FRÅN MALI: En lektion i tolerans

 

På natten, även när månen inte är framme eller kanske ännu mer då, gnistrar himlavalvets myriader med stjärnor över den torra savannen norr om Nigerfloden. De små byarnas brist på elektricitet och belysning gör himlen mer närvarande än den är i stora städer. Den välver sin enorma sfär över oss ‒ Den Skyddande Himlen

Jag satt med mina vänner Seydou och Mamadou utanför ett omålat betonghus några mil norr om staden Markala i Mali. Seydou talade utmärkt engelska, som han lärt sig vid ett universitet i Algeriet och fungerade som min tolk. Mamadou kunde jag enbart konversera med på min usla franska. Mamadou, som var antropolog från Université de Bamako, frågade mig:

‒ Ditt namn, Lundius, betyder det något?

‒ Jag tror att det betyder ”från Lund”.

‒ Det är en stad i Sverige, inte sant? Det finns ett universitet där?

‒ Visst, känner du till det?

‒ Ja, jag har en vän från Lund. Kanske någon som du känner.

Jag skrattade:

‒ Det tror jag inte. Lund är en ganska stor stad och det är många år sedan jag bodde där.

‒ Men, du läste religionshistoria. Inte sant?

‒ Jo

‒ Min professor i Bamako är religionshistoriker från Lund. Han heter Tord Olsson.

Jag tappade hakan. Tord var en god vän. Han hade varit min handledare och även om jag sällan träffade honom var vi i kontakt någon gång varje år. Tord, som tragiskt och oväntat dog förra året, var en av de fyra, fem lärare vars vänskap och undervisning verkligen har betytt något för mig, som präglat mitt liv. Inte visste jag att Tord var lärare i Bamako. När han undervisade mig hade han nyligen vistats bland massajerna i Östafrika. Men Mamadous konstaterande fick mig att minnas att Tord för några år sedan hade berättat för mig hur han blivit invigd i ett hemligt sällskap hos Dogonfolket i Mali.

‒ Tord! Han är en god vän till mig. Är han i Mali!

‒ Tord kommer hit någon gång varje år och ger då ett par seminarier på mitt universitet. Vi ringer honom, föreslog Mamadou.

Moderna tider! Klockan nio på kvällen i en gudsförgäten by långt ut på bondvischan i Mali talade jag över Mamadous mobiltelefon med Tord Olsson i Lund.  Ibland är världen oändligt stor, ibland mycket liten. Ännu en dag hade gått i det sällsamma Mali. Jag hade hamnat där för att göra en sociologisk studie inför etablerandet av en stor sockerindustri med kringliggande plantager, men det kan jag skriva om en annan gång, nu skall jag berätta om ett annat möte i Mali, mest för att inte glömma det.

Fyra miljoner människor talar bambara och de bor främst i Guinea, Senegal, Elfenbenskusten, Mali och Burkina Faso. De har en rik kultur och i områdena ovanför Markala träffade jag personer som berättade legenderna om de legendariska kungarna Sundiata och Mansa Musa som under Medeltiden styrt Malis stora kungariken, med deras moskéer, guld och bibliotek.

Byarna i det sönderbrända landskap jag rörde mig inom var tämligen eländiga, men de stiliga kvinnornas och männens eleganta hållning, deras färgrika och ytterst smakfulla klädedräkter ‒ Västafrikas boubous; fotsida, vidärmade kaftaner och stilfullt uppsatta turbaner ‒ kom mig att tänka på forntida folk, som greker eller perser. Ett intryck som förstärktes när jag under dagarna tillsammans med Seydou satt i skuggan av något baobabträd och med hans hjälp samtalade med byäldsten, som med sina långa, smala händer ackompanjerade sitt stillsamma tal med väl avvägda gester. Dessvärre var det ett hotat samhälle vi befann oss i:

‒  Öknen närmar sig obönhörligt, snart slukar den våra fält. Vi blir fler och fler. Hirsen kan inte föda oss. Våra ungdomar dör när de ger sig av till fjärran länder med hopp om att finna försörjning, ty här kan de inte leva.

Något år efter det att jag lämnat markalaområdet invaderades det av plundrande jihadkrigare som med jeepar och kulsprutor stormade in från öknarna. Franska trupper säkrade den väldiga bron över Nigerfloden och stoppade jihadisterna enbart några mil bortom byarna jag besökt.

De islamistiska krigarna var en brokig skara som samlat sig kring en kärna av Al Qaedakämpar, som tjänat som Gadaffis legoknektar i det sönderfallande Libyen. Fanatiska och beväpnade till tänderna hade de dragit med sig tuaregkrigare från öknarna i norr, som drömde om att etablera en egen stat ‒ Azawad.

När Malis regering kollapsade efter en militärkupp, islamisterna intagit det legendariska Timbuktu och snabbt rörde sig mot huvudstaden Bamako sände fransmännen 3 000 soldater för att stödja regeringsstyrkorna i deras kamp mot jihadisterna. Efter det att mirageplan bombat motståndarna och bron över Niger säkrats kunde regeringsstyrkor och fransmän successivt jaga bort jihadisterna från Markalas grannskap och sedan från stad efter stad tills de slutligen erövrade Timbuktus flygplats den 28:e januari 2013 och jihadisterna utan strid försvann tillbaka ut i öknen.

Jihadisternas misstag var antagligen detsamma som andra fanatikers  ‒  genom sin rigida inställning fick de inte folket med sig. Det rapporterades att styrkorna som kallade sig MNLA (Nationella Rörelsen för Azawads Frigörelse) och Ansar Dine (Trons Försvarare) började “löpa amok" i de erövrade områdena; soldathorder gjorde sig skyldiga till gruppvåldtäkter, tvångsrekrytering av barnsoldater och summariska avrättningar. De plundrade sjukhus, hotell och varulager, bland annat FNs matlager med mer än tvåtusen ton spannmål och livsmedel i Gao och Timbuktu, och likväl högg de händerna av tjuvar, bland annat i staden Ansongo där en desperat människomassa förgäves bad om nåd för de anklagade. Medan de ockuperade Timbuktu och Gao förbjöd Ansar Din-milisen alkohol, fotboll, videospel, både västerländsk och malisk musik och de straffade hårt kvinnor som visade sig med obetäckta huvuden. I staden Aguelhok stenades en man och kvinna till döds anklagade för att ha fostrat utomäktenskapliga barn.

Jag blev förbluffad då jag på UNESCO i Paris hörde sådant. Jag hade nämligen upplevt Mali som ett lugnt och trivsamt ställe, fjärran från den fanatism som européer numera tycks förknippa med muslimska länder. På UNESCO nåddes jag också av den sorgliga nyheten att jihadisterna gått hårt åt den världsarvsklassade staden Timbuktu.

I Timbuktu förföll också jihadisterna till det totalitära bruket att bränna böcker. UNESCO hade med finansiellt stöd från Norge, Luxembourg och Kuwait renoverat och byggt upp ett bibliotek och forskningscentrum, Ahmed Baba Institutet, där man samlat mer än 20 000 oväderliga manuskript på arabiska och lokala språk. De flesta manuskripten och de träplattor som använts som underlag för skrift härstammande från perioden 1300 – 1500. När institutet förvandlades till barack för jihadisterna hade en bråkdel av den stora samlingen skannats in som en del av ett omfattande projekt tänkt att registrera och bevara hela kollektionen. Jihadisterna brände flera böcker och manuskript, i mitten av mars inledde UNESCO ett omfattande restaureringsarbete i Timbuktu, men det är ännu inte fastställt hur stora skadorna varit i Ahmed Baba Institutet.

Jag tänker på biblioteket i Timbuktu som en symbol för den urgamla tradition och folkliga religiositet som fortfarande är stark i Mali, manifesterad genom den utsökta bambarakonsten och Malis rika musikliv. 

Något som gjorde att jag frågade Seydou om han inte kunde sätta mig i kontakt med någon av regionens mest respekterade marabouter. Efter att några år tidigare ha stött på marabouter i Senegal var jag nyfiken på dem, speciellt som en fransman som arbetade för sockerbrukskonsortiet hade sagt mig att marabouterna var fyllbultar som utnyttjade unga pojkar som arbetskraft. Han syftade på de så kallade talibes, som ofta bor i anslutning till marabouternas hushåll och som betalning för koranundervisning arbetar på deras fält. Västafrikas marabouter är ofta imamer som predikar i och tar hand om moskéer, men de kan också vara lärare, eller kringvandrande predikanter. Många tillhör speciella läroriktningar, ofta sufiskolor, och en del av dem dyrkas till och med som helgon. Seydou lovade att sätta mig i kontakt med en av distriktets mest respekterade marabouter.

En dag dök den beundrade marabouten upp på den kringbyggda gården till huset där vi höll till och med hjälp av Seydou talade jag ett par timmar med honom. Marabouten kunde vara mellan sjuttio och åttio år gammal och tillhörde en släkt där maraboutvärdigheten gått i arv från far till son. Han var en studerad man, kunde arabiska och hade flera gånger varit på pilgrimsfärd till Mekka. Då vi började samtala blev jag först något förvirrad eftersom Seydou gav kortfattade sammanfattningar av vad som tycktes vara långa haranger på mandé. Till slut frågade jag:

‒ Men, Seydou, översätter du verkligen allt vad han säger?

En något förlägen Sydou svarade:

‒ Jag försöker sammanfatta det. Du förstår han säger en hel del tokigheter och jag tycker det är lite genant för oss båda.

‒ Jamen, även tokigheter kan vara intressanta. Vad var det exempelvis för fel på det han sa nu?

‒ Han påstod att det finns folk på månen, men det vet ju både du och jag att det inte finns.

Jag hade frågat marabouten vad han ansåg om fundamentalisternas korantolkningar. Seydou vände sig åter till marabouten och de talade intensivt med varandra. Marabouten gestikulerade ivrigt och vände sig leende gång på gång mot mig. Han kom tydligen överens med Seydou om att han skulle tala sakta och att Seydou efter en eller två meningar skulle översätta så noggrant som möjligt. Som jag anat blev samtalet mycket intressant. Vad marabouten bland annat sa var att fundamentalister tolkar Koranen som om de befann sig på månens mörka sida. De läste noggrant vad som stod i boken, men de befann sig i månens kalla skugga och kunde varken se solens klara sken eller känna dess värme:

‒ Det räcker inte att läsa och tolka vad Gud säger, du måste känna värmen från hans kärlek och betrakta tillvaron i det sken som tron förlänar oss.

Det var vackert sagt och marabouten fortsatte imponera. Han tog min hand och lutade sig förtroligt fram.

‒ De unga fundamentalisterna begriper inte att ord inte är tillräckligt för att förstå världen. Tiden är en sträng läromästare och den har lärt mig en hel del om vad som är rätt och fel. Erfarenheten har gjort mig ödmjuk. Fundamentalisterna säger att vi inte får göra det ena eller det andra eftersom det antingen inte står i Koranen eller för att Gud eller Budbäraren, frid vare med honom, förbjuder oss att göra det. Men, jag säger att visst är allt som står i Koranen sant, men Budbäraren, frid vare med honom, talar liksom Gud till alla människor, i alla tider. Han talar till oss, här och nu. Hur kan någon då påstå att han vill att vi skall leva som människorna levde på den tiden när han verkade? Budbäraren, frid vare med honom, ville förändring till det bättre, inte till det sämre. Gud har gett oss fri vilja och han vill att vi väljer det goda. Men, han tvingar oss inte. Fri vilja betyder att vi väljer att antingen återgälda Guds kärlek, eller avstår från att göra det. Man kan nämligen inte tvinga någon till kärlek. Gud är rättfärdig. Inte vill han att vi skall välja sådant som skadar andra. Gud är barmhärtig och rättvis.

Marabouten lyssnade mycket nog medan Seydou översatte till engelska, givetvis förstod han ingenting men det var som om han ville kontrollera om Seydou fått något om bakfoten. Samtalet drog ut på tiden och till slut sammanfattade marabouten:

‒ Vi har talat om sanning och lögn. Om Guds vilja. Fundamentalister är farliga. De är mot den fria viljan. De vet inte vad kärlek är. De vill inte att folk skall tänka, inte att vi skall kunna välja fritt. Jag tror att de är motståndare till Gud. De sätter sig över Guds vilja. Det är en grov synd. De förstör för människorna. Vi kan inte vara säkra på någonting, det kan enbart Gud vara. Men jag kan säga dig vad jag tror. Jag tror att Gud talar till alla människor genom Koranen, men i mina drömmar talar han till mig.

Efter det att marabouten lämnat satt jag, Seydou och Mamadou kvar på gården och reflekterade över vad han sagt:

‒ Det var fint när du föreslog att jag skulle lyssna omsorgsfullt till vad han hade att säga. Du förstår, han uttrycker sig underligt, men när man griper tag i tanken bakom orden får allt ett sammanhang, en förklaring. Han är faktiskt en mycket intressant man. Jag har aldrig riktigt förstått det, konstaterade Seydou.

Någon dag efter vårt möte hade Seydou fått kontakt med en av de få kristna som bodde inom distriktet. En lång allvarlig man, som talade sakta och tydligt. Vi träffade honom i en byskola, han var skolföreningens ordförande.

‒ Det finns inte många kristna här. I min församling är vi enbart sju stycken.

‒ Sju? Det var inte mycket till församling.

‒ Här är alla muslimer. Varför skulle de vilja bli kristna? De frågar sig vad de skulle få för nytta av det. ”Du är svart som vi. Fattiga som vi. Du är inte ens vit och rik. Vad kan du erbjuda oss som vi inte redan har”. Du förstår, en vit man som du har alltid någon bakom dig; ditt land, din organisation, dina pengar. Jag har ingenting annat än Gud och Jesus. Min kyrka har sitt huvudkvarter i Bamako. Vi är alla från Mali.

‒ Konverterade du från Islam?

‒ Nej, nej, om varit en sann muslim hade jag nog aldrig blivit kristen. Min far var animist, våra förfäder var alla animister, jag blev också animist. Vi var muslimer, men tillhörde Chiwaras, ett hemligt sällskap, den tillhörigheten var viktigare för oss än Islam. Jag blev kristen när en missionär förklarade Jesu lidande för mig. Att man måste vara medveten. Måste välja, inte vara som ett kreatur som gör som alla andra, som lever utan att tänka, utan att välja. Jag valde Jesus eftersom han är både Gud och människa, någon jag kan relatera mig till, inte en grupp, eller en bok. Ända sedan jag blev frälst har Jesus varit med mig.

‒ De sju i din församling, var de där från början eller är det du som gjort dem kristna?

‒ De har blivit kristna genom Jesu Kristi försorg, men de mötte honom genom mig. Det var först för två år sedan de blev kristna.

‒ Hur länge har du varit kristen?

‒ Tjugo år.

‒ Och hela den tiden har du predikat kristendom här i byn?

‒ Ja, men ingen har velat lyssna till mig. De har sagt: ”Du är galen som inte vill vara som en av oss. Varför skall en mandé som du vara kristen? Du är inte klok, du är inte vit. De spottade efter mig. De isolerade mig.

‒ Men vad hände? Hur blev du skolföreningens ordförande? Hur fick du dina sju följeslagare?

‒ Allt är maraboutens förtjänst.

‒ Marabouten?

‒ Ja, han som vi träffade i förrgår, inflikade Seydou.

‒ Men hur gick det till?

‒ En kväll knackade det på min dörr och när jag öppnat stod marabouten därute. Jag bad honom komma in och han sa: ”Jag har observerat dig och insett att du är en helig man. Enbart någon som varit så ensam och stark som du har varit kan ha en stark tro. Jag tror att du och jag är de två män bland oss som bäst känner Gud. Men, du har kämpat för din tro, medan jag föddes till min position. Om du tvivlar på Gud behöver du inte oroa dig för att förlora folkets respekt. Du har ingen respekt att förlora. Tvivlar jag löper jag risken förlora allt jag har. Folk tror inte på dig, men de tror på mig. Om jag visar tvivel blir jag ingenting. När jag har det svårt har jag ingen att vända mig till. Men, jag tror på dig. Du känner Gud. Jag känner Gud. Det är en kunskap som du och jag delar på. Jag vet inte om du behöver mig, men jag behöver dig. Jag vet att du kommer att förstå mig om jag tar mina tvivel och bekymmer till dig. Likaså kan du komma till mig. Om du ber till Gud för mig, skall jag be till Honom för dig.” Jag blev rörd och bedyrade honom att jag var hans vän. Marabouten är en helig man. Han är mäktig och stark och har nu blivit mitt stöd och min hjälp. Under fredagsbönen sände han bud efter mig. Jag kom till moskén och han presenterade mig för folket och sa: ”Detta är min vän. Han är en helig man. Om ni respekterar mig skall ni också respektera honom.” Sedan dess har jag blivit en av alla, man valde mig till skolföreningens ordförande och sju män och kvinnor har genom mig kommit till Kristus.

‒ Är ni respekterade nu?

Den kristne log:

‒ Respekterade kanske, men inte riktigt accepterade.

Vad jag vet så blev det aldrig något med sockerproduktionen. Jag hoppas att jihadisterna aldrig nådde fram till byarna jag besökte. Fattigdomen har fortfarande bönderna i sitt grepp, men jag hoppas att vänskapen fortsatt mellan marabouten och den kristne och att de fattiga bönderna kring Marakala inom en inte alltför lång framtid skall få en bättre och tryggare tillvaro. 

I Mali hörde jag ofta talas om legenden om Sundiata, Lejonkungen, och det stora epos som sjöngs om honom av grioterna, Västafrikas trubadurer. Det finns många versioner, men den bästa jag läst är Camara Laye (1980), The Guardian of theWord. London: Fontana/ Collins. Jag måste också nämna Malis musikskatt, det finns många stora artister att välja mellan. min favorit är Ali Farka Touré, ökenbluesens mästare.

 

BLOG LIST

Literature meets us somewhere between poetry and reality. While reading we are confined in ourselves, perceiving the text through the eyes and minds that life has created for us. I spend most of my time alone in our house, in the woods by the lake. For sure, I work three days a week at a school in...
Litteraturen möter oss någonstans mellan dikt och verklighet. Vi läser inneslutna i oss själva, ser genom de ögon livet skapat oss. Jag tillbringar det mesta av min tid ensam i vårt hus, i skogen vid sjön. Visserligen är jag tre dagar i veckan verksam på en skola i Landskrona, men där känner jag...
I had planned to clear the grounds around our house from twigs and fallen leaves. Accordingly, I went outside quite early in the morning. The sky was bright blue, though it soon became clouded and it did not take long before the rain poured down, preventing my outdoor activities. Back in the...
Jag hade tänkt rensa tomten från kvistar och löv. Gick upp tidigt. I gryningen sken solen och himlen var klarblå, men snart började det skya, det dröjde inte länge förrän regnet öste ner och förhindrade allt utearbete.  Flydde in i huset, gjorde en brasa och drog fram en bok ur hyllan. Det...
The weather changes from cold to relative varmth; sunshine, drizzle, floating clouds and starry nights. Yesterday, a milky white sky occasionally cracked up and turned into a dramatic spectacle when fast-gliding cloud formations allowed the sun, for a minute to two, to illuminate an autumn...
Vädret skiftar från kyla till relativ värme; solsken, duggregn och piskande skyfall. Igår sprack himlen emellanåt upp i dramatiska, snabbt framglidande molnformationer mellan vilka solen under någon minut förgyllde den höstliga prakten kring sjön. Jag öste båten och rodde ut. Kastvindar skapade...
Occasionally, I worry about my bad physical condition and increasing obesity. Do I keep on passing an age limit without really noticing it? Soon it will be difficult for me to bend down, it will be cumbersome to get up from an armchair, days will disappear without leaving much of a trace. I will...
Emellanåt oroar jag mig för dålig kondition och tilltagande fetma. Håller jag på att passera en åldersgräns, utan att märka det? Snart får jag svårt för att böja mig ner, det kommer att kosta på att stiga upp ur fåtöljen, dagarna svinner bort. Jag blir andfådd i trappor, huden skrynklas, håret...
My parents told me that I did not speak until I was more than three years old. This sounds somewhat strange to me, though considering that their children's development is close to heart of most parents, they were probably right. After opening my mouth for the first time to express comprehensible...
Mina föräldrar har berättat att jag inte talade förrän jag var mer än tre år. För mig låter det underligt, men med tanke på att deras barns utveckling står i centrum för de flesta goda föräldrar, så hade de säkert rätt. Märkligt är det dock, eftersom jag efter att ha öppnat munnen för att formulera...
Items: 1 - 10 of 187
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com