ENSAM I BERLIN: Om terror, mod och bekvämlighet

Mina föräldrar, liksom mina morföräldrar, prenumererade på Veckojournalen och det kan väl därför i viss mån sägas att jag växte upp med tidningen. Veckojournalens stil ansågs i allmänhet vara lite väl högdragen och överklassig, speciellt under det allt radikalare sjuttiotalet.

Tidningen lades efter sjuttiofyra års utgivning ner 1980 och ägnades då av Tage Danielson ett epitaf i revyn Under dubbelgöken, där han konstaterade att Veckojournalens snara frånfälle ”är en hel livsstil som ligger i dödsryckningarna”, med hemma-hos-reportage i djursholmsvillor, obegripliga korsord, insändare från överstelöjtnanter och en redaktion där ”män som kvinnor går klädda i Harris Tweed och tycker om att gå ut i regnet och citera Nalle Puh”. Tage avslutade sin monolog med en beskrivning av hur Veckojournalens redaktörer och kåsörer försvinner bort i en brun dimma:

Den siste man ser är Stig Ahlgren, som avtecknar sig mot den bruna horisonten i en sky av rapphöns och sakta löses upp i en tunn, brun rök som luktar Latakia tobak och Dunhill After Shave.

Stig Ahlgren? När jag i gymnasieåldern greps av ett alltmer glupande litteraturintresse läste jag Bengt Holmqvists och Torsten Ekboms imponerande kritik i Dagens Nyheter, men mest fascinerades jag av Stig Ahlgrens krönikor i Veckojournalen. Ahlgren hade en träffsäker litteratursmak, jag kan inte minnas att han rekommenderade någon dålig bok, Dessutom var han en bra stilist och infamt elak. En vass och spydig stil som kan karaktäriseras genom titeln på en samling av hans krönikor Inga blommor här. Det vilade en cynismens ödslighet kring honom och därmed kanske även en självsäkerhet grundad på att han trodde sig vara beväpnad. Hans hustru Birgit Tengroth skrev i sin bok Jag vill ha tillbaka mitt liv att ”Stig Ahlgren skroderade i början av vårt äktenskap [att] det skulle ta honom fem minuter att döda mig med ord.” Tengroths memoarer tyder på att även hon hade höga tankar om sig själv och kunde bita ifrån sig ordentligt om hon blev attackerad. Som svar på makens skryt om sin verbala förmåga replikerade hon: ”hade han rätt måste det ha varit något fel med skjutskickligheten eftersom han missade mig.”

Ahlgren var en invektivens mästare, ofta förbluffande fyndig, men visst överskred hans giftighet emellanåt det anständigas gräns. Inte för inte kallade Sven Stolpe honom för ”Hin Håles späckhuggare”, medan Ahlgren kontrade med att kalla Stolpes gode vän Harry Blomberg för ”Guds lilla guldfisk”, detta efter att den produktive, men nu i stort sett bortglömde, poeten och romanförfattaren tillsammans med Stolpe blandat ihop religion med patriotism. Ahlgrens litterära förebild och idol var Voltaire och även om Birgit Tengroth var katolik hade han själv uppenbarligen inte mycket till övers för religion

Rätta platsen för att återknyta min bekantskap med Stig Ahlgren visade sig vara baren på Svenska Klubben i Paris, där jag var medlem medan jag under ett par år bodde i staden. Jag hade lockats av den goda och billiga lunchmaten. I baren fanns svenska dagstidningar och en bokhylla med bland andra flera böcker av Gustaf von Platen, som tydligen under många år varit bosatt i Paris och då varit medlem i klubben. Likt Stig Ahlgren hade Gustaf von Platen varit chefredaktör för Veckojournalen och en av böckerna jag läste där i baren var hans bok Min vän Stig Ahlgren: Kvickhetens konung.

Medan jag läste boken mindes jag hur en sjuksköterska för flera år sedan hade berättat för mig hur besvärlig Ahlgren varit när Birgit Tengroth var inlagd på Sophiahemmet i Stockholm. I sin bok berättar von Platen om hur den ovanligt spirituelle Ahlgren, ”vass som ett nyuppackat rakblad”, förlorat sig själv i oron för och omvårdnaden av Birgit Tengroth, som efter en stomioperation hade blivit sängbunden med ett uppsvullet ben och blåsvarta fötter.  Efter att ha varit riksbekanta som ett ständigt grälande par kom Ahlgren att ta hand om sin fru natt som dag. Han var besatt av den då välkända, vackra skådespelerskan och författarinnan. De hade gift sig, skilt sig och efter ett par år återförenats igen, efter det att hon varit gift med Jens Otto Krag, som sedermera blev stadsminister i Danmark.

Efter att ha lämnat Veckojournalen för den av honom föraktade Svenska Dagbladet skrev Stig Ahlgren alltmera sällan. Snart hade han börjat missbruka den cancersjuka Tengroths tabletter och morfin, blivit alkoholiserad och lämnade slutligen Stockholm. Paret drog sig tillbaka till en isolerad tillvaro i ett torp på den sörmländska landsbygden. Då Birgit Tengroth dog 1983 slutade Ahlgren skriva och levde sedan under ytterligare tretton år ett ”icke-liv” i en allt plågsammare misär.

Det där tänkte jag på när jag i slutet av mars med tåget var på väg upp till min vän Mats i Djursholm och på vägen dit i Alvesta välkomnade en annan mycket god vän, som också heter Mats. Stig Ahlgren hade nämligen i en recension av Sten Selanders diktsamling Sommarnatten skrivit att författaren var ”lika tråkig som en påstigande i Alvesta”.

Tråkig är sannerligen inte Mats och tillsammans besökte vi den andre Mats, som alltid lika generös tog emot oss med ett överdåd av god mat och utsökta drycker i sin tjugotalsvilla, som är fylld med konst, musik och böcker. Jag hamnade alltså i en veckojournalsdröm i sällskap med två goda vänner som är oslagbara när det gäller litterär smak och kunnande och liksom Ahlgren har de aldrig rekommenderat en usel bok.

Denna snåriga inledning har egentligen inte mycket att göra med det blogginlägg som nu följer. Den syftade enbart till att tjäna som bakgrund till varför jag kom att läsa Ensam i Berlin av Hans Fallada. Jag hade nämligen efter helgen i Stockholm med mig den romanen tillbaka hem, rekommenderad av mina båda vänner. Jag har länge saknat en bok som förmått sluka och skaka om mig. I skolan har elever och kollegor rekommenderat mig den ena boken efter den andra, som de höjt till skyarna, men som jag dessvärre funnit märkligt intetsägande. Mats och Mats förde mig åter på rätta vägar och jag fick glädjen av att på nytt få ägna mig åt god litteratur.

Falladas roman ställer med all möjlig tydlighet den efterhängsna frågan: ”Vad hade du gjort om du levt under nazidiktaturen?” Hans skildring av människor i Berlin - en möbelsnickare, en kvinnlig brevbärare, en nitisk poliskommissarie, fabriksarbetare, nazihuliganer, kommunister, småfifflare, en helgonlik präst, en djuraffärsinnehavare, ett hovrättsråd, fattiga bönder, en judinna, en dirigent, osmakliga jusrister och bödelsdrängar – kan ge en antydan om huruvida jag skulle kunna ha blivit en djärv regim-motståndare. Svaret är antagligen att jag skulle visa mig vara lika feg som de flesta andra berlinbor. Romanen är ett mästerverk, här skriver inte enbart en man med djupa kunskaper om mänsklig storhet och lidande, utan även en författare som behärskar sitt hantverk till fulländning  -  så skall en roman skrivas; äkta, enkel, stark och med ständigt oväntade kast och lösningar. 

Miljontals människor drabbades hårt av en vansinnig regim och levde i ett samhälle som insjuknat genom angiveri och statligt sanktionerad brutalitet. Ett angrepp på regimen vore  liktydigt med en form av självmord, som skulle bringa död och elände över mina närstående. Ingen kunde lita på någon och det är faktiskt förvånande att någon, trots egna svagheter och tillkortakommanden, obegripligt nog vågade bjuda motstånd. Mitt i allt förfall och korruption dök rakryggade människor upp. Sådana som vägrat sälja sin själ till djävulen för sin egen trygghets skull. En trygghet som för många av dem slutligen skulle visa sig vara illusorisk, plågade inte Gestapo livet ur dem, så dödades de vid Östfronten, i koncentrationsläger eller under de allierades terrorbombningar.

Fallada har en förbluffande förmåga att skildra alldagliga människors vardag på ett sådant sätt att deras handlingar blir begripliga, vare sig det rör sig om karriärklättrande, jakt efter egen vinning,feghet, passivt och aktivt motstånd. Sådant är livet och så var det även i fyrtiotalets Berlin. Precis så eländigt, patetiskt, korrumperat och heroiskt. Hos Fallada finns inga storstilade teorier om varför tyskarna gjorde si, eller varför de gjorde så. Här finns berlinarna i all sin mänskliga nakenhet och de visar sig vara som du och jag. Hjältar finns där vi minst anar det och skurkar lika så. På samma sätt som det var hårt och svårt i Berlin under den onda nazitiden så är det säkerligen på liknande sätt ett helvete på platser som Syrien, Irak, Libyen och Eritrea. Där små människor misshandlas och kommer i kläm, alltmedan andra låter sig korrumperas och en del  förvandlas till mördare.

Falladas roman är stor och spännande litteratur, fast en del avsnitt blir i sin uppgivenhet och sin skildring av brutalt våld svåruthärdliga, samtidigt som där finns såväl humor som åskådliggörande skildringar av livet i Berlin. Falladas erfarenheter - hans misslyckanden, journalism, samvetskval, narkomani, alkoholism och mentala skröplighet – lever och pulserar under texten.

Det är sällan som storslagna insatser och allmänt uppmärksammade hjältedåd från hyllade hjältar stannar i minnet hos människor som hamnat i helvetet och mot alla odds har kunnat återvända.  Aharon Appelfeld berättar:

Under kriget förändrades människor till oigenkännlighet. Anständiga män som kontrollerat stora företag tvingades om natten att i skydd av mörkret stjäla bröd och ärliga köpmän förvandlades till sina barns fiender. Men det fanns också människor, främst bland enklare folk, som kom att helt ägna sig åt att hjälpa andra

Appelfeld föddes i en by i Bukovina, i en del som då låg i kungadömet Rumänien men som nu är en del av Ukraina. Familjen flyttade snart till Czernowitz (Tjernivtsi). När Bukovina, 1941 efter ett år under sovjetiskt styre återövrades av den naziallierade rumänska armén föstes 50 000 judar samman i ett ghetto i Czernowitz. Appelfelds mor mördades och snart var den då åttaårige Appelfeld tillsammans med sin far på väg till ett koncentrationsläger i Transnistra, numera en ryskstödd utbrytarrepublik från Moldavien.

Genom märkliga äventyr lyckades Aharon Appelfeld på egen hand fly och blev kock hos de sovjetiska trupperna. Efter kriget hamnade han i Italien, för att slutligen 1947 mirakulöst återförenas med sin far i Israel. Detta skildrar Appelfeld med ett barns klarsyn i sin gripande En berättelse om ett liv.

I sina böcker berättar Appelfeld att mitt i det besinningslösa våldet längs det Andra Världskrigets östfront - bland bödlar, sadister och människor galna av svält och umbäranden - fanns det även de som kunde visa en nästan ofattbar omtanke för sina medmänniskor. Goda människor som bröderna Rauchwerger i Czernowitz´s ghetto.

Den äldste, Otto, var som sina bröder stark som en oxe och arbetade på ett sågverk vars ägare, en snål, liten hopsjunken man, utnyttjade hans väldiga styrka och lät honom slita hårt, dag som natt. Otto beklagade sig aldrig och begärde inte någon övertidsersättning. Hans vänliga naivititet gjorde att han litade på människor. Han blev aldrig arg, skrek inte och lyfte aldrig handen mot någon. Den lilla fritid han hade brukade Otto ägna åt att sitta på krogen och där slösa sin magra lön på att bjuda laget runt. Arbetare och enkelt folk gillade hans sällskap och samlades kring honom, men respektabla personer ondgjorde sig och påstod: ”En man som inte står för några åsikter, inte uttrycker sitt hjärtas uppriktiga mening om folk och inte insisterar på att få vad han förtjänar, är helt enkelt en idiot.”

Mellanbrodern, Max, sålde träkol under en presenning och inte många hade tagit någon speciell notis om honom. Men då kriget kom och stadens judiska invånare spärrats in ghettot förvandlades Max till en helt annan person. Respekterad av var och en rörde han sig lång, rakryggad och fullständigt orädd bland ghettots förnedrade och håglösa invånare.

Den yngste av bröderna, Karl, var dövstum från födseln, lika urstark som sina bröder arbetade han som bärare åt en speditör, en vulgär man som öste ovett över Karl som fullständigt saknade talförmåga. Hans brutale arbetsgivare sparkade och örfilade dagligen upp den beskedlige Karl, som aldrig protesterade utan slet och kånkade utan tillstymmelse till klagan. 

Då de fösts in i ghettot miste bröderna Rauchwerger sina arbeten. Otto började arbeta som frivillig på ghettots hem för föräldralösa, där han under dagarna städade, diskade, skalade potatis och högg ved. På kvällarna sjöng han vaggvisor för barnen, efter att ha lekt och roat dem med sin häpnadsväckande förmåga att härma fåglar och andra djur. När deportationerna till  arbets- och  förintelseläger inleddes, smugglade Otto genom kloakerna ut de flesta av barnen till bönder och olika kloster. 

Efter krigsslutet återsåg Appelfeld Otto Rauchwerger: 

Givetvis hade deportationerna inte skonat honom. Under tvångsmarscherna över Ukrainas stepper hade han hjälpt de svaga och begravt de döda. Hans ansikte hade förändrats, skägget hade vuxit och han såg ut som om en rabbin hade blivit inkarnerad i en icke-judisk bondpojkes kropp. Jag hade inte varit med honom i arbetslägren, men efter befrielsen mötte jag honom igen. Han var tunn. Ansiktet utstrålade andlighet. De flesta av flyktingarna såg eländiga ut och var djupt deprimerade, men Ottos karaktär hade inte förändrats det minsta. Han hade samma sätt att luta sin kropp framåt medan han uppmärksamt lyssnade till vad du hade att säga, samma naturliga strävan att sträcka ut en hjälpande hand, samma enkla, självuppoffrande sinnelag.

Mellanbrodern, Max, hade efter det att alla hans släktingar hade deporterats blivit kvar i Czernowitz. Han engagerade sig till stöd för sjukhuset och skaffade sig ett grundmurat rykte om att vara en ovanligt anständig och självuppoffrande man. Appelfeld berättar att det var märkligt att se hur Max, då han dök upp med en korg på gatorna och bad om gåvor till de sjuka, fick den fylld med gåvor från utblottade män och kvinnor -  bröd, salt, socker, till och med godsaker och leksaker till de sjuka barnen. Folk litade fullständigt på Max Rauchwerger och gav honom förbehållslöst sådant de kunde ha ätit själva, eller sparat till sina egna barn. Ofta gav de Max en halv apelsin eller citron med orden ”de sjuka behöver dem mer än vi.” När sjukhuset tömdes försvann Max med de sjuka.

Den dövstumme Karl, yngst av Rauchwergerbröderna, återvände till sitt tidigare hem, Insitutet för Dövstumma, där han blev emottagen med öppna armar. Under ghettotiden levde han upp och blev till en hjälte för de blinda och stumma; stark som en björn bar han potatis- och kolsäckar, tunnor och allt annat som krävde hans förbluffande styrka. Så fort någon av de handikappade behandlades illa var han beredd att med sina väldiga nävar försvara den skyddslöse, eller borra sin genomträngande blick i skräckslagna missdådare.

Karl dog innan den slutgiltiga deportationen till lägren. När en rumänsk järngardist utan orsak misshandlade en av Karls stumma vänner kastade han sig över ogärningsmannen, men denne fällde honom med ett knytnävsslag och började sedan skoningslöst sparka sitt fallna offer. Den ursinnige Karl kom dock åter på fötterna och ströp med sina bara händer järngardisten. Den konsternerade mördaren greps omedelbart och avrättades några timmar senare på polishusets gård.

Appelfeld skriver att för samtliga ghettoinvånare blev bröderna Rauchwerger till hjältar som upprätthöll hoppet om en bättre framtid, samtidigt som deras uppträdande ingav en känsla av anständighet och styrka mitt i allt elände:

Alla undrade hur dessa bröder hade blivit till vad de var. De hade inte gått i gymnasiet och läste inte tidningar. Deras föräldrar var enkelt folk, så hur hade de kunnat uppfostra sina söner på ett sådant sätt att svårigheterna kunnat förvandla dem till personer som kunde visa en så anmärkningsvärd hängivenhet till andra? Ingen kunde komma med ett ordentligt svar.

När jag läste Falladas Ensam i Berlin framstod det dock klart hur det kunde komma sig att så många miljoner människor utan protester kunde acceptera de groteska övergreppen, rättslösheten, den totala förnedringen och stillatigande bevittna hur vulgära monster ostraffat våldförde sig på fullständigt värnlösa medmänniskor – grannar, vänner, förtrogna och familjemedlemmar. Hur skräcken gastkramade alla och envar.

Den ständigt gnagande oron för att själv komma på obestånd; utsatt bland vilddjuren, angiven av vänner och bekanta. Bli övergiven av familj och arbetskamrater, tillfångatagen, misshandlad, torterad, sänd till koncentrationsläger eller till och med bli avrättad i det tysta. Vem kunde under sådana förhållanden ha fräckheten att genom lönlöst motstånd utsätta sina nära och kära för faran av att bli offer för sådana som ställt sina tjänster till förfogande för en skonings- och skrupellös regim? 

Terrorn i Berlin var verklig och påtaglig, visst kunde du undvika den om du teg och vägrade engagera dig, men om du väl uppmärksammades för din kritik kunde du råka riktigt illa ut. Det var en terrorregim. Det är väl känt att under Skräckväldet i Frankrike guillioniterades regimmotståndare på löpande band. Under Franska Revolutionen registrerades 16 594 personer som avrättade med guillotin, varav 2 693 i Paris. I Tyskland avrättades mellan 1936 och 1945 uppskattningsvis 16 500 dömda personer med guillotin, bortsett från de som halshöggs av naziregimen och dess anhängare i andra länder och i lägren. 1936 hade Hitler beslutat att kriminella och "statsfiender" skulle avrättas med guillotin, efter 1942 rekommenderades även hängning som straffmetod. Under oktober 1936 konstruerades på Hitlers order 20 guillotiner och sattes i funktion på olika platser i Tyskland. 

I fängelset Plötzensee i Berlin, som spelar en framträdande roll i Ensam i Berlin, avrättades mellan 1933 och 1945, 2 892 personer genom halshuggning, eller hängning. Natten till den åttonde september 1943 träffades plötzenseefängelset av en brittisk bomb, guillotinen förstördes och murarna kring kring flera celler raserades. Fångarna ringades omedelbart in och över telefon beordrade statsekreterare Curt Rothenberger, i frånvaro av justitieminister Otto Thierack, att fångar utan funktionsdugliga celler omedelbart skulle hängas. Under det dygn som följde bombanfallet hängdes 186 fångar. Då justitieministern Thierack återvänt godkände han Rothenbergers beslut och beordrade hängningen av ytterligare 60 fångar. Efter kriget dömdes Rothenberger till sju års fängelse, medan Thierack begick självmord i amerikansk fångenskap.

Många av de som halshöggs i Plötzensee var enskilda medborgare som utan stöd från andra och efter bästa förmåga hade bekämpat regimen med de blygsamma medel som stod dem till buds. Exempel på sådana isolerade regimmotståndare var  makarna Otto och Elise Hampel, förebilderna för Otto och Anna Quangel i Falladas roman, som på originalspråket har titeln Jeder stribt für sich allein."Var och en dör för sig själv". Paret Hampels brott bestod i att de under flera år på olika platser i Berlin hade lagt ut egenhändigt textade brevkort med regimkritiska budskap.

Otto och Elise Hampel dog obemärkta. Det var få tyska medborgare som vågade hävda människors lika rätt och värde och därigenom utsätta såväl sig själva som andra för livsfara. Var de kanske tanklösa egoister? Det fanns inga exempel på att motstånd ledde till någon positiv förändring, men gott om belägg för motsatsen - att kritik av regimen var både lönlöst och dödsbringande. Plåga, tortyr och död drabbade inte enbart de rättfärdiga som haft modet att ifrågasätta den absoluta maktens terror och godtycklighet, utan även människor i deras närhet blev genom sådana modiga handlingar oförskyllt offer för skoningslöst, statssanktionerat våld.

 

Och de som låg bakom allt detta vansinne? Jag menar inte de uppenbara bödelsdrängarna, huliganerna och brutala sadisterna, utan de som startat vansinnet och profiterade på det. Män som Adolf Hitler. Politikerna och byråkraterna som befann sig långt bortom maktens smutsiga hantverk och kunde unna sig att koppla av i olympisk upphöjdhet, som Hitler i sitt Berghof.

Hitlers sekreterare Traudl Junge beskriver en typisk afton, eller rättare sagt natt, kring den öppna spisen i den stora salen i Hitlers örnnäste. De väldiga stockarna sprakar rogivande, drinkar serveras och i salens andra ände kan man genom det väldiga panoramafönstret se hur måne och stjärnor får alptoppar att skina vita därute i den kalla vinternatten.

Då Hitler äntligen kom in i den stora salongen var det oftast redan midnatt. Efter det att vi inväntat systrarna Braun förde Führern oss fram till eldstaden för det nattliga samkvämet. Vid det här laget brann stockarna rejält. Breda soffor och djupa fåtöljer hade dragits fram i en stor halvcirkel, grupperade kring  runda bord och i allmänhet fanns också några mindre karmstolar uppställda längsmed sidorna. Längre in salen var en enda golvlampa tänd, medan flera levande ljus fladdrade på spiselkransen och i mitten av borden. I det flackande eldskenet skymtades de närvarande diffust.

Hitler placerade sig till höger, i djup skugga och mycket nära elden satt Eva Braun som uppslukad i sin djupa fåtölj, med benen bekvämt korslagda under sig. Var och en valde sin favoritplats. Någonstans under bordet, men nära för brasan låg Evas två skotska terrierhundar, Negus och Stasi, de såg ut som trassliga ullbollar [...] Hitler drack sitt te. Resten av sällskapet kunde dricka vad helst de behagade. Här rådde inget alkoholförbud; mousserande viner, eller källarsvalt moselvin, konjak eller starksprit. Kakor och bakverk serverades tillsammans med dryckerna och Hitler åt varje kväll sin älskade äppelkaka. Ibland lyckades Eva Braun övertyga Führern att vid denna sena timme välkomnade gästerna mer än sötsaker, Hitler gick då med på att snittar och sköldpaddssoppa kunde serveras.

I det stora sällskapet var det svårt att konversera. Det svaga ljusskenet, de tjocka mattorna som slukade högljudda steg och det milda sprakande från stockarna på härden dämpade samtalen. Men Hitler lät sig inte hindras. Han ville ha distraktion. Innan han började tala till de församlade kunde han stillsamt vända sig till den kvinna som hamnat bredvid honom, kanske Fru Bormann. Men vad kunde hon berätta för honom? Hon kunde inte låta Führern veta något om all den oro hon hyste och de problem hon hade med sin make. Allt hon hade att säga var något om de tio barn som hon hade satt till världen, ett efter ett, under sitt äktenskap med Reichleitern och det var ju snabbt överstökat.

Fjärran från den vilsamma stämningen i Berghofs stora sal frös soldater ihjäl på stäpperna kring Stalingrad, medan judar och andra förtvivlade människor föstes samman, torterades och massakrerades.

Hitler lutade sig bekvämt tillbaka i fåtöljen och medan han smuttade på sitt gröna te började han i kretsen av sina undergivna tillbedjare med oförvitlig expertis uttala sig om allt mellan himmel och jord. Det var långa monologer och ingen tordes avbryta honom. Han tänkte högt och delgav sina åhörare sina läsefrukter. Führern hade ett omfattande bibliotek och var en bokslukare av rang. Medan åhörarna mumsade på det lätta tilltugget; snittar  korvar och sköldpaddssoppa, berättade Führern om hur romerska legionärer levt på frukter, flingor, nötter, grönsaker och honung:

Köttätande är skadligt för mänskligheten. Jag kan enbart beklaga att vi lever i en tid då det är omöjligt att förutsäga framtiden, men en sak kan jag med säkerhet fastställa och det är att framtiden kommer att bli vegetarisk.

Med en snabb blick på Eva Braun, välsminkad som alltid, kunde han tillägga:

Jag förstår inte varför kvinnor inte äcklas av att smeta på sig läppstift, speciellt med tanke på att det tillverkas av djurfett.

Fett brinner bra, något som konstaterades i utrotningslägren Treblinka, Sobibor och Belzec, där det gällde att så effektivt som möjligt tillvarata det mänskliga fettets bränsleförmåga.  En grupp fångar kallade Feuerkolonne avlägsnade där liken från bårarna, som kontinuerligt bars ut från gaskamrarna, och anordnade dem sedan i skikt efter skikt på en grill, till en höjd av två meter. Man staplade upp till 3000 lik på grillen som bestod av järnvägsräls som placerats över en stor eldgrop.Medan liken staplade lades torr ved och grenar i gropen under grillen och antändes sedan med eldkastare.

Kropparna förtärdes snabbt av elden. Järnvägrälsen glödde röd i hettan och lågorna nådde en höjd på upp till tio meter, man kunde inte närma sig på ett avstånd mindre än femtio meter. För att öka förbränningen hälldes till en början brandfarlig vätska över kropparna, men det visade sig vara onödigt. SSmännen som ansvarade för kremeringen blev snart övertygade om att liken förbrändes lika bra utan extra bränsletillförsel. Viktigt var dock att arrangera kropparna på ett sådant sätt att det antända fettet kunde utnyttjas maximalt vid förbränningen och fångarna beordrades därför att placera kvinnoliken överst, speciellt sådana som var tjocka och feta, under dem placerades sedan korpulenta manslik. I Belzec. Sobibor och Treblinka kunde man på detta sätt kremera 150 000 till 200 000 kroppar på en månad och 5 000 till 7 000 på en dag. 

Sådant ville Hitler absolut inte bli påmind om. Han var väl medveten om det storskaliga utrotandet av judar, romer, homosexuella och ryska krigsfångar.  Führern krävde att de groteska målen för massmorden ovillkorligt måste uppnås. Han ville dock inte bli insatt i några detaljer och besökte aldrig något koncentrationsläger. Det var inte Adolf Hitler som satte  sina egna utrotningsplaner i verket, utan hans underordnade som strävade efter att förverkliga Führerns allsmäktiga vilja. Hitler var långt ifrån någon välorganiserad person med faiblesse för byråkrati, han brukade ge sina order muntligt och intresserade sig sällan för detaljerna kring allt det barbari han låg bakom och hade det yttersta ansvaret för. På tal om Führerns mysiga hemmakvällar vid brasan på Berghof skrev Traudl Junge:

De av oss som kände honom väl visste att han använde sig av sådant småprat som ett slags bedövningsmedel för att distrahera sig från de rapporter om förluster av territorier, utrustning, och mänskligt liv som nådde honom varje timme under dagen.

Henriette, dottern till Hitlers livslånge vän och kamrat, münchenfotografen Heinrich Hoffmann, beskrev ”Farbror Alf” som en ”gemytlig österrikare” som gillade att göra sig själv och andra glada och nöjda. Innan han blev rikskansler umgicks Hitler som en familjemedlem med Hoffmanns och firade olika högtider tillsammans med dem. Han gillade att i det hoffmannska hemmet sällskapa med de unga damerna Henriette Hoffmann,  sin systerdotter Geli Raubal och Hoffmanns hjälpreda, Eva Braun. ”Hetty” Hoffmann skrev:

Jag gillade honom eftersom han alltid var hänsynsfull och ibland hjälpte mig när jag ville ha något från min pappa, till exempel pengar för tennislektioner eller skidåkningsexpeditioner ... Men kyssa honom?

Den sista anmärkningen kom sig av att Hetty påstod att Farbror Alf en gång hade försökt tilltvinga sig en liten kyss. Sedermera gifte sig Hetty med Hitlers, på den tiden, stilige adjutant Baldur von Schirach, som sedermera blev ledare för Hitlerjugend och slutligen Gauleiter, partidistriktsledare, i Wien.

Henriette von Schirach stod onekligen Hitler nära, men hennes uppträdande under en av aftnarna på Berghof visade hur illa Hitler tyckte om att bli påmind om judeutrotningen. Führern förhörde sig om en resa Hetty nyligen hade gjort till Amsterdam. Hetty hade där råkat bevittna en  brutal ”judetransport” och blivit mycket upprörd över hur de judiska kvinnorna och barnen hade behandlats. Utan att tänka sig för bad Hetty Farbror Alf att betänka vad som hände med judarna:

Jag berättade för honom vad jag hade sett. Hitlers svar var: "Du är sentimental." Han ställde sig upp, jag ställde mig också upp och sa till honom: "Herr Hitler, ni borde inte tillåta något sådant.” Jag inbillade mig att jag kunde säga så eftersom jag hade känt honom så länge. Det visade sig att jag sårade honom djupt och detta inför alla de män som var där. Hitler svarade: "Varje dag dör 10 000 av mina bästa soldater på slagfältet, medan andra fortsätter att leva i lägren. Detta innebär att den biologiska balansen i Europa är rubbad.”

Han lyfte sina kupade händer för att visa hur vågskålar steg och sjönk. Hetty skakade på huvudet och med stigande irritation började Hitler skrika åt sin före detta väninna: ”Och vad kommer då att hända med Europa om hundra, om tusen år?” Han avbröt sig abrupt efter att ha konstaterat: ”Jag är bunden av min plikt till mitt folk och inte till någon annan.” Vittnen påstod senare att en rasande Hitler även sagt: ”Du måste lära dig att hata. Vad har holländska judinnor med dig att göra?”  En adjutant tecknade åt makarna von Schirach att de skyndsamt borde dra sig tillbaka till sina rum.

Dagen efter kom Goebbels på besök till Berghof, kanske hade Führerns ilska kunnat lägga sig om inte den skadeglade Goebbels framför kvällsbrasan börjat jämföra Wien med Berlin, där han sedan många år tillbaka var Gauleiter. Jämfört med Schirachs slödder i Wien var berlinarna enligt Goebbels arbetssamma, intelligenta och betydligt smartare än de dryga wienarna då det gällde politiska ställningstagande.  Hitler som aldrig varit en större vän av Wien höll med. Samtidigt insinuerade Goebbels att von Schirach varit alltför slapp i sitt ledarskap. Med tillfredsställelse konstaterade den demoniske propagandaministern senare i sin dagbok att den tårögda Henriette von Schirach ”betedde sig som en dum ko”. Hitler som fortfarande var sur efter den förra nattens uppträden vände sig till Henriette och muttrade: ”Säg mig om din make är Rikets representant i Wien, eller Wiens representant i Riket.” Makarna von Schirach erfor starkt det underliggande hotet och valde att lämna Berghof, de träffade aldrig Hitler igen.

Trots allt fick Baldur von Schirach behålla sin post som Gauleiter över Wien och dömdes sedermera i Nürnberg till 20 års fängelse. Han var den ende av de anklagade, förutom Albert Speer, som medgav att Hitler gjort sig skyldig till brott mot mänskligheten. Många ansåg att domen mot von  Schirach hade varit för mild. Baldur von Schirach hade nämligen haft det yttersta ansvaret för deportationen av 65 000 judar från Österrike till dödslägren i Polen och då förklarat att han gjort det som en ”tjänst till Europas kultur”. Goebbels skrev syrligt i sin dagbok:

Fru Schirach upptäckte sin medkänsla först efter det att i det närmaste 60 000 judar hade deporterats utanför deras egen tröskel.

Det var ytterst sällan sådana uppträden ägde rum, om det nu någonsin hade hänt något liknande. I Hitlers devota omgivning rådde det mestadels gediget österrikiskt gemyt. När sällskapet började dåsa till på morgonkvisten, Hitler gick sällan och lade sig före fem, var det dags för musik:

Han var uppriktigt övertygad om att han hade ett absolut gehör. Träpanelen, som kunde öppnas, dolde en samling med hundratals grammofonskivor och en inbyggd grammofon. De svarta skivorna var uppställda i långa rader och var och en av dem var försedd med en etikett med ett nummer. Det var Bormann som skötte grammofonen. Hitler lät spela ständigt samma repertoar: Lehárs operetter, sånger av Richard Strauss, Hugo Wolf och Richard Wagner. Den enda populärmusik han lät oss spela var Donkey Serenade. En sång som i allmänhet avslutade sejouren och som kunde höras då sällskapet skrattande och småpratande lämnade salongen.

Donkey Serenade framföres antagligen av den populäre tenoren Richard Tauber, född i Linz två år efter Hitler, som kom från en by inte långt från den staden. Tauber hade efter det att han misshandlats av nazisitiska brunskjortor i Berlin flyttat till Wien, men efter annekteringen av Österrike 1938 var han bosatt i London. Tauber var jude. 

Fallada skriver om “den lilla människans” ansvar. Skall vi stillatigande acceptera oförrätter mot våra medmänniskor? Borde vi inte protestera mot sådant vi tycker är fel? Kommer inte alla de som bett oss göra något, som säger sig stödja våra åsikter och handlingar, att ställa upp för oss och stödja oss om vi skulle axla hjälterollen som whistleblower, visselblåsare, som det nu så hurtigt kallas. Räkna inte med det. Vi är alla oroliga för våra karriärer. Oroliga för att stå ut från mängden och gå miste om befordran, stöd och kamratskap. Makthavarnas förkastelsedom kan drabba inte enbart oss själva utan också våra kollegor, vänner och inte minst våra nära och kära, för vilkas välstånd vi har ett personligt ansvar.

Min begränsade erfarenhet har gett mig en del inblickar i hur stora, hierarkiskt uppbyggda organisationer värnar om dem som de inom sina egna system har givit  makt och förmåner. Hur ledningsgrupper inte tvekar att slå hårt mot var och en som vågar peka på felaktigheter begångna av människor inom dess egna kretsar. Skyddande minfältet existerar säkerligen kring maktcentra inom alla större organisationer och företag. Det kan här räcka med att citera ett öppet brev till FNs generalsekreterare Ban Ki-moon som nyligen skrevs av relativt högt uppsatta FNanställda, som drabbats av bannstrålar för whistleblowing De hävdar där att deras avslöjanden av allvarliga förseelser, grova tjänstefel och även brottsliga handlingar inom FN-systemet, har lett till vedergällning mot dem som påpekat missförhållanden, istället för åtgärder mot dem som gjort sig skyldiga till oegentlighterna. "Vedergällning mot uppgiftslämnare påverkar hela FN-systemet och förekommer till stor del okontrollerat på alla nivåer, inte minst på verkställande nivå [...] Detta kan enbart skada FN: s moraliska ställning och, i slutändan, dess legitimitet."

För några år sedan kom Niklas Ekdahls och Inga-Britt Ahelnius bok Mr Chance. FN:s förfall under Ban Ki-Moon där skulden för många uppenbara missförhållanden inom Organisationen lades på Ban Ki-moon, som enligt min åsikt långt ifrån är en karismatisk och kraftfull ledare för en organisation som betraktad från mitt grodperspektiv dessvärre tycks var stadd i förfall; svårt skadad av korruption, maktfullkomlighet inom ledagarnityret och en skamlös nepotism. Att FN dessutom i stort sett saknar självständighet gentemot världens stormakter är också högst beklagligt, men allt detta kan omöjligt bero på en enda persons eventuella oduglighet. Missförhållandena är till en del ett resultat av Organisations hierarkiska uppbyggnad och inre maktstruktur. Lösningar är svåra att finna, inte minst på grund av att FN trots allt är summan av sina medlemmar och deras representation och kontroll är ofta bedrövlig.

Tyvärr var Ahlenius bok, hon var en tid verksam som undergeneralsekreterare för FN:s revisionsavdelning, ganska misslyckad. Visserligen sätter hon fingret på mycket av oredan och maktmissbruket, men hon gör också sig själv till sin egen hjälte och att ge sig på FN:s högsta ledning är visserligen korrekt, men långt ifrån tillräckligt.

Jag är en stor supporter av FNs idé och tänkta verksamhet, utan dess existens skulle sakernas tillstånd i världen vara betydligt värre. Organisationen kan inte fråntas sin stora betydelse för insatser för respekten av de mänskliga rättigheterna och inte minst för ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Men, behandlingen av de som inom Organisationen har kritiserat dess verksamhet lämnar mycket för övrigt att önska.

Låt oss vara ärliga. Jag tror att när var och en oss har ställts inför situationer då vi tvingats dagtinga med våra samveten, har vi allmänhet dragit oss undan. De flesta av oss är dessvärre inga vardagshjältar och då vi blivit det har situationen och vår speciella roll ofta tvingat oss till att handla. Något som får mig att minnas en incident från min ungdom.

Jag arbetade som servitör för SJs Trafikrestauranger, efter övernattning i Stockholm hade jag anlänt till Malmö och var med kassaförtjänsten på väg mot huvudkontoret. På den tiden bar serveringspersonalen uniform; en vit jacka med mässingsknappar och axeltränsar i svart och guld. En man kom springande mot mig:

-        Kom snabbt! Det har hänt något mycket otrevligt! 

Den okände mannen grep mig om ena överarmen och drog mig med sig mot utgången till Centralplan, där en grupp människor hade samlats. Så fort jag anlänt öppnade sig folksamlingen och framför mig låg en man på stenläggningen, en blodpöl spred sig under hans huvud.  Ingen av de kringstående gjorde något, men samtligas blickar riktades mot mig. Två män höll fast en berusad yngling med vild och jagad uppsyn. En av fasthållarna ropade till mig:

- Det var den här djäveln som gjorde det! Han sparkade honom rakt i ansiktet! Vad skall vi göra med honom?

 

- Har ni inte ringt polisen? undrade jag.

 

 

Detta var långt före mobiltelefonernas tid. De kringstående tittade villrådigt på varandra, men ingen svarade.

-        Du där, kommenderade jag. Spring genast iväg till telefonautomaterna och ring polisen.  90 000, det kostar inget.

 

Varför dessa onödiga uppgifter? Varje idiot visste väl att man kunde ringa 90 000 till polisen och att samtalet var kostnadsfritt. Men, ynglingen lydde utan någon som helst tvekan och rusade iväg mot telefonerna. Det verkade som om alla, unga som gamla, män som kvinnor var tacksamma över att någon hade tagit kommandot och utan tänka mig för tog jag på mig ansvaret för att leda verksamheten och fördela uppgifterna. Jag gav korta kommandon och fick genast folk att engagera sig.

-        Kan någon kolla om han är vid medvetande, om luftvägarna är fria?

 

Jag hade nyligen gjort lumpen och kunde därför en del av den väsentliga terminologin. Någon lutade sig över den nerslagne mannen, talade med honom och den blödande stackaren mumlade något knappt hörbart.

-    Det är OK. Han är vid medvetande, men uppenbarligen chockad och berusad, konstaterade mannen som knäböjt bredvid den nerslagne.

 

-    Bra, vet någon här hur man gör framstupa sidoläge? undrade jag.

 

Två unga kvinnor nickade jakande och fick lätt och snabbt brottsoffret i det rätta läget.

 

Har någon något att lägga över honom?

 

-    Utan tvekan tog en äldre man av sig sin kavaj och lade den över den blödande mannen.

 

-  Och vad gör vi med djäveln som sparkade honom? undrade åter en av de som höll den unge gärningsmannen i ett fast grepp.

 

-    Överlämna honom till polisen och avge rapport till dem, beordrade jag kort och rappt.

 

Jag kände mig plötsligt utsatt och generad, vände på klacken och skyndade mig därifrån. Polissirener hördes från Centralplan. Jag skämdes. De där människorna borde ha insett att jag enbart var en oerfaren yngling i en löjlig kyparuniform, likväl hade de alla underordnat sig mitt befäl. Det var uniformen som gjort det, ingenting annat och dessutom hade den fått mig att agera som om jag vore en slags myndighetsperson med makt över mina medmänniskor.

Tänk om jag verkligen hade haft makt över människors väl och ve? Tänk om jag hamnat på avlastningsrampen i Auschwitz, iförd Hugo Boss stiliga SSuniform och med en ridpiska i handen bestämt vem som skulle gå till höger eller vänster, till liv eller död? Före detta handelsresanden, kycklingfarmare, eller folkskollärare fick på sig de eleganta uniformerna, med sina dödskallekrönta skärmmössor och de kunde då liksom jag i min kyparmundering gripas av den mäktiga känslan att folk utan tvekan åtlydde deras minsta vink.

Vi kan skatta oss lyckliga över att vi lever där vi gör, men borde vi då inte bättre kontrollera vår självgodhet. Det är tveksamt om vi förtjänat vår stund på jorden och lika tveksamt är det att vi skulle kunna axla den hjälteroll som beskyddare av de mänskliga rättigheterna som vi så lätt inbillar oss att vi vore förmögna att göra.

Appelfeld, Aharon (2004) The Story of a Life. A Memoir. New York: Knopf  Doubleday. Ekdal, Niklas och Inga-Britt Ahlenius (2011) Mr Chance. FN:s förfall under Ban Ki-Moon. Stockholm: Brombergs. Fallada, Hans (2015) Ensam i Berlin. Stockholm: Lind & Co. Junge, Traudl med Melissa Müller och Anthea Bell (2004) Until the Final Hour: Hitler´s Last Secretary. New York: Arcade Publishing. Opie, Robert Frederick (2003) Guillotine: The Timbers of Justice. Stoud, Gloustershire: History Press. Schroeder, Christa (2009) He Was My Chief: The Memoirs of Adolf Hitler´s Secretary. Barnsley: Frontline Books.Tengroth, Birgit (1972) Jag vill ha tillbaka mitt liv. Stockholm: Bonniers. von Platen, Gustaf (1997) Min vän Stig Ahlgren: Kvickhetens konung. Stockholm: Fischer & Co. von Schirach, Henriette (1960) The Price of Glory. London; Frederick Muller. von Schirach, Henriette (1980) Anekdoten um Hitler. Türmer: Berg/Starnberger See. Yitzak, Arad (1999) Belzec, Sobibor, Treblinka. Bloomington: Indiana University Press.

We are United Nations whistleblowershttp://whistleblower.org/sites/default/files/%10Letter%20to%20UN-Secretary-General.pdf

 

BLOG LIST

Emellanåt oroar jag mig för dålig kondition och tilltagande fetma. Håller jag på att passera en åldersgräns, utan att märka det? Snart får jag svårt för att böja mig ner, det kommer att kosta på att stiga upp ur fåtöljen, dagarna svinner bort. Jag blir andfådd i trappor, huden skrynklas, håret...
My parents told me that I did not speak until I was more than three years old. This sounds somewhat strange to me, though considering that their children's development is close to heart of most parents, they were probably right. After opening my mouth for the first time to express comprehensible...
Mina föräldrar har berättat att jag inte talade förrän jag var mer än tre år. För mig låter det underligt, men med tanke på att deras barns utveckling står i centrum för de flesta goda föräldrar, så hade de säkert rätt. Märkligt är det dock, eftersom jag efter att ha öppnat munnen för att formulera...
My first regular summer job was at the peatbog in Hästveda. The bog is situated a few miles north of my hometown Hässleholm and early in the morning I went there alone on my second-hand moped. Most of my comrades had bought mopeds of the Austrian brand Puch. The toughest among them had trimmed...
Mitt första sommarjobb var på torvmossen i Hästveda. Mossen ligger några mil norr om Hässleholm och tidigt på morgonen åkte jag ensam dit på min begagnade moped. De flesta av mina kamrater hade skaffat mopeder av märket Puch. De tuffaste bland dem hade trimmat sina mopeder så att de skulle gå...
One evening in Prague, mid-March, darkness had just fallen over the city. I was on my way to the National Gallery while assuming I had ended up on the wrong tram. It travelled through streets I could not recognize. However, occasionally we passed workers who apparently were welding the tracks and I...
En kväll i Prag, mitten av mars och mörkret hade fallit. Jag var på väg till Nationalgalleriet men trodde först att jag hamnat på fel spårvagn. Den slingrade sig fram genom gator längs vilka den inte borde färdas. Men eftersom vi allt som oftast passerade svetsande män sysselsatta med någon slags...
Being in a gloomy mood I looked through a file with some photographs I took one evening in Rome, some months ago. I had forgotten about them, though the solitary feeling they provided harmonizes well with the grey and rainy dusk lingering outside my window here in Hässleholm.  I began taking...
Sometime ago, as we often do, I was with an old friend discussing the world problems, not the least we lamented the latest idiocies of US President Elect Donald J. Trump. It is hard to imagine that millions of people are still supporting an ego-tripped narcissist, whose inflated mediocrity and...
För en tid sedan samtalade jag med en vän, som så ofta förr, om världsproblemen, inte minst om tönten Trump. Hur är det möjligt att miljontals människor fortfarande kan stödja en egotrippad narcissist vars uppblåsta dårskap och tunnelseende utgör ett allvarligt hot mot hela vår värld? Givetvis...
Items: 1 - 10 of 180
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com