CARPE DIEM: Liv och död i Kalabrien

08/28/2016 20:03

På stränder i Sverige och Italien har jag sett flera badgäster som tatuerat de latinska orden Carpe Diem på armar, ben eller bringor. I de flesta souvenirbutiker här i Italien finns frasen att köpa som kylskåpsmagnet eller inristad på små marmorplattor. Då vår vackra väninna Ann-Kristin låg döende i en cancer, som för varje dag allt värre förhärjade henne, hade hon orden på väggen i sitt sjukrum. Vad som grep oss var hur Ann-Kristin in i det sista försökte ta vara på varje dag, innan hon mötte en skoningslös och väntad död. Jag har sällan mött en så stark människa. 

Jag är tillbaka till vårt hem i Rom och sökte här förgäves efter en vacker och adekvat svensk översättning av den romerske poeten Horatius dikt till den okända Leuconoe, den elfte i hans första bok med Oden, som publicerade 23 f.Kr. Försöket här nedan är en klumpig version baserad på latin och engelska, utan rytm och versmått. Min latinlärare, Bengt Hemberg, som varit ryttmästare i kavalleriet, var då han förgäves försökte lära mig latin ungefär lika gammal som jag är nu. Jag tyckte då att han var en mycket gammal och oerhört kunnig man. Hemberg tyckte att mina försök att översätta Horatius var ”ytterst beklämmande” och han hade säkerligen rätt:   

Fråga mig inte Leuconoe, varken du eller jag och

ej heller några babyloniska horoskop, känner det slut gudarna valt åt oss.

Hur mycket bättre är det då inte att bejaka vad som än möter oss,

oavsett om fler vintrar väntar, eller om denna kommer att bli vår sista,

den som Jupiter nu lyfter ur det Tyrrenska havet,

alltmedan det tröttas i sin kamp mot strändernas klippor.

Klokare är att lugnt sila vinet, låta det mogna och dricka det.

Livet är kort, det försvinner medan vi talar.

Carpe diem quam minimum credula postero,

Fånga dagen, tro ej på morgondagen.

 

 

Ett fåtal dagar kan ge mycket till skänks. Att skriva ner några minnen och tankar från de senaste dagarna blir för mig ett sätt att förvalta en gåva. I Italien, och antagligen på varje annan plats, kan varje dag gömma oväntade skänker. Som när jag nyligen fyllde år och av Rose som present fick två dagar på ett hotell vid stränderna i Anzio, en timmes färd från Rom.

Sol och vila, efter en tid av stress och oro, på en plats där den 22:e januari 1944 fem kryssare, tjugofyra jagare, fyra väldiga transportfartyg (Liberty ships) och etthundraåttio landstigningsfartyg ilandsatte 40 000 unga engelsmän, skottar, kanadensare och amerikaner, samt fler än 5 000 fordon. Landstigningen var en succé, tyskarna blev överrumplade och enbart tretton man från de allierade trupperna stupade, men det blev snart betydligt värre. Den allierade framryckningen hejdades, efter 136 dagar lyckades de allierade bryta sig igenom de tyska linjerna, men hade då förlorat 7 000 man, av de tyska trupperna och deras fascistanslutna italienska allierade dödades 5 000 man. 36 000 av de ilandsatta soldaterna hade sårats, många med livslånga men, flera hade försvunnit spårlöst, deras rester hade inte kunnat identifieras och de räknades därför inte in bland de dödade. 30 500 av de allierades motståndare hade sårats eller försvunnit. De dödades jordeliv blev kort, de flesta var arton år då de dog. 

Lloyd Clark, som skildrat de fruktansvärda striderna, konstaterade:

Slaget vid Anzio hade varit mardrömslikt. I sin i all sin ohygglighet kan det jämföras med de mest fruktansvärda slagen under hela det italienska fälttåget, ja med de värsta sammandrabbningarna under hela Andra världskriget [...] Det var en strid utkämpad med all den grymhet som utvecklas när ingendera sidan har råd att förlora.

Då jag för flera år sedan tillsammans med min svåger besökte en av krigskyrkogårdarna i Anzio, där 1 056 vita stenar markerar lika många gravar, påpekade han att de fyrtiosex ugnarna i Auschwitz kunde hantera 4 400 kadaver per dag. Mänskligt beteende är obegripligt. Varför allt detta dödande? Vad säger siffror? Jag har sett krigskyrkogårdar i Normandie, Vietnam och Verdun, det finns inga i Auschwitz, endast en "askdamm" där askan från ugnarna dumpades.

Det där tänker jag nu, men i Anzio var det enbart vila och glädje över att jag har en familj och så var det också när jag fick min dotter Esmeraldas present, en resa till hennes pojkväns familj i en by vid namn Piminoro i det inre av Aspromonte, Kalabriens sägenomspunna bergmassiv. Ett tidlöst landskap jag minns efter att för många år sedan ha läst Corrado Alvaros Herdarna på Aspromonte:

I århundraden hade byn legat gömd i dalen, glömsk av tidens flykt. Runt omkring, på några mils avstånd, låg de andra byarna, uppe på de branta topparna. De smälte samman med berget där de låg, de hade samma struktur, samma färg, som fjärilen blir ett med blomman på vilken den gungar.

Corrado Alvaros hårda, ogästvänliga land visade sig ligga på Aspromontes andra sida, de branta, sönderbrända sluttningarna mot det Joniska havet, som skvallrade om:

Ett liv som man måste leva sig in i för att kunna förstå – man måste vara född häruppe för att kunna älska det, fullt som det är, liksom den kringliggande nejden, av stenar och törnen.

Piminoro däremot ligger på bergmassivets västra sluttning, inbäddad i grön och lummig grönska, genom vilken en mängd bäckar med friskt, drickbart vatten porlar fram. Vincenzos stora familj tog emot mig med öppen famn och en mängd mat som odlats på trädgårdstäppor i och omkring deras by; vin och olivolja som mognat på deras slänter och pressats av vänner och grannar; korv, ost och skinka som lagrats, härdats, kryddats och kokats i deras kök.

Varje kväll bjöds på en festmåltid och på den andra dagen åt vi tillsammans – föräldrar, systrar, bröder, far- och morbröder, mostrar och fastrar, mor-och farmödrar med sina barnbarn – vid ett långbord dukat på en äng mellan bokar högt ovanför byn, med en porlande bäck och trädgårdsland.

Husen i Piminoro är inte som de fallfärdiga ruckel med lerväggar som jag senare såg i flera av de fattiga, halvt övergivna byarna på bergens andra sida. Där finns rejäla hus av sten och betong, dessvärre mestadels omålade, med moderna badrum och stora kök. Från terrasserna ser du ut över sluttningar och vidsträckta fält som öppnar sig mot det fjärran havet. Över oss svirrade svalor och det doftade av rosmarin, basilika och mynta. Allt är rent och fejat, byborna vänliga och generösa.

Det är ett urgammalt land präglat av människors närvaro. På andra sidan bergsmassivet finns byar där en del äldre invånare fortfarande talar griko, grekiska. Närmare bestämt 2 000 människor bosatta i nio byar. Kalabrien hade, trots perioder då det varit erövrat av romare, araber och normanner, sedan 800 f.Kr. varit känt som en del av Magna Graecia, det Större Grekland, men i och med en alltmer inflytelserik påvestat och en spansk-italiensk centralmakt med säte i Neapel försvann grekiskan från de flesta platserna i Kalabrien, med undantag för de små isolerade byarna högt upp i bergen.

Vi besökte staden Bova, som reser sig på ömse sidor om en hög, märkligt formad klippa och vars stensatta, rensopade gränder påminner om dem du finner på de grekiska öarna. Gatornas och grändernas namn är skrivna med både latinskt och grekiskt alfabet. Från foten av det vita korset som kröner klippan ovanför byn kunde vi se ut över det blånande Joniska havet.

Södra Kalabrien är till största delen berg och hav. De är alltid närvarande och det finns under gemyt och generositet en skrämmande närvaro. I bergen ovanför Piminoro reser sig vid en korsning ett högt, träkrucifix med en svartmålad Kristus. Det restes för att utmärka platsen där 'Ndranghetan, den kalabresiska maffian, efter det att lösensummor utbetalats för kidnappningsoffer, som inte upplösts i syra eller dränkts i havet, återlämnades till sina nära och kära. Inte långt från krucifixet ligger ruinen efter huset där Esmeraldas pojkväns farfar föddes vid förra seklets början.

Till min förvåning talades det öppet och i allmänhet fördömande om ´Ndranghetan, något som dock inte betyder att den slutat med sin inkomstbringande beskyddarverksamhet, korruption av politiker, handel med tung narkotika och illegal sophantering, men det tycks som om ´Ndranghetans inflytande skiljer sig från by till by och det tycktes vara obefintligt bland Piminoros öppna, generösa och ovanligt vänliga invånare.

Tanken på att Kalabriens landskap hade förgiftats kom till mig då vi under den första dagen badade i det kristallklara vattnet framför stranden vid staden Scilla. En plats jag drömt om alltsedan Morfar läste Odysséen för mig.

Kirke – förtrollerskan och solgudens dotter, som efter att ha förvandlat Odysseus besättning till svin, blivit så tjusad av deras anförare att hon åter gjorde dem till män och till och med kom att uppskatta dem, speciellt efter det att de vågat seglagenom Underjorden. Efter deras återkomst till hennes stränder begav sig Kirke ner till grekernas skepp:

Skyndande kom hon, sedan hon smyckat sig skönt, med ett följe av tärnor som buro glödande, mörkrött vin jämte bröd och en myckenhet sovel.

Männen samlades kring den vackra, men svekfulla, gudinnan och medan de njöt av vin och mat lyssnade de vid sina eldar till hur hon berättade om allt det hemska som väntade dem. Efter att ha undkommit de skönsjungande, men människoätande sirenerna, skulle de tvingas segla inunder en ”överhängande klippa slagen med rytande vågor”. I dess inre, i en ”dunkelblånande håla, vänd mot mörkret” bodde den fasansfulla Skylla, innan hon visade sig skulle de höra hennes ömkansvärda ylande:

Skallet så ynkligt och skärande är som en kvidande hundvalps; själv så vidunderligt hemsk ser hon ut, att ej någon den synen möter med glädje minsann, ej ens de salige gudar. Sex par fötter inalles hon har, vanskapliga alla, sex långräckande halsar jämväl och envar med ett hiskligt huvud försedd, i vars gap tre rader av tänder det glimmar, starka och sittande tätt och av svarta förgörelsen fulla, Hälften av kroppen hon håller försänkt uti djupet av hålan, men sina huvuden sträcker hon fram ur den rysliga avgrund; ivrigt hon vädrar och snokar alltjämt kring sin klippa och fiskar både delfiner och sälar.

Olika havsdjur är dock inte Skyllas enda föda. Ingen skeppare kan oskadd passera hennes klippa utan att hon ”snappar med varje sitt gap en man som rov från varje mörkblåstammigt skepp”, som kommit tillräckligt nära.

På så sätt förlorade Odysseus senare, då hans skepp seglade förbi monstrets kula, sex av sina män. Skylla snappade snabbt åt sig dem och då käftarnas sylvassa tänder slöt sig kring dem vrålade männen ”i dödlig ångest” Odysseus namn. Odysseus berättade hur Skyllas halsar svängde som metspön över skeppet, innan hon blixtsnabbt ryckte till sig de vilt sprattlande männen:

Som när en fiskare står med sitt långa och sviktande metspö ute på udden och slänger i sjön sin rev med dess krokar. Uppe i klyftans gap hon dem åt, och förfärligt de skreko, medan de armarna sträckte mot mig i sin gruvliga dödskamp. Detta det rysansvärdaste är, som jag någonsin skådat, fast jag så mycket bestått, medan havets vägar jag utrönt.

Skyllas höga klippa är inte längre så slät och obestiglig som Homeros skildrade den. Nu kröns den av en borg som byggts, rivits ner och rekonstrueras sedan urminnes tider. Den romersk-grekiske författaren Strabon (64 – 24 f.Kr.) nämner i en av sina sjutton böcker om Medelhavets städer att Scilla redan innan 500 f.Kr. var ett tillhåll för pirater, sedan dess har klippan ständigt bytt härskare – ömsom greker, ömsom romare, byzantinska soldater, normanner och barbareskpirater. Invånarna visade tydligen en tendens att vara opålitliga och upproriska, 73 f.Kr. valde de exempelvis att på Spartacus sida bekämpa romarna.

Kanske legenden om Skylla finner sitt ursprung i att det under klippan finns en grotta, nu dold av ett galleri som byggts för biltrafiken, från vilken en halvmåneformad strand, vars djup och storlek var perfekt för den tidens fartyg, kunde behärskas. Antagligen var det från denna strand som piraternas fartyg med stor hastighet sköt fram och likt Skyllas rovgiriga huvuden snappade åt sig rikedomar och slavar från förbipasserande handelsfartyg.

Som i verkligheten har myter och legender ett eget liv. De berättar om människor, gudar, djur och monster vars ursprung, ålder och utseende skiftar beroende på berättarens skicklighet, ursprung och syfte. Att Skylla en gång var en människa är de alla överens om, men uppfattningarna om hur hon förvandlades till ett monster och vem som gjorde det skiftar.

Mest dramatiskt och gripande skildras Skyllas tragiska öde av Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.) som i sina Metamorfoser berättar att Skylla en gång var en ovanligt vacker ung dam som plågades av alla de män som ansatte henne med böner om samvaro och bröllop. För att undvika dessa brunstiga hannar sökte Skylla, i en isolerad havsvik, de diskreta havsnymfernas sällskap och blev där god vän med nymfen Galatea, en olycklig najad som berättade hur en förälskad tillbedjare förstört hennes liv. Den brutale, enögde jätten Polyfemus hade galen av svartsjuka slängt ett klippblock på Galateas älskare, Acis, och därefter slitit honom i stycken.

Den tillbedjare som blev orsaken till Skyllas förskräckliga öde var dock ingen brutal, enögd och hårig jätte, utan en gladlynt fiskare vid namn Glaukos, fast vid tiden då han blev förälskad i Skylla var Glaukos inte längre en mänsklig varelse, utan en blågrön triton med fisksvans. Ovidius låter Glaukus berätta hur det gick till:

Jag var en gång dödlig, men även då var jag förutbestämd till ett liv i havens djup. Jag ägnade mina dagar åt oceanens glädjeämnen, drog nät fyllda med fisk eller satt på klipporna och metade.

Redan då var Glaukos åtrådd av vackra havsnymfer och han kände sig mer lockad av hav än land. Efter en dags rodd och fiskafänge lade han en gång till vid en strand där frodigt, mjukt gräs växte ända fram till havsranden. Glaukos lade upp sin rikliga fångst på gräset och betraktade fascinerad fiskarnas glittrande färger mot den smaragdgröna friskheten, då märkte han hur fiskarna började spritta och hoppa.Slutligen hade de alla sökt sig tillbaka ut i havet:

Jag var stum av förundran, konsternerad sökte jag en förklaring. Var det en gud som väckt dem till liv, eller kanske en substans i gräset? ”Ingen ört i världen kan ha en sådan kraft”, viskade jag för mig själv, medan jag plockade upp ett par strån och tuggade på dem. Jag hade knappt svalt de obekanta safterna förrän jag kände hur hjärtat skalv och jag greps av en obetvinglig längtan efter att få kasta mig ut i havet.

Glaukos dök ner i vattnet och fann att han kunde tumla kring i djupet utan att behöva andas, aldrig hade han känt sig så fri och lycklig:

Havsgudarna mötte mig, de hade mig funnit mig värdig att vistas bland dem. Oceanus och Tethys ombads rena mig från all dödlighet. Nio gånger sjöng de en trollformel över mig. Jag fann mig nersänkt i hundratals strömfåror, från varje riktning forsade floder över mig, jag virvlade runt i en störtsjö.

Glaukos svimmade, då han åter kommit till sans var hans kropp förvandlad, håret hade blivit grönt, hyn blå, bringan och armarna mer muskulösa än tidigare, medan nederdelen av kroppen hade blivit till stjärten och fenorna hos en kraftig, silverglänsande fisk.

Den mirakulöst förvandlade fiskaren var överlycklig, Glaukos hade funnit sin rätta natur och tumlade runt i det element han alltid önskat sig vara en del av, tills olyckan en dag slog honom med förödande kraft.

Föreställ dig en havsvik, vars ständer välver sig likt en båge, där fann Skylla sin vila. Det var här hon kunde finna en viloplats bortom havets raseri, eller från himlen som under middagshettan bränner hårdast genom solens strålar och då skuggorna är som kortast.

Likt en säl sticker Glaukos huvudet ur vattnet och fängslas då räddningslöst av den unga kvinnans bländande skönhet. Snabbt simmade han in mot land och ropar till Skylla, kanske som i scenen nedan, fast barockkonstnären har framställt Ovidius stilige yngling som en vädjande, löjeväckande gamling.

Förskräckt stirrade Skylla på Glaukos blågröna kropp, det gröna håret som täckte hans rygg och axlar, den kraftiga, havskimrande och smidiga fiskstjärten. Glaukos var visserligen stilig, men var han en gud eller ett monster? Havsvarelsen försökte förgäves lugna Skylla:

Vackra jungfru, jag är varken ett havsmonster eller en farlig best, jag är en gud. Mitt rike finns i oceanen och jag är inte mindre mäktig än Proteus eller Triton.

Skylla, som lyssnat till Galateas sorgliga berättelse om hur ett förälskat monster hade förstört hennes liv, bad Glaukos försvinna och sprang sedan längre in mot land. Skyllas avvisande inställning tog Glaukos hårt. Hur kunde en vanlig dödlig avspisa en så stilig varelse som han? En stilig kraftkarl som åtråddes av varje vacker havsnymf.

Ilsken och förtvivlad begav sig Glaukos över haven till Kirkes ö, framkommen vädjade han till henne: ”Ingen kan bättre än jag erkänna kraften hos örter och gräs, det var deras magi som förändrade mig”, genom insikten om deras kraft har han vänt sig till Kirke, trollkunnigast av alla gudomligheter. Han ber gudinnan framställa en dekokt som får Skylla att åtrå honom. Glaukos visste dock inte att efter det att Solen avslöjat Mars och Venus kärleksaffärer så uttalade kärleksgudinnan en förbannelse över Solens avkomma – Kirke dömdes att bli förälskad i varje stilig man hon mötte – det var därför hon förvandlade allt mankön som kom i hennes väg till djur. Glaukos var dock inte längre en vanlig man och Kirke hade därför ingen makt över honom:

Se mig in i mina ögon. Jag är visserligen en gudadotter, avlad av den bländande Solen. Styrkan hos mina trollformler och örter påverkar människor och djur, men du är inte mänsklig och jag är därför tvingad att be dig att få bli din. Förneka henne som nu ratar dig, besvara istället min åtrå.

Kirkes gränslösa passion skrämmde Glaukos och han försäkrade henne att:

.. så länge Skylla lever kommer min kärlek till henne inte att förminskas, än mindre än att trädens bladverk täcker oceanernas bottnar eller alger springer fram på bergens höjder.

Kirke blev bittert besviken och beslöt att låta sin frustration drabba den vackra Skylla. Hon blandade samman örter och giftiga safter till en ohygglig brygd. Klädd i en ”havsblå mantel” vandrade hon torrskodd över ”ett stormigt havs svällande vågor”, bort till Skyllas badvik, ställde sig på vattenytan, höjde giftskålen och lät dess innehåll sprida sig i vattnet.

… besudlande det med sina monsterframkallande gifter. Hon spred syrorna från förpestande rötter alltmedan hon förbittrat tre gånger nio gånger, på ett invecklat, mystiskt språk, mumlade sina magiska formler.

När middagshettan lägrat sig över nejden kom Skylla och steg till midjan ut i vattnet då hon förskräckt genomfors av hemska plågor och fann sig omgiven av hotfulla, gläfsande bestar.

Till en början begrep hon inte att de utgjorde en del av henne, utan slängde sig våldsamt åt sidan, enbart för att finna att när hon i skräck försökte skydda sig mot dem följde de henne överallt, ylande och vilt huggande tycktes hon släpa dem efter sig. Hon förde sina händer mot midjan, försökte finna sina ben och fötter, men allt hon fann var en vildsint flock av helveteshundar med uppspärrade, dreglande käftar. 

Odjuren hade blivit en del av henne och förbittrad var hon tvingad att acceptera sitt sorgliga öde och för att lugna monsterna som blivit en del av henne tvingades hon föda dem med sälar, delfiner och människor.

Skylla framställs på en mängd olika sätt, ibland med de sex huvudena som beskrivits av Homeros, men lika ofta som Ovidius vackra kvinna med en nedre kropp vanställd genom en monsterhord av vildsinta varghundar som sliter sina offer i stycken. Som den fragmentariska skulptur som bärgats ur havet vid vår favoritbadplats i Sperlonga. I ett museum finns där den stora marmorgruppen utställd. På avstånd påminner den om en skrotskulptur, men närmar du dig ser du snart hur förtvivlade män vrider sig medan helveteshundarna sliter i dem. Alltmedan den stiliga Skylla höjer sig över dem.

Myter sägs vara odödliga och spegla vår tillvaro. Kanske kan Skyllas öde då liknas vid den hänsynslösa ´Ndrangethan som genom sin omättliga, mordiska girighet tar betalt för att dumpa kemiskt - och kärnkraftsavfall längs Italiens kuster och därmed hotar hela vårt ömtåliga, ekologiska system? Likt den vackra, oskyldiga Skylla tvingas kalabrierna att leva med dessa hänsynslösa maffiamonster och liksom dem blir även de både föraktade och fruktade av övriga italienare.

Men det kalabresiska havet gömmer inte enbart gift och elände. Fortfarande kan du bada i kristallklart vatten, som vid stranden vid Capo Bruzzano, där vi simmade bland klippformationer som med lätthet kan tolkas som förstelnade monster och gudar. 

Inte långt därifrån bärgades 1972 ur havet två manshöga bronsskulpturer föreställande grekiska atleter. De är nu uppställda i ensamt majestät i en vitmenad sal i muséet i Reggio, där vi såg dem dagen innan vi badade vid stränderna av det Joniska havet. Det faktum att de står sida vid sida, i samma ställning, förstärker det intryck de ger. Den ena av dem har en ungdomlig, muskulös kropp, svallande hår och skägg och en atlets diadem kring pannan, medan den andre har en likaledes atletisk kropp, men den kraftiga muskulaturen tycks hos honom vara något slappare och kroppshållningen mer uppgiven än hos hans yngre följeslagare. Istället för ett diadem bär han en hjälm och den trotsiga attityden hos den yngres skarpskurna ansikte är hos den äldre mannen ersatt av något som tycks vara trött resignation, förstärkt av det faktum att han saknar ett öga.

En omfattande, ”vetenskapligt utförd och analyserad” förfrågan om uppfattningen hos museibesökarna fann att en överväldigande del av damerna fann att den yngre mannen var ”sexuellt attraktiv”, medan de flesta av männen ”identifierade sig” med den äldre.

Jag tyckte att jag på flera ställen i Kalabrien fann en mystisk koppling mellan natur och mänskligt liv. Ibland var det svårt att avgöra vad som efterbildade vad. På slingrande vägar, som med jämna mellanrum var belamrade med nedfallna stenar och emellanåt stora stenblock, körde oss Vincenzo in i hjärtat av Aspromonte. På sluttningarna ovanför den övergivna byn Roghudi visade han oss flera väldiga klippformationer som reste sig ur det torra landskapet och dess taggiga buskar. Bland andra ett ”drakhuvud”, med tycke av både utomjording och kykladisk gudomlighet riktade det sin blick bort mot byar som övergivits antingen genom massutvandring mot Amerika eller Australien, eller på grund av hotande naturkatastrofer.

På de slingrande, alltmer oroande bergvägarna tog vi oss ner till Roghudi som klamrar sig fast vid ett klipputsprång mellan två flodfåror, som nu var i det närmaste torrlagda, men som under vinter och vår kan förvandlas till rasande störtfloder som hotar att riva med sig allt i deras väg. Något som flera gånger hotade herdebyn Roghudis existens. Under en våldsam översvämning 1973 beslöt sig hela byns befolkning att skyndsamt lämna sina hem och de flesta bor nu i en nyuppförd by flera mil därifrån.

Det övergivna Roghudi finns kvar. När vi var där fanns varken människor eller får på de övergivna gatorna. Vi blickade in i rum där sängar, bord och husgeråd fanns kvar, läskedrycks- och ölflaskor från 1970-talet låg kvar bland resterna av madrasser uppätna av möss och andra djur. Dörrar och fönsterluckor slog övergivet i den milda brisen, alltmedan hundratals svalor svirrade i luften över oss.

Strax innan vi kom till Roghudi hade vi stannat vid en muromgärdad, likaledes övergiven kyrkogård, med rostiga grindar, förfallna kapell, gravnischer och ogräsövervuxna gravar. En liten dödens by, som i all sin enkelhet minde om Lokri, var rester vi tidigare sett på muséet i Reggio.

I Lokri, nere vid den joniska kusten inte långt från Roghudi, fanns under den grekiska antiken ett stort tempelområde med flera underjordiska grottor till vilka pilgrimer vallfärdade för att bada i helande, livgivande vattnen. Härskare över templen var underjordens gudar som regerades av Persefone (dotter till Demeter, fruktbarhetens gudinna) och Hades (förvaltare av underjordens skatter). Förvisso lugubra gudomligheter, men liksom jorden var de också livets främjare och beskyddare. Det var de som skänkte oss jordens föda – bröd, vin, frukter och oliver. Många framställningar visar dem sittande sida vid sida – Persefone alltid framför sin make och i händerna bär de frukter, veteax eller tuppar, en typisk fruktbarhetssymbol.

Jag imponerades av konsten som bärgats i Lokri, bland annat en mängd votivgåvor och plaketter som visade på dyrkan av jorden som livgivare, men också skräck och undran inför det mörker och den död som också finns förborgad där. Där fanns tydligen en känsla av att ur mörker kommer ljuset, ur djupen springer livet fram. Människor har ofta gått ner i grottor för att dricka ur och bada i källsprång , som tros vara källor till Underjordens livgivande kraft. En Underjord som också var hem för död och mörker. Att konfronteras med sådana "heliga" platser kunde för många innebära en livsförändrande upplevelse, en religiositet nära den som av den tyske teologen Rudolf Otto kallades för ett mysterium tremendum et fascinans, en skrämmande och fascinerande gåta.

Flera skulpturgrupper funna i Lokri hyllade tvillingparet Kastor och Polydeukes, den ene dödlig och den andre odödlig son till Zeus, och framställde hur de sittande på sina hästar lyftes upp ur havet av olika havsgudomligheter, ibland tycktes de trotsa elementen och svävade viktlöst framför hästarna.

Kalabrien - en blandning av liv och död. En ständig, i det närmaste tidlös korsning av natur och mänsklig närvaro. Ibland tycks naturen ha överhanden, ibland människorna. På vissa ställen råder en dyster sterilitet, på andra ett överflöd av grönska, frukter, grönsaker, vin, oliver, bröd, ost och kött, serverat med generositet, glädje, dans och musik. Men där finns också det smygande giftet från avundsjuka, småskuret skvaller, uppgivenhet och maffia; miljöförstöring och osynligt våld. Skylla fången av sina gläfsande hundar, bronserna som stigit upp ut havet vid Riace, tarantellan med sin sugande, livsbejakande rytm, poesin med rötter djupt ner i den grekiska myllan, glädjen över mat, dryck och mänsklig gemenskap, ´Ndranghetans hotfulla närvaro.

I Kalabrien lever nuet och det förgångna, sida vid sida, i all sin storhet, i allt sitt elände. En plats där det verkligen gäller att carpe diem, gipa dagen, något jag insåg under de få dagar jag vistades där. Dagar som räckte för att ge mig minnen för livet. Tack Esmeralda, Vincenzo och alla ni andra som ger mening och värme åt mitt liv.

Alvaro, Corrado (1957) Herdarna på Aspromonte. Stockholm: Natur och kultur. Clark, Lloyd (2007) The Friction of War: Italy and the Battle for Rome 1944. London: Headline Publishing Group. Homeros (2014) Lagerlöfs Homeros Odysséen. Stockholm: Atlantis. Horatius Flaccus, Quintus (1967) The Odes of Horace, with original texts and translation by James Michie. Harmondsworth: Penguin Books. Ovidius Naso, Publius (2004) Metamorphoses. London: Penguin Classics. Osborne, Robin (1998) Archaic and Classical Greek Art. Oxford: Oxford University Press. Otto, Rudolf (1958) The Idea of the Holy. Oxford: Oxford University Press. Smedberg, Marco (2006) Från Sicilien till Rom. Kriget i Italien 1941-44. Stockholm: Norstedts

BLOG LIST

Literature meets us somewhere between poetry and reality. While reading we are confined in ourselves, perceiving the text through the eyes and minds that life has created for us. I spend most of my time alone in our house, in the woods by the lake. For sure, I work three days a week at a school in...
Litteraturen möter oss någonstans mellan dikt och verklighet. Vi läser inneslutna i oss själva, ser genom de ögon livet skapat oss. Jag tillbringar det mesta av min tid ensam i vårt hus, i skogen vid sjön. Visserligen är jag tre dagar i veckan verksam på en skola i Landskrona, men där känner jag...
I had planned to clear the grounds around our house from twigs and fallen leaves. Accordingly, I went outside quite early in the morning. The sky was bright blue, though it soon became clouded and it did not take long before the rain poured down, preventing my outdoor activities. Back in the...
Jag hade tänkt rensa tomten från kvistar och löv. Gick upp tidigt. I gryningen sken solen och himlen var klarblå, men snart började det skya, det dröjde inte länge förrän regnet öste ner och förhindrade allt utearbete.  Flydde in i huset, gjorde en brasa och drog fram en bok ur hyllan. Det...
The weather changes from cold to relative varmth; sunshine, drizzle, floating clouds and starry nights. Yesterday, a milky white sky occasionally cracked up and turned into a dramatic spectacle when fast-gliding cloud formations allowed the sun, for a minute to two, to illuminate an autumn...
Vädret skiftar från kyla till relativ värme; solsken, duggregn och piskande skyfall. Igår sprack himlen emellanåt upp i dramatiska, snabbt framglidande molnformationer mellan vilka solen under någon minut förgyllde den höstliga prakten kring sjön. Jag öste båten och rodde ut. Kastvindar skapade...
Occasionally, I worry about my bad physical condition and increasing obesity. Do I keep on passing an age limit without really noticing it? Soon it will be difficult for me to bend down, it will be cumbersome to get up from an armchair, days will disappear without leaving much of a trace. I will...
Emellanåt oroar jag mig för dålig kondition och tilltagande fetma. Håller jag på att passera en åldersgräns, utan att märka det? Snart får jag svårt för att böja mig ner, det kommer att kosta på att stiga upp ur fåtöljen, dagarna svinner bort. Jag blir andfådd i trappor, huden skrynklas, håret...
My parents told me that I did not speak until I was more than three years old. This sounds somewhat strange to me, though considering that their children's development is close to heart of most parents, they were probably right. After opening my mouth for the first time to express comprehensible...
Mina föräldrar har berättat att jag inte talade förrän jag var mer än tre år. För mig låter det underligt, men med tanke på att deras barns utveckling står i centrum för de flesta goda föräldrar, så hade de säkert rätt. Märkligt är det dock, eftersom jag efter att ha öppnat munnen för att formulera...
Items: 1 - 10 of 187
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com