ALLT TILL SALU: Konst- och varufetischism

För någon vecka sedan ledde datorproblem till att vi var tvungna att besöka Applestore på Euroma2, ett köpcenter alldeles utanför Rom. Ett förskräckligt ställe. Mitt under Italiens semestermånad, då jag trodde att varje familj försökte ta sig till stranden, bergen, eller besöka La Nonna, Farmor, ute på landsbygden, var det i det närmaste omöjligt att finna en parkeringsplats i det avgasstinkande, underjordiska garaget, stort som flera sammanslagna fotbollsplaner. Då vi kommit upp ur underjorden slog ett kompakt, bedövande sorl emot oss. Människomassor trängdes mellan skyltfönstren och skapade en massiv substans av ljud, som likt ett osynligt, enormt väsen pressade mot väggar, tak och trumhinnor. En dov huvudvärk lägrade sig mellan skallbenen, förvärrad av det dämpade, artificiella ljuset som pressade mot ögonen. Ett överväldigande varuutbud fyllde skyltfönstren och överbelamrade stånd med sötsaker och snabbmat dominerade korridorer som med marmortäckta, mönstrade golv i olika riktningar sträckte sig från trapphallen vi befann oss i. 

Över oss höjde sig en glaskupol, bakom vilket sommarhimlen skymtades svagt. Från dess mitt hängde en lampkrona med kupor som spindelkokonger. Kupolens bas kransades av doriska kolloner och vulgära, förgyllda ornament. I mitten av varje korridor, som strålade ut från en av flera trapphallar, fanns höga obelisker i något plastmaterial, som imiterade vattrad marmor, onyx, lapis lazuli och smaragd. Folk som trängdes med varandra - unga par med barnvagnar, far- och morföräldrar, barn med glassar och godsaker - verkade vara nöjda, glada och upprymda. Ur butiker och stormarknader, som mynnade i korridorerna, spred sig ett sammelsurium av muzak .

Yr och lätt illamående förundrade jag mig över vad människor kunde finna för nöje och tillfredsställelse i att under en vacker sommardag frivilligt söka sig till ett sådant luftkonditionerat inferno. Greps de inte av desperation över att vara inneslutna i en sådan grotesk miljö av smaklöst överdåd? Eller ilska?

Någon gång i San Juan, på Puerto Ricos Universitet (UPR), hade jag talat med en professor i sociologi. Han skrev på en undersökning av ett upplopp i Miami, då fattiga människor slagit sönder skyltfönster och plundrat affärer. Vad han forskade kring var inte det faktum att fattiga människor blivit desperata och plundrat butikerna, utan att flera av dem i besinningslöst ursinne förstört varorna, vräkt ner hyllmeter efter hyllmeter med burkar, flaskor, kött och grönsaker, eller krossat TVapparater och elektrisk apparatur. Nöje eller vansinne?  Är de väldiga varuhus som nu finns i hela världen, inte minst i fattiga länder jag besökt, ett av vår tids vanligaste fenomen? Ett kännetecken på vår globala värld, där flyktingar och migranter samtidigt drunknar, plundras och slås ihjäl på flykt undan krig och fattigdom? Är vi alla styrda av kapital och konsumism? En källa till desperation och ilska, eller glädje och tillfredsställelse? Är stora, smaklösa köpcentra och shopping malls samtidens katedraler? Svaren på många människors strävan? Vad dyrkar man i Euroma2?

Tillfredsställde kanske de glada människorna som trängdes där en grundläggande mänsklig instinkt - ett sökande, jagande och samlande för att mätta både kroppslig och andlig hunger? Var köpcentra slutpunkten för tusentals år av mänsklig strävan? Är det där vi slutgiltligen finner mänsklig lycka och tillfredsställelse? Konsumtion tar aldrig slut, hungern återkommer ständigt. Tänker på sången om pengar i Cabaret:

Money makes the world go around
...the world go around
...the world go around.

“Pengar får jorden att snurra”, för många är penningen långt viktigare än religion och kärlek, miljontals människor ser den som lösningen på alla våra problem. Möjligen har de rätt. Som mjölkutköraren Tevje frågar  Gud i Spelman på taket:

Käre Gud, du har skapat många, många fattiga människor. Jag inser givetvis att det inte är någon skam att vara fattig. Men det är heller inte någon större ära. Så, vore det så fruktansvärt om jag haft en liten förmögenhet?

En vän till mig, som en gång varit rik, han hade tjänat pengar inom konstbranschen och bland annat sålt Jim Dine's målningar av badrockar. Han bekände: "De säger att pengar inte är allt, men jag skulle vilja påstå att de hjälper. Jag hade en gång en ansenlig förmögenhet, liksom ett hus, en fru och en båt, när jag förlorade mina pengar förlorade jag också min fru, liksom båten och huset". Vi säger att det bästa i livet är gratis, men ändå behöver vi pengar och vi fruktar den tid då vi inte kommer att kunna tjäna tillräckligt av dem eller förlora dem vi redan har:

When you go to get a word of advice
From the fat little pastor,
He will tell you to love evermore.
But when hunger comes to rap,
rat-a-tat rat-a-tat at the window:

“Knock knock” (at the window)

“Who's there?”

 “Hunger”

“Oh, hunger!!”
See how love flies out the door...

 

När du går för att få ett råd

från den fete lille pastorn,

kommer han att säga att kärleken är svar på allt,

men när hungern knackar på:

”Knack, knack” (på fönstret).

”Vem är det?”

”Hungern!”

”Åhh, Hunger!!”

Se då hur kärleken far ut genom dörren.

 

 

Ögonblickets glädje mattas, inte så långt efter det att vi fått oss ett gott mål mat, eller fått tag på något vi eftertraktat; elektronisk apparatur, en villa, ett årgångsvin, en bil, ett klädesplagg. För att få släcka våra begär, eller drömma om det vi vill ha, lockas vi till konsumismens paradis, som insekter till ljuset. Sökande efter den perfekta varan, den fullständiga lyckan. Som en religion - hoppet om att slutgiltigen få bli fullständigt lycklig, få vårt begär mättat: ”Bedjen, och eder skall varda givet; söken, och I skolen finna; klappen, och för eder skall varda upplåtet.” 

Jag besöker katedralerna i Frankrike, en moské av Sinan, eller en barockkyrka av Borromini, deras syften är uppenbara – de är byggda ad maiorem Dei gloriam, till Guds allt större ära, och utgör samtidigt de troendes kontakt med Gud. Syftet hos ett köpcentrum är att stimulera presumtiva kunders köplust, något som uppenbaras genom skyltfönstrens överdådiga utbud av lockande varor - men den falskt, klassiska inramningen som Euroma2 även exponerar, dess kolonner och glaskupoler, gör mig konfunderad.

En lögn tycks dölja sig bakom de glittrande fasaderna, en kombination av bluff och förförelse. En bilderbok av stilgurun Peter York, Hemma hos diktatorn, presenterar en exposé över diktatorernas beklämmande smak och ger samma unkna odör som inredningen på Euroma2. Diktatorenas heminredning är falsk även den; den vill imponera, blända, förföra och förmedla ett budskap. Peter York konstaterar:

Poängen med allt detta är att den psykologiska dynamiken hos tonårskillar och diktatorer är ganska lik. Det finns gott om symboler för potens och risktagande – djurhudar, affischer där science-fiction hjältar räddar billiga och villiga brudar undan mystiska vidunder […] vi har ett problem här. En diktators hem måste förstås imponera på grabbarna, men det måste också gå att visa upp för populasen. Här uppstår en intressant kollision mellan två motstridiga behov. Ja, jag är er ledare och allt jag gör är för er skull, kära underlydande, men jag är också galaxens störste häradsbetäckare, en man med smak och förfining. Inte en slösare, utan någon som på ett smart och smakfullt sätt manipulerar ett symboliskt bildspråk på ett sätt som är passande och riktigt för en person av min kolossala resning. Och för er egen skull – strunta i den där Kim Jung-Il i Nordkorea, han ger diktatorer ett dåligt rykte. Är det inte dags att skippa den beiga byxdressen och de där glasögonen? Han ser ut som en sexförbrytare med återfallsproblem.

De tips Peter York ger en fiktiv inredningsarkitekt som fått i uppdrag att ”fixa stilen” hos en diktator är bland andra: 1) Blås upp skalan ordentligt på allt du gör. 2) diktatorer gillar ”gammal stil”, den ger ett seriöst intryck. Men det som är äkta är ofta stelt och obekvämt. Se därför till att allt är glänsande och nyproducerat, men gjort i ”klassisk” stil. 3) Välj ett hotell, så blankglänsande som det bara går, som din inspirationskälla. För en ambitiös gosse med enkel bakgrund är hemstadens Grand Hôtel sinnebilden för det goda livet. 4) Guld är bra, börja med kranarna. 5) Mycket glas; gnistrande belysning är diktatorinredningens a och o och den bör reflekteras i speglar och blanka ytor. 6) Tänk varumärken, de ger prestige, de har ett penningvärde som var och en känner till. 7) Använd så mycket marmor som möjligt. Självfallet skall den vara nybruten och blankpolerad. Gammal marmor kan kännas lite smutsig. Kom ihåg att marmor helst bör vara kraftigt ådrad, gärna med inslag av färg, inte den där diskreta sorten som tråkiga arkitekter gillar. Dessa enkla råd kunde lika gärna vara receptet för Euromas inredare.

För snart nittio år sedan antydde den marxistiske mystikern Walter Benjamin något liknande. Jag har försökt läsa en del av Walter Benjamins skrifter, det har inte varit lätt. Hans stil har av Susan Sontag karaktäriserats som en ”frusen barock” som hotas att sprängas av sin egen överbelastning. Jag kan inte påstå att jag begriper mig på Walter Benjamin, men om det nu är så att hans tänkande baserar sig på läsarens tolkning av hans skrifter så står det mig möjligen fritt att tolka honom på mitt sätt. Benjamin har på tal om sina översättningar av Proust och Baudelaire skrivit att han översatt dem ”mellan linjerna”, det vill säga att han genom sitt eget språkbruk och tänkande sökt finna författarens budskap bakom språket. Som när färger frigjorda från linjernas begränsningar förmedlar ett sannare intryck av det verkliga motivet. Enligt Benjamin är en målning som är mer baserad på färg än på linjer ärligare och friare än ett måleri som använder sig av skarpa konturer.

Walter Benjamin föddes 1892 i en välsituerad judisk familj i Berlin. Han studerade filosofi och konst. För att hålla sig undan Första Världskriget begav sig Benjamin som nygift till Schweiz och återvände först efter fredsavtalet. Andra agerade annorlunda. Flera tyska intellektuella, såväl till vänster som höger, hyllade kriget som ett försvar av kultur och mänsklig resning mot fransmännens och engelsmännens vulgära materialism. Andra tog livet av sig, eller dog i skyttegravarna. I Mein Kampf skrev Hitler ” Jag föll på knä och tackade himlen av överfullt hjärta för att den hade skänkt mig lyckan att leva i denna tid”. Men, som alla tyskar i sin generation blev också Walter Benjamin märkt av kriget och dess efterdyningar i form av revolutioner och ekonomisk depression.

Benjamin försörjde hjälpligt sin familj med att skriva artiklar, hålla föreläsningar, bland annat i radio, och skriva om konst och litteratur. Han rörde sig i intellektuella kretsar, reste mycket och fick inflytelserika vänner, men hade ingen akademisk framgång. Temat för Benjamins underkända doktorsavhandling var de numera i stort sett bortglömda tyska sorgespelen från Barocken, som han jämförde med klassiska grekiska dramer. Enligt Benjamin var det grekiska dramats gestalter inneslutna av föreställningen om ett obevekligt öde, en evig naturlag som hade den yttersta kontrollen över deras tillvaro. Gestalterna i de tyska sorgespelen var däremot utslängda i en tillvaro utan grundprinciper, målsättningar och förutbestämda lösningar, varigenom de förebådade vår egen tid; den nutida människans förvirring och ångest.

Både antikens greker och barockens tyskar var inneslutna av ett språk präglat av sin tid och det kunde enbart ge en svag återglans av sakernas verkliga tillstånd. Människans olycka är att hennes förnuft inte kan utryckas på annat sätt än genom språket. Vårt språk har liksom samhället blivit ”förtingligat”. Det är vårt varupräglade tänkande som förflackat språket och det har nu upphört vara ett medel för att förstå tillvarons mysterier. Benjamin hade studerat Marx och ansåg likt honom att nutidens varuproduktion präglar människornas relationer till varandra. Allt har blivit till varor och ting, även språket. Tillvaron är numera en fantasmagori, ett bländverk, en lögn som skiljer oss från tillvarons innersta kärna. Likt sociologen Max Weber ansåg Benjamin att språket och därmed även tillvaron har blivit ”avförtrollade”, entzaubert, förlorat hopp, upptäckarglädje, fantasi och överraskningar – livets andliga dimension har gått förlorad. Något som gäller alla mänskliga uttryck, även konsten.

Benjamin undersökte förhållandet mellan linje och färg. Liksom språket låser tanken så begränsar linjerna färgen, som egentligen är viktigare och mer obestämbar än linjen. Färg skapas av ljus, avstånd och förhållandet till andra omgivande färger och nyanser. Benjamin talar om ett konstverks aura och tycks då mena dess ”närvaro”. Står vi exempelvis framför en målning av van Gogh och uppfattar ljusets skiftningar i tavlan, dess struktur och det faktum att den bär synliga spår av konstnärens penselföring, materialet han använde och hur rummet och tiden har påverkat den, är det något helt annat än om vi betraktar konstverket på ett massproducerat vykort, där den reproducerade målningen förvandlats, massproducerats och förlorat sin aura.

Ett konstverks aura uppkommer genom vårt personliga förhållande till det, nästan som om det vore ett heligt föremål. För att ett konstverk skall kunna gripa oss måste det förmedla en känsla, eller som Benjamin uttryckte det ”återgälda vår blick”. Ett resonemang som leder honom mot en kritik av moderniteten. Enligt Benjamin är det de tekniska framstegen som banaliserat, förvandlat, förvanskat och förändrat konsten. Den massproducerade konsten saknar det ursprungliga konstverkets aura. Värdet bestäms inte längre av hantverket bakom verket, utan auran skapas av dess penningvärde. Kommersialismen och kapitalismen har fjärmat oss från ”verkligheten”. De har avskärmat oss, som när linjen omsluter och begränsar färgen. Allt blir till chimär och istället för ett estetiskt/etiskt värde får konsten ett marknadsvärde och blir till en vara, som allt annat omkring oss.

Vi människor har skilts från vår verkliga existens. Om vi bor i en stad är allt omkring oss artificiellt, skapat utan vår medverkan. Inte ens träd och växter har fått växa fritt, utan kringgärdats av kommersiella intressen. Tillvaron saknar aura, den har blivit till en ruin av vad den en gång var.

I naturens ställe har den förtingligande kommersialismen skapat ett kontgjort habitat, som Benjamin såg manifesterat i storstädernas väldiga, kommersiella palats. Konsumtionshelgedomar till Mammons ära, där vi inbjuds att åtrå sådant som enbart  kan köpas för pengar. En falsk öppenhet. Stormarknaderna är täckta av glas som utestänger himlen, men samtidigt skyddar de oss från vädrets makter, så att vi kan koncentrera oss på det bländande utbud som ställts ut inför våra ögon. Det myckna glaset, över och omkring oss ger intryck av ljus och öppenhet, samtidigt som det utesluter och skyddar. Det låter oss blicka in i kommersialismens skattkammare. Vi frestas, men vet att vi kan enbart få det vi åstundar om vi betalar för det. Öppenheten är en lögn, den enda nyckel som finns heter pengar. I vårt moderna samhälle kan allt köpas för pengar – respekt, kärlek, makt. Allt har ett penningvärde, även konsten.

I ett samhälle som hyllar kommersen och kapitalismen ges de betydligt större utrymme och stöd än kultur och religion. Styrelsen för de stora städerna bekostar köpcentra och förbättrar ständigt våra möjligheter att nå fram till dem för att kunna njuta av deras utbud.  Alla kommunikationsmedel  – sociala medier, bussar, tåg och bilar, kopplas till kommersialismen och dess aura är inte det unika konstverkets eller den orörda naturens aura, utan massproduktionens aura och dess värde bestäms mer av pengar än av estetik. För att få Systemets välsignelse måste konst och kultur vara nyttoinriktade, stödja konsumtion och kapital. Det är målet och medlet, men det döljs under en yta, ett språk - kommersialismens, penningens språk, som ofta lånar sina uttryck från något som nu ligger i ruiner.

Tänker på Euroma2 med sina fula ljuskronor, förgyllda ornament, kolloner och de stora obeliskerna i centrum av varje korridor, mellan rader av blänkande skyltfönster. Trapphallarna med sina paternosterrulltrappor är som i moskéer och kyrkor krönta av kupoler. Falskheten lyser igenom, där finns ingen aura, ingen autencitet. Obelisker, kolloner och kapitäl, de väldiga kupolerna är alla malplacerade, framställda av onaturaliga material. De alldeles för bjärta, falska och smaklösa.

Fattig, alienerad, hotad av nazismen, ofta på resa och slutligen på flykt, försöker Benjamin i Paris samla sitt tänkande till ett storverk som han kallar Arkadprojektet, Passagen-Werk eller Passagenarbeit. Han arbetar med det i tretton år, ända till sin död och det blir inte avslutat. Vad som återstod efter hans självmord i september 1940, vid spanska gränsen på flykt undan det europeiska vansinnet, är en kaotisk ruin av anteckningar, tidningsurklipp, register, skisser, innehållsförteckningar och fragmentariska essäer, som han lämnat till sin vän Georges Bataille vid Nationalbiblioteket i Paris.

Det väldiga materialet sovrades och redigerades av Benjamins vänner Theodor Adorno och Gershom Scholem och har sedan dess hyllats och vördats av en växande skara benjaminfantaster, även om det hela i sitt fragmentariska tillstånd utgör en rörig, alltför omfattande och emellanåt ganska tråkig läsning. Mängden av text diskuterar och utreder 1800-talets parisiska liv; arkitektur, kläder, litteratur, stadsplanering, prostitution, börsen, inredningsarkitektur, mode, marknaderna, teatern och mycket, mycket mer. En del är intressant, vissa partier är roande, men alltför mycket är skrivet i den snåriga stil som Benjamin emellanåt vinnlade sig om. Om det långa förordet till sin underkända avhandling sa han till sin vän Gershom Scholem att han medvetet hade avhållit sig från klarhet och skrivit det hela i en ”epistemologisk-kritisk-prologisk” stil som enbart kunde förstås av sådana som fördjupat sig i Kabbalan.

Att Arkadprojektet blev som det blev är antagligen delvis några av Benjamins vänners förtjänst/skuld. Gershom Scholem, som var en av världens absolut främsta kännare och uttolkare av Kabbalan, betraktade Benjamin som en djupt troende människa, som dock inte insett sina inre djup, utan gav intryck av att vara en ”en skriftlärd utslängd i en främmande värld, ständigt sökande sin egen skrift”.

Theodor Adorno, en av de tongivande filosoferna inom Frankfurtskolan, som liksom Walter Benjamin menade den civiliserade människans syn på sig själv är en förfalskning och att med en förfalskad syn på sig själv kan man inte leva ett riktigt liv. Adorno hoppades att Benjamin skulle bli den filosof som slutligen skänkte världen en definitiv estetiskt/etisk förklaring av tillvaron och han fick honom att gång på gång skriva om och omorganisera sitt verk i en alltmer ”dialektisk/marxistisk” riktning. Adorno gav Benjamin förvirrande råd, som att han borde vinnlägga sig om att bättre framställa att ”den materialistiska determinationen hos kulturella egenheter är möjlig enbart om den förmedlas genom den totala sociala processen”.

Sedan fanns Bertolt Brecht, som av Adorno karaktäriserades som ”en vulgär materialist, en struntviktig småborgare och försvarare av stalinismen”, fast Benjamin beundrade Brechts ”elementära” uppfattningar och tog fasta på hans rekommendation att tillämpa en ”filmisk montageteknik” bestående av sammansatta fragment, samtidigt som Brecht ansåg att Benjamin snarast möjligt borde ansluta sig till kommunistpartiet.

Att Benjamin lockades av kommunismen förklarade Gershom Scholem med att en mystiker som Benjamin såg sig ha endast två val - antingen fördjupa sig i sitt inre och söka sanningen i studier, eller att ”påskynda slutet” genom att glömma sina grubblerier, ”välja sida” och kasta sig in i aktivitet och enkelspårighet. Benjamin hade hoppats på en apokalyps, en revolution som skulle leda till en rening av vårt förfallna samhällssystem, fast efter ett besök i Sovjet förstod han att något sådant inte kunde förväntas från stalinismen, som istället skulle förverkliga en förtingligad, totalitär stat, där regeringsmakten samarbetade med den organiserade brottsligheten. Walter Benjamins efterlämnade skrift Tes om historiens filosofi, visar att han slutligen förstod att Apokalypsen var på väg, men att den inte skulle föra Messias tillbaka, endast ett satanistiskt våld.

En del av intresset för Benjamin beror antagligen på hans tragiska slut. Uppe i Pyrenéerna stoppades han och hans sällskap under sin flykt från judejagande nazister, de saknade franska utresestämplar i sina pass och i sin förtvivlan begick Benjamin självmord. Dagen efter släpptes det övriga sällskapet in över den spanska gränsen. Samtidigt med Benjamins död försvann manuskriptet han bar sin portfölj och som han förklarat innehöll det viktigaste han skrivit. Två år efter hans självmord, tog Walter Benjamin's yngre bror Georg livet av sig genom att springa in i elstängslet kring koncentrationslägret Mathausen. Georgs fru, Hilde, blev så småningom justitieminister i Östtyskland. På 1950-talet, agerade hon domare i en rad politiska skenrättegångar och hennes långa tukthusdomar och ett par dödsdomar gjorde henne känd som Blutige Hilde, Blodiga Hilde.

Filosofer som Marx, Weber, Benjamin och Adorno betraktade världen som ett mönster. De tolka historien och samhället så att de blev till planer och väldiga sammanhang som förklarade tillvaron och visst hade de rätt i sin syn på tillvaron. Nazisterna utnyttjade konsten för sina egna syften. De omskapade samhället till en jättelik teater, med kulisser och riter som dolde en världsuppfattning som förvandlat människor till ting. Konstruktioner som den felfrie der Führer och judar, homosexuella och zigenare som klumpades ihop till själlöst avskräde som skulle utplånas. Samma sak skedde på den andra änden av den politiska skalan, med kommunismens propagandakulisser, den felfrie Stalin och kulaker och sabotörer som skulle rensas bort.

Utan tvekan kan Euroma2 betraktas som ett tempel för varufetischism och våra liv och konstuppfattning kan uppfattas som kringgärdade av ett kvävande kapitalistiskt system som berövat tillvaron dess förtrollning och mystik. Men, trots allt, naturen och konsten finns kvar och det står oss fortfarande fritt att uppskatta och njuta av dem.

Läste en bok av Sarah Thornton Seven Days in the Art World som i sina sju kapitel beskriver en av Christies ”kvalitetsauktioner” med samtidskonst i New York; ett nattligt konstkritiskt seminarium på en prestigefylld kurs inom California Institute of the Arts; världens viktigaste elitkonstmarknad i Basel; ståhejet kring och bedömningskommittéen för Tates Turnerpris i London, samtidskonstens ”nobelpris”; redaktionen på Artforum International i New York, branschtidningen som fastställer trenderna och finansieras av de stora konstgalleriernas annonser; Taskashi Murakamis studior i Japan, där stora team av konstnärer och hantverkare tillverkar hans konstverk och även massproducerar kopior av dem; och Bienallen i Venedig, världens mest prestigefyllda konstutställning. Inom dessa olika sammanhang stöter Thornton ofta på samma konstsamlare, gallerister, konstnärer och trendsättare. En exklusiv skara som rör sig som fiskar i vattnet i en värld där konst är  big business. I mångt och mycket en Fåfängans marknad där mer eller mindre hemliga försäljnings- och köpknep florerar inom en begränsad, oerhört förmögen krets av miljonärer som uppmuntrar varandra till allsköns prestigeinflammerat narrspel och emellanåt småkriminellt beteende kring de våldsamt överprisade konstverken.

Konst som, trots sina ibland intresseväckande eller estetiska förtjänster, egentligen inte kan värderas i pengar, om man inte har slukats av varufetischistiskt tänkande. Speciellt välsignade konstverk förses av försäljare och trendsättare med prislappar, ofta i syfte att driva upp vinsterna för såväl köpare som säljare. Fotografier och videos görs och säljs i begränsade utgåvor för att garantera exklusivitet och höga priser. En marknad som inte alls är fri och obunden, där utbud och efterfrågan ständigt manipuleras. En skenvärld präglad av illusion, fiffel och båg; falsk konst, falsk marknadsföring, falsk expertis, allt indränkt i och garnerat med pretentiöst struntprat.

En guldkalv, Baal och Moloks avkomma. En spegling av vår kapitalistiska vardag där en procent av jordens vuxna befolkning äger fyrtio procent av världens tillgångar. Där världens tre rikaste människor har lika stora finansiella tillgångar som jordens 48 fattigaste nationer. Enbart i en sådan värld är det möjligt betala hundra miljoner dollar för en Picasso, en Warhol, en Bacon eller en Richter. Eller 300 000 dollar för en flaska vin. Fast vin är förstås inte konst.

Därför gläder det mig när konstmarknaden emellanåt brakar samman. Då någon dårfink som ett år har betalat hundra miljoner dollar för några djurkroppar i formaldehyd, eller tavlor med prickar i olika färger, nästa år finner att de åtråvärda konstverken har förlorat 90 procent av sitt marknadsvärde. Flera konstnärer har tagit fasta på detta. Popkonstnärerna förvandlade sina konstverk till återgivningar av varufetischer – konservburkar, reklamaffischer, hamburgare, varav en del nu blivit värda miljontals dollar.

Sarah Thornton som tycks vara uppriktigt fascinerad av konstvärlden och beundrar flera av aktörerna i sin bok, framhåller att hennes skildringar behandlar en tid då konstmarkanden präglades av en ofattbar hausse. Men, trots det påpekandet tycks chimären om samtidskonstens hutlösa penningvärde leva vidare. Exempelvis auktionerades Andy Warhols Silver Car Crash (Double Disaster) av Southeby´s i New York år 2013 bort för 105 miljoner dollar (885 miljoner kronor). Att värdet inte har med hantverket att göra visas genom att ett verk av Cy Twombly, Utan Titel, framställt med vaxkritor på svartmålad duk, i september 2014 auktionerades bort för 69.6 miljoner dollar.

Det är dock inte enbart under auktioner som konstverk säljs till skyhöga priser. De hittills dyraste konstverken har sålts privat, exempelvis sålde film- och skivproducenten David Giffen år 2006 Willem de Koonings Woman III till biljonären Steven Cohen för 137 miljoner dollar och samma år sålde han en målning av Jackson Pollock till en mexikansk miljonär för 140 miljoner dollar.

Rekorddyr samtidskonst säljs också av välrenommerade gallerister, som en av konstvärldens stora trollkarlar, Asher Edelman. Jag vet inte om han fortfarande har samma inflytande som när han en gång var den store gurun på Wall Street och enligt ryktena utgjorde förlagan till den hänsynslöse Gordon Gekko i Oliver Stones film Wall Street från 1987, i vilken Gekko yttrar de klassiska orden att Greed is good. It captures the essence of the evolutionary spirit. "Girighet är lovvärt. Den fångar den evolutionära andan".

Edelman ägnade sig åt investment banking, money management och derivates trading, som det inte lönar sig för mig att översätta, dels för att jag inte begriper begreppen, dels för att orden även används på svenska. Det var Edelmans förtjänst att man på varuhus och flygplatser över hela världen kunde finna Krigskonsten skriven under 500-talet f.Kr av den kinesiske generalen Sun Tzu. Gekko säger i Stones film; ”Jag kastar inte pilar på en måltavla. Jag satsar på säkra kort. Läs Sun Tsus Krigskonsten. Varje slag är vunnet innan det utkämpas”.  Edelman hade Krigskonsten som kursbok då han under 1980-talets slut undervisade i företagsekonomi på Columbia University. För Edelman var kapitalismen kamp och strid, snart befann han sig i kapitalismens verkliga Wonderland, minst lika absurt och fascinerande som den värld Alice hamnade i – nämligen konstvärlden.

Asher Edelman flyttade till Schweiz och grundade utanför Lausanne ett museum för samtidskonst, där giganter inom konstvärlden bjöds in för att iscensätta stora retrospektiva utställningar av konstnärer vars verk värderats i miljontals dollar – Basquiat, Lichtenstein, Mapplethorpe, etc. Edelman introducerade ett fiffigt konstförsäljningsknep då han grundade en finansieringsfirma som lånade pengar till kunder så att de kunde köpa samtidskonst som värdegaranterats av samma firma. Om kunderna inom en viss tid inte kunde sälja konstverket till ett högre pris än de betalat för det, så köpte utlåningsfirman tillbaka det. Edelman betonar att konst är bra för affärerna. Bortsett från att "god konst" har en tendens att öka i värde, skänker den prestige och elegans till ett företags image:

Under 1980-talet förmedlade konst makt och inflytande. Idag är den en del av marknadsföringen  och används för att förmedla ett företags budskap och identitet. Idag spelar konst en viktig roll i den bild ett företag vill skapa åt sig; konst skänker prestige, förfining och välbefinnande.

Genom att sitta i deras styrelser gav Edelman glans åt flera prestigesfyllda institutioner, som Brooklyn Academy of Music, American Ballet Theatre, Bard College och jag vet inte vad. Pengar ger glamour och respekt till kulturen. Något flera konstnärer snart upptäckt. Ett av många exempel är en nu historisk utställning av den schweiziska konstnärinnan Sylvie Fleury, som i Berlin 1999 ställde ut ett antal förgyllda kundvagnar, spatiöst placerade på cirkelrunda piedestaler och i en glasmonter förevisade en specialdesignad Formula 1 Dress som hon å Hugo Boss vägnar skapat åt racerföraren Mika Häkkinen. 

Hugo Boss skrev i förordet till utställningskatalogen:

Konst och mode har alltid vandrat hand i hand. Ibland har de varit radikala och chockerande, ibland traditionella och konservativa och de blir bedömda i enlighet med subjektiva föreställningar om vad som är, eller inte är, god smak. Konst och mode representerar, var och en på sitt sätt, smaken och tidsandan under en viss epok. Tillsammans stimulerar de våra sinnen och skapar åtråvärda föremål, som efter att ha varit fetischer för välmående samhällen slutligen uppgår i vårt gemensamma kulturarv.

 

 

 

 

 

 

 

 

Givetvis hade texten inte skrivits av Hugo Boss, som dog 1948, utan av någon anställd inom det stora modeimperium han grundat och vid sin död överlämnat till en svärson med det egendomliga namnet Eugen Holy.

Hugo Boss hade blivit miljonär då hans textilföretag fick ensamrätt för tillverkningen av de bruna skjortor som bars av nazihuliganer medan de misshandlade judar och socialister till döds. Företaget hade stått vid konkursens brant då Boss 1931 blev medlem i det Nationalsocialistiska Arbetarpartiet och därigenom blev ensamleverantör av partiuniformer, av vilka de flesta sedermera tillverkades av obetalda polska och franska tvångsarbeterskor. Hugo Boss inkomster och prestige ökade ytterligare då Hitler och hans anhang kom till makten och gav Boss ensamrätten till SS-Oberführer Karl Diebitschs estetiskt tilltalande, becksvarta SS-uniform.

Kanske var det inte så konstigt att jag blivit skrämd av Euroma2:s tempel till varufetischismen. Jag har under hela mitt medvetna liv älskat och fascinerats av konst. Inte minst samtidskonsten och jag har uppriktigt sagt inte svårt att finna kvalitéer hos superkommersialiserade artister som Warhol, Murakami, Koons eller Hirst, samtidigt som jag förvånas över hur ett otal klåpare har höjts till skyarna av ett korrumperat konstetablissemang. Men detta hindrar mig inte från att skrämmas av en värld där pengar är synonymt med makt, ära och prestige. Där dansen kring guldkalven snurrar i hjärnan på oss alla och får oss att glömma medmänsklighet och förundran inför det stora mysterium och äventyr som livet innebär. Hur vi under en underbar sommardag kan finna glädje i att irra kring i Euromas kväljande, artificiella och luftkonditionerade paradis.

Benjamin, Walter (1969) Bild och dialektik: essayer. Lund: Cavefors. Benjamin, Walter (1983)  "Översättarens uppgift", i Tidskriften Janus, nr. 26. Benjamin, Walter (1990) Paris, 1800-talets huvudstad: passagearbetet (Das Passagen-Werk). Del 1-3. Ågerup: Symposion. Caygill, Howard, Coles, Alex och Klimowski, Andrzej (2001) Walter Benjamin para principiantes. Buenos Aires: Era Naciente SRL. Hitler, Adolf (2002) Mein Kampf: En uppgörelse, del 1. Stockholm: Hägglunds Förlag. Kander, John och Mesteroff, Joe (1999) Cabaret: the illustrated Book and Lyrics. New York: Newmarket Press. Lilla, Mark (2001) The Reckless Mind: Intellectuals in Politics. New York: New York Review Books. Sontag, Susan (2002) Under the Sign of Saturn. New York: Picador. Stallabras, Julian (2004) Contemporary Art: A very short introduction. Oxford: Oxford University Press. Thornton, Sarah (2009) Seven Days in the Art World. London: Granta Books. York, Peter (2006) Hemma hos diktatorn. Stockholm: Norstedts.

 

BLOG LIST

Emellanåt oroar jag mig för dålig kondition och tilltagande fetma. Håller jag på att passera en åldersgräns, utan att märka det? Snart får jag svårt för att böja mig ner, det kommer att kosta på att stiga upp ur fåtöljen, dagarna svinner bort. Jag blir andfådd i trappor, huden skrynklas, håret...
My parents told me that I did not speak until I was more than three years old. This sounds somewhat strange to me, though considering that their children's development is close to heart of most parents, they were probably right. After opening my mouth for the first time to express comprehensible...
Mina föräldrar har berättat att jag inte talade förrän jag var mer än tre år. För mig låter det underligt, men med tanke på att deras barns utveckling står i centrum för de flesta goda föräldrar, så hade de säkert rätt. Märkligt är det dock, eftersom jag efter att ha öppnat munnen för att formulera...
My first regular summer job was at the peatbog in Hästveda. The bog is situated a few miles north of my hometown Hässleholm and early in the morning I went there alone on my second-hand moped. Most of my comrades had bought mopeds of the Austrian brand Puch. The toughest among them had trimmed...
Mitt första sommarjobb var på torvmossen i Hästveda. Mossen ligger några mil norr om Hässleholm och tidigt på morgonen åkte jag ensam dit på min begagnade moped. De flesta av mina kamrater hade skaffat mopeder av märket Puch. De tuffaste bland dem hade trimmat sina mopeder så att de skulle gå...
One evening in Prague, mid-March, darkness had just fallen over the city. I was on my way to the National Gallery while assuming I had ended up on the wrong tram. It travelled through streets I could not recognize. However, occasionally we passed workers who apparently were welding the tracks and I...
En kväll i Prag, mitten av mars och mörkret hade fallit. Jag var på väg till Nationalgalleriet men trodde först att jag hamnat på fel spårvagn. Den slingrade sig fram genom gator längs vilka den inte borde färdas. Men eftersom vi allt som oftast passerade svetsande män sysselsatta med någon slags...
Being in a gloomy mood I looked through a file with some photographs I took one evening in Rome, some months ago. I had forgotten about them, though the solitary feeling they provided harmonizes well with the grey and rainy dusk lingering outside my window here in Hässleholm.  I began taking...
Sometime ago, as we often do, I was with an old friend discussing the world problems, not the least we lamented the latest idiocies of US President Elect Donald J. Trump. It is hard to imagine that millions of people are still supporting an ego-tripped narcissist, whose inflated mediocrity and...
För en tid sedan samtalade jag med en vän, som så ofta förr, om världsproblemen, inte minst om tönten Trump. Hur är det möjligt att miljontals människor fortfarande kan stödja en egotrippad narcissist vars uppblåsta dårskap och tunnelseende utgör ett allvarligt hot mot hela vår värld? Givetvis...
Items: 1 - 10 of 180
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com