Ecco la Primavera: Möten med våren och Machiavelli

Under påskhelgen bodde jag, Rose och Esmeralda i ett pittoreskt stenhus på en skogsbevuxen bergssluttning i en by med ett tiotal hus, den hette Mezzanelli och ligger bland de umbriska bergen söder om Perugia. Goda vänner hade lånat oss det flera hundra år gamla huset, som var gediget byggt, gav ett ålderdomligt intryck men likväl var helrenoverat. Det var intimt och bekvämt, med små rum men tre våningar och en stor eldstad. Det var uppfört av rejäla stenblock, golven var av finslipad sten, medan grovhuggna ekbjälkar höll upp taken. I den terrasserade trädgården prunkade mängder med blå iris under de gråbladiga olivträdens kronor 

Ovanför huset låg en kyrka och ruinen av en borg vars förfallna torn fortfarande dominerade landskapet. Bland törnen och stenbumlingar klättrade jag och Esmeralda dit upp. Borgen nämns första gången i ett dokument från 1100-talet och hade en gång legat vid en numera försvunnen väg mellan Todi och Spoleto, något som gjort att den gång på gång hade anfallits av ständigt skiftande fiendestyrkor. Till slut revs borgen ner år 1500 efter det att den lokale greven hade besegrats av trupper som tjänade den ökände påven Alexander VI., d.v.s. Rodrigo Borgia. Uppgifterna var inte speciellt lätta att få ta på – den lilla byn Mezzanelli och dess borgruin är knappast kända utanför sin kommun och sällan utsatta på någon karta.

Från trädgården såg vi ut över det böljande umbriska landskapet, vars skogar, vinklädda sluttningar och cypresser fortsatte bort mot blånande berg. Svalor ven genom luften och eftersom huset var högt beläget kunde vi se mängder av småfåglar, trastar och duvor i trädkronorna under oss. 

Vi åt frukost och lunch med oliver, vin, ost och parmaskinka i en rosenberså med utsikt över den vårfriska, umbriska grönskan. Som man sjunger i Francesco Landinis härliga madrigal från 1370-talet:

Ecco la primavera,
Che’l cor fa rallegrare,
Temp’è d’annamorare
E star con lieta cera.

Noi vegiam l’aria e’l tempo
Che pur chiam’ allegria
In questo vago tempo
Ogni cosa vagheça.

L’erbe con gran frescheça
E fior’ coprono i prati,
E gli albori adornati
Sono in simil manera.

Ecco la primavera
Che’l cor fa rallegrare
Temp’è d’annamorare
E star con lieta cera.

Se, våren

Som väcker hjärtats glädje.

Tid att bli förälskad

Och vara glad.

 

Oss kallar luft och väder

Till ren och enkel glädje
I denna fräscha tid

Då allt väcks till liv.


Med sval friskhet täcker gräset

Fälten tillsammans med blommor

Som även

Smyckar träden.


Se, våren

Som väcker hjärtats glädje.

Tid att bli förälskad

Och vara glad.

 

 

En kväll for vi ner till en trattoria inrymd i en gammal vattenkvarn – Il Vecchio Molino. Ett rustikt ställe där en väldig brasa flammade. Vi var de enda gästerna, med undantag för ett gäng äldre herrar som spelade kort vid ett bord och vid ett annat åt två vänner en tre rätters middag tillsammans med en liten flicka, som var sondotter till värdinnan. Vi drack mustigt, gott vin, medan jag åt en välsmakande pappardelle al ragù di cinghiale, pasta med vildsvinsragu, Rose och Esmeralda nöjde sig med ett par lättare rätter.


Ibland tycks det som om böcker söker upp dig och inte tvärtom. När jag efter den härliga italienvistelsen kommit tillbaka till Hässleholm  och som vanligt tittade in i stadsbiblioteket, något jag gör så gott som varje dag eftersom det ligger nära min skola, fick jag syn på en bok med Niccolò Machiavellis brev. Hemkommen läste jag ett brev som Machiavelli den 23 november 1513 hade skrivit till sin vän Francesco Vettori, florentinsk ambassadör vid påvehovet i Rom.

Machiavelli var djupt deprimerad. Efter fjorton år som omdömesgill Andre Kansler inom den florentinska statsförvaltningen, med huvudansvar för arméns finansiering och som Republikens främste ambassadör, hade Machiavelli blivit avsatt från sin tjänst. Inte nog med det – han förbjöds lämna staden, samtidigt som han förvägrades tillträde till Pallazzo Vecchio, den politiska maktens centrum. Den avsatte kanslern som frodats och trivts i den politiska hetluften kände sig nu förbrukad och misslyckad, utestängd och omyndighetsförklarad. I ett annat brev citerade han en sonett av Petrarca:

Och om jag sjunger, skrattar någon gång

Gör jag det blott för att det är min enda

Väg bort från mina bittra tårars tvång.

 

Och än värre blir det. Av sina före detta kollegor inom Statsförvaltningen, flera av dem hade han stöttat och lärt upp, blir han inkallad till Pallazzo Vecchio för att där redogöra för varenda florin han förvaltat och spenderat under sin tid som kansler. Utredningen pågår under ett par månader, men till och med den slipade byråkratens dödsfiender måste sluligen erkänna att han tjänat Republiken med oklanderlig redbarhet.

Att Machiavelli låg så illa till berodde på att han med själ och hjärta hade stött den störtade Republikens gonfaloniär, d.v.s. Signorians, regeringens, överhuvud - Pier Soderini. Enligt Machiavelli en tålmodig och godhjärtad man, men därigenom också en alltför svag och obeslutsam ledare. Från att ha varit beundrad, ja älskad, blev Soderini till slut ”ensam och förskrämd”. Speciellt efter det att hans vacklan lett till att staden Prato plundrats av utsvultna spanska och schweiziska legoknektar, som på en enda dag hade massakrerat mer än fyratusen män, kvinnor och barn, för att sedan fortsätta mot Florens, som förskräckt kapitulerade inför den blodtörstiga övermakten.

Machiavelli kunde aldrig förlåta Soderini som förvandlat godhet till maktlöshet och uppgivenhet. Han hade inte varit såsom en sann statsman borde vara, både lejon och räv. Genom legoknektarnas erövring av Florens kom Medicéerna åter till makten och Machiavellis stjärna dalade – nej, den störtdök. Knappt hade han klarat sig från anklagelsen för att ha förskingrinrat Statens medel förrän ett par hätska ungdomar, som försökt organisera en sammansvärjning mot Medicéerna, greps av den nya regimen. Hos en av dem fann man en lista med namnen på presumtiva anhängare av den planerade statskuppen, bland dem fanns Niccolò Machiavelli.

”Jag är den jag är”, förklarade han, ”men har inte varit del i någon sådan sammansvärjning”. Hans motståndare gav sig inte, de nya myndigheterna beslöt att ”utsätta honom för repet” för att därigenom få fram en bekännelse. Tortura della fune, tortyr med linan, eller som det också kallades degli strappi di corda, ryck med repet, gick till så att man bakband fångens händer, hissade upp honom med rep och talja för att sedan låta honom falla handlöst mot golvet enbart för att med ett hårt ryck undvika att han träffade det. En mycket plågsam process som kunde få armlederna att ryckas loss från sina fästen.

När han efteråt hade blivit återbördad till sin cell väcktes Machiavelli följande morgon vid ljudet av sångerna från de munkar som följde de dödsdömda till deras avrättning. Han beslutade sig då för att skriva en sonett till Medicéerna för att be om nåd. Den innehöll de hårda orden:

Vad som irriterade mig mest

Var när jag somnat mot gryningen

Och väcktes av hymnens ord  - Vi ber för dig

Nu, åt helvete med det!

Vänd istället er fromhet mot mig:

Helige Fader, lös upp dessa mina kedjor!

 

Machiavellis ord uttrycker inte någon medkänsla för dem som dömts till halshuggning, endast avsikten att för Medicéerna demonstrera att han själv var samma man som före sin orättfärdiga fångenskap - stark, bestämd och oskyldig till något av de brott han anklagades för. Att Niccolò Machiavelli inte var någon överdrivet from man, men någon som ville rädda sitt liv i denna värld, den enda form av liv han var intresserad av.

Det gick inte att knäcka Machiavelli, när våren kom släpptes han den tolfte mars ut ur fängelshålan, bokstavligen ledbruten, men vid relativt gott mod begav sig direkt till sin hemby, den lilla Sant'Andrea in Percussina, två mil från Florens, där hans hustru Marietta, deras fem barn och flera nära släktingar väntade på honom. I Sant'Andrea ägde Machiavelli ett stenhus, en del olivodlingar och framförallt skogsmark. 

Machiavelli var förvånad över att han kunnat uthärda så mycket elände och ”likväl vara sig själv”.  Utan falsk blygsamhet skrev han till en vän:

... när det gäller att vända ansiktet mot Fortuna, önskar jag att ni måtte ha det nöjet vid tanken på mina plågor att jag har burit dem så frimodigt att jag är stolt över mig själv och förfaller mig vara förmer än jag kunde tro.

I brevet han skrev till sin vän Francesco Vettori, ambassadören, beklagade sig Machiavelli över sin eländiga tillvaro:

När jag nu vill gengälda Er älskvärdhet, kan jag i det här brevet bara berätta för Er hur mitt liv ter sig. Om ni skulle vilja byta Ert mot mitt, går jag gärna med på bytet.

Machiavellis brev var nämligen svar på ett brev i vilket Vettori berättat om sin tillvaro i Rom. Han tyckte inte att han fick så mycket uträttat och skrev att han kanske ”växlar tjugo ord med påven, tio med kardinal Giulio de´ Medici och sex med signor Giuliano de Medici.” Att Vettori påstod sig vara så maktlös kunde möjligen bero på att Machiavelli fikade efter ingångar till maktsfären kring påven, som var en Medici, och ville att Vettori skulle lägga ett gott ord för honom.

Farmförallt ville Machiavelli att Vettori skulle få Medicéerna intresserade av den ”lilla skrift”, som han skrivit under sin tid i Sant'Andrea in Percussina. Han kallade den för De PrincipatibusOm furstendömena, men den skulle snart bli känd i hela den då kända världen som Il PrincipeFursten. Den långt ifrån blygsamme Machiavelli var övertygad om att ifall Medicéerna fick möjlighet att läsa hans bok skulle de säkert bli intresserade av att få författaren i sin tjänst: ”Alla borde vara angelägna att dra nytta av den som inhämtat så mycket av andras erfarenheter.” Han tillägnade sin bok påven Leo X:s brorson Lorenzo Medici, som nu var Florens ledare, alltså en av de Medicéer som tidigare behandlat Machiavelli så illa, men som han nu kommit att betrakta som den som skulle kunna ge honom en möjlighet att åter få inflytande över Florens politiska liv. Men, när Francesco Vettori långt om länge lyckades överräcka Fursten till Lorenzo Medici visade sig denne vara betydligt mer intresserad av frågan om vilken av hans hundar som vore  bäst lämpad att paras med en stilig vinthund som han fått till skänks vid samma tillfälle. Machiavelli var desperat:

Jag får således stanna här bland mina löss, utan att någon människa frågar efter mina tjänster eller tror att jag duger till någonting. Men det är omöjligt för mig att fortsätta så här. Ty jag tynar bort …

Han jämför sin eländiga tillvaro med Francesco Vettoris romerska tillvaro. Vännen bor i ett stort hus inte långt från Vatikanen, med nio tjänare, en kaplan - ty Vettori var en mycket from man som ville lyssna till mässan varje dag - en sekreterare, ett stall med sju hästar och flera eleganta vagnar. Ibland bjöd han gäster på middag med tre eller fyra rätter. Han uppsökte påvens residens, inte varje dag, utan varannan och förhörde sig då om den politiska utvecklingen medan han minglade med den stora mängd lycksökare som flockades kring Leo X. Om kvällarna kopplade Vettori av i sällskap med en och annan kurtisan.

Om jag inte varit i den pittoreska byn Mezzanelli alldeles innan jag började läsa Machiavellis brev hade jag kanske som så många uttolkare betraktat hans brev till Vettori som speglingen av en hopplös tillvaro. Men då jag nu läser dem tycks det mig som om Machiavelli beskriver en på många sätt härlig tillvaro, till och med behagligare än Vettoris påfrestande lyxliv i Rom. Machiavelli befinner sig långt från Roms och Florens våld och intriger; karriärjakten i maktens korridorer, knivhuggen i ryggen, sveken och lögnerna.

Det tycks som om Machavelli blivit väl hemmastadd i sin barndomsby, i varje fall besöker han alltmer sällan Florens. Han klagar över att det fina ”gamla gänget” befinner sig i upplösning. Tommaso del Bene har blivit snål och kräver betalt av kamraterna när han bjuder in dem på middag. Girolamo del Guanto blev trist ”som en klubbad fisk” då hans hustru dog, men har nu blivit kärlekskrank och örlar oavbrutet om en mycket yngre dam som han tänker gifta sig med. Greve Orlando babblar om en ung pojke han blivit förälskad i. Donato del Corno har öppnat två butiker som han ständigt ränner mellan och tänker enbart på att tjäna pengar. Ingen vill tala om politik och kultur, umgänget har blivit trist och eländigt. Ariosto har skrivit ett strålande arbete, Den Rasande Rolandmen nämner i sitt mästerverk inte Machiavelli med ett ord, alltmedan han hänvisar till en massa andra klåpare.

Efter den bittra inledningen övergår Machiavelli till att skildra sin vardag i Sant'Andrea in Percussina. Han går upp tidigt på morgonen med en bunt fågelburar på ryggen och fångar minst två, högst sex trastar per dag. Han gillrar sina fällor och lägger sig sedan vid en porlande källa i sin egen skog, där han ägnar ett par timmar åt att läsa Dante och Petrarca, eller poesi av ”de mindre skalderna”, som Tibullus och Ovidius, lutar sig tillbaka i gröngräset och tänker på vad de skrivit: ”Jag läser om deras kärlekspassioner, minns mina egna och njuter en stund av dessa tankar.”

Jag ser framför mig ett arkadiskt landskap, med frisk grönska och klart vatten. Att ligga där i sin egen skog och tänka tillbaka på allt fint du varit med om, tycks vara en mycket angenäm sysselsättning. Detta i en tid då varken bilar eller flygplan kunde störa din ro och smutsa ner grönskan omkring dig. I skogen fanns det gott om vilt och fåglar, på den tiden var Italien i det närmaste helt täckt av skog, där det inte fanns små städer omgivna av fält, vingårdar och olivlundar. Efter vila och läsning vittjade Machiavelli sina fågelfällor och tog sedan vägen om krogen:

... talar med dem jag möter, frågar efter lokala nyheter, uppfattar allt möjligt och noterar hur olika människors smak och fantasier kan vara. Då det blir tid för middag, återvänder jag till de mina där hemma och äter den kost som den torftiga gården och den ringa arvslotten medger. 

Efter middagen händer det ofta att Machiavelli går till en av sina skogar, som han försiktigt låter avverka för att bygga upp vinterns vedförråd. I Mezzanelli hörde jag att det fortfarande är vanligt att byborna har skogar till sitt förfogande där de varje år med urskiljning och god planering avverkar ett visst antal träd vars ved de sedan under vintermånaderna använder till bränsle i sina stora eldstäder. På samma sätt avverkade Machiavelli sina skogar, behöll en del av veden för sig själv och sålde resten till vänner och bekanta i Florens. Han tillbringade ett par timmar i skogen:

För att granska det som gjorts dagen innan och för att fördriva tiden tillsammans med skogshuggarna. Dessa råkar ständigt i gräl med varandra eller med andra skogshuggare. Vad skogen beträffar har jag tusen fina historier att berätta för er.

När jag läser om skogshuggarnas arbete kommer jag att tänka på Giovanni Bellinis tavla av Sankt Peter Martyrens Död som hänger i National Gallery i London. Den visar hur Sankt Peter, en dominikansk inkvisitor och hans följeslagare blir nerstuckna av två katariska kättare. Det skedde 1252, men Bellini låter dramat utspela sig i sin samtid. I bakgrunden till den brutala mordscenen ser vi ett gäng skogsarbetare som oberörda fortsätter sitt arbete med att samla bränsle. Något som får mig att tänka på hur Machiavelli levde ett tämligen sorglöst lantliv alltmedan det Italien som omgav honom sjöd av våld, politiska intriger och en stegrande oro inför en oviss framtid. Bellini målade sin tavla enbart några år innan Machiavelli skrev sitt brev till Francesco Vettori.  

Efter att ha inspekterat skogsarbetet brukade Machiavelli återigen ta vägen förbi krogen:

Där finns värden och i allmänhet slaktaren, mjölnaren och två tegelbrännare. Med dem tillbringar jag resten av dagen på ett tarvligt sätt genom att spela cricca och trich-trach, vilket ger upphov till tusen tvister och oändliga gräl med grova tillmälen. I allmänhet gäller bråket bar en kvatrin, men det hörs ända till San Casciano hur vi gormar.

San Casciano ligger två kilometer söder om Sant'Andrea in Percussina och är kommunens huvudort. När Machiavelli skrev till Vettori om sina bekanta i byn vinnlade han sig om att poängtera att hans intellektuella nivå och adelskap skiljde honom från dem. Han kallade dem för tarvliga människor, ja till och med ”löss”:

Det är genom att blanda mig med lössen på detta sätt som jag försöker hindra hjärnan från att mögla och koppla av från det elände fru Fortuna gett mig. Jag vill se om hon nöjer sig med att förnedra mig så eller om hon ska skämmas till slut.

Men, men, jag undrar faktiskt om inte Machiavelli trots allt trivdes i sin by och med sitt ”tarvliga” umgänge. Emellanåt mildras tonen då han skriver om sina lantliga vänner och det tycks som om hans överlägsna attityd trots allt var ett spel inför Francesco Vettori. Faktum är att tiden i Sant'Andrea in Percussina inspirerade Machiavelli till att skriva sitt mästerverk Furstensin Florentinska Historia och den cyniska komedin Mandragola (trolldrycken), som blev en stor succé. I själva verket vände vistelsen i Sant'Andrea hans olycka till det bättre. Machiavelli förvandlades till en allmänt erkänd och uppskattad författare, furstarna började åter lyssna till honom och gav honom uppdrag.

I Sant'Andrea in Percussina blev Machiavelli också våldsamt förälskad i en syster till en av sina vänner. Under hela sitt äktenskapliga liv bedrog Machiavelli ofta sin självuppoffrande hustru, Marietta Cosini, som födde honom fyra söner och två döttrar, trots det faktum att han tydligen trivdes i sitt hem och kallade sin familj för sitt mest "lojala gäng". 

Machiavellis personliga korrespondens är fylld med referenser till älskarinnor och kärleksaffärer, fast han nämner enbart en gång sin hustru, i ett brev till en av sina söner:  "Berätta för henne att vad hon än hör så skall hon vara vid gott mod, eftersom jag kommer att vara hos henne innan faran kommer." Medan han bodde med sin familj i Sant'Andrea i Percussina blev Machi, som vännerna kallade honom, djupt förälskad i en av vännen Niccoló Tafani's systrar, som övergivits av sin man och bodde nära byn: 

Allt förefaller mig lätt och jag anpassar mig efter alla hennes önskemål, om de också skulle skilja sig från mina och stå i motsättning till dem. Även om jag till synes har hamnat i stora svårigheter, känner jag inom mig ett sådant välbehag, dels genom den sällsamma och ljuva anblick som hon erbjuder, dels genom att har trängt undan minnet av alla mina sorger, så att jag för inget i världen skulle vilja frigöra mig. Om jag också kunde.

Machiavelli var i all sin cynism och narcissism en njutnings- och sällskapsmänniska. Som trots att han hade lätt för att exponera sitt förakt för andra människor, likväl kunde var en vänfast, ärlig och väl organiserad person, som trivdes med att umgås med människor från olika samhällsklasser. Machavelli var en ytterst tolerant människa som lätt kunde kunde visa sin uppskattning av varje människas särart, trots att han gärna dolde sig bakom en fasad av överlägsen cynism.

Machiavelli uppskattade flexibla människor som likväl kunde stå för egna åsikter, trots kritik och motstånd. Något han kallade virtúmanlighet. Hos en ledare tog sig virtú uttryck i en energisk kämpaglöd som yttrade sig som en förmåga att ta väl avvägda beslut med folkets bästa inför ögonen, En förmåga att “åstadkomma stora ting” som gynnade såväl ledaren, som Staten, och därmed också folket.  Machiavelli ogillade exempelvis Savoranolas halsstarriga fundamentalism, men han beundrade samtidigt hans envetna, intellektuella kraft och förmågan att övertyga andra genom att själv föregå med gott exempel. Han beundrade även personer som kunde uttrycka sig klart och vackert i skrift. Ett av hans största nöjen, det som fick honom att känna sig som mest fri och lycklig, var när han kunde sätta sig ner i sin kammare för att ensam läsa och skriva:

När kvällen kommer återvänder jag hem och går in i mitt arbetsrum. Vid tröskeln tar jag först av mig vardagskläderna, som är fulla av lera och smuts, och tar på mig den kungliga hovdräkten. Anständigt klädd träder jag in i antikens hov med antikens män, där jag blir älskvärt mottagen och intar den enda kost som är min och för vilken jag föddes. Där drar jag mig inte för att konversera med dem och fråga varför de handlade som de gjorde, och av vänlighet svarar de mig. Under fyra timmar känner jag ingen leda, glömmer alla sorger, fruktar inte fattigdomen och räds inte döden. Jag går helt upp i samvaron med dem.

I all blygsamhet vill jag tro att även jag kan känna så när jag läser Machiavellis brev och minns vad jag själv läst och varit med om, inte minst vad jag upplevde i sällskap med Rose och Esmeralda i Mezzanelli, något som underlättat min konversation med Machiavelli och gjort det möjligt för mig att fråga honom varför han handlade som han gjorde. Genom seklernas stora distans tycker jag att han av vänlighet svarar mig.

När jag nu skrivit mitt blogginlägg skulle jag kanske likt Machiavelli kunna påstå att jag under fyra timmar inte känt någon leda, glömt alla sorger, undvikit tanken på fattigdomen, fruktan för döden och helt gått upp  i samvaron med en gammal cyniker som dog vid min ålder för snart femhundra år sedan.  

Machiavelli, Niccolò (2012) Fursten.Stockholm: Atlantis Förlag. Machiavelli, Niccolò (2013) Brev. Stockholm: Atlantis Förlag. Viroli, Maurizio (2012) As If God Existed: Religion and Liberty in the History of ItalyPrinceton, N.J.: Princeton University Press.  Viroli, Maurizio (2004) Niccolòs leende: Historien om Machiavelli.  Stockholm: Atlantis Förlag. Den bästa vesionen av Landinis Ecco la Primavera är i mitt tycke gjord av Early Music Consort of London under ledning av David Munrow, den kan avnjutas på:   https://www.youtube.com/watch?v=z7OqXmOiL4U 

BLOG LIST

Literature meets us somewhere between poetry and reality. While reading we are confined in ourselves, perceiving the text through the eyes and minds that life has created for us. I spend most of my time alone in our house, in the woods by the lake. For sure, I work three days a week at a school in...
Litteraturen möter oss någonstans mellan dikt och verklighet. Vi läser inneslutna i oss själva, ser genom de ögon livet skapat oss. Jag tillbringar det mesta av min tid ensam i vårt hus, i skogen vid sjön. Visserligen är jag tre dagar i veckan verksam på en skola i Landskrona, men där känner jag...
I had planned to clear the grounds around our house from twigs and fallen leaves. Accordingly, I went outside quite early in the morning. The sky was bright blue, though it soon became clouded and it did not take long before the rain poured down, preventing my outdoor activities. Back in the...
Jag hade tänkt rensa tomten från kvistar och löv. Gick upp tidigt. I gryningen sken solen och himlen var klarblå, men snart började det skya, det dröjde inte länge förrän regnet öste ner och förhindrade allt utearbete.  Flydde in i huset, gjorde en brasa och drog fram en bok ur hyllan. Det...
The weather changes from cold to relative varmth; sunshine, drizzle, floating clouds and starry nights. Yesterday, a milky white sky occasionally cracked up and turned into a dramatic spectacle when fast-gliding cloud formations allowed the sun, for a minute to two, to illuminate an autumn...
Vädret skiftar från kyla till relativ värme; solsken, duggregn och piskande skyfall. Igår sprack himlen emellanåt upp i dramatiska, snabbt framglidande molnformationer mellan vilka solen under någon minut förgyllde den höstliga prakten kring sjön. Jag öste båten och rodde ut. Kastvindar skapade...
Occasionally, I worry about my bad physical condition and increasing obesity. Do I keep on passing an age limit without really noticing it? Soon it will be difficult for me to bend down, it will be cumbersome to get up from an armchair, days will disappear without leaving much of a trace. I will...
Emellanåt oroar jag mig för dålig kondition och tilltagande fetma. Håller jag på att passera en åldersgräns, utan att märka det? Snart får jag svårt för att böja mig ner, det kommer att kosta på att stiga upp ur fåtöljen, dagarna svinner bort. Jag blir andfådd i trappor, huden skrynklas, håret...
My parents told me that I did not speak until I was more than three years old. This sounds somewhat strange to me, though considering that their children's development is close to heart of most parents, they were probably right. After opening my mouth for the first time to express comprehensible...
Mina föräldrar har berättat att jag inte talade förrän jag var mer än tre år. För mig låter det underligt, men med tanke på att deras barns utveckling står i centrum för de flesta goda föräldrar, så hade de säkert rätt. Märkligt är det dock, eftersom jag efter att ha öppnat munnen för att formulera...
Items: 1 - 10 of 187
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com