PÅ JAKT EFTER DEN STORA MODERN I ISTANBUL

 För några veckor sedan vandrade jag längs Istanbuls gamla stads branta gator. Jag befann mig i Fatih, ett distrikt som gång, då det var hem för många av stadens greker, armenier och judar, kallades för Fener. Insprängda mellan moderna bostadskomplex finns fortfarande fallfärdiga trähus, kyrkor och synagogor.

En värmebölja håller alltjämt hela medelhavsområdet i ett fast grepp. Här i Rom närmar sig temperaturen alltemellanåt fyrtiogradersstrecket och mycket bättre var det inte i Istanbul, men där fläktade det skönt längs Bosporen och från Marmarasjön. Till Istanbul hade jag kommit tillsammans med Rose, som deltog i en konferens, något som gjorde att jag på egen hand fick tillfälle att vandra kring i staden och uppsöka ställen jag inte sett på trettio år.

Istanbul har som några andra städer jag lärt mig älska, som Rom och Damaskus, ett alldeles eget liv; där hus, parker och gator kan tala till mig även utan andra människors närvaro. De är utmärkta städer för att ströva omkring i på egen hand. I Istanbul hade jag ett bestämt mål. Att jag hamnat i Fener berodde på att jag för flera år sedan läst en skildring från Gunnar Ekelöfs senare år. I mitten av mars 1965, tre år före sin död, besökte han Istanbul tillsammans med sin hustru Ingrid. Hon berättar:

Vi gick och gick snubblande backe upp och backe ner i lervällingen, medan regnet plaskade på våra skuldror, mellan det gamla Istanbuls tusen kåkar av brungrå bräder. Vi hittade inte fram utan återvände till mer trafikerade platser. Från Kemal Pascha-bron tog vi en taxi som förde oss utmed Gyllene Hornet och den gamla stadsmuren. Där fann vi så småningom ett litet kapell på den platsen där Blachernais basilika hade stått. En medelålders grekisk vaktmästare släppte in oss. Från en ljus övre hall kom vi nedför en trappa till ett litet kyrkorum. Längst fram till höger fanns bassängen med det heliga vattnet. Kyrkvaktaren hällde med en silverskopa vatten över våra händer. Intill bassängen satt på väggen en stor ikon, en madonna med barn nästan täckt med en mäktig silverbasme, en plåt uthamrad i relief över ikonens figurer, med utsirade hål över madonnans och barnets ansikten. Där dessa funnits syntes emellertid bara det svarta träet. Ikonen var sönderkysst – eller hade färgen med tidens gång försvunnit.

Genomvåta av regnet och uttröttade efter sin jäktade promenad kändes det säkert stilla och lugnt för paret Ekelöf då de äntligen kommit fram till en plats som Gunnar under en lång tid hade fantiserat om. Han var i dålig kondition efter att ett par månader tidigare ha ramlat omkull i hemmet och mot en sängkant brutit flera revben. Jag förmodar att han, som så ofta förr, varit ordentligt berusad, sedan hade han tillbringat en månad på sjukhus och i Turkiet drabbades han strax innan hemresan av en svår influensa, vars efterverkningar följde honom tills han dog, ett år yngre än vad jag är nu.

Då han stod framför Jungfruns källa och kyrkvaktmästaren hällde det källarsvala vattnet över hans händer greps Ekelöf av en mäktig känsla:

... en under många sekler obruten tradition som gjorde starkt intryck på Gunnar. Han var gripen och omtumlad. Han försökte på grekiska förklara sina känslor för vakten. Men då denne inte tycktes förstå kysste Gunnar honom istället – blygt – på båda kinderna.

Så fort makarna Ekelöf var tillbaka på sitt hotellrum beställde Gunnar, som på grund av sin skada och sjukhusvistelse inte druckit alkohol på två månader, euforisk in en flaska konjak. Under natten skrev han inte mindre än 17 dikter. Senare beskrev han upplevelsen som om en ängel besökt honom och styrt hans tankar. En av dikterna skildrar besöket vid den ”livgivande källan” -  Hagiasma, Jungfrukällan:

Den svarta bilden

under silver sönderkysst.

En vaktmästare som tillhör

detta undanskymda, ödmjuka

häller vatten över händerna på oss

samma som renat

av makt besatta, plågade kejsare

O, den smutsiga lusten till makt!

Nog måste väl

även denna enkla handling

rena våra händer från vad de velat gripa

i lust efter makt,

i ondskan av makt.

Du säger du har ingen skuld

därför att allt är relativt,

men detta ringa onda var nog

efter vårt mått.

Detta vatten behövde även vi,

ett ringa furstepar.

 

Det är nu mer än femton år sedan jag läste om Ekelöfs besök vid Jungfrukällan, men det var en läsning som dröjt sig kvar och innan jag for med Rose till Istanbul var jag fast besluten om att ta mig till den märkliga platsen. Då jag gjorde lumpen i början av sjuttiotalet ägnade jag flera nätter åt Alf Henriksons Bysantinsk historia som jag läste under nattskiftena vid en telefonväxel, När jag långt senare  läste om Ekelöfs besök vid källan mindes jag historierna kring Gudaföderskans Basilika.

Den bysantinske kejsaren trädde alldeles innan solnedgången varje fredag, Venus/Den Stora Moderns Dag i den egeiska världen, högtidligt nerför palatsets marmortrappa för att däresfter stiga in i Theotókos, Gudaföderskans, basilika. I dess inre låg kolymbos, bassängen med heligt vatten. Innan kejsaren naken klivit ner i vattnet hade han lämnat den furstliga prakten i ett förrum, där hans följeslagare väntade på honom under hans ensamma möte med Madonnan. Från de framsträckta händerna på en staty som föreställde Gudaföderskan föll vattnet porlande ner i den mansdjupa bassängen. Väggarna pryddes med ikoner och över det hela höjde sig en kupol. Allt skedde under tystnad. Nersänkt i vattnet riktade kejsaren sina böner till Den Stora Modern som nu, likt Athena beskyddat Aten, höll sin hand över hans stad och rike. Innan kejsaren steg upp ur vattnet hörde han hur en kör i det angränsande kyrkorummet stämde upp Akhatistos, hymnen till Theotókos. Samtidigt öppnades därute templets portar, madonnan lyfte sin slöja och visade sitt ansikte som levandegjorts genom den Helige Andes närvaro.

"Drottning, härskarinna över av de himmelska härskarorna, beskyddare av våra själar, vi dina tjänare skänker dig vår seger och tacksägelse, ty du, o Guds moder, skyddade oss från farorna. Genom din oövervinnliga makt, befriade du oss från plågor och konflikter av alla slag och därför ropar vi nu till dig:

´Gläd dig, du som uppenbarar glädjen!

Gläd dig, du som gör att förbannelsen löses upp!

Gläd dig, du som uppväcker den döde Adam!

Gläd dig, du som friköpt Evas tårar!

Gläd dig, ofattbar för våra mänskliga tankar!

Gläd dig, svår att förnimmas även för änglars ögon!

Gläd dig, du som är Himmelhärskarens tron!

Gläd dig, du som fött det barn som bär oss alla!

Gläd dig, stjärna som synliggör solen!

Gläd dig, den gudomliga inkarnationens livmoder!

Gläd dig, du genom vilken skapelsen blir ny!

Gläd dig, du genom vilken Skaparen blir en stjärna!

Gläd dig, ogifta brud!´

 

Efter att i andakt ha lyssnat till hymnen till Theotókos ära steg kejsaren vederkvickt upp ur det heliga vattnet, gick in till sitt hovfolk, som klädde honom och pånyttfödd återvände han uppför marmortrappan till sitt palats och sina tyngande plikter. Efter ett dygn sänktes åter slöjan över jungfruns ansikte och portarna till hennes helgedom stängdes.

Theotókos kyrka i Blachernaipalatset var en gång kristenhetens absoluta brännpunkt, viktigare än den väldiga Hagia Sofia, fullständigt överskuggande Skt Peter basilika i det alltmer betydelselösa Rom. Förutom Hagion Lousma, det heliga badet, fanns det inom Den Heliga Marias Kyrka i Blachernai ett sidokapell kallat Hagia Soros, det Heliga Relikvariet, som omslöt en mängd skatter förenade med Gudaföderskan.  Där fanns exempelvis den undergörande ikonen Blacherenitissa, som efter det att kyrkomötet i Ephesos 431 hade fastställt att Madonnan inte enbart är Kristusföderska utan framförallt Theotókos, Gudaföderska, framställde henne med Jesusbarnet framför sig, omgivet av en cirkel som kan tolkas både som eukaristins mirakel och hela universum. Barnet är förenat med moderns bröst och sköte, samtidigt som hon öppnar sina armar för att både omsluta och presentera honom för den kristna menigheten. Det är Den Stora Modern uppenbarad i sitt Heliga Majestät, den beskyddande Makten och det är inte för inte som hon bär kejsarpalatsets namn - Blacherenitissa.

 

Det påstås att Blacherenitissa numera finns i Uspenskijkatedralen i Moskva, dit den 1654 skänktes av munkarna på Athosberget i Grekland. Ikonen är gammal, gjord i relief och det påstods att materialet var vax blandat med aska från kristna martyrer, men djupt troende sa att det i själva verket var lera från Golgatha blandat med Marie tårar. Men, ikonen i katedralen Kreml kan inte vara Blacherenitissa. Den är utförd som en Hodegetria, ”Hon Som Visar Vägen”. Madonnan riktar sin högra hand mot Jesus, ”frukten av hennes sköte”. När den ikonen dök upp i Konstantinopel sades det att Theodosius II:s syster, Pulcheria, hade fört den med sig från Jerusalem där den en gång efter levande förebild hade målats av evangelisten Lukas. En annan berättelse hävdade att bilden rövats från stad till stad innan dem hamnat i en guldbeslagen kista hos en mongolarmé. Då grekiska soldater 619, efter ett av imperiets många slag, plundrade mongolernas läger återfanns Hodegetria och fördes till Hagia Soros där den förenades med Maphorion, som redan var där.

Maphorion var en blå mantel som Jungfrun burit. Pulcheria fick den som gåva av Patriarken av Jerusalem då hon frågat efter Marias kvarlevor. Patriarken beklagade att Jungfruns kropp försvunnit, men en tid efter det att Maphorion placerats i Hagia Soros skickade han även Marias bälte och gravlindor. Historierna om alla dessa föremål går dock isär, vart och ett av dem har minst tre fullständigt olika historier att förtälja.

Under alla förhållande trodde man att relikerna var äkta och de gav än mer makt och vördnad åt helgedomen som omgav Theotókos källa. Hennes livgivande vatten var hemligheten bakom kejsarens makt och Gudaföderskans klädesplagg var ett mäktigt skydd för staden och imperiet. Hennes kyrka blev alltmer utsökt smyckad, alltmer vördad. Den brann ner 1070, men relikerna räddades och helgedomen återuppfördes, praktfullare än förut. En kväll 1434 klättrade två pojka, på jakt efter duvägg, upp på kyrkans tak. De hade med sig en oljelampa som välte och antände kyrkan, som brann ner till grunden. Många av dess reliker brann upp, andra hade redan försvunnit under korsfararnas förödande plundring i april 1204, varefter en del av dem efterhand dök upp på skilda platser i Italien, Tyskland och Frankrike.

Medan jag på måfå traskade runt i Fatih blev jag alltmer undrande om Ekelöf verkligen funnit den där heliga källan. Antagligen hade han varit någon annanstans. Jag hade en karta med mig, men kunde omöjligt finna resterna av det som en gång varit en av världens mest vördade kyrkor, om inte den mest respekterade av dem alla. Då jag frågade folk om de kunde visa mig vägen till Meryem Ana Kilisesi, som kyrkan kallades på turkiska, var de alla lika oförstående. Jag gav upp och sökte mig till Kariye Muzesi istället.

Koraklostret är även det uppfört som en hyllning till Gudamodern. Vi möter henne i éntren där en mosaik med guldbakgrund presenterar henne som Blacherenitissa, Gudamodern som framför sig håller barnet inom en cirkel för att därigenom visa att hennes sköte omsluter honom. På sidorna om Madonna Theotókos står det ἡ Χώρα των ζώντων, ”Guds Moder, boning (chora) för det som inte kan inneslutas.”

Koras innertak, och i viss mån även dess väggar, är täckta av magnifika mosaiker som framställer Jesus och hans moder, men också livfulla skildringar ur deras liv, mot bakgrund av guldskimrande himlar, utsökt framställda byggnader och exotisk grönska. Scenerna är förbluffande livfulla och infallsrika, speciellt de som i den inre förhallens tak skildrar Gudaföderskans tillkomst och uppväxt. Där finns en påfallande ömhet och intimitet, exempelvis i en scen där Joakim och Anna omfamnar varandra tillsammans med sitt flickebarn, den gudomliga Maria. Eller när lilla Maria tar sina första stapplande steg mot sin mor. Drastisk är scenen när Guds ängel från skyn närmar sig Maria medan hon är i färd med att hämta vatten från en brunn och då hon hör den himmelske budbäraren tilltala henne i ren förskräckelse håller på att falla ner i brunnen.

Även om Koraklostrets mosaiker utfördes i början av 1300-talet, långt senare än kyrkomötet i Ephesos 431, tycks de, liksom de lika praktfulla freskerna, visa på svaret till varför Mariakulten spred sig så snabbt under 400-talet. Det var en tid då de gamla gudarna förlorade sin kraft och attraktion, samtidigt som evinnerliga dispyter om Guds och Jesu sanna natur hotade att göra kristendomen abstrakt; fjärmad från människors längtan efter personlig kontakt med sina gudomligheter.

På den tiden skulle hedningarna ha välkomnat ett återuppväckande av den intimitet som funnits mellan dem och deras gudar, medan de redan kristna sökte värmen hos en medkännande, mjuk och ömsint gudom. Frågan är om inte kyrkofäderna visste var botemedlet till denna saknad stod att finna – hos den Stora Moder som under en inte alltför avlägsen tid hade dyrkats med namn som Cybele, Isis, Anat, Diana, Astarte, Athena, Venus, Juno, al-Lat  eller Rhea.

Den vision av en Gudaföderskan som de manipulerande och ytterst politiserade teologerna och kyrkoledarna som samlats i Ephesos slutligen förde fram inför folk och kejsare lyckades i viss mån genom  hennes gestalt förena den formel som tidigare tillämpats på Jesus – att han var sann Gud och sann människa med Maria. Theotókos, Gudaföderskan, som blev till alltings uppkomst och ursprung, upprätthållaren av Universum, samtidigt som hon förblev en djupt mänsklig och kärleksfull moder som ömmade för Guds skapelse.

Livmodern, allas vårt gemensamma ursprung, är det starkaste bandet mellan oss människor. Vi är alla en moders barn, skapade inom en kvinna och närda av hennes mjölk. På samma sätt föddes Jesus genom Maria. Den Theotókos som genom mosaiken vid Koraklostrets entré välkomnar oss till sin chora, boning, innesluter inte enbart sin himmelske son, vars gestalt vi möter först efter att ha trätt in i hos henne, utan även hans och Gudaföderskans mänskliga historia. Det är Gudamoderns mjölk som förmedlat såväl himmelsk kraft som mänsklighet till Jesus, som gjort honom till ”sann gud och sann människa”.

Jag lämnade koraklostrets och med tankar kring Gudamodern malande i skallen passerade jag en moské, mindre än de giganter som längre ner i Gamla Stan byggts på befallning av sultaner som Süleyman, Ahmed I och Murad III, men enkel, elegant och utsökt dimensionerad. Den designades av den store Mimar Sinan till Süleyman den stores favoritdotter, prinsessan Mirimah. Moskén var nyrenoverad efter det att kupolen störtat in vid jordbävningen 1999.

Jag var ensam när jag tvättade fötterna vid en fontän på moskéns kringbyggda gård. Fontänen var ett runt marmorhus omgivet av kranar och med en bassäng med kristallklart vatten i sitt svala inre. Byggnaderna var uppförda i vit och ljusgrå kalksten. Allt andades ro och stillhet. Trots hettan var gårdens marmorplattor svala och när jag gick mot moskéns entré lämnade mina nakna, nytvättade fötter spår efter sig, som snabbt torkade i solvärmen.

Då jag vilade på den djupröda matta som täckte salen under en hög, enkelt dekorerad kupol, förundrades jag över det milda ljuset som omgav mig. Sinan hade gjort allt för att utöka den väggyta han kunde använda för fönster och använt sig av innovativa stödsystem. Det berättades att Sinan varit hemligt förälskad i prinsessan Mihrimah och personligen bekostat sitt verk. Kanske var moskén verkligen en kärleksakt. Där jag satt bekvämt tillbakalutad mot en pelare och blickade upp mot kupolen minns jag hur min konstprofessor Aron Borelius hyllat Sinan som arkitekturhistoriens största geni. En praktisk man med enastående känsla för balans och estetik.

Mimar Sinan var ursprungligen kristen armenier och hade 1489 fötts som son till en stenhuggare nära staden Kayseri i Anatolien. I trettonårsåldern uppmärksammades han som en ovanligt intelligent pojke och skickades till Istanbul. Det så kalllade devschirmesystemet innebar att kristna bönder och arbetare sände lovande söner till Höga Porten, där de uppfostrades i den muslimska tron och blev soldater, janitscharer, eller ämbetsmän. Sinan utbildades till acemioğlan, officer och följde sultanerna på deras fälttåg, Han kom till Rhodos, bevittnade erövringen av Belgrad och var under Süleiman den store med i slaget vid Mohács. Han steg oavbrutet  i graderna, blev under en tid kommendant i Österrike, 1535 deltog han i ett fälttåg mot Bagdad och två år senare sändes han på en expedition till Korfu, Apulien och Moldavien. Hela tiden höll Mimar Sinan ögonen öppna och fulländade sina arkitektoniska färdigheter och kunskaper. Han slutade som chefsarkitekt för hela det osmanska imperiet. När Sinan1588 gravlades i ett mausoleum som han uppfört bredvid sitt av sina storverk, Süleymaiyemoskén, hade det i enlighet med hans ritningar och beräkningar uppförts 131 moskéer, 55 skolor, 34 palats, 33 offentliga bad, 19 mausoléer och ett stort antal sjukhus, skolor och broar. 

Där jag vilade omsluten av den svala skönheten i Mirimahs moské återvände tankarna till Den Stora Modern. I min hemstad Hässleholm brukade vi kalla stadens kupolkrönta gymnastikhall för ”Bröstet” och jag undrade nu om det inte fanns ett samband mellan Den Stora Modern och Sinans moskéer. 

Det har byggts kupolvälvda gudstjänstlokaler långt innan den väldiga Hagia Sofia i Konstantinopel stod färdig år 537, är det därför inte en befängd tanke att sammanställa Hagia Sofia och Sinans moskéer med idén om Den Stora Modern; med Theotókos och hennes livgivande bröst? Fast, varför inte? Byggnadskupoler liknas ofta vid himlavalveten skyddande sfär som omsluter hela skapelsen, Vars sol, måne och stjärnor styr tiden och årstidernas växlingar, dag och natt, markens gröda och kvinnornas menstruationscykel. I moskén vilade jag nu med ett valv över mitt huvud, som barnet i sin moders hägn. Som den fornegyptiske bonden när han föreställde sig hur Nut, Himlavalvet, likt en väldig moder med stinna bröst lutade sig över den manlige Geb, jorden. Från utsidan liknade onekligen Istanbuls många moskéer välformade kvinnobröst. Varför skulle inte den genialiske och en gång kristne Mimar Sinan någon gång under sitt nittionioåriga liv inte ha tänkt samma tanke? Tänkt på Theotókos, hennes helgedom och livgivande källa som likt modersbröst gav beskydd och näring åt hela det kristna imperium som osmanerna blev arvtagare till?

När Jesus på framställningarna av Theotókos Blacherenitissa placerats framför sin moders bröst och sköte visade det att han var i nära kontakt med hennes natur - att hennes kött var hans kött. Inom italiensk konst finns otaliga framställningar av La Madonna Allata, den ammande Jungfrun, de förekommer också som ortodoxa ikoner, men är betydligt vanligare inom västeuropeisk konsttradition. Ortodoxa hymner skildrar dock hur Kristus göder sitt kött genom modersmjölken. För antikens människor var modersmjölken livskraft omvandlad till kött. Då barnet diade moderns bröst fick det i sig hennes kött i flytande form. Det var genom det faktum att Jesus fått sin mänsklighet, sitt kött, genom moderns bröst som han kunde lyssna till och förstå dem som bad till och tog sin tillflykt till hans moder. 

Det var hans band med sin moder som gjorde att Jesus kände medlidande med mänskligheten. Johannesevangeliet inleds med orden:

I begynnelsen fanns Ordet och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.  […] Allt blev till genom det och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övergivet det. […] Och ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han är fylld av nåd och sanning.

Ordet fanns i modermjölken. Ordet? Även detta var något som Antikens lärde tvistade om. I judarnas bibel Tanakh, de kristnas Gamla Testamente, talas det ofta om det jungfruliga Israel, Zions dotter, som ett objekt för Guds kärlek. Ibland tycks det som om landet förvandlats till en levande varelse och inte enbart Israel, utan  något mer ofattbart och mystiskt personifierades också i bibeln och förvandlades till en kvinnlig gestalt. Visheten, på hebreiska Chokmah, är i Ordspråksboken en kvinna. Denna bok författades antagligen i Alexandria någon gång i början av 300-talet f.Kr.  

Hör, visheten ropar! Hon står vid stadsportarna, vid vägskälen och i dörrarna till varje hus. Lyssna till vad hon säger:

"Hör på mig, alla ni män, ropar hon. Så dumma och naiva ni är! Låt mig få ge er förstånd och låt mig få lära er sunt förnuft!

Lyssna på mig! Jag har nämligen något viktigt att säga er. Det jag säger är rätt och sant, för jag hatar lögner och svek.

Allt jag säger är sant, och jag vilseleder er inte.

Mina ord är klara och tydliga för alla som vill förstå.

Mina råd är värdefullare än silver och guld! […]

Jag, visheten, är mera värd än dyrbara pärlor. Ingenting kan jämföras med mig.

Herren skapade mig för länge sedan, innan han skapade något annat.

Sedan tidernas början finns jag. Jag existerade innan jorden fanns.

Jag föddes innan haven blev till, när det ännu inte fanns några vattenkällor, och

innan bergen och kullarna blev till.

Ja, jag var där innan Gud skapade jorden med dess åkrar.

Jag var med när han bredde ut himlarna och lät källorna i havens djup flöda fram, när han stakade ut horisonten och molnen uppstod. Jag var med när han satte gränserna för haven och gav dem befallning att inte överskrida dem. Jag var med när han lade jordens grund. Ja, jag fanns alltid vid hans sida,

som ett litet barn. Jag var hans ständiga glädje, och jag lekte och skrattade i hans närvaro.

Vad lycklig jag var över det han hade skapat - hela vida världen och hela människosläktet!

Ni unga män, lyssna därför till mig! Följ mina råd och ni ska bli lyckliga!"

 

 

Det tycks som om det är Den Stora Modern som talar från Alexandria vid Medelhavets strand, där all den tidens tänkande och kunnande samlades i dess väldiga bibliotek, medan filosofer från hela den då kända världen samlades för att diskutera livets stora frågor – greker, judar, perser, araber och indier. Vi befinner oss i Hellinismens tidsålder då globalt tänkande färgade religion och filosofi, då tankar och traditioner blandades för att leva vidare i Antikens Rom, i Byzans och för att under Renässansen åter blomma ut i full kraft genom utsökt konst och litteratur. Jag undrar om den vackra kvinna som Gud håller under sin ena arm medan han på Sixtinska kapellets tak skapar Adam, inte alls är, som jag lärde mig i skolan, den ofödda Eva, utan helt enkelt Chokmah, den av Gud älskade Visheten, som inspirerar och tar del i hans skapelseakt.

Ett hundratal år efter Ordspråksbokens tillkomst skriver en jude vid namn Ben-Sira ett helt kapitel till Visdomens lov i sin bok Ecclesiaticus, eller som den kallas i den svenska bibelns apokryfer – Jesus Syraks Vishet:

Visheten prisar sig själv

och talar stolt i kretsen av sitt folk.

Hon tar till orda i den Högstes församling

och talar stolt inför hans här:

"Jag är den som utgick ur den Högstes mun;

som en dimma höljde jag jorden.

Jag är den som slog läger i höjden,

och min tron står på en molnpelare.

Jag ensam har vandrat runt himlens krets

och strövat genom avgrundens djup.

Över havets vågor och över hela jorden."

 

Visdomen fortsätter prisa sig själv i vers efter vers. Med ett sensuellt språkbruk som påminner om Höga Visan beskriver hon hur Gud och människorna skänker henne sitt hopp och sin förtröstan. Genom skildringen av ett drömlikt landskap, prunkande av Medelhavsländernas mest intagande rikedom och växtlighet påminns läsaren om att Den Stora Modern inom de antika kulturerna var djurens och växternas härskarinna.

"Kom till mig, ni som längtar efter mig,

och mätta er med vad jag har frambragt.

Att tänka på mig är ljuvare än honung,

att äga mig är förmer än honungskakans sötma.

De som äter mig hungrar efter mer,

och de som dricker mig får törst efter mer.

Den som lyder mig slipper skammen,

de som gör bruk av mig undgår synden."

 

Det var i den alexandrinska miljön som den kvinnliga filosofen Hypatia verkade sexhundra år efter det att Ben-Sira skrev sin hyllning av Visdomen. Hypatia, som drog väldiga åhörarskaror, var en representant för den minskande skaran av bildade filosofer och vetenskapsmän som på platser som Aten, Alexandria och det persiska Ktesifon upprätthöll traditionen från antikt tänkandet och vägrade omvända sig till kristendomen. Som nyplatoniker hyllade Hypatia Visdomen i hennes gestalt av Sophia. Likt Pythagoras långt före dem betecknade nyplatonikerna någon som funderade på människans villkor och försökte lösa livsfrågorna som en "vän av Sophia", en filosof.

Kring Hypatia samlades en skara vältaliga och inflytelserika lärjungar. Deras främste motståndare var den rabiate, stilige, vältalige och förmögne patriarken Kyrillos, som ägnade all sin kraft och rikedom åt att få slut på den alexandrinska hedendomen. En av hans metoder var att sammankalla och hetsa upp grupper med beväpnade munkar och släppa dem lös på sina meningsmotståndare. Under fastetiden 415 attackerades Hypatias vagn, mitt på Alexandrias Forum, av en ursinnig lynchmobb. De drog henne ur vagnen, slet av henne kläderna, släpade in henne i en närliggande kyrka, rev huden av henne med skarpslipade ostronskal och slängde sedan ut hennes blödande kropp på torget, där de tände eld på den.

Det var samme Kyrillos som under kyrkomötet i Ephesos 431 med hjälp av manipulationer, hot och mutor lyckades få sin vision av Theókotos, Gudaföderskan, accepterad som dogm inom den officiella, kejsarstödda kristendomen. Kanske var hans attack på Hypatia en del av en process som gick ut på att utplåna kättarnas dyrkan av Den Stora Modern och föra över henne till kristendomens sfär genom att förvandla Jungfru Maria till Theókotos.

Hundra år efter konciliet i Ephesos lät Justinianus uppföra den väldiga Hagia Sophia, Den Högsta Vishetens Kyrka, i Konstantinopel, vars välkända struktur och form snart övertogs av muslimska byggherrar och arkitekter. Ett av världens äldsta bevarade muslimska byggnadsverk är den magnifika klippdomen i Jerusalem, som kalifen Abd al-Malik lätt uppföra år 689 efter det att umayyaderna erövrat Jerusalem femtio år tidigare. Moskén byggdes med den bysantinska Kathismakyrkan som förlaga.

Under fyrahundratalet vällde kristna pilgrimer in i Palestina. Inhemska guider och relikförsäljare var snabba att förse dem med en uppsjö av historier som visade på platser som helgats av Jesu närvaro. Efter det att mötet i Ephesos upphöjt mariadyrkan till dogm fylldes Palestina även med minnesmärken över Jungfrumoderns aktiviteter. Bland annat berättades det att när Maria och Josef var på väg från Nasaret till Bethlehem satte sig den gravida, trötta och törstiga Maria på en sten för att vila, plötsligt öppnade sig en spricka i jorden och en källa sprang fram. Platsen kom att kallas Kathisma, ”säte” eller ”viloplats”.

En rik dam lät över ”Marias Säte” under 450-talet uppföra en kyrka till Theókotos ära och vad var då naturligare än att vid en källa som uppkomit genom Theókotos närvaro bygga kyrkan över som en replik av den som låg över Jungfrukällan i Blachernaipalatset? När Justinianus 560 lät slå en kupol över källan i iKonstantinopel, gjorde man samma sak över Jungfrukällan i Palestina.

Kanske var mina tankar kring muslimska helgedomar alltför irrlärig och kränkande för de muslimer som inte låter kvinnor ta del av männens bön och andakt i moskéerna, utan hänvisar dem till små träburar vid entrén? Men … hade det alltid varit så? Trots allt var Mirimahmoskéen en kvinnas moské och kanske var det så att Den Stora Modern även funnits vid Islams källsprång?

Besviken över att inte ha funnit Hagiasma vandrade jag i den kvävande hettan ner genom Fatih tills jag slog mig ner vid en uteservering för en kebab och iskall öl. Nu kom äntligen ett par friska vindfläktar, i själva verket var de så kraftiga att de grep tag i vykorten jag köpt i Kariye Muzesi  och lagt upp framför mig på bordet. De spred sig fladdrande över uteserveringen och ut på gatan, medan alltid lika vänliga turkar jagade efter dem och plockade upp dem åt mig. Jag kände mig som en tafatt gubbe.

Vederkvickt fortsatte jag sedan ner till Süleymaiyemoskén. Medan jag tvättade fötterna vid fontänen på dess marmorgård tänkte jag att det krävs ett folk av ökenvandrare för att till fullo uppskatta den lindring det innebär att få skölja sina nakna, heta fötter i svalkande vatten. Profeten hade själv under sina tjugofem år i tjänst hos hustrun Kahdidja som karavanförare färdats över berg och öknar och kände väl till vattnets och stenarnas stora betydelse. Forntidens araber var kända som för sin litolatri, stendyrkan. I öknen värms stenar upp av den intensiva solhettan. Hetast blir de svarta stenar som i nattens mörker värmer likt en svart sol.

Tertullianus, den förste kristne författaren som skrev på latin, konstaterade att ”Syrien har sin Atargatis och Arabien sin Dusares”. Dusares, Bergets Herre, gestaltades av en sten, en baetyl, som i de arabiska nabatéernas tempel förvisades som ”en kubformad, svart sten vilande på guldplåtar som placerats direkt på marken”.

Hajarul Aswad, den svarta sten som finns inmurad i Mekkas kubformade Ka´abahelgedom dyrkades långt innan Allah uppenbarade Koranen för Profeten. Ka´aban skadades svårt vid en översvämning 600 e.Kr. och när Muhammad intagit Mekka år 629 rensade han helgedomen från dess avgudbilder med orden: ”Sanningen har kommit och falskheten försvunnit”. Kvar i helgedomen blev dock tre pelare och Hajarul Aswad som murades fast vid Ka´abans östra hörn. 

De arabiska nabatéerna gestaltade ursprungligen sina gudar som stenar och pelare. Ka´abans tre pelare symboliserade kanske de tre gudinnor som nämns i Koranen: ”Sålunda hade du tänkt på al-Lat och al-´Uzza och Manat, den tredje – den andre” (Surah 53: 19-20). Nabatéerna likställde al-Lat med Athena, den visa krigsgudinnan, Al-Uzza, morgon- och aftonstjärnan med Aphrodite Ourania och Manat med Eutychide, ödesgudinnan. Manat sades vara moder till arabernas Dusares, deras högste gud. Uppenbarligen var de tre gudinnorna ursprungligen olika aspekter av Den Stora Modern.

Herodotus skrev fyrahundra år f.Kr. att de enda gudar som araberna erkände var ”Dionysos och Uranos”.  Dionysos vad för nabatéerna densamme som Dusares, medan de även kallade Uranos för Alilat, liksom Koranens al-Lat var Alilat en kvinnlig gudom. al-Lat låter onekligen som Allah och hennes namn brukar uttydas som ”Gudinnan”, på ett liknande sätt som Allah uttyds som ”Guden”. Ordet Allāhالل, är en kombination av den bestämda artikeln al - och ilāh, Gud. I Koranen betecknas Allah med pronomenet Hu eller Huwa, oftast översatt till ”Honom”, men ordet är egentligen könsneutralt. Allah omfattar allt. Han är den enande kraften bakom allt och kan därför inte gripas av våra begränsade tankar.

Att Al-Uzza identifierades med den grekiska gudinnan Ourania hängde samman med kulten av Den Stora Modern och Sophia. Ourania var inom grekisk religion astronomins musa och ursprungligen likt den egyptiska Nut himlavalvets gudinna, som moderligt omslöt hela mänskligheten. Sällan är du så nära det som engelsmännen kallar The Sheltering Sky, Den skyddande Himlen, som när du färdas genom den nattliga öknen och det var därför onekligen naturligt att en del av de ökenvandrande araberna förställde sig himlen som en kvinna.

Sedan urminnes tider har den Stora Modern varit närvarande i Mellanöstern. Den första säkra avbildningen av henne finns på det Anatoliska Muséet i Ankara. En terrakottafigur från 6 000 år f.Kr., funnen Cátal Hüyük framställer den en modersgudinna med väldiga bröst och höfter, placerad på en tron mellan två kattdjur. Det är Modern som naturens härskarinna och hon har återfunnits på många platser i närheten, inte minst inhuggen i en klippa i närheten av Ephesos, där Artemis i sin gestalt av Den Stora Gudinnan fanns i ett tempel som räknades som ett av Antikens sju underverk. Det var också i Ephesos som de bysantinska teologerna enades om dogmen om Theókritos.

Den volyminösa kvinnan från Cátal Hüyük sitter på en tronstol och det gjorde också hon som romarna kom att kalla Dea Syria, Den Syriska Gudunnan, Atargatis/Astarte, som i hela medelhavsområdet dyrkades som Den Stora Modern, alla varelsers upphov. På ett museum i Beirut finns hennes tronstol, men den är tom sånär som på en frykantig sten, en baetylBaetyl betyder egentligen "boning" och symboliserade egentligen inte gudomen utan hennes närvaro på jorden, platsen där hon uppenbarar sig. Baetyler kan man fortfarande stöta på lite varstans i Mellersta Östern.

Gudinnan i Cátal Hüyük var också ursprunget till Kybele, även hon en personifikation av Den Stora Modern. De första inskriptionerna som nämner henne kallar Kybele för Kubaba och tidigt likställdes hon på flera platser med en svart sten –  kanske gav föreställningar kring Kubaba också upphov till kubformade baetyler och påverkade utformandet av Ka´abanالكعبة  al-Ka´bah, är "kub" på arabiska  och den stora helgedomen i Mecca bevarar Hajarul Aswad som innesluter himlens värme och samtidigt utgör ett tecken på kontakten mellan människorna och Himlen, eftersom den en gång föll till jorden för att visa var Adam och Eva skulle bygga världens första tempel.

Skymningen föll över Istanbul och längs klädeskvarterens branta gator tog jag mig ner till båtarna vid Galatabron. Jag hade funnit att det enklaste och billigaste sättet att komma till hotellet var att ta båten till Üsküdar på den asiatiska sidan och därifrån byta till en annan båt som tog mig över till Europa igen, därigenom kunde jag också under solnedgången efter en ganska tröttande dag få njuta av Bosporens friska vindar och den Gamlas Stadens skarpskurna silhuett med kupoler och minareter.

Jag var långt ifrån den första nordbo som for över Gyllene Hornet och Bosporen. Den fornryska Nestorkrönikan berättar hur en vikingaflotta redan år 860 hotade Kejsarstaden, medan större delen av de bysantinska styrkorna stred på Sicilien:

Sedan ruserna trängt in i sundet anställde de massmord på de kristna och omslöto Konstantinopel med två hundra skepp. Kejsaren lyckades med nöd komma in i staden. Jämte patriarken Fotios begav han sig till den heliga gudsmoderkyrkan i Blachernai. Man bad hela natten och förde den heliga gudsmoderns klänning till stranden under psalmsång och doppade ner den i vattnet. Havet var stilla och lugnt, men så uppstod plötsligt en häftig stormvind med väldiga vågor, som kastade de gudlösa rusernas skepp om varandra och vräkte upp dem på stranden och krossade dem. Endast få av dem undgick olyckan. Ruserna vände då hem till sitt land.

Äterigen finner vi hur Theótokos skyddar sin stad och det skedde gång på gång ända tills hennes mantel brann upp år 1434. Det tycks som Maphorion, Gudamoderns mantel, ofta fick lämna sitt hem i Blachernai. Exempelvis så berättar prinsessan Anna Comnena (1083 – 1153) i sin fartfyllda skildring av den av henne så gränslöst beundrade fadern, Alexios I, hur han under ett misslyckat fälttåg mot petjenegerna, ett folk från de ryska stäpperna som Anna kallar för skyter, personligen bär Maphyrion som ett fältstandar. Då Alexius trupper flyr blir han och en liten grupp av hans trognaste krigare kvar på slagfältet. Två skyter griper från varsin sida tag om betslet på hans häst, medan en tredje klamrar sig fast vid hans ben:

Alexius högg omedelbart av handen på en av dem och då han åter vrålande lyfte sitt svärd till hugg flydde snabbt den andre. Han högg av hjälmen på den som hängde fast vid hans ben, men eftersom slaget inte hade hela hans kraft bakom sig gjorde det ingen skada. Alexius hade nämligen varit orolig för att två ting kunde inträffa; om han högg för våldsamt svärdet antagligen  slinta och träffa hans ena fot, eller så skulle det skada hästen han red på och därigenom skulle han säkerligen bli tillfångatagen. Han riktade därför ett nytt slag, men denna gång tog han noggrant sikte! I alla sina handlingar, ord och rörelser lät sig Alexius ledas av sitt förnuft, han förlorade sig aldrig i ilska eller tappade fattningen. Med det första hugget hade skytens hjälm kastats bakåt och nu högg han honom rakt i hans nakna hjässa. Efter en sekund låg hans fiende stum på marken.

Alexius var som berusad av blodtörst och högg sig genom fiendehopen, efteråt påstod han: ”Att hade jag inte hållit Maphorion i ena handen hade jag huggit ner och dödat mer skyter än håren på mitt huvud”. Men situationen var ohållbar och Alexius tvingades fly fältet. En av skyterna grep ett långt spjut med båda händerna och stack kejsaren i baken. Träffen rev inte upp skinnet men orsakade en så våldsam smärta att den inte lämnade Alexius under resten av hans liv. I sin ilska och ångest var kejsaren tvungen att lämna Maphorion efter sig och slängde därför Jungrfrumanteln i ett snår med gamandrar, där fienderna förhoppningsvis inte skulle kunna finna den. Om de lagt beslag på den heliga manteln skulle det betyda det bysantinska imperiets undergång. Tack och lov återfinns den senare oskadd i gamandersnåret.

Tämligen sliten efter min något misslyckade utfärd, trots allt hade jag inte funnit Jungfrukällan, återvände jag till hotellet precis i tid för avslutningen av Rose´s sammanträde och kunde sedan tillsammans med henne från hotellbaren på den inglasade övre våningen njuta av en betagande utsikt över såväl Bosporen, som Det Gyllene Hornet.

Vid frukosten nästa dag träffade jag Dianela, som är gift med ledaren för det forskningsnätverk som anordnade konferensen Rose deltog i. Jag kände henne sedan tidigare och vi hade något år tidigare tillbringat en trevlig dag tillsammans i Rom, då hennes man varit där på en konferens. Nu berättade jag för henne om mitt fåfänga sökande efter Jungfrukällan och Daniela föreslog då att jag tillsammans med henne och hennes söner skulle följa med på en utflykt med hennes turkiska väninna. Daniela försäkrade mig om att det var få ting om Istanbul som Ilknur inte kände till. Och Daniela hade alldeles rätt. Ilknur, som är medlem i ett kvinnligt sufisällskap, var en trogen besökare i Maria av Blachernaes kapell och hon kände dessutom väl dess vaktmästare, en grekisk turk som hette Jan, precis som jag.

Det var inte underligt att jag under gårdagen inte funnit den lilla kyrkan. Den låg i en lummig trädgård bakom en hög mur med pansardörr och övervakningskamera. Ett tragiskt minne från den oro som aldrig lämnat de få greker som finns kvar i Istanbul efter våldsamma kravaller som i samband med Cypernkrisen ägde rum i augusti 1954. En sorglig historia som provocerats fram av högerextrema grupper inom militären (till en början med stöd från CIA och MI6) och som sedan fullständigt urartat under två dygn när enbart i Istanbul 4 214 främst grekiska hem vandaliserades, jämte 73 kyrkor, 26 skolor, 2 kloster och en synagoga. De flesta av gärningsmännen hade med bussar förts in till staden från landsbygden.

Den lilla kyrkobyggnaden hade 1867 uppförts över resterna av det som en gång varit Byzans absoluta centrum. Genom en trappa kom vi in i kyrkans nedre rum där det under ett marmorvalv vid vänstra långsidan öppnade sig en gång ner till grottan där Jungfruns källa sprang fram. Det gick inte att gå ner i grottan eftersom den spärrades av en marmorbänk, på vilken fem förgyllda kranar förde det heliga vattnet till besökaren. Över kranarna fanns ett grekiskt palindrom, en text som kan läsas från två håll, inhugget: Nipson anomemata me monan opsin, ”rena dina synder, inte enbart ögonen”. Bredvid nergången till källan hängde bakom sin silverbasme madonnabilden som Ekelöf beskrivit i sin dikt. Bakom dess skyddande glas hade pilgrimer stuckit in sedlar och böner och precis som när Gunnar och Ingrid Ekeköf såg den var barnets och jungfruns ansikten svartnade, förstörda och oigenkännliga. Jag frågade den vänlige Jan, som talade bruten engelska, om ikonen blivit sönderkysst, men han berättade att den var en kopia av att original som fanns i Moskva och att Mariakyrkans ikon inte hade kyssts sönder utan bränts och förstörts under upploppen 1954. Jan undrade hur det kom sig att jag kände till ikonen och jag berättade då om Ekelöfs besök, som han redan hört en hel del om, både från sina företrädare och en del svenskar som genom åren lyckats ta sig till kyrkan. På sin dåliga engelska kunde han till och med citera den första strofen i Ekelöfs dikt till madonnan: The black picture kissed to pieces under the silver.

Vi drack vattnet, som var gott och friskt. Jag fyllde en liten flaska och har tagit den med mig till Rom. Den står nu framför mig på skrivbordet och jag undrar om jag någonsin kommer att dricka det vattnet. Jag är nöjd och glad över att jag slutligen fick besöka Ekelöfs källa och att jag där likt honom träffade en vänlig vårdare av Gudamoderns kyrka och även kunde gripas av heligheten hos ”en under många sekler obruten tradition”. Där i Istanbuls märkliga inre levde fortfarande den sanna trons källa och mysterium – under kyrkor, moskéer, höghus och flygplatser, under våld och fanatism, kärlek,vänskap och död, bultade Theotókos modershjärta.

 Ashe, Geoffrey (1977) The Virgin. Frogmore, St. Albans: Paladin. Augé, Christian och Jean-Marie Dentzer (2000) Petra, The Rose-Red City. London: Thames & Hudson. Brown, Peter (2003) The Rise of Western Christendom. Oxford: Blackwell. Comnena, Anna (1969) The Alexiad. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Books. De Osa, Veronica (1982). Sinan, the Turkish Michelangelo: A biographical novel. New York: Vantage Press. Henrikson, Alf (1971) Bysantinsk historia. Stockholm: Bonniers. Herodotus (1973) Histories. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Books. Ibn al-Kalbī (1952) The Book of Idols, Being a Translation from the Arabic of the Kitāb al-Asnām. Princeton University Press. Sartre, Maurice (2002) La Syrie Antique. Paris: Gallimard. Sommar, Carl Olov (1989) Gunnar Ekelöf: En biografi. Stockholm: Bonniers. Toniolo, Ermanno M. (1996), Akathistos. Antico inno alla Madre di Dio. Rome: Centro di Cultura "Madre della Chiesa" Tradigo, Alfredo (2004) Icone e Santi d´Oriente. Milano: Mondadori. Turcan, Robert (1997) The Cults of the Roman Empire. Oxford: Blackwell. Warner, Marina (1983) Alone of All Her Sex: The Myth and the Cult of the Virgin Mary. New York: Vintage Books. 

BLOG LIST

Emellanåt oroar jag mig för dålig kondition och tilltagande fetma. Håller jag på att passera en åldersgräns, utan att märka det? Snart får jag svårt för att böja mig ner, det kommer att kosta på att stiga upp ur fåtöljen, dagarna svinner bort. Jag blir andfådd i trappor, huden skrynklas, håret...
My parents told me that I did not speak until I was more than three years old. This sounds somewhat strange to me, though considering that their children's development is close to heart of most parents, they were probably right. After opening my mouth for the first time to express comprehensible...
Mina föräldrar har berättat att jag inte talade förrän jag var mer än tre år. För mig låter det underligt, men med tanke på att deras barns utveckling står i centrum för de flesta goda föräldrar, så hade de säkert rätt. Märkligt är det dock, eftersom jag efter att ha öppnat munnen för att formulera...
My first regular summer job was at the peatbog in Hästveda. The bog is situated a few miles north of my hometown Hässleholm and early in the morning I went there alone on my second-hand moped. Most of my comrades had bought mopeds of the Austrian brand Puch. The toughest among them had trimmed...
Mitt första sommarjobb var på torvmossen i Hästveda. Mossen ligger några mil norr om Hässleholm och tidigt på morgonen åkte jag ensam dit på min begagnade moped. De flesta av mina kamrater hade skaffat mopeder av märket Puch. De tuffaste bland dem hade trimmat sina mopeder så att de skulle gå...
One evening in Prague, mid-March, darkness had just fallen over the city. I was on my way to the National Gallery while assuming I had ended up on the wrong tram. It travelled through streets I could not recognize. However, occasionally we passed workers who apparently were welding the tracks and I...
En kväll i Prag, mitten av mars och mörkret hade fallit. Jag var på väg till Nationalgalleriet men trodde först att jag hamnat på fel spårvagn. Den slingrade sig fram genom gator längs vilka den inte borde färdas. Men eftersom vi allt som oftast passerade svetsande män sysselsatta med någon slags...
Being in a gloomy mood I looked through a file with some photographs I took one evening in Rome, some months ago. I had forgotten about them, though the solitary feeling they provided harmonizes well with the grey and rainy dusk lingering outside my window here in Hässleholm.  I began taking...
Sometime ago, as we often do, I was with an old friend discussing the world problems, not the least we lamented the latest idiocies of US President Elect Donald J. Trump. It is hard to imagine that millions of people are still supporting an ego-tripped narcissist, whose inflated mediocrity and...
För en tid sedan samtalade jag med en vän, som så ofta förr, om världsproblemen, inte minst om tönten Trump. Hur är det möjligt att miljontals människor fortfarande kan stödja en egotrippad narcissist vars uppblåsta dårskap och tunnelseende utgör ett allvarligt hot mot hela vår värld? Givetvis...
Items: 1 - 10 of 180
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com