DET STORA I DET LILLA: Hur Andra Världskriget började i Hässleholm

10/04/2017 11:04

Emellanåt oroar jag mig för dålig kondition och tilltagande fetma. Håller jag på att passera en åldersgräns, utan att märka det? Snart får jag svårt för att böja mig ner, det kommer att kosta på att stiga upp ur fåtöljen, dagarna svinner bort. Jag blir andfådd i trappor, huden skrynklas, håret faller. Det mörknar över stigen. I jakt på min ungdom tog jag i förrgår en cykeltur genom skogen. Cyklade norrut, längs mer eller mindre igenvuxna skogsvägar och knaggliga stigar.

Hösten är på väg, då regnet upphört doftar det friskt från mossa och svamp. Myggor och flugor besvärar inte längre. De flesta fåglar har tystnat, bortsett från ett och annat varningsläte. Medan deras himmelsplogar drar fram över en jämnvit sky ropar flyttfåglar till sina medresenärer. För några dagar cirklade en flock tranor högt över oss. De samlade sig för att i en v-formad fylking under skorrande trumpetsignaler inleda sin färd mot Extramaduras sanka slättmarker.

Under de senaste veckornas ensamhet efter min mors död har jag allt oftare mött död och förgängelse. I skogen fann jag den ena övergivna ladan efter den andra. Under infallna tak, bakom gistna dörrar och väggar med flagnande rappning, var de fyllda med allsköns skräp; mjölkkannor, nerrostade redskap och maskiner, odugliga kylskåp och spisar, bilmotorer, rostiga rör och ruttna brädor. Jag undrade vilket år, vilken dag någon burit in en förbrukad gräsklippare eller lastat av en hög brädor för att de skulle bli liggande där de låg, år ut och år in, långt efter det att ägaren dött och ingen sökte dem.

Ett par övergivna torp hade sönderfallna spisar. Sängar och fåtöljer i vilka generationer av skogsmöss och andra djur haft sin boplats. När lämnade de sista värkbrutna åldringarna sina hus? Torpen låg bland gärdsgårdar som generationer av fattigbönder med ryggknäckande möda staplat upp längs fält och hagar, nu var de övervuxna med sly och skog. Ingen köpte husen, marken lades till någon grannes eller bolags marker. 

Och här hade de levt. Varje meter jag färdades över hade varit någon välbekant. Någon hade varit ett med träden, backarna och träsken.  Mindes några rader ur Theodor Thufvessons dikt om en gammal gård:

Här bodde de gamle, här gled deras liv
i tid för längesen gången.

Kom ut ur skogen och cyklade över ängar och ekdungar, med betande hästar och kor. Såg en välskött gård med en vacker furstukvist. Tyckte huset påminde om Värpatorpet som jag nyligen sett på ett gammalt fotografi. Stannade och tog ett kort medan ägaren dök upp, givetvis nyfiken på vem jag kunde vara. Han hette Erling och kunde vara ett tiotal år äldre än jag. Snart dök även hans fru, Vera, upp. Nej, det var inte Värpatorpet, det låg längre in i skogen, ett par kilometer högre upp, på andra sidan hagarna.

Erling var född på gården. Han mindes sin farfar, som någon gång på 1920-talet återvänt från Amerika och som äldste son på gården övertagit fädernearvet. Nej, Erlings farfar hade inte haft det bra där borta. I flera år hade han farit illa och haft dåligt med pengar. Men, vid fädernegården fanns ängsmarker och en hel del skog. Erlings far och  fadfar hade levt på vad gården gav, men för honom hade det inte varit tillräckligt för att försörja familjen, så Erling hade öppnat åkerirörelse och efterhand gjort sig av med korna och arrenderat ut betesmarkerna till granngårdarna. Nu kunde han dock inte klaga, huset var bra, trakten vacker och han och hans Vera klarade sig bra.

- Såg du grannfälten? Ståtliga, inte sant. Och den stora dammen som har en flera meter hög vattenstråle installerad.

Det var hustrun till Erlings gode vän och granne som vunnit tolv miljoner på lotteri.

- Tänk att sådant är möjligt! Det är en glädje att få uppleva hur en granne får det bra, haft en sådan tur och gjort bra saker med pengarna.

Jag följde Erlings instruktioner och cyklade vidare norrut. Värpatorpet låg avsides, mittemot ett stort kalhygge. Eftersom jag inte kände igen den röda längan cyklade jag flera gånger förbi den. På det fotografi jag tidigare sett, taget vid slutet av artonhundratalet, var huset vitt och hade en utsirad furstukvist. 

Det röda huset som jag flera gånger passerat var dock, förutom det övergivna och förfallna Fasatorpet ett par hundra meter längre bort, det enda som låg längs den delvis igenvuxna skogsvägen. Jag klev därför av cykeln och gick in i snårskogen bakom huset och fann att dess utsirade furstukvist låg inåt gården, vid en tämligen nyklippt gräsmatta.

Det var välsnickrad byggnad. Erling hade berättat att det numera ägdes av en dansk familj, men som så ofta är fallet med sommarhus då ägarnas barn vuxit upp, de själva har blivit äldre och bor på annat håll, så uppvisade huset flera tecken på förfall. Snårskogen hade smugit upp vid knutarna, färgen flagnade, stuprännorna rostade och då jag blickade in genom ett fönster såg jag visserligen en ståtlig kakelugn, men också en sliten möblering som vittnade om bättre tider. Det var sådana möbler som efterhand dyker upp i hus man inte längre tillbringar sina vardagar i.

Det var 1880 som det nya Värpatorpet stod klart. Den andra stugan hade legat längre in i skogen. Den hade gistnat och blivit för liten för Per och Malena Perssons växande barnaskara. Timmer forslades från gårdens stora ägor och en stor, gedigen gård uppfördes. Tiderna hade ljusnat för en bondefamilj som likt Perssons ägde skogsmark med moget virke. Perssons hade fått förskottsbetalning på det timmer som skulle levereras till det närliggande Bjärnum, som 1883 fått sin första ångmaskin, som drev ett sågverk och levererade virke till ett framgångsrikt tunnbinderi. 1890 nådde järnvägen Bjärnum och en mängd snickerifabriker etablerades.

Den första större möbeltillverkningen hade påbörjats 1886 då Paul Eliasson anställde tre snickare.  Alfred Baum, som vid 17 års ålder börjat i snickar- och svarvarlära hos Paul Eliasson byggde 1896 sin första verkstadsbyggnad och hade 1903 fler än tjugo anställda, efter det att hans möbler genom järnvägens försorg kunde levereras till resen av landet. De nya möjligheterna till förtjänst på möbeltillverkning lockade 1895 August Pettersson och Karl Persson tillbaka från Amerika och med sitt sparkapital startade de möbelfirman Pettersson & Persson, som till en början hade tio man anställda, men snart expanderade. Karl Gustav Lennström kom som vandrande gesäll till Bjärnum 1903 och fick anställning vid Pettersson & Perssons Möbelfabrik. Han blev snart egen företagare och etablerade 1912 en verkstad som lockade ett stort antal vandrande gesäller. På våren 1901 byggde bröderna Ernst, Emil och Per Troedsson en möbelfabrik som kort därefter hade 50 anställda. 1904 kom C. A. Hallendorf som vandrande gesäll till Bjärnum och fick anställning på Bröderna Troedssons Träförädlingsfabrik. Han gifte sig med en förmögen arvtagerska, Augusta Olsson, och kunde därmed 1911 bygga en egen möbelfabrik. Hallendorf sålde 1914 sin fabrik till AB Amerikanska Kontorsmöbelfabriken.  År 1904 startade Gottfrid Nilsson och Johan Bengtsson en möbelsnickeriverksamhet under namnet Nilsson & Bengtsson. August Persson som kommit till Bjärnum 1899 och då fått anställning på Bröderna Troedssons Träförädlingsfabrik startade 1914 egen möbeltillverkning. Hans fabrik blev den första i Bjärnum med elektrisk kraft.

Kort sagt, vid förra seklets början samlades ett betydande antal lönearbetare i Bjärnum. Vandrande gesäller hade från olika platser fört med sig socialistiska idéer och flera snickeriarbetare radikaliserades. Den elfte augusti 1907 bildades Bjärnums Arbetarkommun, men efter det att mötet avbrutits av fabrikörerna Troedsson och deras ”handgångne män” fick det konstituerande mötet flyttas till annan lokal.

I samband med storstrejken 1909 utlyste flera av byns företagare lockout. Då nyheter om den ryska revolutionen började spridas uppträdde alltfler agitatorer i Bjärnum. Välkända radikala politiker och författare som Kata Dahlström, Zeth Höglund, Fabian Månsson och Hinke Bergren höll välbesökta anföranden i socialisternas föreningslokal, inbjudna av arbetarkommunen, i allmänhet på initiativ från den radikale tryckeriägaren och bokbindaren Atto Peto.

God vän med Atto Peto var Per Axel Persson som 1864 hade fötts på Värpatorpet, som ett av Per och Malena Perssons fem barn. Redan i Hemmeströs bygdeskola hade P. A., som han kallades, utmärkt sig som en flitig och bokslukande elev. Han var dessutom musikalisk och kunde vid unga år traktera såväl dragspel, som fiol och orgel. 

Flera av hans ungdomsvänner anslöt sig till den socialistiska rörelsen och likt dem förfärades P. A. av det oscarianska samhällets klasskillnader; av löneslaveriet, trångboddheten, spritmissbruket och all annan andlig och materiell misär som frodades i göingebygden. Han anslöt sig till nykterhetsrörelsen, men tvekade inför socialisternas förkunnelse och sökte sig istället till den gren av den liberala rörelsen som kallades De Frisinnade och som huvudsakligen lockade lantbrukare, hantverkare och arbetare som redan var aktiva inom väckelse- och nykterhetsrörelserna.

Tillsammans med sina radikala bjänumskamrater tyckte P. A. Persson att visionen om ett mera jämställt samhälle bäst kunde spridas genom en tidning. 1890 hade de gemensamt gett ut ett veckoblad som uppskattats livligt i byn och snart strävade de efter att ge ut en tidning i Hässleholm, som skulle kunna konkurrera ut den stockkonservativa Hessleholms Tidning. Men, pengar saknades och då hans far dog och hans äldre bror Olof 1894 emigrerat till USA tog P. A. Persson motvilligt hand om föräldragårdens skötsel. Han gav dock inte upp tidningsplanerna, avverkade skog och sålde timmer alltmedan han försökte spara pengar. När de inte räckte beslöt P. A. sig för att kontakta folk i bygden och be dem ”teckna lotter à 25 kronor styck så att tidningen icke står under enskild mans sold”. Då 3 000 lotter hade tecknats arrenderade P. A. ut fädernegården till en svåger och tillsammans med poliskonstapeln Ljunggren, pappershandlaren Carl Holtze och tryckeriägaren Atto Peto lanserade han 1899 tidningen Norra Skåne:

… för att kämpa mot öfvergrepp och oegentligheter, mot våld, orätt och tyranni, utan hänsyn till person eller den samhällsställning, hvari den eller de felande än må befinna sig.

Norra Skåne skulle dock inte sprida:

… vanligt, småaktigt personligt skvaller, förtal eller osanning. Sådant skys af varje hederlig tidning.

Under en militär fältmanöver hade P.A. träffat den norrländske, radikale journalisten Anders Thelin, som han utnämnde till chefredaktör för den nya tidningen. I en serie välskrivna, raljerande artiklar och kåserier försökte Thelin ”huta ner den skällande byrackan” Hessleholms Tidning. Stort och smått blandades i spalterna; en följetongsroman av Emile Zola, högstämda dikter, smånotiser om världshändelser och mer eller mindre viktiga tilldragelser i närområdet. Nedan ser vi P.A. tillsammans med Thelin på Norra Skånes kontor.

Norra Skåne blev snabbt populär i bygden, men ekonomin vacklade.  Tryckerikostnaderna var alldeles för stora. Då grep vänstersocialisten Atto Peto in. Han tryckte tidningen på sitt tryckeri i Bjärnum och förskotterade tryckeriräkningarna genom att inteckna skulden i framtida annonsintäkter. Sin radikalism till trots tyckte P.O. att Anders Thelins artiklar var lite väl hårda mot bygdens makthavare och tvingade honom lämna sin post som chefredaktör. P.O., som nu börjat kallas ”Värpatorparen”, tog full kontroll över Norra Skåne, såväl ekonomiskt som redaktionellt. Den radikala linje som Thelin företrätt skulle fortsättas, men med måtta och försiktighet: ”Folk här omkring är liksom lite långsamma av sig. Man får inte jäkta dem”, predikade Värpatorparen för sin redaktionella stab.

Hessleholms Tidning gick slutligen upp i Norra Skåne. Värpatorparen blev en förmögen man. 1919 lät han uppföra ett ståtligt tidningshus mitt emot Hässleholms stationshus, med rotationspress och handplockad expertis. Även om han anställde skickliga redaktionssekreterare och journalister förblev Värpatorparen till sin död 1943 chefredaktör och tidningens flitigaste skribent.  

Likt många andra framgångsrika personer som nått en hög position mer i kraft av begåvning än utbildning, var Värpatorparen nyckfull och ytterst personlig i sitt förhållningssätt till människor. Medarbetare som en gång vunnit hans sympati kunde klanta sig rejält och likväl räkna med hans fulla stöd, alltmedan den som av olika anledningar hamnat på hans svarta lista hade svårt att avföras från den. Värpatorparen skötte allt på sitt speciella sätt, alltid övertygad om att han gjorde rätt. Han skrev invecklade artiklar och klippte ogenerat andra tidningars ledare, som han ”kladdade till med sina egna originella synpunkter”, som hans efterträdare formulerade det efter Värpatorparens frånfälle.

Värpatorparen var en flitig man med omfattande intressen. Ett var flygning. Redan 1911 bjöd han in ett danskt flygaress för att göra uppvisningar med start från ett flygfält som han låtit anlägga utanför Hässleholm och som han under tjugotalet, med föga framgång, ville öppna för kommersiell trafik. Själv flög Värpatorparen aldrig. Nedan ser vi hur han på en av bilderna i förgrunden skymtas tillsammans med flygplanstillverkaren Enoch Thulin som i sitt plan tog emot passagerare som vara villiga att betala för att ”se sin hembygd från ovan”. 1919 dödsstörtade Thulin i sin födelsestad Landskrona.

Ofta visade Värpatorparen stor generositet och omtänksamhet. Han bekostade parkanläggningar i Hässleholm och Bjärnum och lät resa statyer av den på sin tid populäre och välbetalte skulptören Axel Ebbe. Av Ebbe beställde Värpatorparen bland andra en staty som skulle föreställa en ”vaksam snapphane”, en göingsk frihetskämpe. Motivvalet visade sig vara kontroversiellt eftersom många, speciellt storsvenska högermän, bestämt hävdade att snapphanarna inte varit annat än ”banditer och stråtrövare”.

Som autodidakt och självlärd vilade det en skugga av underlägsenhetskänslor över Värpatorparen och det hände att han beklagade sig över sitt levnadsöde: ”Far ville inte låta mig studera trots att jag städse var en av de bästa eleverna i klassen”. Nedan hyllas han i fädernegården på sin femtioårsdag.

Vid slutet av 1918 påverkades såväl Hässleholm som Bjärnum av händelser ute i världen. Världskriget var slut, men inbördeskrig härjade i Ryssland och flera arbetare hoppades på en revolution även i Sverige, även om de flesta socialdemokrater förordade successiva reformer och förhandlingar med arbetsgivare och andra makthavare. Sedan oktober 1917 hade Sverige en koalitionsregering med socialdemokrater och liberaler. Hopp om bättre tider hägrade även för vänstersocialisterna i Bjärnum. Deras starke man hette Edvard Roskvist. Han var född i Danmark 1889 och kom 1901 tillsammans med sina föräldrar till Bjärnum. Fadern var stenhuggare och då han i femtonårsåldern arbetade vid faderns sida miste Roskvist genom ett stenskott sitt ena öga och bar under resten av sitt liv ett konstgjort glasöga.

I Bjärnum var den ”allmänna meningen” att Roskvist var en ohjälplig bohem, någon som var mer intresserad av att läsa böcker än att arbeta. Han gick ofta för sig själv och var likgiltig för sitt yttre, men han skaffade sig betydande kunskaper och det var främst de välbärgade byborna som förtalade honom. Bland radikala snickeriarbetare bemöttes Roskvist ofta med både respekt och beundran. Han blev distriktstudieledare inom IOGT och god vän med radikalen Atto Peto. Roskvist anlitades ofta av de så kallade ”flyttande folkhögskolekurserna” i Kristianstad, dessa organiserade föreläsningar och kurser i olika byar. Ingen mindre än den blivande akademiledamoten Artur Lundkvist har vittnat om att det var Edvard Roskvist som en gång stärkte hans lust att läsa böcker.

Säkerligen var Roskvist bekant med ungsocialisten Anton Nilsson från Norra Sandby. 1908 dömdes Anton till giljotenering för ett bombattentat mot strejkbrytarfartyget Amalthea då en man dött och 23 skadats. Nilsson benådades dock och dömdes till livstids fängelse. I oktober 1917 släpptes Anton Nilsson fri av den nya regeringen, skaffade sig flygutbildning och innan han 1918 for till Ryssland för att enrollera sig som spaningsflygare i Röda Armén, besökte Anton flera skånska arbetarkommuner, bland annat i Bjärnum. När stalinismen växte sig starkare återvände Anton 1926 till Sverige, han hade då kommit att betrakta Stalin som en förrädare till revolutionen och arbetarklassen. Han hade upplevt hur Sovjetunion blivit en polisstat där ”verkliga socialister” förföljdes och mördades.

År 1918 var dock Anton Nilsson och det blivande Sovjetunionen stora ideal för Edvard Roskvist och hans kamrater i Bjärnum. De drömde om en våldsam revolution även i Sverige. Då han vid slutet av året återkom från en resa till Köpenhamn hade Roskvist med sig en revolver. För att provskjuta den tog han med sig tre kamrater från den lokala Sparatakusrörelsen ner till sjön Bjärlången. Med skräckblandad förvåning konstaterade Roskvist: ”Dä ä en liten jävel att smälla bra”. Då de återvänt från sin utflykt ägnade sig de fyra kumpanerna åt att göra upp en lista över vilka personer som skulle ställas inför rätta och möjligen skjutas i Bjärnum, Vankiva och Vittsjö, efter det att revolutionen under deras ledning brutit ut i Bjärnum.

Edvard Roskvist förstod dock snart att revolutionen skulle dröja och lämnade därför revolvern och dödslistorna till säkert förvar hos en kamrat, som 1972 överlämnade dem till Bjärnums Fornminnesförening. Det var Per Kåks, som varit länsantikvarie i Kristianstad, som berättade för mig om revolvern. Då han hört att vi hade ett hus i Bjärnum hyllade han Bjärnums museum som ett av de bästa hembygdsmuséer han besökt. Att jag kom i kontakt med Kåks berodde på att jag och min hustru kände hans fru, som är dominikanska och innan hon gifte sig med honom hade varit anställd på Nationalmuséet i Santo Domingo.

Ända sedan Kåks berättade för mig om revolvern har jag tänkt leta rätt på den och efter min utflykt till Värpatorpet cyklade jag ner till Bjärnums museum där en dam låste upp valvet där vapensamlingen förvarades, men då vi inte kunde finna ”revolutionsrevolvern” kallade hon på museichefen, Jonny Dolkov, som berättade att den stulits vid ett inbrott 1976. Dödslistorna finns dock kvar i muséets arkiv, men Jonny förklarade att han fortfarande var förbjuden att visa dem för allmänheten. Jonny Dolkov, en entusiastisk och vänlig man, djupt rotad i bygden och med gedigna kunskaper, är egentligen bilmekaniker, med en imponerande samling veteranbilar och mopeder som han restaurerat på egen hand. Dessvärre blev han allergisk mot färg och lösningsmedel och var då tvungen att lämna sitt yrke för att istället med stor kunnighet ägna sig åt Bjärnums museum.

Kort efter det att Edvard Roskvist avfyrat sin revolver vid Bjärlången spände löjtnanten Ragnar Ohlson sin häst Maharaja för sin eleganta dogcart och for ner Hässleholms station där han tog tåget till Malmö. Han skulle välkomna en för honom okänd gäst. Ragnar Ohlsson, som var född i Kristianstad 1880, var en välkänd dressyrryttare som vunnit flera tyska mästerskap. Fram till 1917 hade han, tillsammans med hustrun Mia Kockum från Malmö, varit bosatt i Berlin. Löjtnant Ohlson inköpte samma år Hässleholmsgården för ”140 000 kronor, inklusive kreatur och inventarier”. 

Den konservative löjtnanten kände sig inte längre trygg i Berlin, där man anade att kriget höll på att förloras och fruktade att socialisterna planerade en blodig revolution. Det var antagligen en bekant till Ohlson som å finska ambassaden i Berlins vägnar, den 21:e november 1919 över telegrafstationen i Hässleholm telefonledes hade kontaktat honom och korthugget frågat:

- Kan du ta emot en hög tysk officer någon tid som gäst på din gård?

Givetvis skulle finska ambassaden stå för för alla kostnader för gästens uppehälle. Utan tvekan svarade Ragnar Ohlson att han gärna ville stå till tjänst, men då han frågade vem gästen var fick han till svar att det var alldeles för konfidentiellt för att kunna meddelas över telefon. Den uppskakade Mia Ohlson undrade förskräckt om det inte kunde röra sig om självaste Kaisern. Den svenska pressen hade meddelat att Wilhelm II hade lämnat Tyskland den tionde november och antagligen befann sig i Holland. Eftersom finska ambassaden i Berlin varit så förtegen om vem den högt uppsatte gästen var kunde man misstänka att det rörde sig om den avsatte och flyende tyske kejsaren. Ragnar Ohlsson skakade på huvudet, men var själv osäker.

På eftermiddagen den 27:e november 1918 tog löjtnant Ohlsson i Malmö hamn emot sin ovanligt högreste gäst, som trots mörkblå glasögon och en avrakad mustasch genast blev igenkänd av Ohlsson. Den tyske gästen var försedd med ett finländskt diplomatpass som på svenska deklarerade:

Finlands sändebud i Berlin anmodar alla vederbörande att låta finske medborgaren, legationsrådet vid utrikesexpeditionen i Helsingfors, Ernst Lindström, fritt och obehindrat passera, samt lämna honom skydd och bistånd i händelse av behov.

Det rörde sig dock inte om någon Ernst Lindström, utan om general Erich Ludendorff, som till för en månad sedan i princip varit Tysklands enväldige diktator.

Ludendorff föddes 1865 i Ostpreussen, till föräldrar som visserligen var godsägare och tillhörde junkerklassen, men likväl var lågadel, något som påverkat Ludendorffs karriär inom det militära. Han var en duglig soldat, vars exceptionella flit, intelligens och ohämmade karriärhunger gjort att han snabbt steg i graderna. Ludendorff hamnade vid generalstaben i Berlin där han arbetade direkt under Alfred von Schlieffen, som ansvarade för Tysklands strategi inför ett kommande storkrig.

Många av Ludendorffs högadliga officerskollegor såg föraktfullt ned på honom. Han hade rykte om sig att vara burdus och nervig. Högdragna och etikettsmedvetna officerare ogillade en lågadlig junker som demonstrerat förakt för adlig hierarki, gjort en snabb karriär och dessutom vid relativt hög ålder, fyrtiofem år, gift sig med en betydligt yngre, ovanligt vacker och ofrälse dam, dotter till en förmögen fabrikör, som skilt sig för hans skull och fört med sig fyra barn i boet. 

Dessutom bröt Ludendorff mot god ton inom den preussiska officerskåren genom att ohämmat ägna sig åt politik och att i tid och otid yppa extrema åsikter om germansk/arisk förträfflighet, svekfulla judar, frimurare och socialister, samt ”ockulta svärmare”.  Officerskollegor påstod även att Erich Ludendorff var i total avsaknad av humor. De hade svårt att tåla hans skrik och oväsen, nävar i bordet och igenslängda dörrar, samt de störtfloder av telegram, hastigt nedskrivna order och långa telefonsamtal som han överöste sina kollegor med, liksom hans gränslösa självuppskattning som tog sig uttryck i formuleringar som ”mina segrar” och ”de slag jag vunnit”. Men, Ludendorffs oborstade personlighet, djärvhet och stora pliktmedvetenhet gjorde honom populär bland de soldater han förde befäl över.  Dessutom var han en till synes outtröttlig arbetsmyra som ibland inte unnade sig mer än någon timmes sömn per natt.

Ludendorff hade innan kriget bröt ut å Schlieffens vägnar grundligt undersökt den belgiska landsbygden, eftersom det var genom det neutrala Belgien som hans chef hade planerat anfalla Frankrike. Tyskarna var väl medvetna om fransmännens revanschbegär för de förluster och den förnedring som Tyskland åsamkat deras fosterland genom kriget 1870 – 71. Under de första krigsmånaderna ansvarade Ludendorff för mobiliseringen av material och understöd till de tyska trupper som ryckte in i Belgien. Då armén den 6:e augusti marscherade upp mot staden Liéges fort dödades dess brigadchef och Ludendorff övertog, på eget initiativ, kommandet. Hans kyla, mod och gedigna kunskaper om Liége och dess väl befästa fort, gjorde att han kunde leda trupperna till en snabb och i det närmaste oblodig seger. Han blev hjälte i Tyskland och skickades mot de framstormande ryska trupperna på den östra fronten.

På perrongen i Hannover mötte Ludendorff sin befälhavare, den väldige Paul von Beneckendorf und Hindenburg, som med kort varsel hade kallats in till aktiv tjänst. Hindenburgs uniform hade under hans tid som pensionär blivit alltför trång och han uppenbarade sig, till Ludendorffs förskräckelse, i en föga reglementsenlig kombination av parad- och fältuniform. Under den långa tågresan österut fann de båda herrarna att de passade varandra som hand i handske och de kom att samarbeta under hela kriget.

Den i Tyskland och Sverige omåttligt populäre storsvenske upptäcktsresanden, författaren, konstnären, vetenskapsmannen, hjältedyrkaren och entusiastiske tysklandsvännen Sven Hedin blev i mars 1915 överdådigt trakterad av dessa germanska karlakarlar vid Hindenburgs högkvarter i den ostpreussiska staden Lötzen. Hedin imponerades av Hindenburg, som sin överbefälhavarstatus till trots gav intryck av att vara en kraftfull, trygg odalman, med fötterna stadigt på jorden: ”En genomärlig man som grubblat mycket under sin sextioåttaåriga levnad.” Med oförställd beundran beskrev Hedin:

… de allvarliga, bistra, kärva dragen, de vemodiga vänliga ögonen, den fasta munnen, det uppåtstående gråa håret och de yviga, i skarp båge böjda mustascherna. […] Hans bragder skola leva till tidernas slut, ty de inskrevos genast i folkets medvetande såsom övermänskliga och folkets kärlek omgav genast sin hjälte med sagans underbara skimmer.

Hedin insåg dock att det var den ”insiktsfulle” Ludendorff, som trots den barska kommandoton han använde vid deras samtal, i mångt och mycket var den ”bestämmande” av de två fältherrarna och konstaterade att det var de två vännernas skickliga samarbete som skulle föra Tyskland till slutseger:

Rörande vackert är förhållandet mellan Hindenburg och hans stabschef – endast döden kan upplösa deras trofasta förbund.

Den ständigt sysselsatte, hårt arbetande idésprutan Ludendorff kompletterade den bergfast lugne och faderlige Hindenburg, som under sin sympatiska framtoning dock dolde stora mått av obeslutsamhet och liksom Ludendorff var en stockkonservativ man med antisemitiska och antisocialistiska åsikter.

Genom sina insatser vid östfronten kom Hindenburg och Ludendorff att hyllas som ”klipporna i öster”, detta trots att de i stort sett följt strategier och planer som utarbetats av två officerare som var väl förtrogna med östfronten och ryssarnas krigföring – generalen Herrman von François och överstelöjtnanten Max Hoffmann, som även hade deltagit aktivt i de hårda striderna, men detta var inte något som varken Hindenburg eller Ludendorff riktade någon större uppmärksamhet på – det var de som framstod som de ”legendariska segrarna vid Tannenberg”.  I augusti 1916 utnämnde Kaisern Hindenburg till överbefälhavare för Tysklands samtliga stridskrafter och Ludendorff kommenderades till västfronten för att där lösa skyttegravsförlamningen.

”Firman Hindenburg-Ludendorff”, som radarparet kom att kallas, förde med sig betydande förändringar till den fastlåsta västfronten, baserade på strikt ordning, planering och nya idéer. Trupperna försågs med fler kulsprutor, mer och bättre ammunition, avlösningar i skyttegravarna blev snabbare och tätare, ställningar och underhåll byggdes ut på djupet. Unga, dugliga meniga snabbutbildades för att ersätta befälsbortfallet, det högsta befälets allsmäktighet luckrades upp, nyrekrytering av trupper intensifierades. Flera reformer var inspirerade av Ludendorffs idéer om der Totaler Krieg som baserade sig på den preussiske militärteoretikern Carl von Clausewitzs skrifter. Clausewitz hade i början av artonhundratalet hävdat att krig är en samhällsfråga. Gemensamt och allomfattande för all politik, samhällsplanering och produktion måste vara att i grunden besegra fienden. Hela befolkningen måste mobiliseras för krigsinriktad verksamhet.

Ludendorff insåg på ett tidigt stadium att det liberala England var mer skickat att föra krig än det hierarkiskt styrda och genommilitariserade Tyskland. Enligt Ludendorff var allt en kamp, en strävan efter makt och expansion, därför borde varje samhällsmedborgares förmåga och vilja vara inriktad mot framgång - mot seger över varje motståndare.

Ludendorff propagerade för ökat bostadsbyggande, socialhjälp, jämställdhet, hälso- och mödravård, bekämpande av könssjukdomar, höjande av nativiteteten och stöd till ökad jordbruksproduktion. Samhället måste formas på ett sådant sätt att det blev så krigseffektivt som möjligt. Idéer som senare kom att inspirera män som Hitler och Goebbles och som ledde till att Ludendorff kom att samla allt mer makt i sina händer. Totaler Krieg innefattade för honom även en skoningslös kamp mot ”inre” fiender. För Ludendorff representerades sådana skadliga samhällselement främst av judar, socialister, katoliker, ”svärmare” och frimurare. För att bekämpa sådana ”mörkmän” krävdes en effektiv propaganda-apparat. Ludendorff byggde vid krigsministeriet upp en speciell propagandaenhet och begärde en mängd undersökningar för att kunna stärka det tyska folkets moral och kampvilja.

Bland annat underströk en samhällsforskare att humor spelade en stor roll för de engelska soldaterna och hemmafronten.”Was ist Humor?“ undrade Ludendorff och gav order om vetenskapliga studier kring begreppet och resultatet blev bland annat att humoristiska böcker och tidningar spreds bland tyska frontsoldater. Ludendorff försäkrade sig också om att filmindustrin fick finansiellt stöd och att ”motståndsgrupper” som katolska kyrkan och socialistiska sammanslutningar infiltrerades av säkerhetspolisen. Ett resultat av den sistnämnda verksamheten blev att den marxistiske revolutionären Alexander Helphand, ”Parvus”, rekryterades av den tyska underrättelsetjänsten. Parvus, som sedan år 1900 varit nära bekant med Lenin, hade även om han förblev militant socialist i Istanbul genom vapen- och matleveranser till den turkiska armén skaffat sig en stor förmögenhet och där blivit god vän med den tyske ambassadören Hans von Wagenheim.

Ambassadören fascinerades av Parvus idéer om att en tysk-österrikisk seger skulle knäcka tsarismen och resultera i en rysk revolution, medan en fransk-engelsk seger istället skulle gynna det tsaristiska förtrycket. Enligt Parvus borde den tyska regeringen därför samarbeta med Lenins bolsjeviker, bidra till att störta tsarismen och därigenom åstadkomma ett fredsavtal med Ryssland. Han förklarade att Lenin var galnare än Rysslands mensjeviker och ofelbart skulle skapa kaos, ta makten och sluta en separatfred med Tyskland.  Wagenheim ordnade så att Parvus i februari 1915 blev inbjuden till Berlin och där erbjöds en miljon Reichsmark för ”omstörtande verksamhet”. Då det visade sig att Tysklands regering fick valuta för pengarna utbetaldes ytterligare fem miljoner och därefter fler miljoner.

Den 25:e mars 1917 mötte Parvus Ludendorff i Bad Kreuznach och de kom då överens om att Ludendorff skulle se till att en utvald grupp bolsjeviker, bland dem Lenin, med tåg skulle föras genom Tyskland, Sverige och Finland till Skt. Petersburg, för att, med Churchills ord ”som pestbaciller föras från Schweiz till Ryssland.” Den nionde april avreste Lenin från Zürichs station och allt blev som Parvus förutspått. 

Givetvis nämnde Ludendorff inte denna episod i sin 827 sidiga Meine Kreigserinnerung 1914 – 1918, som han dagen efter sin ankomst till Hässleholmsgården påbörjade vid skrivbordet i Ohlsons sexåriga Marits rum, utan hjälp av anteckningar, men med en stor kartbok framför sig. Makarna Ohlson erbjöd sig att låta gästen få arbeta helt ostörd, men nej – den barnkäre onkel Lindström påpekade att han var van vid att arbeta mitt i ett krig och ville gärna att flickan fortsatte leka i rummet. Att ha ett lekande barn i närheten inverkade enligt honom lugnande på hans nerver. Nedan ser vi rummet där Ludendorff skrev sina krigsmemoarer, till höger sitter en femtonårig Marit.

I inledningen till sin bok konstaterade generalen Ich blieb Herr meinen Nerven, ”jag förblir herre över mina nerver”, men det var just det han inte varit då krigsslutet närmade sig. Han brusade lätt upp, sov knappt och for allt emellanåt ut i våldsamma anklagelser mot sina medarbetare. Han grälade med Hindenburg och ömsom förhandlade med, ömsom angrep ledarna för de fientliga nationerna. Trots sin arbetskapacitet och obestridliga intelligens hade Ludendorff begått flera, avgörande misstag – hans stöd till ett urskillningslöst u-båtskrig hade fört USA in i kriget. Ludendorffs till en början hårdnackade motstånd mot att efter fredsavtalet med Ryssland förflytta trupper från öst till väst - han ville hålla kvar de besatta områdena inom ett stortyskt rike - ledde till att västfronten försvagades. Två stora, av honom noggrant planerade, genombrytningar på västfronten hejdades innan Tyskland stod inför en avgörande seger. Han vägrade lyssna till ”civilister” och misstrodde de tyska socialdemokraterna. Ludendorff hade rått kejsaren att låta civila politiker förhandla om fred, ”låt dem koka i sin egen soppa”, väl medveten om att det i allmänhetens ögon skulle överskyla krigsledningens skuld till det förestående nederlaget. Då freden skulle undertecknas ändrade sig dock Ludendorff och vill åter gå till attack mot fienden i väst. Då Hindenburg vägrade stödja honom, blev Ludendorff rasande på sin gamle bundsförvant och avgick med omedelbar verkan.

En månad satt Erich Ludendorff och ruvade i Berlin, alltmedan kejsaren lämnade Tyskland, arbetare och återvändande soldater revolterade i städer och hamnar och våldsamma anklagelser riktades mot honom. Till slut uppsökte Ludendorff den finska ambassaden. Det finska inbördeskriget hade avslutats fem månader tidigare med en seger för den ”vita” sidan, som fick till följd att 21 000 tillfångatagna arbetarbrigadister avrättades eller dog av svält och sjukdomar. Avgörande för de vitas seger hade varit en av Ludendorff beordrad intervention som innebar att den tyska Östersjödivisionen landsteg i ryggen på de röda stridskrafterna och framgångsrikt bekämpade dem. Av tacksamhet tvekade den finländska regeringen inte att se till att den pensionerade generalen fick ett pass till och en fristad i Sverige.

Det var en sårad och ilsken Ludendorff som i Hässleholm satt och skrev sina krigsmemoarer, i vilka han gav upphov till den så kallade dolkstötslegenden. Det var inte den tyska militärledningen, med honom i spetsen, som varit orsak till att kriget förlorades. Det var socialdemokratiska politiker, understödda av kommunister, judar, katoliker och frimurare, som sett till att den tyska armén kapitulerade, trots att fienderna inte hade erövrat någon tysk mark och att Tysklands militära ledare, med Ludendorff som befälhavare, ville fortsätta kampen. Som vi sett ovan var detta långt ifrån sanningen. Ludendorff hade i hög grad bidragit till Tysklands fall. Redan vid slutet av kriget, då flera av hans närmaste medarbetare misstänkte att han blivit galen av överansträngning, hade Ludendorff börjat örla om hur den renhjärtade hjälten Siegfrid i det tyska medeltideposet Nibelungen av den förrädiske Hagen hade dödats genom ett spjutstick i ryggen. På liknande sätt hade den rättfärdige Ludendorff  genom socialisters och judars ränker tvingats kapitulera. Legenden om dolkstöten i ryggen kom fortsättningsvis att förmörka Ludendorffs fortsatta verksamhet och blev en mäktig inspiration för nazisterna och deras kamp mot socialister och judar.

På Hässleholmsgården steg Ludendorff varje morgon upp klockan nio, tog en stärkande entimmespromenad, oftast ensam, men i ibland i sällskap med löjtnant Ohlson. Sedan satt han i Marits rum och skrev intensivt, medan lunch och middag bars upp till honom. Vid sju-tiden kom generalen ner till gårdens herrskap och redovisade då under några timmars högläsning vad han skrivit under dagen.

Snart började man i det lilla stationssamhället tala om den mystiske främlingen på Hässleholmsgården. En adelsdam från Malmö hade skymtat den högreste generalen då han steg ut från en av stadens raksalonger och bestämt hävdat att det där måste röra sig om den berömde general Ludendorff. Informationen fångades upp av Norra Skånes nyutnämnde redaktionssekreterare, Harald Göransson, som också fått höra att maltfabriksdisponenten August Svensson den 8:e december, efter en harjakt tillsammans med sina två söner, Sture och Per-Yngve, hade stött samman med två livligt gestikulerande herrar i ekskogen bakom Hässleholmsgården. Den ene var godsägare Ohlson, medan den tysktalande herrn vid hans sida haft en förvånande likhet med general Ludendorff. Göransson sökte upp kronolänsman Stjerndahl som på Hässleholmsgården kontrollerat det finska legationsrådet Lindströms papper. Journalisten hade med sig ett tidningsurklipp med Ludendorffs bild och den förbluffade kronolänsmannen utbrast:

- Du har rätt! Det är general Ludendorff som befinner sig på godset. Han kallar sig Ernst Lindström. Men säj för Guds skull ingenting. Kommer det ut får vi bråk!

Göransson sökte avgörande bevis. Klockan åtta på morgonen dolde han sig i snön bakom ett av träden i allén som leder fram till Hässleholmgården. Exakt klockan nio kom en storvuxen man spatserande, han var iklädd en grå sportkostym av vadmal. Då främlingen närmade sig Göranssons gömställe rusade denne fram, ställde sig rakryggad mitt på vägen och utropade: Guten Morgen Herr General von Ludendorff! Den förvånade tysken besvarade genast hälsningen: Guten Morgen, mein Herr. Wünschen Sie mir etwas Besonderes? Men, innan Göransson förmått svara på frågan hade Ludendorff vänt på klacken och skyndsamt återvänt till Hässleholmsgården. Med andan i halsen rusade Harald Göransson in till Värpatorparen på Norra Skånes tidningsredaktion och meddelade med hög röst:

-Ludendorff är på Hässleholmsgården!

Värpatorparen lyfte på huvudet och svarade kort:

- Jag vet. Det har inget lokalintresse.

Då Göransson förtvivlat bedyrade att det var en världsnyhet. Att Norra Skåne skulle bli först i världen med nyheten, tillade Värpatorparen:

- Om det nu än vore sant att Ludendorff vistas på Hässleholmsgården … vad skulle det tjäna till att Norra Skåne först av alla talade om detta?

Göransson blev svarslös, men fann senare att Värpatorparen på egen hand forskat vidare i saken och på julafton skev Norra Skånes ägare och chefredaktör:

Ett rykte har de senaste dagarna gått i Hässleholm att den ryktbare tyske härföraren general Ludendorff skulle vistas å en gård i denna ort. Vid förfrågan härom har vederbörande godsägare förklarat att hos honom vistas en personlig vän som gäst. Dennes pass och annat är vederbörligen granskat o. godkänt av polismyndigheterna och hans namn är helt annat än hvad ryktet uppgifvit.

Men, genom sin korta notis hade Värpatorparen mot sin vilja fått den svenska pressen och Sveriges regering att inse att det verkligen var Ludendorff som befann sig på Hässleholmsgården. Journalister skockades i Hässleholm. En del kom hela vägen från Köpenhamn och Berlin. Den sjunde januari 1919 publicerade Dagens Nyheter en lång raljerande artikel som bland annat konstaterande:

Allmänna opinionen började syssla med främlingsskapet på Hessleholmsgården och man förvånades av naturliga skäl däröver att det finska legationsrådet Lindström bara kunde tala tyska, inte ett ord svenska. Huruvida finska legationsrådet behärskar finska språket har inte kunnat utrönas. Finska har han i varje fall så liten användning för i Hessleholm.

Redan innan nyheten om Ludendorffs vistelse spritts i hela riket hade Hässleholms Arbetarkommun hos stadens styrmän protesterat mot Ludendorffs närvaro. Till julen hade generalens fru, Margarethe, kommit på besök. Hon hade haft med sig en stor docka och ett silverfat till lilla Marit och firandet hade varit trevligt, tills fru Margarethe blev illamående av lutfisken och man på godsets trappa under mellandagarna fann ett kuvert som innehöll en handskriven lapp med en mängd otrevligheter:

Slaktardräng!!! Bov! Massmördare!!! Knektslusk!! Res hem!!! Du är ej värdig att trampa Sveriges jord. Förbannade äppeltysk.

Möjligen kan lappen ha skrivits av någon medlem i Hässleholms Arbetarkommun som den tjugonde januari 2018, tillsammans med liknande föreningar från grannbyarna, marscherade mot Hässleholmsgården under banderoller som ”Ned med massmördarna!” ”Kom ihåg de belgiska barnen” och ”Tyska knektar är inte välkomna i Hässleholm”. Godsägare Ohlson lyckades dock lugna ner demonstranterna med en försäkran om att hans gästs uppehållstillstånd hade begränsats till slutet av februari och att han då skulle återvända till Tyskland. De upprörda arbetarna hade dock skrämt upp fru Margarethe, som i sina memoarer skrev att demonstranterna vrålat att det på svensk mark inte fanns någon plats för en massmördare som Ludendorff och att om han inte omedelbart avvisades skulle de sticka gården i brand. Margarethe ansåg att det enbart var löjtnant Ohlsons lugn och fattning som räddat dem:

Det hade kunnat inträffa annat, ty Hässleholm ligger för sig självt och till närmaste stad var det åtminstone en halvtimmes väg, vi befunno oss i en farlig situation.

Den 23:e januari fick Sven Hedin ett telefonsamtal från Hässleholm:

- Guten Tag, Herr Doktor! För inte er väg er någon av de närmaste dagarna förbi Hässleholm? I så fall ville jag mycket gärna få tala med er.

- General Ludendorff, är det verkligen Ni? Givetvis står jag till er tjänst. Jag far imorgon kväll, Ers Excellens, och är tidigt i övermorgon hos er.

Hedin packade sina väskor och avreste dagen efter med nattåget till Hässleholm. Det var kallt och snöyra då den vittberömde upptäckaren i morgonmörkret hämtades med släde av löjtnant Ohlson. Ludendorff hade ännu inte vaknat då Hedin anlände, så denne tog sig en tupplur och då han vaknat brann stor brasa mellan två bekväma fåtöljer i bottenvåningens intima salong. Hedin och Ludendorff tillbringade hela dagen och lång tid in på kvällen i dessa fåtöljer, alltmedan den tyske generalen med kraftig stämma läste upp manuskriptet till sina Krigsminnen. Hedin fann dem storslagna. Men då Ludendorff riktade sin ilska och besvikelse mot sin forne befälhavare, Hindenburg, opponerade sig Hedin. Inte kunde väl Excellensen bete sig så mot en hedersman som Hindenburg? Ludendorff blev rasande och daskade manuskripthögen i rökbordet: ”Va, får jag inte säga sanningen! Får jag inte tala fritt ur hjärtat!” Hedin, som var en mästare i marknadsförening, tog det hela med ro och rådde Ludendorff, som nu irriterat börjat vanka av och an i rummet:

- Jo, självklart, men med sådana yttranden vinner ni intet, ni skadar er själv och förlorar världens sympati. Detta stycke måste ovillkorligen strykas, annars skulle ni ångra er och ni skulle aldrig kunna förlåta mig om jag icke varit uppriktig mot er. Det är mycket vackrare och noblare att icke säga ett ord om den här saken i en bok avsedd för hela världen och för framtiden. Det förstärker er ställning oerhört om ni förtiger den bitterhet ni nu känner mot fältmarskalken.

Ludendorff hade tvärstannat och blängde på Hedin, så lugnade han sig, satte sig ner och fortsatte läsa. ”Nun weiter”, mumlade han. Vid kvällssupén deklarerade Ludendorff:

- Hur skulle jag kunna bli förargad över öppna ord. De komma från vänner. Där finns mycken, ja mycken bitterhet hos mig. Den måste jag skriva ut ur hjärtat; sedan detta skett kan det åter strykas.

Hedin fick med sig manuskriptet för att överlämna det till Tysklands ambassadör i Stockholm så att det sedan med kurir kunde föras till Ludendorff i Berlin. Hedin såg också till att Bonniers fick världsrättigheterna till Ludendorffs krigsminnen, som blev en bästsäljare i Sverige, Tyskland och flera andra länder och gjorde författaren till miljonär.

Tidigt på morgonen den 23:e februari var det kallt, men barmark och löjtnant Ohlson beslöt därför att spänna för docarten och föra Ludendorff till järnvägsstationen i Sösdala. De färdades till den sydligare stationen eftersom det fanns risk att någon socialisthuligan strök omkring i Hässleholm på jakt efter den tyske generalen. Som en extra säkerhetsåtgärd hade Ludendorff iklätt sig fru Ohlsons päls och bar en av hennes vidbrättade hattar. Några timmar senare befann sig Ludendorff på färjan till Sassnitz, på väg mot allt värre politiska äventyr.

1920 var Ludendorff en av männen bakom Wolfgang Kapps kupp i Berlin, då tjänstemannen från finansdepartementet med stöd av militära frikårer lyckades fördriva regeringen från Berlin, men då en generalstrejk lamslog Tyskland tvingades kuppmakarna ge upp makten och Kapp flydde till Södertälje. I november 1923 stod Ludendorff vid Adolf Hitlers sida under ölkällarkuppen i München, då denne och hans kumpaner försökte störta delstatsregeringen i Bayern. Den gången slog armén ner de nazistiska kuppmakarna. Hitler hamnade i fängelse, men Ludendorffs krigsmeriter gjorde att han gick fri. 1925 ställde han istället för Hitler upp som Nationalsozialistiche Freihetsparteis presidentkanidat, men fick enbart en procent av rösterna, något som ledde till en definitiv brytning med Adolf Hitler.

Samma år hade Ludendorff gift sig med sin före detta hustru Margarethes nervläkare, Mathilde Spiess. Den psykiska stressen det inneburit att vara gift med Tysklands krigsledare, nervositeten i Hässleholm och makens fortsatta engagemang på yttersta högerkanten, samt hans allt som oftast obehärskade temperament, hade blivit för mycket för Margarethes känsliga psyke. Ludendorff och Margarethe skildes och hans fortsatta existens kom att hamna i skuggan av den karismatiska Mathilde Spiess och hennes bisarra idévärld.

Mathilde var prästdotter och uppvuxen i en begränsande kristen miljö som inte gav kvinnor det utrymme och de möjligheter de behövde. Hon utbildade sig, mot faderns vilja, till läkare, blev en slagfärdig förespråkare för kvinnors rättigheter, grundade och förestod ett Spa, skrev en avhandling i neurologi och blev assistent hos Emil Kraepelin (1856-1926), en pionjär som kliniskt studerade och dokumenterade olika former av sinnessjukdom. Kraepelin namngav en mängd sjukdomssymptom och en del av hans nomenklatur används fortfarande. Kraepelin förstod att flera sinnessjukdomar kunde vara genetiskt betingade och att psykotiska tillstånd kunde förvärras genom yttre faktorer, som psykofarmaka/droger, men även av sociala faktorer som arbetslöshet, stress, skilsmässor, politisk eller religiös fanatism, etc. Den senare insikten ledde till att Kraepelin kom att betrakta det ”germanska psyket” som i grunden sunt och livskraftigt, men att det hotades att brytas ner av skadliga inflytanden.

Den senare åsikten kom att få stor betydelse för Mathilde Ludendorff som predikade den germanska ”rasens” förträfflighet, men att den till stora delar hade besmittats av socialism, judar, frimurare, tro på vidskepelse som astrologi och ockulta fenomen - och främst kristendomen. Hon predikade något hon kallade för germansk Gotterkenntnis, ”Gudskunskap”, en känsla av Guds närvaro som förmedlades genom det germanska blodet och fick sitt uttryck i en sund asatro på fruktbarhet, fri sexualitet mellan människor av samma ras och lika rättigheter för man och kvinna. Denna Gotterkenntnis hotades av judendomens fördärvliga inflytande, som gett upphov till såväl den föraktliga kristendomen, som österländska religioner, som buddhismen. Mathilde Ludendorff hävdade att Dalai Lama var en judelakej och att Stalin var hans marionett.

All denna rappakalja smaksattes med Ludendorffs idéer om dolkstöten i ryggen och socialismens fördärvliga inflytande på germansk kropp och själ. I all sin galenskap tilltalade paret Ludendorffs knäppa idéer en stor mängd tyskar, som exempelvis den på sin tid välkände SS-konstnären Wolfgang Willrich, som gjorde flera porträtt av Mathilde och i sin av Hitler livligt uppskattade konst, i enlighet med Mathildes idéer, skildrade ett germanskt, folkligt paradis.

Mathilde Ludendorffs uppfattningar kring ras och religion påverkade även nazisternas store ideolog Alfred Rosenberg, alltmedan Goebbles anammade Ludendorffs idéer om det totala kriget. De stora likheterna mellan ideologierna och Ludendorffs ofta uttalade förakt för Hitler i synnerhet och nazister i allmänhet, var antagligen en bidragande orsak till varför Rosenberg och Goebbles ansåg att makarna Ludendorff var galna och förbjöd partianslutna nazister att ansluta sig till deras förening  Bund für Gotterkenntnis, ”Federationen för Gudskunskap”.  Något som inte hindrade att de var grundligt inspirerade av deras åsikter.

Med tanke på allt detta vansinne är det inte alltför långt från sanningen att hävda att det Andra Världskriget tog sin början på Hässleholmsgården, då den bittre, besegrade general Ludendorff, omgiven av hotande socialister, satt och skrev sina friserade krigsminnen och gav upphov till dolkstötslegenden, som inspirerade Hitler och nazisterna, liksom Ludendorffs med tiden alltmer verklighetsfrämmande spekulationer. 

Kriget kom, med all sin vansinniga förintelse, nu är den tiden över och förbi, liksom träindustrin och Arbetarkommunen i Bjärnum.

Anonym (1999) Norra Skåne 100 år: 1899 – 1999, hundra år – en tidning i tiden. Hässleholm: Norra Skåne Offset. Björkegren, Hans (1985) Ryska posten: De ryska revolutionärerna i Norden  1906 – 1917. Cixthenson, Evert (1989) Hässleholm i Ord och Bild. Hässleholm: Västra Göinge Hembygdsförening. Engkvist, Gunnar (2006) Vägen gick österut: Skåne efter partisplittringen 1917. Bjärnum: Bokpro. Gugenberger, Eduard (2001) Hitlers Visionäre: Die okkulten Wegbereiter des Dritten Reiches. Wien: Ueberreuter.  Jacobsson, Gert (1979) Norra Skåne 80 år, 1899 -1979. Hässleholm: Norra Skåne Offset. Lundin, Allan-Sigward (1963) Det var i Hässleholm det hände. Hässleholm: Norra Skåne Offset. Nilsson, Anton (1987) Amaltheamannen talar. Malmö: Kulturföreningen Spartacus. Odelberg, Axel (2008) Äventyr på riktigt: Berättelsen om upptäckaren Sven Hedin. Stockholm: Norstedts. Ohlsson, Per T. (2017) 1918: Året då Sverige blev Sverige. Stockholm: Bonniers. Olsson, Jan Olof (1965) Den okände soldaten, 1914 – 1918. Stockholm: Bonniers.

BLOG LIST

Emellanåt oroar jag mig för dålig kondition och tilltagande fetma. Håller jag på att passera en åldersgräns, utan att märka det? Snart får jag svårt för att böja mig ner, det kommer att kosta på att stiga upp ur fåtöljen, dagarna svinner bort. Jag blir andfådd i trappor, huden skrynklas, håret...
My parents told me that I did not speak until I was more than three years old. This sounds somewhat strange to me, though considering that their children's development is close to heart of most parents, they were probably right. After opening my mouth for the first time to express comprehensible...
Mina föräldrar har berättat att jag inte talade förrän jag var mer än tre år. För mig låter det underligt, men med tanke på att deras barns utveckling står i centrum för de flesta goda föräldrar, så hade de säkert rätt. Märkligt är det dock, eftersom jag efter att ha öppnat munnen för att formulera...
My first regular summer job was at the peatbog in Hästveda. The bog is situated a few miles north of my hometown Hässleholm and early in the morning I went there alone on my second-hand moped. Most of my comrades had bought mopeds of the Austrian brand Puch. The toughest among them had trimmed...
Mitt första sommarjobb var på torvmossen i Hästveda. Mossen ligger några mil norr om Hässleholm och tidigt på morgonen åkte jag ensam dit på min begagnade moped. De flesta av mina kamrater hade skaffat mopeder av märket Puch. De tuffaste bland dem hade trimmat sina mopeder så att de skulle gå...
One evening in Prague, mid-March, darkness had just fallen over the city. I was on my way to the National Gallery while assuming I had ended up on the wrong tram. It travelled through streets I could not recognize. However, occasionally we passed workers who apparently were welding the tracks and I...
En kväll i Prag, mitten av mars och mörkret hade fallit. Jag var på väg till Nationalgalleriet men trodde först att jag hamnat på fel spårvagn. Den slingrade sig fram genom gator längs vilka den inte borde färdas. Men eftersom vi allt som oftast passerade svetsande män sysselsatta med någon slags...
Being in a gloomy mood I looked through a file with some photographs I took one evening in Rome, some months ago. I had forgotten about them, though the solitary feeling they provided harmonizes well with the grey and rainy dusk lingering outside my window here in Hässleholm.  I began taking...
Sometime ago, as we often do, I was with an old friend discussing the world problems, not the least we lamented the latest idiocies of US President Elect Donald J. Trump. It is hard to imagine that millions of people are still supporting an ego-tripped narcissist, whose inflated mediocrity and...
För en tid sedan samtalade jag med en vän, som så ofta förr, om världsproblemen, inte minst om tönten Trump. Hur är det möjligt att miljontals människor fortfarande kan stödja en egotrippad narcissist vars uppblåsta dårskap och tunnelseende utgör ett allvarligt hot mot hela vår värld? Givetvis...
Items: 1 - 10 of 180
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com