PÅFÅGLAR: Om Satan, yazidier och intolerans

09/16/2014 13:41

Det är nu september. Jag går genom skogen och märker hur fåglarna tystnat. Plötsligt skär några gäss gälla lockrop genom nejden. Jag lyfter blicken och ser genom trädens kronor hur ett sträck vildgäss flyger söderut. Höstens förestående ankomst gör mig melankoliskt stämd och några rader från en sång av Elvis Costello dyker upp:

Banish all dismay, extinguish every sorrow
If I'm lost or I'm forgiven, the birds will still be singing

Fördriv all förfäran, släck varje sorg
Vare sig jag är förlorad eller förlåten, kommer fåglarna att sjunga

Min fru, svägerska och döttrar var här i ett par veckor, med allt vad det innebar av aktiviteter, glädje och allmän oro. Nu har lugnet lagt sig, vardagens rutiner har återvänt. Jag saknar min familj och fågelsången.

När jag kommit tillbaka till vårt tomma hus bläddrar jag i Olof Rudbeck den yngres magnifika Svenska Fåglar. Jag fick den i sextioårspresent av min vän Örjan, under den överraskningsfest min familj ordnat för mig.

Fåglar är märkliga varelser, med sina fjäderskrudar, sin sång och flygförmåga. De är obegripliga. Vem skulle på ett vettigt sätt kunna hörsamma António Lobo Atunes uppmaning i titeln på en av hans romaner Förklara fåglarna för mig? Kom att tänka på hur de blinda i H.G. Wells novell De Blindas Rike förklarar sin värld för Nuñez, en man som med stor möda tagit sig till ett isolerat land där alla är blinda från födseln. På grund av sin synförmåga betraktas han som ett slags missfoster som från grunden måste lära sig allt om världen och livet:

Och den äldste av de blinda förklarade för honom deras liv och filosofi och religion, hur världen (med vilken han menade deras dal) från början varit ett tomt hål bland klipporna och hur det sedan kommit först själlösa ting utan beröringens gåva och sedan lamadjuren och en del andra varelser som inte hade något rikt känsloliv och sedan människorna och slutligen änglarna, vars sång man kunde höra och som även gjorde fladdrande ljud, men som det inte gick att röra vid. Det sista förvånade storligen Nuñez, tills dess han kom att tänka på fåglarna.

Genom sin flygförmåga har fåglar av olika kulturer betraktats som en länk mellan den gudomliga sfären och människornas värld. Samtliga evangelister skriver att efter det att Jesus blivit döpt sänkte Guds ande sig över honom i form av en duva:

När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. Och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde. (Markusevangeliet1:10).

Det är således inte så underligt att finna en mängd duvor i kristen konst och då jag bodde i Rom mötte jag dem överallt, från katakomberna till de talrika kyrkornas mosaiker och fresker, alltmedan de levande varianterna skräpade ner vår terrass och tidigt om morgnarna väckte oss med sitt milt sagt irriterande kuttrande.

På medeltida mosaiker tar en annan fågel upp tävlan med duvorna – påfågeln, fågelvärldens okrönte mästare då det gäller överväldigande uppvisningar av naturens måttlösa prakt. Fågelns praktfullfulla utseende tycks bestrida den kristna kyrkans krav på återhållsam ödmjukhet, men dess närvaro i kyrkorummet försvaras med en antik legend om att påfågelns kött inte kan ruttna och att den därmed minner om Det Eviga Livet; ögonen som pryder stjärtfjädrarnas väldiga plym symboliserar den allseende gudomen, himlavalvets storslagenhet med dess sol, måne och stjärnor och fjäderskrudens obegripliga skönhet har liknats vid Livets Träd i Paradiset.

Jag kom att tänka på påfågeln medan jag bläddrade i fågelboken jag fått av Örjan, han hade nämligen någon månad innan skänkt mig en novellsamling av den udda sydstatsförfattarinnan Flannery O´Connor, en stor kännare av påfåglar. Drabbad av den obotliga och nedbrytande sjukdomen systemisk lupus erythematosus levde hon i väntan på döden tillsammans med sin mor på en farm i Georgia, omgiven av en flock påfåglar. Hennes noveller och två romaner präglas av ett groteskt persongalleri, men sina påfåglar skildrar hon med inlevelse och sympati, exempelvis i artikeln Att leva med en påfågel:

Det krävs två år för att hannens fjäderdräkt skall få sitt karaktäriska mönster och under resten av sitt liv agerar han som om han skapat det på egen hand. Till en början tycks det som om en fantasilös slarver satt samman dräkten med lumpor från en sopsäck. Under sitt första år bär han ett uppruggat krås med färg som ett gammalt sämskskinn, en spräcklig rygg och likt sin mor har han en mattgrön hals och korta, gråa stjärtfjädrar. Under sitt andra levnadsår får han ett svart bröst, sin faders blåa hals och en rygg som sakta får den skimrande lyster av guld och grönt som sedan kommer att följa honom genom livet, men fortfarande har han inte mycket till stjärtfjädrar. Under sitt tredje år, när han når sin mognad, får han sin magnifika stuss. För resten av sitt liv – påfågeln kan bli upp till trettiofem år - ägnar sig påfågelhannen det mesta sin vakna tid åt de långa stjärtfjädrarna; han vårdar dem ömt, sluter dem och slår upp dem, dansar framlänges och baklänges så att var och en i hans omgivning kan uppmärksamma den praktfulla skruden. Han skriker vilt om någon skulle trampa på fjädrarna och då han tvingas ta sig över en vattenpöl lyfter han graciöst på dem.

Liksom de flesta som i detalj har iakttagit påfågelns förbluffande fägring pekar O´Connor även på dess skönhetsfläckar:

Varje del av påfågeln är inte lika anslående i sin skönhet, inte ens hos den fullvuxne hannen. Hans övre vingpennor är strimmigt svartvita som hos en spräcklig höna, medan spetsarna är lerfärgade; benen är långa, tunna och järngrå; fötterna klumpigt storvuxna och det tycks som han är iklädd ett par opassande kortbyxor i samma fula färg som benen, men de sträcker sig ner från vad som skulle kunna beskrivas som en elegant, blå-svart väst. Man skulle inte bli störd om man fann en gyllne klockkedja hängande från den. När han står med stjärtfjädrarna nervikta ger hans utseende ett splittrat intryck och det är enbart den stolta hållningen som räddar honom från att bli till allmänt åtlöje. Men, när han reser stjärtfjädrarna och sprider ut dem väcker han skilda känslor, men jag har ännu har jag inte hört någon skratta åt honom.

En annan egenhet är påfågelns stämma. Det verkar som om han lyfter ljudet från marken och pressar det genom sin kropp tills det frigörs som Eee-ooo-ii! Eee-ooo-ii! För den som har fallenhet för melankoli framstår detta ljud som djupt melankoliskt, för den hysteriska som hystersikt. För mig låter det som jublet inför en osynlig parad.

I sin sufiska lärodikt, Fåglarnas konferens, skriven 1177, låter den persiske poeten Farīd ud-Dīn Attar påfågeln ondgöra sig över sina fula fötter:

Då, likt en Sultan klädd i prunkande juveler,

bländad av sin egen utstrålning
uppenbarade sig i deras krets den magnifika Påfågeln.

För att fylla alla ögon med förundran,

vände sig den utsökta varelsen långsamt, sedan talade han:
"Se, vad den okände Mästaren skapat!
För att glädja mig, fåglarnas Gabriel,

valde han inte från himlen sina färger,

utan fann dem bland änglars vingar.

Men, från Edens Lustgård föll jag

när jag under de välsignade dagarna

mötte den sjuhövdade ormen,

för att sedan stötas ut i hans sällskap.

Utestängd, behäftad med dessa vanskapta fötter

som nu besudlar min skönhet.

Om du kunde återbörda mig till Paradiset

betyder Världens lön och frukter ingenting.,

Men, jag vill ditin med fulländad skönhet,

befriad från dessa fula fötter.

 

Påfågelns fula fötter påtalas lite varstans i orientalisk litteratur. I texter som tillskrivits Muhammads kusin och svärson Ali, nämner han att påfågelns fötter i så hög grad besvärar den högmodiga fågeln att han inte kan låta bli att brista ut i ångestfulla klagotjut så fort han får syn på dem.

Vad ud-Dīn Attar låter fågeln berätta grundar sig på en legend som förklarar varför det var påfågeln som släppte in Iblis, Djävulen, i Edens lustgård. Iblis kom i skepnad av en sjuhövdad orm som lockade Adam och Eva att äta av Kunskapens frukter. Eftersom han utestängts från Paradiset tvingades Iblis övertala någon av dess invånare att öppna portarna. Påfågeln brukade sitta uppflugen på muren som omslöt Edens Lustgård. Medan han satt där och blickade ut över de omgivande ödemarkerna smög sig Iblis fram. Efter att vunnit Påfågelns förtroende genom att prisa hans hänförande skönhet och dessutom lyckats övertyga honom om att han själv var en mäktig ängel som kunde infria olika önskningar, lovade Iblis fågeln evig ungdom, skydd mot sjukdomar och garanterade att han skulle få stanna kvar i Eden för tid och evighet, men för att löftena skulle infrias måste påfågeln låsa upp portarna för Iblis, som påstod att han tappat sina egna nycklar bland Lustgårdens grönska.

Det var alltså påfågelns gränslösa fåfänga som gjorde så att han kastades ut ur Paradiset. Som när Djävulen, i Al Pacinos skepnad, i filmen Djävulens advokat konstaterar, efter det att han efter många försök genom smicker äntligen fått en rättskaffens jurist på fall, Vanity. Definitely my favorite sin, ”Fåfänga. Definitivt min favoritsynd”.

Detta kom mig att tänka på en annan extremt narcissistisk varelse som också plågades av sina fötter, eller snarare fot och som kom att orsaka stort elände för mänskligheten, nämligen Hitlers propagandaminister, den demoniske Joseph Goebbels. Långtifrån stilig, var den småvuxne Dr Goebbels en man som kunde briljera med sin intelligens och giftiga tunga. Han hade blixtrande, bruna ögon, ett vinnande leende, en modulerad baritonröst och omgav sig med en aura av självsäker maktfullkomlighet. Han krävde att bli titulerad ”Doktor” och klädde sig oklanderligt i det senaste modet, vårdade ömt sitt utseende, var alltid välmanikyrerad och friserad, varje dag tillbringade han minst femton minuter under sollampan. Dr Goebbels hade privata flygplan, järnvägsvagnar och limousiner till sin disposition och intresserade han sig för någon dam sände han henne väl genomtänkta gåvor med välformulerade, romantiska meddelanden.

Tidigt fick Goebbels veta att hans högerfot var obotligt förlamad, en ”neurogen klumpfot”, något som innebar att den var inåtböjd, uppsvullen och förkortad. I sin dagbok skrev Goebbels: ”Ungdomen blev därmed tämligen glädjelös. En av de avgörande händelserna i min barndom. Jag blev hänvisad till mig själv. Kunde inte längre vara med i de andras lekar. Blev ensam och enstörig. Kanske därför också älsklingsbarnet hemma. Mina kamrater tyckte inte om mig.” Goebbels konstaterade att det var kampen mot sitt handikapp som gjort honom stark och hämningslös. Missbildningen orsakade allsköns elände, exempelvis skrev han i sin dagbok att hans stora ungdomsförälskelse, Else Jahne, övergett honom efter en ”en schism på grund av min fotåkomma”. Det var hans i det närmaste oinskränkta makt inom nazihierarkin som frälste honom från fortsatt förnedring.

Uppenbarligen är det inte ovanligt att män som kämpat mot verkliga eller inbillade kroppsliga lyten vinnlagt sig om att utveckla en demonisk dragningskraft på kvinnor. Likt Goebbels led även Lord Byron av en fotåkomma, och likt propagandaministern omgav han sig av en aura av demoni, intellektualitet och elegans.

Byron led av en så kallad ”akillesåkomma”, en defekt hos hälsenan som gjorde att hans ena fot var fyra centimeter kortare än den andra och vänd utåt, något som Byron åtgärdade genom att en anordning av järn applicerades på foten för att hålla den rak. Flera av hans vänner och samtida har intygat hur svårt han led av sin fot och att kampen mot missbildningen påverkade hans attityd till livet, till de kvinnor och män som förälskade sig i honom.

I den politiska korrekthetens namn bör jag skriva att ett lyte inte behöver utgöra grunden för en människas livssyn, men visst kan det prägla en människas känsloliv, skapa sårbarhet inför varje anmärkning som kan insinuera ett lyte. Som Fritjof Nilson Piraten brukade konstatera: ”Man kan inte tala om en stoppnål utan att någon enögd djävul känner sig träffad.”

Fotåkomman gjorde Byron överkänslig, något som kanske inte var så underligt med tanke på att hans mor brukade kalla honom för ”a lame brat”, en förlamad snorvalp. Men, liksom modern var Byron även övertygad om att han var en vacker yngling, kapabel att attrahera och manipulera såväl kvinnor som män. Som den skicklige poet han var kunde Byron omforma sitt liv till dikt och tvärtom. Hans lyte och intellekt gjorde honom till en främling i tillvaron och som sådan var han benägen att spela teater, ett skådespel som lätt kunde förvandlas till verklig grymhet.

Den italienske litteraturhistorikern Mario Praz skriver i sin fascinerande Köttet, döden och djävulen i romantikens litteratur att Byron ofta briljerade med sin ondska och bitterhet, att skaldens beteende mot sin hustru kunde präglades av en så enastående moralisk hårdhet att man kan tvivla på om det verkligen var sant. Byron fann i sitt irrationella beteende en brottets fascination där kärlek och ondska sammanblandades: my embrace was fatal. I loved her and destroy´d her, ”mitt famntag var dödligt. Jag älskade och förstörde henne”.

Mario Praz beskriver utförligt ondskans virilitet, eller snarare energi. När Byron identifierade sig med den Satan som John Milton skildrar i Det förlorade paradiset var det främst den våldsamma passionen, den hämningslösa energin han fascinerades av: ”Livets stora mål och mening är känslan av att vi existerar, att vi gör så även i smärtan”. Praz skriver att det fanns drag av vansinnig komedi i det tarvliga drama som Byrons liv utgjorde, de flesta scenerna tycktes utspela sig i en ”moralisk tortyrkammare”. Byron disciplinerade sig, men inte sitt sinne, utan sin kropp. Han kämpade mot sin svaga fysik, sin medfödda tendens till fetma och i allt han företog sig sökte han måttlösheten: ”Lidelse är vårt livselement, utan den skulle vi enbart vegetera”. Denna besatthet hindrade dock inte att Byron var en stålande poet, med en kolossal arbetskapacitet

Det är antagligen ingen slump att Mario Praz skrev sin bok 1930 då fascismen och dess fåfänge ledare Benito Mussolini stod på höjden av sin makt. Mussolini var en teatraliskt pompös estradör som gärna kryddade sin framtoning med ett lockande drag av demoni. Energi var fascismens nyckelord, allt skulle förnyas och vitaliseras. Om en total hänsynslöshet utvecklades under förändringsprocessen så försvarades detta med att ändamålet helgade medlen.

Mario Praz skriver hur Miltons ondskefulle och hatiske Satan, efter det att han störtats ner från Paradiset likväl var vacker och präglades av ”en prakt beskuggad av sorg och död”, fortsatt majestätisk, om än i ruiner. Miltons Satan (det är ingen slump att Al Pacinos djävul i filmen Djävulens advokat kallar sig för John Milton) personifierar uppror och trots, en form av ”heroisk energi”. Satan är den enda varelse som verkligen känner Guds allmakt, men likväl dristade han sig att göra uppror mot honom.

Ingen, inte ens Lord Byron, har lyckats lyfta fram den fallne ängelns storslagenhet på ett så imponerande sätt som den ryske romantikern Mikhail Lermontov, som faktiskt var avlägset släkt med Byron och som medvetet tog efter en hel del av den store engelsmannens later. Lermontovs dikt Demonen (1838) utspelar sig bland Kaukasus höjder där ”solens glöd i tidig timma” lånar himmel och berg sin gyllenfärg och får dalarna att ryka i gråblek dimma, alltmedan muezziner från minareternas krön kallar till morgonbön och klockornas malmklang dånar mellan dalgångarnas klippsidor.

Över detta heroiska landskap passerar den ur Guds Paradis fördrivne demonen:

Men intet värt att ens betrakta

förnam hans högmod runtomkring.

Hans själ förmådde blott förakta,

hans min förrådde ingenting.

Men det han såg och det han hörde

gav varken styrka eller tröst,

blott iskall avund. Intet rörde

sig i hans ofruktsamma bröst,

nej allt han såg i denna trakt

ingav blott hat eller förakt.

Demonen, Satan, har förskjuten av Gud levt i evighet och tröttnat på allt, till och med ondskan äcklar och tröttar honom. Men bland Kaukasus dalgångar får han syn på den vackra Tamara och för första gången grips den fördömde demonen av kärlek:

Du stillar oron i mitt sinne,

du inser, vet allt innerst inne,

du tycker synd om mig.

Mitt hämndbegär vill jag bemästra,

mitt forna högmod har jag mist

och kommer aldrig mer att fresta

en vilsen själ med argan list.

Om himlens tillgift vill jag vädja,

ty jag vill älska, jag vill bedja

och tro den goda viljans lag.

Med ångertårar rengör jag min panna,

för att bli dig värdig,

från varje spår av eld.

Må världen blomstra lugn, rättfärdig

och omedveten om min värld.

 

Demonen vinner Tamaras kärlek, men förmår inte bemästra kylan som bitit sig fast i hans själ och hans uppdämda passion förgör henne. När Dödens Ängel för Tamaras själ till Paradiset ser sig Demonen återigen missförstådd och motarbetad av Gud. Hans goda intentioner har krossats; hatet mot allt och alla fyller honom åter. När Tamara efter döden återser sin demoniske älskare förskräcks hon av hans vildsinthet, av hans hätska blick fylld med bittert gift och hon känner hur den bränner ”som eld av ondska utan ände, och kall som graven kom en fläkt från stenansiktets andedräkt”. Fördriven från kärlek och glädje sjunker demonen hatfylld tillbaka mot jorden, hans dystra hemvist.

En som fascinerades, eller snarare blev besatt av Lemontovs Demonen var den ryske konstnären Mikhail Vrubel (1856 - 1910) som under större delen av sitt yrkesverksamma liv kämpade med att fullborda en definitiv gestaltning av Lermontovs demon. Liksom Gogol med sina Döda Själar och Dostojevskij med En stor syndares liv lyckades Vrubel aldrig fullfölja sin plan. Åtta år före Vrubels död ställdes hans stora duk Den fallne demonen ut i Stoganovskolan i Moskva och blev där en stor succé. Folkmassor flockades för att betrakta hur den fallne demonen ligger krossad mot jorden ”ensam i Universum, övergiven, utan kärlek och hopp”. Han ligger besegrad och slagen men möter betraktaren med en trotsigt blängande blick; fortfarande vid liv, men hjälplöst innesluten i sin arrogans.

Det ovanliga, avlånga formatet, den tjockt påsmetade, blänkande färgen, men framförallt demonens mörka ansikte och dess skräckinjagande blick trollband publiken, som också samlades för att se hur Vrubel så gott som dagligen steg in i salen med sina penslar och färger för att förbättra/ändra demonens drag. Något han fortsatte med då målningen efter ett par månader ställdes ut i Sankt Petersburg. Vrubel hade blivit galen och under återstoden av sitt liv fortsatte han på ett mentalsjukhus, i skiss efter skiss, med att framställa demonens ansikte och arbetade samtidigt med en ständigt förändrad tavla som han kallade Den sexbevingade serafen, som också bar demonens skiftande drag.

På Vrubels målning ligger den fallne demonen bland Kaukasus berg, ovanför resterna av sina väldiga vingar, framställda som påfågelsfjädrar. I Attars dikt om fåglarnas konferens fick vi veta att påfågelns fjäderskrud skapats med änglarnas vingar som förebild och där kallades påfågeln för fåglarnas Gabriel, på samma sätt brukar Gabriel, Himlens främste ängel, Guds budbärare och de himmelska härskarornas anförare, kallas för änglarnas påfågel. Vi möter också Påfågelsängeln som yazidiernas gudom, Malāk-Tawū.

Yazidiernas historiska kärnområde finns på Nineveslätten norr om den stora staden Mosul och delas numera av gränsen mellan Irak och Syrien. Man finner även yazidiska byar i Turkiet, Armenien och Georgien. Det är möjligt att både Lermontov och Vrubel stötte på yazidier i Georgien, där de ofta vistades och lät sig inspireras av de legender som berättades i skuggan av det väldiga berget Kazbek.

Yazidismen söker sina rötter vid källflödena till en mängd religioner; Irans zoroastrism och mithrakult, Babyloniens manikeism, judendom, gnosticism, kristendom, Islam och flera lokala traditioner, främst folklig sufism. Centralt för deras tro är att Gud, som av dem kallas Xwadē, avlägsen, allsmäktig och obegriplig, skapade Malāk-Tawū ur sin egen härlighet. Eftersom Malāk-Tawū stod Gud närmast befallde han honom att inte underkasta sig någon annan varelse, så när han befallde ärkeänglarna att buga inför Adam, vägrade Malāk-Tawū och försvarade sin olydnad med att han som skapats av Xwadēs utstrålning inte kunde buga inför någon gjord av jord. Xwadē blev imponerad av Malāk-Tawūs ord och gav honom därför makten över jorden.

Det är alltså Påfågelsängeln, Malāk-Tawū, som är världens herre och han som ger mening åt vår tillvaro. Malāk-Tawū föll som en stjärna från himlen och då han nådde jorden gav han den liv, ljus och värme. I kärlek till mörkret, i medkänsla för de ensamma och utsatta, valde han att lämna sfären av oändligt ljus och värme, men förde med sig en gnista av den gudomliga närvaron. Detta var antagligen något som ogillades av Xwadē, eftersom han valde att inte stödja Malāk-Tawū i hans jordiska strävan. Även människorna, som han älskade och gav ljus och hopp, fruktade Malāk-Tawū som en obegriplig främling. Många föraktade honom, smädade och bespottade honom. Men, Malāk-Tawū bar dock sitt lidande med jämnmod och hoppades att förnuft och godhet till slut skulle segra. Slutligen mötte han ett vänligt, renhjärtat folk som mellan sig vårdade den gnista av evigt ljus som Malāk-Tawū en gång fört med sig från Xwadēs gudomliga sfär . De skänkte honom sin tilltro och omvårdnad. Detta var yazidierna som genom sin förståelse av Malāk-Tawūs sanna natur föraktades av de som vänt ryggen åt sanningens och ljusets budbärare. Yazidierna såg det goda i det som andra människor föraktade. De visste att världen inte var perfekt, att påfågeln i all sin glans har fula fötter, men det hindrar honom inte från att för var och en som kan se den och förmår uppskatta den uppvisa himlens härlighet.

Yazidierna väckte motvilja hos dem som föredrar att betrakta tillvaron som antingen vit eller svart. De bland oss som vill utplåna sådana som inte ser på tillvaron på samma sätt som de. Deras fiender påstod att yazidierna dyrkade Ibis, Djävulen och de tvingades därför dölja sin övertygelse för de som inte ville begripa vad de talade om. Yazidierna tordes inte nämna Malāk-Tawūs namn för främlingar, dolde sin tros inre mening och kallade sig sharfadin efter en man som varken sagt eller gjort något omstörtande. Sinsemellan försäkrade de varandra om att det var deras plikt att bevara sanningen och genomlida sitt martyrskap. Yazidiska skriftlärda säger ibland att under tusen år har yazidierna för sin tros skull genomlidit 72 folkmord och de har nu drabbats av sin sjuttiotredje hemsökelse när IS, den Islamiska Staten, skövlar deras städer och byar och mördar de yazidier de får tag på.

Den Islamiska Straten? En grupp militanta sunnimuslimer som valt att attackera de amerikanska invasionsstyrkorna kontrollerade snart flera kärnområden i Irak. Deras våldsamma styre väckte dock motstånd även bland sunni som känt sig diskriminerade av Iraks shiamajoritet. Likväl växte sig rörelsen stark och den kallar sig numera IS, Den Islamiska Staten. De leds av en viss Abu Bakr al-Baghdadi, en fyrtiofemårig man från Samarra som påstår sig ha en PhD i teologi från Universitet i Bagdad, men som mest gjort sig känd som brutal slaktare. Vid början av 2010 antogs det att IS räknade med 4 000 beväpnade män, men man uppskattar nu styrkorna till mellan 20 000 och 32 000, fördelade mellan Syrien och Irak.

Den Islamiska Statens otäcka idéer är inte enbart et resultat av förvirrade spekulationer av våldsbenägna teologer, det är också en kåkfararideologi som vuxit fram bland kriminella våldsverkare och illiterata ungdomar. Abu Bakr al-Baghdadi tillbringade fem år i Camp Bucca, ett av amerikanernas koncentrationsläger för våldsverkare, terrorister, vanliga kriminella och en hel del oskyldiga som samlats upp under deras upprensningsoperationer. I början av 2005 fanns det 26 000 interner i USAkontrollerade fängelser och läger i Irak. Fler än 100 000 individer har i nuläget tillbringat tid inom sådana anstalter.

Ett fatalt misstag var att separera fångarna baserat på deras självdeklarerade religiösa övertygelser. Andrew Thompson, som arbetade i ett läger kallat Camp Crooper, berättar: ”Lägrets ´emirer´ kontrollerade hela fångkommuniteten. Fångar vägrade exempelvis att titta på TV eller spela ping-pong i fruktan för att hamna inför de Shariadomstolar som upprättats inom lägret. Moderata fångar blev ofta misshandlade av de radikala fraktionerna och om de gjorde motstånd straffades de av fängelseledningen.” Enligt Thompson förvandlades läger och fängelser till ”terroristuniversitet” och när Camp Bucca stängdes 2009 släpptes Abu Bakr al-Baghdadi ut i friheten, tillsammans med andra ISledare med namn som Abu Muslim al-Turkmani, Abu Loay, Abu Kassam, Abu Jurnas, Abu Shema och Abu Suja (Abu är ”fader” på arabiska och ett vanligt förled i arabiska efternamn). Sådana fängelseradikaliserade fanatiker kunde bland sina f.d. medfångar snabbt upprätta de effektiva terroristgäng som kommit att utgöra ISs kärntrupper.

Likt en väletablerad maffiaorganisation räknar IS med ett betydande kapital, främst baserat på kidnappningar, väpnade rån och utpressning. Under det kaos som nu råder i norra Syrien har IS etablerat sig ordentligt och räknar numera också med betydande inkomster från oljefält, elförsäljning och smuggling. Det misstänks också att upp till 10 procent av inkomsterna kommer från donationer av privatpersoner och andra intressenter.  IS är välbekanta för sin terror, men vinner också själar genom välgörenhet, vägbyggen, gratis elförsörjning och ”utbildning”, främst i form av da´wah, religiös undervisning eller missionerande. Likt ett stort företag publicerar IS sedan 2012 en årsredovisning, antagligen för att attrahera givare.

IS publicerar sig flitigt på nätet. Deras mest framträdande nätpublikation är Dabiq. Namnet ger en vägledning om organisationens snedvridna ideologi. Dabiq är en stad i norra Syrien, som av många sunni förknippas med en annalkande Yttersta Dom, då fåren skall skiljas från getterna. En tro med speciell betydelse för vissa salafister (från salaf, ”föregångare eller förfader”), grupperingar som vill upprätta ett idealsamhälle i enlighet med deras uppfattning om de förhållanden som för 1 400 år sedan rådde i kretsen kring Profeten. Av stor betydelse är dunkla profetior som skrivits ned i Abu Hurariahs hadith. Abu Hurariah levde samtidigt med Profeten och i hans namn har flera förutsägelser traderats om kampen mot Konstantinopel, eller Rom. Profetior som av SI sägs gälla vår samtid och då syftar på Västvärlden eller kristendomen. En orsak till att Abu Hurariahs profetior blivit så populära bland ISs anhängare kan vara att de i allmänhet inte accepteras som autentiska av shiamuslimerna, den grupp som de sunniorienterade IS anhängarna anser sig vara diskriminerade av. En Abu Huaryrah profetia säger exempelvis:

Den yttersta timmen kommer inte att äga rum förrän romarna kommer till al-A´maq eller Dabiq. Då kommer de att mötas av en armé från Medina, sammansatt av världens bästa människor.

Den mordiske Abu al-Baghdadi ser sig själv som ledare för dessa ”världens bästa människor”, vars uppgift är att förverkliga Guds plan för mänskligheten. al-Baghdadi har tagit sig titeln Amīr al-Mu'minīn, Ledare för de Rättrogna, och betraktas av IS som kalif, dvs Profetens ställföreträdare, för den gudsstat som IS säger sig vilja etablera i enlighet med en annan av Abu Huaryrahs profetior:

Allah kommer att inom denna kommunitet [de rättrogna i Norra Syrien] att vid slutet av varje århundrade upphöja någon som kommer att förnya dess tro.

ISs väpnade styrkor drar till sig unga män från hela världen. Antagligen söker dessa ungdomar i tider av våldsamma strukturförändringar, villrådighet, fattigdom och arbetslöshet genom sin religion styrka och respekt. Likt Goebbels och Byron som plågades av sina lyten och tillkortakommanden söker sig fanatiker till självförhärligandet, ett rättfärdigande genom tron, så att de själva och andra människor därigenom glömmer deras fel och brister. Att tro sig ha rätten och makten på sin sida och därigenom ha mandat att döma sådana som inte är med dig till död och förnedring bär för många med sig en befriande känsla av styrka och makt. Att få ”följa Guds vilja” i sällskap med andra handlingskraftiga unga män och i deras sällskap uppmuntras till, berömmas och belönas för sådant som tidigare varit förbjudit väcker antagligen en känsla av osårbarhet och maktfullkomlighet.

Men, de som inte delar ISs tro blir offer för deras hämnd och vrede; män, kvinnor och barn, kidnappas, torteras och mördas. Blod flyter åter i strömmar i Ninives Dal. IS fanatism drabbar shiamuslimer, assyrier, kaldéer, syrianer, armenier, druser, shabaker, mandéer, judar och alla andra människor som inte delar deras tro. IS kalifat ger de otrogna tre alternativ; omvändelse till Islam, jizya den skatt som åläggs monoteister som inte vill omvända sig till den rätta läran, eller döden. Det sista alternativet gäller oundvikligt för yezidierna, som även om de skulle omvända sig likväl är dömda eftersom de i ISs ögon är, eller har varit, djävulsdyrkare.

Den Islamiska Staten förnekar den fria viljan och i strid med den religion de tror sig tillhöra sätter de sig på Gud den Allsmäktiges tron och dömer i Hans namn sina medmänniskor till död och lidande. Sinjar, en stad som i århundranden varit ett av yazidiernas centrum och en av deras mest heliga platser stormades av IS styrkor den tredje augusti i år. Mer än 200 000 människor drevs på flykt, bland dem 40 000 yazidier som i Sinjar efterlämnade 500 massakrerade trosfränder.

Det har sagts att den moraliska kollaps som drabbar anhängare av fundamentalism och totalitarism är ovanlig, men ett sådant påstående tycks sakna grund. Det är väl snarast så att historien bevisar att det är tämligen enkelt för vanliga människor att på kort tid bli fanatiker, kapabla att begå eller försvara massmord på oskyldiga och försvarslösa medmänniskor. För att en obeveklig process mot ökad likgiltighet, eller i värsta fall våld, skall sättas igång tycks det vara tillräckligt att en majoritet får det bättre ställt på grund av vad de inbillar sig vara medfödda särdrag eller en övertro på tämligen nymodiga traditioner, samtidigt som en minoritet av samma anledning får det sämre. Inom politik och religion sprids en farsot som innebär att en individs människovärde betygssätts och att sådana som anses vara ovärdiga för att beredas plats inom folkgemenskap utesluts.  Det kan vara början till etablerandet av en värdegrund som blir förutsättningen för en dynamik som mycket väl kan sluta med att en grupp förintar en annan. Vi har bevittnat sådana processer i Östeuropa under Andra Världskriget, i Bosnien och Kosovo, i Rwanda, i Kina under Mao, i Sovjetunionen, i Kampuchea och nu i Syrien och Irak. Det gäller att välja sida innan det är försent.

Vi bör ta detta som en varning – undvika att överskatta vår egen förträfflighet, att liksom påfågeln sola oss i glansen av vår egen skönhet och briljans innebär en blindhet som lätt kan föra oss till helvetets rand och vidare. Vi bör emellanåt glömma den magnifika fjärderskrud vi pryder oss med och kallar Folkhem eller svenskförträfflighet, och istället blicka ner mot våra fula fötter, de som förenar oss med jorden. Våra fötter som förankrar oss i verkligheten och får oss att inse att vi delar både det fula och vackra, det goda och det onda med andra människor. Som yazidiernas tro på Malāk-Tawū, Påfågelsängeln som trots sin överlägsna skönhet valde att sänka sig till jorden för att hjälpa människorna. Något IS fanatiker betraktar som djävulsdyrkan. Om man dömer människor för resultaten av deras övertygelse är det lätt att fråga sig vem som dyrkar vad. Att förneka andra människor deras värde, att utesluta, mörda och våldta kan väl knappast räknas som att tjäna Gud?

Fåglarna har tystnat, kölden är på väg. I Sverige har Sverigedemokraterna fått förtroende av mer än 700 000 av mina landsmän. Vad man än säger så skiljer SD på folk och folk och vill sovra bland getterna och fåren. Det finns för närvarande 4 000 yezidier i Sverige, på flykt från blodtörstiga fanatiker. Vet SD vem de är, var de  kommer ifrån, varför de förföljs?

Jag är kanske en hopplös romantiker, men jag tror liksom Kierkegaard att för att kunna definiera sig själv som individ och människa, för att undvika att bli som en blodtörstig best, eller ett enfaldigt  kreatur, är det nödvändigt att göra ett val. Jag valde inte Sverigedemokraterna. Inte för att jag tror mig vara överlägsen de som gjorde det, utan för att jag ville föreställa mig vad mitt val kunde innebära för mig som individ. Jag valde att försöka tro på rättvisa och jämställdhet. Ett val som kanske hjälper mig att inte hamna i en situation där det gäller att sovra bland människor, som på rampen i Auschwitz – vem som skall gå till döden eller livet.  Överdrivet? Kanske. Men jag ville undgå att bländas av svenskhetens förment magnifika fjäderskrud och istället betrakta mina fula fötter.

Asatrian Garnik S. and Victoria Arakelova (2014) The Religion of the Peacock Angel: The Yezidis and Their Spirit World. Cambridge: Acumen. Farid ud-Din Attar (2012) The Conference of the Birds (Bird Parliament), translated by Edward Fitzgerald. Digireads.com Publishing. Guerman, Mikhail (1988) Mikhail Vrubel. Leningrad: Aurora Art Publishers. Jackson, Christine E. (2006) Peacock. London: Reaktion Books. Lermontov, Michail (2013) Demonen översatt av Lasse Zilliacus. Stockholm: Ersatz. Longerich, Peter (2013) Goebbels: Antisemit och våldsfanatiker: En biografi. Stockholm: Norstedts.  MacCarthy, Fiona (2002) Byron: Life and Legend. London: John Murray. O´Connor, Flannery (1988) “Living with a Peacock”, i O´Connor, Flannery: Collected Works. New York: Library of America. Praz, Mario (1996) La carne, la morte e il diavolo nella litteratura romantica. Firenze: Sansoni. Thompson, Andrew and Jeremi Suri (2014) “How America helped ISIS”, i New York Times International, 2 oktober.

BLOG LIST

Emellanåt oroar jag mig för dålig kondition och tilltagande fetma. Håller jag på att passera en åldersgräns, utan att märka det? Snart får jag svårt för att böja mig ner, det kommer att kosta på att stiga upp ur fåtöljen, dagarna svinner bort. Jag blir andfådd i trappor, huden skrynklas, håret...
My parents told me that I did not speak until I was more than three years old. This sounds somewhat strange to me, though considering that their children's development is close to heart of most parents, they were probably right. After opening my mouth for the first time to express comprehensible...
Mina föräldrar har berättat att jag inte talade förrän jag var mer än tre år. För mig låter det underligt, men med tanke på att deras barns utveckling står i centrum för de flesta goda föräldrar, så hade de säkert rätt. Märkligt är det dock, eftersom jag efter att ha öppnat munnen för att formulera...
My first regular summer job was at the peatbog in Hästveda. The bog is situated a few miles north of my hometown Hässleholm and early in the morning I went there alone on my second-hand moped. Most of my comrades had bought mopeds of the Austrian brand Puch. The toughest among them had trimmed...
Mitt första sommarjobb var på torvmossen i Hästveda. Mossen ligger några mil norr om Hässleholm och tidigt på morgonen åkte jag ensam dit på min begagnade moped. De flesta av mina kamrater hade skaffat mopeder av märket Puch. De tuffaste bland dem hade trimmat sina mopeder så att de skulle gå...
One evening in Prague, mid-March, darkness had just fallen over the city. I was on my way to the National Gallery while assuming I had ended up on the wrong tram. It travelled through streets I could not recognize. However, occasionally we passed workers who apparently were welding the tracks and I...
En kväll i Prag, mitten av mars och mörkret hade fallit. Jag var på väg till Nationalgalleriet men trodde först att jag hamnat på fel spårvagn. Den slingrade sig fram genom gator längs vilka den inte borde färdas. Men eftersom vi allt som oftast passerade svetsande män sysselsatta med någon slags...
Being in a gloomy mood I looked through a file with some photographs I took one evening in Rome, some months ago. I had forgotten about them, though the solitary feeling they provided harmonizes well with the grey and rainy dusk lingering outside my window here in Hässleholm.  I began taking...
Sometime ago, as we often do, I was with an old friend discussing the world problems, not the least we lamented the latest idiocies of US President Elect Donald J. Trump. It is hard to imagine that millions of people are still supporting an ego-tripped narcissist, whose inflated mediocrity and...
För en tid sedan samtalade jag med en vän, som så ofta förr, om världsproblemen, inte minst om tönten Trump. Hur är det möjligt att miljontals människor fortfarande kan stödja en egotrippad narcissist vars uppblåsta dårskap och tunnelseende utgör ett allvarligt hot mot hela vår värld? Givetvis...
Items: 1 - 10 of 180
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com