MÖTEN MELLAN SKILDA VÄRLDAR: Riccardo Arenas Vavilon

Igår kväll var det fullmåne i Rom. Jag såg månskivan från våra fönster, desss nästan bländande sken fick trädens slanka stammar att kasta becksvarta, skarpskurna skuggor over den vita marken. En del männsikor tycker månens kyliga sken är skrämmande. Min fars bäste vän, ungraren Miklós Fót, led av månfobi. Min mor har berättat hur hon som ung och nyförlovad promenerade genom ett nattligt Eksjö tillsammans med min far och hans vän. Månen låg nära jorden och då min mor sa att dess sken var romantiskt bleknade den redan oroade Miklós, tvärstannade och flydde sedan från platsen, antagligen för att med fördragna gardiner gömma sig i sitt rum.

Det är kanske inte så underligt att jordens ständige följeslagare har dyrkats som en gudom, mer mystisk och avlägsen än den värmande, livgivande och betydligt mäktigare solen. Att månens svagare ljus härskar över natten och gör dess närvaro diskretare, mer hemlighetsfull än solen, som med sitt ljus och sin värme avslöjar mer än den döljer. Månen visar sitt bleka, fläckiga ansikte då de flesta av oss sover och den uppskattas därför av rovdjur och folk med onda avsikter. Månen  är de mörka makternas sällskap och ledstjärna.

Likt solen härskar månens regelbundna vanor över tiden. Den vita himlakroppen tycks även ha makt över kvinnors kroppar. Månens cykel som grovt räknat omfattar 29,5 dagar styr våra månader och givetvis har den kopplats samman med menstruationscykeln, som i allmänhet omfattar 28 dagar. Eftersom icke gravida, men likväl fruktbara, kvinnor menstruerar har månen blivit en sinnebild för både fruktbarhet och jungfrulighet, den tros även påverka växtligheten.

Månens skiftande karaktär, dess blekhet, uppenbara makt över hav och kvinnor, har gjort att människor trott att den även kan utöva inverkan på vårt sätt att tänka. Inom flera samhällen har man till och med kopplat månen till vansinne, speciellt de återkommande desperationsanfall som drabbar bipolära och schizofrena personer, eller epileptiker, varav den engelska beteckningen lunatics på galna människor. Månen lyser över nomadernas vandringar, den vilar över stäpper, savanner och tundror, över skeppen på vida oceaner och även om tolv människor har gått på dess yta upphör månen inte att vara en mystisk närvaro i våra liv. Långtifrån alla dess hemligheter är avslöjade.

I nordanlanden, med dess glesa bebyggelse, snötäckta vidder, långa vinternätter och mörka hav tycks himlavalvet vara närmre jorden. Molnfria nätter låter oss blicka in i kosmos oändlighet; stjärnornas intensiva tindrande, vintergatans vitflammande stråk, månens bleka, ärrade skiva. I norr är människor välbekanta med himlens ljus, de navigerar efter dem, med bävan och gemenskap känner de deras inflytande.

Mellan Ryssland och den Karelska Republiken ligger ett innanhav, Vita Havet, som likt Östersjön har bräckt vatten och både förenar och skiljer folk. Kring Vita Havet lever finnar, kareler, samer, ryssar och nenetser, folk som under årtusenden delat och blandat sin kultur, religion och världsuppfattning. Sedan urminnes tider har folk färdats över Vita havet. Längs dess stränder och på dess öar finner vi spår av trosföreställningar som länge sedan förgätna människor hade tusentals år för Kristus.

På ön Bolshoi Zavatsktij finner vi exempelvis tretton märkliga stenlabyrinter och inte mindre än 850 små pyramidformade högar av stenblock. Samtliga labyrinter är koncentrerade till öns västra del, medan stenformationerna finns på dess västra. Labyrinterna kallas av lokalbefolkningen för vavilons – babylonier, men ingen vet vem som konstruerade dem, eller till vilket ändamål. Det finns en mängd spekulationer kring dessa märkliga stenformationer, inte minst att de skulle vara rester av Atlantis, men den vanligast förkommande teorin är att labyrinterna var förenade med riter i samband med shamanernas, eller de dödas, färder till ”den andra sidan”. Zavatskijön skulle då vara helig mark, en gränstrakt mellan vår värld och underjorden, något som för oss till Vita havets östra stränder som sköljer Karelen, karelernas hem som sträcker sig från polcirkeln ner till Ladogasjön och i väster gränsar till de besläktade finnarnas områden.

Ända fram till 1500-talet sjöngs de finska och karelska runosångerna, det var ballader med historiskt och religiöst innehåll, episka skildringar av sagohjältars bedrifter, kärlekssånger och trollformler. Den statsstödda reformation var avogt inställd till icke-kristna traditioner, samernas religion förföljdes och finnarnas runosånger förbjöds. I avlägsna områden levde de dock vidare.

Läkaren Elias Lönnrot (1802 – 1884) blev under sina resor fascinerad av runosångerna som i avlägsna områden sjöngs på finska och karelska. Han upptecknade de muntliga versberättelserna och sammanställde dem till ett spännande epos som han kallade Kalevala. Samtidigt samlade ryska folklorister in bylinor, ryska hjälteepos, vid Vita havets södra och östra stränder. Liksom Kalevala inspirerade finska författare och kompositörer, gjorde bylinorna samma tjänst för deras ryska motsvarigheter. Vita havets stränder och öar har haft stor betydelse för såväl det finska som det ryska nationsbygget.

Det centrala temat i Kalevala är maktkampen mellan det mörka Pohjola och det ljusa Kalevala. Dess berättelser kan ses mot bakgrund av det hårda livet vid Vita havets stränder. Historierna handlar ofta om hur en hjälte försöker finna runosånger som hjälper honom att behärska vissa färdigheter, som båtbygge eller smideskonst. Skickligast av alla smeder var Ilmarinen, som en gång smidde himlavalvet utan spår av vare sig spik eller hammarslag. Visast av alla levande varelser var Ilmarinens vän och förtrogne Väinämöinen. Vännerna hade dock ingen större framgång i kärlek.

Pohjola var den eviga köldens och ondskan hemvist. I dess rike hade Världsträdet sina rötter och dess krona sträckte sig upp till Pohjantähti, Polstjärnan. I Pohjola levde den mäktiga häxan Louhi, Pohjas Husfru,  som kunde ändra skepnad och till sin tjänst hade en väldig hord demoner. Hon bodde i djupet av Pohjola, i ett kopparberg bakom tunga, järnsmidda portar. 

Liksom andra män i Kalevala var Ilmarinen och Väinämöinen besatta av sitt begär efter en kvinna att dela livet med. De vackraste kvinnorna fanns bortom havet, i Pohjolas dimhöljda köld. Då en ung kvinna som varit åtrådd av Väinämöinen tagit livet av sig, gav sig den gamle trollkarlen av till Pohojola för att där söka en annan brud. På väg dit blir Väinämöinen dödligt sårad och därefter tillfångatagen av den ondskefulla Louhi. För att bota och befria Väinämöinen kräver Louhi att hans vän Ilmarinen smider en sampo år henne, som belöning skulle smeden få hennes dotter till maka - Pohjas Jungfru, världens vackraste kvinna. På väg hem till Kalevala mötte dock Väinämöinen Pohjas Jungfru och blev hjälplöst förälskad, fast han hemlighöll det för Ilmarinen.

Likt graalen och grottekvarnen är sampon ett svårfångat föremål. Den beskrivs som en slags lyckokvarn, eller ymnighetshorn, som producerar överflöd. Den viktigaste delen av sampon var dess lock, som kan tolkats som en symbol för himlavalvet, som välver sig över den fruktbara Jorden. Utan sitt lock fungerar inte sampon som den ska. Uppenbarligen var det föremål som Ilmarinen slutligen smidde och skänkte till Louhi en slags maskin som efterbildade skapelsens funktioner.

Louhi dröjde med att ge sin dotter till Ilmarinen och Väinämöinen passade då på att i Tuonela, Dödsriket, låta sig slukas av den väldige demonen Antero Vipounen. I jättens mage smidde han järn och plågarde demonen tills han gick med på att lära honom de åtrådda runosångerna som skulle göra det möjligt för Väinamöinen att bygga Kalevalas bästa båt. Efter att ha lärt sig runosångerna tvingade Väinämöinen jätten att spy upp honom. 

Med båten han byggde med hjälp av sina sånger begav sig Väinämöinen till Pohjola för att fria till Pohjas Jungfru, men den mäktiga Louhi vägrade att ge den undersköna jungfrun till den åldrade Väinämöinen och efter det att hon tvingat Ilmarinen att genomgå ett antal svåra, uppenbarligen omöjliga, prövningar fick mästersmeden slutligen hennes tillstånd att gifta sig med Pohjas Jungfru.

Då Ilmarinen i ett senare skede förlorade sin hustru beslutade han sig för att tillsammans med Väinämöinen ta tillbaka sampon. Med sina runosånger lyckas Väinämöinen söva Pohjolas demoniska invånare och de två kumpanerna seglade med sampon ut på havet, men Luohi vaknade till liv och anföll dem i form av en väldig rovfågel. Hjältarna lyckades de såra henne, men sampon förlorades och sjönk i havet. 

Väinämöinen lyckades att vid Kalvalas stränder bärga rester av sampon, men det magiska locket förlorades och Ilmarinen förmådde inte återskapa det magiska föremålet. Den ursinniga Luohi stal elden från Kalvala och gömde sol och måne i sin grotta. Ilmarinen försökte förgäves smida himlakropparna, men utan ljus och värme fungerade de inte. Väinämöinen lyckades dock bryta sig in Luohis kopparberg och med sina besvärjelsesånger tvingade han den mäktiga Pohojafrun att lämna tillbaka himlens båda ljuskällor.

Kalevala handlar om praktiskt inriktade konstnärer, konstruktörer som ständigt är på jakt efter och kämpar om något som befinner sig bortom deras vardag.

Det är onekligen frestande att sätta Kalevalas berättelser i samband med Vita havets skärgård. Zavatskijön, är en del av denna övärld, som efter sin största ö kallas Solovetskij. Zavatskij har med sina stenformationer har tolkats som centrum för kontakten mellan två världar och kan därmed mycket väl betraktas som en viktig del av Kalevas värld där mötesplatsen mellan jord och himmel förmodades ligga någonstans bortom havet, där du kunde träda in i andra världar, som Pohjola eller Tuonela, Dödsriket, en kylig skuggvärld som påminner om grekernas Hades.

De södra delarna av det Vita havet är dock inte så kyligt dystra som Pohjola och Tuonela. Havet breder ut sig strax under polcirkeln och som i Norrland och Västerbotten finns det bortom dess stränder och på dess öar milsvida skogar och myrar, prunkande blomsterängar, gråstensklippor och sjöar. Där finns också gott om mygg och sommardagarna är långa. Ibland blir det över tjugo grader varmt och då går det att bada längs havets sandstränder, men vintrarna är hårda och bistra. Under årtusenden har befolkningen på öarna och kring sjön, som av ryssarna kallas pomors, strandbebyggare, levt av fiske och algfångst.

Alger användes som gödsel och föda till människor och foder till djur. Numera omvandlas de främst till läkemedel, godis (som ersättning för gelatin), glass, olika bakverk och inte minst jod, som motverkar struma, men också används i desinfektionsmedel, fotografisk film, halogenlampor och mycket annat. Men ondskan och döden har också haft sin hemvist på Solvetskijöarna.

Bakom murar av grå stenblock, med spetsiga hörntorn, reser det stora Solvetskijklostret sina bländvita murar, krönta med svarta lökkupoler. År 1436 dog munken Zosimas föräldrar och han beslöt sig då för att dra sig undan världen och leva som eremit med en liten grupp likasinnade munkar på ön Solvetskij, som redan före den kristna tiden hade betraktats som helig mark. Kring den fromme Zosimas växte snart ett kloster upp, som enbart efter ett tjugotal år hade förvandlats till det rikaste i hela det Novgorodska riket.

Den Novgorodska Republiken sträckte sig mellan tusentalet och mitten av fjortonhundratalet från Ishavet i norr, Östersjön i väst, bort till Uralbergen i öst. Novgorod hade genom handel med den tyska Hansan blivit en förmögen och mäktig stad. Till tyskar, danskar och svenskar såldes pälsverk, salt, torkad fisk, järnmalm, valrossbetar och pärlor, varav en hel del kom från Vita havet. 

Att Solvetskijklostret omgavs med starka murar berodde på att Karelen var ett omtvistat område där religion och ekonomiska intressen ledde till hårda sammandrabbningar mellan svenskar och novgoroder. I öster kristnades karelerna av rysk-ortodoxa ryssar, i väster av svenska katoliker. Båda grupper beskyddades av olika krigsherrar. Genom den så kallade Nöteborgstraktaten 1323 delades Karelen slutligen mellan Svea rike och Novgorod, fast strider blossade likväl upp med jämna mellanrum.

År 1571 anföll svenskarna Solovkijklostret, som efter upprepade attacker kapitulerade 1579.  År 1595 drog sig svenskarna bort från området och då hade kraftigare murar rests kring klostret, som fortfarande var ett av de rikaste och mest vördade i Ryssland. Under slutet av 1800-talet kom årligen 24 000 pilgrimer till den avlägsna Solovkijön, som enbart kunde nås efter en mer än två timmar lång båtfärd.

1923 annekterades Solovkijklostret av OGPU, Statens förenade politiska förvaltning och förvandlades till en anstalt administrerad av SLON, Nordliga läger av speciell betydelse. Till det isolerade klostret skeppades politiska fångar som förbrutit sig mot den bolsjevikiska staten, främst genom att vara ”oliktänkande”. Det rörde sig om ”intellektuella” förbrytare, som medlemmar av politiska grupperingar som varit avogt inställda till bolsjevikerna, eller ”religiösa fanatiker”, det vill säga fromma individer som vägrat förneka sin religiösa tro och underkasta sig sovjetstyrets allsmäktighet.

Mellan 1923 och 1939 sändes uppskattningsvis 80 000 fångar till Solovkij, hälften kom tillbaka, de andra hade arkebuserats eller gått under genom undernäring, köld, tortyr och sjukdomar. Solovkij var Sovjetunionens första arbetsläger och kom att bli modell för hela Gulag-systemet, eller som Solzjenitsyn skrev: Gulags moder. Detta berodde främst på en av fångarna - Naftali Aronovich Frenkel, som ursprungligen kom från Haifa i det dåvarande Palestina. Frenkel hade gripits för ”olaga gränshandel” och dömts till tio års vistelse i Solovkij. Han observerade misskötseln och den usla administrationen och föreslog kommendanten, som märkligt nog hette Eichmans, att man skulle låta fångarna arbeta, istället för att sitta inlåsta. Frenkel rekommenderade att fångarnas matransoner skulle beräknas i enlighet med hur mycket och effektivt arbete de utförde.

Naftali Frenkel blev efter kort tid benådad, befordrad till fångvaktare och sedermera kommendant för hela Solovkijlägret. Han blev sedan en av ledarna för det ökända slavarbetet på Vita havskanalen, som förband Östersjön med Vita havet. Den grävdes mellan 1931 och 1933 av mer än 100 000 slavarbetare, under ytterst brutala och primitiva förhållanden som ledde till att uppskattningsvis 25 000 av dem dog. På bilden ses Frenkel längst till höger.

Solovkijön var en perfekt plats för ett arbetsläger, eftersom flyktmöjligheterna var minimala behövdes ingen taggtråd. Ön var täckt av gran och skogsavverkning, samt skörd och behandling av alger, blev fångarnas huvuduppgift, dessutom kunde algerna ätas. Straff och tortyr underlättades genom natur och klimat – sommartid kunde fångar kläs av och surras fast vid träd exponerade för mygg och andra insekter. Kylan inspirerade till isolering i oeldade stenkammare, där det kunde bli mer än trettio grader kallt under nätterna, eller så tvingades halsstarriga fångar att nakna vandra fram och tillbaka över snön.

Över öns högsta punkt reste sig Sekirkas kyrktorn som kröntes av en fyr. Sekirkas helgedom byggdes för att utgöra en enskild plats för tyst meditation, men efter det att munkarna fördrivits inrättades isoleringsceller, där de instängda i tystnad och ensamhet väntade på att bli arkebuserade.

En femtedel av Solovkijöns interner var kvinnor, de sov skilda från männen, men behandlades lika brutalt som de. Exempelvis fördes en grupp upproriska kvinnor till en ö där de lämnades att dö av svält och kyla.

I början av1934 fördes den helgonlike Pavel Florenskij till Solovkij, dömd till tio års straffarbete för brott mot artikel 54 i Stalins strafflag, paragraferna tio och elva: "agitation mot det sovjetiska systemet" och "publicering av agitationsmaterial riktat mot det sovjetiska systemet”.  Orsaken sades vara att Florenskij i en bok genom olika matematiska modeller presenterat en ”geometrisk tolkning” av Einsteins relativitetsteori.  Han hade spekulerat om huruvida en geometrisk framställning av imaginära tal, förutsagda genom en strikt tillämpning av relativitetsteorin på en kropp som rör sig fortare än ljuset, skulle kunna användas som modell för geometrin hos Guds Rike.

För mig framstår det där som fullkomligt obegripligt, men för stalinisterna var det tillräckligt för att döma Florenskij till en plågsam undergång. Det hårda straffet berodde säkerligen på att Florenskij inte var någon vanlig virrhjärna, utan en högst respekterad vetenskapsman som av Lev Trotskij fått förtroendet att medverka vid utarbetandet av en riksomfattande plan för Sovjetunionens elektrifiering. Efter sin dom erbjöds Florenskij att med sin familj gå i exil till Paris, men han vägrade med motiveringen att ett accepterande av villkoren skulle innebära att han förnekade sin kristna tro och därmed även ansvaret för sina handlingar, istället erkände Florenskij sig skyldig till alla anklagelser och sa sig vara beredd att offra livet om han därmed undgick att orättvist anklaga andra.

Då han anlände till Solovkij utsattes Florenskij för samma nedbrytande behandling som andra nyanlända fångar; svältföda, sömn i oeldade, gemensamma lokaler, hårt skogsarbete och ofta omotiverade bestraffningar, allt för att göra fångarna mer fogliga. Sedan förflyttades han till ett ”laboratorium” där han tillsammans med ett par kollegor sysselsattes med att finna den bästa metoden för att utvinna jod från alger.

Florenskij hade sedan barndomen intresserat sig för skapandet av elektrisk ström, från såväl statiska som rörliga processer och på ön ägnade han sig åt ingående studier kring havs-, vind- och solkraft. Han var en hängiven utforskare av allsköns naturliga fenomen, speciellt intresserad av permafrost och isens förmåga att bevara organiskt material. Florenskij spekulerade också kring isens och snökristallernas skönhet och förgängliga natur, samt de processer som skapade geometriska mönster hos is och snökristaller.

Florenskij var naturvetenskapsman, tekniker, matematiker och estet, med ett levande intresse för konst och musik, ständigt på jakt efter skapelsens gudomliga struktur. Framförallt var Florenskij en mystiker som förundrades över övärldens skönhet och liksom andra före honom tyckte Florenskij att han på Solovkijön förnam en andlig närvaro. Florenskijs uppenbara foglighet och hängivna arbete gjorde att fängelseledningen tillät honom och en medfånge att emellanåt vistas utanför lägret, för fältexpeditioner, eller för att hålla föreläsningar inför olika statliga organ.

Florenskijs vägran att överge sin kristna tro retade dock myndigheterna och då man fann att hans religiöst färgade brev hem till sina barn fått spridning utanför familjekretsen och att hans samtal med och föreläsningar för medfångar hade en ”skadlig inverkan”, förbjöds han att skriva och sändes efter en tid till den absoluta tystnaden i Sekirkas isoleringsceller.

1937 fördes Florenskij till Leningrad där han vid en sluten rättegång dömdes till döden och den 8:e december forslade ett tåg Florenskij och 500 dödsdömda till en okänd destination, där de alla avrättades. Detta blev inte känt förrän 1998, tidigare hade Florenskijs familj meddelats att han dött av sjukdom.

Då jag läser om Florenskij kommer jag att tänka på den svenske naturforskaren och mystikern Emanuel Swedenborg (1668-1772). Liksom Florenskij var Swedenborg matematiker och fascinerad av geometri, han sysslade även med kemiska experiment och var en internationell auktoritet inom metallurgi. Swedenborg blev efterhand alltmer intresserad av andliga frågor och sökte en teori som kunde förklara relationen mellan ande och materia. Han första försök i den riktningen var boken de Infinito, Om oändligheten, där han förklarar hur det ändliga relaterar sig till det oändliga och kroppen till själen. Likt flera samtida filosofer sökte Swedenborg i den mänskliga anatomin efter en kontaktpunkt mellan själ och kropp. År 1744 drabbades han i London av en djup själslig kris och blev därigenom en förändrad man, som i fortsättningen trodde sig vistas inom både den andliga sfären och vardagslivet. Genom sin korrespondenslära antog Swedenborg att han funnit kopplingen mellan andevärlden och vardagen. I det ena imponerande verket efter det andra beskrev Swedenborg sina upplevelser och iakttagelser i den andliga världen och tillämpade sina insikter på vår gemensamma vardag. 

Även Florenskij var en praktiskt inriktad man, ingenjör och matematiker och likt den svenske mystikern fann han att en logisk, mekanisk världsuppfattning var otillräcklig och sökte en relation mellan naturen (materien), det andliga, och himmelriket. Med hjälp av matematiken försökte Florenskij förena de andliga och vetenskapliga synsätten. Hans studier förde honom bortom "den fysiska kunskapens begränsningar” och han började umgås med ”andligt inspirerade” musiker, konstnärer och författare, inte minst Andrej Belyj, son till hans matematikprofessor.

Belyj ville i sina verk förena musik och prosa, öst och väst och i sin förbryllande roman Petersburg låter han en olycklig och löjligt poserande loser irra kring i ett tämligen hysteriskt, fuktigt och dimmigt Skt. Petersburg, strax innan 1905 års revolution. Den förvirrade ynglingen, som är ett offer för skiftande inflytanden och ibland tycks förväxla sig själv med staden han lever i, har av revolutionärerna fått i uppdrag att mörda sig egen far.

Likt Belyj plågades Florenskij av ”alltings sönderfall”. För honom var ”synd” liktydigt med ett förnekande av livets andliga dimension baserat på vårt högmod, vårt egocentriska fastklamrande vid att människan är alltings mått. Det är enkelt att slösa bort ett helt liv utan en tacksam tanke på Guds gåvor. För att verkligen leva krävdes enligt honom ett ärligt erkännande av att ”jag vet inte” och ett oavbrutet sökande efter Gud. Något som innebar att vi måste använda vetenskap och studier för att därigenom lära oss inse hur det gudomliga manifesterar sig i vardagen. Såsom vi strävar efter att finna en kvinnas kärlek, strävar vetenskapsmannen och munken efter Sophia, Guds vishet.

Efter att ha avböjt en universitetstjänst som matematiker sökte sig Florenskij till teologin och blev sedermera prästvigd. ”Deras alltför framgångsrika analyser har vanställt matematikernas tänkande och de har rusat iväg åt fel håll.” Florenskij ville förena vetenskap, konst och tro, som Guds mystiska treenighet – Fadern, Sonen och Den Helige Ande – förenas genom kärleken. Detta betydde för Florenskij att han fortsatte med sin vetenskapliga forskning, gifte sig och fick barn med kvinnan han älskade, samtidigt som han verkade som präst och fördjupade sig i studier av ryska ikoner och folkpoesi. Kollegorna på de statliga laboratorier och kontor där han arbetade förundrades när han dök upp iklädd sin prästerliga ämbetsdräkt, speciellt under det hårdnande, ateistiska klimatet under en successivt allt starkare bolsjevikregim.

På bilden nedan, målad av den likaså ”andligt” inspirerade Mikhail Nesterov, ser vi den prästklädde Florenskij inbegripen i ett samtal med sin vän Sergej Bulgakov, som var ekonomiprofessor, men sedermera lämnade sin universitetskarriär och liksom Florenskij blev prästvigd. Bulgakov utvisades 1923 och verkade därefter som professor vid emigrantryssarnas teologiska institution i Paris. 

När Bulgakov nåddes av nyheten om Florenskijs död hyllade Bulgakov sin avlidne vän som ett ”helgon” och skrev att om man ville förstå Florenskij räckte det med att betrakta ”Sankt Andrej Rubljovs” mästerliga ikon Den gammaltestamentliga Treenigheten, som i sin perfektion visar vad Florenskij eftersträvade – en perfekt harmoni mellan vetenskap, konst och gudstro, framställd i ett skimmer av utomjordisk fulländning.

Det var konsten som fick mig att skriva den här bloggen. För någon vecka sedan såg jag här i Rom Riccardo Arenas utställning Vavilon. Riccardo är partner till Astrid, en av min äldsta dotters väninnor i Prag och jag hade träffat dem en månad innan de återvände till Rom för utställningens premiär. Vi hade då talat om konst och mystik, därför var det speciellt intressant när Riccardo ingående förklarade vad som inspirerat hans verk och det var så jag för första gången fick höra talas om Florenskij och Solvetskijarkipelagens andliga geografi.

Riccardo besökte skärgården 2013 och har sedan dess studerat rysk kultur och speciellt kosmism, en slags naturfilosofi som försökte förena religion och vetenskap.  Kosmism inspirerade en mängd konstnärer och författare, av vilka flera blev entusiastiska anhängare till bolsjevikernas oktoberrevolution och den konstnärliga rörelse som kom att kallas proletkult. Artister, med förgrundsgestalter som Vladimir Majakovskij och Kazimir Malevitj ville åstadkomma en fullständigt ny, dynamisk estetik som baserad på industriell modernisering av Rysslands efterblivna jordbrukssamhälle skulle skapa en vitaliserande medvetenhet, en ny människa.

Begreppet kosmism hade skapats av Nikolai Fyodorov (1828-1903) som förespråkade att människor skulle förändras genom vetenskapliga metoder, som bland annat skulle leda till mänsklig odödlighet och ett återuppväckandet av de döda, en föregångare till det som nu kallas cloning. Fyodorov förordade tillämpning av religiöst tänkande inom vetenskapens sfär. Kosmistiska föreställningar inspirerade Florenskij att föreställa sig att det tillsammans med biosfären, massan av alla levande organismer, även skulle finnas en noosfär ,som innefattade all mänsklig kunskap, tänkande och den mängd av information som lagrats under årtusenden. Konceptet hade introducerats av mineralogen Vladimir Vernadskij (1863-1945) som förklarat att noosfären (från det grekiska νοῦς, sinne och σφαῖρα sfär) som den tredje etappen av jordens utveckling efter uppkomsten av geosfären, bestående av livlös materia och biosfären, som är uppbyggd av biologiskt liv. Noosfären skall slutligen förändra allt och det finns nu många som likställer noosfären med cyberrymden, som är i färd med att förändra den mänskliga tillvaron.

På sin utställning visade Riccardo mig en tavla med ett svart hav, bredvid en likaledes svart duk på vilken han med vit text skrivit in namnen på månens 23 ”hav”. Medan vi betraktade dem påpekade Riccardo att även månens kratrar har olika namn, En av dem är döpt efter Florenskij och en annan efter Tsiolkovskij, som även han var kosmist. I närheten av tavlan med månnamnen fanns en fristående skärm som på dubbla glas framställde månbilder tillsammans med Gokstads vikingaskepp, skeppssättningar och diverse andra spolformade objekt, samt en bild på Tsiolkovskij i sitt laboratorium. Riccardo förklarade att den sländeliknande s.k. fusiformen är gemensam för en mängd havslevande djur, neuroner och celler och att den var en viktig inspiration för Konstantin Tsiolkovskij (1857-1935) då han i sitt hem byggde världens första vindtunnel för att genom den utforska aerodynamiska lagar och spekulera kring hur framtida rymdfarkoster lämpligast kunde utvecklas.

1903 publicerade Tsiolkovskij sin bok Utforskandet av kosmisk rymd genom reaktiva enheter. Det var den första vetenskapliga avhandlingen om möjligheten att göra rymdfärder. Redan i den avhandlingen introducerade Tsiolkovskij tanken att rymdfärder skulle kunna förverkligas genom användandet av raketdrift. Givetvis var Tsiolkovskij inspirerad av utvecklingen av granater inom krigsindustrin, men det tycks som om hans främsta inspiration var zeppelinare och Jules Vernes romaner, speciellt Robur-le-Conquérant, Robur Erövraren, från 1886.

Redan 1852 hade fransmannen Henri Giffard konstruerat en ångdriven, fusiformad luftballong, men den klarade inte att flyga i motvind och när han 1878 konstruerade ett större luftskepp med en kraftigare maskin exploderade det i luften och det var inte förrän 1900 Ferdinand von Zeppelin flög med ett luftskepp med en nästan identisk form som Giffards dirigible.

Dessa farkoster var dock lättare än luft och Jules Verne hade i sin roman en scen då en ballongfararkonferens avbryts av en ingenjör vid namn Robur, som anser att om man på allvar ska kunna behärska luftrummet måste man färdas i en farkost som är tyngre än luft. I romanen är Roburs farkost fusiformad, men drivs av propellrar, medan Tsiolkovskij kom fram till att den enda möjligheten att driva en sådan farkost vore reaktionsdrift, där kraften erhålls från en vätske- eller gasstråle åt motsatt håll från rörelseriktningen.

Tsiolkovskijs kosmism yttrade sig genom att han menade att koloniseringen av rymden vore en del av utvecklandet av noosfären och skulle leda till en perfektion av mänskligheten och resultera i odödlighet och en bekymmerslös tillvaro. Senare tiders utvecklare av de ryska raketerna och rymdfärderna byggde vidare på Tsiolkovskijs upptäckter och många av dem lät sig även inspireras av hans entusiasm rörande möjligheten att genom teknik förbättra människans konstitution och möjligheten att skapa en socialistisk utopi.

I sin konst visar Riccardo Arena på likheterna mellan Tsiolkovskijs raketer och vikingarnas farkoster. Jag kom att tänka på valfångstbåtar, som hade samma fusiform för att kunna ros lika effektivt framåt som bakåt. Även Kalevalas farkoster på det Vita havet var fusiformade.

Samma form kopplas också samman med livet eftersom den kan liknas vid vaginan och den förekommer inom kristen konst som en så kallad mandorla. En mandelformad gloria som kan omge Gud, Kristus eller Jungrfru Maria. Den ses ofta på medeltida kalkmålnigar och är mycket vanlig på grekisk- och ryskortodoxa ikoner.

Inom vodún har jag ofta stött på så kallade ”åskstenar”, som sägs ge kraft åt de troende. Voodooister har berättat för mig att de finner dem där åskan slagit ner och lägger dem i fat med olja ovanpå sina altaren. Om man sedan smörjer in sig med den magiskt förstärkta oljan sägs det ha en föryngrande kraft för huden.

Mitt i utställningslokalen hade Riccardo placerat en vit struktur inom en cirkel av träkol. Den är inspirerad av bogen på Gokstadsskeppet och Monumentet till luftens erövrare utanför Moskvas kosmonautmuseum. Att det placeras inom en ring av träkol kan betraktas som en anspelning på de skogsklädda Solvetskijöarna; deras rykte om andlighet, kontakt mellan olika världar, bas för livsträdet och deras sorgliga öde som Sovjetunionens första arbetsläger där skogar fälldes, människor mördades och träkol brändes.

Riccardos utställning handlar också om målet för de första rymdfararnas strävan – månen. Bredvid den svarta tavlan med namnen på månens 23 hav finns en rad med 23 punkter på skiftande höjd. Det är toner som två italienska radioamatörer, bröderna Achille och Giovanni Judica Cordiglia, fångade upp 1960. Då deras mor, som var pianist, hörde ljuden kände hon genast igen inledningen till Modest Mussorgskijs opera Boris Godunov och bröderna förstod snart att det var en kod genom vilken rymdstationer på olika håll i Sovjetunionen meddelade att de var inkopplade, strax innan en raketuppskjutning ägde rum. Signalerna från var och en av de 23 stationerna skapade inledningen till Mussorgskijs opera. Då den melodislingan dök upp i deras avlyssningsapparatur visste de båda italienska bröderna när en uppskjutning skulle äga rum och kunde sedan följa rymdfarkostens färd kring jorden och spela in de ljud som kom från den.

På så vis lyckades de som de enda privatpersonerna utanför Sovjet spela in unika och ibland otäcka meddelande. Exempelvis har bröderna publicerat ljuden från en bemannad farkost som kom ur kurs och försvann i maj 1960. I november samma år hördes nödropen från en farkost som försvann ur sitt kretslopp kring jorden. I februari 1961 hörde de hur en kosmonaut kvävdes till döds i rymden. I maj 1961, en månad efter Gagarins lyckade kretslopp kring jorden, fångade de upp nödrop upp från en rymdkapsel som förlorat kontrollen och i oktober samma år hände samma sak. I november 1963 hörde de hur en kvinnlig kosmonaut skriker: ”Jag är het! Jag är het!” och kapseln tycktes fatta eld.

Inspelningarnas autencitet har förnekats från ryskt håll, men efter att ha sett ett välgjort TV-program om och med de två bröderna, I Pirati Dello Spazio, Rymdpiraterna, är jag böjd att tro att allt är sant. Riccardo hade vid en bortre vägg, som inte kunde nås eftersom han lagt ut en hög träkol framför den, satt upp två små fotografier på två av de kosmonauter man antar kan ha försvunnit i rymden, likaså hade han bortom träkolen fäst en mängd små fotografier av all den rymdskrot som virvlar kring jorden.

Som ni förstår blev jag både fascinerad och inspirerad av Riccardos utställning, som förutom att den var estetiskt tilltalande genom sitt unika bildspråk, dessutom förde betraktaren ner i en djupdykning bland rysk och universell andlighet, som berättade om vår strävan mot det okända och hur vi i denna strävan använder oss av såväl religion, som vetenskap och teknik. Vi anar också månens sterila kyla och människans obegripliga grymhet, parad med vår förmåga att skapa konst och skönhet, spinna märkliga myter och förundras över naturens ogripbara oändlighet. Genom Riccardos verk blir Solvetskijöarna verkligen till en förbindelselänk mellan olika dimensioner och förenar natur, mystik och mänsklig strävan.

Andrews, James T. (2009) Red Cosmos: K.E. Tsiolkovskii, Grandfather of Soviet Rocketry. College Station: Texas A&M University Press. Applebaum, Anne (2004) Gulag: a History of the Soviet Camps. London: Penguin Books. Belyj, Andrej (1969) Petersburg. Stockholm: Hugo Gebers förlag. Berquist, Lars (1999) Swedenborgs hemlighet: Om Ordets betydelse, änglarnas liv och tjänsten hos Gud. En biografi. Stockholm: Natur och Kultur. Blume, Anders (2006) "Enkel biljett Sovloki" i Populär Historia, 6 juni.  Lönnrot, Elias (1999) Kalevala: Finlands nationalepos, översatt av Lars och Mats Huldén. Stockholm: Atlantis. Pentikäinen, Juha Y. (1999) Kalevala Mythology. Expanded Edition. Bloomington: Indiana University Press.  Pyman, Avril (2010) Pavel Florensky, a Quiet Genius: The Tragic and Extraordinary Life of Russia´s Unknown da Vinci. NewYork/London: Continuum. Solzhenitsyn, Aleksander (1997) The Gulag Archipelago, 1918 – 1956: An Experiment in Literary Investigation, I – II. New York: Westview Press. Stroud, Rick (2009) The Book of the Moon. London: Walker Books. Verne, Jules (1975) Luftens herre. Stockholm: Askild & Kärnekull.

I Pirati Dello Spazio finns på https://www.youtube.com/watch?v=b4shg_43w28

BLOG LIST

Literature meets us somewhere between poetry and reality. While reading we are confined in ourselves, perceiving the text through the eyes and minds that life has created for us. I spend most of my time alone in our house, in the woods by the lake. For sure, I work three days a week at a school in...
Litteraturen möter oss någonstans mellan dikt och verklighet. Vi läser inneslutna i oss själva, ser genom de ögon livet skapat oss. Jag tillbringar det mesta av min tid ensam i vårt hus, i skogen vid sjön. Visserligen är jag tre dagar i veckan verksam på en skola i Landskrona, men där känner jag...
I had planned to clear the grounds around our house from twigs and fallen leaves. Accordingly, I went outside quite early in the morning. The sky was bright blue, though it soon became clouded and it did not take long before the rain poured down, preventing my outdoor activities. Back in the...
Jag hade tänkt rensa tomten från kvistar och löv. Gick upp tidigt. I gryningen sken solen och himlen var klarblå, men snart började det skya, det dröjde inte länge förrän regnet öste ner och förhindrade allt utearbete.  Flydde in i huset, gjorde en brasa och drog fram en bok ur hyllan. Det...
The weather changes from cold to relative varmth; sunshine, drizzle, floating clouds and starry nights. Yesterday, a milky white sky occasionally cracked up and turned into a dramatic spectacle when fast-gliding cloud formations allowed the sun, for a minute to two, to illuminate an autumn...
Vädret skiftar från kyla till relativ värme; solsken, duggregn och piskande skyfall. Igår sprack himlen emellanåt upp i dramatiska, snabbt framglidande molnformationer mellan vilka solen under någon minut förgyllde den höstliga prakten kring sjön. Jag öste båten och rodde ut. Kastvindar skapade...
Occasionally, I worry about my bad physical condition and increasing obesity. Do I keep on passing an age limit without really noticing it? Soon it will be difficult for me to bend down, it will be cumbersome to get up from an armchair, days will disappear without leaving much of a trace. I will...
Emellanåt oroar jag mig för dålig kondition och tilltagande fetma. Håller jag på att passera en åldersgräns, utan att märka det? Snart får jag svårt för att böja mig ner, det kommer att kosta på att stiga upp ur fåtöljen, dagarna svinner bort. Jag blir andfådd i trappor, huden skrynklas, håret...
My parents told me that I did not speak until I was more than three years old. This sounds somewhat strange to me, though considering that their children's development is close to heart of most parents, they were probably right. After opening my mouth for the first time to express comprehensible...
Mina föräldrar har berättat att jag inte talade förrän jag var mer än tre år. För mig låter det underligt, men med tanke på att deras barns utveckling står i centrum för de flesta goda föräldrar, så hade de säkert rätt. Märkligt är det dock, eftersom jag efter att ha öppnat munnen för att formulera...
Items: 1 - 10 of 187
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com