JUL I BJÄRNUM: Voodoo och tomtar

12/30/2015 15:32

I år firade vi julen i vårt hus i Bjärnum och medan jag rotade bland de mer eller mindre förgätna böcker jag stoppat undan i garderober och förråd återfann jag flera som jag samlat på mig i Santo Domingo, bland dem en diktsamling av Tomás Hernández Franco, i vilken jag fann hans märkvärdiga Yélida som på ett uppskruvat, surrealistiskt språk berättar om hur en norsk sjöman gifter sig med en haitisk dam.

Dikten skrevs 1942, då den gavs ut privat i en upplaga på hundra exemplar, men den kom snart att anses vara en dominikansk klassiker och ingår nu i så gott som samtliga antologier med dominikansk poesi jag sett och även i en och annan samlingsvolym med karibisk lyrik. Hernández Franco uppvisar en för sin tid ovanligt stor kännedom om voodoo. I varje fall rör det sig om en av de första dominikanska publikationer som tar upp teman från voodoo, en religion som under Hernández Francos levnad visserligen var förbjuden att utövas, men som likväl hade anhängare överallt i Dominikanska Republiken. 

Hérnandez Franco föddes 1904 av förmögna jordägare i Tamboril, en by strax utanför staden Santiago i det bördiga landskapet Cibao i Dominikanska Republiken. Sjutton år gammal for han till Paris för att studera juridik, men lämnade snart studierna för att ägna sig åt litteratur, främst inspirerad av Baudelaire, men snart rörde han sig i dadaistiska och surrealistiska kretsar och skrev dikter med titlar som Den idylliske boxaren och Tuggummipoem.

Då modern dog 1929 återvände Hérnandez Franco till sitt hemland där han anslöt sig till kuppmakaren och sedermera diktatorn Rafael Leonidas Trujillo. Han skrev bland annat en av de första hyllningsskrifterna tillägnad Trujillo, Amerikas vackraste revolution, som snart skulle följas av alltmer orimliga lovtal, skrivna av ett otal skribenter.

Hérnandez Francos hängivenhet till den storhetsvansinnige Trujillo belönades med flera inkomstbringande uppdrag och diplomatiska posteringar. Det var som ambassadör i El Salvador som Hérnandez Franco gav ut Yélida, en lång, märkligt överlastad dikt som blandar nordisk och karibisk mytologi i en skildring av hur skandinavisk kultur och inte minst ”blod” övermannas och försvagas av tropisk voodoo och exotisk sensualism. Dikten är fylld med rasistiska övertoner och illa dolt kvinnoförakt.

Inledningen skildrar hur en frisk, norsk gutt på ett skepp färdas mot tropikerna:

Erik, en norsk pojke med

sitt hjärta och sin själ i fjordarnas dimma,

kunde då han färdades mot horisonten inte veta

att han av sitt nordiska blod fördes mot en fjärran helgedom.

 

Erik är en vacker, stark, naiv och faderslös yngling, ”ett strandens barn, halvt ängel, halvt triton”:

Under årets längsta månad föddes han,

i en fiskestuga; utanför låg näten

i hav och midnattssol.

Fadern, en fjärran skeppsbruten,

hade i djupet fängslats bland sand och alger,

fiskfjäll, gälar och fenor.

 

Eriks längtan till tropikerna väcks när hans farbror berättar om de lockande kvinnor som lever där:

När skeppsskroven tätades

bland flammande eld och tjära,

var Erik tjugo år, en oskuld i gummistövlar

Han trodde att barn föds som fiskar i oceanen

under tysta nätter i ett stilla hav,

det var då hans farbror Kaptenen berättade om fjärran öar

med gistna, blånande bryggor

från vilka hundratals nakna kvinnor lastade kol på fartygen

och gröna fåglar skrek obscena ord,

alltmedan nätterna blomstrade på bordeller,

till trummors djupa andetag.

 

Erik beslutar att ta hyra på ett fartyg och ge sig av till Karibien:

Han ville till öarna med berg av socker,

där natten doftar som cederfat med rom.

Där norska sjöman övergav sina fartyg,

innan kaptenerna fann dem berusade på smutsiga krogar

och sparkade dem tillbaka till skeppen

tillbaka till Norge,

magra, tystlåtna och bedrövade.

 

 

I Haiti fängslas Erik av en prostituerad kvinnas kärlekskonster som ”ankrar pojken vid sin bordells kajuta”, tills han beslutar sig för att gifta sig med henne och öppna en affär där han säljer torkad fisk. Erik blir dock med tiden svårt sjuk, yrande av hög feber kan han inte ta sig upp ur sängen i vilken hans hustru fjättrar honom med älskog och rom:

Erik älskade Suquié mellan anfall av feber,

blekhet och frossa, mellan klunkar med sockerbrännvin och kinin.

Han ville undkomma sin svarta flickas hull,

så att hans blonda sinne kunde fly

från hennes armar och kropp,

från lukten av polerad mässing och berusande djungel,

bort till sin norska strand där båtar ligger

kullvräkta likt strandade valar.

 

Efter att ha gjort sin Suquié med barn dör Erik:

Under en kvalmig natt i feber och träskmark,

en sjöman strandsatt hos Suquiés kropp och natt,

lämnade Erik sömnlös sitt arv, solkat av haematozoa och nostalgi,

i sin hustrus bördiga mylla

och dog en dag mellan Jesus Kristus och Damballa-Oueddó,

som ett segelfartyg förlorat i Sargasso,

medan hans vilsna själ svävade mot Norge,

till minnet av en vit kvinnas ömtåliga fot

bevarad som ett fotspår i våt sand.

 

 

Efter sig lämnar norrmannen en vacker mulattflicka, Yélida:

… svart en dag, vit en annan,

Med voodoo och en främlings namn,

en färgstark tunga med

ett isbergs hjärta,

en flammande buk,

en nordanvind fångad i nattlig underjord

där eldar lockar till gåtfulla riter.

 

Dikten blir allt galnare. Högt upp i norr nås Nordanländernas gudar av nyheten om att en av Norges söner lämnat efter sig en dotter, fången i tropikerna, några av dem beslutar sig för att ge sig av söderut för att ta Yélida med sig till norr:

Snöns småvuxna, barnsliga gudar,

gamla män klädda i rött,

som skakar dimman ur sina skägg

och planlöst låter glöden

från människors eldar

dansa kring i den tjutande vinden,

som tecknar norrsken i den arktiska skyn.

Gudar av bomull och äpplen,

som far fram över saftig mossas blyga, grönskande liv 
och leker med snökristallers is,
Nordanlandens tomtar som i ackjor färdas efter renar.

 

Väringablodet svallade i smågudarna,

manliga äventyr blev till kvinnoärenden

när bland öar med snäckor och kryddor

deras Arktis gick förlorat

i en flammande, flytande skärgård.

 

Men tomtegudarna är maktlösa mot de vilda voodoogudomligheterna:

 

Trummors och assegajers gudar,

människoätare och vårdare av de dödas hemvist,

som kyrkogårdens herre, åskans Wangol,

herre över zombiers och ormars obsidianögon.

De sökte upp Ayida-Oueddó som får

våldtäktens röda lampa att brinna, och

som djupt i trummors grottmagar gömmer

hundra ormar, galna av livets smärta,

som under Legbas svarta natt släpper lös lustans hundar

så att de splittras i könets hälfter.

Den heliga danslärarinnan som

tämjer skrikens kramper.

 

Tomtegubbarna bönfaller en efter en av de tropiska gudarna om tillstånd att få rädda en ”droppe av Eriks blod”. De går till krigsguden:

Ogoun, herre över knytnäven och giftet,

sockerfältens kringdrivande ande.

avundens och ilskans fader,

han som med en lätt beröring av sin svarta hand tänder eld på husen

och våldför sig på barnen i sovande mödrars sköten.

 

De sökte upp vattenguden Agoué:

… med buken uppsvullen av vatten,

delvis fördunstat genom sol och eld,

till hälften fängslad vid träskmarkerna,

trött på flugor och vågor,

satt han i sitt hus av vind och sumpsvamp.

 

 

Men ormgudinnan Ayida-Oueddó hettar upp Yélidas blod genom att ”dansa till tuppens galande, med brösten skimrande av svett och stjärnor” och när Yélida ger sig åt en svart älskare inser tomtegudarna att de har besegrats och ger sig molokna av mot norr, alltmedan ett nytt, ”svart” liv gror inom Yélida. som:

… i skötet kväver nordanvinden med sin grottas tänder,

vegetarisk och glödande

i svampars och mossors fukt

så varmt, så varmt,

ruttnande blad som jäser i tidens skymning medan

månskenet filtreras genom sällsamma ord.

 

 

När jag läste dikten mindes jag hur jag en gång för många år sedan gick längs Malecon, strandvägen i Santo Domingo, där det Karibiska Havet ständigt slår sina vågor mot strandklipporna så att skummet yr över de som promenerar under palmerna. Jag var i sällskap med min gode vän Padre Antonio Lluberes som är historiker och jesuit. Eftersom vi samtalade om skillnaden mellan Sverige och Dominikanska Republiken och hur det kommit sig att jag gift mig med en dominikansk dam kom vi in på Yélida. Jag påpekade hur märkligt jag fann det att de analyser jag läst av dikten poängterade sensualismen och det surrealistiska språket, men att ingen tog upp den osmakliga rasistiska ideologi som genomsyrar hela dikten; svamlandet om blodets renhet och det ohöljda kvinnoföraktet. Padre Antonio log och konstaterade:

-       All den där rasistiska smörjan blev under trujillotidens mer än trettio år av propaganda och feg foglighet så omtuggad att den blivit till en integrerad del av borgerlighetens tänkande och nu tycks det som om flera av landets intellektuella inte ens lägger märke till fördomarna som frodas i nästan allting som skrevs under den tiden. Jag har faktiskt inte själv tänkt på det utan mest funderat på var Hernández Franco fick uppfattningen om att de nordiska gudarna skulle vara småvuxna och barnsliga. Jag föreställer mig att de var stora, väldiga kämpar som Tor och Odin. Inte sant?

Det var dagen före julafton och jag kunde inte undgå att tänka på snö, tomtar och troll:

-          Jag tror faktiskt att Hernández Franco inte hade helt. Att han var bättre informerad än vad man tycks tro här på ön. Det tycks som om det inte är några gudar han beskriver utan de väsen som vi däruppe kallar för tomtar. Det finns till och med folk som fortfarande tror på dem. På julafton är det inte någon fet, skrattande gubbe som när alla sover kommer nerfarande genom skorstenen, utan barnen får oftast besök av en livslevande tomte som kommer med julklapparna i en säck.

Jag berättade att tomten var en urgammal varelse, kanske gårdens förste invånare, en förfader som vakade över alla som bor där tillsammans, både människor och djur. Att jag trodde att namnet kanske kom från ordet tomt, som betecknar marken en gård står på. Att tomten hjälper de som respekterar honom. De som ger honom gröt och mjölk på julafton, om inte - så blir han arg och vresig och kan då till och med skada och döda skördar och husdjur. Det var alltså inte helt fel att Hernández Franco liknat de nordiska gudarna vid tomtar och faktiskt hade redan den Heliga Birgitta, som Padre Antonio kände väl till, på trettonhundratalet varnat för dyrkan av tomtegudar, tompta gudhi.

Jag berättade om att jag hört att amerikanarnas Santa Claus antagligen var en blandning av européernas Sankt Nikolaus, som kommer med presenter till exempelvis holländarnas barn, och den svenske tomten. Att den svenske tomtens utseende till stor del hade präglats av Jenny Nyströms bilder och att Haddon Sundblom, vars far kom från Åland och mor från Sverige, säkerligen haft hennes tomteframställningar i åtanke när han skapade en Santa Claus åt The Coca Cola Company och kombinerade hennes tomte med Sankt Nikolaus.

Padre Antonio stannade och grep mig om ena armen:

-            Hur ser den där tomten ut?

-            Det är en mycket gammal, rynkig gubbe, kanske inte högre än en halv meter. Oftast är han gråklädd, men han har ibland en röd luva och alltid långt skägg. Jag tror att hans ögon lyser i mörkret, som på en katt.

Då har jag sett en tomte, konstaterade Padre Antonio.

-            Här på ön?

-            Nej, nej, för många år sedan när jag som ung präst arbetade högt upp bland de jugoslaviska alperna. Det var en kall vinter med mycket snö och jag övernattade hos bönder i en gäststuga med stor kamin. Mitt i natten vaknade jag av kylan, kaminens lucka var öppen och det glödde fortfarande rött i den. Det kändes som om någon betraktade mig och då jag riktade blicken mot ett hörn bredvid kaminen såg jag hur två punkter lyste gula i mörkret. När blicken vant sig vid mörkret upptäckte jag att det var ögonen på en rynkig, liten gubbe med långt skägg. Han var precis som du beskrev tomten, med böjd rygg och krokiga ben stod han och betraktade mig. ”Vem är du?” undrade jag högt. ”Vill du mig något?” Jag var inte rädd, men mycket förvånad, eftersom jag inte förstod hur gubben kommit in i rummet, jag hade reglat dörren inifrån. Han var småvuxen, men såg inte ut som en dvärg. Han svarade inte, utan vände mig ryggen och försvann in i mörkret. Först trodde jag att jag drömt, det hela, men upplevelsen hade varit så påtaglig att jag antog att det varit en levande varelse. Då jag på morgonen frågade värdfolket om det på gården fanns en småvuxen gamling nekade de till det, men jag antog att det kanske fanns någon svagsint familjemedlem som de skämdes för. Upplevelsen hade varit så verklig och gubben hade betraktat mig så länge att jag omöjligt kunde förställa mig att det var en hallucination, eller något jag drömt. Det var därför jag blev så konfunderad när du nu berättade om tomten, eftersom din beskrivning så nära motsvarade vad jag sett den där natten.

I Bjärnums skog och mörker tänkte jag på tomten medan julmusiken ljöd från grammofonen:

Gläns över sjö och strand, stjärna i fjärran. 
Du som i österland, tändes av Herran. 
Stjärnan från Betlehem, leder ej bort men hem. 
Barnen och herdarna följa dig gärna. 
Strålande stjärna, strålande stjärna.

Min morfar hade varit mycket förtjust i Zachris Topelius och Viktor Rydberg, två författare som präglat bilden av tomten. Rydberg hade skrivit Betlehems Stjärna och i hans saga Lille Viggs äventyr på julafton från 1871 är det tomten och inte som det oftast var brukligt på den tiden – bocken – som delar ut julklappar. 

När jag var liten läste vi ofta den härliga vintersagan på julafton och min syster Nunno tyckte om att ur sagan citera en tomtenisse som beklagade sig över folket i huset han bodde under:

Far plär snaska 
ur en flaska, 
mor är en slaska, 
barnen ä' stygga 
och aldrig snygga.

Det var Jenny Nyström som först illustrerade Lille Viggs äventyr på julafton och sedan även Rydbergs dikt Tomten som han skrev tio år senare. Den dikten är egentligen inte knuten till julen utan handlar om hur en gårdstomte under nattens vinterkyla går från hus till hus för att se till att djur och människor har det bra:

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Det är en filosofisk dikt. Tomten som levt i hundratals år och sett gårdens människor födas och dö undrar över tidens gång och existensens villkor:

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Jag lärde mig tidigt den där dikten utantill, mest för att jag under skolans luciatåg hellre ville vara tomte än stjärngosse.

Mitt förhållande till julen, tomten och Viktor Rydberg har varit fyllt av trygghet, hemtrevnad och glädje. Min jul har rört sig kring rötter och sekelgamla traditioner. Där finns natt, mörker och meterdjup snö, brasvärme, familj och god mat. Ute i den mörka, kalla natten finns tomten, som skyddar fädernegården och dess invånare, platsens förste bebyggare, som för mig har blivit garantin och symbolen för var jag kommer ifrån, vem jag är. Där har inte funnits plats för någon ho-hoande amerikansk tjockis med renar och julklappsfabrik vid Nordpolen, kulört blinkande julgransbelysning eller Disneys julTV. Min jul har till stor del varit Viktor Rydbergs jul – Gläns över sjö och strand, Lille Viggs äventyr på julafton och hans vakande gårdstomte. Och det är där somYélida och hennes tomtegudar dessvärre kommer in i bilden.

För inte så länge sedan slog mig ett par rader ur Viktor Rydbergs dikt Himlens Blå:

Till ariskt blod, det renaste och äldsta, 
till svensk jag vigdes av en vänlig norna.

Mitt folk har till symbol av sina anor 
fått himmelsblått i väna barnaögon 
och himmelsblått i ärekrönta fanor.

Var den rejäle och av mig omtyckte Viktor Rydberg en storsvensk rasist? Den tidigt föräldralöse Rydberg - radikalen som skrev Den Nya Grottesången där han fördömde kapitalets våldförande på arbetarklassen - en chauvinist som med uppskattning kunde citeras av vilken trångsynt sverigedemokrat som helst? Kunde han likställas med en rasistisk machista som Hernández Franco? I viss mån. Det går inte att undvika att betrakta Rydbergs roman Singoalla som en slags pendang till Yélida.

Liksom hos Hernández Franco lockas hos Rydberg en genomsund, blond nordisk yngling, i detta fall heter han Erland, hjälplöst in i ett sexuellt förhållande med en lockande, exotisk skönhet, zigenerskan Singoalla. Erland gifter sig, i enlighet med zigenarnas traditioner, med Singoalla och resultatet av deras förhållande blir en bastard som får namnet Sorgbarn, som växer upp utan sin far. Då far och son senare återförenas, utan att Erland vet att Sorgbarn är hans son, blir sonen faderns slav. Genom olika trollkonster snärjer och försvagar Sorgbarn sin far, tills Erland kallblodigt mördar sin egen son. Erland har också en annan son, med sin ariskt blonda hustru, denne rövas dock bort av Singoalla och liksom Yélida blir förlorad till voodoo och exotisk sensualism förenas Erlands blonde son med de kringdrivande, odisciplinerade romerna.

Historien är mer komplicerad än så och det finns utan tvekan en intensiv och uppriktig kärlek mellan Erland och Singoalla, men det råder ingen tvekan om att Singoalla är besläktad med det otal rasistiska historier om romer som berättats alltsedan Cervantes Den lilla Zigenerskan till Sam Raimis skräckfilm Drag Me to Hell, båda i och för sig alldeles utmärkta inom sina speciella genrer, där romska män framställs som opålitliga och tjuvaktiga, medan romska kvinnor beskrivs som mystiska, förföriska och sexuellt tillgängliga.

Romer framställs i ett otal legender, gamla som nya, som kringdrivande, trollkunnigt kriminella, genetisk betingade varelser som rövar bort barn och profiterar på hederliga, men sentimentala samhällsmedborgare. En milt sagt sorglig tradition som berövar denna unika och kulturellt ovanligt betydelsefulla folkgrupp dess människovärde och cementerar romernas marginella position inom så gott som varje samhälle.

I sin utmärkta bok Det rena landet: Om konsten att uppfinna sina förfäder gör Maja Hagerman kraftfullt och vederhäftigt upp med de unkna, storsvenska myterna om Sverige som ett unikt land bebott av resliga arier, skilda från dekadent försvagade utlänningar. Dessvärre spelar Viktor Rydberg en framträdande roll i detta ”konstruerande av traditioner” och hans stora tvåbandsverk Undersökningar i germanisk mytologi skildras av Hagerman som betydelsefullt för skapandet av svensk, rasistisk patriotism.

Undersökningar i germanisk mytologi påminner om Rydbergs Fädernas gudasaga, vilken jag som ung läste med stort nöje och intresse, i så måtto att han skildrar vikingagudarnas värld som en sammanhängande berättelse från världens skapelse, som genom urtidens epoker efterhand övergår i syndens och ofrihetens tidsåldrar med kulmen i världskrig och ragnarök för att slutligen utmynna i världsförnyelse.

I Undersökningar i germanisk mytologi avvisar Rydberg den då rådande idén om att europeiska arier skulle ha invandrat från Asien. På grundval av det gemensamma ordförrådet hävdar han att det rört sig om ett stenåldersfolk som levat i ett tempererat klimat. Han menar att "det europeiska Arien inom för öfrigt obestämbara gränser omfattat det mellersta och nordligare Europa". Hans verk är egentligen inte en hyllning av svenskar med "hög växt, hvit hy, blå ögon, blondt hår", förresten härstammade Rydberg på moderns sida från polacker, utan ett försök att av olika myter och legender rekonstruera en sammanhängande berättelse och därmed en slags förklaring till varför Sverige blivit till vad det är. Han skriver att han vill undersöka "de heliga sånger, som diktades i urtiden och blifvit ärfda från släkte till släkte", sånger som för Rydberg blev bärare av "den verklige ariske anden". Det är enligt honom inte rasen utan berättelser och trosföreställningar som skapar en nation.

Viktor Rydberg var en tidig läsare av Nietzsche och tyckte avgjort illa om det mesta av de rasistiska spekulationer som frodades i Tyskland och Sverige. I ett brev skrev han om ”Nietzsches rysliga fantasifoster, öfvermänniskan med förbrytardragen i det blonda ariska hufvudet”.

Dikten Himlens Blå inleds inte med en skildring av den svenska särarten utan med en vision av hinduisk mystik i vilken Rydberg ser den blåa färgen framstå som en sinnebild av den gränslösa oändligheten, hur alla begränsningar upplöses i Nirvana, som för honom kan liknas vid det blå. Här befinner sig Rydbergs i Goethes värld, inom den tyske författarens färglära som Rydberg studerat med intensivt intresse inför sin översättning av Goethes Faust. Goethe skrev att den blå färgen:

hör till den negativa sidan och är i sin högsta renhet liksom ett lockande intet. Anblicken har något motsägande av lockelse och vila. På samma sätt som vi ser den höga himlen och de fjärran bergen blåa, så tycks också en blå yta vika tillbaka för oss.

Dessvärre halkar dock Rydberg i diktens andra del in i den storsvenska anda som vid hans tid rådde inom såväl konservativa som radikala kretsar medan nationalismen spred sig som en farsot över hela Europa och fanorna efter att främst ha använts som nationalitetsmärken på fartyg övergick till att bli symbolmättade bärare av nationell stolthet och började hissas framför såväl officiella som privata byggnader. Den svenska flaggans blåa färg blev för Rydberg en symbol för den svenska, ariska andens renhet.

Det går alltså inte att helt frikänna Viktor Rydberg från svensk chauvinism och visst finns det rasistiska inslag i den. Men låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet. Som Padre Antonio förklarade då han påstod att Hernández Francos rasism blivit till en ”integrerad del av borgerlighetens tänkande” och Dominikanska Republikens ”intellektuella inte ens lägger märke till de fördomar som frodas i nästan allting” så var Viktor Rydberg säkerligen omedvetet påverkad av sin tids rasism. Men, låt oss för den skull inte missunna oss att fortsätta njuta av den svenska julens gemytlighet – stugvärmen i den mörka nordiska natten, den svenske tomten, julematen, Gläns över sjö och strand och Lille Viggs äventyr på julafton.

Hagerman, Maja (2011) Det rena landet: Om konsten att uppfinna sina förfäder. Stockholm: Norstedts. Hernández Franco, Tomás (1976) ”Yélida” i Poésia afroantillana y negrista. San Juan: Editorial Unversitaria Universidad de Puerto Rico.  Lindberger, Örjan (1991) ”Himlens blå” i Veritas nr. 5. Rydberg, Viktor (1886 och 1889) Undersökningar i germanisk mythologiDel 1 och 2. Stockholm: Bonniers Förlag. Rydberg, Viktor (1921) Fädernas Gudasaga. Stockholm: Bonniers Förlag. Rydberg, Viktor (1961) Lille Viggs äventyr på julafton. Stockholm: Lindblads Förlag. Rydberg, Viktor (1984) Singoalla. Stockholm: Niloé.  Rydberg, Viktor (2001) Tomten. Stockholm: Rabén & Sjögren. Schön, Ebbe (1996) Älvor, vättar och andra väsen. Stockholm: Rabén Prisma.

 

 

 

BLOG LIST

Litteraturen möter oss någonstans mellan dikt och verklighet. Vi läser inneslutna i oss själva, ser genom de ögon livet skapat oss. Jag tillbringar det mesta av min tid ensam i vårt hus, i skogen vid sjön. Visserligen är jag tre dagar i veckan verksam på en skola i Landskrona, men där känner jag...
I had planned to clear the grounds around our house from twigs and fallen leaves. Accordingly, I went outside quite early in the morning. The sky was bright blue, though it soon became clouded and it did not take long before the rain poured down, preventing my outdoor activities. Back in the...
Jag hade tänkt rensa tomten från kvistar och löv. Gick upp tidigt. I gryningen sken solen och himlen var klarblå, men snart började det skya, det dröjde inte länge förrän regnet öste ner och förhindrade allt utearbete.  Flydde in i huset, gjorde en brasa och drog fram en bok ur hyllan. Det...
The weather changes from cold to relative varmth; sunshine, drizzle, floating clouds and starry nights. Yesterday, a milky white sky occasionally cracked up and turned into a dramatic spectacle when fast-gliding cloud formations allowed the sun, for a minute to two, to illuminate an autumn...
Vädret skiftar från kyla till relativ värme; solsken, duggregn och piskande skyfall. Igår sprack himlen emellanåt upp i dramatiska, snabbt framglidande molnformationer mellan vilka solen under någon minut förgyllde den höstliga prakten kring sjön. Jag öste båten och rodde ut. Kastvindar skapade...
Occasionally, I worry about my bad physical condition and increasing obesity. Do I keep on passing an age limit without really noticing it? Soon it will be difficult for me to bend down, it will be cumbersome to get up from an armchair, days will disappear without leaving much of a trace. I will...
Emellanåt oroar jag mig för dålig kondition och tilltagande fetma. Håller jag på att passera en åldersgräns, utan att märka det? Snart får jag svårt för att böja mig ner, det kommer att kosta på att stiga upp ur fåtöljen, dagarna svinner bort. Jag blir andfådd i trappor, huden skrynklas, håret...
My parents told me that I did not speak until I was more than three years old. This sounds somewhat strange to me, though considering that their children's development is close to heart of most parents, they were probably right. After opening my mouth for the first time to express comprehensible...
Mina föräldrar har berättat att jag inte talade förrän jag var mer än tre år. För mig låter det underligt, men med tanke på att deras barns utveckling står i centrum för de flesta goda föräldrar, så hade de säkert rätt. Märkligt är det dock, eftersom jag efter att ha öppnat munnen för att formulera...
My first regular summer job was at the peatbog in Hästveda. The bog is situated a few miles north of my hometown Hässleholm and early in the morning I went there alone on my second-hand moped. Most of my comrades had bought mopeds of the Austrian brand Puch. The toughest among them had trimmed...
Items: 1 - 10 of 186
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com