OM DET OBEGRIPLIGA: Varför är naturen vacker?

Tidig morgon, sen oktober. Himlens blå oändlighet speglas i sjöns blanka yta. Inte en krusning. Lövskogen lyser i höstskrud. Varje blad har en egen nyans i schatteringar av gyllengult, mörkt rött och rostbrunt. Tystnad, bortsett från prasslet när jag går över lövmattan. Idag har varje detalj sin förtrollning; ett mossklätt, nerfallet träd, en ensam, mörkgrön gran omgiven av bokskogens skira återglans av solljuset. En promenad kring sjön, genom skogen och över ängarna. Eken breder ut sin intensivt roströda krona över stenbumlingarna ute på ängen bortom byn. Bland skira dimsjok i fjärran betar ulliga tjurkalvar, deras råmanden hörs över nejden.

Känslan av lugn och gripande skönhet som naturen ger, kan den förklaras? Uppskattningen av kvinnlig fägring har säkerligen sitt ursprung i könsdriften, på samma sätt som insekter lockas av blommors färg och utseende. Som Carl von Linné skrev: ”Blommorna äro växternas blottade kärlek.”  Men varför blir vi betagna av naturens skönhet? Vilken överlevnadsdrift är den känslan ett svar på?

Naturen som ogripbart mysterium. Många har sökt källan till den känsla av hänförelse som naturen kan skänka, inte minst Carl von Linné, denna sällsamma människa; ett geni och en systematiker med enorm självuppskattning och ett öppet, naivt barnasinne. I en av sina fem självbiografier skriver han om sitt småländska barndomshem:

Wid detta Stenbrohult, som Naturen gjort till ett av det skönaste blomster fält, wäxte denne Carl up ibland blomstren, till hwilka han fattade så stort nöje med sielfwa moders miölken, at dett sedermera af ingen nöd kunne utplånas. Han som alla örter sedermera skull uti Florae armé uppställa och commendera uppföddes här med dem.

I sitt sökande efter Guds osynliga hand i naturens ordning namngav och systematiserade Linné, likt en ny Adam som genom att ge namn åt allt också fick makt över skapelsen, växter och djur. Linnés binomala nomenklatur, vilken innebar att varje levande organism fick ett namn för släktet (med stor bokstav) och ett för arten (med liten bokstav), blev startskottet för en vetenskaplig revolution där en systematisering av tillvaron gjorde det möjligt att kontrollera den.

Denna sjuttonhundratalets strävan att beskriva och inordna allt i olika kategorier existerade hos Linné jämsides med en barnslig glädje över naturens skönhet och rikedom, uttryckt överallt i hans skrifter, kanske mest berömt i hans inledning till Systemae naturae:

Jag såg den oändelige, alwettande och alsmächtige Guden på ryggen, då han gick fram och jag hisnade. Jag sporade äfter hans fotsteg öfver Naturens fält och märkte utur hwart enda, äfwen i dem jag näppeligen kunde skönja, en oändelig wishet och macht, en outransakelig fulkommelighet.

Trots sin djupa kunskap och sitt snillrika systematiserande av vad han såg och upplevde i naturen kunde Linné inte undvika att tillerkänna den en ”outransakelig fullkomlighet”. Även för Linné var naturens innersta väsen förborgat. Prästson som han var och grundligt gudstroende kunde Linné sin bibel utan och innan. Att skåda Gud på ryggen var inget slumpmässigt valt uttryck, det finner sitt ursprung i Andra Moseboken, där det berättas att Moses under israelernas fyrtioåriga ökenvandring förde med sig ett tält som han kallade ”uppenbarelsetältet”. 

Då folket som följde honom hade slagit upp sina tält, gick Moses åt sidan och reste sitt uppenbarelsetält:

… utanför lägret, ett gott stycke därifrån […] Var och en som sökte råd hos Herren fick gå ut till uppenbarelsetältet utanför lägret. Varje gång Mose gick ut till tältet reste sig alla och stod var och en vid ingången till sitt tält och såg efter honom, tills han hade gått in i tältet.

Det där uppenbarelsetältet får mig att minnas ett egendomligt möte jag en gång hade i södra Brasilien där jag besökte ett Guaraníläger. De flesta guaraní är, som Moses israeler en gång var, ett vandrande och sökande folk. Mitt möte med dem var både överraskande och tämligen chockerande. De motsvarade inte alls mina förväntningar om ädla vildar omgivna av ändamålsenligt byggda, smakfulla hyddor och män och kvinnor skrudade med mångfärgade fjädrar, konturklippta frisyrer, elegant tatuerade kroppar och mönstrade höftskynken. Istället var lägret en samling av milt sagt eländiga hyddor, inte mycket mer än rishögar, bristfälligt täckta med smutsiga plastskynken i olika färger. Överallt fanns skräp, nakna barn och magra hundar. Lägrets invånare var klädda i trasor, men vänliga och de flesta av dem talade både guaraní och spanska. De presenterade mig för sin pajé, shaman, en skrynklig gubbe som iförd ett par fransiga jeansshorts satt på en stubbe och späntade vedträn med en lång kniv. Shamanen såg upp mot oss och kisade med ögonen:

- Han talar lika bra spanska som jag, förklarade den unge man som tagit emot mig då jag i en jeep kommit till lägret. Fråga honom vad du vill. Han har svar på allt.

Jag hälsade så vördnadsfullt jag förmådde på shamanen och undrade om de hade en helgedom. Skrattande pekade den gamle mannen med kniven mot en hydda bakom sig, den var avlång och större än de eländiga, plasttäckta rishögarna som omgav den. Men, även helgedomen var täckt med fula plastskynken som lagts över ris och pålar.

-      Vad finns där inne?

-      Gud, konstaterade shamanen och visade sina dåliga tänder i ett brett leende.

-      Där och överallt, tillade han.

-      Men varför har ni en helgedom om Gud finns överallt?

-      Vi måste han en plats där vi kan möta honom. Det har ju ni också. Inte sant?

-      Kan jag besöka er helgedom?

 

Gubben skrattade och viftade lekfullt med kniven.

 

-      Nej, nej, ingen vit har någonsin varit där inne. Det är inte för er. Ni förstår inte.

 

 

Det sägs att Gud även fanns inne i Moses tält och att Moses var den ende som var tillåten att gå ditin. Inne i tältet talade Gud med honom ”ansikte mot ansikte, som en människa talar till en annan.” Men, Moses kunde inte se Gud och tvivlade därför på om Han verkligen var att lita på. Därför bad han Gud att han skall tillåta honom att få se honom i all hans ”härlighet”. Gud svarade då: ”Jag skall göra vad du ber mig om, ty du har min gunst och du står mig nära.”

Men, Guds storhet och makt är obegriplig för oss människor och att konfrontera sig direkt med honom är inte möjligt, det skulle utplåna oss. Gud hade därför en del förbehåll som måste tillämpas under hans möte med Moses:

”Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.” Sedan sade Herren: ”Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan! När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi. Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se.”

Gud och hans skapelse hänger samman. Gud finns i naturen, men som dess innersta mysterium. Man kan ana honom, men det är inte samma sak som att se honom. Guds oändlighet kan inte inringas av våra begränsade sinnen. Han, eller mer korrekt - hen, ty om Gud innefattar allt så måste skapelsens feminina aspekter också vara en del av den allsmäktiga gudomligheten.

I sitt första brev till Timotheos beskriver Paulus Gud som:

… alla konungars konung och alla herrars herre, som ensam är odödlig, som bor i ett ljus som ingen kan nalkas, han som ingen människa har sett eller kan se. Hans är äran och den eviga makten.

Men i naturen kan vi förnimma Guds närvaro, det trodde i varje fall många av romantikerna, som psalmförfattaren Johan Olof Wallin uttryckte det:

Var är den vän som överallt jag söker?
När dagen gryr, min längtan blott sig öker;
När dagen flyr, jag än ej honom finner,
Fast hjärtat brinner.

Jag ser hans spår, varhelst en kraft sig röjer,
En blomma doftar och ett ax sig böjer.
Uti den suck jag drar, den luft jag andas,
Hans kärlek blandas.

Jag hör hans röst, där sommarvinden susar,
Där lunden sjunger och där floden brusar;
Jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala
Och mig hugsvala.

[…]

Ack, när så mycket skönt i varje åder

Av skapelsen och livet sig förråder,
Hur skön då måste själva källan vara,
Den evigt klara

Vi är alla onekligen en integrerad del av naturen och i sökandet inom oss själva och våra skönhetsuppfattningar är det kanske möjligt att förstå varför vi uppfattar naturen som vacker. Men vari består denna skönhet?  Jan Olof Wallin tycks sammanställa naturens skönhet med Guds omtanke och godhet. Precis som i en psalm som jag som barn lärde mig i skolan på den tiden då kristendomsundervisning fortfarande var en del av en moraliserande läroplan.

Morgon mellan fjällen.

Hör, hur bäck och flod,

sorlande mot hällen,

sjunger: Gud är god, Gud är god.

 

 

Är naturens skönhet något gott? Eller befinner sig estetiska upplevelser bortom gott och ont? När vi talar om skönhet måste vi kanske acceptera det som den danske regissören Lars von Trier sa efter varje TVavsnitt av sin absurda skräckthriller Riget:

… skulle De drages af Riget igen og ønske på ny at bruge lidt tid sammen med osså vær vel beredt på at tage det gode med det onde.

”… om Ni lockas av Riket igen och önskar tillbringa lite tid med oss, så var beredd att ta det goda med det onda.” Naturen är nämligen inte god, ofta är den i själva verket ofta motsatsen till god – den kan vara både skoningslös och oerhört grym. Charles Darwin var en utpräglad agnostiker, i motsats till Linné som enligt honom ”var så beaktansvärd för sin klokhet”. Darwin skrev i ett brev till sin djupt troende amerikanske kollega Asa Gray, som betraktade Darwins upptäckter som ett bevis på Guds existens, att Han skapat universum i enlighet med en en logisk design:

Jag medger att jag inte så klart som andra kan, fast jag önskar att jag kunde det, se bevis på någon medveten formgivning och välvilja runtomkring oss. Det tycks mig finnas alltför mycket elände i världen. Jag kan inte övertyga mig själv om att en välmenande och allsmäktig Gud skulle ha skapat ichmeumonidae (parasitsteklar) med avsikten att de skulle fortleva genom att sluka det inre av kropparna på levande larver, eller att en katt skall leka med möss.

I en uppsats, Borgerlig och radikal naturuppfattning i svensk 30-talslitteratur, ondgjorde sig Stig Ahlgren över naturskildrares kunskapsskryt och oförmåga att beskriva ett stycke natur utan att namnge varje träd, blomma och svamp. Ahlgren beskrev dessutom naturskildringar som ett ”ideologiskt slagfält” där konservativa författare moraliserade naturen och erbjöd naturskönhet som ett surrogat för social rättvisa och dessutom drömde om en naturens hämnd på den moderna civilisationens kaos.

I en recension av Sten Selanders diktsamling Sommarnatten sliter Ahlgren sitt favoritoffer i stycken, efter att ha karaktäriserat Selander som en humorlös och oärlig figur, vars amatörskap och lånta fjädrar ”är så pass väl kamuflerade att de inte stör genomsnittsläsaren”. Enligt Ahlgren kan Sommarnatten:

betraktas som ett försök att variera de trolska puckfantasierna i Shakespeares Midsommarnattsdröm och förläna dem en svensk nationell och nordiskt hednisk prägel. Men jämte av Shakespeare tycks diktföljden inspirerad av Jägerskiöld-Kolthoffs uppslagsverk Nordens fåglar. Ty här saknas varken snäppor, siskor, nattskärror, rödhakar eller gökar. Det utspelas ett encyklopediskt fågelliv som skulle gjort diktaren från Stratford on Avon grön av avundsjuka.                                                                                     

Sten Selander var onekligen fientligt inställd till modernitet och trots sitt vetenskapliga tonfall en otidsenlig romantiker som ville återställa det gamla jordbruks-Sverige, sådant det såg ut före maskinernas intåg, men Selanders försök att vrida klockan tillbaka gjorde honom till en föregångare i kampen mot miljöförstöring, mot rovdriften på naturen och utplånandet av dess skönhet. Ett elände som skildras i Kerstin Ekmans svidande vidräkning med svenskt skogsbruk Herrarna i skogen:

… jag är på väg till en tjärn för att fiska. Dagen var het och för att förkorta vandringen försökte jag gena över ett stort hygge. Jag förstod inte hur svårt det var att ta sig fram i den bråte som lämnats kvar och över de djupa spåren efter skogsmaskinerna. Genomsvettig och trött kom jag fram till en fåra i terrängen. Där hade en bäck runnit men den var nu uttorkad. Dess steniga sandbrädd låg torr. Det låg några buckliga plåtdunkar därnere. Körarna hade bytt olja i sina maskiner. Den sista vattenpölen var simmig av olja och blänkte i spektrums färger, odrickbar i hettan.

Sorgen känns svår när ett landskap vi vuxit upp i och lärt oss älska drabbas av all den vämjeliga förödelse som ett kalhygge utgör. De snåriga rishögarna andas död och definitiv, otäck förändring. Så mycket liv och glädje som gått till spillo.

För de flesta av oss är minnen av skönhet och frihet förenade med naturupplevelser. I sin till stor del självbiografiska roman Nässlorna blomma skriver Harry Martinson om sitt första minne, han är tre år:

Systrarna ropa till honom att inte springa bort. Men han jagar en gul aftonfjäril som flyger och fladdrar, utan ro. Den far iväg som ett löv som singlar från ett höstträd. Den vill inte in i halmhattens örnmage. Den vill fly från djuret Barn, för vilket fjärilars släkte har den stora fasan. Barnet är fjärilens tiger och krokodil. Så går jakten.

Martinson är en av de författare som friskt och okonstlat på sina boksidor kunde fånga naturens skönhet och mysterium. Han har skrivit att en naturskildring kan vara en plats ”där de exakta och de visionära synsätten möts och enas eller tvistar och strider”. Han skriver om det kosmiska i en solbelyst äng, hur

[det] minsta landskapet, tuvans landskap omkring skon, har rätt betraktat lika mycket att säga som den stora och vittberömda dalen.

Han lyckades, som Svenska Akademin så träffande skrev i sin motivering till Martinsons omtvistade nobelpris, ”spegla kosmos genom daggdroppen”. Likväl visste Martinson att en naturupplevelse egentligen inte kan skildras, den kan endast upplevas. Det enda de skrivna orden förmår är att antyda den känsla som naturens skönhet ger. Som när han beskriver trollsländorna:

Deras ögon, torax, vingar, ja hela deras varelse är som subtila rader i förfinade poem, så ömtåliga att de skulle krossas sönder vid själva nedskrivningen. De poemen kan bara läsas direkt där de lever i nuet och stämningen.

Trots det omöjliga i att ringa in, förstå och förklara naturens skönhet har människor i årtusenden försökt finna nyckeln till naturens harmoni och skönhet – alkemister, astrologer, filosofer, matematiker och kärnfysiker. Och visst har man funnit regler, mönster och system som visar på sammanhang som kanske kan förklara begrepp som harmoni och skönhet.

Det mest berömda försöket att underkasta skönheten ett regelverk är antagligen det som har kallats Gyllene snittet eller φ (fi), d.v.s. ett förhållande som uppkommer när en sträcka delas i en längre del, som man kan benämna a, och en hälften så kort del kallad b. Då förhåller sig sträckan a + b till a, på samma sätt som a förhåller sig till b.

Redan Pythagoras (590 – 495 f. Kr.) kände till förhållandet och började experimentera genom att knäppa på strängar som han delade på olika sätt. Slutligen kom han fram till att om en sträng av en viss längd gav en viss ton, en s.k. grundton, så lät halva längden av samma sträng i sitt förhållande till grundtonen som en oktav (den åttonde och högsta tonen i en durskala). Men inte nog med det. En sträng som utgjorde en två tredjedelars längd  av grundsträngen gav en kvint (den femte tonen i en durskala). Genom att knäppa på sin sträng fann Pythagoras systemet med de tolv toner som nu utgör basen för musikens harmoniska struktur.

Pythagoras trodde efter det att han funnit de exakt musikaliskt välklingande harmonierna och kombinerat dem med det Gyllene snittet, att han funnit lösningen på naturens innersta mysterium och skönhet. Ljud och matematik reflekterar tanken bakom Guds skapelse och de är alltid med oss. Naturens skönhet kunde inte bara ses, den kunde också höras och är ständigt hos oss, men vi människor är så vana vid ljudet att vi inte längre kan urskilja det. Pyhagoras kallade fenoment för Sfärernas musik och trodde att Gud var matematiker. Gud hade i begynnelsen fastställt universums strikta regler och matematikens harmoni var identisk med skönhet.

Pythagoras är bland de första som lyckats uttrycka ett fenomen – de rena tonerna – genom ett talförhållande. Han trodde sig ha bevisat att naturen kunde kvantifieras och grundade därför en religion. Som så ofta blir fallet med sådana initiativ blev pythagoréernas religion en blandning av vishet, åsiktsförtryck och fjollighet.

 

Snart användes det Gyllene snittet för att undersöka den mänskliga kroppen. Filon från Alexandria, som var samtidig med Jesus, försökte förena grekisk och judisk filosofi och eftersom många av de kristna kyrkofäderna också hade sin hemvist i det kosmopolitiska Alexandria är det mycket troligt att judisk-grekisk spekulation påverkade dem. Filon skrev om Adam Kadmon, den ursprungliga människan, en varelse som var Guds absoluta avbild, en prototyp som Gud använde sig av då han skapade universum.

Adam Kadmon var Guds Logos ett begrepp som brukar översättas med "ord”, men som egentligen är närmre den betydelse som filosofen Herakleitos gav det, nämligen ”universums inneboende ordning”. Adam Kadmon är varken man eller kvinna, utan en idé, i meningen εἶδος, eidos, - mönster, form, struktur, en slags tankemodell som Gud förvandlade till en materiell skapelse. Eftersom Adam Kadmon såg ut som Gud måste hen vara perfekt och eftersom människan är Adam Kadmon omsatt till materia, borde perfekta mänskliga mått och deras inbördes förhållanden utgöra urbilden för perfekt harmoni och därmed vara en ledtråd till hur hela Kosmos är konstruerat.

Filosofer och matematiker trodde sig snart förstå att det Gyllene snittet var den formel som bäst visade förhållandet mellan delarna och helheten i en mänsklig kropp. Fransiskanermunken Luca Pacioli publicerade i Venedig 1509 en bok om det Gyllene snittet som han kallade De Divina Proportione, Om den gudomliga proportionen, ett av dess kapitel avhandlar den romerske arkitekten Vitruvius (70 f.Kr – 15 e.Kr) som ansåg att arkitekturen borde efterlikna naturen och för att förstå hur man skall proportionera ett hus, eller en stad, bör man undersöka proportionerna hos naturens största konstverk – människan. Eller som det något kryptiskt står i ett fragment av den grekiske filosofen Protagoras (481 – 420 f.Kr.): ”Människan är alltings mått: måttet för det varande, att det är, och för det icke varande, att det icke är.”

En som innan Luca Pacioli varit inne på liknande tankegångar var matematikern Leonardo Fibonacci (1170 – 1250) som efter att ha studerat tillväxten hos kaniner kom fram till det som nu kallas Fibonaccis talföljd, där varje tal är summan av de två föregående, alltså: 0, 0+1 = 1, 1+2 = 3, 3+2 = 5, 5+3 = 8, 8+5 = 13, 13+8 = 21, o.s.v. i all oändlighet.

Det märkliga är att fibonaccifrekvenserna dyker upp överallt i naturen; hur blad arrangerar sig i en växt eller fjällen i en kotte. Det tycks faktiskt som om fibonaccimodellen går att tillämpa på det mesta som är organiskt – en cell, ett vetekorn, en bikupa. Givetvis rör det sig inte om en medveten anpassning till ett givet mönster, snarast är det väl så att bladen arrangerar sig på ett sådant sätt för att maximera utrymmet för vart och ett av dem och samtidigt få tillgång till så mycket ljus som möjligt. Att alla dessa arrangemang till slut har blivit så ändamålsenliga som de nu är, att de fått en viss struktur som kan beskrivas med matematiska formler, beror kanske snarast på miljontals år av anpassning till olika miljöer än att det blivit som det är i enlighet med en ursprunglig plan. Men, men, det är svårt att veta, speciellt som strängteoretiker nu börjat hävda att hela universum är uppbyggt enligt ett mer eller mindre identiskt mönster.

Jag är inte matematiker, så det bästa jag borde göra är väl att hörsamma Wittgensteins order: ”Vad man icke kan tala om därom måste man tiga.” Därför skall jag inte gå in på hur den ungerske biologen Aristid Lendenmayer och den fransk-amerikanske matematikern Benoît Mandelbrot har visat hur matematiska fraktaler konstruerade i datamaskiner kan återskapa växtmönster hos olika plantor och hur fraktalliknande mönster förekommer i naturen, inom så skilda områden som molnformationer, flodrörelser, formerna hos berg, kustlinjer, snöflingor, kristaller, blodkärlsförgreningar och havsvågor. 

Det är lätt att få känslan av att allt detta ordnade och forskande kring naturen gör den begripligare, men så är faktiskt inte fallet. Naturens mystik och skönhet består och tycks inte påverkas av allt förklarande och beräknande. Naturen fortsätter att leva sitt eget liv. Behöver och kan skönhet verkligen förklaras? Det kan helt enkelt vara så som evolutionisten Richard Dawkins påstår:

Hjärnans kapacitet och tankeförmåga har naturligtvis utvecklats på grund av anpassningspraktiska skäl, tills allt högre egenskaper, det vi kallar intellekt och själsliv, har skapats som en slags biprodukt som utvecklats vidare genom människors unika sätt att umgås och samverka, något som givit upphov till ett alltmer sofistikerat språk och det vi benämner kultur.

Mellan 1751 och 1772 publicerades i 28 volymer den praktfulla Encyclopédie, ou dictionnaire raisonné des sciences, des arts et des métiers, ”Encyklopedi, eller välbetänkt uppslagsverk om vetenskaper, konst och hantverk.” Dess huvudredaktör, Denis Diderot, fastslog att verkets mål var att ”förändra folks tänkande”. Det var ett försök att beskriva tillvaron utan religiösa skygglappar och begränsningar, inom uppslagsverket skulle inte finnas plats för drömmerier och ogrundade spekulationer. Men snart uppstod problem. Som min professor i konsthistoria, Aron Borelius, en gång sa:

I Upplysningens anda trodde encyklopedisterna att de skrivit en bok uteslutande grundad på verkligheten Ett uppslagsverk som förklarade allt som behövdes och kunde förklaras. Antagligen ansåg de att andra böcker, annat än sådana som var underhållande, egentligen inte behövdes, möjligen kunde de tänka sig ett och annat tillägg till encyklopedin så att den kunde hålla takt med utvecklingen. Men så gjorde de ansvariga redaktörerna ett stort misstag. De bjöd in Jean Jacques Rosseau för att skriva om musik och hela den mäktiga konstruktionen föll samman som ett korthus.

Musik är liksom matematik och konst en exklusivt mänskliga verksamhet, en slags parallellvärld till naturen som söker sitt ursprung i den mänskliga hjärnan. Den är en konstruktion, men likväl ofattbar och med möjligheter till oändliga variationer. Musiken kan möjligen ha sitt upphov i naturen, men den är samtidigt fullständigt artificiell och byggd på en stenhård logik, en falsk ton och hela musikstycket förstörs, som när en felaktig siffra omöjliggör ett ordentligt resultat av en uträkning. Likväl är musiken mystisk och ogripbar, precis som en mäktig naturupplevelse, som morgonens promenad kring sjön - den kan inte och behöver inte förklaras.

Det visste Rosseau som skrev att verklighetens värld har sina begränsningar, men att fantasins värld är gränslös. Inför beskrivningen av den känsla av skönhet och glädje som naturen skänker oss hejdade han sin svada och förklarade ”je ne sais quoi” jag vet inte vad.

Rosseau var långt ifrån den förste som använde det uttrycket då han skulle beskriva kärlek och skönhet, med en hänvisning till att skönhet inte kan beskrivas med ord. Skönhetsupplevelser är högst personliga, de är inte enbart beroende av känslointryck utan föds framförallt i djupet av en åskådares själ. Redan 1671 hade in fransk författare, Dominique Bohours, klagat över att italienska diktare hade en odräglig vana att ständigt brista ut non so che, jag vet inte vad, efter det att de ordrikt skildrat än det ena och än det andra för att slutligen nå fram till något de ansåg vara oförklarligt, som skönhet eller kärlek, just det som läsaren skulle vilja veta mer om.

Uppenbarligen hade Bohours inte helt fel och redan innan han gjorde sin anmärkning hade italienska författare med hänvisning till den store Torquato Tasso (1544-1595), som också var en av romantikernas stora idoler, insisterat att uttrycket no so che varken hade att göra med okunnighet eller oskicklighet utan var ett uttryck som kunde användas för att antyda den stora respekt de hade för den sinnesrörelse som skönhet väcker i en åskådares själ; en känsla av andakt och betagenhet som absolut inte fick besudlas av logik och förklaringar, enbart upplevas.

Rousseau använde denna uttrycksfulla vaghet i samband med sin omfattande offensiv mot det som han uppfattade som den konstgjorda, högtravande och parodiskt klassiska skönhet som han fann hos känsloavtrubbade, samtida diktare. Det var hög tid att åter respektera naturens gränslösa mystik, att befria sig från det förnuftets fängelse som skapats genom en degeneration av den ursprungliga renheten - känsla, natur och spontanitet.

Naturen kunde förefalla dunkel, formlös och gåtfull, men var också mäktig och stark, den lät sig inte fångas av exakta och tydliga beskrivningar och systematiseringar. Den drabbade och överväldigade åskådaren med storslagna och sublima scener. Därför borde man inte beskriva naturens skönhet, utan uppleva den direkt. Enda sättet att låta sig gripas av naturen var att hämningslöst låta sig omslutas av dess skönhet.

 Kanske är det därför jag tycker om att läsa naturskildringar av Gunnar Brusewitz – Fyra årstider eller Dagbok från en sjö, som han skrev i sin tecknarstuga vid sjön Sparren i Roslagen. Med utsikt åt de fyra väderstäcken skissar han bilder av dagrar, fåglar och annat han ser och berättar försynt om de känslor som väcks genom naturens skiftningar, interfolierat med en och annan historisk utflykt till sina gelikar i gångna tider.

Eller ännu hellre – varför inte ta en roddtur på sjön, eller ännu en skogspromenad?

Jag gjorde varken det ena eller det andra. Dagen efter det att jag skrivit den här bloggen var jämngrå och dyster. Jag körde min mor, min yngsta dotter och hennes pojkvän till prästbostället i Råshult. Det är från sjuttonhundratalet, det ligger på samma plats som huset hus där Carl von Linné föddes, men det brann till hans stora sorg ner 1730. Något som inte hindrade att han ofta återkom till Råshult, både i tankarna och i verkligheten.

Vi var ensamma där. Den gråa dagern gav platsen ett övergivet intryck och tog lystern från de höstliga lövträden. Bredvid Linnéstugan låg en bondgård. En sönderkörd traktor, en rostig hydraulkran och en bråteshög täckt med vita plastskynken förstörde i viss mån den historiska illusionen. Men, bortom Linnégården låg ängar med betande kor och tjurkalvar som lyste vita i grådasket. Vi gick över backar och genom hagar med hasselsnår och ekar. Det var fukt i luften, men doftade friskt. Bland samma backar och hagar hade den unge Carl vuxit upp, liksom vi hade han under sina promenader ner mot sjön ”hisnat” över Guds sköna natur. Träden var inte de samma, men fortfarande fanns ingen taggtråd, asfalt eller andra spår av nutiden, allt var tyst och stilla. Tiden var ingenting och naturen behövde inte tolkas. Här fanns ingenting jag måste uträtta, inget att röja eller rensa. Det räckte med att se och andas, att låta mig omslutas av naturens tidlösa stillhet.

Blunt, Wilfrid (2002) Carl von Linné. En biografi. Stockholm: Albert Bonniers förlag. Borgen, Peder (1997) Philo of Alexandria: An Exegete for His Time, Leiden: Brill. Brusewitz, Gunnar (1983) Fyra årstider: Blad ur naturens kalender. Stockholm: Wahlström och Widstrand. Brusewitz, Gunnar (1996) Dagbok från en sjö. Stockholm: Wahlström och Widstrand. Dawkins, Richard (2010) The Greatest Show on Earth: The Evidence for Evolution. London: Black Swan. Desmond, Adrian (1991). Darwin: The Life of a Tormented Evolutionist. London: W. W. Norton & Company. Eco, Umberto (2005) Om skönhet. Stockholm: Brombergs. Ekman, Kerstin (2007) Herrarna i skogen. Stockholm: Albert Bonniers förlag. Farrington, Benjamin (1988) Grekisk vetenskap från Thales till Ptolemaios. Stockholm: Prisma magnum. Gleick, James (1993) Chaos: Making a New Science. London: Abacus. Martinson, Harry (1963) Utsikt från en grästuva.  Stockholm: Albert Bonniers förlag. Martinson, Harry (1967) Nässlorna blomma. Stockholm: Albert Bonniers förlag. von Platen, Gustaf (1997) Min vän Stig Ahlgren: Kvickhetens konung presenteras av Gustaf von Platen. Stockholm: Fisher & Co.

BLOG LIST

Emellanåt oroar jag mig för dålig kondition och tilltagande fetma. Håller jag på att passera en åldersgräns, utan att märka det? Snart får jag svårt för att böja mig ner, det kommer att kosta på att stiga upp ur fåtöljen, dagarna svinner bort. Jag blir andfådd i trappor, huden skrynklas, håret...
My parents told me that I did not speak until I was more than three years old. This sounds somewhat strange to me, though considering that their children's development is close to heart of most parents, they were probably right. After opening my mouth for the first time to express comprehensible...
Mina föräldrar har berättat att jag inte talade förrän jag var mer än tre år. För mig låter det underligt, men med tanke på att deras barns utveckling står i centrum för de flesta goda föräldrar, så hade de säkert rätt. Märkligt är det dock, eftersom jag efter att ha öppnat munnen för att formulera...
My first regular summer job was at the peatbog in Hästveda. The bog is situated a few miles north of my hometown Hässleholm and early in the morning I went there alone on my second-hand moped. Most of my comrades had bought mopeds of the Austrian brand Puch. The toughest among them had trimmed...
Mitt första sommarjobb var på torvmossen i Hästveda. Mossen ligger några mil norr om Hässleholm och tidigt på morgonen åkte jag ensam dit på min begagnade moped. De flesta av mina kamrater hade skaffat mopeder av märket Puch. De tuffaste bland dem hade trimmat sina mopeder så att de skulle gå...
One evening in Prague, mid-March, darkness had just fallen over the city. I was on my way to the National Gallery while assuming I had ended up on the wrong tram. It travelled through streets I could not recognize. However, occasionally we passed workers who apparently were welding the tracks and I...
En kväll i Prag, mitten av mars och mörkret hade fallit. Jag var på väg till Nationalgalleriet men trodde först att jag hamnat på fel spårvagn. Den slingrade sig fram genom gator längs vilka den inte borde färdas. Men eftersom vi allt som oftast passerade svetsande män sysselsatta med någon slags...
Being in a gloomy mood I looked through a file with some photographs I took one evening in Rome, some months ago. I had forgotten about them, though the solitary feeling they provided harmonizes well with the grey and rainy dusk lingering outside my window here in Hässleholm.  I began taking...
Sometime ago, as we often do, I was with an old friend discussing the world problems, not the least we lamented the latest idiocies of US President Elect Donald J. Trump. It is hard to imagine that millions of people are still supporting an ego-tripped narcissist, whose inflated mediocrity and...
För en tid sedan samtalade jag med en vän, som så ofta förr, om världsproblemen, inte minst om tönten Trump. Hur är det möjligt att miljontals människor fortfarande kan stödja en egotrippad narcissist vars uppblåsta dårskap och tunnelseende utgör ett allvarligt hot mot hela vår värld? Givetvis...
Items: 1 - 10 of 180
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com