VAD FINNS I ETT NAMN? ALLT! Om Trump och Ragnar Lodbrok

01/29/2017 21:34

Då någon har gett ett underligt namn till sitt barn brukar min mor säga:

- Det gör ingenting, barnet kommer att sätta sin prägel på namnet och namnet förvandlas.

Visst har hon rätt. Då vi hör namnet Beethoven bär namnet med sig de intryck hans musik skapar hos. Namnet blir till en stämpel på Beethovens samtliga verk. I hans fall är det en kvalitetsstämpel, eller som vi i vår kommersiellt brännmärkta värld skulle kalla hans varumärke. Ett namn bortom gott och ont. För mig är Beethovens musik en fantastisk upplevelse, utan spår av ondska. Men för den genomonde Alex i Anthony Burgess Clockwork Orange blir Beethoven beteckningen på en musik som motiverar honom i ett liv präglat av ”våldtäkt, ultravåld och Ludwig van Beethoven”, eller som han utrycker det i Stanley Kubricks film:

Oh lycka! Salighet och Himmelrike! Åh, det är härlighet och praktfullhet förvandlat till kött. Det var som en sällsam fågel spunnen av himmelsk metall, eller likt silvervin flödande i ett rymdskepp, gravitation blev till nonsens. Medan jag genomsköldes av den, upplevde jag så underbara bilder.

Tack och lov kan mästerverk som gudomlig musik och litterära mästerverk egentligen inte befläckas av deras skapares mänskliga brister, men dessvärre förhåller det sig annorlunda med politik och handlingar präglade av maktgalna människors narcissism. Där kan deras namn blir till varumärken för antingen godhet eller ondska. Låt oss minnas namn som Hitler eller Stalin. Eller som reklamen för The Walt Disney Company deklarerar: “What´s in a name? Everything! Vad finns i ett namn? Allt!”

Medan jag skriver detta lyssnar jag till Donald John Trump medan han talar med den förskräcklige Sean Patrick Hannity, hans gränslöse beundrare som sprider sitt gift på Fox Channel genom att enligt CNNs bedömning exklusivt:

åberopa åsikter där han håller med Trump, eller där han anser Trump har rätt och sedan ber honom utveckla dem.

En beklämmande förställning där Trumps sjukliga narcissism tillåts flöda fritt och hans milt sagt vedervärdiga plattityder, utan någon motsägelse, uppmuntras med ohämmad entusiasm och därmed blir till en skrämmande illustration av Sean Hannitys fördomsfulla ensidighet, helt i enlighet med hans egenhändiga karaktärsbeskrivning: ”Jag har aldrig hävdat att jag är en journalist.” Jag lyssnar med avsmak till denna skrämmande föreställning. Vad som främst skrämmer mig är de som tanklöst sväljer detta förgiftade bete. Lyssna till Primo Levi, Förintelsens främste skildrare:

Information är idag den "tredje statsmakten." I en totalitär stat är det inte så. Där finns en sanning som deklareras ovanifrån. Där är tidningarna likadana; de upprepar samma ensidiga sanning. Information har ersatts med propaganda. Det är uppenbart att under sådana förhållanden är det möjligt (men inte alltid så lätt: det är aldrig enkelt att våldföra sig på den mänskliga naturen) att utplåna stora delar av verkligheten.

Tyvärr tycks media, under Donald Trumps styre och med stöd av sådana lögnare som Sean Hannity, offras på den sjukliga populismens altare. Primo Levi varnar oss för att tro på den ödesdigra lögnen om människors olika värde och bönfaller oss att vara på vakt mot den enväldiga maktens vansinne:

Att förstå att en åsikt eller ett mänskligt beteende innebär ett försök att identifiera sig med dess upphovsman, sätta sig i hans ställe. Ingen normal människa skulle någonsin kunna identifiera sig med Hitler, Himmler, Goebbels, Eichmann, och ändlöst många fler som de. Detta oroar oss, men samtidigt ger det oss en känsla av lättnad, eftersom det är önskvärt att deras ord och handlingar förblir obegripliga för oss. Det rör sig om omänskliga ord och handlingar, människofientliga, utan något historiskt stöd för deras sanningsenlighet, de är till och med svåra att jämställa med de grymmaste uttrycken för en biologisk kamp för tillvaron.

Baserat på sina ohyggliga erfarenheter understryker Primo Levis vår plikt att begrunda vad som hände under mänsklighetens mörkaste perioder, med dess lögner och massmord. Vi måste känna till och anstränga oss att minnas vad män som Hitler, Stalin och Mussolini sade och gjorde. Att de på sin tid var betrodda, applåderade och gränslöst beundrade. Att de hyllades som ”karismatiska ledare”. Enligt Levi hade sådana män makten och förmågan att vilseleda de flesta av oss. Deras motivation var inte någon trovärdighet, inte någon sanning. Avgörande var uttryckssättet, underhållningen. Det var det som gjorde att de blev så oerhört beundrade, att de kunde sola sig i berömmelsens värme och därmed öka sitt välbefinnande. Främst av allt bör vi inse att:

deras trogna anhängare, bland dem de flitiga verkställarna av omänskliga order, inte var födda att bli torterare, de var inte (med några få undantag) monster: de var vanliga män. Monster existerar, men de är för få till antalet för att vara verkligt farliga; farligare är de vanliga män, funktionärer som är redo att tro och agera utan att ställa frågor.

Trump är ett monster i ordets ursprungliga betydelse - monstrum, egentligen ”varningljärtecken från gudarna”, från ordet monere, att påminna. Medvetet har Trump förvandlat sig till ett varumärke, ett tecken han döljer sig bakom. Därmed har han förvandlat sig till ett monstrum, ett tecken, eller som det heter i USA, a brand. The Trump Organization är ett företag och dess logotyp illustrerar väl dess uppbyggnad och verksamhet.

En labyrint; obestämt, abstrakt och omänskligt – detta trots att förtaget bär en speciell persons namn och dess framtoning bygger till stor del på den individens självpåtagna roll som en sinnebild för kändisskap, glitter, glamour, rikedom och makt. Visst, Trumps företag är långt ifrån det enda som bär en individs namn och söker sin attraktion i hans karisma. Men, en sådan tjuskraft söker i allmänhet sitt ursprung i en persons kreativa skapande – som de stora modehusens namn, eller från en person som uppfunnit något eller varit först med något –

Friedrich Bayer, John Cadbury, André-Gustave Citroën, Gaspare Campari, William Colgate, Henry Ford, King Camp Gillette, Charles Goodyear, Sōichirō Honda, Will Keith Kellogg, Charles Goodyear, Max Factor, Henri Nestlé, Paul Reuter, Sakichi Toyoda, Wernervon Siemens, Henry E. Steinway, Andreas Stihl, m.fl, m.fl. 

Och Donald John Trump? Vad döljer sig bakom det namnet? En uppfinnare, en pionjär? Namnet Trump tycks vara en produkt i linje med vad företaget erbjuder - kändisskap, glitter, glamour, rikedom och makt. Och Donald John Trump? Vem är han? Kändisskap, glitter, glamour, rikedom och makt?

När en amerikansk presidents namn pryder skyskrapor och kasinon över hela världen kommer deras framgång eller undergång att vara beroende av varumärkets/presidentens prestige. Är inte detta en fråga om en kuslig intressekonflikt? Jag är upprörd och utmattad av det hjärndöda spektaklet kring denne idiotiske president. Blir illamående, slår av TV:n och funderar på annat.

Ett namn skapar närvaro. Inom de flesta kulturer anses namngivande vara en oumbärlig ritual, något som verkliggör en människa. En namngivningsceremoni sker oftast inför en grupp som kan bevittna och därefter för andra bekräfta en varelses människoblivande.

Att känna en människas namn ger dig en viss makt över henne/honom. Att avslöja sitt namn för någon är ofta en gest av förtroende. Att ge någon ett namn, eller avslöja sitt eller andras namn, kan betyda att du antingen ger det som ett tecken på tillit, eller också att du har tvingats göra det, eller gör det för en egen vinnings skull, att du blivit en angivare.

Namn kan betraktas som heliga, i ordets ursprungliga betydelse, forngermanskans haila, ”lyckobringande” och därför något som måste skyddas. Ordet heligt kom att betyda ”okränkbart”, något som inte får skadas. Heligast av alla namn är Guds namn, ett faktum som understryks genom det andra av Tio Guds Bud:

Du skall icke missbruka HERRENS, din Guds, namn, ty HERREN skall icke låta den bliva ostraffad, som missbrukar hans namn.

Skulle någon glömma ditt namn kan det betyda att du inte har någon större betydelse för den personen, att du i hennes/hans ögon har förvandlats till en ”icke-person”. Detta är något som länge plågat mig som lärare. Jag skäms över att inte ordentligt kunna lära mig namnen på alla mina elever. Jag har ett betydligt bättre synminne än namnminne och kan lätt se dem framför mig, men inte minnas deras namn.

Att förneka någon ett namn är i flera kulturer det samma som att man vill förstöra/fördöma henne/honom. Den namnlöse blir frikopplad från samhället - utstött, men också okänd och därmed farlig. Namnlöshet kan vara ett skydd för sådana som har onda avsikter, men också för sådana vars identitetslöshet gör dem obundna, som Clint Eastwoods rollfigur i Sergio Leones filmer –The Man with No Name, Mannen utan namn.

Ett intressant italienskt seriemagasin från sjuttiotalet spinner vidare på ett liknande tema -  Lo Sconosciuto, Den Okände, skriven och tecknad av Roberto Raviola. Den Okände är en före detta legosoldat, en medelålders man som tycks vara ett mellanting mellan hemlig agent och livvakt. Det är troligt att han någon gång i det förflutna varit aktivt involverad i olika krigshärdar, kanske som regeringssoldat, kanske som medlem i något gerillaförband, men de verkliga förhållandena avslöjas aldrig. Den Okändes förflutna hemsöker honom emellanåt i form av diffusa spöksyner eller mardrömmar. Historierna går ut på att han anställs för att utföra olika till synes harmlösa uppgifter, men blir hjälplöst indragen i farliga förvecklingar.

Den tecknade serien föddes när italiensk och internationell terrorism härjade vilt i Europa. Den Okände hamnar bland konflikter i arabvärlden, dras in i narkotikahandel, maffiauppgörelser, illegal vapenhandel, eller hamnar i latinamerikanska och afrikanska länder på randen till revolution eller i öppen, blodig konflikt mellan olika intressegrupper. Ingen vet vem Den Okände är, eller vad han vill, inte ens han själv.

Men detta är romantiserade skildringar. Verkligheten för de namnlösa är betydligt fruktansvärdare. Namnen avlägsnades från koncentrationslägerfångar, de blev till ting, till sådant som kunde utnyttjas eller förstöras, mänskligt avfall. Den kejserliga japanska arméns Enhet 731 ägnade sig åt forskning kring biologisk och kemisk krigföring. Den ägnade sig åt vivisektion på eller nedfrysning av levande människor, testade dödliga preparat på dem, sjukdomsalstrande mikrober, gas och olika vapen, svalt dem till döds i forskningssyfte, besmittande dem med veneriska sjukdomar och utsatte dem för en mängd andra vedervärdigheter, något som i samtliga fall ledde till döden för de drabbade, antingen som en följd av experimenten, eller för att hemlighålla verksamheten.

Fångarna betecknades med nummer från 101 till 1500, då bödlarna avlivat 1500 av sina offer började de om från 101, det är därför inte känt exakt hur många som avlivades. En vanlig uppskattning är 250 000 män, kvinnor och barn.  Enhetens centrala anläggning låg i Pingfang, utanför den stora staden Harbin i Nordöstra Kina och var lika stor som Auschwitz-Birkenau. Officiellt var dödslägret ett sågverk och samtliga fångar fråntogs sina namn och betecknades som ”stockar”, maruta. Dödsfall rapporterades som antal ”fällda stockar”.

Att uttala ett namn kan också betraktas som om man kallar på, eller har ett förhållande till, den varelse som bär namnet. Att uttala namn på onda eller fördömda individer kunde därför betraktas som ett brott, eller som en farlig och oansvarig handling. Som i böckerna om Harry Potter där skräcken för Voldemort gör att ingen vågar ta hans namn i sin mun och istället refererar till honom som ”Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn”.

Ordet namn har ett indo-europeiskt ursprung och finns i de flesta språk som talas i Europa. På sanskrit är namn naman och på latin nomen. Tidigt började de antika romarna fundera på likheten mellan orden nomen och numen.

Att leva i Italien är som att bo innesluten av en lärobok. Då en jordbävning för några månader sedan totalförstörde staden Amatrice i centrala Italien skakades också Rieti, en liten, men urgammal stad vid foten av Sabinerbergen, några mil norr om Rom.

Rieti är med sin medeltida stadskärna, ringmur, romerska lämningar och en liten flod som rinner genom den, typisk för de förvånande platser jag aldrig hört talas om förrän jag av någon slump hamnat där. Likt samtliga italienska samhällen rymmer också Rieti mäktiga lager av spännande historia. Det var från Rieti de första romarna rövade sabinskorna, som de tyckte sig behöva för att utöka sitt mansdominerade nybyggarsamhälle. Det var i Rieti som den sedermera så mäktiga flaviiska familjen, med kejsare som Vespasianus och Titus, hade sina rötter. Inget av detta skulle jag ha vetat om jag inte en kulen höstdag för flera år sedan hade kört vilse och hamnat i Rieti.

Då jag efter att ha tagit en kopp kaffe vid piazzan framför den medeltida katedralen vandrade kring i den middagssömniga staden hamnade jag framför en staty av Marcus Terentius Varro (116 – 27 f.Kr), även han fullkomligt okänd för mig. Givetvis tog jag så fort jag kommit hem reda på vem han varit. En krigare som tillsammans med Pompejus kämpat mot piraterna i Medelhavet och även slagits i inbördeskriget mot Julius Caesar. Varro hamnade på förlorarnas sida och dömdes till döden, men benådades och fick av Caesar uppdraget att organisera Roms första stadsbibliotek. En passande uppgift för någon som kyrkofadern Augustinus mer än trehundra år senare beskrev som en man som ”läst så mycket, att man måste förundra sig över att han haft tid att skriva något, och skrivit mer än man kan tro någon har läst.”

Varros litterära produktion var uppenbarligen enorm och omfattade allt från naturvetenskapliga verk, historia, romaner och dikter, allt skrivet med en förbluffande stilistisk variation. Han hade ett stort inflytande på hela den antika världen, men endast en av hans över 600 böcker finns bevarad, fast fragment av hans skrifter dyker upp bland andra antika författares verk.

Att jag kom att tänka på Varro beror inte enbart på jordbävningarna, som emellanåt fortsätter att skaka Rom, utan för att det finns ett bevarat skriftfragment av Varro i vilket han funderar kring ordet ”namn”.

Romarna var ytterst noga med att åkalla sina gudar med deras rätta namn. Att av misstag vända sig till fel gud, till en gudom som inte hade makt över sådant man ville påverka, eller än värre - förvränga gudomens namn, kunde få ödesdigra konsekvenser. För att ordning skall råda måste allt ha ett namn, Namnet är ett sätt att beteckna den kraft som finns hos det föremål eller den varelse som beskrivs genom namnet. Gudarnas kraft, ja kanske den livskraft som ger liv åt hela skapelsen, kallades av romarna för numen. Ett ord som leder sitt ursprung till akten av att böja huvudet, att nicka då man medger att något är sant.

Varro skrev att det är just därför som orden nomen (namn) och numen hänger samman. Varro antog att de härstammade från verbet nosco, erkänna. Att namge något var det samma som att bekräfta att det hade en inneboende kraft, en numen: ”När nya saker kommer i bruk ger vi dem ett namn så att vi kan känna och använda dem.” Att ge någon eller något ett namn betyder att vi erkänner att något/någon har en inneboende kraft som vi kan använda för våra egna syften.

Det var kanske därför som Gud enligt Bibeln förde alla djur inför Adam och bad honom namnge dem. I det antika Egypten och hela den antika medelhavsvärlden har man funnit talrika krukskärvor eller papyrusfragment, på vilka olika otäcka förbannelser har ristats in eller skrivits ner, alltid tillsammans med namnet på den person de riktade sig emot. Om en läkare bad en bön om läkedom eller läste en helande ramsa över sin patient var han ytterst noggrann med att ange hennes/hans namn, annars skulle kuren inte ha någon verkan. Namnet låste en handling till en speciell person.

Man har också funnit förbannelsefragment med underliga, hittills ökända namn, som man länge antog var påhittade magiska ord, men man vet nu att de i själva verket var gudars och demoners hemliga namn. Varje gudom hade i allmänhet flera namn och varje namn var ett sätt att ”erkänna” och framkalla gudens kraft. Mäktigast var de namn som gudarna hemlighöll för de oinvigda. Endast vissa präster och magiker kände dessa namn och därmed var uttalandet av dem ännu mäktigare än de gudanamn som användes till vardags. Både Bibeln och Koranen deklarerar att Gud har många namn och att flera av dem är okända för oss vanliga dödliga.

Att fördöma minnet - damnatio memoriae - ansågs av romarna vara ett straff värre än döden och innebar att Senaten officiellt förbjöd uttalandet av en förrädares namn och att varje inskription eller text som nämnde det skulle utplånas. Ett bruk som också förkom i det antika Egypten där bilder och namn på fördömda faraoner hackades bort och utplånades. Inom judendomen var det vanligt att en fördömd persons namn följdes av frasen yimach shmo vezichro, måtte hans namn och minne utplånas. Nuförtiden har bruket att avlägsna och förstöra statyer och bilder av hatade politiker och härskare fortsatt.

Om, som min mor brukar säga, en person sätter sin prägel på sitt namn kan det också vara tvärtom. Antagligen ett skäl till varför vi ofta väljer kära släktingars eller beundrade personers namn för våra barn. Vi kan också välja namn på vackra människor eller ting (blommor, naturfenomen), skyddande varelser (helgon, änglar) eller styrkesymboler (Björn, Ulf, Sten).

Jag är tacksam för de namn som mina föräldrar gav mig – Jan Erik Ragnar. De har hjälpt mig att skapa en identitet, en tillhörighet. Jan är mitt egennamn, Erik och Ragnar är släktnamn. Jan är ett kristet namn, antagligen med ursprung i hebreiskans יְהוֹחָנָן Yəhōḥānān ”Gud är nådig” och det tror jag faktiskt att Han har varit gentemot mig. Min morfar hette Erik och Ragnar var ett av min fars namn. Det är hedniska kraftnamn. Erik betyder ”ensam härskare” och var bland vikingarna ett vanligt kunganamn. Mest tycker jag dock om Ragnar, som kommer av ordet regin, gudamakt, kombinerat med ändelsen –arr som lära vara lika med harjar – krigare. Ett fascinerande och kraftfullt namn som tidigt drog mig till en stor och stilig bok i min morfars bokhylla, svart och röd, med en ram av runslingor – Sagan om Ragnar Lodbrok och hans söner återberättad av en viss Peter August Gödecke.

Den var väl inget litterärt mästerverk, men utgjorde spännande läsning och August Malmströms teckningar är magnifika. Jag läste boken flera gånger och gjorde otaliga versioner av teckningarna, alla nu försvunna, med undantag för en. Till slut gav Morfar mig boken och jag har den framför mig här i Rom. Språket är ålderdomligt och lite väl högstämt, men jag förstår fascinationen jag en gång kände inför Tora Borgarhjorts lilla lindorm, som blev så stor att han inte rymdes i kungsgården, utan ringlade sig kring dess palissad och varje dag slukade en oxe.

Den danske konungen Sigurd Ring var ursprungligen svensk men hade efter sin seger i det väldiga slaget vid Bråvalla blivit Nordanlandens mäktigaste konung och bosatt sig i det bördiga Danmark. Segern var egentligen inte Sigurd Rings förtjänst utan främst hans väldige kämpe Starkodders. Han hade mejat ner allt motstånd fast han

redan blödde ur hundra sår, fick sin haka avhuggen, men höll henne kvar genom att ta skägget mellan tänderna och så åter gick framåt att dela ut nya banehugg.

Sigurd Rings äldste son var Ragnar Lodbrok. Sagan berättar hur han fick det namnet. Tora Borgarhjorts far, den svenske jarlen Härröd, hade lovat sin fagra dotters hand till den som kunde befria hans rike från den förfärliga lindormen. Inte nog med att den kunde krama ihjäl en angripare, dess hugg var så giftiga att de frätte hud och kött från kroppen. Ragnar lät göra sig ”ludna byxor och en luden kappa” som han kokade i beck tills de blev hårda som en rustning. Klädd i sin ”beckdräkt” gick han i strid med den rasande ormen, vars bett och etter inte bet på honom, fast striden blev svår och Ragnar bröt ett spjut i ormens kropp. Medan ormen vred sig i dödsplågor och giftigt blod sprutade över honom, ”vände sig Ragnar och gick bort”.

Han fick sin vackra sköldmö först efter det att man funnit spjutspetsen i det döda vidundret. Tora och Ragnar levde lyckliga tillsammans tills hon gick bort i ”sotdöden”. Sorgen gjorde att Ragnar härjade vilt både i väster, öster och syd, fullkomligt likgiltig för om han levde eller dog. Rykten om den väldige krigaren Ragnar Lodbrok spred sig vida kring. Det var efter sin strid med ormen som Ragnar fått sitt tillnamn, lodbrokor var nämligen vargskinnsbyxor som bestrukits med beck.

Sagan fortsätter att berätta om hur Ragnar får den vackra, stridbara och trollkunniga Åslög till hustru. Hon var dotter till inga mindre än den väldige drakdödaren Sigurd Fafnesbane och valkyrian Brynhild Budlesdotter. Åslög sjunger sin sorgliga historia för Ragnar. Hur Sigurd dräptes och Brynhild frivilligt lagt sig på makens likbål. Den lilla Åslög hade blivit omhändertagen av den gode kung Heime, som för att skydda henne likt en enkel skald dragit land och rike kring och hållit flickan dold i klanglådan på en väldig harpa. Förutom flickan gömde Heime guld och siden i sin harpa. En natt blir han dock mördad av ett elakt gammalt par. Den ondskefulla käringen Grima hade skymtat en sidenflik vid klanglådans kant och anat att den innehöll stora rikedomar. 

Mördarna kunde dock inte få upp locket till klanglådan och efter det att de med en yxa slått sönder den fann de den änglalikt vackra Åslög, som de inte nändes slå ihjäl, utan uppfostrade som sin dotter. Åslög låtsades under sin uppväxt vara stum. Gamlingarna gav henne namnet Kråka och hon blev en underskön kvinna. Slutligen dök Ragnar upp och Kråka tog farväl av sina otäcka fosterföräldrar medan hon yttrade sina första ord på många år:

Jag vet att ni slog ihjäl min fosterfader Heime och ingen borde jag löna sämre än er, men eftersom jag bott här någon tid vill jag dock inte tillfoga er något ont. Men jag önskar att ödet ville göra den ena dagen värre än den andra för er.

Åslög och Ragnar blev lyckliga tillsammans och fick flera söner. Enligt vikingaseden drog Ragnar och sedermera han söner ofta ut i härnad mot England och ”sydländerna”. De slogs även mot den svenske kungen Östen Illråde, magiker och blotsven, vars folk dyrkade en väldig ko vid namn Sibilja, som de ledde framför sina härskaror. Då Sibilja brölade uppstod panik och kaos bland motståndarna och i sin förvirring började de slå ihjäl varandra. Ragnar lyckas inte besegra Östens krigare, men förfördes av den svenska kungens vackra dotter Ingeborg. Förblindad av åtrå lovade Ragnar Lodbrok Kung Östen att komma tillbaka till Uppsala efter det att ha skilt sig från Aslög.

Men, då Ragnar kommit hem insåg han sin enfald och begrep att han inte kunde lämna Aslög, som han fortfarande var förälskad i, mycket mer så än i den åtråvärda ungmön Ingeborg. Aslög var givetvis rasande på din make, men förlät honom, dock vägrade hon sända Ragnar i strid mot Östen, som dödat de två söner som Tora fött åt Ragnar och som Aslög älskat som sina egna. Hon sände sina fyra söner mot Östen. De leddes av Ivar Benlös, som inte kunde gå, men var starkare i armarna än sina bröder och dessutom klokare än andra män.

Innan Östens män och kvinnor, i vikingahärarna ingick blodtörstiga sköldmör som slogs vid männens sida, inledde striden mot Ragnars söner förde de fram den väldiga kon Sibilja, men innan hon börjat bröla sköt Ivar Benlös från sin bår en pil rakt in i kons ena öga.  Smärtsamt råmande rusade det väldiga djuret mot sina motståndare, stångade ihjäl dem eller trampade ner dem i dyn. För att överrösta Sibiljas olycksbringande brölande gav Ivar order om att krigarna skulle vråla och slå sina svärd och yxor mot de järnbeslagna sköldarna. Då den rasande kon med sänkta horn kom rusande mot Ivar Benlös bad han sina bröder lyfta upp honom i vargfällen som täckte hans bår och med dess hjälp slunga honom mot Sibilja. De gjorde vad han bett dem om och Ivar for handlöst genom luften, hamnade på Sibiljas rygg, som krossades och därmed var striden avgjord.

Ragnar Lodbroks saga finns i flera versioner. Den isländska saga som Gödecke främst använde sig av saknar berättelserna om hur Ragnar Lodbrok och hans söner plundrade Paris, något som uppenbarligen skett i verkligheten. Men, islänningarna berättade om hur Ragnar mötte sitt öde i strid mot den anglosaxiske kungen Ella av Northumbria. Då Ragnar gav sig av för sin sista härnad skänkte Åslög honom en kjortel som hade den egenskapen att den gjorde Ragnar osårbar för hugg och slag:

Denna dag trängde han tvärs genom fylkingarna, och var han högg eller stack, i sköldar, brynjor eller hjälmar, där voro hans slag så väldiga att intet som liv hade kunde stå dem emot. Och dock föll från fienden varken något hugg eller skott så att det vart honom till men och han fick aldrig något sår, ehuru han dräpte en mängd av kung Ellas folk. Så lyktade dock deras strid att allt Ragnars folk föll och han själv vart trängd mellan sköldar och på sådant sätt fången.

Eftersom Ragnar vägrade tala tvivlade Ella på om han verkligen kunde vara den vittberömde Ragnar. För att tortera honom och möjligen få honom att tala befallde Ella att Ragnar skulle bli slängd i en grop fylld med huggormar. Den magiska kjorteln skyddade dock Ragnar från ormbetten och Ella gav då order om att dra Ragnar ur gropen, slita av honom särken och naken slänga tillbaka honom i gropen. Nu krälade ormarna över honom och gav honom det ena giftiga hugget efter det andra alltmedan den plågade Ragnar skrek:

- Grymta månde grisarna om de visste vad den gamle galten lider!

Kung Ella begrep att Ragnar var döende och hoppades bli hämnad av sin söner, som mycket riktigt efter faderns död drog i härnad mot Ella, slog hans här i spillror och dödade Ella genom att rista blodörn på honom. En ytterst barbarisk avrättningsmetod som innebar att man utefter den dödsdömdes ryggrad skar av, samt bände ut, revbenen och drog ut lungorna, så att de låg som vingar över ryggen. Något som efter det att jag läst det och bett Morfar förklara vad det hela rörde sig om gav mig en hel del mardrömmar.

Mer än något annat jag läste spökade Ragnar Lodbroks saga i skallen på mig, så till den grad att jag inför klassens Roliga Timme planerade en stor teaterföreställning om Ragnar Lodbrok och hans söner. På Fars skrivmaskin skrev jag mödosamt ner en scenversion av berättelsen, som jag sedan gjorde blåstenciler av och delade ut till mina klasskamrater. Givetvis hade jag vigt huvudrollen åt mig och Maud skulle vara Åslög. Det var min avsikt att göra pjäsen så realistisk som möjligt och jag såg till att mina krigare var försedda med plastsvärd och hjälmar. Vi gjorde koltar av potatissäckar som vi omgjordade med livremmar. Vi röstade emot att använda lösskägg, det skulle få oss att se it som tomtar, men en del av oss hade peruker med flätor som vi lånat av våra systrar. Jag tillverkade en stor pappersorm som jag trädde upp på ett kvastskaft och vi tränade flera veckor i Torbjörns källare. Vid premiären bjöds parallellklasserna in, så gott som hela min klass var inblandad i mastodontproduktionen. Jag minns inte om förställningen blev lyckad eller ej. Jag tror att den följdes av tystnad, men om jag inte minns fel spelades den mer än en gång. Flera år senare träffade jag skolkamrater som skrattande berättade att min teaterproduktion varit det underligaste och mest obegripliga de sett.

När mina döttrar för några år sedan reste till Island och kom tillbaka med berättelser från detta märkliga land, läste jag Njals saga, där så gott som varje sida är fylld med namn. Egennamn och ortnamn i ett överflöd och en variation som gör att försöken att får ordning på de förvirrande namnen i en rysk artonhundratalsroman framstår som rena barnleken. De isländska namnen får tycke av slags besvärjelse, men de förankrar romanen på bestämda platser, en bestämd tid och ger den därmed en stark verklighetsprägel. Läsaren glömmer att det faktiskt rör sig om en historisk berättelse, skriven flera hundra år efter de händelser den skildrar.

Med sitt korthuggna och dramatiska språk lyckas Njals saga med mästerstycket att göra personerna, konflikterna och det karga landskapet närvarande. Läsaren rivs med i berättelsen och förundras exempelvis över Gunnar på Hlidarendes lojalitet mot sin förrädiska, härsklystna och självsvåldiga hustru Hallgerd, hans grundmurade vänskap med den lagkloke Njal och hur konflikter löses eller förvärras genom dispyter på Tinget och oerhört våldsamma sammandrabbningar mellan grannar, orsakade av blodshämnd och ägandetvister.

Njals saga motsäger en vanligt förkommande uppfattning om att små, självständiga samhällen utan centralstyre, gynnar fred och samverkan. Likt maffiafamiljerna i Gudfadern får vi följa slitningarna och de oväntade konflikterna inom hårt sammanhållna släkter och hur stridande fraktioner kan enas i gemensamma rövartåg mot andra grupperingar, eller tillsammans organisera plundringståg till avlägsna platser, anordnade som vinstbringande företag. Mest rafflande och detaljrikt skildras blodiga sammandrabbningar och likt i Gudfadern finns också noggranna beskrivningar av rättprocesser, korruption och ofta brutna avtal mellan stridande fraktioner.

Landskap och religion utgör en skissartad fond, som dock inverkar på händelseförloppet. Vi får exempelvis bevittna kristnandet av Island, men de som genomför det är långtifrån några mildsinta präster och munkar som predikar toleransens och godhetens evangelium, utan hårdföra kämpar som går i envig med hedniska motståndare och använder samma hårdföra metoder, som innebär de i blodig envig med yxor klyver skallar och sköldar, hugger av ben och armar.

Vi ges inga noggranna beskrivningar av varken kristna eller hedniska riter, men blot och mässor finns i fonden. Spöktro och ingripanden från inte helt besegrade hednagudar dyker upp. Som när Gunnar efter sin våldsamma död blir till en draug, en gengångare, som under månljusa nätter stiger fram ur sin gravhög och sätter sig på en kulle för att meditera. Njals saga avslutas med slaget vid Clontarf på Irland, 1014, då vikingarna slutligen besegrades och manspillan uppgick till mer än 8 000 krigare.

Natten före slaget ser en man, Dorrud, på isländska Katanäs hur tolv gestalter rider upp till en ”frustuga”. Han smyger efter dem och ser genom en glugg hur kvinnor sätter upp en väv och medan de väver sjunger en skrämmande visa:

Till varp fick väven

mänskotarmar,

är hårdspänd med

mänskohuvuden,

blodiga spjut

tjäna till skaft.

Vi skola med svärd

Slå segerväven.

 

[…]

 

Nu är skräck

runt om att skåda,

av blodröda moln,

mörk är himlen,

luften färgas

av fallnes blod,

dem stridens mör,

dödssång sjöngo.

 

Den sista strofen hänvisar till ett otäckt fenomen, som ofta skildras i vikingarnas berättelser – hur kylan över ett slagfält får de fallnas varna blod att förångas och stiga som en röd dimma bland de stridande. Vad Dorrud bevittnade var hur Odins valkyrior, som skall hämta de fallna till Valhalla, förbereder sig för en strid som kommer att innebära slutet för vikingarnas välde på Irland.

Av min yngsta dotter fick jag i julklapp en box med Vikings, Michel Hirsts version av berättelserna om Ragnar Lodbrok producerad för den amerikanska TV-kanalen History Channel. Jag befarade det värsta, speciellt då jag såg hur Lodbroks vikingasamhälle fått det underliga namnet Kattegatt, som faktiskt är ett hav och inte ett samhälle och att Sverige och Danmark, där det mesta handlingen utspelar sig, består av väldiga berg, och stora vattenfall. Men, jag blev snart gripen av filmerna. De är alldeles utmärkta och andas faktiskt samma hetsigt, människonära och ohämmat våldsamma stämning som Njals saga. Det är dramatiskt, intensivt och inte alls ovederhäftigt skildrat. Namn och konflikter skiljer sig visserligen delvis från Ragnar Lodbroks saga, men de ligger nära och jag följde varje avsnitt med stort intresse och väntar nu med spänning på fortsättningen. TV-serien är en njutbar påminnelse om den lädje som Ragnar Lodbroks saga gav mig som barn, en fascination som visat sig vara obruten även för en mer än sextioårig gubbe som jag.

Namnet Ragnars tjuskraft dröjer sig kvar och jag är ibland benägen att i viss mån misstro Romeos vackra konstaterande i Shakespeares Romeo and Juliet:

What's in a name? that which we call a rose
By any other name would smell as sweet.

Vad gör väl namnet? Det, som ros vi kalla,

Med annat namn dock lika ljuvligt doftar.

 

 

Baeksted, Anders (1970) Gudar och hjältar i Norden. Stockholm: Forum. Byers, Dylan (2016) ”Sean Hannity embraces Donald Trump, without apology.” CNN, May 2. Burgess, Anthony (1995) Clockwork Orange. New York: W. W. Norton & Company. Corbeill, Anthony (2015) Controlling Laughter: Political Humor in the Late Roman Republic. Princeton NJ: Princeton University Press. Gödecke, Peter August (1880) Sagan om Ragnar Lodbrok och hans söner. Stockholm: P. A. Norstedt & Söner. Harris, Sheldon H. (2002) Factories of Death: Japanese Biological Warfare, 1932 to 1945, and the American Cover-up. New York: Routledge. Levi, Primo (1986) “Primo Levi's Heartbreaking, Heroic Answers to the Most Common Questions He Was Asked About "Survival in Auschwitz," New Republic, February 17. Njals saga i översättning av Hjalmar Alving (1965) Stockholm: Bokförlaget Aldus/Bonniers. Svenska Akademiens ordbok (A – tövla) http://g3.spraakdata.gu.se/saob/

BLOG LIST

Emellanåt oroar jag mig för dålig kondition och tilltagande fetma. Håller jag på att passera en åldersgräns, utan att märka det? Snart får jag svårt för att böja mig ner, det kommer att kosta på att stiga upp ur fåtöljen, dagarna svinner bort. Jag blir andfådd i trappor, huden skrynklas, håret...
My parents told me that I did not speak until I was more than three years old. This sounds somewhat strange to me, though considering that their children's development is close to heart of most parents, they were probably right. After opening my mouth for the first time to express comprehensible...
Mina föräldrar har berättat att jag inte talade förrän jag var mer än tre år. För mig låter det underligt, men med tanke på att deras barns utveckling står i centrum för de flesta goda föräldrar, så hade de säkert rätt. Märkligt är det dock, eftersom jag efter att ha öppnat munnen för att formulera...
My first regular summer job was at the peatbog in Hästveda. The bog is situated a few miles north of my hometown Hässleholm and early in the morning I went there alone on my second-hand moped. Most of my comrades had bought mopeds of the Austrian brand Puch. The toughest among them had trimmed...
Mitt första sommarjobb var på torvmossen i Hästveda. Mossen ligger några mil norr om Hässleholm och tidigt på morgonen åkte jag ensam dit på min begagnade moped. De flesta av mina kamrater hade skaffat mopeder av märket Puch. De tuffaste bland dem hade trimmat sina mopeder så att de skulle gå...
One evening in Prague, mid-March, darkness had just fallen over the city. I was on my way to the National Gallery while assuming I had ended up on the wrong tram. It travelled through streets I could not recognize. However, occasionally we passed workers who apparently were welding the tracks and I...
En kväll i Prag, mitten av mars och mörkret hade fallit. Jag var på väg till Nationalgalleriet men trodde först att jag hamnat på fel spårvagn. Den slingrade sig fram genom gator längs vilka den inte borde färdas. Men eftersom vi allt som oftast passerade svetsande män sysselsatta med någon slags...
Being in a gloomy mood I looked through a file with some photographs I took one evening in Rome, some months ago. I had forgotten about them, though the solitary feeling they provided harmonizes well with the grey and rainy dusk lingering outside my window here in Hässleholm.  I began taking...
Sometime ago, as we often do, I was with an old friend discussing the world problems, not the least we lamented the latest idiocies of US President Elect Donald J. Trump. It is hard to imagine that millions of people are still supporting an ego-tripped narcissist, whose inflated mediocrity and...
För en tid sedan samtalade jag med en vän, som så ofta förr, om världsproblemen, inte minst om tönten Trump. Hur är det möjligt att miljontals människor fortfarande kan stödja en egotrippad narcissist vars uppblåsta dårskap och tunnelseende utgör ett allvarligt hot mot hela vår värld? Givetvis...
Items: 1 - 10 of 180
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com