en kvinnas yttre aspekt.  Midge misslyckas fullständigt. Scottie betraktar med avsky Midges porträtt, lämnar hennes studio och en förtvivlat gråtande Midge. 

Något liknande utspelar sig efter Scotties möte med den till Madelaine förvandlade Judy. Hitchcocks kamera dröjer vid Judys håruppsättning, formad som en virvel, antagligen en symbol för Scotties svindel och den vanvettiga malström han dragits ner i. Judy vänder sig sakta om och blickar slutligen rakt mot oss, som förstår hennes smärta inför att bedömas och uppfattas som en annan av den man hon åtrår, sedan blir filmduken röd.

Att det fanns mycket av Hitchcock i dikotomin mellan den verklighetsförankrade Midge och den drömda Madelaine bekräftas av Tippi Hedren, en av Hitchcocks sedvanligt blont svala skådespelerskor, som spelade huvudrollen i Fåglarna och Marnie. Hon hade svårt att värja sig mot mästerregissörens sexuella inviter, hans dominans och kontrollbehov. Hedren hävdar att Hitchcock aktivt motarbetade hennes fortsätta filmkarriär, efter det att hon öppet visat sin ovilja mot honom. Hedren menar att Hitchcock i skydd av sin yrkesroll kunde utöva sina scopohila böjelser genom att rikta sitt begär mot de blonda skönheter som var hans ideal, alltmedan hans hustru Alma, likt Scotties Midge, inte motsvarade hans sexuella kliché utan, inom ett i stort sett sexlöst äktenskap, snarare spelade rollen av hans rådgivare och förtrogna.

I sin förtvivlan vände sig Hedren till Alma och bad henne försöka få Hitchcock att upphöra med sina sexuella trakasserier: 

Hon var fullt medveten om vad som försiggick. Jag sa: "Det skulle räcka med ett ord från dig för att stoppa det här", men hon vände sig bort med en glasartad blick i ögonen. Jag kände mig hjälplös, tyckte det var meningslöst att vända mig till någon annan, samtidigt som jag inte förmådde befria mig från situationen jag hamnat i.

Som ett fåtal andra regissörer lyckas Hitchcock i sina filmer skildra en scopophil kvinnosyn, utan att för den skull dölja de plågor som drabbar kvinnor som utsätts för den manliga blickens övergrepp. I Brygge-den-Döda lyckas Rodenbach inte med samma konstycke, hans Jane förblir en kliché. Dock är likheterna mellan Brygge-den-Döda och Vertigo ofta förbluffande – rollen som porträtt och hår spelar, försöken att omvandla en levande kvinna till avbilden av en annan, avliden och åtrådd kvinna, estetiken då det gäller beskrivningen av färger och atmosfärer, skådeplatsens betydelse – Brygge och San Fransisco, den religiösa bakgrunden med död och kloster, mannen som ensam med sitt begär irrar kring i en främmande omgivning, och en mängd andra beröringspunkter.

Dock förnekade Hitchcock all kännedom om Brygge-den-döda. Hans förlaga till Vertigo var en roman D´entre les morts, Bland de döda, av det franska författarparet Pierre Boileau och Thomas Narcejac, som utspelar sig i Paris efter Andra världskriget. Trots flera avgörande skillnader följer Vertigo i stort sett handlingen i den romanen och det kan anses bevisat att Boileau och Narcejac inspirerats av Brygge-den-döda. Att Hitchcock även kände till den romanen är faktiskt högst troligt. En av hans tidiga filmer Waltzes from Vienna byggde på en musikal med straussvalser som skrivits om och arrangerats av Erich Korngold. Även den av Hitchcock uppskattade kompositören Bernard Herrmann, som gjorde musik till flera av hans mest uppmärksammade filmer, var väl förtrogen med Erich Korngolds filmmusik, som bland annat vunnit två Oscar.

Erich Korngold? Han var född i Wien som son till en inflytelserik musikkritiker, nära vän med storheter som Gustav Mahler, Hugo Wolf och Alexander von Zemlinsky. Som musikaliskt underbarn hade Erich Korngold som trettonåring skrivit en pianosonat som den välkände pianovirtuosen Artur Schnabel uppförde under sina världsturnéer. Innan han fyllt tjugo år hade Korngold skrivit två operor som Bruno Walter dirigerat för fulla hus i Wien och när han var tjugotre år uruppfördes hans opera Die tote Stadt, Den döda staden, som byggde på Rodenbachs roman. Den  hyllades av Puccini och blev en stor succé vid flera av Europas mest betydelsefulla operahus. 1934 flyttade Korngold till Hollywood för att skriva filmmusik och på grund av sin judiska härstamning valde han att stanna kvar för att undkomma den allt våldsammare antisemitismen i Österrike.

Jag har länge känt till Die tote Stadt, utan att någonsin ha hört den. Precis som jag fantiserat om Rodenbachs roman, hade jag förställt operan som ett stillsamt, men mäktigt verk med skräckromantiska inslag. Då jag arbetade på UNESCO i Paris erbjöds de anställda subventionerade biljetter till parisoperan och jag fick därigenom se flera ytterst imponerande uppsättningar, ofta i sällskap med en ung kollega vid namn Keiko Nowacka.

Återigen ett av de märkliga sammanträffanden som präglat mitt samröre med Brygge-den-Döda. Keiko var nämligen expert på medeltida kvinnohistoria, ett ämne som hon doktorerat på vid Cambridge Universitet. Hon hade gett mig ett paper hon skrivit om beginer och det var därigenom jag blivit bekant denna för mig tidigare okända, katolska orden, som spelar en så betydande roll i Rodenbachs roman.

Tillsammans med Keiko såg jag Debussys opera Pelléas et Mélisande som uruppfördes 1902 och baserade sig på ett sagospel av Maurice Maeterlinck, som senare fick nobelpris. Maeterlinck nämndes ofta tillsammans med sina landsmän Verhaeren och Rodenbach. De sistnämna var födda sju år före Maeterlinck, alla tre hade studerat vid universitet i Ghent, skrev på franska och deras texter hade en meditativ och stillsam karaktär.

Jag blev gripen av Pellás och Melisande, en bidragande orsak var Robert Wilsons stämningsmättade, abstrakta scenografi som dominerades av en cirkel som ömsom fick symbolisera en källa, ömsom solen eller månen. Musiken flöt fram som en stilla ström. Utan arior och recitativ skapades ett kontinuerligt, musikaliskt flöde som bar en berättelse där personer och handling flöt samman till en abstrakt, drömsk helhetsbild. Just så hade jag tänkt mig en opera baserad på Rodenbachs roman om det åldrade Brygg och dess mörka kanaler med vita svanor.

Min förvåning blev därför stor då jag några år senare skaffade en CD med Korngolds opera och möttes av en svulstig, dynamisk musik som påminde om hans dramatiska musik till filmer som Kapten Blod och Robin Hood, som jag redan hade på CD. Berättelsen i Korngolds opera var också förändrad i så måtto att han lade poängen på Janes levnadsglada bohemeri i kontrast till Hugues tungsinne. Operan har en mängd karaktärer och flera masscener som kontrasterar till romanens meditativa enslighet. Visserligen dämpas emellanåt operans nästan operettlika dynamik genom mer vemodiga, kontemplativa tongångar, men för mig var det hela fjärran från den lugna melankoli jag förväntat mig efter att ha upplevt Pelleás et Melisande i Paris.

Ett sista inslag i min livsresa i sällskap med Bruges-la-Morte blev när jag strax innan jag nu for till Prag på biblioteket i Hässleholm fick tag på romanen i en utmärkt svensk översättning från 2004. Jag läste den i det nu döda hus som mina föräldrar lämnat efter sig, där deras närvaro fortfarande lever kvar, liksom den gör i mitt liv. För att i viss mån döva saknaden efter dem började jag skriva min blogg och då jag nu av min dotter fick Sebalds Austerlitz i födelsedagspresent inser jag att vad jag skrivit reflekterar flera av de tankar Sebald väckt hos mig.

Livet blir till ett flöde av minnen och intryck och till slut formar det en berättelse som jag inte vet om den är skapad av mig själv, eller av det vi kallar ödet. Pusselbitar dyker ständigt upp och tycks emellanåt falla samman till en bild som kommenterar min tillvaro, vem jag är och har varit, fast jag har inte en aning om bilden är sann eller falsk. Den befinner sig bortom mig och jag betraktar den som en voyeur betraktar tillvaron. Kanske liknande det som Hitchcock påstod var avsikten med Vertigo, att ”presentera människans drömlika natur” – La vida es un sueño. Livet är en dröm.

Ackroyd, Peter (2016) Hitchcock: A Brief Life. New York: Nan A.Talese/Random House. Clason, Synnöve (1999) Pudelns kärna: En bok om Johann Wolfgang Goethe. Stockholm: Bonniers.  Egbert, Roger (1996) Kim Novak Looks Back at Vertigo. Heldren, Tippi (2016) Tippi: A Memoir. New York: William Morrow/HarperCollins. Jäger, Leif (2004) “Efterord”, i Rodenbach (2004). Mulvey, Laura (1999) “Visual Pleasure and Narrative Cinema,” i Braudy Leo och Marshall Cohen Film Theory and Criticism: Introductory Readings. New York: Oxford University Press. Nowacka, Keiko (2004) Pastoral Care of Beguines and Prostitutes in 13th-Century Paris, paper presented at the Institute for Medieval Studies, University of Leeds. Pichois, Claude (1989) Baudelaire. London: Hamish Hamilton. Rodenbach, Georges (2004) Brygge-den-Döda. Stockholm: CKM Förlag. Sebald, W. G. (2011) Austerlitz. London: Penguin Books. Tideström. Gunnar (1965) Dikt och bild: Epoker och strömningar. Glimtar av samspelet mellan,konst, litteratur och liv. Lund: CWK Gleerup Bokförlag.  Verhaeren, Émile (2013) Les Flammes Hautes. Paris: Hachette Livre BNF. 

08/09/2017 16:36

One evening in Prague, mid-March, darkness had just fallen over the city. I was on my way to the National Gallery while assuming I had ended up on the wrong tram. It travelled through streets I could not recognize. However, occasionally we passed workers who apparently were welding the tracks and I realized that the trams had been redirected. I was on my way to the opening of an exhibition and was becoming increasingly worried that I would arrive too late.

My eagerness to come in time made me get off one stop too early and the drizzle forced me to sprint up to the museum. Once there, I found that the event would not end until eleven o'clock and I would thus have plenty of time to get acquainted with the exhibited works. Usually, I prefer to roam around museums and exhibitions on my own. I do not mind listening to what others are talking about around me, but to begin with I prefer to keep my impressions to myself. Later, however, I can willingly prattle about what I have seen and experienced and do not mind to return in company with others. However, being confronted with works of art for the first time is for me a very personal experience, like meeting someone I have not known before. An intimate encounter, which requires openness, calm and attention, followed by reflection and reflection.

People were crowding the foyer. Most of them belonged to an elite of intellectual, alert and interested young people, who in their quest for originality might end up in some kind of outsider conformism.  Everyone was offered a free glass of wine, which was not bad considering the big influx and the fact that it was Prague's municipality which financed the event.

While standing in the midst of the throng, a sense of disappointment got hold of me. To enter the exhibition hall I was asked to put a contribution, "what I found to be reasonable", in a box. Such requests make me ill at ease. What would be “reasonable” for experiencing the works of Prague's young artist elite? Of course, the creations might be quite impressive and thought-provoking, though there was also a risk that it could be pretentious rubbish. Furthermore, the enthusiastic youngsters made me feel lost. I was caught up by a vague feeling of existential anxiety. Who am I? What did I do here?

I felt like a complete outsider, a Swedish old man who did not belong here, in addition I had assumed it was an exhibition of Ai Weiwei's latest art work I was going to see. However, to my relief I discovered that the museum's permanent collection was open for visitors. I hurried over there and found that there was actually a new Ai Weiwei exhibition, Journey's Law, last in a series of diverse events concerning the European refugee crisis, which Ai Weiwei in his characteristically witty, provocative and often quite aesthetic manner previously had presented in Vienna's Belvedere Palace, the Berlin Concert Hall and the Palazzo Strozzi in Florence. At each particular event he had presented new objects and activities around the same theme. In preparation for his exhibitions Ai Weiwei had for long periods lived among refugees on the Greek islands, at the Turkish-Syrian and the US-Mexican border areas, where he had collected material and stories, filmed and photographed.

When the Danish Folketing, Parliament, in January 2016 adopted a law which meant that one of the world's richest nations legislated the confiscation of jewellery and valuables exceeding 10, 000 Danish Crowns, i.e. 1, 580 USD, from refugees entering the country, Ai Weiwei immediately closed down his exhibition Ruptures, which at the time was presented in Copenhagen:

”They just want basic human dignity, no bombs, no fear. My moments with refugees in the past months have been intense. I see thousands come daily, children, babies, pregnant women, old ladies, a young boy with one arm. They come with nothing, barefoot, in such cold, they have to walk across the rocky beach. Then you have this news; it made me feel very angry. The way I can protest is that I can withdraw my works from that country. It is very simple, very symbolic – I cannot co-exist, I cannot stand in front of these people, and see these policies. It is a personal act, very simple; an artist trying not just to watch events but to act, and I made this decision spontaneously.”

Even if I had read quite a lot about Ai Weiwei, especially during his much publicized exhibition in Florence, I was completely unprepared for what I was confronted with in Prague. Even if the entrance was free of charge, the visitors were fewer than those attending the other event, probably because that one was a local event, attracting friends and relatives of  the exhibitors. I was handed a brochure that thankfully was bilingual and read:

The exhibition Law of the Journey is Ai Weiwei’s multi-layered, epic statement on the human condition: an artist’s expression of empathy and moral concern in the face of continuous, uncontrolled destruction and carnage. Hosted in a building of symbolic historical charge – a former 1928 Trade Fair Palace which in 1939–1941 served as an assembly point for Jews before their deportation to the concentration camp in Terezín – it works as a site-specific parable, a form of (public) speech, carrying a transgressive power of cathartic experience, but also a rhetoric of failure, paradox and resignation.

In spite of the fact that the country's population had been suffering both Nazi terror and Communist oppression, which made several persons flee their country, the Czech government has violently opposed the European Union's refugee quotas. Its prime minister has even threatened to sue the EU because the organization has tried to force the Czech Republic to accept more refugees. The official refugee reception has been extremely modest, between July 2015 and July 2017, the Czech Republic has received 400 Syrian refugees. Nevertheless, or perhaps because of that, Ai Weiwei accepted the National Gallery's invitation for an exhibition. He stated that an important reason for his acceptance was his admiration for the Republic´s former and in 2011 deceased president Vaclav Havel, who he admires as a valiant fighter for freedom of expression and global humanism. In the National Gallery´s brochure, Ai Weiwei declared:

“If we see somebody who has been victimised by war or desperately trying to find a peaceful place, if we don’t accept those people, the real challenge and the real crisis is not of all the people who feel the pain but rather for the people who ignore to recognise it or pretend that it doesn’t exist. That is both a tragedy and a crime. There´s no refugee crisis, but only a human crisis. In dealing with refugees we´ve lost our very basic values.”

In the foyer to the grand hall, which in the 1940s was used as the last gathering place for Jews to be brought to the concentration camp Thersienstadt, where 33,000 died while 88,000 were sent to their death in Auschwitz and Treblinka, was a giant snake undulating just under the roof. On closer inspection it became apparent that it was made out of life vests.

Eight years earlier, Ai Weiwei had made a similar snake out of 3 500 backpacks, symbolizing the schoolchildren who in 2008 died in ill-constructed schools during an earthquake in Sichuan, the year before. The number of children killed had not been announced by the Chinese Government, though Ai Weiwei and his co-workers collected their names and documented their deaths.

Now a similar snake symbolized those who had died during their flight over the Mediterranean Sea. The snake thus became a symbol not only for threat and danger, but also for falsehood, like its alike in the Earthly Paradise, as well as mendacity, movement and change, due to the venom the snake carries, that it can immobilize its victims through its stare and its ability to change skin and become like new.

Two short corridors led into the large central hall. They were wallpapered with black and white, stylized images. Cold, with sharp lines, they depicted war, destruction, refugee camps, dangerous voyages across the sea, risky landings, followed by new camps and deportations.

The picture strips reminded of Babylonian-Assyrian reliefs. Associations confirmed by the fact that they were initiated with images of Greek and Babylonian warriors, followed by modern war scenes with city ruins, helicopters, tanks and robotic fighters. 

The scenes were mainly made in profile, as in ancient Egyptian tombs and temple paintings:

Assyrian battle scenes or Persian processions:

The picture bands also reminded of the scenes that wind around Trajan's and Marcus Aurelius´s columns in Rome. The same cold observations of death and cruelty.

The stylization of war and suffering could also be a reminder of ​​how war had been depicted in Chinese propaganda posters. There were no individuals in these pictures, only standard templates of human beings, like documentary films depicting war and suffering through the cool distance of the camera eye.

As so much in Ai Weiwei's art, his manner of expression indicated a keen knowledge of aesthetics during different periods of time. It could be just as well Chinese as European art. Ai Weiwei nurtures a great respect for craftsmanship. He knows how war and suffering has been depicted from a distance, of course with a few terrifying exceptions, such as Callot's etchings from the thirty-years war, Goya's furious Desastres de la Guerra and some footage from the war in Vietnam.

Ai Weiwei's refugee tapestry is equally classically balanced, stiff and chilly as John Flaxman's illustrations to the Iliad and the Odyssé, which Ai Weiwei certainly also is familiar with.

After this discreet introduction, the exhibition visitor became overwhelmed by a huge rubber raft, more than seventy feet tall, which with 258 faceless passengers was diagonally hovering over the grand hall. 

The raft shaded a marble floor with inscriptions of quotes from famous humanists, who from Mengzi and onwards have been appealing for compassion while pointing to the importance of helping our neighbours.The visitors moved in the shadow of the black raft and its rubber passengers. Its presence, the impact of its shadow could not be avoided. As we moved under it, we trampled upon the words that pleaded for understanding, compassion, assistance and participation.

The black rubber figures, representing nameless refugees, were bigger than we and sat with their backs towards us. In the hall, other rubber figures floated in lifebuoys lifting their hands to gain some attention. 

The cool marble floor with its quotes, like the stylized representations on the entrance´s wallpaper, indicated the timelessness and resilience of human suffering, as well as the fact that many of the venerated masters of mankind have been well aware of the state of affairs and been appealing both to our reason and our feelings. Although we live in the shadow of bad conscience and fear, most of us still seem to be unaware of, or hardly bother ourselves about, all the appeals pleading that it would be far better for us all if we shared love and compassion. Instead of preventing our fellow human beings from enjoying equal rights and freedom, instead of nurturing feelings of empathy we are inclined to use violence, while turning our backs to the starvation, suffering and diseases of others.

Inside the grand hall, the walls were not wallpapered with aesthetically pleasing drawings, depicting violence and suffering, but instead decorated with thousands of densely arranged colour photographs depicting boat refugees and those lingering in wretched camps around the world. 

Their motely diversity constituted an aesthetically pleasing backdrop, looking like the various photomontages that now are fashionable in advertising and some of contemporary art, probably inspired by David Hockney's elegant photomontages, or Chuck Close´s close-ups, which are composed of skilfully arranged, small abstract units.

If you approached the walls, you could distinguish derelict vessels and rafts packed with people, barbed wired refugee camps, people crowding under plastic sheets, in rain and mud.

Amongst some of the walls covered with colour photos, monitors had been installed. They presented videos of a lonely rubber raft in a blue infinity of heaven and sea. These were recordings of Ai Weiwei spending a few days alone in the middle of the Mediterranean Sea. He claimed that he did so in an effort to feel how it could be to be alone in a rubber vessel in the middle of an ocean. That act may undoubtedly seem to be a bit overly theatrical and ridiculous. A well-fed, wealthy and internationally renowned artist could impossibly share the feelings of a malnourished refugee, risking his life while crossing an unknown ocean. However, Ai Weiwei himself agreed that it would be utterly impossible. Through his act he did not try to identify himself with any refugee, instead he explained that he wanted to gain some insight of feelings he might be able to use in his attempts to portray the sufferings of others.

Ai Weiwei´s “prank” angered many of his usual critics, those who had already designated him as a prankster, an ego-tripped joker who veils his clowning within a cloak of self-dramatizing and flashy concern for human beings, while he in reality use his compassionate image to make millions of dollars and gain the admiration of easily duped do-gooders.  Ai Weiwei´s adversaries like to point to his “happenings”, like posing nude in Tiananmen Square, or "giving the finger" to a variety of the world's most revered monuments.

Maybe it is like that. Perhaps Ai Weiwei is a crowd-pleasing charlatan, who knows where the wind blows and turns his coat in its direction. Perhaps he is an unpleasant fellow in search of money and fame. I do not know. Nevertheless, to me Ai Weiwei's art does not at all ring false. His work is often quite beautiful and amazing, as well as it arouses thoughts. Is good art ideally not assumed to function like that? Art does not equal truth, it is a comment to the world. An artist does not need to be a perfect human being, it is not s/he who speaks to us but her/his work. Or, as Arthur Koestler allegedly stated: "“To want to meet an author because you like his books is as ridiculous as wanting to meet the goose because you like pâté de foie gras.”

I recently read a book about Picasso, where I found an interview that the Mexican artist, journalist and jack of all trades, Marius de Zaya, conducted with him in Paris in 1923. De Zaya´s course of action was to talk to Picasso during a few days and then in Spanish summarize Picasso´s claims, observations and ideas. de Zaya presented his notes to the artist, who checked them, deleted things he did not like, or found superfluous, as well as he wrote some additions that he assumed would improve the text. de Zaya then translated it all into English and published the text in a US magazine, The Arts, under the heading Picasso Speaks. Among other things, Picasso stated:

We all know that Art is not truth. Art is a lie that makes us realize truth, at least the truth that is given us to understand. The artist must know the manner whereby to convince others of the truthfulness of his lies. If he only shows in his work that he has searched, and re-searched, for the manner to transmit lies, he would never accomplish anything.

According to Picasso, Art is different from truth, in the sense that it is a way to reveal what the artist considers to be a truth, i.e. an interpretation of the reality. Thus, if the message conveys an insight it also makes us consider how the world may be understood, as well as the meaning of our own existence. If art induces such reflections, the artist has succeeded in his intentions. If Ai Weiwei by running around naked on Tiananmen Square or produces giant inflatable rubber boats - and humans, arouse thoughts and fascination he is, according to Picasso's definition, a true artist.

It was not only Prague´s National Gallery's grand hall which exposed Ai Weiwei's work, even the top floor of the big building was filled with his art. There was, for example, a pile of some of the 100 million hand-painted porcelain sunflower seeds, painted, glazed and burned by 1,600 craftsmen in Jingdezhen, which for more than a thousand years was the centre of Chinese imperial porcelain production. In 2010, the turbine hall of Tate Modern in London was filled with 150 tons of these seeds.

Other ceramic items at display were 21 Neolithic clay pots dipped in industrial colour:

Hundreds of meticulously crafted river crab in grey and pink porcelain.  A Ming Vase painted and glazed on its inside:

Porcelain reproductions of tidal waves and fantastic animals:

A two millennials old pot painted with the Coca Cola logo:

A flower bouquet placed in a plastic basket, with both items made of white porcelain:

Furniture from the Ming Dynasty turned into sculptures and a host of other strange objects, filled hall after the hall. Finally, I reached a room from which I through a glass wall could look down at the huge rubber raft in the grand hall, which then turned out to contain hundreds of children curled up in the middle of the boat and surrounded by the adults. The children were also made of inflated, black rubber.

When I turned around I discovered that the floor of this hall, just like the one in the grand hall below, was filled with text messages. Not made in marble but in modern laminate. The entire floor area was covered with messages from the web, this white noise that constantly surrounds us, day and night. The texts were both fanatical condemnations of the refugee avalanche, day-to-day profane, hateful outbursts, and factual accounts of deaths, suffering, statistics and figures, sensible proposals and desperate disclosures.

On this floor, once again trampled by the visitors' shoes, there were rigorously placed racks with hangers holding a wide variety of garments. 

Each rack had a handwritten note informing what it displayed – “children's jeans”, “rompers”, “children's clothes, 0-7 years”, “life jackets, children's sizes, 0-7 years”, etc., etc. These were garments that had been collected on the beaches of Greek Islands. They had been washed and classified according to type and size. There were also lots of shoes and boots, placed in strictly organized rows.

Like hair, glasses and similar things that have been in contact with an individual's body, Ai Weiwei's apparel awoke thoughts about personal lives. A huge accumulation of such things might serve as a reminder of our own, personal lives, as well as the death that constantly threatens us. Seeing all these personal items was in a certain way reminiscent of the shock of being confronted with the piles of clothes, briefcases, glasses and hair in Auschwitz. Items testifying about the inconceivable extent of the brutal, cold-hearted violence that befell their owners.

When I lived in Paris, I sometimes visited the Musée d´Art Moderne de la Ville de Paris not least because the entry was free. In the basement was an installation that impressed me every time I experienced it. The French artist Christian Boltanski had arranged three rather small rooms, calling his installation La Réserve du musée des enfants I et II, The Inventory for Children's Museums 1 and 2.

The installation was from 2000. The walls in the first room are covered with metal shelves on which tightly packed children's clothes have been placed. The room is illuminated by lamps attached to the upper frames of the shelves.

The walls in the second room are covered from floor to ceiling by black and white photographs on anonymous children, each 50 x 30 cm. They are dimly illuminated by lamps placed above each vertical row with four children's portrait. The cords of the lamps hang in front of the pictures.

The walls of the inner room are covered by black bookshelves, filled with telephone directories from all over the world. In the room there is a black table, a bench and a reading lamp. A visitor may pull out a phone directory, sit by the table and find the name she/is searching for.

You enter the first room and immediately associations to Auschwitz occur, though also to your own childhood, your children and parents. The flight of time, the transience of everything, how something that has been familiar, ultimately turns into something strange.

You enter the other room. Associations return to Auschwitz. To the insane slaughter of innocent children. Not only the estimated 1.5 million Jewish children who were massacred in ghettos and extermination camps, but also millions of others who died, mutilated and abused in bombed-out towns and godforsaken hamlets. Who lost all their relatives and forsaken, hungry and frozen wandered around Europe, or in company with their persecuted, terrified parents, without money and possessions, went astray in a world that had lost reason and compassion, without a clue where to turn; blocked, lost and despised. The children in the pictures are anonymous. You do not know who they are, where they come from, though you are confronted with their open, innocent faces.

You enter the third room and become confounded by the contrast between the amount of phone directories from Europe and North America, compared to those from countries in the the Third World. How thin their directories are, even those from gigantic nations like China, India and Nigeria.  A reminder of our world's distorted resource allocation. All directories are from 2000. I opened the directory from Kristianstad County and found my birthplace Hässleholm. In the directory Axel and Inga Lundius live at Vinkelvägen 7, though both of my parents are now dead. I find names and phone numbers of class mates and childhood friends, some remain but most of them have moved on to other places, a few of them are now dead. I also find Jan and Rosemary Lundius at Kolonivägen in Bjärnum. I see my family in front of me. Much younger than now. Esmeralda was only eight years. I remember hers and Janna's smiles. Nowadays, phone directories are disappearing, landlines are replaced by smart phones with ever-changing contact possibilities.

Boltanski's three rooms were filled with the weight of things no longer present. They told about the absence of people, the insensitive brusqueness of memories. This despite the fact that traces of children and adults remain in Boltanski´s small rooms; the phone directories, the clothes, the portraits. There I could be confronted with the evil and joys of humankind. The dead and the living, as well as myself, my insignificant person in the midst of this ocean of human life, joy and suffering. My minimal grain of sand in a Sahara of immense eternity. My irrelevance, which nevertheless remains a part of the whole, the Universe.

Ai Weiwei might have visited those rooms as well. For certain, he knows who Christian Boltanski is and his knowledge of the power of things over our minds. The apparel Ai Weiwei and his co-workers collected on the Greek beaches are a similar testimony about other people's sufferings and hopes. Between the garment racks I saw, through the large panoramic window, the big raft with its cargo of black and crouching human figures, throwing its shadow over the great hall below, where once tens of thousands human beings, men, women and children, had been registered for a final destinations where they would be starved to death, shot, gassed and burned.

The drizzle had not abided while I took the tram back home to my daughter and her family. Workers were still welding the tracks, while someone froze in a tent not far from Syria's borders. Someone sat in a derelict boat on a rolling, night-dark sea, with her terrified and wet child in her arms, surrounded by her fellow-travellers' smelly clothes. Somebody lay alone in her bed in an asylum accommodation in a small town in Northern Sweden, waiting for her expulsion to a war-torn country. Somebody reworked his letter to the editor of a local newspaper, lamenting the refugee avalanche threatening his fatherland and all the tax money wasted in support of Muslim fanatics. Another sat by his computer and listed asylum accommodations, hoping that someone else would put them on fire. A politician wondered how to formulate himself to win some crucial votes - for or against the mass immigration? Someone had difficulties falling asleep, being irritated with family and friends who did not realize the threat of uncontrolled immigration, that a stable economy and prosperity were about to be lost forever. Another had difficulty in falling asleep haunted by bad conscience, the notion that he silently was accepting the suffering of others. Somebody was unemployed, suffering from a lousy economy, fearing how tomorrow would be. Some planned an armed robbery. An addict broke into an elderly lady's residence to steal her pension money. Others worked night shift at a hostel for homeless people. In an operating theatre a team struggled to keep a patient alive. Someone watched by a bed where a lonely, old lady was going to die.  At the exact moment when I was sitting on the tram, thousands of people died, others came to life and there were people who loved others, being prepared to sacrifice their own lives for that love.

I watched water droplets slide over the tram window, they flashed and shone in the lights of the night.

Crouch David (2016). “Ai Weiwei shuts Danish show in protest at asylum-seeker law” i The Guardian, 27 January. Fajt, Jiří and Adam Budak (2017) Ai Weiwei: Law of the Journey. Prague: Národní galerie v Praze. O´Brian, Patrick (1994) Picasso: A Biography. New York:  W.W. Norton & Company.

08/08/2017 13:42

En kväll i Prag, mitten av mars och mörkret hade fallit. Jag var på väg till Nationalgalleriet men trodde först att jag hamnat på fel spårvagn. Den slingrade sig fram genom gator längs vilka den inte borde färdas. Men eftersom vi allt som oftast passerade svetsande män sysselsatta med någon slags rälsarbete, förstod jag att spårvagnarna hade omdirigerats. Jag var på väg till en utställningspremiär på Nationalgalleriet och oroade mig för att jag skulle komma försent.

Ivern över att komma i tid gjorde att jag klev av en hållplats för tidigt och ett duggregn tvingade mig att småspringa. Väl framme fann jag att evenemanget inte slutade förrän vid elvatiden och att jag därför skulle ha gott om tid för att bekanta mig med de utställda alstren. I allmänhet föredrar jag att på egen hand ströva kring i muséer och under vernissager. Jag har inget emot att lyssna till vad andra besökare säger till varandra, men mina upplevelser vill jag helst ha för mig själv. Senare kan jag dock både positivt och negativt örla om vad jag sett och om jag återvänder har jag inget emot att göra det i sällskap med någon.  Men att första gången konfronteras med konst är för mig en högst personlig upplevelse, som att möta någon för första gången. En intim erfarenhet, som kräver ett öppet, stillsamt betraktande och lyssnande, följt av reflektion och eftertanke.

Det var mycket folk som trängdes i foyern. De flesta av dem tillhörde den typ av intellektuella, vakna och intresserade ungdomar, som i sin strävan att vara originella likväl gör ett likartat, första uttryck. Alla fick ett gratis glas vin, vilket inte var dåligt med tanke på den stora tillströmningen och det faktum att det var Prags kommun som bjöd på tillställningen.

Min besvikelse i trängseln blev dock stor då jag fann att för att komma in till utställningen skulle jag i en låda lägga ”vad jag fann rimligt”. Den sortens uppmaningar gör mig villrådig och illa till mods. Vad var rimligt för att se alster av Prags unga konstnärselit? Det kunde visserligen röra sig om alldeles utmärkta, tankeväckande alster, men risken fanns att det mesta var preteniöst skräp. Dessutom fick de entusiastiska ungdomarna mig att känna mig bortkommen och jag greps av en vag känsla av existentiell oro. Vem är jag? Vad gjorde jag här? Kjell Höglunds sång dök upp i skallen:

Vi är många som är här på vernissage

och vi dricker lite portvin och tuggar kex.

Det blåser på Gennesarets Sjö

och likaså på Galleri Bleue.


Det är roligt att så många ville komma

drömmen ska brinna om ett annat liv.

Vi visar några målningar i blått,

men konstnären har visst redan gått.



Kände mig som en särling, en gammal svensk gubbe som inte hörde hit, dessutom hade jag trott att det var en utställning med Ai Weiweis alster jag skulle få se.

Då upptäckte jag till min glädje att även muséets permanenta kollektion var öppen. Lättad skyndade jag mig dit och fann då Ai Weiweis utställning, Resans Lag, den hittills sista i en rad mångfacetterade evenemang kring flyktingkrisen, som Weiwei på sitt karaktäristiskt infallsrika, provocerande och ofta högst estetiska manér tidigare presenterat i Wiens Belvederepalats, Berlins konserthall och i Palazzo Strozzi i Florens. Vid varje tillfälle hade han kring samma tema presenterat nya föremål och aktiviteter. Som förberedelse för utställningarna hade Ai Weiwei under längre perioder vistats bland flyktingar på de grekiska öarna, vid de turkisk-syriska och USA-mexikanska gränsområdena, där han samlat in både material och berättelser, samt filmat och fotograferat.

Då Danmarks Folketing i januari 2016 antog ett beslut som innebar att ett av världens rikaste länder lagstiftade om konfiskering av smycken och värdesaker som överskrider 10 000 danska kronor från flyktingar, stängde Weiwei omedelbart sin utställning Ruptures, Bristningar, som då pågick i Köpenhamn:

”De söker enbart mänsklig värdighet, inga bomber, ingen fruktan. Min tid tillsammans med flyktingar under de senaste månaderna har varit intensiv. Dagligen ser jag tusentals barn, spädbarn, gravida kvinnor, gamla damer, en ung pojke med en arm. De kommer utblottade, i kylan måste de barfota ta sig över steniga stränder, i ösregn kura under plastskynken. Då jag fick denna nyhet kom den mig att känna stor ilska. Det sätt jag kan protestera på är att jag kan dra tillbaka mina verk från det här landet. Det är mycket enkelt, mycket symboliskt - jag kan inte befinna mig här, stå inför dessa människor och bevittna en sådan politik.  Det är en personlig handling, mycket enkel; som artist försöker jag inte enbart betrakta händelser utan vill agera och jag fattade spontant detta beslut."

Även om jag läst en hel del om Ai Weiwei, speciellt under den uppmärksammade utställningen i Florens, var jag fullkomligt oförberedd på vad som väntade mig i Prag. Inträdet var fritt, men besökarna var färre än hos ungdomarna, kanske för att den andra utställningen hade ett mer lokalt intresse och att flera av besökarna därför kände utställarna. Jag fick en broschyr som dessbättre var tvåspråkig och kunde där läsa:

Utställningen Resans lag är Ai Weiweis mångbottnade, episka vittnesbörd om det mänskliga tillståndet: en konstnärs uttryck för empati och moralisk oro inför en pågående, okontrollerad förintelse, ett blodbad. Den är installerad i en byggnad med symbolisk, historisk laddning – ett palats som 1928 uppfördes för en internationell handelsmässa avsedd att hylla Tjeckoslovakiens industriella framgångar. Mellan 1939 och 1941 fungerade byggnaden som en uppsamlingsplats för judar som fördes till koncentrationslägret Theresienstadt, därigenom tjänar platsen som en specifik metafor, en form av ett offentligt tillkännagivande, en gränsöverskridande appell, en strävan efter en katharsisk upplevelse, men också en retorisk gest som berättar om misslyckanden, motsägelser, absurditeter och resignation.

Trots vad landets befolkning har genomlidit under såväl nazistisk terror, som kommunistiskt förtryck, något som ledde till stora flyktingströmmar från Tjeckoslovakien, har den tjeckiska regeringen våldsamt motsatt sig de flyktingkvoteringar som beslutats av EU. Dess premiärminister har till och med hotat att stämma EU för att organisationen försökt tvinga Tjeckien att ta emot flyktingar. Det officiella flyktingmottagandet har varit ytterst blygsamt, mellan juli 2015 och juli 2017 har Tjeckien tagit emot 400 syriska flyktingar. Trots detta, kanske även på grund av det, accepterade Ai Weiwei Nationalgalleriets inbjudan om en utställning. Ett av de skäl han anförde var den beundran han hade för Vaclav Havels modiga insatser för yttrandefrihet och global humanism. I Galleriets broschyr deklarerade Ai Weiwei:

"Om vi bevittnar hur någon offras genom krigshandlingar eller under sina desperata försök att finna en skyddad plats, om vi inte accepterar henne som en medmänniska, utgörs inte den stora utmaningen och den verkliga krisen av alla de människor som verkligen drabbas av smärtan, utan snarast av alla de människor som vägrar erkänna deras utsatthet, eller låtsas att den inte existerar. Det är både ett brott och en tragedi. Det finns ingen flyktingkris, enbart en humanitär kris. Genom vår behandling av flyktingar har vi visat att vi förlorat våra grundläggande moraliska värderingar.”   

I förhallen till den stora sal som under 1940-talet användes som den sista uppsamlingsplatsen för judar som skulle föras till koncentrationslägret Thersienstadt, där 33 000 av dem dog, medan 88 000 sändes vidare till en säker död i Auschwitz och Treblinka, slingrade sig under taket en jättelik orm. Vid närmare betraktande blev det tydligt att den bestod av flytvästar.

Åtta år tidigare hade Ai Weiwei gjort en liknande orm av 3 500 ryggsäckar som symboliserade de skolbarn som 2008 omkommit i uselt konstruerade skolor under en jordbävning i Sichuan året innan. De dödade barnens antal hade inte tillkännagivits av regeringen, utan Ai Weiwei och hans medarbetare samlade på egen hand in deras namn och dokumenterade deras död.

Nu fick en liknande orm symbolisera de som omkommit under sin flykt över Medelhavet. Ormen blev därigenom en symbol inte enbart för hot och fara, men också för falskhet, liksom sin företrädare i Paradiset, och obeständighet, rörelse och förändring, genom att den skiftar hud.

Två korta korridorer ledde in till den stora centralsalen. De var tapetserade med svart-vita, stramt stiliserade bilder. Kyligt, med skarpa linjer, skildrade de krig, förstörelse, flyktingläger, farofyllda färder över haven, riskfyllda landstigningar, följda av nya läger och deportationer.

Bildremsorna påminde om framställningar på babylonisk-assyriska reliefer. Associationer som bekräftades genom att bildsviten inleddes med framställningar av grekiska och babyloniska krigare, följda av moderna krigsscenerier med stadsruiner, helikoptrar, stridsvagnar och robotliknande krigare. 

Scenerierna var främst framställda i profil, som forntida egyptiska grav- och tempelmålningar: 

Eller assyriska stridscener och persiska processioner: 

Bildbanden påminde också om scenerierna som slingrar sig kring Trajanus och Marcus Aurelius kolonner i Rom. Samma nollställda observation av grymheter.

Stiliseringen av krig och lidande kunde även leda tanken till hur krig framställdes i kinesiska propaganda-affischer. Det fanns inga individer i bilderna, enbart schabloner, likt dokumentärfilmer som skildrar krig och lidande genom kameraögats kyliga distans.

Som så mycket i Ai Weiweis konst tydde uttrycksformerna på kunskap om den gällande estetiken under skilda tidperioder. Det kunde vara kinesisk, såväl som europeisk konst. Ai Weiwei har stor respekt för konstens hantverksskicklighet. Han vet hur krig och lidande under större delen av konsthistorien har skildrats på avstånd, givetvis med få upprivande undantag som Callots etsningar från trettioåriga kriget eller Goyas rasande Desastres de la Guerra, Krigets Katastrofer.

Ai Weiweis flykting- och krigstapet är lika klassiskt balanserad, stel och kylig som John Flaxmans illustrationer till Iliaden och Odysséen, vilka han säkerligen också är väl förtrogen med.

Efter denna diskreta introduktion överväldigas utställningsbesökaren av en enorm gummiflotte, mer än sjuttio meter lång, som med 258 ansiktslösa passagerare diagonalt svävar över den stora salen. 

Den väldiga flotten skuggade ett marmorgolv som bar inskriptioner med citat från stora humanister som från Mengzi och framåt har vädjat om medlidande och pekat på vikten av att hjälpa sin nästa. Besökarna rörde sig i skuggan av den svarta flotten och dess passagerare. Det gick inte att undgå dess närvaro, dess slagskugga. Alltmedan vi rörde oss under den, trampade vi på ord som manat till förståelse, medkänsla, bistånd och delaktighet.

De svarta gummifigurerna, som representerade de namnlösa flyktingarna, var större än vi och satt med ryggarna stumt vända mot oss. Fritt i salen flöt andra gummifigurer i livbojar och lyfte vädjande sina händer. 

Den kyliga marmorn med sina citat visade, liksom de stiliserade framställningarna på tapeterna vid éntren, på det mänskliga lidandets tidlöshet och fortbestånd, samt det faktum att flera av mänsklighetens läromästare alltid har varit medvetna om sakernas rätta tillstånd och vädjat både till vårt förnuft och vår känsla. Fast även om vi lever i skuggan av dåligt samvete och fruktan tycks vi likväl förbli omedvetna om, eller knappast bry oss om, alla de vädjanden som finns om att det vore betydligt bättre för oss alla om vi delade med oss av kärlek och omvårdnad, istället för att hindra våra medmänniskor från deras fri- och rättigheter och är snara till att bruka våld och vända ryggen åt andras svält, lidande och sjukdom.

Inne i den stora salen var väggarna inte tapetserade med estetiskt tilltalande teckningar som skildrade våld och lidande, utan istället dekorerade med tusentals, tätt sittande färgkort, tagna bland båtflyktingar och i flyktingförläggningar världen över. 

Deras brokiga mångfald blev till en estetiskt tilltalande fond, liksom de olika fotomontage som nu är på modet inom en del av den samtida konsten, bland annat inspirerade av David Hockneys eleganta montage, eller Chuck Close som byggde upp stora ansikten med hjälp av noggrant arrangerade, små abstrakta enheter.

Om du närmade dig de fototäckta väggarna kunde du urskilja usla farkoster och flottar fullpackade med människor, taggtrådsomgärdade flyktingläger, plastskynken och hopkrupna människor i ösregn och gyttja.

Mitt bland några av fotografitapeterna fanns videmonitorer installerade. De visade en ensam gummiflotte i en blå oändlighet av himmel och hav. Det var inspelningar av Ai Weiwei då han under några dagar satt ensam i en flotte i Medelhavet. Han hävdade att han gjorde det i ett försök att känna hur det kunde kännas att skyddslös i en skranglig farkost befinna sig mitt ute i havet. Det kan onekligen tyckas vara lite väl teatralt och löjligt. Inte kan en välgödd, förmögen, internationellt välkänd och beundrad konstnär känna sig som en undernärd flykting som med fara för sitt liv korsar ett hav? Det påstod visserligen inte heller Ai Weiwei att han gjorde. Han identifierade sig inte med någon flykting, men ville ha en aning om det han försökte skildra. Försöket påminde mig om hur Per Olov Enquist som svalt i ett försök att förstå hur de hungerstrejkande balter han skrev en roman om kunde ha känt sig. 

Ai Weiweis tilltag retade åtskilliga av hans kritiker, som redan betecknat honom som en fjantig upptågsmakare, en egotrippad clown som skyler sina pajaskonster i en mantel av egenhändigt uppdiktad humanism och medmänsklighet, som han använder sig av för att tjäna miljoner och vinna en lättbedragen världs beundran. Man pekar på hans infall att posera naken framför Maos porträtt på den Himmelska Fridens Torg, eller att ”ge fingret” åt en mängd av världens vördade monument.

Kanske är det så. Kanske är Ai Weiwei en publikfriande charlatan som vet vart vinden blåser och vänder kappan efter den. Kanske är han en otrevlig person på jakt efter pengar och berömmelse. Inte vet jag. Men, likväl … Weiweis konst talar ett annat språk. Den är ofta vacker och häpnadsväckande, samt väcker till eftertanke. Är det inte det som god konst bör göra? Konst är inte sanning, den är en kommentar till världen. Konstnären behöver inte vara perfekt, det är hans verk som skall tala till oss. Eller som Arthur Koestler påstås ha sagt: ”Att vilja träffa en författare eftersom du gillar hans böcker är lika korkat som att vilja träffa gåsen för att du tycker om gåslever.”  

Läste nyligen om Picasso och fann en intervju som den mexikanske artisten, journalisten och mångsysslaren Marius de Zaya gjorde med honom i Paris 1923. Det gick till så att de Zaya under några dagar samtalade med Picasso och sedan på spanska skrev korta satser och konstateranden som sammanfattade vad Picasso sagt. De Zaya visade dem för konstnären som kontrollerade dem och skrev om en del av dem. De Zaya översatte sedan det hela till engelska och publicerade texten i den amerikanska tidskriften The Arts under titeln Picasso Speaks. Picasso sa bland annat:

Vi vet alla att konst inte är sanning. Konst är en lögn som gör att vi inser sanningen, åtminstone den del av sanningen som får oss att förstå vad tillvaron kan gå ut på. Konstnären måste känna till de medel man använder för att övertyga andra om att hans lögner överensstämmer med sanningen. Om han genom sitt arbete enbart lyckas visa hur och vad han har sökt då kommer konstnären aldrig att kunna åstadkomma någonting.

Enligt Picasso är alltså konsten inte samma sak som sanning, utan något helt annat – ett sätt att framställa vad konstnären anser vara en sanning, alltså en tolkning. Om budskapet därmed förmedlar en insikt får den oss att reflektera över vår omvärld och därmed har konstnären lyckats i sitt uppsåt. Om Ai Weiwei genom att springa omkring naken på Den Himmelska Fridens Torg eller framställa jättelika uppblåsbara gummibåtar – och människor, väcker tankar och fascination, inte minst genom sitt estetiska uttryck, då är han enligt Picassos definition en sann konstnär.

Det var inte enbart Nationalgalleriets centrala sal som upptogs av Ai Weiweis verk, även den stora byggnadens översta våning var fylld med konstnärens verk. Där fanns exempelvis en hög med några av de 100 miljoner handmålade solrosfrön av porslin, som målats, glaserats och bränts av 1 600 hantverkare i Jingdezhen, som under mer än tusen år var centrum för den kejserliga porslinstillverkningen. 2010 fylldes turbinhallen på Tate Modern i London med dessa frön.

Andra utställda föremål var till exempel 21 neolitiska lerkrukor doppade i industrifärg: 

Hundratals utsökt detaljerade flodkrabbor i grått och rosa porslin, en Mingvas som målats och glaserats på insidan:

Porslinsreproduktioner av flodvågor och fantasidjur:

En tvåtusenårig urna med Coca Cola loggan:

En blomsterbukett i en plastkorg, återgivna i vitt porslin:

Skulpturer gjorda av möbler från Mingdynastin och en mängd andra, märkliga föremål fyllde sal efter sal.

Slutligen nådde jag fram till ett rum från vilket jag genom en glasvägg kunde blicka ner mot den väldiga gummiflotten, som då visade sig innehålla hundratals barn som mellan de vuxna kurade i båtens mitt. Även barnen var framställda som uppblåsta, svarta gummidockor. 

Jag upptäckte att golvet, precis som i den stora salen, var fyllt med text. Inte som där i marmor utan i modern laminat. Hela golvytan var täckt med text messages från nätet, detta white noise som ständigt omger oss, dag som natt. Texterna var ömsom fanatiska fördömanden av flyktingströmmen, domedagsprofetior, hatiska utbrott, eller sakliga redogörelser för död lidande, statistik och sifferuppgifter, vettiga förslag och förtvivlad uppgivenhet.

På detta golv, som återigen trampades av besökarnas skor, var uppställda rigoröst placerade klädhästar vars galgar upptogs av olika klädesplagg.

Varje klädhäst bar en handskriven lapp som informerade vad den bar på – barnjeans, sparkdräkter, barntröjor 0-7 år, kappor alla åldrar, flytvästar barnstorlek 0 – 7 år, etc., etc. Det rörde sig om plagg som hittats på stränderna till grekiska öar, som sedan tvättats och klassificerats efter art och storlek. Där fanns även en mängd skor och stövlar, uppställda i disciplinerade enheter.

Likt hår, glasögon och liknande ting som varit i beröring med en individs kropp väckte Ai Weiweis utställda plagg tankar kring personliga livsöden. En stor anhopning av sådana ting blir till en påminnelse om våra egna, högst personliga liv och den död som ständigt hotar oss. Som chocken att konfronteras med högarna av klädespersedlar, resväskor, glasögon och hår i Auschwitz. Föremål som vittnar om den oerhörda omfattningen av det skoningslösa, känslokalla våld som drabbade deras ägare.

Då jag bodde i Paris besökte jag ibland Musée d´Art Moderne de la Ville de Paris, Paris stadsmuseum för modern konst, inte minst för att inträdet var gratis. På källarplanet fanns en installation som grep mig på djupet varje gång jag besökte den. Den franske konstnären Christian Boltanski hade där inrett tre ganska små rum och kallat sin installation La Réserve du musée des enfants I et II, Förrådet [reservatet] för barnmuseum 1 och 2.

Installationen var från år 2000. Väggarna i det första rummet är täckta med metallhyllor på vilka tättpackade barnkläder har placerats. Rummet är upplyst av lampor som fästs vid hyllornas övre ramar.

Väggarna i det andra rummet täcks från golv till tak av svartvita fotografier på anonyma barn, vart och ett 50 x 30 cm. De är svagt upplysta av lampor som placerats ovanför varje vertikal rad med fyra barnporträtt. Lampornas sladdar hänger framför bilderna.

Väggarna i det inre rummet täcks av svarta bokhyllor fyllda med telefonkataloger från hela världen. I rummet finns ett svart bord, en bänk och en läslampa. En besökare kan dra ut en telefonkatalog, sätta sig vid bordet och leta fram ett namn hon/han söker efter.

Du går in i det första rummet och genast väcks associationer, till Auschwitz, men även till din egen barndom, till dina barn och föräldrar; tidens flykt, alltings förgänglighet, hur något som varit välbekant till slut förvandlas till något främmande.

Du går in i det andra rummet. Associationerna för dig åter till Auschwitz. Till förintelsens vansinniga slakt på oskyldiga barn. Inte enbart de uppskattningsvis 1.5 miljoner judiska barn som dödades i ghetton och förintelseläger, utan även miljontals andra som dog, lemlästades och for illa i sönderbombade städer, som miste alla sina anhöriga och drev husvilla och hungrande kring i hela Europa, eller i sällskap med sina förföljda/skräckslagna föräldrar. Utan vare sig pengar eller ägodelar irrade de runt i en värld som förlorat all mening och förnuft, utan en aning om vart de skulle vända sig, vilsna eller bortmotade. Barnen på bilderna är anonyma. Du vet inte vilka de är, var de kommer från, men du konfronteras med deras öppna, oskyldiga ansikten.

Du går in i det tredje rummet och slås av kontrasten mellan mängden av telefonkataloger från Europa och Nordamerika. Hur tunna katalogerna från enorma länder som Nigeria, Kina och Indien är i jämförelse. En bild av världens snedvridna resursfördelning. Alla kataloger är från år 2000. Jag tar fram katalogen över Kristianstads Län och finner Hässleholmsdelen. Axel och Inga Lundius bor på Vinkelvägen 7, de lever inte längre. Jag finner klasskamraters namn och telefonnummer, de flesta har flyttat, en del av dem är döda. Där finns även Jan och Rosemary Lundius på Kolonivägen i Bjärnum. Jag ser min familj framför mig. Mycket yngre än nu. Esmeralda var enbart åtta år. Jag minns hennes och Jannas leenden. Numera försvinner telefonkatalogerna, den fasta telefonin ersätts av smart phones med ständigt skiftande kontaktmöjligheter.

Boltanskis tre rum var fyllda med tyngden av sådant som inte längre är närvarande. De berättade om människors frånvaro, minnets obeständighet. Detta trots att spåren av barn och vuxna finns kvar; telefonkatalogerna, kläderna, porträtten. I de tre rummen trängdes historiens tragedier, människans ondska och glädje. De döda och de levande barnen, tillsammans med dig själv, mitt i denna ocean av mänskligt liv, glädje och lidande. Ditt minimala sandkorn i evighetens Sahara. Din obetydlighet, som likväl är en del av helheten.

Kanske har även Ai Weiwei varit inne i de där rummen. Han känner säkert till Christian Boltanski och hans kunskap om tingens makt över våra sinnen, kanske därav alla de klädesplagg Ai Weiwei samlat, med sina stumma vittnesbörd om andra människors lidande och förhoppningar. Mellan raderna av klädesplagg i Prags konstgalleri skymtade jag genom det stora panoramafönstret den väldiga flotten med sina hukande svarta människogestalter, som kastade sin skugga över den stora salen nedanför, där det för snart åttio år sedan samlades människor som snart skulle svälta ihjäl, skjutas eller gasas till döds.

Duggregnet fortsatte att falla över Prag medan jag reste tillbaka hem till min dotter och hennes familj. Arbetarna svetsade fortfarande spåren, samtidigt som någon frös i ett tält i Syriens gränstrakter. I en gisten båt på ett böljande, nattmörkt hav satt någon med sitt barn i famnen, sammanpressad mellan medpassagerarnas stinkande klädespersedlar. Någon låg ensam i en flyktingförläggning i Falun, i väntan på sin utvisning till ett krigshärjat land. Någon filade på sin insändare till lokaltidningen i vilken han ondgjorde sig över flykting-tsunamin som hotar hans hemland och alla de skattepengar som går till att försörja muslimska fanatiker. En annan satt vid sin datamaskin och listade flyktingförläggningar i hopp om att någon skulle sätta dem i brand. En politiker undrade hur han skulle formulera sig för att vinna röster – för eller emot massinvandringen? Någon vred sig sömnlös i sängen i irritation över att hans familj och vänner inte insåg hotet från den okontrollerade invandringen, hur ekonomi och välstånd var på väg att gå förlorade. En annan hade svårt att somna genom tanken på att han liknöjt accepterade andras lidande. En annan hade inget arbete, usel ekonomi och fruktade hur morgondagen skulle bli. Några planerade ett väpnat rån. En narkoman bröt sig in en äldre dams bostad för att stjäla hennes pensionspengar. Andra arbetade på ett natthärbärge för hemlösa. Ett operationsteam kämpade i en operationssal för att hålla en patient vid liv. Någon vakade vid en säng där en gammal människa låg för döden. Medan jag satt i spårvagnen, dog och led tusentals människor, andra kom till jorden och det fanns människor som älskade varandra och var beredda att offra sina liv för den kärleken.

Jag betraktade hur vattendropparna gled över spårvagnsrutan, de blixtrade och glimmade i nattens ljus.

Crouch David (2016) “Ai Weiwei shuts Danish show in protest at asylum-seeker law” i The Guardian, 27 January. Fajt, Jiří and Adam Budak (2017) Ai Weiwei: Law of the Journey. Prague: Národní galerie v Praze. O´Brian, Patrick (1988) Pablo Ruiz Picasso - en biografi. Stockholm: Forum.

1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>


The weather changes from cold to relative varmth; sunshine, drizzle, floating clouds and starry nights. Yesterday, a milky white sky occasionally cracked up and turned into a dramatic spectacle when fast-gliding cloud formations allowed the sun, for a minute to two, to illuminate an autumn...
Vädret skiftar från kyla till relativ värme; solsken, duggregn och piskande skyfall. Igår sprack himlen emellanåt upp i dramatiska, snabbt framglidande molnformationer mellan vilka solen under någon minut förgyllde den höstliga prakten kring sjön. Jag öste båten och rodde ut. Kastvindar skapade...
Occasionally, I worry about my bad physical condition and increasing obesity. Do I keep on passing an age limit without really noticing it? Soon it will be difficult for me to bend down, it will be cumbersome to get up from an armchair, days will disappear without leaving much of a trace. I will...
Emellanåt oroar jag mig för dålig kondition och tilltagande fetma. Håller jag på att passera en åldersgräns, utan att märka det? Snart får jag svårt för att böja mig ner, det kommer att kosta på att stiga upp ur fåtöljen, dagarna svinner bort. Jag blir andfådd i trappor, huden skrynklas, håret...
My parents told me that I did not speak until I was more than three years old. This sounds somewhat strange to me, though considering that their children's development is close to heart of most parents, they were probably right. After opening my mouth for the first time to express comprehensible...
Mina föräldrar har berättat att jag inte talade förrän jag var mer än tre år. För mig låter det underligt, men med tanke på att deras barns utveckling står i centrum för de flesta goda föräldrar, så hade de säkert rätt. Märkligt är det dock, eftersom jag efter att ha öppnat munnen för att formulera...
My first regular summer job was at the peatbog in Hästveda. The bog is situated a few miles north of my hometown Hässleholm and early in the morning I went there alone on my second-hand moped. Most of my comrades had bought mopeds of the Austrian brand Puch. The toughest among them had trimmed...
Mitt första sommarjobb var på torvmossen i Hästveda. Mossen ligger några mil norr om Hässleholm och tidigt på morgonen åkte jag ensam dit på min begagnade moped. De flesta av mina kamrater hade skaffat mopeder av märket Puch. De tuffaste bland dem hade trimmat sina mopeder så att de skulle gå...
One evening in Prague, mid-March, darkness had just fallen over the city. I was on my way to the National Gallery while assuming I had ended up on the wrong tram. It travelled through streets I could not recognize. However, occasionally we passed workers who apparently were welding the tracks and I...
En kväll i Prag, mitten av mars och mörkret hade fallit. Jag var på väg till Nationalgalleriet men trodde först att jag hamnat på fel spårvagn. Den slingrade sig fram genom gator längs vilka den inte borde färdas. Men eftersom vi allt som oftast passerade svetsande män sysselsatta med någon slags...
Items: 1 - 10 of 183
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>