HUR SKALL VÄRLDEN STYRAS? IQ, Desperata lekar och Sverigedemokrater

07/25/2017 16:34

För en tid sedan samtalade jag med en vän, som så ofta förr, om världsproblemen, inte minst om tönten Trump. Hur är det möjligt att miljontals människor fortfarande kan stödja en egotrippad narcissist vars uppblåsta dårskap och tunnelseende utgör ett allvarligt hot mot hela vår värld?

Givetvis kunde jag då inte tiga om mina åsikter rörande Sverigedemokraterna. Vem stödjer dem? Bidragstagare som anser att invandrare hotar deras förmåner? Arbetare för att blattarna hotar deras jobb? Och skåningar? Varför är de eld och lågor inför ett manipulerande populistparti? Kanske för att nazisterna dessvärre har haft och fortfarande har ett ordentligt fotfäste i den skånska myllan?

Läser idag att Sentio, ett välrenommerat opinionsundersökningsinstitut med bakgrund i Institutet för sociologi och statsvetenskap vid Norges teknisk-naturvetenskapliga universitet i Trondheim, uppskattar stödet för Sverigedemokraterna till otroliga 26,9 procent. Det gör mig illamående. Det är höjt över allt tvivel att Sverigedemokraternas raison d´être är rädsla för ”de där andra” – de med annan hudfärg, annan religion och andra traditioner. Utbölingarna, spaggarna, blattarna som klumpats ihop till ett hot för Vårt sätt att leva, alltmedan De snyltar på oss, stjäler, mördar och våldtar. 

I H.C. Andersens saga var det inte många som såg att kejsaren var naken. Likaså tycks vettiga personer, varav flera är goda vänner till mig, anse att Sverigedemokratin inte är ett sjaskigt, barrande, gammalt julgranselände från anno dazumal, som efter att ha hyllats och dyrkats gömdes undan i garderoben efter det att det Andra Världskrigets nationalchauvinism resulterat i mellan 50 och 80 millioner döda. Efter den katastrofen kändes det inte rätt att hylla en navelskådande patriotism som blandats upp med religiös fundamentalism och fördummande generaliseringar:

Kristet och fritt vill Sverige bo, 
råda för landet allena. 
Därom i manlig och kristen tro, 
därom i strid eller lagfäst ro 
konung och folk sig förena.

Denna underbara tid tycktes vara förbi, då Vi Svenskar var starkast, vackrast, noblast och hyggligast av jordens alla folk. Visst kunde vi Vasasöner och vikingar i all vår förträfflighet bli berättigat uppretade och var då beredda att slåss för vårt älskade Fosterland, ”det vänaste land uppå jord”. Vi det är alla vi som inte enbart är födda här i detta heliga, härliga, höga Nord, utan som dessutom kan räkna vårt stolta släktled långt tillbaka till ädla barbarer.

Men kommer någon våra fjäll för nära
och mulnar det i Svithiod,
då bröder vid vårt namn, vår gamla ära
vi hugga oss en väg i blod.

Så härligt storvulet hurtigt, friskt och sunt! Så fjärran från ekonomiska bekymmer, äktenskapsgräl, självmordstankar, mindrevärdeskänslor, räkningar, arbetslöshet, alkoholism och allt annat nutida elände. Så underbart det måste ha varit att en gång ha fått vara en präktig Svensk; frisk, sund, stark och ädel. Makalösa, storslagna tider – Let´s make Sweden great again! O, du sunda, friska, genuina, härliga Sverige, som nu hotas av blattehorderna.

Sverige, Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden!

Något har hänt - mer än en fjärdedel av det hugstora svenska folket stödjer nu de unga hjältar som djärvts att släpa fram det patriotiska granskället ur garderoben igen. Nu kan vi med stolthet och svällande bröst, utan skam och tvekan, brista ut i deras husbands stolta hyllning av Fäderneslandet:

Här vill jag leva, här vill jag dö.

Här lever jag i frihet.

Här vill jag leva, här vill jag dö.

Här lever jag mitt liv i frihet.

 

 

Dessvärre förmår jag inte delta i glädjesången. Jag ser och lyssnar på Sverigedemokraternas ledare - män som Åkesson, Jomshof, Söder, Skalin, Karlsson, Almquist och Ekeroth. Jag tror mig se och höra lögnaktiga, komplexfyllda ynglingar och ytliga strebrar, eller nattståndna gubbar som nu piffat upp det anskrämligt spattiga, gamla chauvinistspöket med glatt iögonfallande dekorationer - ”ökad trygghet”, ”lag och ordning”, ”svenska värden”, ”folkhem”, ”värna om välfärden”, ”trygghetsboende för pensionärer”, ”lägre skatter”, ”fler vårdplatser”, ”bättre utbildning”.

Allt lyser, glittrar och glänser, men det hela hålls på plats av unken rasism och ynkligt främlingshat, alltmedan mer än en fjärdedel av Sveriges befolkning applåderar all den falska prålighet som bristfälligt döljer de fadda åsikternas ruttnande kadaver. Min vanmäktiga ilska gör att jag liksom Cicero skulle vilja utbrista:

Quo usque tandem abutere, Jimmie Åkesson, patientia nostra? Hur länge ska du missbruka vårt tålamod, Jimmie Åkesson? Hur länge ska ditt vanvett få driva sitt spel bland oss? Hur länge ska din fräckhet ges fria tyglar? Har inte vaktposterna om natten på Palatinen gjort intryck på dig, inte patrullerna i staden, inte folkets fruktan, inte uppbådet av alla lojala medborgare, inte denna utomordentligt väl bevakade plats för senatens sammanträde, inte de här närvarandes blickar och miner? Förstår du inte att dina brottsliga planer är uppenbara? Märker du inte att dina planer är avslöjade? Ser du inte att din statskupp är omintetgjord eftersom alla känner till den? Vad du gjorde i natt, vad du gjorde natten innan, var du var, vilka du kallade till dig, vilka beslut du fattade – tror du att någon av oss är okunnig om det? Vad är det för tid vi lever i? Vad är det för moral vi har?  -  O tempora! O mores! 

Du som läser detta får givetvis, liksom flera av mina grannar och kamrater, tycka vad du vill om de falskflaggade Sverigedemokraterna, stödja deras politik, anse att de har rätt. Jag tycker dock annorlunda; att deras ideologi speglar dålig självkänsla, rädsla och människoförakt. Att tro på och stödja ett sådant parti betraktar jag som ett utslag av det som påven beskrivit som ”Likgiltighetens globalisering”. Anta därmed inte att jag hyllar all den fundamentalism, intolerans och våldbejakelse som frodas inom andra självförhärligande grupperingar, exempelvis hos alla de fanatiker som anser sig föra Islams talan. För mig är de i lika hög grad som Sverigedemokraterna fångna inom det som Peter Gabriel sjunger om:

Fear, Fear, she's the mother of Violence,

Making me tense to watch the way she breed.

Fear, she's the mother of Violence,

You know self-defense is all you need.

It's getting hard to breathe,

It's getting so hard to believe,

To believe in anything at all.

 

Rädsla, Rädsla, hon är Våldets moder,

jag hetsas av att se henne frodas.

Rädsla, hon är Våldets moder.

Visst, självförsvar är allt du behöver.

Det blir svårt att andas.

Det blir så svårt att tro,

att tro på någonting.

 

 

Lika lite som jag betraktar kristendomen som grunden för allt medlidande, anser jag Islam vara en ”fredens religion”. Men, jag tror på Jesus då han säger ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen”, eller Muhammed då han säger:

… om någon dödar en människa, som inte själv har dödat någon eller försökt störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv, skall det anses som om han hade dödat hela människosläktet. Och om någon räddar ett människoliv, skall det anses som om han hade räddat hela människosläktet (Koranen 5:32).

Under vårt samtal upprepar min vän vad han sagt någon gång förut:

- Egentligen borde man finna ett sätt för att få förnuftiga människor att styra världens öden. En hjärntrust bestående av vettiga, intelligenta människor.

- Hur skulle det gå till?

- Inte vet jag. Hårda tester, rekrytering från universiteten?

Jag log för mig själv. Ville inte säga till min kamrat att jag av flera skäl ansåg att det där var en tämligen oförnuftig tanke. Ett är att min erfarenhet säger mig att makt korrumperar, den förstör människor, får sina offer att tro sig vara bättre än andra. De blir överkänsliga för kritik och livrädda för att förlora sin position. Som Jimmy Cliff sjöng 1972: ”Yeah, the harder they come, the harder they fall, one and all.” Jodå, ju häftigare de kommer, ju hårdare faller de, allihop.     

Inom vilken grupp jag än hamnat har jag tyckt mig finna samma fördelning av dumma och kloka människor, oavsett klass eller arbetsgemenskap. Axel Oxenstiernas konstaterande till sin son, då han var på väg till de internationella fredsförhandlingarna efter Trettioåriga kriget stämmer fortfarande: ”Vet du icke, min son, med huru lite visdom världen styres”.

Som fallet är med de flesta fina citat uttalades orden antagligen inte av den person de tillskrivits. Och visst - ett liknande yttrande fälldes 1633, femton år innan Oxenstierna, av en viss Vigilius von Zuichen som sagt det till en släkting som ansåg sig vara för dum för att vara med i Bryssels stadsfullmäktige. Men, Oxenstierna kunde mycket väl ha sagt det. Det finns nämligen en mängd brev bevarade som han skrev till sin tvehågsne son då denne 1648 deltog i fredsförhandlingarna i Münster. Brev fyllda med goda råd och strikta förmaningar av en man som av sin samtid hyllades som en av Europas skickligaste och intelligentaste diplomater.

Då Cromwell 1654 frågade hur hans diplomatiska sändebud, Bulstrode Whitelocke, klarat sig i ett land som ”lärer vara fult, illa uppodlat och kallt” svarade denne att det varit ganska drägligt, fast ”om sommaren är deras hetta så mycket starkare än vår, som kölden om vintren”. I det grådaskiga Stockholm hade Whitelocke dock funnit att samvaron med Axel Oxenstierna varit ytterst stimulerande:

Han talte med färdighet ganska vackert Latin; och ehuru han även i Fransyskan var hemma, ville han dock ej tala detta språk, då han utlät sig ej finna, varför det hellre borde nyttjas, än de gamle Romares språk, som var både vackrare och rikare. […] Han ursäktade ofta sitt myckna talande, vilket han själv sade, var en senilis garrulitias [gamlings babbel]: men det var ett stort nöje att höra honom, och visade han mycket förstånd samt vidsträckt kunskap i allt det han sade. [...] Han är den visaste man jag någonsin utom England träffat, och äro hans egenskaper till alla delar svarande emot ryktet om dem.

Det är mycket möjligt att Axel Oxenstierna var av en av de bästa statsmän Sverige haft; en ytterst kunnig, skicklig och effektiv strateg. Drottning Christina, som han ofta våldsamt drabbade samman med, speciellt då det gällde hennes abdikation och trosskifte, har i sina memoarer, som hon skrev i Rom tjugosju år efter rikskanslerns död, inget annat än gott att säga om honom:

Det var av honom jag i egentlig mening lärde mig vad jag vet om konsten att regera. Du har velat, Herre, att en av de största männen i världen skulle undervisa mig i dessa stycken, och för detta är jag Dig icke minst tack skyldig. […] Jag erfor ett obeskrivligt nöje vid att höra honom tala, och det fanns icke någon bok, någon lek eller tidsfördriv som jag icke med glädje lämnade för att lyssna på honom. Han å sin sida hade sin glädje i att undervisa mig, och vi tillbragte tre, fyra timmar och ofta mera i största förnöjelse med varandra. […] Han ägde stor duglighet och djup kunskap om denna världens angelägenheter. Han kände styrkan och svagheten hos alla länder i Europa. Han ägde vishet, utomordentlig försiktighet, en vittomfattande förmåga och mycket storsinthet. […] Förövrigt var han ärelysten men trofast, omutlig samt något långsam och flegmatisk.

Då jag log åt min kamrats åsikt att världen borde styras av en intelligent skara män och kvinnor så innebar det inte att jag inte anser att det har funnits och finns ytterst dugliga politiker. Har läst en del i Tage Erlanders memoarer, som tidvis är tämligen tradiga men där det med all tydlighet framkommer att Tage, med sina 23 år som statsminister, en av de längst sittande regeringscheferna i en demokratisk stat, var en översensibel, hypokondrisk och ständigt självreflekterande person. Jäms med ångesten och de kverulantiska utfallen framträder ett inlevelsefullt intellekt, som metodiskt bearbetar både sina egna och omgivningens svagheter för att tolka situationer korrekt och fatta rätt beslut. ”Det är alltid svårt att räkna ut vad människor innerst inne menar”, som han själv uttryckte det. Grundhållningen var pessimistisk. Osentimentalt uppmärksammade Tage Erlander både sina motståndares och medarbetares brister, deras ”obeslutsamhet, räddhåga och prestigehunger”. Han ansåg sig själv lida av liknande svagheter.

Då jag läser om en så kunnig, ideologiskt driven och i stort sett ärlig politiker som Tage Erlander och hans samarbete med Gustav Möller, välfärdsstatens arkitekt, ryser det i kroppen på mig inför Sverigedemokraternas ytliga, populistiska och lögnaktiga framtoning. Inte minst deras osmakliga enlevering av socialdemokraternas folkhemstanke. Jag äcklades då jag för några dagar sedan hörde hur Jimmie Åkesson i ett tal inte mindre är fyrtio gånger nämnde Folkhemmet. För att nyttja det ordval Verner von Heidenstam använde, en författare som Åkesson säger sig beundra - ”det är skam, det är fläck på Sveriges banér” att lyssna på sådant lumpet missbruk av ord som Åkesson och hans partikamrater ägnar sig åt.

Sverigevänner, Almedalsbesökare! Nu tänker vi återupprätta det ni ödelagt. Nu tänker vi återupprätta folkhemmet. Sverige slits isär. Vårt hem splittras. Jag tillhör de som är bekymrade. Sverige mår inte bra. Nu är det stopp. Nu har ni experimenterat färdigt. Nu har man förstört tillräckligt. Nu tänker vi återupprätta det ni ödelagt. Nu tänker vi återupprätta folkhemmet. Det handlar om de som vill bidra till det gemensamma, mot de som vill förstöra det gemensamma. Det handlar om de som bygger bilarna mot de som bränner bilarna. Ska man bosätta sig här, då måste man ha viljan och ambitionen att bli en av oss. Är man inte beredd att acceptera de krav vi ställer, så får man bo någon annanstans.

Mene, mene, tekel parsin! Ser vi inte vad som står skrivet på väggen! ”Bli en av oss”. Bli som Jimmie Åkesson och hans gelikar? Nej tack! För mig står det klart att rappakaljan som flödar ur munnen på populistiska, halvbildat notoriska lögnare som Per Jimmie Åkesson och Donald John Trump kan leda oss alla i fördärvet. En fjärdedel av svenskarna tycks inte tro det.

Låt oss lämna Sverigedemokraterna och samtiden därhän. I Hässleholm, någon gång under våren 1968, lyckades jag äntligen smyga mig in för att se min första barnförbjudna film. Kunde inte förstå varför den fruktade kamrer Fäldt, som arbetade på Sparbanken, men extraknäckte som biografvaktmästare, inte stoppade mig. Det var nämligen inte första gången jag försökte se en barnförbjuden film. Kanske trodde han att jag nyss fyllt femton, fast det fattades ett helt år tills dess. Kanske var det för att Bo Göransson var större än jag och delvis täckte upp mig. Men, men, jag hade faktiskt inte undgått kamrer Fäldts falkblick. Dagen efter ringde han upp Far och undrade om jag verkligen fyllt femton. Då Far kommit hem från jobbet fick han mig att skämmas för att ha ljugit så fräckt och öppet. Men egentligen var jag inte speciellt skamsen, filmen hade varit alldeles utmärkt och även om det snart gått femtio år sedan jag såg Apornas Planet, minns jag fortfarande stora delar av den. Jag hade aldrig sett något liknande – spännande, fantastisk och dessutom tänkvärd.

Då jag på min väg upp hit från Rom på flygplatsen fick syn på en billig roman vid namn Desperate Games, Desperata lekar, köpte jag den. Omslaget berättade nämligen att dess franske författare, krigshjälten Pierre Boulle, hade skrivit romanen Apornas planet. Jag läste den korta romanen på flyget och tåget hit till Hässleholm. Den var inget mästerverk; personskildringen var ytlig och miljöbeskrivningen tunn, likväl var den fascinerande, speciellt som idéroman betraktat. 

Romanen var skriven 1972 av en författare som inte enbart skrivit Apornas planet utan också Bron över floden Kwai, som även den resulterat i en oförglömlig film.  Desperate Games  fick mig att minnas en mängd filmer som skildrar en apokalyptisk värld där människovidriga gladiatorspel har blivit massunderhållning. Med decennier föregår Boulle en uppsjö filmer och böcker - Battle Royale, The Hunger Games, Mad Max, The Running Man, Fight Club och Amores Perros, för att nämna enbart några som beskriver en perverterad framtid där folks största nöje är att uppleva hur människor under groteska former dödar och torterar varandra. För att nu inte tala om en mängd brutala videospel inom samma genre.

Märkligast med mitt bokfynd var att någon vecka efter det att jag läst Boulles bok utspann sig mitt och min kamrats samtal kring visheten i att etablera en världsregering sammansatt av genier. Boulle berättar nämligen att i framtiden, precis som nu, ödeläggs världen genom en hämningslös rovdrift på jordens resurser, svågervälde, korruption och absurda, väpnade konflikter. Vetenskapsmän manar ständigt till behärskning och påpekar att det mesta av det elände om drabbar mänskligheten och vår planet beror på kortsiktigt maktmissbruk av idiotiska politiker, som inte inser att det inte finns något annat alternativ än att omedelbart och kompromisslöst tillämpa den kunskap som mänskligheten förfogar över och förverkliga en rättvis och hållbar resursfördelning. Vetenskapen har lösningar på de flesta problem, det gäller enbart att tillämpa dem. Det största hindret för ett drägligt mänskligt liv utgörs av det faktum att världens öden, precis som Axel Oxenstierna på sin tid påpekat, avgörs av kortsynta, egoistiska och erbarmligt korkade politiker.

Mot förmodan lyckas vetenskapsmännen med sitt uppsåt. Som medlemmar av en global gemenskap lyckades de med hjälp av ett allomfattande nätverk, skapat med hjälp av skickliga psykologer och manipulatörer ur deras egna led (en föraning om sociala mediers makt?) få världsopinionen på sin sida. Globala upplopp hotar och förödmjukade politiker inser, en efter en, att de för sitt eget bästa måste överlämna makten till vetenskapsmännen. Dessa lyckas inom en ovanligt kort tidrymd skapa en ny form av FN, utrensat från makthungriga politruker och meningslösa promemorior, fjärran från sin fumlande och tandlösa föregångare. Nu leds världen av intelligenta och handlingskraftiga vetenskapsmän/kvinnor och tjänar inga andra syften än det allmännas bästa.

En trust av Nobels, d.v.s. de främsta nobelpristagarna, bildas med uppgift att genom omsorgsfullt konstruerade och genomförda internationella testpaket välja de män och kvinnor som på strikt vetenskaplig bas skall leda världens öden. Planen lyckas över förväntan - svält och fattigdom försvinner inom ett par år. Global samverkan omöjliggör väpnade konflikter och alla resurser sätts in för att skydda vad som finns kvar av världens naturresurser och handha dem på ett så hållbart sätt som möjligt. Över hela världen förstatligas utbildning och hälsovård, som finansieras genom de växande inkomster som den globaliserade regeringsmakten förfogar över tack vare att effektivt utnyttjanade av naturresurserna, ständigt mer avancerade tekniska innovationer, bättre kommunikationssystem och en ständigt ökad kunskap. På bas av samverkan och medmänsklighet skapas på kort tid den perfekta utopin.

Nationalism försvinner och en effektiv propaganda-apparat gynnar en global solidaritet som växer sig allt starkare genom de snabba och positiva förändringar som varje, allt bättre utbildad ,världsmedborgare bidrar till. Samtliga människor åtnjuter större välstånd, kortare arbetstider och mer fritid. Väldiga resurser läggs ner på bibliotek, muséer och högteknologiska nöjesparker, som samtliga byggts upp i enlighet med en princip som syftar till att stimulera människors intresse för bildning och vetenskap.

Snart upptäcker dock de styrande genierna att något väsentligt saknas. Nivellering och vällevnad leder till att människor blir uttråkade och kräver ständigt ökande aktivitet och underhållning. Apatiskhet och än värre – självmord, griper omkring sig. Psykologer drar slutsatsen att den mänskliga naturen inte nöjer sig med kunskap, nöjen och harmlösa äventyr. Det perfekta samhället eggar inte till spänning och våld. Diktarna blir pseudorevoltörer, eller barrikadnostalgiker, vars döda konst inte eggar till någon större reaktion. Utopia behöver inga diktare, det fullkomliga kan inte tillföras nya värden. Medborgarna längtar efter det oförutsedda, efter passion, efter våld.

Men passionernas värld, det ohämmade våldet, är livsfarliga och därför vill konsumenterna helst se och uppleva våld på avstånd, men för att vara riktigt spännande bör det likväl vara verkligt; film och böcker täcker inte sensationsbehovet. Snart ersätts de väldiga, imponerande spektaklen som hyllar fred, vetenskap, gemenskap och samarbete med hämningslös våldsunderhållning. Inför jublande människomassor kämpar både manliga och kvinnliga gladiatorer på liv och död. En blomstrande, högteknologisk nöjesindustri byggs upp kring ett rått och brutalt mördande som dock enbart drabbar dem som frivilligt anmält sig till dessa offentliga slakter, vilket är förbluffande många, ty de blodbestänkta segrarna hyllas som hjältar.

De styrande vetenskapsmännen fångas upp i en våldsspiral som leder till att de till en början begränsade gladiatorstriderna blir alltmer sofistikerade, inte i meningen att det brutala våldet blir mer raffinerat, det stannar på samma brutala nivå, men spektaklen blir alltmer omfattande och med hjälp av högteknoloiska innovationer återges människoslakten närgånget för de begeistrade massorna. Våldsspektaklen förvandlas till formliga slag, där allt görs för att öka åskådarnas upplevelser och totala inlevelse genom tredimensionella återgivningar, kompletta med ljud och dofter. Blodbaden utspelas på jättelika arenor och sprids genom sofistikerade kommunikationsmedel till en global publik. Efterhand överflyttas de väldiga striderna till strikt avgränsade landområden, alltmedan lugn och säkerhet härskar inom de omgivande samhällena.

För att öka spänningen bildas snart två globala lag – Fysiker och Biologer. Genom denna polarisering kommer jordens befolkning och de styrande vetenskapsmännen efterhand att känna sig tillhöriga antingen det ena eller det andra lägret. Från att ha gynnat det allmänna välbefinnandet förfaller vetenskapsmännen efterhand till att stödja något av de båda lagen och för att nå sina syften använder de lögn och manipulation, alltmedan de utvecklar alltmer sofistikerade förintelsemedel. Snart iscensätts historiska slag, som Waterloo och Somme, med samma manspillan och brutalitet som tidigare, dock är offren fortfarande frivilliga som sätter sina liv på spel för att motverka den förstelnande tristess de upplever bortom de blodiga spelen. Allt urartar – de upplysta vetenskapsmännen blir allt blodtörstigare och snart upprepas tidigare vansinnigheter. Biologerna försöker förinta Fysikerna med biologiska och kemiska stridsmedel, medan Fysikerna återintroducerar atombomben. Snart befinner sig jorden i ett än värre mordiskt kaos än tidigare.

Efter att ha läst Boulles roman är det lätt att hålla med om den skarpsynte Mark Twains iakttagelse i hans What is Man? Vad är människan? från 1906:

Jag är medveten om att även vår världs skarpaste hjärna alltsedan barndomen har präglats genom någon form av vidskepelse och därför kommer det aldrig att bli möjligt ens för ett geni att opartiskt, samvetsgrant och uppriktigt undersöka de bevis och omständigheter som kan få oss att betvivla giltigheten hos allsköns fanatism. Jag tvivlar på att jag skulle vara kapabel att göra det. Vi grundar våra förställningar på andra människors tolkningar av ideologier och regeringssystem; deras åsikter om höga eller låga skatter; om förbud eller tolerans om fredens okränkbarhet eller krigets härlighet; om hederskoder och moral; om tvekampens berättigande eller fördömande, vår uppfattning om kattors tankeförmåga och våra åsikter om huruvida mord på hjälplösa vilda djur är förkastligt eller hjältemodigt; och givetvis våra preferenser i fråga om religiösa och politiska åsikter. Huruvida vi accepterar eller förnekar att Shakespeare skrev sina dramer, att Arthur Orton talar sanning [en bedragare som lyckades övertyga en rik adelsman om att han var hans ende son och arvtagare], eller att fru Eddy har rätt [Mary Baker Eddy, som grundade den religiösa rörelsen Kristen vetenskap, ansåg att sjukdom och död enbart var illusioner]. Alla dessa idéer kommer till oss som begagnat gods, vi har inte skapat dem på egen hand. Det är så vi människor är funtade och vi kan inte göra mycket åt det. Varje gång vi ställs inför ett beläte som vi blivit inlärda att tro på, älska och dyrka, så gör vi det utan att betvivla vår tro, det finns inte något bevis, hur klart och starkt det än kan vara, som skulle kunna övertyga oss om att vår lojalitet och hängivenhet inte har någon reell grund.

Återigen är det en fråga om individens förhållande till flocken. Känslan av att höra till. Det är en allmänt förkommande tro att jag genom en stark grupptillhörighet kan bli både stark och unik. Ju mer misslyckad jag känner mig, desto större tröst finner jag i känslan av att vara som "alla andra", eller tvärtom - jag känner mig ensam eftersom jag tror mig vara unik. Mina enastående insikter och min överlägsna intelligens kan leda till att jag anser mig vara en undantagsmänniska, kanske rent utav en obemärkt medlem av geniernas exklusiva grupp. Ett självbedrägeri som kan leda till att jag anammar extrema åsikter, sådana jag inbillar mig dela med en begränsad grupp likatänkande. Kanske jag till och med kan få för mig att jag är ett språkrör för en tyst majoritet. Att jag vågar uttrycka åsikter jag delar med en räddhågat tigande, men stor majoritet av svenska patrioter. Som de ensamma geniernas store apostel, Friedrich Nietzsche, skrev i Bortom gott och ont: ”Vansinnet är bland enskilda människor en sällsynthet – men i grupper, partier, folk, tider är det regeln”.  

Enligt denne paradoxernas mästare krävde sann kunskap tvivel och ständiga motsägelser. Endast sådan kunskap som förmådde införliva motsatta åsikter var enligt Nietzsche sann visdom. Man minns honom som hyllare av övermänniskor och ”blonda bestar”, men glömmer då att Nietzsche var en antimilitarist som avskydde den tyska kejsarmakten och hyllade Frankrike, Schweiz och Italien, där han tillbringade större delen av sitt vuxna liv. Han trodde inte på någon arisk överlägsenhet, utan hävdade istället envist att han hade polska anor.

Nietzsche skrev för och emot judendomen, för och emot kristendomen, för och emot rasism. En obstinat öppenhet gjorde att han förstod främlingsskräckens verkliga raison d´être. Enligt honom var antisemitism de misslyckades revolt, människor som inte förstod sig på tillvarons djup och komplikationer. Ett utslag av den fega, ogenomtänkta avundsjuka som Nietzsche avskydde. För antisemiten framstod ”judarna” som privilegierade främlingar som tillskansat sig både makt och pengar, dessutom erkände antisemiterna, enligt Nietzsche, motvilligt judarnas ”överlägsna andlighet och kunskap”. Antisemitism var de underprivilegierades, de misslyckades (Sclechtweggekommenen) religion.

En förnekad känsla av intellektuell underlägsenhet och misslyckande tycks driva populistiska politiker att poängtera sin stora intelligens. Donald Trump påstår:

Jag beklagar losers och hatare, men min I.Q. är en av de högsta - och det vet alla. Känn er nu inte så dumma och osäkra, det är inte ert fel.

Gång på gång refererar Trump till sin höga IQ, som han jämför med folk som han rutinmässigt idiotförklarar. Det finns dock inga som helst bevis på att Trump någonsin har fått sin IQ beräknad. 

Påstådda IQ-nivåer slungas även fram och tillbaka inom den osmakliga debatt som Sverigedemokraterna har gett upphov till – ”Sverigedemokrater har lägre IQ än det svenska genomsnittet”, alternativt ”afrikaner och andra icke-européer har lägre IQ än svenskar”, det senare påståendet slogs på bräcklig grund upp stort i nättidningen Fria Tider, som ideologiskt står Sverigedemokraterna nära. Påståendet spred sig snabbt inom sverigedemokratiska kretsar, exempelvis hänvisade nyligen Sverigedemokraternas starke man i Hässleholm, Ulf Erlandsson, till Fria Tider då han påstod att "de största invandrargrupperna har en lägre IQ än etniskt svenska" och tillade att "många afrikanska länder har en så låg IQ att det skulle klassas som ´kognitiv utvecklingsstörning´." Inte vet jag vad man kan klassa Ulf Erlandsson som.  

Fria Tiders grundare driver även Granskning Sverige som på Youtube och högerextrema sidor publicerar uppmaningar till mail- och telefonattacker mot nyhetsredaktioner och privatpersoner som hävdar åsikter som inte gillas av tillskyndare av svensk chauvinism.

I sitt försvarstal inför rätten i Oslo avslöjade massmördaren Anders Behring Breivik, som kallblodigt mördat 77 fullkomligt oskyldiga människor, varav de flesta var barn och ungdomar, också sin fixering vid IQ-tester, samt sitt hat och sina underlägsenhetskänslor gentemot den ”kulturella eliten”:

De har också påstått att jag är en ömklig, patetisk, barna- och småbarnsmördare trots att jag inte har dödat någon under åldern 14. Att jag är feg, inavlad, homosexuell, pedofil, nekrofil, rasist, sociopat, fascist, nazist, sionist och anarkist. Allt detta har påståtts. De har också påstått att jag är fysiskt och mentalt efterbliven med en IQ runt 80. Jag är naturligtvis inte överraskad av dessa karaktäriseringar. Innan jag påbörjade min mission beskrev jag i detalj vad jag väntade att de skulle säga och skriva, och det visade sig vara sant. De flesta människor därute förstår att detta bara är falsk propaganda, och det gränsar till komedi. Men det är viktigt att alla förstår varför denna kulturella elit, journalister, redaktörer, och även åklagare i det här fallet, kommer att fortsätta att förlöjliga, håna och ljuga om mig.

Som så många andra människor som halkat in i fanatism, tycks Breivik genom sina sociala handikapp ha utvecklats till en extrem narcissist - besatt av sin egen kropp solade han sig, åt anabola steroider, tog selfies utstyrd i fantasifulla kostymeringar och blev till och med plastikopererad. I rätten njöt han av att ha världens blickar riktade på sig. Trots, eller snarare på grund av, sina ständiga misslyckanden och tillkortakommanden byggde han upp en personlighet som krävde omvärldens uppmärksamhet. I sitt försvarstal hyllade Breivik en annan rasistiskt motiverad massmördare, Peter Mangs, dömd för två mord och skyldig till en mängd mordförsök: ”Det är viktigt att fler patrioter i de nordiska länderna och i Europa tar det ansvar som jag har gjort, som Peter Mangs från Malmö har gjort” och i en senare intervju upprepade Breivik sin uppskattning av samme galning:

Peter Mangs använde sig av en intelligent strategi. Hans mord gjorde att flera andra fick skulden, det skapade oro och var därmed ett steg närmare raskriget. 

I sin bok Det svenska hatet berättar Gellert Tamas om hur många extremister, islamister såväl som Sverigedemokrater, tycks dela en djup känsla av utanförskap och söker sin tillflykt i trösten att vara unika undantagsmänniskor, begåvade med en större klarsyn och skarpare intellekt än sin omgivning. Bland sådana människor finner vi exempelvis Kenth Ekeroth, en av Sverigedemokraternas främsta ideologer, som likt flera andra av sina kamrater i partiledningen berättat hur att han vissa perioder under sin uppväxt blivit mobbad och utfrusen. En frustration som hos många kan leda till människoförakt. Sune Mangs har berättat:

För mig kändes alla andra människor inskränkta, och socialt inavlade. Jag stod aldrig ut med andra människor, de kändes alla som högst inavlade grupperingar.

Övertygad om sin egen förträfflighet ansökte Mangs till Mensas intagningsprov, men fick resultatet 117 och kunde därför inte bli medlem i denna förening för personer med en intelligenskvot över 130, något som enbart två procent av världens befolkning uppnår.

Det var väldigt tungt att få beskedet, jag grät. Dels för att jag hade överskattat min förmåga och hade även hånat ´de dumma´ vilka man nu officiellt tillhörde. Men det kändes även uppgivet för att detta var ännu en socialgrupp som uteslöt mig. Min intelligens var ju samma som innan, det var bara min självbild som blev korrigerad.

Mensa? Där borde vi väl finna de intellektuella titaner som min kamrat kunde tänka sig styra världens öden. Men, inom denna illustra förening finner vi uppenbarligen lika många, eller kanske till och med fler personer, som anser sig var åsidosatta och bittra på samhället. En före detta Mensamedlem konstaterar:

Uppenbarligen kände sig dessa höga IQ-personer förföljda på något sätt. Missförstådda ända sedan unga år, betraktade sig många Mensaner som avskilda från det normala samhället, oförmögna att identifiera sig med sina ”kamrater” och inbegripna i en ständig kamp för att anpassa sig till samhällets normer. De ansåg sig vara "annorlunda" och var ofta mobbade på grund av det.

Jag har inte en aning om vad jag har för IQ och är fullkomligt ointresserad av det. Givetvis har jag liksom många av mina generationskamrater flera gånger utsatts för så kallade Ravens progressiva matriser, som 1936 introducerades av den engelske psykologen John C. Raven och som nu utgör grunden för de flesta IQ-tester. Jag minns dem från min mönstring 1973 och någonstans bland Statens arkiv finns säkerligen min IQ noterad och det skulle förvåna mig om den är speciellt imponerande.

Vad mäter egentligen dessa IQ-tester? Antagligen det som Stephen Jay Gould beskrivit som:

Förenklandet av intelligens till en enda, lättförklarlig enhet, med en given plats i hjärnan, en kvantifiering som innebär att varje individ kan stämplas med ett nummer som sedan kan användas för att rangordna dem inom en enda serie av fastställd värdighet, som möjliggör kategorisering av förtryckta och missgynnade grupper, att klassificera dem efter klasser, kön och ras och därigenom också hävda att vissa människor är sämre än andra och förtjänar sin underordnade sociala status.

En definition som utmärkt väl passar in på de ”experter” som med hänfört bifall citeras av de främlingsfientliga rasister som exempelvis tar sig ton i publikationer som Fria tider och sedan flitigt citeras av Sverigedemokrater.  Speciellt uppskattad i sådana kretsar är Richard Lynns och Tatu Vanhanens bok IQ and the Wealth of Nations från 2002 där dessa professorer på bas av IQ-tester lägger fram sina högst tvivelaktiga bevis för ”vita” européers och amerikaners överlägsna intelligens. Författarna har antagligen testat sin egen intelligens och det skulle inte alls förvåna mig om det resulterat i de höga IQ-kvoter som exempelvis fått professor Lynn att lägga fram sina, i min mening, fullkomligt idiotiska förslag - exempelvis att USA bör styckas upp i enlighet med rasistiska kriterier:

Jag anser att övervägande vita stater bör deklarera sin självständighet och avskilja sig från Unionen. De bör då genomdriva strikta gränskontroller, [inom sina gränser] erbjuda minsta möjliga socialhjälp och begränsa den till staternas ursprungliga medborgare. Om man vidtar sådana åtgärder kommer den vita civilisationen att överleva inom denna handfull stater.

Medan det andra författargeniet, Tatu Vanhanen, hävdade att ju mer etniskt heterogen en nation är desto större blir interna konflikter, oavsett ekonomisk utveckling. Jag antar att Vanhanens åsikter faktiskt inte är underbyggda av några ”neutrala forskningsresultat”, utan som så mycket annat baserar sig på generaliserande axplock, motiverade av författarens chauvinistiska åsikter. Hans ”vetenskapliga bevis” tycks exempelvis inte passa in på heterogena stater som Kanada, Australien, Barbados eller Singapore.

I sin bok Fult folk intervjuar författarna Emil Schön och Linnea Nilsson en mängd av Sverigedemokraternas väljare och konstaterar då att de traditionella politiska partier som ser sig som upprätthållare av ett rättvist samhällssystem och förvaltare av mindre privilegierades röster har svikit sin uppgift att representera alla samhällsmedborgare. Enligt många sverigedemokratväljare finns en elit av ”fint folk” som genom sin ”politiska korrekthet”, prestationsångest och omsorg om sin maktposition håller på att köra Sverige i sank. ”Vänstern och liberalerna” består av en liten grupp lyckligt lottade människor som med näbbar och klor gör allt för att klamra sig fast vid sina positioner inom ”den kulturella eliten”. I sin högst personliga prestigekamp struntar de i ”vanliga svenskar”.

I Elsa Beskows dubbelbottnade Blomsterfesten i täppan från 1914 kommer blommorna till liv på midsommarafton och ordnar då en stor fest till vilken förnäma trädgårds- och ängsblommor tillsammans med kruk- och köksväxter bjuds in. Det blir dock bråk och missämja då ogräsen vill bryta sig in genom grinden för att få vara med på festen. Den filantropiskt sinnade rosen, festens drottning, vill inte bruka våld mot dem, trots att köksväxterna genom Fru Rödbeta vädjar att sådant ”tiggarpack och trasfölje” absolut inte skall få delta i festligheterna. Rosens kompromissförslag blir att ogräsen får sitta i dikesrenen utanför blomstertäppan, där de får förplägnad och tillåts lyssna till blommornas sångtävling. Blomsterfesten i täppan är en saga om social uteslutning och frustration, där ogräsen kan symbolisera såväl frustrerade Sverigedemokrater, som uteslutna invandrare.

Inte tror jag att ett globaliserat världsvälde under intelligenta ledare kan lösa världens problem. Jag anser att makt allt som oftast korrumperar sina utövare, men den kan också bidra till skapandet av ett rättvisare samhälle, baserat på medlidande och insikten att min nästas väl gynnar även mig. Vad jag fascineras av i Blomsterfesten i täppan är att den inte ger några lösningar om hur konflikten med ogräsen skall lösas, men det hindrar inte Elsa Beskow från att ge dem röst i en frejdig sång:

Vi äro bara ogräs vi

och kunna aldrig annat bli,

men morska sjunga vi ändå;

hör nu bara på,

ja, hör nu bara på!

Med spett och spjut man hackar oss,

med stora spadar nackar oss;

man rycker, sliter, drar och slår

både höst och vår,

ja, både höst och vår.

 

Men hur de slå och mota oss,

på nytt vi likväl rota oss

och lyfta käckt mot solen opp

både blad och knopp,

ja, både blad och knopp.

Ni trädgårdsväxter hata oss

och säga, att vi lata oss,

men vi ä´ inte sura vi;

det ä´ ofta ni,

ja, det ä´ ofta ni.

 

Ej minsta köld fördraga ni;

och bränner solen, klaga ni;

vi ogräs lika morska stå

och må bra ändå,

ja, vi må bra ändå.

Åt all er jämmer skratta vi,

och från ert goda snatta vi;

vi kunna aldrig bättre bli -

vi ä´ ogräs vi,

ja, vi ä´ ogräs vi.

 

 

Anonym (2015) ”Därför har vi olika IQ,” Fria Tider, 19 maj. Berggren, Henrik (2010) Underbara dagar framför oss: En biografi över Olof Palme. Stockholm: Norstedts. Beskow, Elsa (1998) Blomsterfesten i täppan. Stockholm: Bonniers/Carlsen. Boulle, Pierre (2014) Desperate Games. Croydon: Hesperus. Breivik, Anders Behring (2012) ”Kommendör Breiviks försvarstal” Demokratibloggen www.pr-publishing.com/1234/breiviks-forsvarstal.pdf  Cicero (1975) Sex tal inför senaten och folket. Stockholm: Forum. Christina (1957) Självbiografi och aforismer. Stockholm: Natur och Kultur. Erlander, Tage (1979) Memoarer 1901-1960, fyra delar. Stockholm: Tidens förlag. Gardell, Mattias (2015) Krigaren: Seriemördaren Peter Mangs. Stockholm: Leopard förlag. Gilbert, Sophie (2013). ”Talk Nerdy to Me: My Year in Mensa,” Washingtonian, 5 December. Gould, Stephen Jay (1996) The Mismeasure of Man. New York: W.W. Norton. Hamas, Gellert (2016) Det svenska hatet: En berättelse om vår tid. Stockholm: Natur och Kultur. Lynn, Richard och Tatu Vanhanen (2002) IQ and the Wealth of Nations. Westport, CT: Praeger. Mark Twain (1973) What is Man? and Other Philosophical Writings. Oakland CA: University of California Press. Nietzsche, Friedrich (2002) Bortom gott och ont/Till moralens försvar. Stehag: Symposion.  Nietzsche, Friedrich (2017) The Will to Power. London: Penguin Classics. Olofson, Stefan (2017) "SD:ledare: ´Ulf visade prov på dåligt omdöme," Norra Skåne, 8 mars. Schön, Emil och Linnea Nilsson (2010) Fult folk: Samtal med sverigedemokratiska väljare. Stockholm: Karneval. Seierstad, Åsne (2013) En av oss: En berättelse om Norge. Stockholm: Bonniers. Wetterberg, Gunnar (2002) Kanslern, Axel Oxenstierna i sin tid, del 2. Stockholm: Atlantis.

BLOG LIST

The weather changes from cold to relative varmth; sunshine, drizzle, floating clouds and starry nights. Yesterday, a milky white sky occasionally cracked up and turned into a dramatic spectacle when fast-gliding cloud formations allowed the sun, for a minute to two, to illuminate an autumn...
Vädret skiftar från kyla till relativ värme; solsken, duggregn och piskande skyfall. Igår sprack himlen emellanåt upp i dramatiska, snabbt framglidande molnformationer mellan vilka solen under någon minut förgyllde den höstliga prakten kring sjön. Jag öste båten och rodde ut. Kastvindar skapade...
Occasionally, I worry about my bad physical condition and increasing obesity. Do I keep on passing an age limit without really noticing it? Soon it will be difficult for me to bend down, it will be cumbersome to get up from an armchair, days will disappear without leaving much of a trace. I will...
Emellanåt oroar jag mig för dålig kondition och tilltagande fetma. Håller jag på att passera en åldersgräns, utan att märka det? Snart får jag svårt för att böja mig ner, det kommer att kosta på att stiga upp ur fåtöljen, dagarna svinner bort. Jag blir andfådd i trappor, huden skrynklas, håret...
My parents told me that I did not speak until I was more than three years old. This sounds somewhat strange to me, though considering that their children's development is close to heart of most parents, they were probably right. After opening my mouth for the first time to express comprehensible...
Mina föräldrar har berättat att jag inte talade förrän jag var mer än tre år. För mig låter det underligt, men med tanke på att deras barns utveckling står i centrum för de flesta goda föräldrar, så hade de säkert rätt. Märkligt är det dock, eftersom jag efter att ha öppnat munnen för att formulera...
My first regular summer job was at the peatbog in Hästveda. The bog is situated a few miles north of my hometown Hässleholm and early in the morning I went there alone on my second-hand moped. Most of my comrades had bought mopeds of the Austrian brand Puch. The toughest among them had trimmed...
Mitt första sommarjobb var på torvmossen i Hästveda. Mossen ligger några mil norr om Hässleholm och tidigt på morgonen åkte jag ensam dit på min begagnade moped. De flesta av mina kamrater hade skaffat mopeder av märket Puch. De tuffaste bland dem hade trimmat sina mopeder så att de skulle gå...
One evening in Prague, mid-March, darkness had just fallen over the city. I was on my way to the National Gallery while assuming I had ended up on the wrong tram. It travelled through streets I could not recognize. However, occasionally we passed workers who apparently were welding the tracks and I...
En kväll i Prag, mitten av mars och mörkret hade fallit. Jag var på väg till Nationalgalleriet men trodde först att jag hamnat på fel spårvagn. Den slingrade sig fram genom gator längs vilka den inte borde färdas. Men eftersom vi allt som oftast passerade svetsande män sysselsatta med någon slags...
Items: 1 - 10 of 183
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com