DET MASKULINA SÖKANDET: Mörkrets hjärta och Moby Dick

10/10/2016 20:10

I Hässleholm, fjärran från resten av världen, bad jag för några år sedan mina elever att så noggrant som möjligt läsa Joseph Conrads Mörkrets hjärta.  De studerade inom ett program som kallades ”internationella relationer”.  Jag ville konfrontera dem med hur böckernas prismor bryter intryck vi får från vår omvärld. Hur vi i vårt inre på olika sätt tolkar böcker, film eller musik, beroende på tillfället och under vilka förhållanden vi konfronteras med de upplevelser de förmedlar.

Jag har läst Mörkrets hjärta flera gånger, varje gång framstår den som annorlunda, som då William Faulkner blev tillfrågad om vilka tre romaner han skulle vilja rekommendera en student och han svarade: ”Anna Karenina, Anna Karenina, Anna Karenina”, jag antar att Faulkner menade att romanen varit annorlunda varje gång han läste den.

För mig dyker Mörkrets hjärta upp i ständigt nya skepnader. Exempelvis så skrev jag dessa rader i Rom strax innan jag reste till vårt hus i Bjärnum. Efter en dag i Göinge fann jag att min fru satt in en CD i bilen på vilken von Sydow läste Mörkrets hjärta. Jag lyssnade och upptäckte att jag glömt de ingående landskapsbeskrivningarna och den spridda tankeflykten i bokens inledning. De olika lagren av berättelser - hur en okänd sjöman berättar om hur Marlow berättar sin historia för en grupp av sina goda vänner. Som ung läste jag romanen som en äventyrsberättelse om hur en man hamnat i en främmande värld; med hotande djungel, obegripliga vildar och galna kolonisatörer, alltmedan naturens förvildande inverkan infekterade och bröt ner Västerlandets tunna fernissa av ”kultur” och ”civiliserade” umgängesformer.

Så läste jag antropologi och fann att Mörkrets hjärta var en berättelse om västerlänningens möte med Den Andre, eller The Other som man säger på engelska. Om en längtan efter äventyr som fötts ur vår ungdoms läsning av spännande historier från skilda sekler och platser på jorden. Hur antropologen likt Marlow som på sitt akterdäck för en trollbunden vänskapskrets berättar om sina erfarenheter från en mystisk, främmande värld. Antropologen, inte enbart som förmedlare av vetenskapliga rön från skilda platser, utan som en äventyrare som på egen hand trängt in i en främmande tankesfär och likt en författare förmedlar sina intryck till oss. Inte för inte skrev en av antropologins pionjärer, Bonislaw Malinowski, som likt Conrad reste bland öarna i Indonesien och Stilla Havet, att han ville bli antropologins Joseph Conrad.

Sedan såg jag Apocalypse Now och läste återigen Mörkrets Hjärta, som filmen bygger på. Nu såg jag, i ljuset av Vietnamkrigets vansinne, romanen på ett annorlunda vis. Hur Västerlandets ohejdade profithunger och rovdrift på människor bröt ner och korrumperade människor och samhällsformer som utvecklats i harmoni och samverkan, med en förvisso ofta grym och skoningslös natur, men likväl förenlig med vår mänskliga natur, präglad som den är av vår strävan efter gemenskap och mättandet av kroppsliga och själsliga begär. Hur krig bryter ner såväl offer som förövare. Att varje våldsamt ingrepp i människors liv har en tendens att skapa ett förödande kaos.

Läste att Coppolas inspelning av filmen i en trakt på Filippinerna hade förändrat en stillsam liten stad till något helt annat. Den väldiga filmtruppens behov av arbetare hade skapat en boom och vissa av de nyrika stadsborna hängav sig, enligt stadens styresmän, åt ohejdad dryckenskap och skörlevnad. Efter det att Coppola och hans medarbetare lämnat ön beklagade sig en socialminister:

Vissa gay män från filmteamet förälskade sig i machomännen som skötte flodtrafiken och sökte sig sedan till allt yngre pojkar, ner till nio, tio, elva år gamla och stora delar av stadens befolkning accepterade det. År 1989 hade en blomstrande handel med barn, med samhällets samförstånd, fört med sig ekonomiska fördelar till barnen och deras familjer.

Jag arbetade en sommar som kypare på Hotell Kattegatt i Torekov och träffade där en senegales, som arbetade som diskare. Han visade sig vara litteraturintresserad och då jag frågade honom vilken han ansåg vara den främsta afrikanska romanen svarade han Le Regard du roi , ”Kungens blick”, av Camara Laye, en författare född i det dåvarande Haute-Guinée, Franska Guinea. Jag läste den engelska översättningen The Radiance of the King och blev imponerad. Romanen berättar om en vit man i något afrikanskt land. Tyngd av spelskulder och förakt från bigotta kolonisatörer ger sig Clarence i sin förtvivlan ut på sökandet efter en legendarisk kung i det inre av Afrika. Fången i sin förmätenhet tror sig Clarence vara betydligt viktigare och mer kränkt än vad han i själva verket är och inbillar sig att den mäktige konung som tycks styra och ställa i det fördolda skall ta honom i sin tjänst. Han har skymtat honom under en procession i huvudstaden, men då Clarence försöker få audiens i kungapalatset berättar man att kungen gett sig av till det inre av landet. Clarence ger sig då, i sällskap med en tiggare och två spjuveraktiga pojkar, ut på jakt efter den ständigt undflyende kungen och finner sig i ett alltmer surrealistiskt landskap.  På sin väg in i det okända tvingas Clarence befria sig från den ena efter den andra av sina fördomar och villfarelser, tills han naken och förvirrad säljs som slav och hamnar vid kungens hov i det inre av Afrikas djungler. Konungen visar sig vara en svart yngling omgiven av en märklig strålglans. Förnedrad och utblottad tvingas Clarence krypa i stoftet inför denne oförstörde, unge monark, som lyfter upp honom och trycker den vite mannen till sitt bröst. Clarence kan höra hur Afrikas Hjärta bultar därinne.

Givetvis har Camara Laye läst Kafka, Bibeln och Joseph Conrad. Clarence är likt K i Kafkas romaner en sökare, men till skillnad från K kommer Clarence fram till målet för sin strävan, sina rötter i den livgivande, afrikanska mullen, den som alla vi människor är komna ur. Camara Laye gav Mörkrets hjärta en afrikansk blick, utan att nämna boken tycktes han vända dess budskap – som kan tolkas som att det ociviliserade Afrika bryter ner de västerlänningar som tränger in i kontinenten och pådyvlar dess invånare sin ”civilisation”. Likt elfenbenshandlaren Kurtz förlorar kolonisatörerna den upplysta och anständiga kultur som de under århundraden har låtit sig präglas av. Även om deras ”utvecklingsnivå” till en början ger västerlänningarna ett övertag gentemot de koloniserade folken leder denna överlägsenhet till att de brutaliseras i den främmande miljön. De blandar sin självgoda högdragenhet och profithunger med de förtryckta folkens ”primitivitet” och blir därigenom långt brutalare än de ”vildar” de behärskar. I Layes roman blir förhållandet det omvända, den vite Clarence förädlas genom sin kontakt med Afrikas ursprunglighet – dess levande hjärta, dess oförfalskade mänsklighet.

Min gode vän Michael, som var min chef på SIDA, hade lockats till Mörkrets Hjärta eftersom den i allmänhet betraktas som ett effektivt angrepp på kolonialism i största allmänhet och i synnerhet mot rovdriften på människor i Leopold den Andres Kongo. Den så kallade Kongofristaten tillhörde mellan 1885 och 1908 den belgiske monarken som hans personliga egendom och under hans styre dödades brutalt mellan 8 och 30 miljoner människor, beroende på vilken befolkningsuppskattning som görs. Med uppenbarar förvåning sa Michael till mig:

- Jag läste nyligen Mörkrets hjärta och blev konfunderad. Boken är ju rasistisk, rakt igenom! Begriper inte varför den hyllats som en roman vars medlidande med kongoleserna ledde till slutet på Leopolds hänsynslösa exploatering av dem.  Huvudpersonen tycks ju betrakta svarta människor som lägre stående varelser.

Michael hade säkert rätt. Antagligen var Conrad inte motståndare mot kolonialism, den borde enligt honom enbart brukas på rätt sätt, inte genom det förtryck som hans hemland Polen utsattes för av ryssarna, eller den mordiska profithunger som motiverade belgarnas närvaro i Kongo. Conrad betraktade sitt adoptivland Storbritannien som en moralens och civilisationens väktare på jorden och opponerade sig inte alls mot det engelska imperiet. Däremot tycks han ha hyst en skräckblandad fascination inför svarta människor, till stor del färgad av sin tids evolutionära rasism.

Michael var långt ifrån den ende som blivit upprörd över romanens uppenbara rasism. Det är lätt att bli illa berörd vid av Conrads beskrivning av Marlows eldare ombord på den flodbåt han styr längs Kongofloden in mot Kurtzs handelsstation:

Att titta på honom var min själ lika uppbyggligt som att se en hund göra sig till spektakel med att gå på bakbenen klädd i byxor och hatt med fjäder […] Han borde ha klappat i händerna och stampat med fötterna på stranden; i stället svettades han här i hårt arbete, träl under främmande trolldom och full av förädlande kunskap. Han var användbar därför att han hade blivit utbildad.

Den nigerianske författaren och universitetsprofessorn Chinua Achebe stämplade i en berömd föreläsning Mörkrets hjärta som en ”kränkande och beklagansvärd bok” och uttryckte sin ledsnad över att en så öppet rasistisk, om än välskriven och mångbottnad, roman lästes med beundran i skolor och på universitet.

Conrad såg och fördömde den onda imperialismens exploatering av människor, men var märkligt omedveten om rasismen som den använde för att vässa sina ståltänder. Offren för det rasistiska förtal som i århundraden tvingats leva med denna omänskliga behandling känner den betydligt djupare än en tillfällig besökare kan förstå, även om denne kommer försedd med en Conrads litterära talang.

Möjligen kan Conrad försvaras genom att han inte döljer rädsla och främlingskap. Marlow riktar skoningslös kritik mot kolonisatörerna och betraktar med ironisk distans deras löjliga uppblåsthet och okänsliga grymhet. Då ångbåten tuffar fram längs djungelstränderna förfäras Marlow av urskogens väldighet och det hämningslösa beteende han tror sig finna bland dess invånare, en värld fullkomligt främmande från allt han förväntat sig:

Jorden var inte vår gamla jord. Vi är förtrogna med ett besegrat vidunder i fjättrar, men vad vi såg där var vidundret i frihet. Det var helt främmande och människorna – nej, människorna var inte främmande. Ni förstår – det var egentligen det värsta av alltsammans – den där misstanken att de inte var så värst främmande. Det gick bara så småningom upp för en. De tjöt och hoppade och snurrade och gjorde hemska grimaser, men det spännande var just tanken att de var människor som vi själva. Tanken på en avlägsen frändskap med all denna lidelse.

Conrad tycks inte förakta kongoleserna. Han känner i det närmaste en frändskap med dem. Lockas av deras ”naturlighet”, deras öppenhet. Den ångande, kvävande djungeln och dess ”vildar” tycks vara mer levande och lockande än ett Bryssel som Conrad kallar ”gravkammarstaden”.  När han beskriver eldaren som en dresserad hund kan det möjligen betyda att Conrad beklagar ”civilisationens” förödande inverkan på frigjorda känslor. Västerlänningens förmätna fördömande av andra folkgrupper:

Den som är utan förstånd gapar och ryser, men en helgjuten människa förstår och kan se på utan att blinka. Fast då måste hon vara lika oförfalskat mänsklig som de där på stranden. Hon måste möta det äkta hos dem, med sin egen inneboende styrka. Principer är inget att komma med  - löst gods, utanverk, granna klutar som skulle flyga av vid första rejäla omskakning.

Marlow, Conrads berättare, är uppenbarligen en personifikation av hans egna erfarenheter som skeppare i de förtryckande belgarnas tjänst. Likt Conrad, som i Kongo blivit illa behandlad och svårt sjuk, känner sig Marlow fjärmad från allt:

Vi hade ingen möjlighet att förstå; vi gled förbi som spöken, undranden och i själ och hjärta ganska förfärade som väl vanligt folk skulle bli inför ett utbrott av hänryckning på ett dårhus. Vi kunde ingenting förstå, därför att vi hade kommit för lång väg och ingenting mindes …

Själv var jag tämligen förbryllad då jag för några år sedan tillbringade en tid i Kinshasa. De väldiga slumområdena, lervägarna, de obegripligt nerslitna regeringsbyggnaderna, trafikstockningarna, de tungt beväpnade vakterna och militärerna som bad om eller krävde pengar. Folk överallt, utom under de mörka kvällarna i diplomatkvarteret, de vänliga människorna. En ständig oro som ensam vit i detta myller, fast mina kongolesiska värdar följde mig överallt och gjorde sitt bästa för att jag skulle känna mig trygg, ha det trevligt i deras sällskap och få ett bra intryck av deras stad. Den kongolesiska rumban, dansandet på kvällarna, fattigdomen och kaoset. Inflygningen över obanade djungler, utan vägar, men med byar omgivna av tät grönska vid ständerna av bruna flodarmar och givetvis den väldiga, sävligt framglidande Kongofloden vid vars strand Kinshasa låg. Allt detta måste ha varit ännu märkligare på Conrads tid, då hans ångbåt tuffade fram mellan strandbankar, väldiga trästockar, flodhästar och krokodiler:

Träd, träd, miljoner träd, massiva, kolossala, skyhöga; och vid dess fot kröp den lilla svarta ångbåten lik en långsam skalbagge som kryper på golvet i en hög pelargång.

Misären i de små kolonialsamhällena, där våldet och rovdriften låg i öppen dager, människor misshandlades och utnyttjades tills det enbart återstod svältande spillror efter dem:

De var inte fiender, de var inte brottslingar, de var ingenting längre som hörde jorden till, ingenting annat än svarta skuggor av sjukdom och svält som vilade i ett virrvarr av det gröna dunklet. Ditsläpade från alla kustens skrymslen, allt enligt fullt lagliga anställningskontrakt, bortkomna i en ovan miljö med främmande kost, sjuknade de, förlorade arbetsförmågan […] Jag började urskilja de glimmande ögonvitorna under träden. När jag råkade se ned uppräckte jag ett ansikte helt nära min hand. Det svarta benranglet låg utsträckt med ena axeln mot ett träd, ögonlocken lyftes långsamt och de insjunkna ögonen såg upp mot mig, stora och tomma med liksom ett blint, vitt fladder längst in som sakta dog bort.

Genusforskningen har granskat ”äventyrsberättelser” som Conrads roman, Stanleys skildringar av sina expeditioner och i än högre grad H. Rider Haggards och Edgar Rice Burroughs rafflande, manligt dominerade berättelser om hur vita män tränger sig genom farofyllda djungler och finner bortglömda riken i Afrikas inre. Det rör sig uppenbarligen om maskulina fantasier om ett feminiserat Afrika, utsträckt likt en kvinnokropp väntande på att vita män skall tränga in i henne, tämja och plundra henne. Rasistiska och misogyna stereotyper härjar fritt i skildringar av nakna, svarta kvinnor och en otämjd vildmark, “frodig, fruktbar och mystisk”.

Är detta sökande typiskt manligt? Förvuxna, testosteronstinna unghannar som ger sig ut på äventyr, in i det okända, alltmedan kvinnor är mer praktiska, rör sig kring hem och barn och med psykologisk skarpsyn skildrar vardagsproblem. Antagligen en generalisering. Vem som helst kan osökt räkna upp en rad äventyrliga damer som gett sig ut på vad engelskan betecknar som the quest, sökandet.

Läste en tankeväckande bok av Elaine Showalter, Sexual Anarchy, där hon påpekade att flera manliga författare vid slutet av 1800-talet kände sig hotade av den växande skaran av författande och läsande kvinnor. I USA skrevs vid den tiden tre fjärdedelar av alla publicerade romaner av kvinnor. I rök- och whiskeyindränkta herrklubbar och officersmässar på ömse sidor om Atlanten fruktade självdeklarerade kraftkarlar att ”manliga” dygder var på reträtt från litteraturen. Utgjorde inte feminiseringen av det skrivna ordet en fara för uppväxande ynglingar? Pojklitteraturen fick ett rejält uppsving och yttrade sig i virilt, manligt äventyrssökande i böcker av Robert Louis Stevenson, Rudyard Kipling, Conan Doyle, G.A, Henty och H. Rider Haggard, samtliga bland mina favoritförfattare under slukaråldern. Inte minst Mörkrets Hjärta var skriven för män och publicerades som följetong i Blackwood´s Magazine. Conrad konstaterade förnöjd:

Där var man i anständigt sällskap. Och hade en utmärkt läsekrets. Det finns inte en enda klubb och mäss eller krigsfartyg i de brittiska farvattnen och besittningarna som inte har sin kopia av Maga [det populära namnet på Blackwood's Magazine].

Vad handlar egentligen Mörkrets hjärta om? Hur speglar den författarens åsikter, han eventuella budskap? Den amerikanske litteraturkritikern Harold Bloom skrev att Mörkrets hjärta har analyserats mer än något annat enskilt, litterärt arbete, något som beror på Conrads "unika benägenhet för tvetydighet”. En läsare av välskrivna ”sökande” romaner, likt Conrads Mörkrets hjärta eller Kafkas Slottet, finner en mängd ledtrådar till hur världen kan te sig och betraktas. Stigar som löper åt olika håll – in i världen, eller in i läsaren. Tanken på Mörkrets hjärta förde mig till en av de verkligt stora ”sökarromanerna”, som även den berättas av en annan person än författaren, en sjöfarare som minns ett fatalt ungdomsäventyr och en livsavgörande erfarenhet som han antagligen delar med författaren. Centralt i bägge romanerna är ett fartyg i en främmande machovärld och med en blandning av mystik, realism och alienation borrar sig de båda romanerna ner i den mänskliga existensen, i galenskap, naturens mysterium och vår plats på jorden – Herman Melvilles mäktiga, märkliga Moby Dick eller valen.

Jag såg nyligen John Houstons filmatisering från 1954 med Gregory Peck i rollen som den galne kapten Ahab, som i ohämmad hämndlystnad över världshaven förföljer den enorma, vita kaskelott som slukat hans ena ben och skadat hans inre. Det har sagts att Peck var malplacerad i rollen som Ahab, men jag tyckte att han var imponerande och för att kolla mina positiva intryck av filmen läste jag om romanen, som jag senast läste då jag var tolv år (det står nämligen i den att jag fick den av min far då).

Jag fann nu att Moby Dick går att läsa som en tämligen rak äventyrsberättelse och att de mer än sexhundra sidorna lätt kan kortas ner med två tredjedelar, utan att något av det dramatiska förloppet och de virtuost beskrivna episoderna blir lidande. När jag nu läser romanen begriper jag dock inte hur tolvåringen med sådan lätthet kunde ta sig igenom filosofiska och naturvetenskapliga betraktelser, skrivna på ett språk som alluderar till Shakespeare, Milton och Bibeln. I den åldern skumläste jag ingenting, utan sjönk djupt in böckerna. Nu kan jag inte begripa hur jag bar mig åt, det kan inte vara mycket jag fattade.

Att jag fick romanen berodde säkert på att Far visste att jag, antagligen genom min morfars inflytande, var fascinerad av saltstänkta sjöskildringar och stora segelfartyg. Och vilket barn är inte betaget av  valarna och de mörka havsdjupens hemligheter? Redan som liten upprördes jag av den blodiga valslakten. Under februariloven visades i Parkskolans aula, med dess nödtorftigt fördragna gardiner och rasslande projektor, olika natur- och sagofilmer. Jag minns Arne Sucksdorffs Det stora äventyret, men alldeles speciellt en färgfilm om norsk valjakt, med harpunkanoner och väldiga, flytande valkokerier på vilka de blodiga valkropparna vinschades upp. Blod överallt, i havet och på de slippriga fartygsdäcken. Det var som under en skräckfilm att tvingas se dessa väldiga, stillsamma djur hjälplöst bli harpunerade så att blodet slungades högt upp i skyn, för att deras kroppar sedan skulle slaktas och styckas, allt till ackompanjemang av en torrt berättande speakerröst.

Många år senare tog jag min då elvaåriga dotter till The American Museum of Natrural History i New York och vi blev båda tagna av den kolossala blåval som hängde över våra huvuden i en av salarna, men Janna fick sömnlösa nätter av att ha konfronterats med ett diorama som framställde hur en kaskelott i en djuphavsgravs svarta mörker kämpade med en jättebläckfisk. Jag måste ha varit yngre än henne då jag såg skelettet av en blåval som något tivolisällskap ställt ut på Stortorget i Hässleholm. Jag mindes det då jag förra året vid stranden av det Karibiska havet läste Lázló Krasznahorkais besynnerliga roman Motståndets melankoli, som skildrar hur utställandet av en jätteval i en liten ungersk stad orsakar upplopp, förföljelser och maktmissbruk. På bokens omslag fanns en bild av en knölval och när jag lyfte blicken kunde jag föreställa mig hur flockar med sådana valar rörde sig under havsytan långt ut vid horisonten.

Varje år, mellan december och april, samlas tusentals knölvalar i de varma vattnen vid de amerikanska atlantkusterna. Efter att ha färdats från ishaven kring Island, Grönland och Kanada. Flera söker sig ftill Samanábukten i Dominikanska Republiken. I småbåtar kan man då kretsa kring de ofantliga, men märkligt fredliga havsdjuren och även genom sonder, som sänkts ner i vattnet, lyssna till hur de samtalar med varandra. Emellanåt kastar sig en och annan val högt upp i luften, men alltid på behörigt avstånd från båtarna, något som inte hindrar att de även kan närma sig och höja sina havsanemonbevuxna nosar alldeles bredvid båtrelingarna. Min fru, som annars inte tycker om att färdas i båt över djupa vatten, beskrev det trygga lugn som infinner sig i valarnas mäktiga närvaro. Hon och mina döttrar har upplevt det två gånger, men själv har jag aldrig varit med om något sådant. Min enda erfarenhet av havsdäggdjur var då ett stim delfiner på nära håll följde en liten motorbåt som tog mig till staden Livingston i Guatemala, en oförglömlig upplevelse, men säkerligen inte lika mäktig som den att färdas tillsammans med valarna i Samanábukten.

I sin bok Kaskelotten skriver Frank T. Bullen om knölvalarnas omsorg om sina kalvar, som valungarna kallas. Han är med om att harpunera en valhona utanför Vänskapsöarna i Stilla Havet:

Men valen höll sig så stilla som om den hade varit fullkomligt oberörd. Tätt intill dess sida låg en unge, säkert inte med än fem dagar gammal, som då och då sände sin lilla barnsliga blåsning omkring en halv meter upp i luften. En lång, vingliknande fena var svept kring dess lilla kropp och höll den tätt intill det väldiga bröstet på den ömma modern vars enda omsorg tycktes vara att skydda sin unge utan att bry sig om sin egen smärta och fara. […] medan ungen gjorde små, hjälplösa försök att komma loss från fenan som höll fast den, rörde sig modern knappast från stället fastän blodet strömmade från ett dussin sår. En gång då en spjutstöt trängde djupt in i hennes vitala delar lyfte hon den väldiga stjärten högt i vädret i en tydligen ofrivillig reaktion av smärta, men till och med i denna svåra vånda tycktes hon komma ihåg att det kunde vara farligt för ungen och lade ner sitt fruktansvärda vapen i vattnet, så mjukt som om det varit en fjäder. Så dog hon fullkomligt stilla utan att ens vrida sig eller göra det minsta kast. Hon höll ungen intill sig tills hennes sista livsgnista hade slocknat, och då dödades den med en enda spjutstöt.

Likt flera andra samtida skildrare av valjakten hyser Bullen respekt för valarna, speciellt kaskelotterna, de stora tandvalar som till skillnad från andra valar ofta gick till anfall mot sina plågoandar. Bullens bok skildrar flera episka strider mot kaskelotter och den stora fara som valjägarna utsatte sig för då de i små båtar, ensamma på oändliga oceaner, harpunerade desperata jättedjur. Trots skildringarna av krossade båtar, adrenalinstinna jakter och aggressiva kaskelotthannar, går det inte att undgå att uppröras av den blodiga valslakten, speciellt när Bullen beskriver hur de först försökte döda valkalvarna för att därigenom locka till sig deras oroliga mödrar och sedan harpunera dem så att de väldiga hannarna skulle simma upp till försvar av sina sårade honor.

Bullens bok, som publicerades 1898 men skildrar författarens upplevelser tjugo år tidigare, hyllades av Rudyard Kipling: ”den är oerhörd – det finns inget annat ord. Jag har aldrig läst en liknande skildring av havsdjupens under och mysterier”. Jag är böjd att hålla med. Genom sitt enkla språk och frimodiga berättarstil är Kaskelotten en av de bästa havsskildringar jag läst. Den är också en mognadsroman som beskriver hur den föräldralöse, totalt utblottade Bullen konfronteras med den brutala regimen, det tunga, farliga arbetet och instängdheten på valfångstfartyg som mellan två och tre år seglade över samtliga världshav på jakt efter kaskelotter. Bullen vänjer sig vid den råa tillvaron och befordras till styrman.

I början av förra seklet blev Kaskelotten obligatorisk läsning i flera amerikanska skolor och den överenergiske president Theodore Roosevelt rekommenderade boken som utmärkt läsning för att fostra pojkar till män. ”Valmännen” blev till förebilder för viril manlighet och en symbol för den unga, profitinriktade nationen. Till en början var valfångst en ytterst lukrativ verksamhet, den rena valoljan var ett överlägset smörjmedel och lampbränsle, medan mysk och ambra eftertraktades av parfymindustrin. Den praktiska, livsnära uppfinningsrikedomen som präglade så gott som allt i samband med valjakten, kombinerad med det fysiskt ansträngande arbetet som innebar att matroser och befäl inte enbart måste vara experter på att sköta stora fullriggare, utan även utsätta sig för den livsfarliga valjakten och det hårda arbetet med att slakta de väldiga djuren för ta tillvara den dyrbara olja och ambra som utvanns från dem, gjorde dem till proletära mönsterarbetare. Redan 1834 hade författaren Joseph C. Hart hyllat valmännen som a bold and hardy race of men, ”en djärv och härdig art av män”.

Skildringar av det hårda livet till sjöss passade som hand i handske till det ideal av maskulint handfasta äventyrsberättelser som uppskattades livligt vid tiden före det Fösta Världskriget. Här fanns en hårdför machotillvaro med manliga kollektiv som svetsats samma genom livsfara och hårt arbete. Sjölivet skildrades frigjort från djuppsykologiserande och baserades på robust erfarenhet. Antagligen har dess saltstänkta skildringar haft stor betydelse för en del av den moderna litteraturen. Inte för inte uppskattade Hemingway livligt böcker om valfångst och Faulkners Björnen i hans novellsamling Go Down Moses, kan läsas som en Moby Dick förflyttad till Amerikas vildmarker.

Walt Whitman har i en dikt, En sång om glädjeämnen som ingår i hans mäktiga Strån av gräs, skildrat valfångstens upphetsande inverkan på dess utövare, inte olikt den entusiasm som Hemingway visade tjurfäktningar:

Och valjägarens glädje! Å, jag seglar åter längs min gamla färdväg!

Under mig fartygets krängningar, Atlantens bris

viner.

Åter hör jag ropet från mastens krön,

Där — blåser hon!

Jag kastar mig upp riggen för att med de andra upptäcka valen —

så klättrar vi ner, vilda av upphetsning.

Störtar ned i båten, vi ror mot vårt byte.

Vi närmar oss taktfast och tyst, jag ser den bergiga massan,

slött solande sig.

Jag ser harpuneraren resa sig, ser vapnet flyga från hans

kraftiga arm;

O, snabbt ut igen, långt ut i havet efter den skadade valen, som

simmande i lovart släpar oss efter sig,

Åter ser jag honom stiga upp för att andas, åter ror vi upp.

Jag ser lansen drivas in i hans flank, pressad djupt in vrids

den runt i såret.

Återigen backar vi, jag ser honom lugna sig, hastigt lämnar livet

honom.

Då han reser sig sprutar han blod, jag ser honom simma i allt tätare cirklar,

vattnet kokar kring oss, jag ser honom dö,

Ett sista krampaktigt språng i cirkelns mitt innan

han faller platt och blir stilla i det blodiga skummet.

 

 

Men allt var inte samma upphetsande dramatik under valfångarnas vardagar. Vecka efter vecka kunde de segla över väldiga havsytor utan att sikta något byte, eller ligga sysslolösa i bedövande stiltje, lidande av törst och skörbjugg. Den gemensamma, fönsterlösa manskapsruffen ”för om masten” stank av svett, mögel, fukt och instängdhet, ”en regnbågsfärgad ljusgård kring lampan visade hur dålig luften var”. Här sov matroserna i skift medan de väntade på att bli kallade upp till sina tvåtimmars nattpass. Under stormarna sipprade eller forsade vattnet in under däck, blandade sig med spyorna, alltmedan manskapet kallades upp i riggen för att fastklamrade vid tackel och tåg bärga och beslå seglen. Annars kunde nätterna ägnas åt att flå valarna från sitt feta späck, som kokades på däck i väldiga grytor och lagrades i tunnor, något som måste ske i stor hast eftersom hajstim kalasade på valkadavren som surrats fast längs skeppssidorna. Stanken var tät och valfettet sipprade in överallt där det gödde kackerlackor, löss och loppor, som tycktes försvinna vid kyliga breddgrader, då matroserna istället led av den bitande fukten och kylan. Fast ohyran gick endast i dvala för att åter krylla överallt så fort man seglade in i tropikvärmen. Råttorna tog skeppskatterna hand om. Renlighet var av yttersta vikt på fångstfartygen och de skrubbades och skurades för jämnan. Det gällde också att hålla männen igång, leda och instängdhet kunde annars leda till slagsmål och myteri.

 

 

Tillsammans med smuts, svårigheter och faror, led de amerikanska valfångstmännen under en fast organiserad och förtryckande hierarki, som ödelade deras självständighet. Tyranniet var nödvändigt för disciplinen; seglandet, fångsten och slakten av valar krävde att samtliga sjömäns och deras befäls ansträngningar samordnades in i minsta detalj. Varje protest och avvikande beteende slogs ner med stenhård skoningslöshet.

Inte undra på att många söderhavsbor blev lidande då dessa förnedrade och hårt hållna män släpptes loss på deras öar. Melville skriver i sin självbiografiska roman Typee hur valmän utsatte polynesiska kvinnor för varje form ”av misshandel och utsvävningar”. Samtidigt smiddes på skeppen starka vänskapsband mellan männen. Långa perioder av lugn och stiltje gjorde att flera av dem kunde ägna sig åt läsning, dagboksskrivande och olika former av hantverk, varav bensnideri och så kallad scrimshawing, d.v.s. etsande på valtänder, var populära sysselsättningar. Melville berättar på sitt originella sätt hur valar genom tiderna framställts fullständigt felaktigt av olika konstnärer, främst för att dessa djur sällan kunde studeras på plats, eller i havsdjupen, utan mest som ilandflutna kadaver. Men genom att skildra hur en amputerad tiggare i London bjuder ut kaskelottänder på vilka han etsat in detaljrika skildringar av valjakter kan Melville visa hur skickligare och trovärdigare enkla, knappt utbildade män kunde vara än uppburna konstnärer och akademiker.

Moby Dick är en fantastisk roman, sprungen ur valfångstens brutala och samtidigt märkligt romantiska värld. Skeppet Pequod med sin besättning av hårt arbetande män från världens alla hörn under befäl av den besatte Kapten Ahab, som vet att spela på deras instängda passioner och rädsla, blir en sinnebild av ett USA på färd mot en avlägsen, ständigt bortglidande framtid, där rikedom och pengar skall lösa allt, precis som det tran, spermacetiolja och ambra som samlas i Pequods lastrum skulle omsättas till guld i Nantuckets hamn – något som aldrig sker.

Pequods valjagande skepp är som pionjärernas täckta vagnar som sökte sig västerut på jakt efter nytt land och guld, medan bisonoxar och urinvånare slaktades längs deras väg. Järnvägar drogs, väldiga städer byggdes upp, gruvor grävdes, förmögenheter hopades. Alltmedan människor från hela världen drogs till Det Nya Landet, slogs med varandra och tvingade med sig förslavade människor från andra sidan havet. Många amerikaner var fångna i en dröm om en bättre värld bortom horisonten, inneslutna av sina egna förvrängda idéer och förhoppningar. Samtidigt som de inom sin nation skapat en värld av demokrati och hyllandet av personlig frihet, förblev likväl flertalet inneslutna i en myt om sin egna, unika förträfflighet.

Både Moby Dick och Kaskelottens författare tycks befriade från fördomar. De har genom sin täta samvaro med människor från de mest skilda kulturer och hörn av världen lärt sig bedöma dem utifrån deras uppträdande, ärlighet och vänskap, något som gjort ”kultur” och ”religion” till ovidkommande abstraktioner. Denna humanistiska fördomsfrihet framstår ofta som förbluffande hos Melville, som skrev sin mäktiga roman 1850. Hans tolerans och klarsyn genomsyrar också mycket annat som han skrivit. Tidigt läste jag hans noveller och speciellt hans Ungkarlarnas paradis och flickornas helvete som kontrasterar en matorgie på en herrklubb i London med det förödande fabriksarbetet som bryter ner kvinnorna i en amerikansk avkrok, är mästerlig och förebådar insikten om den hänsynslösa rovdrift och det förakt som kvinnor uthärdat genom årtusenden och som först började bli ordentligt uppmärksammat under det förra seklet. Tidigt förstod Melville hur kvinnors livscykel, deras fysiska välbefinnande, hindrades av slaveriet under maskinkultur och manschauvinism. Hur profithungern hindrar kvinnor från att leva ett liv som fria, självständiga människor. Insikter som inte hindrade Melville från att misshandla sin egen hustru. 

Jag förvånas över att denna och andra noveller av Melville, som förebådar Kafka med femtio år, inte har uppmärksammats mer, alltmedan varje punkt och komma i hans Moby Dick har kommenterats och tolkats. Fast det fram till sekelskiftet i stort sett var tyst om den stora romanen och Melville i allmänhet var bortglömd eller betraktades som en misslyckad författare, en parentes inom amerikansk litteraturhistoria, enbart för att till slut likt en titanisk Moby Dick stiga upp ur djupen.

Som hos Kafka är Melvilles skildring av livet på ett valfångstfartyg realistisk och påtaglig, men samtidigt bräddfylld av egendomlig, mångtolkningsbar symbolism. Han kan oväntat fördjupa sig i uppslagsboksliknande beskrivningar, bryta ut i högromantiska naturskildringar, eller andlöst beskriva ett rafflande händelseförlopp och hela tiden hålla läsaren fast på sitt fartyg, ungefär som då du hamnat i Kafkas kontorsgångar och trånga rum, eller tillsammans med en febrig Raskolnikov irrar runt på Petersburgs frusna gator. I all sin otymplighet är och förblir Moby Dick den stora amerikanska romanen. The Quest framför alla andra. Precis som USAs styresmän ofta tror att om man för krig mot en Stalin, en Hitler, en Bin Laden eller en Abu Bakr al-Baghdadi och slutligen lyckas döda dem så löses därmed USAs och världens alla problem. Strid och kamp är den optimala lösningen, trots att vi liksom den fångna besättningen på Pequod och deras besatte kapten inte inser att jakten på och kampen mot Den Vita Valen inte är något annat än en utdragen strid med oss själva och den mäktiga, obegränsade natur som omger oss. En kamp som kan leda till allas vår undergång.

Samtidigt som jag med stigande fascination läser Moby Dick såg jag filmen Charlie Wilson's War om den vilt festande, kokainsniffande kvinnocharmören och kongressmannen Charles Wilson som plötsligt blir gripen av afghanernas kamp mot det sovjetiska imperiet och lyckas se till att CIAs fonder för hemliga vapeninköp mångdubblas och att de afghanska mujahaddin förses med högeffektiva FIM-92 Stingers som slår ut det sovjetiska flygvapnet i Afghanistan, får den tidigare obesegrade Röda Armén på flykt och därmed åstadkommer Sovjetunionens fall.

Jag läste mer om detta och det tycks faktiskt som Charles Wilson insats har haft en avgörande betydelse inte enbart på Sovjetunionens fall, men också för allt det elände som sedan följde och nu skördas som Aleppos helvete och Västs skräck för terrorister och invandrare. Besattheten hos en Kapten Ahab ledde alltså hos en Charlie Wilson till det vansinne världen nu finner sig i. Jag ryser och tänker på Donald Trump, Sverigedemokrater och många andra.

Fast jag vill ha sagt att Charlie Wilson trots allt tycks framstå som en anständig man. Han såg afghanernas lidande under den sovjetiska övermakten och hjälpte dem att befria sig själva, Han insåg också faran i att beväpna mujahaddin och styrkan i filmen och den bok den bygger på, ligger i att den hamrar in budskapet att en enskild människas engagemang kan får oerhörda konsekvenser, men också, som Charlie Wilson så riktigt påpekade – det räckte inte med att vinna kriget, freden måste också vinnas. Till slut strömmade biljoner dollar in till kriget i Afghanistan (slutsumman beräknas till mellan fyra och sex biljoner USD), men då Wilson efter freden bad om några miljoner dollar till skolor och utbildning, med hopp om att insatserna efterhand, liksom tidigare, skulle kunna ökas och Afghanistan dras upp ur det elände som följt med kriget, då blev det stopp på penningflödet. Att bygga och säkra fred är tydligen betydligt svårare än att föra krig. Pengar till allas vårt bästa är svårare att uppbringa än de som går till profithunger och vapenexport, det enda bistånd som verkligen är effektivt.

Enorma ansträngningar lades ner på att slakta valarna så länge deras olja var värdefull. De väldiga, stillsamma djuren jagades hänsynslöst till utrotningens gräns. Melville lät Moby Dick undkomma, men i verkligheten blev hans förbild, den väldiga Mocha Dick, slaktad. Jakten tog slut – vad återstod?

Kommer Trump att vinna det amerikanska valet? Kommer jakten på terrorister att ta slut? Kommer Al Baghdadi att dödas? Blir det fred på jorden? The Quest goes on.

Achebe, Chinua (1977) "An Image of Africa: Racism in Conrad's 'Heart of Darkness'" i Kimbrough, Robert (ed.) (1988) Heart of Darkness, An Authoritative Text, Background and Sources Criticism. London: W. W Norton. Bullen, Frank T. (1958) Kaskelotten: Jorden runt efter spermacetivalar. Stockholm: Natur och Kultur. Cohat, Yves (1993) Valarnas liv och död. Stockholm: Berghs förlag. Conrad, Joseph (1960) Mörkrets hjärta. Stockholm: Prisma. Crile, George (2004) Charlie Wilson's War: the Extraordinary Story on the Largest Covert Operation in History. New York: Grove Press. Laye, Camara (1965) The Radiance of the King. Glasgow: Harper/Collins. Melville, Herman (1963) Moby Dick eller den vita valen. Stockholm: Prisma. Melville, Herman (1965) Billy Budd och andra berättelser. Malmö: Tema. Schell, Jennifer (2013) "A Bold and Hardy Race of Men": The Lives and Literature of American Whalemen.  Amherst: University of Massachusetts Press. Showalter, Elaine (1990) Sexual Anarchy: Gender and Culture at the Fin de Siècle. London: Penguin. Whitman, Walt (1961) Leaves of Grass: The first (1855) edition. Harmondsworth: Penguin Classics. 

BLOG LIST

Emellanåt oroar jag mig för dålig kondition och tilltagande fetma. Håller jag på att passera en åldersgräns, utan att märka det? Snart får jag svårt för att böja mig ner, det kommer att kosta på att stiga upp ur fåtöljen, dagarna svinner bort. Jag blir andfådd i trappor, huden skrynklas, håret...
My parents told me that I did not speak until I was more than three years old. This sounds somewhat strange to me, though considering that their children's development is close to heart of most parents, they were probably right. After opening my mouth for the first time to express comprehensible...
Mina föräldrar har berättat att jag inte talade förrän jag var mer än tre år. För mig låter det underligt, men med tanke på att deras barns utveckling står i centrum för de flesta goda föräldrar, så hade de säkert rätt. Märkligt är det dock, eftersom jag efter att ha öppnat munnen för att formulera...
My first regular summer job was at the peatbog in Hästveda. The bog is situated a few miles north of my hometown Hässleholm and early in the morning I went there alone on my second-hand moped. Most of my comrades had bought mopeds of the Austrian brand Puch. The toughest among them had trimmed...
Mitt första sommarjobb var på torvmossen i Hästveda. Mossen ligger några mil norr om Hässleholm och tidigt på morgonen åkte jag ensam dit på min begagnade moped. De flesta av mina kamrater hade skaffat mopeder av märket Puch. De tuffaste bland dem hade trimmat sina mopeder så att de skulle gå...
One evening in Prague, mid-March, darkness had just fallen over the city. I was on my way to the National Gallery while assuming I had ended up on the wrong tram. It travelled through streets I could not recognize. However, occasionally we passed workers who apparently were welding the tracks and I...
En kväll i Prag, mitten av mars och mörkret hade fallit. Jag var på väg till Nationalgalleriet men trodde först att jag hamnat på fel spårvagn. Den slingrade sig fram genom gator längs vilka den inte borde färdas. Men eftersom vi allt som oftast passerade svetsande män sysselsatta med någon slags...
Being in a gloomy mood I looked through a file with some photographs I took one evening in Rome, some months ago. I had forgotten about them, though the solitary feeling they provided harmonizes well with the grey and rainy dusk lingering outside my window here in Hässleholm.  I began taking...
Sometime ago, as we often do, I was with an old friend discussing the world problems, not the least we lamented the latest idiocies of US President Elect Donald J. Trump. It is hard to imagine that millions of people are still supporting an ego-tripped narcissist, whose inflated mediocrity and...
För en tid sedan samtalade jag med en vän, som så ofta förr, om världsproblemen, inte minst om tönten Trump. Hur är det möjligt att miljontals människor fortfarande kan stödja en egotrippad narcissist vars uppblåsta dårskap och tunnelseende utgör ett allvarligt hot mot hela vår värld? Givetvis...
Items: 1 - 10 of 180
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com