STRESSEN, DEN KAN DÖDA DIG: Musik och hormoner

05/25/2017 14:06

Såå… stanna upp, andas ut. Det är varmt, solen strålar från en klarblå himmel. En mild bris, intet mer. Fönster och dörrar står öppna, tyllgardiner fläktar svagt. Mitt barnbarn – en mycket liten människa, ny i världen. Så vacker, hjälplös och trygg i min famn. Vilka mirakler är inte barn. Deras existens är ett under. 

Elmer Diktonius bild av ett barn i livets mitt:

Barnet i trädgården
är ett underligt ting:
ett litet litet djur
en liten liten blomma.
Det myser som en katt åt nejlikorna
och skubbar sitt huvud
mot solrosens jättestängel.
Tänker kanske: sol är gott -
grönt är gräsfärg.
Vet kanske: jag växer!

Lilla Liv värmer mitt hjärta, får mig att känna livet starkt inom mig. Efter alla år slår hjärtat lika träget och lungorna rör sig i sin böljande rytm.

Hos mitt barnbarn finns inte ett spår av ondska eller elakhet. Hon vilar tryggt i sig själv, drömmer okända drömmar. Ingen ångest över penningbrist, obetalda räkningar, ogjorda åtaganden och ansvar för allt och alla. Ingen längtan efter kärlek och förståelse håller henne vaken. Hon piskas inte av prestigejakt. För henne gäller inte det som Odin talar om i Havamål:

En vesäll man ligger vaken var natt

Och grubblar på allt upptänkligt;

När morgonen kommer är mannen trött,

All vedermödan är som den var.

 

För mig och andra rusar livet vidare. Innan vi somnar känner vi hur en mörknande framtid tornar upp sig kring vår säng. När oron ruvar i och omkring oss blir stunder av lugn och tillfredställelse allt kortare. Likt ett vilddjur under sängen lurar stressen på oss, blottar sina tänder. Vi klarar inte förluster och tillkortakommanden, ekonomin vacklar.  Samtidigt finns fruktan för att bli utnyttjad, hotad eller helt enkelt bortglömd och förbisedd. Sjukdomar gnager inom mig, yttre krafter sliter ner mig.

Drabbas jag av något som italienarna kallar kaos calmo, lugnt kaos, en gnagande ångest, söker jag mig, som de flesta av oss, till icke-hållbara lösningar. Jag smiter från problemen och prövar olika metoder för att skymma livets krav. Ibland gör jag som Dan Andersson rekommenderat:

När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn!

Det där är dock en tillfällig lindring. Andra flyktvägar undan livets omöjliga projekt är läsning, konst, musik och bloggskrivande. De leder heller ingen vart. Fast det går inte att förneka att läsa, skriva och lyssna till mina vänner mildrar ångest. I Erik Lindegrens sönderciterade dikt Arioso, möter vi inom konsten ”de andra”, de som också är vi – i hinduernas mening Tat twam asi, तत्त्वमसि, ”det är du”. Var och en av oss utgör en del av världsalltet, inom oss alla andas Brahman:

Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans,

någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly

Någonstans, o någonstans

har alla tågen gått och alla klockor stannat,

någonstans inom oss är vi alltid här och nu...

 

 

Arioso, ”luftigt”, används inom musiken då en solist, inom en opera eller ett oratorium, till orkesterackompanjemang uttrycker sig genom välljudande, rytmiskt tal. Speciellt kammarmusik framstår för mig som ”luftiga” samtal. Schuberts sånger, stråkkvartetter och piano trios har för mig ett personligt tilltal. Deras gripande, intima och dynamiska karaktär fjärmar mig från vardagens stress och smärta. I musik finns en övernaturlig kraft förborgad, något bortom alla begränsningar – ett Tat twam asi.

Kanske är det skaparglädjen inom musiken, dess kontakt med det utomjordiska, som fick den åldrade Ingmar Bergman att konstatera att: ”Kristus är en filosof som ger vittnesbörd om att det finns andra världar. Precis som Bach” och han jämförde sin skapardrift med vad han påstod vara Bachs aftonbön: ”Milde Herre Gud, tag inte min glädje ifrån mig.”

Då jag lyssnar till Bach, men kanske i än högre grad Schuberts musik, inbillar jag mig att skaparen av något så perfekt måste ha varit en lycklig människa och mycket riktigt påstod Schubert i en av sina dagböcker att ”den som älskar musik kan aldrig vara riktigt olycklig.” Men märk väl att han skrev ”riktigt olycklig”, som om bedrövelsen är ständigt närvarande, en mörk grundton.

Schubert skrev oavbrutet, samtidigt som han led svårt av ekonomiska bekymmer, kärlekssmärta, sjukdom och trots sitt mästerskap en tärande känsla av otillräcklighet. Fem år före sin död vid trettioett års ålder, skrev han till sin vän Leopold Kupelweiser:

Varje natt, då jag går till sängs, hoppas jag att inte få vakna igen och varje morgon förnyas min sorg. Jag lever utan nöje och vänner.

Kylan tränger ofta in i Schuberts spänningsmättade musik, som i hans Winterreise, eller i den sparsmakade Doppelgänger, Dubbelgångare, där en stillsamt framkrypande obönhörlighet ackompanjeras av alltmer dissonanta ackord, som obevekligt leder fram till en final bräddfylld med hotande varsel om en skrämmande fullbordan som aldrig tillåts blomma ut. Schubert har en förbluffande förmåga att fördjupa sig i en text och tolka den på ett djuplodande, djupt personligt sätt, något han gör med Heinrch Heines redan kusliga text:  

Du Doppelgänger! Du bleicher Geselle!
Was äffst du nach mein Liebesleid,
Das mich gequält auf dieser Stelle,
So manche Nacht, in alter Zeit?

Du, Dubbelgångare! Du bleke följeslagare!
Varför efterapar du min kärlekssmärta

som plågat mig här

så mången förfluten natt?

 

 

Inte undra på att Schubert konstaterade att ”det finns inget sådant som lycklig musik.” Även sådan musik som gör mig glad och upprymd tycks ha en underton av egendomlig smärta, kanske beroende på att den tolkar livet, som faktiskt är sådant. Schubert förklarar:

Ingen förstår en annans sorg, ingen förstår en annans glädje […] Min musik skapas ur min talang och mitt elände. Och det jag har skrivit i min yttersta nöd är sådant som världen tycks uppskatta mest.

Kanske skulle han få medhåll av Dimitrij Sjostakovitj, en annan kompositör vars musik jag gärna ägnar en hel del tid. Sjostakovitj, som både i sitt liv och sin musik tycks spegla en bitter, men ofta humoristisk livsinställning, lär ha sagt att han aldrig var lycklig. Trots sin dystra läggning kunde Sjostakovitj omöjligt upphöra med sitt komponerande och påstod att om man så högg av honom händerna skulle han fortsätta skriva sina noter med pennan mellan tänderna:

När en man är förtvivlad betyder det att han fortfarande tror på något […] De flesta av mina symfonier är gravstenar […] Illusioners vissnande är en långdragen och bedrövlig process, som tandvärk. Men du kan dra ut en tand. Däremot fortsätter döda illusioner att ruttna inom oss. Och stinka. Du kan inte undkomma dem. Jag bär ständigt på mina.

Är detta ett utslag av det så ofta anförda ”ryska tungsinnet”? Jag ställer mig tvekande inför tron på nationalkaraktärer, men det kan inte förnekas att ryska artister i allmänhet levt under ett kvävande förtryck. De flesta av dem miste kära och nära genom statens, eller andra makthavares, tyranni. En del lyckades dock betrakta sina misslyckanden och de övergrepp de utsattes för, som bränsle för sin konst. Läste nyligen ett par rader av Boris Pasternak vars liv och litterära produktion präglades av den sovjetiska censurens ständiga och ofta förödande närvaro, stora delar av hans verk har gått förlorade:

I livet är det mer nödvändigt att förlora än att vinna. Ett frö kan endast gro om det dör.  Man måste leva utan att förtröttas, man måste se framåt och leva på livsreserver, som skapats av såväl glömska som minnen.

Ett påstående som finner ett eko i den bittre, men också dystert humoristiske, Samuel Becketts råd i sin ”roman” Worstward Ho:

Någonsin försökt. Någonsin misslyckats. Spelar ingen roll. Försök igen. Misslyckas igen. Misslyckas bättre.

Ångest kan alltså betraktas som en positiv egenskap i så måtto att den leder till insikt och förbättring, kanske i linje med Nietzsches vid det här laget uttjatade och i allmänhet felciterade åttonde aforism från ”maximer och pilar” i hans Avgudaskymning: ”Från livets krigsskola: Det som inte förstör mig, härdar mig.”

Insikter om lidandets positiva verkan förmedlas genom en mängd religiösa skrifter.  Inte minst inom kristendomen framställs lidande som en värdefull erfarenhet som kan leda till en ökad förståelse av livets inre mening. Jesu ställföreträdande lidande anses vara en akt av medkänsla, en försoning med Gud, den kraft som styr vår tillvaro. Genom att tro på och följa Jesu exempel kan vi människor återupprätta vår brustna samvaro med skapelsen. Lidandet blir därigenom ett medel för att finna Gud och förstå att tro är något bortom förnuft och förståelse.

Likt tro är musik svårförklarlig och den talar på olika sätt till var och en av oss. Den strängt kalvinistiske, japanske dirigenten Maasaki Matzuki tror exempelvis att Gud talar direkt till oss genom Bachs musik:

Gud gav oss Bibeln genom sina lärjungar och genom Bach gav han oss kantaterna. Därför är det vår plikt att framföra dem. Vi måste genom att spela och sjunga dessa verk vidarebefordra Guds budskap och vi sjunger dem till Guds ära.

På fullt allvar hävdar Matzuki, som utan tvekan är en av världens främsta uttolkare av Bachs musik, att:

Bach verkar som en missionär bland människorna. Efter varje konsert kommer folk fram till podiet för att där samtala med mig om ämnen som normalt är tabu i vårt samhälle – exempelvis döden. Jag får ständigt frågan om vad ”hopp” betyder för en kristen. Jag tror att Bach har omvänt tiotusentals japaner till den kristna tron.

Som ett exempel på Bachs förmåga att göra sina lyssnare till kristna nämner Matzuki en japansk organist som berättade för honom att: ”Bach förde mig till Gud, Jesus och kristendomen. När jag spelar en fuga hör jag hur Bach talar med Gud.”

Det råder ingen tvekan om att det finns en koppling mellan religiositet och musik. Pythagoras (570 – 495 f.Kr.) ansåg att musiken var en återklang av skapelsens perfektion. Eftersom tonhöjden reflekterar en strängs vibrationer, bör samma harmoni mellan ljud och rörelse råda i hela universum. I sina försök att klargöra förhållandet använde sig Pythagoras av matematiken. Genom musiken kan vi få en uppfattning om vad Pythagoras kallade för ”sfärernas harmoni”. För Pythagoras var musiken verkligen ”Guds röst”.

Flera stora kompositörer har varit djupt religiösa, medan andra beklagat att de inte varit det. Exempelvis svarade Sjostakovitj på frågan om han var religiös: ”Nej, och jag är mycket ledsen för det.”

Efter att ha skrivit om den balsam för själen som musik skänker, låt mig nu återgå till monstret som under oroliga nätter lurar under sängen – Stressen. Eftersom stress berör psyket kan det vara lämpligt att vända sig till den författare, jag tvekar att kalla honom ”vetenskapsman”, som oftast kopplas samman med den moderna människans själsliv, nämligen Sigmund Freud. Uppenbarligen var psykoanalysens profet omusikalisk. Han kunde bli djupt gripen av litteratur och konst, i det senare fallet mer av skulptur än måleri, men tycks stå främmande inför musikaliska upplevelser.

Uppenbarligen lyssnade Freud aldrig till musik för nöjes skull och han skrev ytterst sällan om musik. En av Sigmund Freuds brorsöner, Harry Freud, påstod att hans farbror ”föraktade musik”, något som kan tyckas märkligt, inte minst med tanke på att han levde i det så intensivt musikaliska Wien. Ett av det få tillfällen då Freud nämnde musik var i en artikel om Michelangelos staty av Moses som han 1914 anonymt publicerade i tidskriften Imago. Freud inleder sin analys av Mosesstatyn med att deklarera att han långt ifrån är någon konstkonnässör, att han är mer intresserad av konstens innehåll än dess uttrycksmedel:

Likväl har konstverk en kraftfull verkan på mig, särskilt litteratur och skulptur, mindre ofta måleri. Detta har fått mig, då jag funderar på sådant, att ägna mycket tid åt att försöka begripa dem på mitt sätt, det vill säga att för mig själv förklara vad deras effekt beror på. Närhelst jag inte kan det, som exempelvis inför musik, är jag närmast oförmögen att uppleva någon njutning. Någon rationalistisk, eller möjligen analytisk, sinnesrörelse gör uppror mot att bli gripen av något när jag inte förstår, varför jag blir berörd och vad det är som berör mig.

Det tycks nästan som om Freud var rädd för musik; för dess obestämbarhet, hur den talar direkt till känslorna och aldrig riktigt kan ringas in, bli begriplig - eller med ett annat ord ”analyserad”. Däremot var hans vän, Romain Rolland ytterst musikalisk. Rolland, författare, essäist, konsthistoriker och mystiker, fick 1915 nobelpriset i litteratur med motiveringen att han fick priset:

såsom en hyllning åt den upphöjda idealismen i hans författarskap samt åt den medkänsla och den sanning med vilka han tecknat olika människotyper.

Rolland förestod den musikhistoriska avdelningen vid Sorbonnes universitet (han lämnade det sedermera för att helt ägna sig åt sitt författarskap) och hans stora musikalitet och entusiasm inför musikens känslomässiga kraft löper som en röd tråd genom hans liv och verksamhet. Rolland hade en orubblig tro på mänsklighetens förmåga till godhet och positiv förändring av våra livsvillkor.  Han var starkt påverkas av hinduisk filosofi och korresponderade flitigt med Rabrindranath Tagore och Gandhi. 1923 inledde Rolland även en intensiv korrespondens med Freud. Han försökte övertyga sin brevvän om betydelsen av vad han kallade den “oceaniska känslan":

Den sanna vedantiska tron har inte som sin utgångspunkt ett system av förutbestämda idéer. Den baserar sig på absolut tankefrihet och ett oöverträffat mod då det gäller att bland religionerna finna de sanningar som bör bejakas och de strategier som har presenterats för att samordna dem. Den har aldrig låtit sig begränsas av någon prästerlig hierarki, utan varje människa har varit fullständigt fri att söka en andlig förklaring till universums drama.

Med Vedanta tycks Rolland närmast mena Adi Shankaras (788 – 820 e.Kr.) advaita (icke-dualistiska) uppfattning att alla motsatser är chimärer och det enda som är absolut verkligt och beständigt är livskraften bakom all existens – Brahman, världssjälen, det stora världsalltet, den gudomliga verkligheten. Brahman är uppenbarligen en annan beteckning på det som Rolland kallar den oceaniska känslan och som han trodde sig finna bland annat i musiken och sann vänskap.

I ett av sina brev till Rolland ursäktade Freud sina tvivel inför ”den oceaniska känslan” med att han är lika otillgänglig för mysticism som för musik. Men, det hindrade inte att Freud tog Rollands uppfattningar som utgångspunkt för sin bok Vi vantrivs i kulturen från 1929. Sin vana trogen spärrade Freud in Rollands idé om närvaron av en religiös känsla av evighet och gränslöshet som den sanna basen för mänsklig gemenskap, inom sin egen ”vetenskapliga” tvångströja och förklarade att Rollands tro enbart var en fragmentarisk kvarleva av ett barnsligt medvetande som innebär att ett barn inte förmår skilja sin existens från omgivande människor och ting. 

När barnet mognar finner det alltfler negativa aspekter inom den verklighet som omger det och för att skydda sitt välbefinnande börjar barnet bygga upp strategier för att hantera den hotfulla verkligheten. Den livsångest vi ständigt försöker behärska utgår enligt Freud främst från vår smärtsamma insikt om dödens visshet, naturens grymhet och destruktivitet och att vi tvingas dela vår tillvaro med andra människor, som ser till att vi efterlever samhällets lagar.

Paradoxen är att vi människor har skapat kultur och civilisation för att skydda oss mot naturens nyckfulla grymhet, men att vi därigenom också har uppfunnit ett tillstånd som även det plågar oss. Vi har förvandlats till neurotiska varelser genom att anpassa oss till de kulturella idealen hos ett samhälle som vi själva varit med om att skapa. Framstegen inom vetenskap och teknik kan möjligen ha bidragit till att göra vår existens lättare och lyckligare, men genom att civilisationen har fjärmat oss från vår sanna natur har den också bidragit till att bryta ner oss.  Vi klarar inte av alla de krav som ställs på oss, att ständigt försöka behärska våra drifter har gjort oss frustrerade.

Tanken att den västerländska civilisationen kan vara skadlig för vårt välbefinnande fick många att välkomna det Första världskriget som en effektiv kur mot tanklös bekvämlighet och intellektuell förflackning. För att återigen komma i harmoni med sig själv och naturen behövde mänskligheten ett ordentligt ”elddop”. Då unga män återvände från skyttegravarnas helveten, psykiskt och fysiskt skadade av sina förskräckliga upplevelser, var de dock långt ifrån de ”pånyttfödda” hjältar som förkrigspropagandan hade utlovat. För att bota krigsveteranerna från ångest, hopplöshet och förtvivlan började man undersöka hur frustrerande upplevelser påverkar kropp och själ.

Hur vårt psyke påverkas av yttre faktorer och hur kroppen behandlar skadliga inflytanden kom alltmer i centrum för forskarnas ansträngningar. Man studerade inte enbart hjärnan och nervsystemet utan även det som kom att kallas för det endokrina systemet. Alla däggdjur, fåglar och fiskar har olika inre organ som avsöndrar kemiska substanser, hormoner, som genom blodcirkulationen sprids i kroppen och bär med sig signaler som sätter igång och samordnar olika kroppsfunktioner. Hormoner produceras i en mängd olika körtlar, som hypofysen, tallkottkörteln, bukspottskörteln, äggstockarna, testiklarna, sköldkörteln, bisköldkörteln och binjurarna. Till skillnad från nervsystemet är det endokrina systemet inte ögonblickligen verkningsfullt, men det arbetar under en längre tid och dess effekter är betydligt mer långvariga. Genom att producera och avge olika hormoner sköter hjärnans hypotalamus all information till det endokrina systemet.

Kunskapen om det endokrina systemet är relativt ny. Det var de engelska läkarna Ernest Starling och William Bayliss som 1905 förstod att den vätska och slem som producerades av olika körtlar tilverkades utan inverkan från nervsystemet och de gav därmed upphov till den medicinska disciplin som kom att kallas endokrinologi. Det var de som betecknade de molekyler som produceras av körtlar och fungerar som kroppens signalsubstanser för hormoner. Olika hormoner startar olika fysiologiska och beteendeskapande processer. Matsmältning, metabolism, andning, vävnadsfunktioner, sensoriska perceptioner, sömn, amning, stress, tillväxt, reproduktion och humör är alla beroende av hormonsignaler. Eftersom hormoner är påtagliga substanser intresserade sig läkemedelsindustrin för hormonforskningen och stödde frikostigt sådan verksamhet vid olika universitet.

János Hugo Bruno "Hans" Selye var en av de många centraleuropéer som födda i början av seklet i någon av det österrikisk-ungerska imperiets olika städer och avkrokar hamnade på helt andra ställen och därifrån, med eller utan vår vetskap, har spridit förbluffande insikter som förändrat våra liv.

Selye växte upp i en ungersktalande familj i Komárom, en liten stad på ömse sidor om Donau. Staden delades i två olika delar då floden 1920 kom att bli gräns mellan Tjeckoslovakien och Ungern. Familjen flyttade till Budapest, medan Hans studerade vid Institutet för allmän och medicinsk patologi i Prag, där han sedermera blev doktor i både medicin och kemi . 1931 fick han en gästprofessur i USA och några år senare fortsatte han sin forskning i Montréal. Då det mörknade i Europa valde han att stanna kvar i Kanada. Hans österrikiska mor dödades under Ungernrevolten 1956 av en förflugen kula. Selye var då sedan lång tid tillbaka verksam i den lukrativa jakten efter nya hormoner.

För att finna hormoner använde man sig av försöksdjur i vilka man sprutade in olika ämnen för att studera om de satte igång kemiska processer genom vilka man kunde spåra kroppens hormonproduktion. Redan Starling och Bayliss hade råkat ut för våldsam kritik efter det att de inför sextio studenter, utan att ha sövt ner den, opererat på en brun terrier. Svenska studentskor anmälde incidenten och djurvänner i hela Europa blev våldsamt upprörda. 1906 restes i London en staty över Den Bruna Hunden som plågats och dödats av Starling och Bayliss och då tusentals studenter, suffragetter och fackföreningsmedlemmar året därefter marscherade genom London med bilder på och små skulpturer förställande Den Bruna Hunden ledde det till en blodig konfrontation med 400 poliser. Selyes forskning var frikostigt finansierad av statliga myndigheter, välgörenhetsorganisationer och läkemedelsföretag och sysselsatte efter 1945 vid Universitetet i Montréal 40 assistenter som arbetade med 15 000 försöksdjur. Vad var den främsta orsaken till denna intensiva verksamhet?

Selye hade hos sina försöksdjur funnit sjukdomssymptom som liknade dem han som ung, allmänpraktiserande läkare i Prag hade funnit hos en mängd patienter som klagat över mer eller mindre diffus värk och smärta i leder och armar. De hade sagt sig sakna aptit, hade ofta feber, förstorad mjälte och/eller lever och andra ”mer generella” symptom. Sedan dess hade Selye funderat över hur det kom sig att läkare under så många århundraden ägnat så mycket tanke och energi åt att bota ”isolerade” sjukdomstillstånd, men inte ägnat någon uppmärksamhet åt tillståndet ”att enbart vara sjuk”.

Selye fann inget nytt hormon men fortsatte injicera sina råttor med en mängd olika preparat, som extrakt av placenta, njurar, mjälte och en mängd andra organ, med ständigt samma resultat. Slutligen injicerade han giftiga ämnen, som formalin, och resultatet blev det samma. Uppenbarligen sände hypofysen ut liknande signaler till det endokrina systemet varje gång kroppen utsattes för inverkan från ett främmande ämne. Samtidigt anade Selye att hans råttor inte enbart reagerade på hormoninjektionerna, utan också på den stress som laboratoriemiljön och experimenten orsakade. Sjukdomssymptomen var ett resultat av såväl fysisk som psykisk påverkan.

I en artikel, publicerad 1936 i den engelska Nature, ”A Syndrome Produced by Diverse Nocuous Agents!” introducerade Selye beteckningen ”stress” på de sjukdomstillstånd han framkallat hos sina försöksdjur. Enligt Selye kunde stress ha två varianter. Det kunde röra sig om ett "generellt anpassningssyndrom", d.v.s. att kroppen harft svårt att anpassa sina funktioner till utifrån kommande hot, eller utvecklingen av ett patologiskt tillstånd präglat av stress vars ursprung var svårt att spåra.

Enligt Selyes artikel utvecklade sig stress, eller "allmänt anpassningssyndrom", i tre faser; en initial alarmfas, följd av ett stadium av motstånd eller anpassning, vilket slutligen ledde till ett slutstadium av svår utmattning, eller i värsta fall - död. Stress kunde utvecklas från kroniska sjukdomar, såsom högt blodtryck, magsår, njursjukdom, diabetes, artrit, astma eller cancer, men också orsakas av svår kyla, kirurgiska skador, överdrivna känsloreaktioner eller höga doser av läkemedel.

Selye hade en benägenhet att hänvisa det mesta han hävdade till sina egna forskningsresultat, men det råder inge tvekan om att han var påverkad av tidsandan och inte minst Freuds teorier om vår ”vantrivsel i kulturen”. Efter Första världskriget var neurasteni, eller som det nu antagligen skulle kallas utmattningsdepression, en mycket vanlig diagnos på nervproblem. På fullt allvar kunde det hävdas att neurasteni var speciellt vanlig hos judar, eftersom de hade en ”särskilt känslomässig karaktär”, eller hos affärsmän, som ständigt oroade sig för aktiepriserna. Liksom stress var neurasteni ett mycket brett begrepp som innefattade sömnlöshet, ångest, utmattning och problem med att ta ansvar. Selyes insats bestod i att koppla sådana tillstånd till kemiska processer och ”brister hos kroppens försvars- och anpassningsmekanismer”.

Selye var en hyperaktiv person, hans genomsnittliga arbetsdag var 10 till 14 timmar, inklusive helger och helgdagar. Han steg vanligtvis upp vid femtiden på morgonen, tog ett dopp i kallvattenpoolen i husets källarvåning och cyklade sedan den milslånga vägen till sitt laboratorium.

Han publicerade 1 700 forskningsrapporter och 39 böcker. Tillsammans med den på sin tid mycket populäre futurulogen Alvin Toffler grundade han 1975 the International Institute of Stress som arbetade för att sprida hans teorier. Bland annat publicerade institutet ett ”stress-test” bestående av 31 symptom som varje person borde vara medveten om för att undvika att drabbas av stress.  Bland en del av de emellanåt mycket allmänna tecknen på akut stress kan nämnas högljutt skratt, flytande ångest, d.v.s. att vi är oroade och rädda utan att veta orsaken, muntorrhet, en onaturlig drift att urinera, ökad rökning, och ”en överväldigande önskan att springa och gömma sig”.

Vid mitten av sjuttiotalet hade stresshantering utvecklats till en miljardindustri. Akademiska forskningsinstitut och beteendemedicinska institutioner skapades för att finna botemedel för stressrelaterade sjukdomar, en mängd olika psykofamaka producerades, en uppsjö av böcker skrevs, specialbokhandlar och förlag grundades och företag erbjöd olika former av stress management; avslappningsmetoder, sensitivitetskurser, yoga och meditation.

Selye var i hög grad integrerad i den utvecklingen. Punkten ökad rökning i hans stress-test är intressant, inte minst genom det faktum att Selye hävdade att rökning inte var speciellt skadlig, utan att den till och med kunde rekommenderas som en lugnande inverkan på nervstress. Den piprökande Selye uppträdde ofta i TVprogram, filmer och reklaminslag där han ifrågasatte kopplingen mellan rökning och cancer och betonade att stress var ett långt allvarligare hot mot folkhälsan.  Det var Selye som i sin jakt efter finansiering för sitt stressforskningsinstitut hade närmat sig tobaksindustrin. Enbart under 1969 fick Selye 300 000 dollar i finansiellt stöd från tobaksindustrin och exempelvis Philip Morris gav mellan 1970 och 1973 årligen 50 000 dollar till Selye för något som i företagets budget enbart betecknades som ”ett speciellt projekt”. Selyes försvar för rökning tycktes vara i överenstämmelse med Freuds argument att vi bör för vår mentalas hälsas skull söka utvägar från den press som det moderna samhället utsätter oss för:

Frågan är inte "att röka eller inte röka", men om man bör röka, dricka, äta, köra bil eller helt enkelt nöja sig med att vara jäktad. Om vi inte kan bli av med vår överskottsenergi på annat sätt, måste vi hitta på något att sysselsätta oss med. Mer skada åstadkoms genom igångsättandet av välmenande upplysningskorståg av inbillningssjuka människor, vars huvudsakliga sjukdom egentligen är deras rädsla för sjukdom.

Förutom finansiellt stöd från tobaksindustrin fick Selye även stöd från andra något suspekta institutioner, i varje fall då det gällde folkhälsa. Han mottog betydande bidrag från the Sugar Research Foundation och rekommenderade som motmedel mot stress följaktligen en kost rik på kolhydrater.

Inte mindre än sjutton gånger nominerades Selye till nobelpris, men han fick det aldrig. En bidragande orsak kan ha varit hans olyckliga fallenhet för en självcentrerad och inte alltid vederhäftig propaganda. Mest avgörande var nog att vad Selye trodde och föreslog emellanåt inte var helt korrekt. Det fanns en hel mängd stressframkallande faktorer som han i sin selektiva forskning valde att ignorera. Numera tycks uppskattningen av Selyes insats främst grunda sig på att hans upptäckter inspirerat andra att forska kring stress och presentera bättre teorier.

Svält, krig och sjukdom finns kvar hos oss, men världen ändrar sig snabbt. Minns hur jag på nittiotalet först fick höra om mobiltelefoner; klumpiga apparater med antenn och nätet, som du nådde genom modem och som i princip fungerade ungefär som dåtidens telefoner, med komplicerade abonnemangsavtal och avgifter per minut. Efter tio år hade allt förändrats och en helt ny cybervärld behärskar nu våra liv. Artificiell intelligens är i färd med att skapa en helt ny djurart. Homo sapiens försvinner och ersätts med varelser vars hjärna och kropp kopplats samman och kanske till och med domineras av anordningar och substanser som de själva har skapat, men inte längre har någon kontroll över. Världssvälten minskar, epidemier är inte lika allvarliga hot som förr och även om det inte kan tyckas vara så - minskar väpnade konflikter. Efter att under tusentals år ha kämpat för att få mat för dagen och hålla oss friska konfronteras många av oss nu med helt andra problem.

Uppfinningar och vetenskap avancerar med hisnande hastighet och resultaten är inte alltid vad som förväntats. Inom medicinsk forskning hävdas att allt görs för att bekämpa sjukdomar, men resultaten kan få helt andra följder. Efter Första världskriget avancerade plastikkirugin för att rekonstruera skadade soldaters ohyggligt vanställda ansikten, men tekniken har nu blivit en miljardindustri för att ”försköna” utseendet hos de som har råd att betala för det. Viagra var ursprungligen en hjärtmedicin, men används nu för att för att öka manlig potens. På gott och ont anpassas våra liv och vårt tänkande till de vetenskapliga ”framstegen”.

Inte minst har Hans Selyes forskning bidragit till denna Brave New World, djärva nya värld. Upptäckten att en mängd kemiska preparat kunde påverka vårt humör, tänkande och beteende, våra innersta känslor, gjorde att läkemedelsindustrin med början under femtiotalet fyllde marknaden med en mängd mirakulösa droger – klorpromazin mot psykoser, litiumkarbonat mot manier, tricykliska läkemedel och monoaminooxidashämmare mot depressioner, bensodiazepin mot sömnstörningar, etc. etc.

Varför lida av stress och oro? Glöm ekonomisk tillväxt, sociala reformer och politiska revolutioner. Mänskligheten kan lyckliggöras med enklare medel. Varför helt enkelt inte manipulera den mänskliga biokemin? År 2011 behandlades 2.5 miljoner barn i USA med kemiska preparat, främst metylfenidat, för att lindra ADHD (attention deficit hyperactivity disorder), eller helt enkelt – hyperaktivitet. Inte endast för att lindra akuta koncentrationssvårigheter, utan också för att de skulle kunna möta lärares och föräldrars inlärningskrav. Det finns droger för att åtgärda i stort sätt alla psykiska hinder – soldater fylls med droger för att bli modigare och hänsynslösare, idrottare för att bli starkare och effektivare och skolbarn för att bli smartare och mer ambitiösa. Jag läste nyligen en spännande och tankeväckande bok om den artificiella framtid som står för dörren - Yuval Hararis Homo Deus.

Allt förändras. Om tjugo år kommer nuet att vara obegripligt föråldrat. Men trots vår djärva nya cybervärld hoppas jag att naturen finns kvar för våra barn och barnbarn. Att de, liksom du och jag, kan lägga sig i doftande gröngräs, sluta ögonen, låta solen värma deras ansikten och lyssna till koltrastens sång. Eller hålla ett tryggt sovande spädbarn i sin famn.

Spända nerver, hormoner som frigörs i blodströmmen, gnagande oro, kroppen som slits ner – en dyster grundton i vår tillvaro. Tillåt dock inte att livets skönhet glöms bort. Kom också ihåg Havamåls visdomsord om att människa är människas glädje. Speciellt i dessa tider då en generaliserande idioti strävar efter förvandla allt och alla till hot och elände.  Och så har vi musiken! Lyssna till Beethovens Nia:

O vänner, inte dessa toner!

Låt oss istället brista ut

i en angenämare och lyckligare sång.

 

Glädje!

Glädje!

Glädje, sköna gudagnista,

dotter från Elysium!

Eldberusade träder vi in,

du Himmelska, in i din helgedom.

 

 

Andersson, Dan (1980) Dan Andersson: Svalans svenska klassiker. Stockholm: Bonniers. Beckett, Samuel (2009) Company/ Ill Seen Ill Said/ Worstward Ho/ Stirrings Still. London: Faber & Faber. Burkert, Walter (1972) Lore and Science in Ancient Pythagoreanism. Cambridge Ma: Harvard University Press. Cantor, David och Edmund Ramsden (2014) Stress, Shock and Adaption in the Twentieth Century. Rochester NY: University of Rochester Press. Collinder, Björn (1972) Den poetiska Eddan. Stockholm: Forum. Diktonius, Elmer (1975) Dikter och prosa. Stockholm: Rabén & Sjögren. Fischer, David James (2003) Romain Rolland and the Politics of Intellectual Engagement. London and New York: Routledge. Freud, Sigmund (1995) Vi vantrivs i kulturen. Stockholm: Röda rummet.  “The Moses of Michelangelo” i Gay, Peter (ed.) The Freud Reader. New York:  W.W. Norton & Company. Gammond, Peter (1982) Schubert. London: Methuen. Harari, Yuval Noah (2017) Homo Deus: En kort historik över morgondagen. Stockholm: Natur och Kultur. Lindegren, Erik (1966) Sviter. Stockholm: Aldus/Bonniers. Nietzsche, Friedrich (2013) Avgudaskymning eller Hur man filosoferar med hammaren: Samlade skrifter 8. Ågerup: Symposion. Pasternak, Boris (1973) The Last Summer. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Modern Classics. Petticrew, Marc och Kelley Lee (2011) “The Father of Stress” Meets “Big Tobacco”: Hans Selye and the Tobacco Industry”, i American Journal of Public Health, March. Piltz, Mattias (2007) ”Ständigt denna kristendom! Ingmar Bergman och evigheten” i Signum, nr. 7. Schubert, Franz (1828) Doppelgänger https://www.youtube.com/watch?v=fKVnL9JvuO8 Selye, Hans (1977) The Stress of My Life: A scientist´s memoirs. Toronto: McClelland and Stewart. Thomson, Damian (2016) “Does the great Bach conductor Masaaki Suzuki think his audience will burn in hell?” in The Spectator, 12 March. Volkov, Solomon (1980) Vittnesmål –Sjostakovitjs memoarer. Rabén & Sjögren.

BLOG LIST

Literature meets us somewhere between poetry and reality. While reading we are confined in ourselves, perceiving the text through the eyes and minds that life has created for us. I spend most of my time alone in our house, in the woods by the lake. For sure, I work three days a week at a school in...
Litteraturen möter oss någonstans mellan dikt och verklighet. Vi läser inneslutna i oss själva, ser genom de ögon livet skapat oss. Jag tillbringar det mesta av min tid ensam i vårt hus, i skogen vid sjön. Visserligen är jag tre dagar i veckan verksam på en skola i Landskrona, men där känner jag...
I had planned to clear the grounds around our house from twigs and fallen leaves. Accordingly, I went outside quite early in the morning. The sky was bright blue, though it soon became clouded and it did not take long before the rain poured down, preventing my outdoor activities. Back in the...
Jag hade tänkt rensa tomten från kvistar och löv. Gick upp tidigt. I gryningen sken solen och himlen var klarblå, men snart började det skya, det dröjde inte länge förrän regnet öste ner och förhindrade allt utearbete.  Flydde in i huset, gjorde en brasa och drog fram en bok ur hyllan. Det...
The weather changes from cold to relative varmth; sunshine, drizzle, floating clouds and starry nights. Yesterday, a milky white sky occasionally cracked up and turned into a dramatic spectacle when fast-gliding cloud formations allowed the sun, for a minute to two, to illuminate an autumn...
Vädret skiftar från kyla till relativ värme; solsken, duggregn och piskande skyfall. Igår sprack himlen emellanåt upp i dramatiska, snabbt framglidande molnformationer mellan vilka solen under någon minut förgyllde den höstliga prakten kring sjön. Jag öste båten och rodde ut. Kastvindar skapade...
Occasionally, I worry about my bad physical condition and increasing obesity. Do I keep on passing an age limit without really noticing it? Soon it will be difficult for me to bend down, it will be cumbersome to get up from an armchair, days will disappear without leaving much of a trace. I will...
Emellanåt oroar jag mig för dålig kondition och tilltagande fetma. Håller jag på att passera en åldersgräns, utan att märka det? Snart får jag svårt för att böja mig ner, det kommer att kosta på att stiga upp ur fåtöljen, dagarna svinner bort. Jag blir andfådd i trappor, huden skrynklas, håret...
My parents told me that I did not speak until I was more than three years old. This sounds somewhat strange to me, though considering that their children's development is close to heart of most parents, they were probably right. After opening my mouth for the first time to express comprehensible...
Mina föräldrar har berättat att jag inte talade förrän jag var mer än tre år. För mig låter det underligt, men med tanke på att deras barns utveckling står i centrum för de flesta goda föräldrar, så hade de säkert rätt. Märkligt är det dock, eftersom jag efter att ha öppnat munnen för att formulera...
Items: 1 - 10 of 187
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com