SHANGHAI LADIES: Musik i en global värld

 

Att lyssna på musik kan för mig vara som att få en inblick i andra sfärer av vår existens. Ett första möte med ett speciellt musikstycke, eller till och med en hel genre, kan bli som början på en resa. Som när jag för några år sedan mötte mandopop och därmed blev medveten om trettiotalets Shanghais unika, globaliserade värld. Låt mig ta dig med längs en del av en lång och vindlande resa som tog mig till den halvkriminella underhållningsindustrin i Fjärran Östern och det revolutionära kaoset i sydöstra Sibirien. Låt mig berätta om hur afro-amerikanska artister som upplevt rasism i sitt hemland mötte uppskattning hos rotlösa människor i Shanghai och gav dem en möjlighet att ändra sin musiksmak. Det är också en berättelse om tragiska flyktingöden, om krig, kriminalitet och skrämmande politisk förföljelse. Kort sagt, en bild av den globala värld vi nu lever i.

Min berättelse börjar och slutar i Paris, där jag en dyster kväll med sedvanligt duggregn passerade en av dessa små antikvariat som fortfarande finns kvar lite varstans i staden och när jag rotade bland en hög CD-skivor fann Shanghai Lounge Divas: Original 1930´s Sessions för tre euros. När jag kommit hem och lyssnat till skivan hade en ny värld öppnats. Jag spelade den så många gånger att jag snart kunde nynna några av de obegripliga sångerna. Vokalisterna sjunger med klara röster på mandarin till orkesterackompanjemang som skickligt blandar kinesisk konstmusik och jazz.

Detta var mitt första möte med shídàiqǔ, eller som musikformen också kallas ”mandopop”, en förkortning av mandarin populärmusik. Musikformen uppkom i Shanghai där man dock inte talade mandarin utan shangkinesiska, men eftersom den kinesiska staten försökte införa mandarin som riksspråk bestämdes det att all populärmusik skulle framföras på mandarin, som snart blev umgängesspråket för sådana som ville framstå som medlemmar av de mondäna klasserna.

Shanghai hade jag skymtat i filmer som Indiana Jones, Empire of the Sun, Shanghai Triad och Lust, Caution, men jag kände inte till stadens musik. Bilden av Shanghai som en mötesplats för alla nationer, med blodiga sammanstötningar och opiumnästen har komprimerats i filmen Footlight Parade från 1933 där James Cagney ger sitt allt i en scen regisserad av Busby Berkeley, Shanghai Lil

http://www.dailymotion.com/video/xjzpoy_footlight-parade-shanghai-lil-1933_music

onekligen ett av filmhistoriens mest välregisserade shownummer. Det är också i ett mardrömslikt Shanghai som den kommunistiske mördaren Tchen irrar kring i André Malrauxs roman Människans lott. Med sina sex miljoner invånare från alla världens hörn var Shanghai under trettiotalet en sinnebild för synd, exotism och ständigt lurpassande faror.

Sedan staden efter Opiumkriget 1843 hade delats in i internationella ”koncessioner”, som i realiteten betydde att utländska makter kontrollerade vissa stadsdelar, räknade Shanghai med en brokig samling människor från de tretton koncessionsländerna (varav Sverige var en) inklusive miljontals kineser, som sysslade med alla former av handel, inte minst människohandel och narkotika. På dess breda boulevarder och i skumma gränder blandades sutenörer, missionärer, mafiosi, miljonärer, flyktingar, musiker, fascister, filmregissörer, poeter, kommunister, sjöman, konstnärer, bönder och köpmän. 

Handeln skapade, främst inom koncessionerna, en växande rikedom och en priviligierad överklass som gjorde allt för att garantera ett bekvämt liv för sig själv, en komfortabel tillvaro fjärran från de fattiga och diskriminerade människomassor från vilka de rekryterade sina tjänarstaber.  Som i alla samhällen som hyllar rikedom och gör skillnad mellan människor frodades allsköns korruption, våld och kriminalitet. Det fanns en ohelig allians mellan koncessionsledningen, politiker, främst i form av den konservativa falangen av Kuomintang som leddes av den hänsynslöse Chiang-Kai-shek och maffiaväldet som i Kina vilade i händerna på de så kallade triaderna.

Liksom i Chicago och New York flödade spriten, opieröken stod tät och nöjeslivet blomstrade, allt till toner av jazz och lokala schlagers. I The Bund, Shanghais hamnkvarter och speciellt längs den breda strandpromenaden Zhonshan Road samsades koncessionsbyggnaderna, konsulaten och ambassaderna, med påkostade bankpalats och lyxhotell. Här låg de stora danspalatsen; The New World, Carlton Café and Theatre, The Del Monte, Maxim´s, Wintergarden, Ciró, Casanova, Paramount, the Palermo och en bit längre bort den väldiga Canidrome, hundkapplöpningsbanan med angränsande kasinon och vidsträckta dansgolv.

Under tjugo- och trettiotalens storhetstid dansades det till musik från mer än fyrtio storband, sammansatta av musiker från Kina, Manilla, New Orleans, New York, London och inte minst Ryssland. Till deras toner dansade man med sitt bordssällskap eller med ”nummerflickor”, vackra damer som satt uppradade längs de omfattande, parkettlagda dansgolven, alla med skyltar som angav de siffror som danssugna herrar måste uppge när de betalade för det antal danser de ville ha tillsammans med en utvald dam. Det var denna affärsverksamhet som kom dansmusiken att betecknas som ”gul musik”, det vill säga ”bordellmusik”, även om det i allmänhet inte rörde sig om någon förtäckt callgirlverksamhet. I varje fall inte på de fashionablare etablissemangen. Många av dessa nummerflickor hade på egen hand eller med sina familjer flytt från den ryska revolutionens kaos och det hade även flera av orkestermedlemmarna, många med ett förflutet från Tsarrysslands musikaliska akademier och kaféorkestrar.

Flera av danssalongerna var inte enbart enorma ‒ omfång var ett nyckelord i Shanghai där exempelvis den exklusiva Shanghai Club ståtade med världens längsta bardisk, den trettiofem meter långa The Baron av massivt trä ‒ de lyxigaste danspalatsen hade också en uppseendeväckande exotisk inredning, i allmänhet en blandning av fransk flärd och orientalisk yppighet.

De mest extravaganta danspalatsen ägdes och administrerades av The Tong-Vang Company som till stor del kontrollerades av triaden Qing Bang, Den Gröna Ligan, vars boss Du Yuesheng (Du med de stora öronen) efter att ha varit en fattig gatuförsäljare hamnat under beskydd av Den Gröna Ligans ledare, Huang Jinyong. Förutom att han var högste ledare för Den Gröna Ligan var Huang Jinyon också chef för den kinesiska kriminalavdelningen inom den franska konsessionens poliskår.  

Du Yuesheng konkurrerade snart ut sin beskyddare och hamnade därmed på toppen av ett isberg. Ovan ytan fanns Shanghais största rederi och två affärsbanker, men därunder frodades ett omfattande nätverk av bordeller och opiehålor, kontrollerat och administrerat av Den Gröna Ligans 100 000 edsvurna medlemmar.

Du Yuesheng var ett modelejon som uteslutande klädde sig i konfektioner av specialimporterat siden. Han var ständigt omgiven av kraftiga ryska livvakter och bodde med fyra fruar, sex söner och ett dussintal konkubiner i ett fyrvåningspalats inom den franska koncessionen. Yuesheng var i maskopi med polisen, styrelsen för koncessionerna och inte minst Chiang-Kai-shek, som utnämnde honom till generalmajor i den nationella kinesiska armén efter det att den Gröna Ligans huliganer 1926 hade biträtt Generalissimus Chiang i hans ”utrensning” av kommunister och arbetaraktivister, då uppskattningsvis 300 personer avrättades och inemot 5 000 ”försvann”. Du Yuesheng var en livsnjutare som gärna frekventerade stadens danslokaler, fast han hade dessvärre själv fallit offer för sin mest inkomstinbringande handelsvara ‒ opiet.

I denna farliga och globaliserade stad rörde sig ett stort antal rotlösa individer. Uttrycket shanghajad som används för att ange en person som tvingats gå till sjöss eller ofrivilligt hamnat i sammanhang som han eller hon vill undkomma, finner sitt ursprung på den amerikanska västkusten där starka, lättlurade män slogs ner eller söps redlösa för att sedan vakna upp på något skepp med fjärran destination.

Fram till 1915 var shanghajande utan rättspåföljd i USA. För en sjöman var det däremot illegalt att utan befäls medgivande lämna ett skepp innan det nått sin slutdestination. Det var svårt att rekrytera folk till de stora segelfartygen, som krävde omfattande besättningar och där livet ombord var mycket hårt. Shanghajandet blev ovanligt omfattande under den Stora Guldruschen vid adertonhundratalets slut och nittonhundratalets början, då sjömän som hoppade av vid den amerikanska västkusten måste ersättas och det i hamnstäderna fanns gott om unga män som kunde slås ner och supas fulla. Samma öde kunde även drabba unga kvinnor och drabbar dem fortfarande över hela världen, när de lockas med fagra löften eller drogas ner för att hamna i bordeller eller ute på gatan i för dem fullständigt okända länder. Det kan vara unga flickor som kidnappats i Nepal för att säljas till bordeller i Indien, eller flickor från Östeuropa som tvingas prostituera sig i Väst. Samma fenomen förekom i Shanghai och kallades då av sensationspressen för ”vit slavhandel”.

Flera flyktingströmmar mynnade i Shanghai. Under senare delen av trettiotalet och under första hälften av fyrtiotalet fanns exempelvis i det japanockuperade Shanghai ett ghetto som gick under namnet Den avskilda sektorn för statslösa flyktingar, där det bodde 23 000 judar som flytt nazisternas terror. Även om det fanns restriktioner för flyktingarnas rörelsefrihet var området varken bevakat eller inhägnat. Judiska flyktingar anlände till Shanghai redan innan den japanska ockupationen 1937 och det berodde på att medborgare från de fjorton länder som omfattades av koncessionsavtalen inte behövde pass för att komma in i och bosätta sig i staden.

Innan judarna dök upp var det förutom kineser mest ryska flyktingar som sökte sig till Shanghai. Bland de ryssar som kom till Kina från Sibirien fanns Oleg Lundström och hans familj. De kom från Tjita, en stad med 15 000 invånare som vuxit upp vid den transibiriska järnvägen. Olegs farfar, Franz Lundström var född i Norrbotten och hade som skogsbruksexpert hamnat i Tjita där han blivit chef för Trans-Bajkals timmerindustri. Det var järnvägen som förde folk till sydöstra Sibirien, men det var också järnvägen som tvingade många av dem att ge sig av.

Som en del av sin strävan efter en egen, självständig nation bekämpade tjeckoslovakiska legionärer på Ententens sida tyskar och österrikare. När bolsjevikerna 1917 slöt fred med Tyskland fann sig mer än 50 000 tjeckoslovakiska legionärer strandade i Ryssland. Eftersom Tyskland inte slutit fred med Ententen kunde legionärerna inte återvända hem österut utan tvingades att längs den transsibiriska järnvägen försöka ta sig till Stilla Havet. Skyddade av bepansrade tåg rörde sig deras marschkolonner sakta mot Vladovistok, hela tiden utkämpande hårda strider mot ömsom bolsjeviker, ömsom vita trupper.

De Vita var i allmänhet lierade med den tjeckoslovakiska legionen, detta på grund av att segermakterna efter 1918 var avogt inställda mot bolsjevikregimen som bakom deras rygg hade slutit fred med tyskarna. De tjeckoslovakiska legionärerna utgjorde i stort sett den enda effektiva armén som fanns kvar i det sönderfallande Ryssland. De Vitas styrkor var i allmänhet svårkontrollerade och det tog tid innan Trotskis röda armé blivit slagkraftig, därför hoppades västmakterna att de disciplinerade tjeckoslovakerna skulle ge råg i ryggen åt de vita soldathopar som kämpade mot bolsjevikerna om kontrollen av den transsibiriska järnvägen.  

För att bistå tjeckoslovakerna och om möjligt bidra till de vitas seger samlades i Vladivostok en internationell armé (amerikaner, kanadensare, fransmän, engelsmän och italienare) och längs den transibiriska järnvägen närmade sig sedan två arméer varandra, våldsamt bekämpade av bolsjeviker, rövarhorder och märkliga fiendestyrkor som den ”galne baronen” Ungarn von Sternbergs armé med kosacker, mongoler och tibetaner. Denne tysk-baltiske adelsman försökte med mongoliskt och japanskt stöd bli en ny Djingis Khan och bekämpade alla som motsatte sig hans ambitioner. Det var först när 70 000 japanska soldater kastats in i striderna som tjeckoslovakerna 1920 nådde fram till Vladovistok och kunde evakueras, snart följda av hela den internationella armén, med undantag för japanerna som stannade kvar till 1922.  Lugnet återvände dock inte till de svårt krigshärjade städerna längs den transsibiriska järnvägen och när tillfälle gavs rörde sig stora flyktinghopar mot Kina, främst till Harbin som låg vid den transmanchuriska järnvägen som öster om staden Tjita anslöt till den transsibiriska järnvägen.

Harbin var en i det närmaste rysk stad. Av dess 200 000 invånare var 140 000 ryssar och 100 000 av dem hade anlänt under de senaste åren på flykt undan krig och svält, bland dem fanns de svenskättade Lundström. Till skillnad från flera andra flyktingar var Olegs far varken desperat eller utblottad och han kunde vid ankomsten till Harbin omgående börja arbeta som fysiklärare vid ett av stadens gymnasier. Medan han bodde med sin familj i Harbin började Oleg studera violin vid stadens konservatorium, men när han som sjuttonåring i en musikaffär fann en inspelning av Duke Ellington's Dear Old Southland förlorades han för jazzen. Tre år efter skivfyndet engagerades Oleg och fem av hans kamrater av en dansklubb i Shanghai, snart hade The Oleg Lundstrem Orchestra bytt namn till Young Hearts Players och spelade på fashionabla danspalats som Majestic och Paramount.

Oleg kom till Shanghai just i tid för att träffa Buck Clayton som genom sitt samarbete med Li Jinhui, som ledde det största helkinesiska jazzbandet i Shanghai, hade skapat ett unikt mandopop sound. Young Hearts Players som 1936 vuxit till att innefatta fjorton medlemmar blev husband på The Paramounts danspalats där de efterträdde Serge Ermoll´s Russian Jazz Orchestra. Olegs akt erbjöd förutom musik ett dansnummer med The Andrson Girls. Kanske även de med svenskt ursprung? Young Hearts Players överlevde den repressiva japanska ockupationen av Shanghai, som dock i viss mån gynnade nöjesindustrin eftersom japanerna insett att den kunde användas för att mildra lokalbefolkningens hatiska inställning till den brutala ockupationsmakten.

Efter extremt hänsynslösa strider, under vilka 200 000 kineser och 40 000 japaner dog, lyckades den kejserliga japanska armén 1937erövra Shanghai. Stora delar av staden hade blivit nerbrända och sönderbombade  bland annat dog tusentals människor efter att ha sökt skydd för bombardemanget i danspalatset The New World

Du Yuesheng och hans gangstergäng flydde staden och bosatte sig i Hong Kong, men de kom tillbaka när japanerna 1945 lämnade Shanghai och nöjeslivet exploderade i en sista konvulsion, innan kommunisterna tog över 1949.

Young Hearts Players spelade under hela den japanska ockupationen och så gjorde många andra jazzband. Men mot slutet av 1947 insåg Oleg och hans orkestermedlemmar att det började bli alltför farligt för dem i den alltmer panikslagna sexmiljonerstaden och de beslöt att återvända till Sovjetunionen, där den kommunistiska centralkommittén dock hade beslutat ”att jazz inte var en nödvändighet för det sovjetiska folket” så Oleg tvingades att under nio år försörja sig som violinist i staden Kazans operaorkester innan han åter kunde sammankalla sitt band som snart blev populärt i hela nationen och som han framgångsrikt ledde ända tills han drog sig tillbaka vid 89 års ålder.

Oleg och hans band hade lämnat Shanghai i rätt tid, om de stannat något år längre hade det nog gått dem riktigt illa. I maj 1949 gjorde Folkets Befrielsearmé sitt intåg i Shanghai, de föregående striderna hade varit mycket hårda och mer än 150 000 nationalistsoldater hade dött. Skådeprocesserna började så fort kommunisterna hade fått kontroll över staden. De mest omfattande och populära ägde rum i den väldiga Canidromen där Buck Claytons och Li Jinhuis storband hade uppträtt. Processerna kallades ”Shanghais utvidgade gemensamma konferens för folkets representanter”. Efter avkunnade domar iscensattes offentliga arkebuseringar på hund- och hästkapplöpningsbanorna. Under flera månader dödades varje dag hundratals människor. Bödlarna valdes av en tjugofyramannakommitté som i folkets namn också fastställde domarna. Den statskontrollede kinesiska pressagenturen rapporterade hur gymnasister marscherade bredvid de dödsdömda fångarna medan de slog på trummor och gongongar och taktfast skanderade: "Döda på ett vackert sätt! Döda dem väl! Döda allihop!"

Märkligt nog skonades Li Jinhui, mandopopens främste upphovsman och gynnare. Under flera år skrev han musik åt Shanghais studio för tecknad film, men under Kulturrevolutionen blev han slutligen så våldsamt angripen genom press och slagord att han bröt samman och dog 1967.

Li Jinhuis klarast lysande stjärna var den olyckliga Zhou Xuan (bild 5), som bland flera andra artister var med på CD:n jag köpt i Paris. Född i hemlighet av en buddhistisk nunna lämnades hon till en opiumveroende fosterfar och räddades från att bli såld till en bordell genom att som tonåring bli medlem i Li Jinhuis Det klara månskenets sång och danstrupp.  Hon kallades Kinas ”Gyllene Röst” och deltog under sin storhetstid i flera filmer, som alla blev stora publikframgångar. Hon vistades ofta i Hong Kong, men efter revolutionen beslöt sig Zhou för att bosätta sig i sitt älskade Shanghai, där hon åkte ut och in på mentalsjukhus. Som så många andra kvinnliga artister, då och nu, levde Zhou Xuan ett komplicerat och olyckligt liv präglat av misslyckade äktenskap, flera utomäktenskapliga barn och upprepade självmordsförsök. Under den så kallade ”Antihöger Kampanjen” 1957 drabbade samhällets fördömande med full kraft, hon fick ett nervöst sammanbrott och dog, 39 år gammal. Här sjunger hon om Shanghai: ”Shanghai om natten. Shanghai om natten. När du är förälskad finns varken natt eller dag. Tiden far ut genom fönstret, allt blir en dröm”.

https://www.youtube.com/watch?v=adZTK8tCL3s

”Antihöger Kampanjen” inleddes av Mao Zedong, strax efter det att en kampanj för ”artistisk frihet” kallad ”Låt Hundra Blommor Blomstra” officiellt hade avslutats. Det har uppskattats att 550 000 människor, de flesta intellektuella och artister, utsattes för politisk förföljelse. Utdömda straff kunde bli förlust av arbete, offentlig avbön och kritik, omskolningsläger, eller döden.

Låt oss återvända till Shanghais trettiotal, till den öppna, globala staden på gott och ont. Buck Claytons två-åriga vistelse i Shanghai gav dess nöjesliv en injektion som förändrade miljonstadens musiksmak. Hur hade en tjugotreårig, afro-amerikansk trumpetist från Kansas hamnat i Shanghai och hur kunde han under sin relativt korta sejour i staden förnya orientalisk populärmusik? Det var Teddy Weatherford som tog Buck till Shanghai. Weatherford kom ursprungligen från Virginia men hade redan som tonåring i New Orleans ' Storyville gjort sig namn om att vara en skicklig pianist. Tjugotre år gammal lämnade Weatherford Chicago, där han spelat med Louis Armstrong och Earl Hines, och reste till Fjärran Östern med afroamerikanske slagverkaren Jack Carters orkester.  The Jack Carter Orchestra var ovanligt framgångsrik i Shanghais danssalonger mellan 1926 och 1928 och publiken förundrades bland annat av den vackra Valaida Snows kraftfulla trumpetspel. 

Jack Carter och hans orkester fortsatte sin turné västerut, men Weatherford stannade kvar i Fjärran Östern. Bortsett från 1934, då han besökte Paris och sommaren 1937 då han efter en inspelning i Paris tillbringade ett par månader i Sverige, bodde Weatherford resten av sitt liv i Orienten, där han ledde jazzband i Singapore, Manilla, Jakarta , Colombo, Bombay, Shanghai och slutligen Calcutta där han avled kolera hösten 1941.

Det var när Weatherford befann sig i Shanghai som Tong-Vang Company betalade honom  för att resa till USA och rekrytera ett ”svart” jazzband. I Los Angeles lyckades Weatherford kontraktera Buck Clayton and His Harlem Gentlemen. Den stilige Buck och hans tolv bandmedlemmar blev snart mycket populära bland publiken i Canidorms väldiga danspalats. 

En olägenhet var dock att de emellanåt utsattes för rasistiska glåpord från amerikanska sjömän och marinsoldater. En kväll blev värre än vanligt.  En ovanligt burdus och storvuxen amerikan, klädd som en marinsoldat, betedde sig ytterst störande. Han skrek och gastade och slängde uppenbarligen upp en tegelsten på scenen. Några bandmedlemmar tappade tålamodet och kastade sig över fridstöraren. Ett häftigt slagsmål bröt ut. Det ville sig inte bättre än att Buck Clayton blev inblandad i ett knytnävsslagsmål med marinsoldaten. Slagskämparna hamnade till slut på herrtoaletten, där en amerikansk tidningskorrespondent lyckades avstyra ett fortsatt handgemäng. Journalisten gjorde sedan en stor affär av intermezzot och Tong-Vang Company avskedade Buck och hans band.

De fick snart ett nytt, men betydligt sämre betalt engagemang, på en mindre danssalong, Casanova Ball Room, som hade ett övervägande kinesiskt medelklassklientel och det var här som Buck Clayton på allvar inledde samarbetet med Li Jinhui, något som innebar att de tillsammans jazzade upp traditionella kinesiska schlagers, något som för övrigt ett “vitt” storband under ledning av Whitey Smith redan hade gjort på inrådan av en av Ching- Kai-sheks generaler, som fått sin utbildning vid det katolska Notre Dame universitet i Indiana. Claytons och Jinhuis orkestreringar var dock betydligt djärvare och tog Shanghai med storm.

Dessvärre upptäckte Buck Clayton snart att Tong-Vang Company kontrollerade även Casanova Ball Room och insåg att han blivit lurad. Du Yueshengs banditer hade tyckt att Buck Claytons band kostade lite väl mycket. Buck ville inte förhandla om några sänkta löner, kontraktet gick inte att bryta, orkestern var omåttligt populär och Den Gröna Ligan beslöt därför att kontakta en amerikansk smågangster vid namn Jack Riley, som mot ordentlig betalning gick med på att mucka gräl med Buck och få uppståndelsen dokumenterad av en internationell journalist. Rasande lämnade Buck Shanghai och tog bandet med sig. Han gjorde sedan karriär med Count Basies orkester.

Tillbaka till CDn som ledde mig in i Shanghais musikvärld. Jag har skrivit om Buck Clayton, Oleg Lundström och Lin Jinhui utan att veta hur deras orkestrar lät, däremot kan jag när som helst sätta på min Shanghaiskiva och lyssna till de modulerande rösterna, märkligt glidande, men klara och känsliga. Ett sensuellt, smidigt och gripande framförande som motsäger allt det trams som vädras kring multikulturens förbannelse. Shanghaidivornas sång är ett av otaliga exempel på hur berikande möten mellan olika kulturer kan vara, under förutsättning att de sker öppet och med en känsla för de nyanser och positiva känslor som gömmer sig inom andra kulturyttringar än de vi dagligen möter. Bevisar mandopop någonting så är det att musik är ett internationellt språk som vi alla kan berikas av. En planta som växer och frodas överallt på jorden, trots att den då och då trampas ner och olika intressegrupper, kapitalistiska såväl som politiska, försöker tukta den, förändra den och till och med kväva den. Men, vi möts i musiken; folk från norr och söder, väst och öst, från alla grupperingar och kulturer. I musiken är vi starka, i musiken är vi tillsammans.

Sångerskorna på min CD kallades i Kina för “De Sju Stora Sångstjärnorna”; Zhou Xuan, Gong Quixia, Bai Hong, Bai Guang, Yao Lee, Li Xianglan och Wy Yingyin. De gick alla skilda öden till mötes, en del tragiska, en del ganska lyckliga. Det levnadsöde som möjligen är mest fascinerande är Li Xianglans liv. Hon föddes 1920 i Manchuriet av japanska föräldrar och hette egentligen Yoshiko Otaka, hon utbildades i klassisk kinesisk sång och lärde sig perfekt mandarin, något som gjorde att många antog att hon var kinesiska.

Den japanska ockupationsmakten, som kände hennes ursprung, förstod att en japanska som sjöng på utsökt mandarin och allmänt antogs vara kinesiska skulle bli en stor tillgång för deras propagandamaskineri. Den brutalitet japanerna gjort sig skyldiga till kunde inte glömmas bort och antagligen skulle deras impopularitet förvärras om de i sina propagandafilmer använde sig av ett japanskt perspektiv. De behövde kinesiska artister som var beredda att samarbeta med dem, men trots allmän misär vägrade de flesta kineser sälja sina tjänster till fienden. Li Xianglan passade som hand i handske, en japanska som de flesta trodde vara kinesiska. Hon lanserades som en helt vanlig kinesisk flicka, utan politiska preferenser. Xianglan sjöng på Shanghais stora dansbandsscener och spelade in flera filmer av vilka Shanghainätter från 1940, som producerades av det japanskkontrollerade Manchuria Film Productions, kan betraktas som mest typisk för den här typen av propagandafilmer där japaner framställdes i både bra och dåligt dager. Li Xianglan framställer en ung kinesiska som trots sina extremt anti-japanska känslor inte kan undgå att förälska sig i en japansk man. I en nyckelscen ger mannen flickan en örfil, men istället för att visa rättmätig ilska reagerar hon med underkastelse och tacksamhet. Den kinesiska publiken blev rasande över filmens budskap om villig underkastelse, men Li Xianglan behöll sin popularitet och kineser fortsatte köpa biljetter till hennes filmer och konserter.

När Li Xianglan greps efter kriget ville man anklaga henne för landsförräderi och avrätta henne, men eftersom hon var japanska kunde inte den paragrafen tillämpas och motvilligt utlämnades hon till japanerna. När Xianglan uppträdde i Japan kritiserades hon dock för sitt kinesiska sätt att uppföra och klä sig och hon var till en början betydligt mer populär bland kineser på platser som Hong Kong, Vietnam, Malaysia och Filippinerna. Hon bosatte sig slutligebn i Japan, kallade sig för Yoshiko Yamaguchi och agerade i flera filmer, bland annat för Akira Kurosawa.

På femtiotalet flyttade Xianglan till USA och inledde under namnet Shirley Yamaguchi en musikal- och filmkarriär. Även om hon fick roller både i Hollywood och på Broadway vägrade hennes karriär ta fart. Hon valde därför att flytta till Hong Kong och under sitt kinesiska namn spelade hon där in flera mandarinspråkiga filmer.  Till slut återvände hon till Japan och blev som representant för det liberaldemokratiska partiet 1974 invald i parlamentet, Shirley Yamaguchi satt där sedan i 18 år.

Jag tog med min CD till jobbet och brukade ta på mig hörlurarna för att lyssna på den när jag satt framför min datamaskin på UNESCO. Till en början hade jag en magnifik utsikt över Eiffeltornet, men efter något år förflyttades jag till ett annat rum, med en något tristare utsikt. Dock låg under mig en japansk trädgård med stenskulpturer, fiskdammar och körsbärsträd (bild 9). Hela anläggningen skänktes 1958 till UNESCO och den utfördes av den japansk-amerikanske artisten Isamu Noguchi, en av nittonhundratalets stora mästare, nära bekant med många av sin tids stora konstnärer. Gåvan åtföljdes av en motivation från givaren, den japanska staten:

"Uråldriga föreställningar kommer fortfarande till uttryck i japansk shintoism, inom vilken man antar att gudomliga krafter uppenbaras i naturen; berg, vattenfall och träd har en själ. En trädgård kan därmed betraktas som en integrerad del av ett levande universum. Om vi låter oss omslutas av en trädgård är det som om vi hamnat bortom mänskliga relationer och förtryckande strukturer. Vi grips av ödmjukhet inför naturens mysterier och kan kanske då också förvärva något av den kraft och energi som finns förborgad i varje trädgård och kanske kan vi också lära oss att respektera den kosmiska rytm som andas i allt.”

 

 Jag lyssnar till Li Xianglan när hon sjunger om körsbärsblommor och naturens lugna andhämtning. Under sin tid i USA, mellan 1951 och 1956 var hon gift med Isamu Noguchi, och året efter deras skilsmässa började han planera UNESCOs trädgård.

https://www.youtube.com/watch?v=yg0PvmNMoUk

Shanghai, en slutstation för flyktingar, rotlösa och bortrövade, där danshak, bordeller och opium erbjöd bedövning och glömska. Ett slakthus där arméer, milis, maffia och ideologisk repression har skördat hundratusentals offer. Men också en fristad, en mötesplats där sång och musik gav tröst och vila, likt trädgården som stilla och grön vilar mellan UNESCOs betongstrukturer.

Om Shanghais danspalatskultur kan man läsa i Field, Andrew (2010) Shanghai´s Dancing World: Cabaret Culture and Urban Politics, 1919 - 1954. Hong Kong: The Chinese University. En utmärkt, om än romantiserad, skildring av det revolutionära kaoset i södra Sibirien ges i ett italienskt seriealbum om äventyraren Corto Maltese. Hugo Pratts historier om Corto Maltese finns också som animerade, franska filmer. Pratt, Hugo (1987) Corto Maltese i Sibirien. Stockholm: Epix.

 

BLOG LIST

Emellanåt oroar jag mig för dålig kondition och tilltagande fetma. Håller jag på att passera en åldersgräns, utan att märka det? Snart får jag svårt för att böja mig ner, det kommer att kosta på att stiga upp ur fåtöljen, dagarna svinner bort. Jag blir andfådd i trappor, huden skrynklas, håret...
My parents told me that I did not speak until I was more than three years old. This sounds somewhat strange to me, though considering that their children's development is close to heart of most parents, they were probably right. After opening my mouth for the first time to express comprehensible...
Mina föräldrar har berättat att jag inte talade förrän jag var mer än tre år. För mig låter det underligt, men med tanke på att deras barns utveckling står i centrum för de flesta goda föräldrar, så hade de säkert rätt. Märkligt är det dock, eftersom jag efter att ha öppnat munnen för att formulera...
My first regular summer job was at the peatbog in Hästveda. The bog is situated a few miles north of my hometown Hässleholm and early in the morning I went there alone on my second-hand moped. Most of my comrades had bought mopeds of the Austrian brand Puch. The toughest among them had trimmed...
Mitt första sommarjobb var på torvmossen i Hästveda. Mossen ligger några mil norr om Hässleholm och tidigt på morgonen åkte jag ensam dit på min begagnade moped. De flesta av mina kamrater hade skaffat mopeder av märket Puch. De tuffaste bland dem hade trimmat sina mopeder så att de skulle gå...
One evening in Prague, mid-March, darkness had just fallen over the city. I was on my way to the National Gallery while assuming I had ended up on the wrong tram. It travelled through streets I could not recognize. However, occasionally we passed workers who apparently were welding the tracks and I...
En kväll i Prag, mitten av mars och mörkret hade fallit. Jag var på väg till Nationalgalleriet men trodde först att jag hamnat på fel spårvagn. Den slingrade sig fram genom gator längs vilka den inte borde färdas. Men eftersom vi allt som oftast passerade svetsande män sysselsatta med någon slags...
Being in a gloomy mood I looked through a file with some photographs I took one evening in Rome, some months ago. I had forgotten about them, though the solitary feeling they provided harmonizes well with the grey and rainy dusk lingering outside my window here in Hässleholm.  I began taking...
Sometime ago, as we often do, I was with an old friend discussing the world problems, not the least we lamented the latest idiocies of US President Elect Donald J. Trump. It is hard to imagine that millions of people are still supporting an ego-tripped narcissist, whose inflated mediocrity and...
För en tid sedan samtalade jag med en vän, som så ofta förr, om världsproblemen, inte minst om tönten Trump. Hur är det möjligt att miljontals människor fortfarande kan stödja en egotrippad narcissist vars uppblåsta dårskap och tunnelseende utgör ett allvarligt hot mot hela vår värld? Givetvis...
Items: 1 - 10 of 180
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com