MAKT

For who would bear the Whips and Scorns of time,
The Oppressor's wrong, the proud man's Contumely,
The pangs of despised Love, the Law’s delay,
The insolence of Office, and the Spurns
That patient merit of the unworthy takes,

Vem ska tåla världens gisselslag

tyrannens övergrepp, den stoltes fräckhet,

föraktad kärleks pina och lagens tröghet?

Ett hutlöst ämbetsvälde och de sparkar odågan ger

den tåliga förtjänsten?

 

Ett avsnitt ur Hamlets ”att-vara -eller inte-vara” monolog, med rätta världslitteraturens kanske mest välkända fundering kring livets plåga och mening. Shakespeares gåtfulla perfektion i dikt, drama och reflektion är svindlande. Ofta har jag tänkt på vad Hamlet säger om maktens hutlöshet, eller som Shakespeare skriver insolence. De mäktigas oförskämda och hänsynslösa arrogans är ett kväljande sjukdomstillstånd som gjort livet surt för många människor.

Då du som jag levt i mer än sextio år och gjort det i olika miljöer, i olika sammanhang, faller det sig naturligt att fundera över makten och dess förutsättningar. Hur du själv utövat makt och, möjligen än mer uppenbart, den kontroll och dominans du och andra har utsatts för. Vi är flockdjur, vår tillvaro präglas av vårt förhållandet till andra och det är sällan jämlikt. Varje moment av våra liv för med sig olika former av underkastelse – under våra föräldrar, lärare, lek- och klasskamrater, chefer och myndighetspersoner. Samtidigt tvingas vi erkänna att vi gjort oss skyldiga till maktspråk, översitteri och fördömande av sådana som varit svagare och maktlösare än vi – barn, arbetskamrater, elever och många andra.

En del av mina mer eller mindre bekanta och förtrogna som jag arbetat tillsammans med, eller lärt känna på annat sätt, har efter att promoverats till en maktposition förgiftats av sin upphöjelse. Många inbillar sig ha förtjänat sin maktposition genom intelligens, arbetsförmåga, charm eller and förträffliga egenskaper som skiljer dem från andra människor, speciellt sådana som befinner sig i beroendeställning till dessa förträffliga individer. Makt ger endorfinkickar stimulerade av uppskattning, eller till och med fruktan, från de som hamnat i skuggan av din auktoritet. Känslor som ökar kroppens serotoninhalt, en signalsubstans som kontrollerar aptit, humör och ilska. Låga serotoninnivåer tenderar att kombineras med förhöjda nivåer av stresshormoner. Högt uppsatta personer, vars välbefinnande gör att stora doser med serotonin pumpas genom kroppen och piggar upp hjärnan, upplever ofta en uppfriskande upprymdhet. Givetvis vill de skydda sitt lyckorus mot attacker från underlägsna stackare, vars blod och hjärna genom bristen på serotonin har försurats av stresshormoner.

Det är inte ovanligt att de som modigt avslöjar maktgalna despoters fel och brister blir desarmerade genom att beskrivas som hycklande och långt ifrån felfria kverulanter. Ofördelaktiga beskrivningar av deras ovanor, utseende och åsikter hopas över dem. Något som skett i alla tider, från det forntida Egypten till samtidens Edward Snowden. En mängd så gott som okända whistleblowers har obevekligt sablats ner av makthavare och deras representanter.

I Homeros Iliad möter vi Thersites ”Greklands fulaste man”, krumbent med en förlamad fot, sluttande axlar, insjunket bröst och med ett litet huvud krönt med ett par glesa hårstrån. Eftersom han inte drog sig för att reta dem och därmed göra dem till allmänt åtlöje, föraktades Thersites av hjältar som Odysseus and Akilles. Thersites kunde sällan hålla tyst och under en överläggning reste han sig, mitt bland de stiliga, tappra, akajiska ledarna, pekade ett anklagande finger mot kungen över dem alla, Agamemnon, och anklagade honom med sin ”skrikiga röst”:

Vad är nu åter din önskan, Atrid och vad klagar du över? Fulla av koppar du tälten ju har och de skönaste kvinnor har du i tälten ju också i mängd, dem vi andra achaier alltid ge främst åt dig, så ofta vi taga ett fäste. Säkert vill också du hava nu guld, som förstås någon troer skall ifrån Ilion bringa dig hit en lösen för sonen, vilken har bunden förts hit av mig själv eller ock av en annan. Eller kanhända en blomstrande mö vill du hava i famnen att henne äga allena för dig? Men det skickar sig icke, att den som hövdingen är, skall achaierna störta i ofärd. Ack, I kujoner, I mesar, achaiskor och icke achaier! Låtom oss bara nu segla vår väg för att låta den kaxen ligga och ruva sin skatt här i Troja, så kanske han märker, om vi betyda en smula, vi med, för hans väl eller icke, han, som Achilles nu och, den vida berömdare hjälten, vågat att kränka och röva åt sig hans föräring med våldsmakt. Ack, men Achilles han är ju så spak och ej mäktig till vrede; eljest, Atrid, skulle denna skymf bli din sista.

Iliaden kallas Thersites för en feg stackare, begåvad med en ondskefull tunga. Fast egentligen är hans tal ett exempel på orädd och kraftfull opposition mot en oduglig och girig ledare. Därför kan det tyckas underligt att de akajiska ädlingarna i stället för att stödja honom öste ovett över Theristes och den stilige, allmänt beundrade Odysseus ryckte till sig Agamemnons spira och till församlingens glada bifall slet han kläderna från Thersites och pryglade honom skoningslöst med spiran. Thersites rygg bulnade, hans ögon tårades medan  han kröp ihop i ett hörn, varifrån han sig hjälplöst och snyftande betraktade de gapskrattande machomännen.

Homeros ger inga kommentarer till händelsen. Hans verk andas beundran för män som den listige Odysseus och den brutale, egotrippade Akilles. Den ”mångförslagne” Odysseus, som även han föraktar Agamemnon, vågar till skillnad från den ”fege” Thersites inte ta sig ton mot krigstågets ledare, utan väljer istället att prygla en man som sagt vad alla innerst inne håller med om. Men märk väl att Odysseus inte slår Theristes med sina egna händer, utan använder diktatorns spira för att prygla sanningssägaren. Kanske vill Homeros därmed antyda att Odysseus ”förslagenhet” gör honom till en maktens tjänare, liksom de andra mäktiga krigarna som Thersites hånat som fega stackare. Genom att Odysseus med kungens spira pryglar den föraktade krymplingen befrias de starka männen från sig egen skam.

Enligt myten dödades Thersites slutligen av Akilles, den man som han modigt försvarat i folkförsamlingen. Att påpeka brister hos mäktiga män har alltid varit ett farligt initiativ och det finns ingen garanti för något stöd från andra, inte ens från sådana som utan rädsla eller tvekan vågat liv och lem på slagfält och i annan livsfarlig kamp.

Någon som uppskattade Thersites var Gustaf Fröding, som ofta identifierade sig med utstötta, fula och föraktade individer. I sin debutsamling Guitarr och dragharmonika från 1891 beskriver han den bittre, skorpionlike Thersites som en modig man:

När Agamemnon alltför högljutt skrävlar 
och när Odyssevs eller Nestor tävlar 
i dunkla råd med delfiska oraklet, 
du ensam vågar skratta åt spektaklet.

Maktberusade män och kvinnor är sällan hårdhudade då det gäller dem själva. Se på Trumps patetiska twittrande så fort någon ifrågasätter hans handlande och personlighet, ofta fyllt med förakt och hot gentemot tvivlarna på hans förträfflighet, hot som för övrigt ofta infrias. En tendens till överreaktion Trump  delar med ett otal chefer och som även den kan spåras långt tillbaka i forntiden.

De latinska författarna Arrianos och Plutarchos har berättat hur Alexander den Stores gudomlighet förnekades av Kallisthenes, författare och elev till Aristoteles. Efter det att Alexander firat bröllop med prinsessan Roxane i Baktra, numera Balkh i norra Afghanistan, hölls en väldig bankett under vilken vältalaren Anaxarchos hyllade Alexander och påstod att eftersom dennes oförlikneliga bragder vida överträffade vad Herkules och Dionysios hade uträttat så borde den unge konungen med större rätt än de nu dyrkas som en gud.  Då reste sig Kallisthenes och påpekade att dyrkan av Alexander vore en orättvisa gentemot honom eftersom Alexander kunnat göra vad han gjort enbart genom sin personliga, mänskliga förmåga och inte med stöd av någon inneboende gudomlig kraft. Dessutom, tillade Kallisthenes, skall en människa hälsas med en kyss på kinden och ingen grekisk man borde förödmjuka sig genom att kräla i stoftet inför en annan man, som de besegrade perserna gjorde inför Alexander. Visserligen applåderades Kallisthenes tal livligt, men Alexander skålade sedan på orientaliskt furstevis, vilket innebar att han tog en klunk ur en vinpokal, skickade den vidare till en gunstling som sedan drack, gick fram till tronen, räckte pokalen till Alexander och kastade sig framstupa inför honom. Både greker och perser gjorde som Alexander förväntade sig att de skulle göra. Men, Kallisthenes drack vinet och vägrade krypa inför Alexander.

Den unge despoten höll god min, men under en jakt dödade en ung grekisk ädling, Hermolaos, en väldig vildsvinsgalt som ursinnigt störtade sig mot Alexander. Istället för att visa tacksamhet ansåg Alexander att Hermolaos förödmjukat honom genom att döda ett villebråd han själv borde ha nedlagt. Han lät piska Hemolaos och tog ifrån honom hans häst. Den förödmjukade ädlingen försökte senare mörda Alexander och torterades och stenades därefter till döds. Under tortyren tvingades Hemolaos berätta om Kallisthenes, som varit hans lärare. Hade den djärve filosofen någonsin sagt något ont om Alexander? Det hade han aldrig gjort. Man frågade då Hemolaos om Kallisthenes sagt något ont om makthavare. Inte ens något sådant yttrande kunde Hemolaos minnas, men då han en gång frågat sin lärare vad man borde göra för att så snabbt som möjligt bli en känd man, hade Kallisthenes på skämt svarat: ”Man kan mörda en känd man.” Detta togs som bevis på att Kallisthenes uppviglat till mord på Alexander. Han greps, stympades, slängdes i en kedja ner till vilddjur som anföll honom, men innan han dog drog man upp honom igen och hängde honom.

Varför skulle någon vilja vara Gud? Kanske för att dyrkas. Dyrkan innebär kapitulation och sant troende ifrågasätter inte den gud de tror på, utan underkastar sig vad de tror vara gudens allsmäktighet. Makten vill inte ifrågasättas, enbart åtlydas. Maktmänniskan tror sig vara bortom gott och ont. Tvivel leder till ångest och osäkerhet, är du dyrkad försvinner den faran.

Underordnade människor förvandlas lätt till staffagefigurer som kan utnyttjas för olika uppgifter och tjänster, det är lätt att glömma att även de är individer med specifika känslor och egen oro.

Vid ett tillfälle frågade jag en av mina chefer vad det var hon inte uppskattade hos mig. Hennes svar var förbluffande: ”Att jag inte är din role model (förebild).” Jag blev häpen och eftersom jag likt Thersites har svårt för att vara tyst hasplade jag tanklöst ur mig ett osant yttrande, antagligen för att reta henne: ”Men kära … hur skulle jag rimligen kunna ha dig som förebild, en medelålders dam i min ålder. John Wayne och Marlon Brando, visst, men när det gäller dig är jag osäker.” Jag har inte alls John Wayne som någon role model, men dessvärre säger jag ibland saker jag inte menar, enbart för att skapa en effekt. Det är idiotiskt och jag skulle givetvis inte ha sagt vad jag sa, men jag har ingen styrsel på mina tankar och tunga. I ärlighetens namn måste jag också nämna att sagda chefsperson också yttrade några visdomsord: ”Jan you have to edit yourself. Jan du måste redigera dig själv.”

Det har ofta sagts att en människa som förlorat sin makt blir mer föraktad än andra. En präst som syndat anses vara värre än en vanlig syndare. Likaså kan sådana som dyrkats av sina undersåtar – som chefer för stora koncerner eller ämbetsverk – så fort de mist sitt ämbetes aura förvandlas till helt vanliga dödliga. Det kan var en orsak till varför de kräver så hutlösa avgångsvederlag. Är du förmögen är du i allmänhet också respekterad, även om du inte längre styr och ställer över andra. För maktmänniskor gäller det alltså att värna om sin makt. I allmänhet kämpar högt uppsatta personer för att till varje pris behålla eller bli återvalda till sina ämbeten, eller till och med bli diktatorer på livstid. Även om de ofta klagar över sin oerhörda arbetsbörda och det enorma ansvar de axlar. En klagan som speglar en självsyn som innebär att de anser sig vara förmer än andra, en känsla som kan stegras till en sådan grad att de kan komma att tro att deras ämbetsverk, hela deras land, ja, världen inte skulle kunna klara sig utan dem.

När jag arbetade på Sida hamnade jag av någon anledning med en grupp högt uppsatta kubanska regeringstjänstemän på restaurang Gondolen under gångbron vid Katarinahissen i Stockholm. Vid bordet hade jag en person från finansdepartementet, minns inte om han till och med kunde ha varit ministern själv, i varje fall träffade han Castro varje vecka för överläggningar. Jag frågade honom skämtsamt om Kuba nu gett upp planerna på att sprida världsrevolutionen.

- Ja, tyvärr.

- Det har blivit för dyrt för er?

- Nej, nej, det är inte orsaken. Skälet är att det inte finns någon som Fidel någon annanstans i världen.

- Är han så unik?

- Ja, utan honom skulle Kuba inte klara sig.

Makthavares självsäkerhet kan emellanåt ta sig tämligen absurda uttryck, som när en tidigare kollega till mig som innan hon/han (inga namn nämnda) hamnat i en beslutsfattande/bestämmande position brukade uppsöka en engelskspråkig arbetskamrat för att söka hennes/hans råd och expertis, enbart för att någon dag efter sin upphöjelse börja korrigera kollegans engelska, eller som hans/hennes tidigare mentor uttryckte det efter att ha fått tillbaka en skrivelse fylld med rödmarkeringar och syrliga kommentarer:

- Chefskap måste vara den snabbaste och enklaste språkkurs som finns.

Visst skulle det kännas befriande om jag här kunde ösa galla över de maktberusade översittare som emellanåt gjort mitt och andras liv tämligen eländigt. Om jag avslöjade deras namn och position skulle jag utan förbehåll kunna berätta hur de sårat och skadat främst vänner och kollegor och i viss mån även mig. Men, det känns inte rätt att klaga, i varje fall inte ännu. Jag vill inte framstå som en gnällig rättshaverist och i mitt fall finns alltid grums i botten av bägaren – kanske har maktmänniskorna haft rätt i sina klagomål på mig. Jag är förvisso inte Guds bästa barn.

En känsla av otillräcklighet och gnagande medvetenhet om egna fel och brister gör att många människor tvingas lida i det fördolda - misstanken om att överordnades ständiga gnäll och kritik kan vara berättigade blandas ofta med fruktan för att om de någon gång höjde rösten mot sina plågoandar skulle det enbart leda till hårda repressalier. I värsta fall skulle ännu högre makter uppfatta sådana missnöjesyttringar som ett angrepp på hela det hierarkiska systemet och därmed även en attack på deras maktposition. Följden av ett ifrågasättande av maktens våld och självberättigande blir ofta isolering av den underordnade, mindre lön, begränsade arbetsuppgifter, stoppad karriär, förtal, avskedande och kanske även psykiska besvär som leder till djupa depressioner, psykoterapi, drog- eller alkoholmissbruk och kanske ett vårdhem som slutstation.

Maktmänniskors kontrollbehov, osäkerhet och utnyttjande av andra leder, i varje fall enligt min uppfattning, inte till några effektiva arbetsinsatser eller ett allmänt välbefinnande, snarare tvärtom. Helt i enlighet med vad en god vän svarade mig då jag en gång undrade vad en oss överordnad person egentligen var för en slags figur:

- En mycket osäker och därmed farlig människa.

Ett yttrande som blev till en varning för mig. Det stämmer in på flertalet av de människor som försökt styra och ställa över mig och dessutom haft befogenhet att göra så. I sanningens namn måste jag dock erkänna att jag även haft glädjen av att hamna i beroendeställning till alldeles utmärkta, godhjärtade och generösa mentorer. Min väns ord har dock lett till att jag själv undvikit att söka chefskap och även blivit ett stöd i mina försök att genomskåda maktmissbruk och insikten om att sådant grundar sig på döljandet av egna svagheter. Jag har till och med kunnat tycka synd om maktförgiftade personer som gjort tillvaron sur för mig och/eller mina vänner. Eller som en annan vän en gång konstaterade om mig:

- Nu går han där och tycker synd om en djävel igen!

Många maktmänniskor har en tendens att krypa i stoftet inför sådana som befinner högre upp i hierarkin och som i värsta fall utkorat dem i hopp om att de skall vara dem underdåniga och ägna dem sin dyrkan. Har en chef valt en usel underhuggare till en maktposition ansvarar ju hon/han för sitt val inför andra och har därför en tendens att till varje pris försvara den odugliga, underordnade chefens beteende och ignorera hans/hennes eventuellt bedrövliga behandling av sådana som i sin tur befinner sig i beroendeställning till henne/honom. Ett tjänande uppåt och sparkande neråt.

Hur kan då en stackars chefsperson kunna dölja sin okunnighet, sina tillkortakommanden och sin osäkerhet. Inte vet jag, men en bekant, en äldre man som arbetade på ett välrenommerat afrikanskt forskningsinstitut berättade att han under sitt långa liv personligen mött flera diktatorer och påstod att vad de alla tycktes ha gemensamt var att genom oåtkomlighet skydda sig från avslöjanden om deras osäkerhet och om du träffade dem – ordsvall, plattityder, kritik av andra och framförallt vad amerikanerna kallar micro management, mikroförvaltning, vilket betyder att de undviker väsentligheter genom att yttra sig om, sätta sig in i och försöka korrigera onödiga detaljer.

Detta i allmänhet löjliga beteende kunde vara skrattretande, om det inte kunde få ödesdigra konsekvenser. Medan jag skriver detta läste jag en roman av Amélie Nothomb Underkastelsens sötma, välskriven och syrligt komiskt berättar den om hur en välmenande, men samtidigt vasst intelligent, ung belgiska hamnar på en obetydlig befattning inom ett enormt japanskt företag. Även om hon talar flytande japanska konfronteras hon med ofattbara absurditeter, som söker sitt ursprung i befängda, prestigebaserade infall från hennes överordnade. Hon blir gradvis degraderad av sin närmaste överordnade, en häpnadsväckande vacker, men ytterst frustrerad och förnedrad dam. Till slut hamnar belgiskan som avdelningens toalettstädare.

Recensionerna som prydde försättsbladen på min engelska översättning hyllade romanen som en “respektlöst rolig attack på en främmande kultur” som träffande beskrev den “uråldriga splittringen mellan öst och väst”. Givetvis kan flera av absurditeterna spåras till unikt japanska besynnerligheter, men mina erfarenheter från diverse organisationer gör mig benägen att betrakta denna utsökta lilla bok som en tämligen träffsäker beskrivning av den maktberusade galenskap som präglar många stora arbetsplatser lite varstans i världen.

Det centrala budskapet i Underkastelsens sötma är att Fubuki Mori, berättarens vackra men ogifta (ett förnedrande tillstånd inom den patriarkala maktstrukturen) närmaste chef som gör hennes liv eländigt, själv är ett mobbat offer för systemet. De förtryckta plågar de som är underställda dem, som de brutala afro-amerikanska männen i Alice Walkers Purpurfärgen som genom vad som brukar kallas "internaliserat förtryck" har förvandlats till våldtäktsmän och hustrumisshandlare.

Makt bländar sina offer och likt andra berusningsmedel leder den lätt till beroende och krav på allt starkare doser. Det händer exempelvis att folk har röstat på miljonärer med hopp om att deras rikedom skulle vara tillräcklig för att de inte skall frestas att låta sig korrumperas och ytterligare berika sig. En förhoppning som motsagts av politiska ledare som Berlusconi och Trump, som använt sin makt för att bli än rikare och gynna både sig själva och sina gunstlingar.

En saga om ett oavbrutet upptrappat maktbegär är bröderna Grimms Fiskaren och hans hustru som handlar om en gammal fiskare som drog upp en väldig flundra ur havet. Fisken kunde tala och bad att få bli kastad i havet igen, något som gubben gjorde. Då han kommit hem och berättat om den märkliga händelsen för sin hustru blev hon rasande och undrade hur han kunde varit så korkad att han inte bad en så egendomlig fisk om en gentjänst. Hon krävde att maken omedelbart skulle gå ner till stranden, ropa på fisken och kräva betalning för sin godhet. Motvilligt gick fiskaren ner till havstranden och ropade på fisken som mot förmodan dök upp och undrade vad gubben ville. Denne svarade underdånigt med en ramsa:

Manntje, manntje, timpe tö

flundra, flundra, i vår sjö,

Ack, min käring Ilsebill,

hon vill inte som jag vill.

 

 

Då flundran undrade vad Ilsebill ville, svarade gubben att hon önskade sig ett rejält hus istället för den eländiga kojan de nu bodde i. Fisken tyckte synd om den stackars toffelhjälten och sa att han skulle återvända hem och då han gjort det fann fiskaren Ilsebill sittande i ett ombonat stenhus. Då Ilsebill fann att maken genom sin kontakt med flundran kunde få önskningar uppfyllda bad hon om ett slott istället för huset och tvingade fiskargubben ner till havsstranden igen, där han upprepade ramsan. Flundran uppfyllde åter Ilsebills önskan. Nu fick hon blodad tand och önskade sig alltmer, inte längre nya egendomar utan allt större makt. Hon fick som hon ville – blev kung, kejsare och påve.

 

Inför varje önskan begav sig fiskaren ner till havsstranden och kallade på flundran, men ju orimligare hustruns önskningar blev desto mer vredgad blev fisken. Himlen mörknade och havet stormade. Kulmen kom då Ilsebill bad om att få bli Gud, då skälvde jorden, vinden dånade och berg störtade ner i det vredgade havet. Flundran dök för en sista gång upp ur djupet och vrålade till den gamle fiskaren att han skulle återvända hem, där fann han sin maktgalna hustru bister och förtvivlad sittande i den ursprungliga, eländiga kojan.

Vad som kan förvåna i denna saga är att en det är en kvinna och inte en man som blir kung, påve och slutligen vill bli Gud. Det har nämligen under alla tider främst varit män som eftersträvat och nått sådana positioner. Kvinnoförtryck kombinerat med ett överdrivet hävdande av ”manliga” egenskaper tycks vara något som inom socialantropologin brukar betecknas som ”kulturella universaler”, det vill säga detaljer, livsmönster och institutioner som är gemensamma för alla mänskliga samhällen. Det finns, trots flera romantiska feministers försäkran om motsatsen, inga bevis på att matriarkat verkligen har existerat, varken i historien eller inom så kallade ”primitiva” samhällen. Även om det finns exempel på hur släktskap och arv beräknats och fastställts baserat på mödernet och att kvinnor haft rätt att yttra sig om lagar och styrelseskick är det trots allt män som innehaft den reella makten, något som inte kan ses som bevis på deras överlägsna intelligens, utan snarast som ett tecken på att råstyrka och ett djupt rotat genustänkande har varit den gudagivna basen för patriarkaliskt grundade maktstrukturer.

Kvinnor har som social grupp och inom hem och familj i allmänhet snarare varit offer än ledare. Som i John Lennons kontroversiella sång Woman is the Nigger of the World (ett uttryck som söker sitt ursprung hos Yoko Ono).

We make her paint her face and dance

If she won't be slave, we say that she don't love us

If she's real, we say she's trying to be a man

While putting her down we pretend that she is above us

Woman is the nigger of the world...yes she is

If you don't believe me take a look to the one you're with

Woman is the slaves of the slaves

Ah yeah...better scream about it.

 

Vi får henne att måla sitt ansikte och dansa för oss.

Om hon inte vill vara slav, säger vi att hon inte älskar oss.

Om hon är äkta säger vi att hon försöker vara en man,

alltmedan vi förtycker henne, låtsas vi att hon är oss överlägsen.

Kvinnan är väldens nigger … ja, det är hon.

Om du inte tror mig, se på henne du är tillsammans med.

Kvinnan är slavarnas slav.

Ja, så är det … lika bra att skrika om det.

 

Det är förstås olyckligt att det var en man som skrev sången. Det anses alltid misstänkt om någon som utgör en del av det förtryckande systemet kritiserar det. John Lennon var förvisso inget helgon, något som hans försummade son Julian har konstaterat:

Jag måste säga att ur mitt perspektiv tyckte jag att han var en hycklare. Pappa kunde högljutt tala till världen om fred och kärlek, men han kunde aldrig visa det för de människor som borde ha betytt mest för honom: sin hustru och son. Hur kan du tala om fred och kärlek och ha en krossad familj - ingen kommunikation, äktenskapsbrott, skilsmässa? Det kan du inte göra om du är sann och ärlig mot dig själv.

John Lennons andre son, Sean, som han ägnade betydligt mer uppmärksamhet åt än Julian, är även han något fördömande av fadern, om än betydligt mer erkännsam än halvbrodern. Sean var enbart fem år gammal då fadern mördades:

På många vis var han en mansgris och han var väl medveten om det. Jag tror att hans största bedrift var att erkänna att han var en machoskitstövel och försökte stoppa det.[…] Jag tänker på min pappa som en stor skitstövel. Det enda som gjorde det okej var att han kunde erkänna det. Det var det som frikände honom. Att han försökte övervinna det. […] Folk glömmer hur lätt det är att lovprisa en människa, att förvandla henne till en myt. I själva verket var han min pappa. Ibland kunde han utan någon som helst anledning skrika på mig, skrika och gorma och jag kunde gråta hysteriskt. Om det finns något som gemene man inte förstår så är det att han enbart var en människa. Att då han dog lämnade han en verklig familj efter sig. Och varje dag saknar jag honom. Jag saknar inte fantasiprodukten John Lennon. Jag saknar min pappa.

Män som skriver om kvinnor bör vara beredda på att deras kön av vissa personer kan betraktas som en belastning. De förvandlas till belätet ”man” och mister därigenom sin särprägel. Jag upplevde det då min gode vän Bernth bjudit in mig till den litteraturvetenskapliga institutionen vid Lunds Universitet. Han hade skrivit en i mitt tycke alldeles utmärkt magisteruppsats om tecken på anorexia nervosa i Karen Blixens författarskap. Seminariet präglades av en grupp aggressiva, unga kvinnor som tycktes vara rasande på Bernth för förmätenheten att som man antyda att en så framstående kvinnlig författare som Blixen led av en psykiskt betingad sjukdom.

Varför måste karlar ständigt behäfta intellektuella kvinnor med mentala åkommor? Vad visste en man som Bernth om en kvinnas psyke och kroppsfixering? Berndt blev mållös inför den våldsamma attacken. Hans intresse för Karen Blixen grundade sig på en gedigen uppskattning av hennes författarskap och han var väl påläst. Inte för ett ögonblick hade Bernth kunnat ana att han skulle bli attackerad för att ha funnit tecken på anorexia nervosa i hennes författarskap. Bernth hade inte ens in någon större utsträckning uppmärksammat Blixens särprägel som kvinnlig författare.

Dagen innan det där intermezzot hade jag varit på bio och sett den i mitt tycke alldeles utmärkta, men av kritiken nergjorda, fellinifilmen Kvinnostaden. Den hade av flertalet kritiker tolkats som en manschauvinistisk, gubbsjuk skildring av kvinnofrigörelsen. Personligen fann jag att det var Marcello Mastroiannis förvirrade, kvinnojagande rollfigur, Professor Snàporaz, som i sitt patetiska sökande efter en modergestalt i en grotesk drömvärld befolkad med allsköns kvinnor framstod som en patetisk och ofta löjlig figur.  

Kvinnostaden skildrar en absurd värld sedd genom Snàporaz ögon. Han begriper sig helt enkelt inte på kvinnor. För honom är varje kvinna ett mysterium och genom sina drifter och sitt oförstånd förvandlar han dem han möter till abstrakta arketyper. Han förser kvinnor med masker som döljer den verkliga individen. Kvinnor blir för Snàporaz till fantasier om den ideala kvinnan, något som hindrar honom från att möta dem som medmänniskor, att förstå att de liksom han är unika individer.

Jag betraktade Kvinnostaden som en fantasifull vidräkning med manschauvinism och kvinnoförakt, men fann till min förvåning att jag tycktes vara ensam om den uppfattningen. Vid samma tid läste jag Günther Grass Flundran och även den betraktade jag som en utmärkt skildring av mäns begränsade och föraktfulla kvinnosyn. Även i Flundran framstår mannen som en förlorare i könskampen.

Romanen handlar om en odödlig mans förhållande med nio kokerskor, under olika tidsperioder. Bland annat det faktum att det rörde sig om kokerskor gjorde att Grass utsattes för feministisk kritik. Hur kunde Grass vara så förmäten att han tilldelade kvinnorna den traditionella rollen som kokerskor? Vad hade det med kvinnofrigörelse att göra? Dessutom var romanen en frodig hyllning till den kroppsliga kärleken mellan man och kvinna och späckad med spännande recept på rätter som skapats av attraktiva kvinnor. Kunde man tänka sig ett mer manschauvinistisk vältrande i kvinnostereotyper?

Grass skev sin roman 1977, en tid då feminismen genomgick sin så kallade ”andra våg”. Efter det att kvinnorörelsen under hårt motstånd tillkämpat sig kvinnors  rösträtt, delaktighet i beslutsfattande organ, tillgång till högre utbildning och alltmer omfattande samhälleliga rättigheter, började radikala kvinnor försöka rätta till missförhållanden inom den privata sfären - obetalt hushållsarbete, ensamt ansvar för barnen, könsbaserat våld, ekonomiskt beroende, begränsad rörelsefrihet, kringskuren rätt till sin sexualitet, sina kroppar, etc. Man började också skärskåda den patriarkaliska diskurs som präglade kultur, vetenskap och politik. Man framhöll kvinnliga röster inom litteraturen. Feminister sökte sig långt bak i tiden på jakt efter modersgudinnor och matriarkat, mäktiga kvinnor i myter och sagor. Det påpekades att i bondesamhället var det ofta kvinnor som sjöng och berättade sagor för barn och för varandra. I Tyskland talades det om en feministisk Märchenwelle, en sagovåg.

Grass roman inspirerades av den utvecklingen. Han tog sagan Fiskaren och hans hustru som utgångspunkt för en invecklad historia om hur en talande, manlig flundra infångas, eller rättare sagt låter sig fångas, av tre lesbiska feminister. Det visar sig vara sagans fantastiska fisk som nu erbjuder sig att främja kvinnornas sak, istället för att som tidigare försöka råda männen. Han är trött på att ge råd till män, som har ruinerat och förstört världen. Han vill nu tjäna kvinnorna. Men de tre feministerna accepterar inte hans anbud utan placerar Flundran i ett akvarium och sammankallar en feministtribunal, kallad Feminalen, där han anklagas för patriarkatets alla brott. 

Berättelsen alternerar genom berättarens många liv och samröre med Flundran och Feminalens rättegång. Flundran blir till en beskrivning av Preussens historia från Stenåldern och framåt. Det börjar med att Flundran lär den primitive fiskare som först fångat honom att räkna på fingrarna, undersöka omgivningarna utanför sin by och förtrycka klanens kvinnor. Längs den vägen fortsätter det fram till våra dagar och vi får följa hur männen bygger en värld grundad på sin makt över kvinnorna, våld och hänsynslöst utnyttjande av naturresurserna. Hela tiden finns ett alternativt synsätt framställt genom olika kokerskors öden och deras bidrag till utvecklingen, Den sista i raden av nio kokerskor är en kantinkokerska vid Leninvarvet i Gdansk, där arbetarorganisationen Solidarność föddes och blev till den sista spiken i kommunismens likkista.

Berättelsen är frodig, innehållsrik och fylld med lärdomar om Preussens historia, sedd underifrån, från kokerskornas perspektiv, späckad med spännande recept, som när Feminalens medlemmar begraver det misslyckade och våldsbesatta patriarkatet med en festmåltid:

Flundra brynkokad på estragonsmör, överhälldes med vitt vin, kokades i rikligt spad på liten låga, kryddades med dill och kapris, och slutligen, jämte rom och mjölke skiktades i värmda fat, jämte kokt potatis och gurksallad.

Flundran har sina didaktiska inslag, men de mildras genom den mustiga berättarglädjen. Den odödlige ”berättaren” är nu är gift med den rabiata feministen Ilsebill, som gapig, gnällig, ologisk och hycklande leder en fraktion inom Feminalen som ägnar sig åt stridigheter kring petitesser och förhindrar skapandet av den feministiska utopi som Flundran förespråkar. Samtidigt ägnar sig berättaren åt att förföra samtliga medlemmar i Feminalen. Hade Flundran hyllat feminismen utifrån ett ”kvinnligt” perspektiv och varit befriad från sitt fantasteri, sin galenskap och sin manlige, något inskränkte, berättare hade den blivit en usel roman. Likväl har jag viss förståelse för feministernas kritik Günther Grass och hans bok.

Givetvis kan det vara frustrerande för kvinnor att ständigt ha tvingats underordna sig översitteriet hos självförhärligade män, som dessutom tagit sig friheten att tolka deras känslor och innersta tankar. Det kan kännas irriterande att litteraturens hyllade ”stora kvinnoporträtt”, som Madame Bovary och Anna Karenina, har skrivits av män. I The Madwoman in the Attic, Den galna kvinnan på vindenvisar Sandra Gilbert och Susan Gubar att litterära kvinnogestalter under 1800-talet i allmänhet, av både manliga och kvinnliga författare, beskrevs som antingen änglalika eller rebelliska, ovårdade och galna. Detta genom att kvinnorna inom den i närmaste allenarådande patriarkalismen hade fråntagits sin personliga särprägel och betraktades som objekt. Olusten inför ett sådant tillstånd bör dock inte leda till de extrema ställningstagande som jag mött hos en del väninnor, som enbart läser böcker skrivna av kvinnor och som dessutom anar att det ligger en misogyn hund begraven då en manlig skribent tar sig an, eller än värre skriver romaner om jämställdhetsfrågor. Varför kan inte en man tillåtas acceptera giltigheten i påståendet om att kvinnor har och har haft en svårare situation än män och samtidigt kritisera vissa avarter inom det feministiska lägret?

I slutet ber Feminalen Flundran försvara männens insatser genom historien, men den lyckas enbart, bland oräkneliga exempel, få fram Strasbourgs domkyrka och dieselmotorn. Den sammanfattar dock patriarkatet som att det:

i alla tider har varit män, som med kylig lidelse, slagna av tro, alltid trogna mot en rättvis sak, med blicken naglad vid slutmålet, lika ärkeänglar och fruktansvärt orubbliga har satt tidigare data för människors död: självhärliga, troende, fjärran från hustru och barn, i stället lidelsefullt och ömt hängivna tidens för tillfället fungerande instrument, som om dödandet var en fortsättning av sexualiteten med andra medel.

Personligen tvivlar jag på om ett matriarkat vore en lösning på världens problem. Det är inte könstillhörigheten hos de som styr och bestämmer som avgör om ett system kommer att vara rättvist och fördelaktig för var och en, utan om makten skall tillåtas korrumpera dem. Jag har haft såväl kvinnliga som manliga överordnade och de som missbrukat och förgiftats av sin makt har gjort så oavsett sitt kön.

Varför har det blivit så? Flera forskare söker ursprunget till maktbegär och benägenheten att underkasta sig sådana personer som anses vara starka och inflytelserika, till den mänskliga hjärnans speciella konstitution. Människans flockbeteende har förklarats genom hennes ”sociala hjärna”. 

Neocortex, det yttersta lagret av hjärnbarken, finns enbart hos däggdjur. Det är hinna som består av flera lager neuroner och är hos alla däggdjur lika tjock, men veckbildningar gör att storleken varierar. Det är neocortex som styr våra viljestyrda, mentala processer, som kunskap, inlärning, språkanvändning och informationsbehandling. Mindre däggdjur, exempelvis möss, har en necortex med slät yta, medan den hos valar och primater, som apor och människor, har en veckad yta. Människans neocortex har en tjocklek på knappt 5 mm, men dess vikt utgör mer än åttio procent av hjärnans totalvikt, medan den hos andra däggdjur utgör mellan tio och fyrtio procent av hjärnvikten.

Eftersom neocortex styr medvetna val och vårt förhållande till andra varelser har antropologer, som engelsmannen Robin Dunbar, antagit att den mänskliga hjärnan utvecklats i samband med överlevnad och fortplantning inom komplexa, sociala grupperingar. Vårt medvetande har successivt anpassats till sociala beteendemönster, som altruism, medlidande och samarbete, men också manipulation och bedrägeri.

Makt och ledarskap tycks anpassa sig till storleken hos de grupper de har inflytande över. Dunbar menar att de första människorna, hominiderna, frigjorde sig från sitt ursprungliga habitat genom att förena sig i grupper, som var så pass stora att de effektivt kunde försvara sig mot rovdjur, samtidigt som dess medlemmar kunde dela födan mellan sig. När människorna lärt sig samarbeta och röra sig i grupp kunde de på jakt efter föda vandra över allt större ytor och till slut ge sig ut på savanner och stäpper där de var betydligt sårbarare än i de djungelområden de ursprungligen kom från.

Samtida grupper med jägare/samlare omfattar sällan fler än trettio individer. En militär pluton består i allmänhet av trettio soldater. Besättningen på ett valfångstfartyg var aldrig större än trettiofem individer, eller mindre än sexton, beroende på fartygets storlek. Kärntruppen i ett banditgäng översteg sällan trettio man och Che Guevara skrev att ett effektivt gerillaförband borde inte vara mindre än trettio man och absolut inte omfatta fler än hundra. Då jag arbetade på Sida hade min avdelning trettio medlemmar. Som lärare har jag funnit att smärtgränsen då det gäller att kontrollera och mer eller mindre effektivt undervisa en skolklass ligger kring tjugofem elever.

Genom studier av flockdjur och människogrupperingar har man funnit att om en person skall intimt kunna känna och förstå varje medlem inom en grupp kan den inte överstiga åtta medlemmar. Kanske ett skäl till att maktmänniskor ofta vill omge sig med familjemedlemmar och ofta ger dem stora politiska befogenheter (nepotism). Riktigt goda vänner som du tror dig fullständigt kunna lita på är sällan fler än femton. Grupper som arbetar effektivt tillsammans och mer eller mindre rättvist delar resurser och föda består av mellan trettio och femtio individer. Den övre gränsen för effektivt ledarskap är idealt åttio gruppmedlemmar och högst etthundrafemtio. Utöver den gränsen krävs fasta regler och speciella individer som på ledarens uppdrag kontrollerar och disciplinerar gruppmedlemmarna. Antalet soldater inom ett kompani varierar mellan åttio och hundra man.

Antalet individer inom en ledningsgrupp uppvisar liknande mönster. En ledande klick av höga beslutsfattare omfattar sällan fler än fem individer, oftast stödda av och samarbetande med en styrelse på högst femton individer. Dessa personer har i allmänhet stor makt över de personer som befinner sig under dem på rangskalan.

Maktstrukturer grundar sig på att en person har makt över en annan, som därmed hamnar i en beroendeställning som kan vara grundad på en mängd olika faktorer, sociala såväl som ekonomiska och/eller tvång och hot om våld. Ju fler order och hot om repressalier en mäktig person utsätter en underlydande för, desto mindre populär blir hon/han hos den som drabbas av ständiga befallningar och tillrättavisningar. Speciellt illa blir det om den befallande och kontrollerande personen visar sig vara oförmögen att själv göra vad hon/han kräver av andra. För en maktmänniska gäller det därför att dölja sina svagheter, något som gör att hon/han ofta gömmer sig bakom strukturer och regelverk, samt hänvisar till sådana individer som har ännu större makt.

Varje attack mot makten ses som ett försvar av angriparens egna brister och det är i allmänhet svagheter hos sådana som klagar eller tvivlar som makten skjuter sig in på, istället för att erkänna egna brister. Överordnade spelar med osäkerheten hos sina underlydande och för att skydda sig själv blir maktmänniskans försvar ofta betydligt hårdare än nödvändigt. Om du anfalls av en maktmänniska och än värre – det system som håller henne om ryggen, vore det naturligt att söka stöd hos sådana som är starkare – men var finns de? Eller få hjälp av vänner och kollegor ­– men vågar eller kan de hjälpa dig? Och värst av allt ­– ensam är sällan stark i denna flockmentalitetens värld där människors välmående är beroende av olika allianser inom en maktstruktur som antagit formen av en pyramid vars krön utgöts av en liten grupp individer som vilar på allt större grupper, som i sin tur kontrollerar de som befinner sig under dem. Ledaren för det ledande kotteriet befinner sig så högt upp och är uppburen av så pass många tillbedjare att han/hon lätt kan få för sig att Gud eller ödet utsett henne/honom att vara förmer än andra.

Sådana maktpyramider uppstod på platser där jordbrukssystem grundade på gemensamt arbete kring sådd, bevattning, skörd och lagerhållning utvecklades, samtidigt som alltmer specialiserade samhällsfunktioner skapades. Som i det forna Egypten.

Pyramidformade samhällssystem skapades efterhand på platser i Mesopotamien, Indien, Kina, Centralamerika och andra hierarkiskt styrda samhällen som baserade sig på gemensamt nyttjande av olika naturresurser.

I Europa följdes de romerska, centralstyrda samhällssystemen av feodalismens maktpyramid och fråga är om inte maktstrukturerna och arbetsfördelningen inom komplicerade företagsstrukturer, eller globala organisationer som exempelvis FN inte präglas av liknande hierarkiska system där de avgörande besluten fattas av en liten klick personer med stora maktbefogenheter. 

Inom varje arbetsplats jag hamnat inom tycks det finns en likartad uppsättning av olika individer – några ambitiösa, hårt arbetande kollegor, en intelligent men tämligen arbetsskygg person. Manipulatörer, lismare och karriärister. Någon som är expert på arbetsmarkerande insatser – exempelvis genom att snoka rätt på icke betungande uppgifter, som kollegor av olika skäl skyggar inför, och till allas glädje göra dem. Någon jovial och lättsam person som de flesta uppskattar. Någon som ingen har någon aning vad hon/han egentligen gör. Någon korkad stackare som blir hjälpt och stödd av alla. En och annan tråkmåns, etc., etc. Jag är övertygad om att inom varje grupp med trettio individer, var helst på samhällsstegen man finner dem – inom skolor, akademier, universitet, kommunalkontor, gruvor, varuhus, byggarbetsplatser, kommer du att finna liknande grupperingar av människor. Jag tror inte på sådana som påstår att ”intelligenta” personer bör styra världen. Jag tror inte det finns sådana grupperingar - idioter och genier, elaka och goda människor står att finna överallt, på alla nivåer, i alla sammanhang.

Vad som oroar mig är myterna om vissa individers större värde än andra. Hur sådana vanföreställningar gör att människor med mer pengar, vissa medfödda eller förvärvade talanger, bättre förutsättningar genom trygghet, arv och hälsa, eller bättre tur, tror sig vara värda allt de har och därmed anser sig vara bättre än de flesta av sina medmänniskor.

Börjar de sedan på bas av dessa förutsättningar förakta, förslava och utnyttja andra människor är det riktigt illa. Eftersom vi människor som jag nämnt ovan tycks bygga upp samhällssystem grundade på makt och privilegier kan sådana system lät stelna till en verklighet stödd av religion eller andra ideologier som gör skillnad mellan människor.

Kan det vara så att människoartens säregna benägenhet att förutsättningslöst underkasta sig makten, speciellt den makt som grundar sig på pengar, gör att vi med lätthet accepterar en så obegriplig absurditet som att världens rikaste 62 individer (av vilka 53 är män) sinsemellan delar på en gemensam förmögenhet på 16 miljarder kronor, motsvarande den summa som delas mellan 3,5 miljarder av jordens fattigaste individer (jorden har uppskattningsvis 7 miljarder invånare). Lika absurt som att en enskild person som Stalin kunde hålla ett land med 182 miljoner människor i skräck, eller Mao som behärskade en miljard människor.

Är hela mänskligheten som en flock schimpanser där en liten grupp alfahannar kontrollerar tillgången på föda och genom sin makt håller alla andra på plats? Om någon opponerar sig slås hon/han omedelbart ner och emellanåt börjar ledarklicken slåss med varandra, på liv och död. Det finns motvikter till maktkampen, något som den amerikanska föreningen för rektorer (The National Association of Secondary School Principals, NASSP) med början 1948 felaktigt påstått att den engelske politikern William Gladstone (1809 -1898) sagt och som sedan flitigt citerats av New Age filosofer och även lagts i munnen på Jimi Hendrix:

Vi ser fram emot den tid då kärlekens kraft kommer att ersätta kärleken till makt. Då kommer vår värld att uppleva fredens välsignelse.

Dagerklint, Bernth (1989) "Anorexia nerviosa i Karen Blixens liv och författarskap," i Nordica, Bind 6. Dunbar, Robert, Louise Barrett och John Lycett (2007) Evolutionary Psychology, A Beginner´s Guide: Human behaviour, evolution and the mind. Oxford: OneworldFinch, Helen (2009) “Günter Grass and gender” i Stuart Taberner The Cambrige Companion to Günter Grass. Cambridge: Cambridge University Press. Fricke, David (1998) “Sean Lennon on his father, Yoko Ono and his own musical career,” Rolling Stone, June 11. Fröding, Gustaf (2014) Samlade dikter. Stockholm: Bonniers. Gilbert, Sandra M. och Susan Gubar (2000) The Madwoman in the Attic: The Woman Writer and the Nineteenth-Century Literary Imagination. New Haven, CN: Yale University Press. Grass, Günther (1979) Flundran. Stockholm: Bonniers. Grice, Elisabeth (1998) “Julian Lennon: ‘Dad was a Hypocrite,” The Telegraph, May 23. Henrikson, Alf (1984) Antikens historier. Stockholm: Bonniers. Homeros (2012) Iliaden i Erland Lagerlöfs översättning. Stockholm: Atlantis Bokförlag. NASSP, National Association of Elementary School Prinicpals (1948) The Elementary-School principalship – Today and Tomorrow, Twenty-Seventh Yearbook. Reston, VA: NASSP. Nothomb, Amélie (2004) Underkastelsens sötma. Lund: Sekel bokförlag. Shakespeare, William (2016) Hamlet i Britt G. Hallqvists översättning. Stockholm: Ordfront förlag. Walker, Alice (1984) Purpurfärgen. Stockholm: Trevi.

OXFAM International (2016) An economy for the 1 %https://www.oxfam.org/en/research/economy-1

BLOG LIST

Litteraturen möter oss någonstans mellan dikt och verklighet. Vi läser inneslutna i oss själva, ser genom de ögon livet skapat oss. Jag tillbringar det mesta av min tid ensam i vårt hus, i skogen vid sjön. Visserligen är jag tre dagar i veckan verksam på en skola i Landskrona, men där känner jag...
I had planned to clear the grounds around our house from twigs and fallen leaves. Accordingly, I went outside quite early in the morning. The sky was bright blue, though it soon became clouded and it did not take long before the rain poured down, preventing my outdoor activities. Back in the...
Jag hade tänkt rensa tomten från kvistar och löv. Gick upp tidigt. I gryningen sken solen och himlen var klarblå, men snart började det skya, det dröjde inte länge förrän regnet öste ner och förhindrade allt utearbete.  Flydde in i huset, gjorde en brasa och drog fram en bok ur hyllan. Det...
The weather changes from cold to relative varmth; sunshine, drizzle, floating clouds and starry nights. Yesterday, a milky white sky occasionally cracked up and turned into a dramatic spectacle when fast-gliding cloud formations allowed the sun, for a minute to two, to illuminate an autumn...
Vädret skiftar från kyla till relativ värme; solsken, duggregn och piskande skyfall. Igår sprack himlen emellanåt upp i dramatiska, snabbt framglidande molnformationer mellan vilka solen under någon minut förgyllde den höstliga prakten kring sjön. Jag öste båten och rodde ut. Kastvindar skapade...
Occasionally, I worry about my bad physical condition and increasing obesity. Do I keep on passing an age limit without really noticing it? Soon it will be difficult for me to bend down, it will be cumbersome to get up from an armchair, days will disappear without leaving much of a trace. I will...
Emellanåt oroar jag mig för dålig kondition och tilltagande fetma. Håller jag på att passera en åldersgräns, utan att märka det? Snart får jag svårt för att böja mig ner, det kommer att kosta på att stiga upp ur fåtöljen, dagarna svinner bort. Jag blir andfådd i trappor, huden skrynklas, håret...
My parents told me that I did not speak until I was more than three years old. This sounds somewhat strange to me, though considering that their children's development is close to heart of most parents, they were probably right. After opening my mouth for the first time to express comprehensible...
Mina föräldrar har berättat att jag inte talade förrän jag var mer än tre år. För mig låter det underligt, men med tanke på att deras barns utveckling står i centrum för de flesta goda föräldrar, så hade de säkert rätt. Märkligt är det dock, eftersom jag efter att ha öppnat munnen för att formulera...
My first regular summer job was at the peatbog in Hästveda. The bog is situated a few miles north of my hometown Hässleholm and early in the morning I went there alone on my second-hand moped. Most of my comrades had bought mopeds of the Austrian brand Puch. The toughest among them had trimmed...
Items: 1 - 10 of 186
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com