DE OSKYLDIGAS HÄMND: Om myror, samtalsterapi, författarfäder och rock´n roll

 

Jag är åter på resa och sitter på tåget mot Kastrup, därifrån skall jag ta flyget till min familj i Rom. En yttre resa är samtidigt en inre färd. Mentalt förbereder jag mig inför ankomsten. Mina tankar har redan nått målet och kretsar kring de kommande veckorna. Mer eller mindre förgätna upplevelser dyker upp, alla kringskurna av vem jag är, vad jag blivit och var jag är. Som så många gånger förr befinner jag mig i ett övergångsstadium. 

Som fisken i sin sjö, eller lejonet på savannen har vi alla hamnat i en specifik miljö och vi tänker och handlar i relation till den. Kanske är vi likt djuren begränsade av våra instinkter, men vår mänskliga hjärna gör dock att vi kan anpassa oss till nya miljöer och till och med, som jag gör just nu, röra oss från habitat till habitat.

Jag ser ut genom fönstret. Inom varje hus som tåget passerar finns ett habitat. Människan som bor i huset jag nyss susade förbi är väl förtrogen med just den plats som snabbt skymtades genom fönstret. Hon känner skogsdungen, sjön och vägen som löper framför hennes hus. Men det är inte enbart hennes plats på jorden, hon delar den med andra varelser. Som Birk Borkason säger till Ronja Rövardotter i Astrid Lindgrens saga: ”Dina rävungar! Din skog! Rävungarna är sina egna, förstår du det? Och de lever i rävarnas skog. Som också är vargarnas och björnarnas och älgarnas och vildhästarnas skog.” 

I skogsdungen, som nyss försvann ur sikte bor myror. De finns nästan överallt. Likt människan frodas myror i de flesta ekosystem och sägs utgöra 15 till 25 procent av de markbundna djurens biomassa. I sin spännande bok om myror skriver Hölldobler och Wilson att sammantaget väger jordens uppskattningsvis 10 000 biljoner enskilda myror ungefär lika mycket som alla människor tillsammans. Varje enskild myra har precis som vi också sin egen lilla värld, sitt habitat, som i hennes hjärna givetvis ter sig fullkomligt annorlunda än hur vi skulle uppfatta det. Myran har tydligen även hon en imponerande hjärnkapacitet. I förhållande till värddjurets storlek är myrans hjärna större och mer kompakt än en människohjärna. Hon har ett ganska stort huvud i förhållande till sin kropp och om vi vore lika stora som myran skulle vi upptäcka att hennes huvud är större än vårt.

Jag skriver ”henne” eftersom jag läst att myrhannar generallt sett har mindre hjärnor än honorna och därmed i allmänhet inte bidrar till så många av myrkolonins uppgifter. Men, även myrhannar har en given roll inom sitt samhälle och likt honornas är deras hjärnor anpassade till det som Hölldobler och Wilson kallar för ”myrornas superhjärna”. Varje enskild myrhjärna har nämligen utvecklats i harmoni med kollektivet, för att sköta alldeles speciella funktioner inom myrkolonin, som i sin tur fungerar som summan av de enskilda hjärnorna hos varje kolonimedlem. Detta betyder att vissa myror har sofistikerade hjärnor anpassade för att bidra till att skaffa mat och komma ihåg var myran befinner sig, så att hon kan hitta tillbaka till sin stack och sin plats inom den. Myror måste också kunna samarbeta med sina artfränder, veta skillnaden mellan vän och fiende, vem de har nytta av och vem de kan strunta i. Allt detta medan andra myror dag ut och dag in sysslar med ett enahanda rutinarbete som deras hjärnor har anpassat dem till.

Myrorna skiljer sig således från människorna genom att var och en av oss  på egen hand måste vara snabbtänkt, initiativrik, kunna läsa av och anpassa sig till sin omgivning, samtidigt som hon/han också måste ägna sig åt tämligen rutinartade, mer eller mindre ”hjärndöda” aktiviteter. Men, liksom myrorna är vi också sociala varelser som relaterar och anpassar oss till andra individer som lever sina liv inom vår ”stack”, vårt habitat. Något som kan vara nog så besvärligt och för att klara av det kan vi ibland behöva söka stöd och hjälp, exempelvis från samlevnadsexperter.

När jag bodde i New York fanns på en del bussar reklamskyltar som deklarerade If you live in New York you definitely need a shrink! ”Om du bor i New York behöver du definitivt en hjärnskrynklare (psykiatriker)”. Nu minns jag inte om det var reklam för någon psykiatriker eller helt enkelt någon annons för en film eller TV-serie. Men, jag bodde i New York och liksom många av mina grannar och bekanta tyckte jag att jag kunde behöva lite samtalsterapi. Därigenom hamnade jag i Dr. Herbert E. Thomas mottagning på Park Avenue, eller det kanske heter studio hos en psykiatriker. Rummet var som jag föreställt mig hur det skulle vara hos en välrenommerad psykiatriker. Väggarna täcktes av överbelamrade bokhyllor och vi samtalade sittande mitt emot varandra i två stora, bekväma läderfåtöljer. Dr Thomas hade inget skrivblock i knäet, men lyssnade stillsamt och tålmodigt, innan han kom med tänkvärda tolkningar, inlägg och funderingar. Han var intresserad av litteratur, konst och religion och jag minns hur han kunde börja sina inlägg med en fras som:

‒ Ja Jan, att komma med funderingar kring religion till en religionshistoriker som du vore väl som att ta kol till Newcastle, men vad du nyss berättade kom mig att tänka på något jag läst beträffande Talmud …

Jag imponerades av Dr Thomas trygga och självklara sätt att tala. Han tycktes vara säker på sig själv och jag antog att den utstrålningen utgjorde en del av hans behandlingsmetod. När jag frågade honom om han upplevde sig som en säker person svarade han:

‒ Det kan  tyckas så, men uppriktigt sagt var jag som ung man en mycket ängslig person och för att komma över min rädsla sökte jag mig till sådant som skrämde mig. Jag har nu i snart tjugo år arbetat tillsammans med fångarna vid högsäkerhetsavdelningen vid Pittsburghs fängelse. Jag har mött flera mördare som efter det att jag lärt känna dem blev avrättade.

Detta var 1994 och det var inte förrän 1999 som den siste fången från Pittsburghs Maximum Security Prison avrättades genom en giftinjicering. Jag tror inte att delstaten har upphävt dödstraffet ännu.

‒ Vad jag lärde mig där har fått mig att inse en del om det goda i livet. Vi måste uppmärksamma och vara tacksamma för godheten, vår egen och andras, det är inte nyttigt att underskatta medkänsla och vänlighet. De flesta av oss är inte alls så aggressiva och vilsna som vi tror oss vara och därmed är det inte så illa bevänt med vår mentala hälsa. Om en dödsdömd fånge frågar mig: ”Vad skulle du gjort om du kom hem och fann din fru i sängen med en älskare? Skulle du inte ha slagit ihjäl både kärringen och han som satte på henne?” Uppriktigt sagt så tror jag inte att jag skulle ha gjort det. Det hindrar mig dock inte från att föreställa mig hur mördaren kände och från att förstå varför han handlade som han gjorde. Ofta rör det sig om handlingar begågna av ett skadat barn.

‒ Jag antar att ni psykoanalytiker är besatta av barndomstrauman. Är det inte sådant ni söker efter?

Dr Thomas log sitt vänliga, överseende leende:

‒ Visst, du har rätt, oftast är det så. Jag känner visserligen ett par personer som har klarat sig alldeles förträffligt efter en sorglig barndom, men vill likväl hävda att ett slaget, oälskat barn blir lidande under resten av sitt liv. Det är en fråga om habitat. Familjen är barnets habitat, som fisken i sjön kan det inte ta sig ur vattnet, det är ett offer för föräldrarnas godtycke och en sådan tillvaro lägger grunden till beteenden och livsstrategier som är mycket svåra att råda bot på.

‒ Uppriktigt sagt minnas jag inte några övergrepp från mina föräldrars sida.

Dr Thomas nickade:

‒ Jag är övertygad om att dina föräldrar var kärleksfulla människor. Jag vågar påstå att det märks på dig att du var ett älskat barn. Det betyder givetvis inte att du är fullkomligt harmonisk. Vem är det? Det goda dina föräldrar skänkte dig kommer inte att försvinna. Men andra än du har varit utsatta för föräldrars godtycke; blivit offer för deras despotism eller kyliga ignorans. Föräldrarna kan ha varit välmenande, men allmänt förvirrade. Många är mer eller mindre ointresserade av sina barn, andra är rent utav fullkomligt galna, direkt ondskefulla. Värst är nog nyckfullheten.

‒ Hur då?

‒ För ett barn är föräldrar obegripliga gudomligheter, men sanningen är att de är långtifrån fullkomliga. Alltför ofta låter föräldrar frustrationen över egna tillkortakommanden drabba barn som inte alls har något ansvar för sin fars eller mors eventuella misstag och brister. Makt ger säkerhet, men barn har ingen makt över sina föräldrar. De söker kärlek och uppskattning och om det inte går … i varje fall lite uppmärksamhet. Ett barn vill bli sett, som när prästen lyser Guds välsignelse över dig: ” Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid”.

Doktor Thomas kom ofta in på religion och det var en orsak till varför jag fascinerades av honom, det och den lugna självsäkerhet han utstrålade. Säkerligen kunde han ha fel i sina förklaringar och bedömningar, men hans personlighet var sådan att vad han påstod lät vederhäftigt och i all sin självklarhet – djupsinnigt.

- Genom att visa oss duktiga och lydiga söker vi uppmärksamhet från våra föräldrar, eller i värsta fall tvärtom ... genom att bete oss illa. Vad händer när ett slaget eller försummat barn växer upp? Ett sådant barn kan upptäcka att ett bra sätt skydda sig från ignorans och godtycke är att utöva makt över andra. Kunde det inte behärska sina föräldrar så kan det som vuxen tvinga andra till underkastelse. Bäst fungerar makt om du knyter dina offer till dig inom ett slutet habitat; ett kontor, en verkstad, en skola, ett fängelse, eller en familj. Inom sådana burar kan du domptera dina medmänniskor, men istället för piskor använder du en annan vapenarsenal; kärlek, ironi, straff, medömkan eller vädjan om medlidande. Maktmänniskor skyddar sig bakom sin auktoritet och med den som stöd tvingar de till sig undersåtarnas uppmärksamhet, omvårdnad och kärlek.

Dr Thomas betraktade mig leende:

‒ För all den tillgivenhet han kräver ger en maktmänniska inte mycket mer än favörer, ofta sådana som  inte alls uttrycker tacksamhet eller kärlek, sådant betraktar han som tecken på svaghet. Det rör sig istället om att ge sin undersåte benäget tillstånd att utnyttja sådant som maktmänniskan kontrollerar; ett större  kontor, en övernattningslägenhet, en tjänstebil, kanske högre lön eller veckopeng, eller tillgång till andra underlydandes tjänster. Värst är när maktmänniskans misslyckanden stirrar honom i ansiktet och han likt en frustrerad förälder projicerar sina tillkortakommanden på dem som är beroende av honom. Genom att behäfta en medmänniska med sina egna problem inbillar sig maktmänniskan att han genom att disciplinera den person han utsett som sin ställföreträdare skall kunna  rätta till de misstag han själv begått. Ett sårat barn som utvecklats till en maktmänniska gör allt för att skydda sig själv på andras bekostnad.

Det hände att Dr Thomas gav bort böcker, till mina döttrar gav han ett par Asterixalbum, jag fick Alice Millers Det självutplånande barnet. I den intressanta och välskrivna boken kände jag igen flera av Dr Thomas åsikter. Men ingen är perfekt, Alice Millers son Martin, även han psykoterapeut, har skrivit om sin traumatiska barndom. Hur han som sexårig sängvätare, med en nyfödd syster med Downs syndrom, skickades till ett barnhem 30 mil hemifrån, dit hans föräldrar inte kom på besök. Då han efter ett år återvänt till föräldrahemmet följde ingen av föräldrarna honom under hans första skoldag. Känslomässigt nådde han aldrig fram till sina föräldrar, som upptagna av karriär och status ofta ignorerade sina barn och deras behov. Martin kände sig som en främling i sitt eget hem där föräldrarna talade polska sinsemellan, ett språk som barnen aldrig lärde sig. Fadern slog sin son och tvingade honom till underliga tvagningsritualer som sonen uppfattade som sexuella övergrepp. Varje barnflicka som Martin kom att lita på betraktades av hans mor som en rival och avskedades omgående. När han var år sjutton år lämnade Martin Miller hemmet och tyckte att den stränga, katolska internatskola han hamnade på var som en befrielse från ”föräldradårhuset”.

Martin Millers uppgörelse med sin mor fick mig att tänka på hur vanligt det är att söner och döttrar anklagar framgångsrika föräldrar för att ha skapat ett helvete omkring sig. Sådana anklagelser har utvecklats till en litterär genre. Nyligen har jag läst Lars Ardelius, Peter Handbergs och Karl Ove Knausgårds sjävbiografer där de tar heder och ära av sina fäder.

Det är ofta konstnärer och författare som drabbas av sina barns bannstrålar. Författarskap innebär att man i allmänhet använder sig själv och sina närstående som råmaterial för sina skriverier. Betraktande och utnyttjande av sin omgivning skapar ett utanförskap som kan förvärras genom att författarskap är en ensam sysselsättning. Om författaren dessutom har en beundrande läsekrets kan alienation ökas och förvandlas till självupptagenhet. Det kan också hända att en författare som misslyckats med att nå en publik skyller sina tillkortakommanden på sin närmsta omgivning. Galningen i Stephen Kings fascinerande skräckromanen Varsel är en författare som lider av skapelsevånda.

William Faulkners och William Styrons döttrar har berättat om hur deras fäder fick dem att lida och det har även barn till John Cheever, Bernard Malamud och Saul Bellow gjort, den senares son hyser ett oförsonligt hat till både fadern och hans livsverk, medan de andra tycks förlåta fädernas beteende med hänvisning till deras ofta plågsamma författarroll och stora framgångar. Det är märkligt hur vissa författare som inte alls förmår tillämpa sina insikter i familjelivet likväl lyckas gestalta dem i sina böcker. Saul Bellow har exempelvis skrivit ett mästerverk om en sons såriga förhållande till sin far – Grip dagen.  

En av mina favoriter bland svenska författare, Stig Claeson, sågades längsmed fotknölarna i sin sons välskrivna Blåbärsmaskinen. Som många stora författare var Claeson alkoholiserad, något som får mig att tänka på de utdrag ur Olof Lagercrantz dagböcker som publicerats med titeln Vid sidan av. Som författare och chefredaktör för Sveriges största dagstidning omgavs Lagercrantz av en stor krets berömda författare. I dagböckerna framstår de flesta av dem som medlemmar av ett patetiskt gäng hänsynslösa, baktalande, favörsökande och självöverskattande narcissister som i en makaber ringdans rör sig kring den inflytelserike tidningsmannen. Många av dem var svårt alkoholiserade. I boken visar sig exempelvis min favoritpoet Gunnar Ekelöf som en lynnig och våldsbenägen person. Olof Lagercrantz berättar i en tidningsartikel att enligt Nun, Ekelöfs hustru, drack sig den store poeten så gott som dagligen asberusad: ”Gunnar började dricka måttligt vid middagstid. Först kom en period av glädje, dans, erotiska skämt och gester. Detta stadium kunde övergå i arghet där Gunnar visade en djävulsk talang att såra dem som var närvarande. Därefter började galenskaperna,  den riktiga fyllan, då mera dryck beställdes eller hämtades fram, då vänner ringdes upp, då brev skrevs med uppsägningar av bekantskapen, då galna ting hände.” Dessvärre tycks inte Ekelöf vara ett undantag när det gäller elakhet. Om Lagercrantz själv skrev akademiledamoten Lars Gyllensten: "Med kattaktig kelsjukhet smickrar han sina ´vänner´, spinner av ömsinthet, överflödar av beröm, vittnar gärna om sin ridderlighet och väntrohet i essäer och böcker - för att sedan kattaktigt klösa så illa han förmår, med grym insikt måttande mot pulsen där den bultar, mot ögat där det blänker."

Författare umgås med författare och tycks bete sig på ett alldeles speciellt sätt, visst förekommer riktig vänskap, men också otäcka påhopp, notorisk otrohet och självförhärligande strategier. Jag läste Salman Rushdies skildring av sitt liv under fatwan, Joseph Anton. För honom innebar det ständigt närvarande dödshotet en nästan förödande isolering. Likväl kunde Rushdie efter en tid återuppta kontakten med en mängd författarkollegor, de skrev om och till honom och flera av dem dök upp med såväl stöd som svek. Författarsfären blev åter Rushdies habitat och vi förstår också att hans tillvaro även tidigare var så gott som fullständigt relaterad till den världen.  

Flera författarhabitat framstår mer som helveten än en priviligierad värld. Exempelvis Paris drog- och rökimpregnerade existensialistvärld, där författarna söp, slogs och beblandade sig i förvirrande erotiska konstellationer. Med tanke på den existensformen förstår jag vad Arthur Koestler menade då han skrev ”att vilja träffa en författare för att du gillar hans böcker är lika löjligt som att vilja träffa gåsen för att du gillar paté de foie gras.” Den kedjerökande, drogberoende, osunde och dessvärre också fule Sartre ägnade sig emellanåt åt att förföra unga kvinnor, ofta introducerade för honom genom hans tillgivna vapendragerska, feministikonen Simon Beauvoir, som i ett brev till sin älskare Nelson Algren frispråkigt berättade om en kväll i sällskap med Koestler och Camus: ”Som på skämt älskade Sartre med Mamaine [Koestlers fru] men så skamlöst öppet att man inte kunde påstå att han var indiskret, vi var alla alldeles för berusade för att det skulle framstå som kränkande. Plötsligt kastade Koestler ett glas mot Sartres huvud och det krossas mot väggen. [...] Koestler ville inte åka hem, sedan fann han att han hade tappat sin plånbok och var tvungen att stanna kvar på klubben. Sartre vinglade fram och tillbaka på trottoaren och skrattade hjälplöst när Koestler beslöt sig för att äntligen på alla fyra kravla tillbaka uppför trappan. Han ville fortsätta sitt gräl med Sartre. ´Kom nu så går vi hem´, sa Camus och la en vänlig hand på hans axel; Koestler skakade av sig handen och slog till Camus, som då försökte kasta sig över sin angripare, vi höll dem borta från varandra. Vi lämnade Koestler i hustruns händer och kom in i Camus bil; han var mer än lovligt fylld med vodka och champagne och hans ögon tårades: ´Han var min vän och han slog till mig!´ Gång på gång kollapsade han över ratten och fick bilen att slira fruktansvärt, fullkomligt tillnyktrade av fruktan försökte vi stötta upp honom.”


Samma hänsynslösa beteende och i grunden eländiga tillvaro möter oss vid läsningen om film- och modeindustrins långtifrån glamorösa värld och givetvis i den kommersiella rockmusikens ofta otäcka habitat, där unga talanger mals ner i en hänsynslös köttkvarn av dubiösa förmåner som fria droger och tillgång till sex. En av mina nära vänner berättade hur hon hamnat bakom scenen och bevittnat ett vansinnigt svineri hos en världsberömd rockgrupp, vars medlemmar, höga som hus, drack oavbrutet medan de vräkte sig över groupies och pinkade på väggarna. Hon kom dock på samma ställe i samspråk med en medlem i ett annat världsberömt band som berättade att han saknade fru och barn, att han själv fick tvätta sin kläder eftersom man under turnéernas korta uppehåll på samma plats sällan hade möjlighet att kontakta någon tvättinrättning. Han berättade hur skönt det var att äntligen få tala med en ”normal” människa, utan annat syfte än ett vänskapligt samtal, mitt i denna vansinniga virvel av groupies, droger, bråk och fylle. Något han påstod arrangörerna villigt bidrog med eftersom sådant ansågs vara en integrerad del av ”kändiskulturen”.

Ett hänsynslöst självförbrännande levnadssätt tycks vara en huvudingrediens i de musikerbiografier jag läst, exempelvis Mick Walls bok om Led Zeppelin eller John Szweds So What om musikgeniet Miles Davis eländiga tillvaro. Vad som gör mig illa till mods är att flera författare beskriver dessa helveten på ett lättsamt, roande sätt. Som om rock, sex och droger är en trevlig och eftersträvansvärd kombination – det spännande rockhelvetet som man under det trista vardagslunket kan drömma sig bort till.

För några månader sedan läste jag Stig Larssons skildring om sitt liv som författare och narkoman När det känns att det håller på ta slut och förundrades av hans stolthet över att tillhöra kulturetablissemanget och samtidigt ha god kontakt med kriminella kretsar. Som student arbetade jag extra som servitör på tågen mellan Malmö och Stockholm. Ibland åkte jag i ”stor vagn” och arbetade då som del av ett team med hovmästare, kock, servitriser och diskare, ibland förestod jag på egen hand en kafévagn. Där samtalade jag vid ett tillfälle med en välkänd yrkesförbrytare. På den tiden hände det att polisen placerade brottslingar ombord på tågen, efter att ha meddelat tågpersonalen om deras närvaro. Om de inte avvek under färden hämtades missgärningsmännen upp vid sin slutdestination.

Förbrytaren som hamnat hos mig i kafévagnen var törstig och halsade i snabb följd de 37 centiliters vinflaskor jag hade till salu. Eftersom vi var ensamma i vagnen och han var ”snackesugen” bad han mig sätta mig vid bordet, något jag gjorde mot löfte att han slutade röka. Ur sin axelväska tog han fram en elegant inbunden klippbok och förevisade mig stolt den ena artikeln efter den andra.

‒ Du skall veta att jag inte är vilken liten småtjyv som helst. Inom brott är jag stor. Jag kan brott. Titta här till ”Efterlyst storbrottsling lever lyxliv på Rivieran”, då hade jag en Maserati, en lyxlägenhet och var ihop med en toppmodell. Och här, se … på den tiden var jag en rejäl storfräsare. Jag är rikskändis. Fattar du nu att jag inte är vem som helst? Inom mitt område är jag den bäste och känner killar som skulle få dig att tappa hakan om jag nämnde deras namn. Det går upp och det går ner, förstår du.

Han bläddrade fram det ett nytt pressklipp och berättade om sina framgångar, hur mycket pengar han haft, hur många prylar och brudar. Jag undrade:

‒ Om du nu är så stor som du säger så måste du uppenbarligen ha sysslat med grova brott … narkotika, väpnade rån, misshandel och sånt.

Blicken mörknade, men han log likväl:

‒ You name it. Jag är inget litet änglabarn. Mycket skit, mycket helvete. Jag är en ganska otäck djävel. En sån som jag är straffimmun. Jag har varit mer på kåken än utanför. Jag sitter där nu. Men tro inte att jag har schabblat bort min tid, varken inne eller ute. Jag läser allt. Allt. Jag har universitetsexamen i juridik. Har läst Bibeln flera gånger och kan en herrans massa psalmer. Jag skulle kunna sätta hur många myror som helst i skallen på dig. Visst, jag har skadat många, min familj, eller familjer skulle jag kanske säga, alla har haft ett helvete tillsammans med mig.

 ‒ Vad menar du?

‒  Jag är inte som du. Inte en djäkla Svensson som fötts med silversked i mun. Jag hade en skitbarndom, styvfäder, elaka djävlar som söps och slogs. Fosterhem, taskig skolgång. Jag kan inget annat än brott, men det är jag bra på. Inom det området är jag respekterad. Tro inte jag inte har försökt mig på ett ordentligt kneg. Under något år jobbade jag som en helt vanlig, djävla svetsare, med skitlön och skitliv. Som knegarsvensson var jag en nolla, men som kriminell är jag stor. Det är det enda jag kan och det är enbart inom brott jag kan bli respekterad.

Den kriminelle tågkafébesökaren var alltså som så många andra av oss fast i sitt habitat. Själv har jag varit både arbetare och drönare – inom skolvärlden, universitetsvärlden, biståndsvärlden, familjevärlden och flera andra världar, eller så har jag som nu rört mig mellan dem. På varje ställe jag hamnat tycker jag mig ha upptäckt en liknande uppsättning av kollegor; maktfullkomliga chefer eller sådana som varit hjälpsamma och stödjande, falska manipulatörer, ytterst kunniga kamrater, snälla människor, dumma människor, snåla och generösa, sådana som gömmer sig och utan skrupler låter andra göra sitt jobb, för att sedan ta lönen och äran, en del som man aldrig begriper vad de gör, andra som alltid ställer upp, som aldrig säger nej. 

Läste om en japansk undersökning av myrsamhällen. Efter att noggrant ha studerat ett stort antal myrsamhällen kom entomologerna fram till att ungefär 20 procent av arbetsmyrorna inte uträttade särskilt mycket, medan övriga 80 procenten arbetade hårt. Vetenskapsmännen undrade över vad de där "lata" tjugo procenten egentligen sysslade med, ty eftersom myrsamhället är en form av superhjärna så måste väl även de där drönarna ha någon slags funktion? Kanske rör det sig om myrornas tänkare eller konstnärer, som trots att de inte har någon synlig funktion inom habitatet, likväl utgör en väsentlig del av det? Som Oscar Wilde sa: ”Vi lever alla i rännstenen, men en del av oss lyfter blicken och betraktar stjärnorna”.

Hölldobler. Bert and Wilson, Edward O. (1990), Ants. Belknap: Harvard University Press. Miller, Alice (1995), Det självutplånande barnet, sökandet efter en äkta identitet. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Martin Millers bok om sin mor finns inte på svenska: Das wahre Drama des begabten Kindes: Die Tragödie Alice Millers ‒ wie verdrängte Kriegstraumata in der Familie werken. Freiburg: Kreuz-Verlag, 2013. Festlig och förvånande läsning är Olof Lagercrantz (2011), Vid sidan av: Möten med författare från fyrtiotal till sjuttiotal. Dagboksanteckningar i urval av Richard Lagercrantz. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Om det hat Lagercrantz väckte i vissa kretsar se Stolpe, Sven (1980), Olof Lagercrantz. Stockholm: Askild & Kärenkull Förlag. Om Sartre och Beauvoir läste jag i Aronson, Ronald (2004) Camus and Sartre: A Story of a Friendship and the Quarrel that Ended It. Chicago: University of Chicago Press och i Rowley, Hazel (2005), Tête-á-tête: Simon de Beauvoir and Jean Paul Sartre. New York: Harper Collins. Böcker om besvärliga föräldrar är exempelvis Lars Ardelius serie självbiografier Barnsben, Skjuta i höjden och Livtag, Peter Handbergs Skuggor (fast han kallar sin bok för roman), Nils Claesons Blåbärsmaskinen och givetvis Knausgårds monumentala Min Kamp (jag har enbart läst första delen). Amerikanska motsvarigheter är Bellow, Greg (2013) Saul Bellow’s Heart: a Son’s Memoir. London: Bloomsbury, Cheever, Susan (1999). Home Before Dark. New York: Washington Square Press, Malamud Smith, Janna (2006), My Father Is a Book: A Memoir of Bernard Malamud. Boston: Houghton Mifflin, Styron, Alexandra (2011), Reading My Father: A memoir. New York: Scribner. Jill Faulkner berättar om sin far i Bezzerides, Albert Isaac (1980), Wiiliam Faulkner, a life on paper; A transcription from the film. Oxford: University Press of Mississippi. I så gott som alla dessa författarfäders liv spelade alkoholen en stor roll.

 

BLOG LIST

Emellanåt oroar jag mig för dålig kondition och tilltagande fetma. Håller jag på att passera en åldersgräns, utan att märka det? Snart får jag svårt för att böja mig ner, det kommer att kosta på att stiga upp ur fåtöljen, dagarna svinner bort. Jag blir andfådd i trappor, huden skrynklas, håret...
My parents told me that I did not speak until I was more than three years old. This sounds somewhat strange to me, though considering that their children's development is close to heart of most parents, they were probably right. After opening my mouth for the first time to express comprehensible...
Mina föräldrar har berättat att jag inte talade förrän jag var mer än tre år. För mig låter det underligt, men med tanke på att deras barns utveckling står i centrum för de flesta goda föräldrar, så hade de säkert rätt. Märkligt är det dock, eftersom jag efter att ha öppnat munnen för att formulera...
My first regular summer job was at the peatbog in Hästveda. The bog is situated a few miles north of my hometown Hässleholm and early in the morning I went there alone on my second-hand moped. Most of my comrades had bought mopeds of the Austrian brand Puch. The toughest among them had trimmed...
Mitt första sommarjobb var på torvmossen i Hästveda. Mossen ligger några mil norr om Hässleholm och tidigt på morgonen åkte jag ensam dit på min begagnade moped. De flesta av mina kamrater hade skaffat mopeder av märket Puch. De tuffaste bland dem hade trimmat sina mopeder så att de skulle gå...
One evening in Prague, mid-March, darkness had just fallen over the city. I was on my way to the National Gallery while assuming I had ended up on the wrong tram. It travelled through streets I could not recognize. However, occasionally we passed workers who apparently were welding the tracks and I...
En kväll i Prag, mitten av mars och mörkret hade fallit. Jag var på väg till Nationalgalleriet men trodde först att jag hamnat på fel spårvagn. Den slingrade sig fram genom gator längs vilka den inte borde färdas. Men eftersom vi allt som oftast passerade svetsande män sysselsatta med någon slags...
Being in a gloomy mood I looked through a file with some photographs I took one evening in Rome, some months ago. I had forgotten about them, though the solitary feeling they provided harmonizes well with the grey and rainy dusk lingering outside my window here in Hässleholm.  I began taking...
Sometime ago, as we often do, I was with an old friend discussing the world problems, not the least we lamented the latest idiocies of US President Elect Donald J. Trump. It is hard to imagine that millions of people are still supporting an ego-tripped narcissist, whose inflated mediocrity and...
För en tid sedan samtalade jag med en vän, som så ofta förr, om världsproblemen, inte minst om tönten Trump. Hur är det möjligt att miljontals människor fortfarande kan stödja en egotrippad narcissist vars uppblåsta dårskap och tunnelseende utgör ett allvarligt hot mot hela vår värld? Givetvis...
Items: 1 - 10 of 180
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com