ZOMBIE: Dröm eller verklighet

08/01/2014 01:26

Det är en av dessa sällsynta svenska somrar då det sällan regnar. Solen strålar, värme och frihet yrkar på bad och avkoppling. I år har jag också haft glädjen av att ha delar av min familj omkring mig. Emellertid, som så ofta i Sverige, innebär ”att ha det skönt på landet” hårt arbete och sommaren har i det avseendet varit tuffare än vanligt; röjande och fejande av min mors hus följdes av röjandet och fejandet av vårt hus i Bjärnum.

 

Därmed inte sagt att jag inte uppskattar sådan verksamhet. Det är angenämt att efter ett hårt dagsverke få uppskatta bevisen på att något blivit gjort; att decenniers anhoppning av skräp har försvunnit från snickarboden, att gäststugan doftar frisk och ser inbjudande ut. Speciellt angenämt är det att efter att ha sågat och röjt bland de vildvuxna snåren få njuta av sjöns vederkvickande friskhet och att få dela allt detta i sällskap med någon, som nu i sommar tillsammans med min fru och äldsta dotter. Dock har det inte blivit mycket tid över till bloggskrivande, något som för mig har blivit vana och avkoppling.

En av mina bästa vänner och trogen läsare av min blogg undrade om jag inte skulle skriva ner spökhistorien jag berättade på Hovdala Slott. Av två orsaker tvekar jag att göra så. Den främsta är att som så ofta förr fördes jag på Hovdala bort av mitt eget berättande och tänkte inte på att min fru kanske kunde ogilla att jag inför främlingar berättade om henne och hennes upplevelser.

Jag förstår en sådan känsla. Själv kan jag tycka att det inkräktar på min intigritet om någon berättar för andra om mina känslor och upplevelser. På något vis förlorar jag därigenom kontrollen över mitt eget liv och att göra så mot min vilja, utan att be mig om lov, kan betraktas som ett kränkande av mina mänskliga rättigheter. 

Historien jag berättade på Hovdala var till största delen min frus historia och hon påpekade efteråt att jag återgett en del detaljer felaktigt, exempelvis så var mannen enligt henne inte naken, utan svartklädd. Jag är nu inte helt säker på vems minne som sviker. Jag skrev nämligen ner historien strax efter det att hon berättat den för mig och för säkerhets skull tänker jag ordagrant återge ett avsnitt ur en artikel jag skrev för mer om femton år sedan och som publicerades i en tidskrift. Artikeln är numera inte lätt att få tag på och jag har den inte längre själv, men jag återfann den nyligen i min mors hus och tycker att det kunde vara en god idé att skriva av den i min blogg.

När jag nu än en gång berättar historien gör jag så på grund av att jag betraktar det som en av berättandets förutsättningar att återge och omformulera inte enbart mina egna utan även mina medmänniskors historier. Att göra så behöver inte innebära ett kränkande av någon, det kan i viss mån även röra sig om respekt, om ett erkännande av värdet av andra människors erfarenheter. Ett erkännande av att deras upplevelser och tankar har blivit till en del av mitt liv och min självuppfattning.

Som många buddhister tror jag att en människas medvetande är summan av olika tankar och känslor, varav de flesta kommit till mig utifrån. Inom mig hyser jag en karaktär och personlighet som till stor del är uppbyggd av andra människors intryck och berättelser. När jag nu återberättar min hustrus historia vill jag understryka att den inte enbart är hennes historia, den är även min – hennes upplevelser har filtrerats genom mitt medvetande. Jag dömer och tolkar inte henne. Jag berättar och vad jag berättar om handlar inte om henne, utan om hur jag uppfattat och tolkat hennes upplevelser. Jag ser en sådan handling som en del av berättandets natur och därmed också en del av författandets förbannelse. Dagligen återger vi våra egna tolkningar av andra människors upplevelser och vid närmare eftertanke innebär det oftast inte något våldförande på någon medmänniskas integritet. Jag hoppas i varje fall att berättandet av denna historia inte är en klandervärd handling.

Men, även här måste jag komma med en invändning och ett försvar. Att berätta om Haiti och zombier är en inte helt oskyldig verksamhet. Haiti och dess befolkning har under århundranden fått lida genom att utomstående personer - författare, präster och politiker - har stämplat deras land som ett näste för allsköns primitiv vidskeplighet. Befolkningens till största delen afrikanska ursprung har använts för att svartmåla dess rika och fascinerande kultur.

Vodún, som likt all annan religion är ett djupt mänskligt fenomen och därigenom speglar både det lägsta och det högsta inom mänskligt tänkande, har utnyttjats för groteska generaliseringar, präglade av antingen enfald eller illvilja, som använts för att svartmåla ett helt folk. En otäck vrångbild av vodún har använts som försvar av våld, förtyck och kränkningar. Haitisk kultur har likställts med svart magi, ondska, kannibalism, promiskuitet och all upptänklig smutskastning av en världsbild och ett handlande som jag själv har upplevt som fascinerande, som emotionellt och intellektuellt berikande.

När jag nu berättar en haitisk zombiehistoria är det givetvis i syfte att fascinera mina läsare, men jag vill absolut inte bidra till någon rafflande svartmålning av Haiti och dess folk. Snarare ser jag berättelsen som en del av en mångtusenårig tradition. Som när man i Sverige berättade om och trodde på tomtar, troll, gastar och mylingar. Att läsa om och höra berättas om haitiska zombier är för mig samma sak som att läsa svenska berättelser och sägner om svart magi, häxeri och trolldom. Exempelvis är Ebbe Schöns Älvor, vättar och andra väsen minst lika fascinerande och kuslig läsning som en skildring av de mörka sidorna av haitisk folktro. Jag kan inte se hur svenska skräckskildringar på något sätt skulle ha inverkat menligt på min syn på svenskar och deras villfarelser.

Allt detta sagt för att jag inte vill att läsaren genom min berättelse skall inbilla sig att en haitier som berättar om och tror på zombier är mycket mer annorlunda än en svensk bondmora som för inte så länge sedan berättade om och trodde på mylingar och troll. De skildrar bägge en verklighet som många av oss förlorat och inte längre är en del av, men det säger inget om vårt eventuella människovärde. Vi är alla lika värda.

Det var första gången vi besökte Port-au-Prince, Haitis huvudstad, min hustru och jag hade sent på eftermiddagen, trötta och omtumlade efter dagens händelser, anlänt till ett hotell i stadens centrum. Vi erbjöds ett rum vi omöjligt kunde acceptera. Sängens lakan var blöta och hela stället stank av instängdhet, fukt och mögel. Vi insisterade på att få ett annat rum. Hotellpersonalen dröjde sig villrådigt gestikulerande kvar i dörröppningen. De diskuterade sinsemellan på kreol och det var inte mycket vi förstod. Uppenbarligen ville en av dem att vi skulle få ett annat rum. De övriga tycktes dock mena att det föreslagna rummet var förknippat med något slags problem. Slutligen tog man likväl hand om vårt bagage och visade oss till ett annat rum. Det var mörkt där inne. Ett brummande och väsande luftkonditioneringsaggregat fyllde hela fönstergluggen och hindrade dagsljuset från att komma in. Medan två vaktmästare ställde in våra väskor, tände receptionisten takbelysningen. Rummet var något märkligt, men rent och välstädat. Mörkbrun panel täckte väggarna. Golvet bestod av blå kakelplattor. Rent doftande frottéhanddukar hängde i det välskurade badrummet. Lakanen var nymanglade och torra. Vi förklarade att vi var nöjda med rummet, ursäktade besväret vi orsakat och tackade för att vi fått byta. Receptionisten såg dock olycklig ut och lät blicken irra kring i rummet innan han svarade. Han upprepade att rummet egentligen var reserverat, men eftersom gästen inte dykt upp kunde vi ta det. Men, enbart för en natt. Inte någon längre tid. Han räckte mig nyckeln, vägrade att acceptera någon dricks och försvann snabbt bort längs korridoren.

Vi var trötta och gick genast till sängs. Snart sov min hustru, men jag kunde omöjligtvis somna. För att dämpa belysningen lade jag en handduk över sänglampan och började läsa. Det var vår första natt i Haiti och min förväntan inför vad som låg framför oss var stor.

Plötsligt vaknade min hustru med ett ryck och grep mig hårt om armen. För ett ögonblick såg hon desorienterad ut.

- Jag hade en mardröm, förklarade hon. Har du varit här hela tiden?

 

- Javisst, svarade jag.

- Det kändes verkligt. Det var inte alls som någon dröm.

- Vad menar du?

- Jag drömde att jag vaknade. Det var mörkt i rummet. Släckte du ljuset?

- Nej, det har varit tänt hela tiden.

- Jag såg ett ljus under dörrspringan. Ljudlöst och mycket försiktigt öppnades sedan dörren och en svart man kom in i rummet. Han var naken och gick med ryggen vänd mot mig. Sakta, sakta närmade han sig sängen. Rädslan förlamade mig. Jag låg med huvudet tryckt mot kudden. Samtidigt som jag såg den mörka gestalten närma sig skymtade jag ur ögonvrån hur något vitt glimmade vid nattduksbordets kant. Små vita fingrar sträckte sig upp över bordsskivan. De följdes av händerna. Men, det var allt. Inga armar, ingen kropp. Enbart händerna. Inget annat. De rörde sig av sig själva. Likt vita spindlar krälade de över skivan i samma takt som den svarte mannens steg. Han närmade sig obönhörligt tills han hejdade sig vid sängkanten och ytterst sakta började röra på huvudet. Samtidigt nådde händerna bordets mitt. De var mindre än barnahänder och skimrade som om de vore gjorda av porslin. En av dem lade sig med handflatan uppåt. Mannen fortsatte vända ansiktet mor mig, men jag kunde fortfarande inte se hans ansikte. Allt rörde sig som i slow motion. Den andra handen kröp upp i upp i handflatan på den som låg med handryggen nedåt. Händerna slöt sig kring varandra i ett fast grepp. Den nakne mannen vände då åter sitt ansikte mot dörren och avlägsnade sig sakta från sängkanten. Medan mannen rörde sig mot dörren lösgjorde sig händerna från varandra. Mannen försvann ut genom dörren, som ljudlöst slöt sig bakom honom. Det var då jag vaknade.

Hennes berättelse oroade mig. I all sin underlighet hade drömmen haft ett slags logisk klarhet över sig. Jag kunde inte förklara varför jag tyckte så, men det var dess uppenbara logik som skrämde mig. Vi enades om att dagens omtumlande upplevelser hade fått min hustrus undermedvetna att framkalla glömda historier om voodoo, zombies och svart magi. Vi hade helt enkelt sett för många usla skräckfilmer, fast i själva verket är det mer jag än min hustru fascineras av sådana filmer. I hemlighet var jag dock inte nöjd med den förklaringen. Jag inbillade mig att drömmen haft en slags mening, men mina tolkningsförsök ledde ingenvart.

Det gick ett år. På den tiden bodde vi i Santo Domingo, Dominikanska Republikens huvudstad. Jag undervisade i konst och religionshistoria på ett universitet och ibland ägnade jag eftermiddagarna åt att söka upp olika brujas, voodoo-medier, för att fotografera deras altare och intervjua dem om deras tro och verksamhet. Jag blev alltid väl mottagen och de vänliga damerna berättade gärna om sina mellanhavanden med vad de kallade ”den andra sfären”.

Jag och min hustru hade en kväll hamnat hos en dam som hade sitt altare i sovrummet. Det såg ut som de flesta husaltare jag sett i Dominikanska Republiken och Haiti. På ett lakan spänt över väggen bakom ett bord hade damen med knappnålar satt upp de sedvanliga oljetrycken. Där fanns Santiago, vars vita hingst trampade döda morer under hovarna. Santiago är både helgon och voodoogudomlighet. Som voodoogud heter han Ogú Balerndyó och kan do beskrivas som en inkarnation av alla manliga dygder. Bredvid honom fanns en bild av Sankt Patrick i färd med att fördriva ormarna från Irland. Även det irländska helgonet har sin voodoomotsvarighet – Damballah, den mäktige ormguden, regnbågens inkarnation och väktare av dolda skatte. Där fanns också Jungfru Mercedes, som omgiven av smycken och parfymflaskor får sitt hjärta genomborrat av en dolk. Inom voodoon är La Mercedes identisk med den lyxälskande kärleksgudinnan Metré Silí. Det fanns flera andra helgonbilder uppnålade på väggen, alla med dubbla betydelser och märkliga funktioner.

Bordsskivan var täckt med en vit spetsduk, belamrad med pappersblommor, oljelampor, flaskor med eau-de-cologne, välsignat vatten i mångfärgade glas, rom- och läskedrycksflaskor, skallror och mässingsklockor prydda med sidenband i olika färger, gipsduvor, uppslagna bönböcker, radband, kaffefat med karameller, kanelstavar, honung och kex. Mitt i detta virrvarr av olika föremål fick vi syn på något som fick oss att rycka till. På ett vitt kaffefat låg två små händer urklippta ur vitt papper. Mellan flatorna skymtades knippen med torkade örter.

- Vad är det där? undrade jag och mindes den haitiska drömmen.

Damen log.

 

- Å, de där. Det är Las Manos Poderosas. De mäktiga händerna.

- De mäktiga händerna?

- Ja, Guds händer. Jag lägger örter mellan dem för att de skall få del av den gudomliga kraften. Sedan kokar jag te på örterna och ger det dem som söker upp mig för att få hjälp med sina problem. Det är mycket effektivt.

”De Mäktiga Händerna.” Kunde det vara dem som min hustru drömt om? Men, om så varit fallet – vad hade de för samband med den nakne mannens uppdykande och försvinnande?

En möjlig förklaring gavs mig några månader senare. Vi hade hamnat i ett garage beläget i en typisk amerikansk villaförort utanför Mayagüez på Puerto Rico. En manlig brujo hade på min begäran utfört en ovanligt imponerande voodooseans och när min svägerska och hustru hade lämnat mig och brujon ensamma efter den omtumlande upplevelsen bjöd han mig på en drink på sin veranda. Jag antog att jag mött en expert på det mesta som rörde ”den andra sfären” och fick infallet att be honom tolka drömmen. Brujon skrattade:

- Inget kan vara enklare. Vet du vad en zombie är?

Jag tänkte efter en stund innan jag svarade:

- Egentligen inte.

Brujon tog en klunk av drinken och började förklara:

- Varje människa har två själar. Den ena kallar vi spiritister för ”Den Store Gode Ängeln”. Den andra kallas ”Den Lille Gode Ängeln”. Det är lättast att föreställa sig en människas två själar om du tänker på hur det är när du sover. Då vandrar nämligen den lille ängeln genom världen. Vad han ser och upplever kallar vi drömmar. Den store ängeln stannar däremot kvar i kroppen. Han är inlåst och kan inte komma ut. Vi skulle kunna kalla honom för kroppens maskinist och vaktmästare. Han måste alltid sköta sina sysslor. Gör han inte det dör vi. Det är den store gode ängeln som sköter vår andning, hjärtats slag och matsmältningen. Han får aldrig vila sig. Men, det gör ingenting. Den store gode ängeln har nämligen ingen egen vilja. Han känner inte till något annat än sina plikter. Det är den lille gode ängeln som bestämmer. Den store gör allt vad den lille befaller honom att göra. Den lille ängeln kan vi kalla din personlighet. Han ser likadan ut som du och han beter sig som du. Under dagen är den store ängeln den lilles slav och när den lille är borta under natten vågar den store inte gör annat än vad han blivit tillsagd att göra. Han kan inte fatta beslut på egen hand.

- Och vad har allt det där med min hustrus dröm att göra?

-  Allt. Det var nämligen en zombie som besökte ert rum den där natten.

- Men, det var en dröm. Inget annat.

Brujon log åter.

- Det är du som säger det. Inte jag. Vill du veta vad en zombie är?

Jag nickade och han lutade sig fram.

- Då en människa dör befrias den lille gode ängeln. Han far in i den andra sfären. Fast det dröjer alltid en tid innan liket ruttnar. Vet du varför?

- Den store ängeln dröjer sig kvar i kroppen?

Brujon lutade sig bakåt och log som om han fått ett bra svar från en duktig elev.

- Alldeles riktigt. Som jag sa så är den store ängeln ovanligt dum. Han vet inte vad han skall ta sig till då den lille ängeln lämnat honom ensam kvar i en död kropp.  Den store ängeln sitter kvar där inne, rådvill och förtvivlad. Det är nu bokorn kommer in i historien.

Bokorn?

- Låt oss kalla honom en ond trollkarl. Någon som arbetar med bägge händerna. Den ena handen får inte veta vad den andra gör. Bokorn tar betalt för att skada sina medmänniskor. Genom sin vilja betvingar han den store gode ängel som förvirrad dröjt sig kvar i en avliden människas kropp. Bokorn går till kyrkogården. Till de nygrävda gravarna. Han viskar ner i jorden för att finna om det finns några stora änglar kvarglömda där nere i liken. Svarar ängeln är han fast. Bokorn fångar honom och tvingar honom sedan att gå sina mörka ärenden. Med den store ängelns hjälp får bokorn liken att röra sig. Ängeln går in i en död människas kropp. Ängeln är som en robot, helt i den onde bokorns makt. ”Döda” befaller bokorn. Den store gode ängeln reser då ett lik ur graven och för det till bokorns tilltänkta offer. Liket blir en zombie. Ett kadaver utan egna tankar, en kropp som styrs av bokorns onda vilja.

Brujon tog ännu en klunk av sin drink.

- Ni visades först in i ett rum ni inte ville ha. Inte sant?

Jag nickade.

- Där skulle ni ha stannat. Det var ert rum. Det andra rummet var reserverat för någon annan. Någon som hade ett arbete riktat mot sig.

- Ett arbete?

- Det kallas så. Någonstans på hotellet fanns en bokor. Han ville döda den som egentligen skulle befinna sig i det rum där ni hamnat. Genom korridorerna rörde sig zombien. Han gick baklänges och visade enbart ögonvitorna. Man säger att ögonen är själens spegel och bokorn är zombiens själ. Bokorn är zombiens tanke och han vill inte bli sedd. Stirrar du en zombie rakt in i ögonen och därinne möter bokorns blick kan du med din vilja betvinga bokorn, få honom att ge upp sitt onda tilltag. Det vet bokorn, därför ser han till att zombien aldrig möter sitt tilltänkta offers blick. Zombien går in i ert rum. Han går baklänges. Han skall döda. Då väcks din hustrus krafter till liv. Utan att veta det skyddas hon av ”De Sju Afrikanska Makterna”. Det var de som bad ”Guds Stora Kraft” att komma till hennes undsättning. De mäktiga händerna är Guds händer. De blev ert beskydd mot mörkrets makter. Då de slöt sig blev deras kraft som störst. Mot de mäktiga händerna förmår zombien inte göra någonting. Inför de mäktiga händerna är bokorn maktlös. Han blev tillintetgjord. Hans zombie blev ofarlig.

Vad kunde jag säga efter allt det där? Jag tackade brujon för hans förklaringar och återvände hem. Mer förundrad än tidigare.

Skrämmande historier från svensk folklore finns att läsa i Schön, Ebbe (1996) Älvor, vättar och andra väsen. Stockholm: Prisma Magnum. Zombieberättelsen finns i en längre essä, Händer, som publicerades i Artes. Tidskrift för litteratur, konst och musik, nummer 3, 1997.

 

BLOG LIST

Emellanåt oroar jag mig för dålig kondition och tilltagande fetma. Håller jag på att passera en åldersgräns, utan att märka det? Snart får jag svårt för att böja mig ner, det kommer att kosta på att stiga upp ur fåtöljen, dagarna svinner bort. Jag blir andfådd i trappor, huden skrynklas, håret...
My parents told me that I did not speak until I was more than three years old. This sounds somewhat strange to me, though considering that their children's development is close to heart of most parents, they were probably right. After opening my mouth for the first time to express comprehensible...
Mina föräldrar har berättat att jag inte talade förrän jag var mer än tre år. För mig låter det underligt, men med tanke på att deras barns utveckling står i centrum för de flesta goda föräldrar, så hade de säkert rätt. Märkligt är det dock, eftersom jag efter att ha öppnat munnen för att formulera...
My first regular summer job was at the peatbog in Hästveda. The bog is situated a few miles north of my hometown Hässleholm and early in the morning I went there alone on my second-hand moped. Most of my comrades had bought mopeds of the Austrian brand Puch. The toughest among them had trimmed...
Mitt första sommarjobb var på torvmossen i Hästveda. Mossen ligger några mil norr om Hässleholm och tidigt på morgonen åkte jag ensam dit på min begagnade moped. De flesta av mina kamrater hade skaffat mopeder av märket Puch. De tuffaste bland dem hade trimmat sina mopeder så att de skulle gå...
One evening in Prague, mid-March, darkness had just fallen over the city. I was on my way to the National Gallery while assuming I had ended up on the wrong tram. It travelled through streets I could not recognize. However, occasionally we passed workers who apparently were welding the tracks and I...
En kväll i Prag, mitten av mars och mörkret hade fallit. Jag var på väg till Nationalgalleriet men trodde först att jag hamnat på fel spårvagn. Den slingrade sig fram genom gator längs vilka den inte borde färdas. Men eftersom vi allt som oftast passerade svetsande män sysselsatta med någon slags...
Being in a gloomy mood I looked through a file with some photographs I took one evening in Rome, some months ago. I had forgotten about them, though the solitary feeling they provided harmonizes well with the grey and rainy dusk lingering outside my window here in Hässleholm.  I began taking...
Sometime ago, as we often do, I was with an old friend discussing the world problems, not the least we lamented the latest idiocies of US President Elect Donald J. Trump. It is hard to imagine that millions of people are still supporting an ego-tripped narcissist, whose inflated mediocrity and...
För en tid sedan samtalade jag med en vän, som så ofta förr, om världsproblemen, inte minst om tönten Trump. Hur är det möjligt att miljontals människor fortfarande kan stödja en egotrippad narcissist vars uppblåsta dårskap och tunnelseende utgör ett allvarligt hot mot hela vår värld? Givetvis...
Items: 1 - 10 of 180
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com