EN OTÄCK TID: Kvinnoförakt, massförintelse, vetenskap och vänskap

Jag har en känsla av att en viss kunskap om partikelfysik är väsentlig i vår jakt efter struktur, det vill säga hur allt fungerar, kanske till och hur saker och ting förhåller sig till varandra. Kanske är en sådan strävan inbyggd i vår genetiska kod? Att inte begriper någonting av vad det verkligen rör sig om är kanske inte så illa som jag inbillar mig. En av de främsta av alla kärnfysiker, dansken Niels Bohr, Le Grand Danois, deklarerade 1952:

De som inte blir chockade då de första gången konfronteras med kvantteori kan omöjligen ha förstått vad det rör sig om.

Jag är inte kärnfysiker och kommer aldrig att bli en sådan. Själva ämnesområdet är dessutom ett rörligt mål i ständig förändring. Visst skulle det vara trevligt om jag hade förmågan att fatta högre matematik, eller kunde spela ett instrument. Men, min oförmåga hindrar mig inte att spekulera kring hur universum kan vara uppbyggt och fungera, liksom jag uppskattar musik, utan att kunna spela eller förstå musikens grunder.

Jag har fascinerats av Lise Meitner inte enbart genom hennes banbrytande verksamhet eller problematiska levnadsöde, den ständiga kampen mot kvinnoförakt och antisemitism, utan också genom att på de fotografier jag sett har funnit henne vara ovanligt vacker. En späd, eterisk skönhet som tycks skvallra om känslighet, intelligens och en viss distans.

Lise Meitner påminner mig om ett vykort med ett porträtt målat av Gustav Klimt, som jag som ung hade stående på mitt skrivbord. Den nittonåriga Gertha Felsöványi, en annan wiensk, uppenbarligen spröd och besjälad dam. Då Klimt 1902 målade hennes porträtt hette hon Gertha Löw, dotter till en förmögen ägare till ett välrenommerat sanatorium, där bland andra Gustav Mahler vårdades och dog. Efter faderns död 1907 tog Gertha över skötseln av sanatoriet, som även fungerade som hotell och samlingspunkt för Wiens intellektuella elit.

1938 tvingades Gertha Felsöványi, liksom Lise Meitner en judinna som konverterat till protestantismen, lämna sitt sanatorium och då hon året efter flydde till USA hamnade hennes porträtt hos en oäkta son till Gustav Klimt - Gustav Ucicky, som sedermera blev nationalsocialist och en av Hitlerepokens mest framgångsrika filmregissörer. Med tanke på vad som hände 1938 var det inte märkvärdigt att Gertha Felsöványi valde att lämna Wien. Den tolfte mars det året annekterade Tyskland utan våldsamheter Österrike, något som skedde under stor entusiasm hos merparten av landets befolkning.

Vid mitten av 1970-talet träffade jag i New York pianisten Walter Hautzig, gift med författarinnan Esther Hautzig. Walter berättade då för mig att han var född i Wien men aldrig mer skulle sätta sin fot där. Då jag frågade varför förklarade Walter hur han som ung besökt universitet och då sett hur judiska studenter blev brutalt misshandlade. Enligt statuterna var det förbjudet att acceptera fler än 10 procent judiska studenter, något som gjorde att de, då den antisemitiska agitationen under 1930-talet blev allt värre, hamnade i ett hopplöst underläge. Wiens universitet var ”fritt” bland annat i den meningen att polis och militär inte fick vistas inom universitetsområdet. De judiska studenterna kunde alltså bli trakasserade utan att myndigheterna ingrep. Ett nöje bland antisemitiska studenter var att knuffa ner sina judiska studiekamrater för trapporna. Då offren blodiga och upprörda kom ut från universitetsområdet greps de av polisen, som från nazistiska huliganstudenter fick höra att det var de som provocerats av judarna och inte tvärtom. Under den s.k. Kristallnatten som i Wien egentligen pågick under en hel dag, den 10:e november 1938, hade Walter fått uppleva hur judar skoningslöst slogs blodiga inför jublande åskådarmassor. Han var då sexton år och bestämde sig omgående att han till varje pris måste lämna staden.

Walter var en skicklig pianist och då Wien en kort tid efter de fruktansvärda händelserna besöktes av Emil Hauser från musikkonservatoriet i Jerusalem, i avsikt att ta med sig en lovande, ung pianist till Palestina, sökte Walter upp honom på hans hotell. Då Emil Hauser efter flera timmar dök upp förklarade han att han inte hade tid att lyssna på den unge pianisten, men den desperate Walter insisterade på att få spela och tvingade sig in i Hausers taxi. Mot förmodan lyckades Walter övertala den berömde musikern att låta honom spela i den salong han var på väg till.

Då de kommit fram togs de mot av ett sällskap förnäma gäster. Hauser visade mot en flygel och muttrade korthugget: Spiel! Spela. Walter Hautzig gav sitt allt och då Hauser hört honom spela Beethovens Waldsteinsonat utropade han: ”Kosta vad det vill, men jag skall se till att du kommer med mig till Jerusalem!”

Walter stannade ett och ett halvt år i Palestina. De flesta av hans släktingar mötte döden i Buchenwald, men hans föräldrar lyckades fly till Schweiz och därefter till New York, där de återförenades med sin son. Då Walter efter krigets slut inbjudits till Oslo för att spela för överlevande från koncentrationslägren träffade han på återresan på Svenska Amerikalinjens S/S Drottningholm Esther Hautzig, född i Vilna, men som hade tillbringat sin ungdom deporterad till Sibirien. Tre år senare gifte de sig. Hur jag kom att bli bekant med Esther har jag berättat i en av mina böcker.

Under Die Novemberpogrome, som Kristallnatten kallas för i Wien, antagligen för att den till största delen ägde rum på dagen, brändes eller sprängdes fler än 90 synagogor. Brandmän var ofta på plats, men deras insatser begränsade sig till att se till att kringliggande bebyggelse inte antändes. Ett nittiotal judar misshandlades svårt, medan 27 dödades och 6 547 arresterades. Tusentals judar vräktes från sina hem och 4 000 butiker plundrades. Då detta skedde befann sig Lise Meitner vid Kaiser Wilhelm-institutet för Kemi i Berlin, där hon sedan 1917 som professor förestod en egen avdelning för fysik.

Lise Meitner hade hamnat i Berlin efter att den världsberömda Marie Curie hade avslagit hennes ansökan om att få arbeta vid hennes forskningslaboratorium i Paris, en av det fåtal platser som vid den tiden accepterade kvinnliga forskare. I Berlin hade den unga, blyga, men geniala Lise Meitner haft turen att få Max Planck, upptäckare av kvantmekaniken, som gynnare och vän. Meitner imponerade på sin omgivning och en ung forskare, Otto Hahn, ville tillsammans med henne fördjupa sig i experiment kring radioaktiv strålning. Institutets chef, nobelpristagaren Emil Fisher, ville dock inte ha några kvinnor i laboratorierna: ”Deras frisyrer utgör en fara i laboratoriearbetet”. Genom Plancks påtryckningar gav Fisher dock motvilligt tillstånd för Meitner och Hahn att hålla till i Institutets fastighetsskötarverkstad, som de genom att arbeta med främst egenhändigt tillverkad utrustning lyckades förvandla till ett av världens absoluta center för kärnforskning. Att Lise Meitner efter några år förordnades som professor i experimentell fysik var tämligen unikt i ett Europa där kvinnor på de flesta platser inte ens hade tillträde till universitetsutbildning och än mindre kunde bli professorer. Nedan ser vi längst ner till höger Lise Meitner vid ett möte för kärnfysiker i Köpenhamn.

År 1873 hade de svenska universiteten öppnats för båda könen, men kvinnor var fortfarande avstängda från akademiska lärartjänster. När Elsa Eschelsson 1911sökte tjänsten som professor i civilrätt vid Uppsala Universitet stoppades hon av den manliga universitetsledningen. I ett niosidigt utlåtandet konstaterades bland annat:

Man torde icke hava exempel i vårt land på en kvinna som utfört vetenskapligt arbete, vittnande om någon egentlig originalitet och vars anställning vid universitet såsom professor skulle hava inneburit något synnerligt intresse för detsamma. Erfarenheterna – här och i utlandet – tyder på att de kvinnliga studerande i genomsnitt äro underlägsna de manliga […] Kvinnan synes i normala fall sakna den vetenskapliga fantasi och de forskningsbegär som krävs av den sanne vetenskapsmannen.

Det hårdnackade motståndet mot Eschelssons professur kan förmodligen förklaras genom att hon grundat Akademiskt Bildade Kvinnors Förening och att flera manliga akademiker oroade sig inför hotet från kvinnliga konkurrenter till eftertraktade akademiska positioner, som det fortfarande inom varje universitet är en strid på kniven om. Minns förklaringen en professor en gång gav mig då jag som studentrepresentant frågat varför institutionsledningen påstod att en av våra kvinnliga föreläsare var en usel pedagog, när hon i själva verket var vår bästa lärare:

- Käre Lundius, ni är ny inom universitetsvärlden och jag förstår varför ni är konfunderad. X är som ni så riktigt påpekat ännu inte disputerad, men han klarar mycket sådant som vi äldre professorer varken har tid eller lust att befatta oss med. Er så omhuldade Doktor Y är visserligen betydligt kunnigare och en bättre pedagog än X, men eftersom vi har mer nytta av honom är vi dessvärre tvungna att framhålla honom på hennes bekostnad. Då det gäller tjänstetillsättningar kan man inte ta några som helst mänskliga hänsyn.

 Allt tyder på att på att Elsa Eschelsson tog livet av sig natten efter avslaget. Det var först 1923 som kvinnor fick den formella rätten att inneha lärartjänst vid svenska universitet. 1938 blev Nanna Schwarz den första kvinnan som tillträdde en professur vid ett statligt lärosäte i Sverige (invärtesmedicin vid Karolinska Institutet). Redan 1889 hade dock Sonja Kovalevsky fått en professur vid Stockholms Högskola, som vid den tiden dock inte var en statlig läroanstalt och därmed inte räknades som universitet. Kovalevsky blev världens första kvinnliga matematikprofessor.  Första kvinnliga professorn vid Uppsala Universitet blev geografen Gerd Enequist, som erhöll sin professur 1949. I Lund dröjde det till 1965 innan historikern Birgitta Odén blev den första professorn vid den stadens universitet.

Knut Ångström, som var professor i fysik i Uppsala, erbjöd 1908 Eva von Bahr en docentur i fysik. Hon hade skrivit en epokgörande licentiatavhandling om gasers absorption av infraröda strålar, något som fått betydelse för förståelsen av atmosfärens inverkan på jordens uppvärmning. Under villkor att hon fick tillstånd att undervisa tackade Eva von Bahr ja till erbjudandet. Eva var medlem i Akademiskt Bildade Kvinnors Förening och Ångströms förslag kom kort efter Elsa Eschelssons död. Professor Ångström gick med på att låta Eva undervisa, men efter hans död två år senare förbjöd Ångströms efterträdare Eva att instruera manliga elever. Ett år senare lämnade hon Uppsala och tog sig till Tyskland där hon i Berlin träffade Lise Meitner.

De två kvinnorna blev omedelbart goda vänner. Ja, mer än så – de delade sina vetenskapliga intressen och hade liknande erfarenheter som ensamma, geniala fysiker i en idel manlig forskarvärld. De var nästan jämnåriga, tidigt faderlösa, från en välbärgad bakgrund med en stor syskonskara, men ensamstående. Eva hade på grund av sitt kön nekats tjänst i Uppsala, medan Lise under fem år som ensam kvinna, men internationellt respekterad fysiker, hade arbetat gratis på sin institution. Ännu ett exempel på könsbaserad diskriminering. Mötet blev omtumlande för båda kvinnorna. De talade oavbrutet om sin passion för fysiken, sin utsatthet och ensamhet som kvinnor och de fann att de hade samma glödande intresse för musik och kultur. Eva skrev till sin mor att hennes umgänge med Lise Meitner hade fått henne att tacka nej till alla erbjudanden om forskning på annat håll än i Berlin: ”Hon är så söt och alldeles ovanligt begåfvad”. Max Planck var beredd att göra ett undantag för fröken von Bahr och erbjöd även henne en tjänst vid Kaiser Wilhelm-institutet för Kemi.

Hösten 1912 reste dock Eva von Bahr tillbaka till Uppsala för att åter undervisa i Uppsala. Det förvånande erbjudandet berodde på att tillströmningen av elever blivit större än väntat och att Eva fått en gynnare i den fördomsfrie och kunnige Wilhelm Oseen från Lund som nyligen utnämnts till professor i mekanik och matematisk fysik i Uppsala. Professor Oseen kom att bli en vän för livet för både Eva von Bahr och Lise Meitner. Efter nyåret 1913 var Eva von Bahr dock tillbaka i Berlin och flyttade då ihop med Lise Meitner.

Om von Bahrs och Meitners livslånga vänskap berättar Hedvig Hedqvist i sin fascinerande och välskrivna Kärlek och kärnfysik. Eva von Bahr var yngre syster till Hedvig Hedquists mormor och som barn kände författaren både Eva och hennes väninna Lise Meitner. Efter sin mors död 1988 fann Hedvig Hedquist bland hennes efterlämnade papper ett oöppnat paket från Eva von Bahr, det visade sig innehålla ett hundratal brev som Lise Meitner skrivit till sin svenska väninna. Dessa brev utgör tillsammans med den omfattande samling brev och dokument Hedvig Hedqvist funnit bland Lise Meitners efterlämnade papper i Churchill Archive Centre i Cambridge stommen i den spännande levnadsbeskrivning som ges i Kärlek och kärnfysik. Ovanligt välskrivna och öppna brev som återger en av västvärldens mest inflytelserika forskares strävsamma, men ofta ensamma och olyckliga liv. En tillvaro som säkert skulle ha varit betydligt mer sorgfri om Lise Meitner inte varit kvinna och judinna. Likväl utstrålar breven stor tacksamhet för vänners stöd och entusiasm över brevskrivarens upptäckter och vetenskapliga triumfer.

Renässansens humanism har framställts som en omvälvande tid då mänskligt tänkande skakades i grunden. Intellektuella eliter förmögna handelsstäder kritiserade underkastelse under dominerande maktanspråk. De läste på grekiska och latin antika författare och tyckte sig hos dem finna en skarpsynt illusionslöshet. En tidigare ideologi som de ansåg ha dominerats av ödmjukhet, introspektion och passivitet kallade de nu för ”medeltid”, en tid av intellektuellt mörker mellan en briljant Antik och en ”Ny Tid”.

Renässansens lärda män ansåg att skarpsynta män i Grekland och Rom hade förlitat sig på den enskilda människans förmåga att bedöma världen utifrån sina sinnesintryck. De ville nu tolka världen utifrån samma systematiska metoder, baserade på observation, experiment och argumentation. En omvälvande tid som dessvärre följdes av masslakt på oliktänkande under brutala religionskrig som nådde sin kulmen i det Trettioåriga kriget som bland annat dödade mellan 20 och 40 procent av Tysklands befolkning, beroende på vilket område som drabbades. Preussen förlorade exempelvis två tredjedelar av sin befolkning. Den följande freden i Westfalen 1648 omskapade fullständigt Europas karta. 

Det kan med fog påstås att tiden mellan 1800-talets senare del och början av 1900-talet i mångt och mycket kan liknas vid Renässansens lärdomsexplosion. Konst, filosofi och vetenskap genomgick en förbluffande och spännande förvandling. Tänker på de jordbävningar som nu skakat Italien. Dyningar känns här i Rom, men epicentret har i allmänhet legat vid staden Norcia, några mil härifrån. Renässansens hade sitt epicentrum i norra Italien, men dess effekter kändes i hela Europa, ja de spred sig genom upptäckten av Amerika och ökade kontakter med Afrika och Asien, på gott och ont, över hela världen.

Man har hävdat att sekelskiftets vetenskapliga revolution hade sitt epicentrum i Tyskland, närmare bestämt i Berlin, i synnerhet vid Kaiser Wilhelm-institutet för Kemi där en kritisk massa av geniala forskare samlades. Liksom Renässansen ledde flera upptäckter och insikter till fruktansvärd masslakt. En del av fröna till Europas katastrofala inbördeskrig 1914 – 1918 och 1939 – 1945, som spred sig över världen och fick sin fruktansvärda ändpunkt i atombomberna över Hiroshima och Nagasaki stod att finna i Kaiser Wilhelm-institutet för Kemi.

För att ge en bild av Tysklands stora betydelse för modern vetenskap kan det räcka med att nämna några nobelpristagare mellan 1901 och 1921 – Wilhelm Röntgen för upptäckten av röntgenstrålning, Emil von Behring för serumterapin, Adolf von Beyer för upptäckter inom organisk kemi och sina bidrag till kemisk teoribildning, Wihelm Ostwald för hans arbete med katalys, kemisk jämvikt och reaktionsgrader, Philipp Lenard för katodisk strålning, Max von Laue för diffraktion av röntgenstrålning, Max Planck för upptäckten av kvantmekanik, Fritz Haber för syntetisering av ammoniak från kväve och vätgas, Walther Nernst för sitt arbete med termodynamik och så, givetvis, Albert Einstein.

Tysk forskning var till största delen inriktad på mekanik, matematik och empirism och tycktes därigenom ha lämnat bakom sig den sekellånga kopplingen mellan filosofi/religion och naturvetenskap. Naturvetenskapen kopplades intimt samman med statsstödd industriell produktion av färgämnen, läkemedel (till exempel aspirin och salvarsan), fotografisk film, sprängämnen, konstgödsel och inte minst en alltmer avancerad produktion av stål, järn och en blomstrande, ytterst sofistikerad vapentillverkning. Väldiga industrianläggningar byggdes av Krupp och det gigantiska kartellet IG Farben (Bayer, BASF, Agfa, Hoechst, Casella och Kalle).  Nedan syns IG Farbens styrelse 1926 och dess anläggning för syntetiskt gummi i Auschwitz III (Monowitz-Buna) 1943 - 1945.

När det drog ihop sig till konflikt mellan de europeiska stormakterna blev den tyska forskningsinriktningen alltmer kopplad till krigsförberedelser. Entusiasmen för Tysklands förbluffande forskningresultat färgades av chauvinism och en känsla av ett växande hot från omvärlden. Till och med en övertygad pacifist som Lise Meitner smittades av känslan av att Tyskland hotades av avundsjuka stormakter, något som solkade den djupa vänskapen, ja kärleken, mellan Lise och Eva von Braun. Vänskapen bestod dock och efterhand begrep Lise Meitner att det varit ett misstag att gå i den patriotiska fällan. Redan vid krigets utbrott hade hon bestämt vägrat att skriva under det manifest, Die Kulturwelt! Ein Aufruf! Kulturvärlden! En appell! som skrevs under av nittiotre av Tysklands främsta vetenskapsmän, bland dem nobelpristagare som Wilhelm Röntgen, Emil Fischer, Paul Ehrlich, Richard Willstätter, Wilhelm Ostwald, Walther Nernst och Fritz Haber:

Vi är stödjer inte tysk militarism [men] tysk civilisation hade för länge sedan gått under om det inte varit för att den tyska armén och folket är en helhet.

Det var helt i enighet med tidsandan. Thomas Mann såg kriget som en möjlighet att höja sig över egna begränsningar och rensa sin själ från all den materialism och intellektuella ohyra som hade frodats inom ”denna förskräckliga, fredliga värld”. Poeten Rainer Maria Rilke hyllade kriget som ”Guds uppståndelse. Massornas Gud!” Den populäre poeten Stefan George skrev:

 

Tiotusentals måste falla i denna heliga galenskap

Tiotusental gå under i denna heliga pest

Tiotusental – i Det Heliga Kriget.

 

 

Sociologen Max Weber var begeistrad: ”Oavsett utgången är detta krig stort och underbart.” För den judiske mystikern Martin Buber var kriget en helig vår, en underbar rening genom våld. Men, allt detta hade enbart nyhetens behag och för många förvandlades entusiasmen till skam och bitter besvikelse.

Den excentriske, ytterst bildade, judiske miljonärssonen Walther Ratenhau, vars far som innehavare av Edisons tyska patent dominerade den tyska elindustrin, hade till en början varit emot kriget, men av patriotiska skäl varnade han omedelbart efter krigsutbrottet den tyska regeringen för dess bristfälliga, ekonomiska planering. Rathenhau utsågs till general och fick kontrollen över ett nytt departement som lydde under krigsministeriet och fick till uppgift att reorganisera hela den tyska ekonomin. Rathenau lyckades över förväntan. Om inte Rathenau lyckats mobilisera en mäktig, ytterst kompetent grupp med vetenskapsmän, ekonomer och administratörer hade Tyskland förlorat kriget efter enbart några månader. En av Ratenhaus åtgärder var att stödja och engagera forskarna vid Kaiser Wilhelm-institutet.

Fritz Haber, som fick nobelpriset i kemi 1918, var en av institutets mest framstående forskare. En preussisk, superpatriot. Med sin pincené, raka hållning, mensurärr, eviga cigarr och vana att uppträda i uniform kallades han av kollegorna för das Geheimrat, Rådsherren. Trots sitt militäriska yttre, strikta lutheranism och gränslösa patriotism förnekade Haber inte sin judiska bakgrund, sitt intresse för musik och poesi och han var dessutom en uppskattad sällskapsmänniska. En arbetsnarkoman av stora mått, med gedigna kunskaper inom såväl humaniora som naturvetenskap, hade Haber bland annat lyckats framställa ammoniak i industriell skala genom syntes av väte och luftens kväve. Hans upptäckt blev avgörande för framställningen av konstgödsel och sprängämnen. Tidigare hade tillverkningen av handelsgödsel och salpeter för sprängämnen varit helt beroende av importen av chilensk guano, fågelspillning, men kriget satte stopp för den handeln och Ratheanu byggde därför på kort tid upp den inhemska produktionen av sprängämnen, som redan 1916 uppgick till 300 miljoner ton, samtidigt producerades stora mängder handelsgödsel, något som ledde till en kraftig ökning av den tyska livsmedelsproduktionen. 

Fritz Haber upprördes av att Tysklands arméer kört fast i Flandern gyttja. Förlusterna och de skrämmande krigsskadorna bland unga, tyska soldater spred förtvivlan bland den tyska hemmaopinionen. Haber ansåg att enbart giftgas skulle kunna vända kriget till tyskarnas fördel, dessutom var enligt honom gasdöden betydligt skonsammare än andra dödsbringande metoder. En uniformerad enhet med vetenskapsmän från Kaiser Wilhelm-institutet, bland dem Lise Meitners vän och kollega Otto Hahn, började under Habers ledning forska fram, framställa och använda gas längs både väst- och östfronten.

Klockan fem på morgonen den 22:e april 1915 hade Habers Trettiosjätte Pionjärkompani längs en tysk frontlinje vid Ypres i Flandern ställt upp 5 370 cylindrar med klorgas i flytande form. När vindriktningen befanns vara gynnsam släpptes gasen ut och ett sex kilometer långt och niohundra meter djupt gult gasmoln drev in över de franska positionerna och överraskade de algeriska trupper som befann sig där. De kvävdes till döds i skyttegravarna eller flydde skräckslagna. Iförda primitiva gasmasker avancerade de tyska trupperna enbart ett tjugotal meter, men fann redan då mängder med döda algerier, med gult slem rinnande ur mun och näsa. När gasmolnet lättat upptäckte de att alla skyttegravar framför dem hade övergivits eller fyllts med lik.

En vecka senare återvände Haber till Berlin och blev där ordentligt firad för sin insats. Tio dagar eftergasattacken vid Ypres hade Fritz Haber ett våldsamt argument med sin hustru, docenten i kemi Clara Immerwahr, förtvivlad efter grälet och nyheterna om massdöden hennes make orsakat, rusade hon ut i trädgården och sköt sig i bröstet med makens tjänstepistol. Dagen efter hustruns självmord for Haber till östfronten för att sprida sin gas även där.

Lise Meitner vägrade liksom sin gode vän Albert Einstein att befatta sig med någon form av forskning som hon ansåg stödde krigsinsatserna. Den egensinnige, humoristiske, mycket modige och anarkistiske Einstein hade tillsammans med ett fåtal kollegor skrivit ett motmanifest som svar på de andra forskarnas stöd för Tysklands krigsförklaring. Einstein var både gränslöst beundrad och omåttligt avskydd. Folkhopar stod ofta utanför hans arbetsplats eller bostad och skrek att ”den smutsige juden förtjänade att få halsen avskuren”.  När en Arbetskommitté för Tyska Naturfilosofer hyrde Belins konserthus för en serie föreläsningar mot ”Einsteinbluffen” satt Einstein i en loge och skrattade högljutt eller applåderade åt de absurda angreppen. 

Men, samtidigt plågades han givetvis av alla angrepp och trots det starka stödet från flertalet av sina kollegor kände han sig inte säker i Tyskland. En av hans trogna vänner var märkligt nog Fritz Haber, som hade medlat för och hjälpt Einstein under hans äktenskapliga kris med sin första hustru. Einstein både roades och upprördes av Habers överdrivna chauvinism, men lyckades i vänskapens namn överse med den.

Lise Meitner var betydlig mer patriotisk än Einstein fast även hon led av krigets skoningslöshet. Hon undvek Haber och andra krigsivrare, men då den stillsamme och känslige Hahn berättade för henne om gaskrigets vedervärdigheter och frågade henne om han inte borde avsäga sig sitt deltagande skrev hon:

Jag kan mycket väl förstå dina betänkligheter, likväl är du mer än väl ursäktad för att vara en ”opportunist”. Först och främst blev du inte tillfrågad, utan beordrad och dessutom – om du hade vägrat hade någon annan ställt upp. Framförallt, alla medel som står oss till buds för att förkorta detta fruktansvärda krig är berättigade.

Eva von Bahr, som efter ett par år lämnat Tyskland för att vårda sin sjuka mor, dröjde sig kvar i Sverige, trots Lise Meitners enträgna böner om att hon skulle komma tillbaka. Lise ville givetvis vara tillsammans med Eva, men var också orolig för att väninnan skulle förlora sitt stora engagemang för fysikens utveckling. Lise behövde en kvinnlig syskonsjäl med vilken hon kunde dela allt, inte minst sitt stora intresse för kärnfysik. Ett problem i deras gemenskap var dock att Eva inte kunde dela Lises identifikation med Tyskland, samtidigt som Lise inte förstod Evas ökade intresse för religion, speciellt katolicismen, vilken hon sedermera konverterade till. Samtidigt som Lise ville att Eva skulle komma till Berlin, ville Eva att Lise skulle komma till Sverige, men hon förstod också vad det var som höll Lise kvar i Berlin. Lise Meitner skulle inte alls få samma stöd och förståelse från forskarkollegor i Sverige, med deras brist på kunskap om partikelfysik, samt deras kyla och njugghet gentemot kvinnliga kollegor. I Berlin fanns förstående och geniala vänner. kollegor som Planck, Einstein och Hahn, samt många andra öppna och upplysta män och kvinnor, men där fanns också den framsmygande antisemitismen.

De antisemitiska och inflytelserika nobelpristagarna Philipp Lenard och Johannes Stark spred sitt giftiga förtal inom Institutet, emotsagda av antinazister som Max von Laue, Otto Hahn och inte minst Max Planck. Den senare tvingades gå en svår balansgång för att skydda sina judiska medarbetare. Forskare som samarbetade med eller försvarade judar kallades föraktfullt för ”vita judar”. Det har berättats hur svårt Planck hade för att ge hitlerhälsningen eller utropa Heil Hitler, men han tvingade sig till det. Plancks åsikter var välkända och en av hans söner avrättades sedermera som delaktig i sammansvärjningen mot Hitler, hans yngre bror hade dödats på östfronten. Einstein, som tvingades lämna Tyskland 1932, ondgjorde sig över att tyskarna i allmänhet var ett otrevligt folk, men tillade att Planck var till sextio procent anständig och von Laue till hundra procent.

Till sin stora förvåning drabbades också Fritz Haber av antisemitismen, trots de stora tjänster han gjort sitt älskade fosterland. Habers giftgas hade visat sig inte vara så avgörande för kriget som han först trott. Han fortsatte utveckla allt effektivare dödsgaser och även den så kallade pesticiden Zyklon B, vätecyanid som framgångsrikt användes för att skydda Tysklands spannmålslager mot skadedjur och senare för att ta livet av oskyldiga människor, bland annat i Auschwitz.

Tysklands fiender hade efterhand konstruerat allt effektivare gasmasker och snart använde även de giftgas, till och med i större utsträckning än tyskarna. Även om hundratusentals människor har dött genom Habers giftgaser, har även miljoner räddats från svält och haft nytta av hans handelsgödsel. Någon har räknat ut att det faktum att jordens befolkning år 2000 nådde 6 biljoner, istället för de tidigare beräknade 3.6 biljonerna, till stor del berodde på en häpnadsväckande ökning livsmedelsproduktionen, främst beroende på användandet konstgödning och pesticider utvecklade av Haber.

Den 7 april 1933, två månader efter Hitlers makttillträde, infördes Lagen om ämbetsmannakårens återupprättande, som innebar att alla ”icke-arier” i offentlig tjänst avskedades. Till en början undantogs krigsveteraner som tjänat vid fronten, men då Hindenburg dog den 2.e augusti 1934 togs den paragrafen bort. Då Fritz Haber anlände till sitt arbete på Kaiser Wilhelm-institutet avvisades han av vaktmästaren med orden: ”Juden Haber är inte välkommen här”.  

Då Haber insett att man börjat motarbeta honom hade han närmat sig Otto Hahn och Lise Meitner, som dock var bittra mot honom för hans tidigare patriotism och gasexperimenterande. Max Planck gjorde ett förtvivlat försök att rädda sin vän och kollega. Han sökte audiens hos Hitler för att får garantier för att judiska forskare skulle skonas från antisemitiska åtgärder. Planck beskrev senare det märkliga mötet. Hitler hade visat sig vara fullständigt rabiat i sitt judehat. I ett försök att till synes delvis hålla med om führerns galna åsikter försökte Planck lirka med honom:

“Det finns olika sorters judar, några kan vara mycket värdefulla för mänskligheten, andra värdelösa, bland de tidigare finns traditionella familjer med exemplarisk germansk kultur och sådana som inom det området har gjort stora insatser.” Hitler svarade: ”Det stämmer inte. En jude är en jude; alla judar klamrar sig fast vid varandra som blodiglar. Varhelst det finns en jude samlar sig andra judar, av varje upptänklig sort.”

Planck invände att det vore en form av självstympning om ”värdefulla” judar emigrerade från Tyskland och att det enbart skulle gynna fosterlandets fiender. Hitler började då svamla osammanhängande, fortare och fortare. Han slog sig på knäet med en ljudlig smäll och skrek omotiverat: ”Folk anklagar mig ibland för att lida av svaga nerver. Det är förtal. Jag har nerver av stål.”  Planck antog att führern fått någon form av sinnesförvirrat anfall och smög sig diskret ut ur rummet.

Lise Meitner var visserligen judinna, men till en början skyddade hennes österrikiska medborgarskap hennes från avskedande. Varför stannade hon kvar? Såg och upplevde hon inte antisemitismen och förtrycket omkring sig? Säkerligen, men vart skulle hon bege sig? En ensamstående judisk fysiker, som dessutom var kvinna, var inte välkommen överallt och universitetsinstitutionerna i England, Frankrike och USA hade redan fyllt med geniala, manliga flyktingar. Breven från hennes kära väninna Eva i Sverige hade blivit alltmer tunnsådda, hon hade gift sig och lämnat kärnforskningen bakom sig, numera arbetade Eva von Bahr Bergius på en folkhögskola och stödde sin neurotiske make. Visserligen var Lise Meitner välkommen till sin vän och fadersgestalt Niels Bohr i Köpenhamn, men även det var en osäker plats för en judinna. I Berlin hade hon sitt laboratorium och stöd av män som Planck, von Laue och Hahn. Hennes och Hahns forskning kring alfapartiklars verkan på beryllium, litium bor var spännande, framgångsrik och internationellt uppmärksammad. Lise Meitner isolerade sig från den alltmer hotande omgivningen och grävde ner sig i sitt arbete.

När nazisterna 1938 anslöt Österrike till sitt imperium blev Lise Meitners situation ohållbar, hon måste fly. Med vännernas hjälp tog hon sig illegalt till Holland och därifrån till Eva von Bahr Bergius i Sverige. Niels Bohr hade utverkat ett löfte från Manne Siegbahn att han skulle ta emot den världsberömda forskaren vid sitt nyöppnade forskningsinstitut för fysik i Stockholm. Men, hon togs inte emot med öppna armar. Siegbahn betraktade antagligen den skarpsinniga kvinnan som en farlig medtävlare, som dessutom hotade att ta eftertraktade fonder i anspråk. Hon fick sig anvisad en plats vid ett skrivbord, utan assistent och nödvändig laboratorieutrustning. Siegbahn intresserade sig varken för hennes lön eller välfärd.

Professorerna Oseen och Bohr, som var väl medvetna om Lises genialitet, försökte förgäves påverka den njugge Siegbahn och dessutom utverka stöd från Nobelkommittén för att garantera Meitner en vettig lön och det stöd hon behövde för sin forskning. Dessvärre gick det mycket trögt, trots att Lise kort efter sin ankomst till Sverige gjorde en upptäckt som för all framtid skulle förändra hela världen.

Kollegerna i Berlin höll kontakt med Lise Meitner. I all hemlighet och ofta i kod berättade de om sin forskning och sina framsteg. Efter fem månader i Sverige firade hon med sin systerson Otto Frisch, även han fysiker och verksam vid Bohrs institut i Köpenhamn, jul hos Eva von Bahr och hennes make i Kungälv. Lise hade fått ett brev från Otto Hahn där han upphetsat berättat att då han bestrålat uran med neutroner hade ett annat grundämne – barium, bildats. Hur kom det sig? Hahn sökte förgäves efter ett svar, han kunde inte klara sig utan sin parhäst Lise Meitner.

Då Lise under julaftons morgon pulsade fram genom snön bredvid sin skidåkande systerson, kom hon på lösningen. Då den bombarderades med neutroner hade uranatomen, den tyngsta i det periodiska systemet, tagit till sig en neutron, som när en vattendroppe tar till sig mer vatten, och blivit så tung att den delar sig. Starkt sammanhållna krafter i uranets kärna hade ruckats och kommit ur balans. Atomkärnan, som dittills hade ansetts vara odelbar, delade sig!

Lise och hennes systerson satte sig på en kullfallen trädstam. De kunde samtliga formler utantill och började på en papperslapp göra beräkningar, som av allt att döma bevisade att atomen verkligen hade delats. Ursprunget till kärnkraften! Tillbaka i hotellet fortsatte de sina beräkningar, allt stämde. De hade funnit ursprunget till kränkraften! De ringde till Köpenhamn för att meddela Niels Bohr sin upptäckt, men han befann sig ute på Atlanten på väg till USA och nåddes inte omgående av den omskakande nyheten.

Då Bohr slutligen kom i hamn spred sig Meitners upptäckt som en löpeld inom forskarvärlden. Dessvärre hade Hahn och hans kollega Strassmann hunnit före med att publicera sina ofullständiga iakttagelser. För de oinvigda kom därför Hahn att framstå som den ursprunglige upptäckaren av atomklyvningen. Eftersom Meitner var judinna och därmed förbjuden att samarbeta med Hahn, kunde han i sin artikel inte nämna hennes namn. När Meitner och Frisch publicerade sin upptäckt utanför Tyskland och lyckades bevisa dess giltighet var det först några veckor efter det att Hahns insats hade kablats ut över världen.

Insåg Lise Meitner att hon funnit principen för utvecklandet av ett ohyggligt massförstörelsevapen? Antagligen, men det är inte helt säkert att hon klart insåg den möjligheten, i varje fall inte att den kunde förverkligas så pass snabbt. Vad som intresserat henne var lösningen på ett vetenskapligt problem som hon och Otto Hahn hade brottats med i åratal. Då den framstående fysikern Leó Szilárd den 16:e juli 1938 sökte upp Einstein i hans fritidshus på Long Island utanför New York och berättade att Meitners upptäckt var förutsättningen för framställandet av en atombomb utbrast Einstein: ”Det här har jag aldrig reflekterat över.”

Den ungerskfödde juden Leó Szilárd hade som tysk medborgare tvingats i exil 1933, samma år som han tillsammans med Enrico Fermi tagit ut patent på kärnreaktorn. Szilárd hade tidigt insett principen för och faran med atomklyvning, men inte funnit ut vilket grundämne som kunde användas. Då han nåddes av nyheten om Meitners och Hahns upptäckt blev han skräckslagen, kontaktade en mängd kollegor och undrade om det inte gick att hemlighålla resultaten. Han fick inget gehör. Sedan började han oroa sig för möjligheten att nazisterna skulle kunna tillverka en atombomb. Som jude hade Szilárd erfarenhet av deras hänsynslöshet och brutalitet – de skulle inte tveka att använda ett så fruktansvärt vapen. Majoriteten av de mest framträdande kärnfysikerna var ju trots allt tyskar och två av de främsta – Otto Hahn och Werner Heisenberg var fortfarande verksamma med forskning som stöddes av naziregimen.

Enligt Szilárd vore enda möjligheten att hejda nazisterna från att framställa en atombomb och använda den om de allierade förmådde samla så många framstående kärnfysiker som med deras hjälp hinna före nazisterna med tillverkningen av en bomb. Scilárd lyckades få stöd från flera av de främsta kärnfysikerna för sin idé att få och fick USAs regering att satsa stora resurser på framställningen av en atombomb. Bland Szilárds supportrar fanns de skarpaste kärnfysikerna av alla – Albert Einstein och Niels Bohr. Einstein deltog aldrig aktivt i bombframställningen, men Bohr som var jude och tvingats fly från Danmark gjorde det. Lise Meitner blev tillfrågad, men vägrade delta i ett projekt som innebar att atomkraften användes för krigiska ändamål.

Nästan alla Lise Meitners manliga kollegor fick motta nobelpris. Själv nominerades hon 15 gånger, av olika ytterst meriterade kärnfysiker. Från 1929 nominerade Max Planck henne varje år och han följdes av Niels Bohr och Albert Einstein. Lise Meitner brukade kalla Planck och Bohr för sina ”två underbara pappor”. 1945 bestämde Nobelkommittén att tilldela Otto Hahn nobelpriset för upptäckten av atomfissionen. En orättvisa mot Lise Meitner som varit den som egentligen löste problemet, efter många års intensivt samarbete med Hahn, med vilken hon nu inte ens fick dela berömmelsen.

Varför blev det så? Uppenbarligen låg bland andra Manne Siegbahn bakom orättvisan. Han var väl medveten om att han betett sig småaktigt och orättvist mot Meitner. Ett nobelpris skulle ställa hans beteende i än värre dager. Dessutom, ett nobelpris till Meitner kunde innebära att hon krävde större fonder från den kaka han ville ha för sig själv. Protokoll från Kungliga Vetenskapsakademin visar att de tidigare nobelpristagarna Manne Siegbahn och The Svedberg förringade Meitners insats – hon hade ju trots allt inte varit närvarande då Hahn och hans medhjälpare lyckats skapa barium från uran. Att Hahn inte kunde förklara processen och att Meitner inte var närvarande eftersom hon tvingats fly från Tyskland, nämndes inte i sammanhanget.

Hon visade det inte utåt, men Lise Meitner blev sårad av att enbart Otto Hahn tilldelades nobelpriset och kunde sola sig i den internationella äran för deras gemensamma upptäckt. Hon skrev till sin vän Eva:

Jag tycker att det är sårande att Hahn inte i en enda intervju nämner vårt 30-åriga samarbete. Hans motiv är minst sagt komplicerade. Han är övertygad om att Tyskland behandlas orättvist, ännu mera så genom att trycka bort det förflutna. Hans enda tanke är att tala för Tyskland. Och jag är en del av hans bortträngda förflutna.

Då Per Albin Hansson hastigt avled 1946 efterträddes han som statsminister av Tage Erlander, som studerat i Lund och var god vän med Torsten Gustavsson, fysikprofessor i Lund och mycket uppskattad av Niels Bohr. Professor Gustavsson uppmärksammade Erlander på den behandling Lise Meitner fått utstå, snart hade hon fått en professur vid Kungliga Tekniska Högskolan, eget laboratorium och två assistenter, 1949 blev hon också svensk medborgare. När Sveriges första kärnreaktor uppfördes trettio meter under jorden bredvid Tekniska Högskolan i Stockholms centrum bistod hon som vetenskaplig expert dess projektledare, Sigvard Eklund, som senare blev generaldirektör för IAEA, det internationella atomenergiorganet. 

1960 flyttade Lise till Cambridge där hon hade tillgång till laboratorium och uppskattande kollegor. I England var hon en betydligt större celebritet än i Sverige. Hon dog 1966 och begravdes i Hampshire bredvid sin älsklingsbror Walter, som liksom henne varit kemist. Han dog till hennes stora sorg och förtvivlan två år före henne. På hennes gravsten lät systersonen Otto Frisch skriva: ”Lise Meitner, en fysiker som aldrig förlorade sin mänsklighet”.

Lise Meitners liv blev som en sinnebild för ett sekel präglat av kvinnoförtryck, antisemitism, krig, akademisk högfärd, manschauvinism och kärnvapenhot, plågor som samtliga drabbade henne hårt. Samtidigt levde hon mitt i och bidrog till det stora vetenskapliga äventyr som har förvandlat vårt liv och tänkande. En mycket speciell kvinna.

Enrico Fermi och Leó Szilárd konstruerade tillsammans med ett team vetenskapsmän en kärnreaktor i ett bergrum under två fotbollsplaner vid University of Chicago. Reaktorn bestod av 45 000 grafitblock, vägde 360 ton och fungerade som moderator, det vill säga att den bromsade hastigheten hos neutroner som skickades mot den från 5,4 ton uranmetall och 45 ton uranoxid. I enlighet med Meitners upptäckt av atomfissionen åstadkoms en ”självunderhållande nukleär kedjereaktion” och därmed möjliggjordes framställningen av en atombomb. Leó Szilárd berättade vad som hänt under eftermiddagen den andra december 1942:  

Allt vi behövde göra var att luta oss tillbaka, slå till en strömbrytare och betrakta en TV-tubs skärm. Om ljusblixtar dök upp på skärmen innebar det att frigörelsen av atomenergi skulle ske under vår livstid. Vi slog på strömmen, såg blixtarna – vi iakttog dem under ungefär fem minuter – sedan slog vi av allting och gick hem. Den natten visste jag att världen skulle få problem.

Processen var onekligen något mer komplicerad och deltagarna i experimentet gick inte hem då experimentet avslutats klockan var fyra på eftermiddagen, utan firade först triumfen med Chiantivin som de drack ur pappersmuggar.

Demonen var lössläppt och finns kvar hos oss. Det fasaväckande hotet om en kärnvapenkatastrof består. Läs Peter Glas detaljerade och nyktra redogörelse Först blir det alldeles vitt.

Cornwell, John (2004) Hitler´s Scientists: Science, War and the Devil´s Pact. London: Penguin Books. Elon, Amos (2004) The Pity of it All: A Portrait of Jews in Germany, 1743 – 1933. London: Penguin Books. Friedrich, Otto (1986) Before the Deluge: A portrait of Berlin in the 1920s. New York: Fromm International Publishing Company. Glas, Peter (2013) Först blir det alldeles vitt: En bok om atombomben. Lund: Bakhåll. Hedqvist, Hedvig (2012) Kärlek och kärnfysik: Lise Meitner, Eva von Bahr och en vänskap som förändrade världen. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. Heisenberg, Werner (1971) Physics and Beyond. New York: Harper and Row. Lagercrantz, Caroline (2000) “Den nya kvinnan”, i Populär Historia, nr. 7.  Lundius, Jan (2009) Kommer strax in på spår fyra. Lund: Bakhåll. Wilson, Peter H. (2009) Europe´s Tragedy: A History of the Thirty Years War. London: Allen Lane.

BLOG LIST

Litteraturen möter oss någonstans mellan dikt och verklighet. Vi läser inneslutna i oss själva, ser genom de ögon livet skapat oss. Jag tillbringar det mesta av min tid ensam i vårt hus, i skogen vid sjön. Visserligen är jag tre dagar i veckan verksam på en skola i Landskrona, men där känner jag...
I had planned to clear the grounds around our house from twigs and fallen leaves. Accordingly, I went outside quite early in the morning. The sky was bright blue, though it soon became clouded and it did not take long before the rain poured down, preventing my outdoor activities. Back in the...
Jag hade tänkt rensa tomten från kvistar och löv. Gick upp tidigt. I gryningen sken solen och himlen var klarblå, men snart började det skya, det dröjde inte länge förrän regnet öste ner och förhindrade allt utearbete.  Flydde in i huset, gjorde en brasa och drog fram en bok ur hyllan. Det...
The weather changes from cold to relative varmth; sunshine, drizzle, floating clouds and starry nights. Yesterday, a milky white sky occasionally cracked up and turned into a dramatic spectacle when fast-gliding cloud formations allowed the sun, for a minute to two, to illuminate an autumn...
Vädret skiftar från kyla till relativ värme; solsken, duggregn och piskande skyfall. Igår sprack himlen emellanåt upp i dramatiska, snabbt framglidande molnformationer mellan vilka solen under någon minut förgyllde den höstliga prakten kring sjön. Jag öste båten och rodde ut. Kastvindar skapade...
Occasionally, I worry about my bad physical condition and increasing obesity. Do I keep on passing an age limit without really noticing it? Soon it will be difficult for me to bend down, it will be cumbersome to get up from an armchair, days will disappear without leaving much of a trace. I will...
Emellanåt oroar jag mig för dålig kondition och tilltagande fetma. Håller jag på att passera en åldersgräns, utan att märka det? Snart får jag svårt för att böja mig ner, det kommer att kosta på att stiga upp ur fåtöljen, dagarna svinner bort. Jag blir andfådd i trappor, huden skrynklas, håret...
My parents told me that I did not speak until I was more than three years old. This sounds somewhat strange to me, though considering that their children's development is close to heart of most parents, they were probably right. After opening my mouth for the first time to express comprehensible...
Mina föräldrar har berättat att jag inte talade förrän jag var mer än tre år. För mig låter det underligt, men med tanke på att deras barns utveckling står i centrum för de flesta goda föräldrar, så hade de säkert rätt. Märkligt är det dock, eftersom jag efter att ha öppnat munnen för att formulera...
My first regular summer job was at the peatbog in Hästveda. The bog is situated a few miles north of my hometown Hässleholm and early in the morning I went there alone on my second-hand moped. Most of my comrades had bought mopeds of the Austrian brand Puch. The toughest among them had trimmed...
Items: 1 - 10 of 186
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com