TIDENS FLYKT: Peps Perssons filosofi och Bekhterevs sjöhäst

Idag är det två år sedan jag började skriva min blogg. Det var min syster Annika som föreslog att jag skulle börja blogga och med ösregn utanför tågfönstret på väg till skolan jag arbetade på i Växjö skrev jag om en artikel jag fått refuserad av både Sydsvenskan och Norra Skåne.

Det där tycks nu vara en evighet sedan. Tiden är ett märkligt fenomen. Jag sitter nu på andra våningen i vår ”studio”, ett ombyggt garage i Rom, och lyssnar till en artist som följt mig genom livet – Peps Persson. Han sjunger om tiden och då jag lyssnar till orden finner jag att de passar utmärkt till min nuvarande sinnesstämning. De talar som det mesta som Peps gjort direkt till mina rötter i göingemyllan och en mängd minnen dyker upp. Så många att denna blogg omöjligt kan täcka en bråkdel av dem.Att tiden är en töjbar dimension.

Det gångna är en dröm som övernattat,

framtiden en tänkbar abstraktion.

Ingenting är säkert här i världen.

Tack vare tiden som förändrar allt.

Tiden som är sanningen om färden. 

Tiden som kan läka sår med salt. 

 

Nä - det är något underligt med tiden. 

Den liksom både finns och inte finns. 

Vi jagar den fast vi är mitt i den 

Och glömmer bort den varje gång vi minns. 

Men man sä´r att tiden har en riktning, 

Som om målet finns nånstans att nå 

Och en början i  nån dunkel diktning. 

 

Sjungen innan nåt fanns att förstå. 

Tiden låter trädet trubba sågen, 

Vedens ringar vet hur åren går. 

Tid är pilen som har lämnat bågen 

Strängen sjunger – strängar gör ju så. 

Evigheten börjar där den slutar, 

Intigheten vilar utanför. 

Ingen av oss  vet vart tiden lutar. 

Alla märker vi vad tiden gör. 

                                    Tid (för tango)

 

 

Jag har någon gång skymtat Per Åke Tommy ”Peps” Persson på ICA i Vittsjö, på en och annan bensinstation och senast för några månader sedan utanför apoteket i Hässleholm. Jag förvånades hur gammal och sliten han blivit och kunde inte avhålla mig från att vinka vänligt till honom och även om jag vet att han, som de flesta kändisar, är tämligen folkskygg och givetvis skyr samtal och kontakt med påträngande främlingar, så log Peps vänligt och uppskattande tillbaka.

Han bor med hustrun Anita i skogen i Björstorp, någon mil från vårt hus i Bjärnum. Jag har sett honom uppträda flera gånger, mest i mindre lokaler och då under min studietid i Lund på sjuttiotalet. För kanske en femton år sedan lyssnade jag och min äldsta dotter till honom på jazzklubben Fasching i Stockholm. Vid trummorna fanns som så ofta förr den väldige, skäggige Bosse Skoglund. Kanske var det ett av Skoglunds sista uppträdande innan han drabbades av hjärtflimmer och det skulle dröja åtta år innan Peps och han åter spelade tillsammans, den gången på ett kafé i Vittsjö.

Då Janna såg dessa bondska musiker uppträda inför den sofistikerade jazzpubliken i Stockholm; konnässörer som antagligen inte fullt ut begrep Peps genuina dialekt, som hon kände så väl till från min hembygd, konstaterade Janna:

-Så här måste det ha varit en gång i tiden då de stora, genuina bluesmästarna från The Deep South uppträdde på klubbarna i Chicago och New York.

En iakttagelse som kom mig att minnas vad Peps en gång sagt om ett besök han gjort i Chicago, då han upptäckte reggae:

Ja, alltså, redan när jag kom över till Chicago 1971 så var blusens verkliga storhetsdagar över. Och bluesmusiken speglade inte särskilt bra det svarta samhället som det såg ut då. Då hade just det där med gängbildningar och sådant fått ordentliga proportioner, gatugängen började ta över både i Chicago och New York. Men den verkligheten beskrev inte bluesmusikerna alls. Det fanns visserligen en yngre skara av bluesmusiker på West Side i Chicago men dom var jävligt underground alltså, det var verkligen street level på dom, det var äldre snubbar alltså. De var redan över femtio allihop nästan. Så bluesen kändes inte särskilt aktuell och samtidigt var det hippie-eran som kom att bli mer och mer politisk, progg-eran och det där, då dagens verklighet liksom knackade på dörren, så att säja.

Första gången jag hörde talas om Peps kallade han sig Linkin´Lousiana Peps och sjöng enbart blues på engelska. Det var den yngsta av mina två systrar som vid mitten av sextiotalet hört honom spela på en lokal som kallades ”Ladan” och låg i den lilla byn Röinge alldeles utanför Hässleholm. Annika berättade entusiastiskt att Peps ”inte alls lät som en svensk” och spelade munspel ”obegripligt bra”.

Far som var journalistpå lokaltidningen Norra Skåne gillade inte att Annika gick till Ladan eftersom han hört att det röktes hasch där. Några år senare fick han sina farhågor bekräftade när en ung journalist som han tyckte var ovanligt trevlig och talangfull börjat umgås i kretsen kring Peps. Jag minns hur polisen ringde hem en kväll och bad Far komma över eftersom den unge journalisten hade gripits ”gravt påverkad och med narkotikainnehav”, upprörd och gråtande hade han bett polisen ringa upp Far, som på den tiden var välkänd i hela bygden.

Det gick sedan utför för stackaren. Han kom på behandlingshem innan han fångades upp av Narconon, ett företag som drivs av Scientologrörelsen och säger sig ägna sig åt rehabilitering och öppenvård av narkotikamissbrukare. Han blev uppenbarligen botad och sedermera anställd av Scientologerna. Jag kommer inte ihåg hans efternamn och vet därför inte riktigt vad som blev av honom.

Givetvis var Far irriterad av narkotikamissbruket kring Peps, men han fann honom likväl sympatisk och uppskattade hans musikalitet. Någon från Peps hemby, Tjörnarp söder om Hässleholm, har berättat för mig att Peps var något av en ”outsider” redan på högstadiet och att det var därför han sökte sig till haschet. Min bekant påstod att hans storasyster, som gått i en parallellklass till Peps, en gång hade köpt hasch av honom. Det där brydde jag mig inte om då jag första gången såg Peps Persson uppträda på en rökig, liten lokal i Malmö. Lång, skäggig och gänglig sjöng han blues och spelade munspel med stor inlevelse och finess. Han blundade, uppenbarligen gripen av sin egen talang. Det var storslaget och sedan dess har jag förblivit en trogen fan.

Peps har berättat hur han tidigt blivit förhäxad av bluesen. Det var inte mycket musik och kultur i den lilla bondbyn där hans far hade en radioaffär. Fast fadern var musikintresserad, sjöng gärna och givetvis lyssnade man mycket på radio. Tidigt började Peps spela trummor i ett dansband och som sjuttonåring startade han 1963 ett eget dansband – Pop Penders Kvartett. I skarven mellan 50- och sextiotalet fanns det inga live-band på bygden och Peps älskade redan då att uppträda tillsammans med likatänkande. Respekten för folklig musik har sedan följt honom genom livet och han har alltid känt sig hemma och rotad i den skånska skogsbygden. 

Som en ung, musikintresserad man ville dock Peps bort från byn, ut i den stora världen och då han hörde blues visste han att det var hans musik, att det var den som skulle öppna världen för honom. Peps syskon hade några jazz- och rockskivor som han fascinerades av, men det var då han 1963 börjat lyssna till Olle Helanders radioserie I blueskvarter som han blev frälst och såg ljuset. Helander hade rest över till USA och spelat in bluesmusiker i deras hemmiljö; i deras kök eller i någon hotellobby där det fanns ett piano. ”Så det blev en jävla närbild, en intim bild av bluesen som gick rakt in hjärtat på något vis”.

Det är den intima närvaron, det personliga tilltalet, som lever vidare i Peps musik. Då jag lyssnar till honom kommer Göinge till liv och därmed också det bästa i min barndom och ungdom. Stället där jag finner mina rötter. Samtidigt är Peps musik världsmusik, fast han är inte rädd för svensk schlager och dansbandsmusik som han korsbefruktat med blues, rock och reggae med ett resultat som talar direkt till mig. Peps Persson är udda och radikal. Han sålde aldrig ut sig, varken till musiketablissemang eller töntvänster:

Nej, jag var inte alls rumsren i progg-kretsar, inte i de politiskt strikta kretsarna. Och det tog sig sådana uttryck att ibland när man spelade på till exempel Kommunistisk Ungdom och sådär så kom dom in i logen innan giggen och ville titta på repertoaren och förslog att man skulle byta ut visa låtar för att hålla en politisk strikt linje och sådant där. Inte stort frihetstänkande där alltså.

Den tidens totalitära stämningar minns jag väl. Någon gång vid mitten av sjuttiotalet satt jag och drack öl på Akademiska Föreningen i Lund och kom då i samspråk med någon tillfällig kompis som kunde stora stycken av Marx Das Kapital utantill och som helt omotiverat började örla om att svenska bönder borde låta sig inspireras av Maos tal om masskultur som Den Store Rorsmannen hållit i Yenan 1942. Att ”vi intellektuella” borde flytta ut på landsbygden och radikalisera “bondtölparna” samtidigt som vi från dem borde lära oss hur deras populärmusik och folkkultur skulle kunna inkorporeras i ”vårt intellektuella arbete” så att vi därigenom kunde omvända Sveriges konservativa bönder till en ”ordentlig, socialistisk världssyn”.

Det var unga, radikala damer närvarande och vänsterkillen försökte ogenerat imponera på dem, inte minst genom att citera långa, tradiga stycken ur Yenantalet. Jag började skratta och satte ölen i halsen. Då jag lugnat ner mig och fått ur mig att jag knappast tillhörde gruppen “vi intellektuella” och att om jag börjat citera Maos tal i Yenan för någon göingebonde skulle han säkerligen ha ansett mig färdig för mentalsjukhuset, varvid den våldsamt upprörde maoisten tömde hela sitt ölglas över mig och sa att han skulle slå glaset rakt i nyllet på mig om jag inte höll käften.

Peps begrep betydligt bättre än den där våldsamme tönten värdet av att ta till sig ”folklig kultur”, inte för att omvända några bönder till kommunismen utan för att det var ovanligt inspirerande att kombinera sina rötter med levande kultur från andra håll av världen. Efter att ha varit i Chicago tänkte han:

Att va fan, jag är ju inte svart, jag är ju vit skåning liksom! Så jag vill också ta vara på mina egna musikaliska rötter som då egentligen var arbetsklassmusik, gammeldans, schlagers och så vidare. Och där hittade jag också paralleller med reggaen och på ett annat sätt med bluesen alltså. Därför att Jamaica hade impregnerats med den engelska kulturen i så många år och det fanns en väldig massa europeiskt musikinflytande. Det kan man ju höra i den tidiga reggaen. En del tidig reggae lät precis som schottis i mina öron, och man hade samma instrumentering med klarinetter och fioler och så vidare. […] för mig var det helt meningslöst att stå och sjunga på tillgjord jamaica-dialekt om Jah Rastafari och hylla Haile Selassie. Det där begrep jag inte alls.

 

Det var musikens intima tilltal som fascinerade Peps. Närheten till dem han möter genom musiken. Peps har alltid varit en live-artist.  Som musiker är han beroende av sina lyssnare, sina medmusikanter. Enligt honom reagerar alltid en musiker på sin omgivning, det emotionella eko som musiken skapar när vi befinner oss tätt tillsammans i samma trånga rum. Peps gillar inte att spela utomhus, på scen eller i en inspelningsstudio. Utomhus känns det ”som om allt bara åker iväg ut i världsrymden” och i en studio eller konsertlokal finns inte tillräcklig mänsklig närvaro. ”Man hinner inte ta in människors ansikten och kroppar så att man känner den där närvaron” som enligt Peps behövs för inspiration och trovärdig franställning. Som den gamle musikräven Bosse Skoglund, som spelat med många av de verkligt stora artisterna, konstaterade om Peps:

– Han är så jävla genuin. Äkta ända in i hjärteroten. Och han är en sanningssägare. Man får inte vara rädd för kritik. Men det har aldrig varit några problem för han har haft fog för det han har sagt.

Alltmedan Peps om Skoglund har sagt:

–  Det har räckt att jag och Bosse har lirat, sedan har det inte behövts något mer. Vi har inte behövt snacka om något och inte behövt förklara någonting över huvud taget.

Peps nöjer sig uppenbarligen inte med att enbart spela som om det vore en förlängning av hans autonoma nervsystem. Som sången om tiden tycks anspela på sitter han antagligen i sin stuga och funderar, likt de bygdeoriginal jag ibland besökte med min far, eller som jag träffade då jag med mina kamrater i min ungdom cyklade runt i göingeskogarna. Som Peps säger:

– Jag går här hemma och tar det lugnt och trivs med livet. Jag spelar in lite ibland här i min egen lilla studio, men allt går i ett behagligt långsamt tempo.

Då jag i Lund bodde i en studentkorridor hade jag under en kortare tid en trevlig granne som spelade trummor, vad han hette och studerade har jag glömt. Jag tror han hette Hasse. Nåväl, när jag en sen kväll satt ensam i det gemensamma köket och drack en kopp te dök Hasse upp. Han verkade lätt påverkad, uppenbarligen hade han rökt bananer som man i Lund kallade hasch, så kallad Yellow Leb. Hasse kände och var stor beundrare av Bosse Skoglund och hade genom honom kommit i kontakt med gänget kring Peps. Nu kastade sig Hasse ner i stolen på andra sidan köksbordet och suckade:

– Puh, jag är helt väck i skallen.

– Kanske för många bananer? undrade jag, som varken rökte cigaretter eller hasch.

– Kanske, men det tror jag inte, det var snarare snacket hemma hos Peps som gjort mig virrig.

– Vad pratade ni om?

– Astralkroppar, parallella världar och alternativ tid.

– Låter förvirrande. Vad sa de?

– Det är just det som gjort att jag är väck i skallen. Jag försöker reda upp det hela, men fattar inget.

Något av det där tycker jag mig känna igen i Peps tankegångar kring minne, tid, existens och musik.

Nervsystemet byggs ju upp av våra erfarenheter, rent bokstavligt och konkret har man ju kommit underfund med att hjärnans och nervsystemets kopplingar och så vidare bestäms av de erfarenheter man gör under sitt liv. Speciellt då förstås i yngre dar. Så att en swingmusikers nervsystem är byggt på ett annat sätt än en reggaemusikers helt enkelt. Om man ska vara så drastisk.

När Peps talar om musikers nervsystem kanske han rör sig inom den sfär som Ludwig Wittgenstein kallade för ”språkspel”, dvs. att vi lever i en värld uppdelad i sfärer präglade av vår verksamhet och där språkbruket skapas genom sin speciella miljö, något som i sin tur i viss mån bestämmer vårt sätt att tänka. Kanske något i stil med vad biologerna kallar en biotop, den omgivning där vissa växt- och djursamhällen hör hemma. Biotopens karaktär gör att vissa organismer trivs bättre där än andra, ett sammanhang som präglar hela deras existens och antagligen också, i Peps mening, deras nervsystem och valet av umgänge. 

Kanske är detta tänkande besläktat med Pythagoras åsikt om att en vän borde vara ditt andra jag – állon heautón, som romarna översatte med alter ego. Peps Perssons språkspel, hans biotop, är musiken som präglar så mycket av hans tillvaro och i så fall kanske det går att påstå att Bosse Skoglund är hans alter ego. Då Skoglund blev sjuk blev Peps musik och skapande lidande:

Det är jävligt svårt. Hela situationen har fullständigt förändrats. Jag upplever spelandet och turnerandet på ett helt annat sätt. Det är svårt att förklara riktigt också … Jag kan säja så här, om jag överdriver lite, att innan har jag över huvud taget inte reflekterat över spelandet som ett jobb, som ett yrke, utan det har bara varit ett stort jävla äventyr! Men nu när Bosse inte är med så har det plötsligt blivit allvar på något konstigt sätt. Eller hur jag nu ska uttrycka det … Är det inte lika roligt?

Skoglund är tio år äldre än Peps och började spela som professionell musiker 1951. Han har spelat med några av jazzens största, som Ben Webster, Dexter Gordon, Don Cherry, Lucky Thompson, Kenny Dorham, Oscar Brown Jr. och Shirley Bassey. Under elva år spelade han med den geniale Lasse Gullin, Sveriges genom tiderna störste saxofonist. Gullin dog 1976 och jag minns hur jag 1972 befann mig på en gotlandsfärja tillsammans med min konstprofessor Aron Borelius. Vi satt i färjans kaféet och Aron pekade ut en tjock och plufsig man med fyrkantigt skägg, som satt och sov vid ett bord:

– Det kanske inte ser så ut, men det där är en av Sveriges absolut största musiker … Lasse Gullin. Han mår nog inte så bra just nu, men kom ihåg att så mycket talang är det få svenskar som har.

Det var säkerligen drogmissbruket som tog livet av Lasse Gullin vid fyrtioåtta års ålder. Ett drogberoende som inte blivit bättre av hans samröre med Chet Baker. Det är intressant att en så genommusikalisk man som Bosse Skoglund, med ett liv bland de största musikerna både i Sverige och utomlands blivit så tagen av Peps skicklighet:

– Han är speciell. Tyvärr har han aldrig gjort den platta som är lika bra som han är. Vissa spelningar har han varit så bra att man nästan har ramlat av stolen.

Det är mycket möjligt att Skoglund dök upp hos Peps genom sina kontakter med ett musikaliskt kollektiv som låg några kilometer från vårt hus i Bjärnum och som Far också kände väl till. Samma år som Peps började samarbeta med Bosse Skoglund flyttade Moki och Don Cherry in i Tågarps gamla skola i byn Farstorp. Bosse Skoglund spelade ofta trummor i olika sättningar med Don Cherry. Moki Cherry, som ursprungligen hette Monika Karlsson, hade i början av sextiotalet kommit till Stockholm för att studera konst och umgicks där i stadens avantgardekretsar där hon träffade den redan då legendariske Don Cherry, en gigant inom jazzvärlden, som spelat med män som Gato Barbieri, Sonny Rollins, John Coltrane och Lou Reed.

Cherry hade under sextiotalet, i samarbete med Ornette Coleman, varit med om att utveckla den amerikanska freejazzrörelsen. Sedermera blev Cherry något av en pionjär inom det som har kallats world fusion och detta genom att han i sitt musikskapande lyckades blanda jazzen med influenser från Mellanöstern, Afrika och Indien. I New York hade Don Cherry exempelvis träffat Vasant Rai, mästare på en mängd klassiska, indiska instrument och hade innan han slog sig ner i Farstorp studerat för honom i Indien. Något år efter flytten till Göinge samarbetade Don Cherry också med den berömde, polske kompositören Kryszfof Penderecki.

Moki Cherry ansåg att det inte fanns någon tydlig gräns mellan liv och konst och tillsammans med väninnan Anita Roney omvandlade hon Tågarps skola till ett allkonstverk, med stora textilapplikationer inspirerade av voodoo, punk och indisk-tibetansk konst. De två väninnorna drev en teatergrupp med barn från bygden som kallades Octopuss och deras hem fungerade som ett av de olika konstnärliga kollektiv som under den tiden växte fram på olika håll ute på den svenska landsbygden.

Anita Roney, som liksom Moki var konstnär, var gift med engelsmannen Steve Roney som haft en ”alternativ” musikbutik i Stockholm, när de inte tillsammans rest kring i världen. Anita och Moki deklarerade att de gemensamt försökte ”etablera scenen som hem och hemmet som scen” och deras barn har alla blivit musiker, skådespelare och skribenter. För Moki Cherry fanns ingen tydlig gräns mellan livet och konsten. Inom den gamla skolan i Tågarp, som Don och Moki flyttat till 1970, pågick en konstant kulturproduktion.  Moki och Don arbetade inte vid sidan om varandra utan tillsammans och integrerade sin konst till nya, unika uttryck. Att prata om Moki Cherrys konst är att prata om hennes liv. 

Don Cherry var splittrad mellan konstscenen i New York, med sin jazz, rock, droger och kreativa hippiemiljö och det enklare livet på landet i Farstorp. Varken Moki eller Don var isolerade i Farstorp, långväga gäster dök ofta upp och när Don Cerry turnerade med sin Organic Music, som han beskrev som en ”idéplattform för kreativt utlopp” snarare än en speciell musikstil, brukade Moki klä lokalerna med sina stora, färggranna applikationer och de träffade ständigt olika tongivande förgrundsgestalter inom musik och konst. Moki var exempelvis god väninna med Niki de Saint Phalle.

Från slutet av sjuttiotalet delade familjen sin tid mellan ett konstnärsloft på Long Island i New York (Don Cherry undervisade på Dartmouth College i New Hampshire) och Farstorp, där de bodde under sommarhalvåret. Don Cherry avled 1995 och Moki 2009. För närvarande pågår en utställning med Moki Cherrys konst på Moderna Muséet i Stockholm, den tas ned den åttonde januari 2017.

Far nämnde ibland Don Cherry. Även om Far inte ville bli inblandad med de olika mer eller mindre underliga kollektiven runt omkring Hässleholm var han ständigt fascinerad av udda personligheter. Exempelvis var han ganska god bekant med Jørgen Nash, bror till Asger Jorn och medlem i Situationistinternationalen. Nash levde i konstnärskollektivet Drakabygget utanför Örkelljunga, ett märkligt ställe som jag en gång besökte tillsammans med Far. Nåväl, kollektivet Farstorp hörde jag mer om i början av seklet då jag för Sidas räkning deltog i ett initiativ som kallades Sverige i Världen. Vi var en grupp som reste runt till olika skolor i Sverige och jag höll ett föredrag om svenskt biståndssamarbete. De andra gruppmedlemmarna varierade, men varje gång jag deltog fanns en skådespelare som framförde en stycke som hette Vatten ur en kalebass och musikern Ahamadu Jah, som berättade för eleverna om västafrikansk musikkultur och spelade olika trummor.

Jag och Ahamadu kom väl överens och samtalade länge om kvällarna på olika hotell runtom i Sverige. Jag minns speciellt en afton på Park Hotell i Luleå. Ahamadu, som ursprungligen kommer från Sierra Leone hade varit mycket aktiv i Stockholms musikliv och spelat tillsammans med personligheter som Cornelis Wreeswijk, Bernt Egerbladh, Benny Andersson och Bob Marley. Han tycktes ha varit på varje stadshotell i hela Sverige.

Ahamadu berättade för mig att han i början av sextiotalet hade varit tillsammans med Moki Cherry, som på den tiden hette Monika Marianne Karlsson, och att han med henne fått en dotter vid namn Neneh, som sedermera blev en skicklig musiker och artist. Det var tydligen Ahamadu som introducerat Moki för sin vän Don Cherry, som hon sedan gifte sig med.

–  Det var ganska livligt på den tiden och förhållandena var dessvärre lite lösliga. Jag har kontakt med Moki och har ibland hälsat på i Farstorp. 

Genom Ahamadu fick jag reda på en hel del om livet i kollektivet i Farstorp, men jag kom aldrig på att fråga honom om Bosse Skoglund och Peps Persson, fast jag är övertygad om att han känner dem.

När jag tänker på Peps Persson som bor inte så långt från oss i Bjärnum och Farstorp som är ännu närmare, förstår jag hur vitt skilda världar vi människor lever i. Även om vi kan befinna ganska nära varandra i rum och tid och att våra väga ibland kan korsas på ett ganska underligt och perifert sätt. Det är nog som Peps säger att det finns en intim koppling mellan musikers nervsystem, speciellt sådana som arbetar tätt tillsammans och delar samma syn på musik, en konstform som samtidigt utgör den viktigaste ingrediensen i deras liv.

När denna symbios rubbas är det mycket möjligt att plågor uppstår, inte minst stress. Som när harmonin i ett äktenskap börjar svikta. Peps led exempelvis av Bosse Skoglunds sjukdom och underligt nog drabbades han själv av liknande besvär några år efter det att de slutat spela tillsammans. Även Peps fick förmaksflimmer i sitt hjärta:

– Ibland går det över efter ett dygn, men andra gånger måste jag åka till sjukhuset och få elchocker för att få det [hjärtat] att slå regelbundna slag. När detta inträffar så tar det ett tag för kroppen att återhämta sig. Då kan jag inte spela, det går inte.

Kanske är det stress som gör det. Vet inte, enbart att jag själv ibland känner att stress kan få det att hugga till i hjärtat och det händer att jag då tänker på en annan sång av Peps:

Upp till dej!

Oh ja-a-a!

Upp till dej!

Oh ja-a-a!

 

Jag sa:  –  Stressen, Broder.

Stressen. Stressen

Stressen den kan knäcka dej!

 

Och när den knäcker dej

Så känner du

                             Att du har levat fel!                            

                        Stressen knäcker

 

 

Jag började min essä med minnet av när jag började blogga en kulen dag för exakt två år sedan. Kom in på Peps Persson och har nu hamnat hos stressen och dess möjliga inflytande på vår fysik. Finns det ett samband mellan, minne, stress och kropp? Antagligen sammanstrålar de tre faktorerna på en alldeles speciell plats.

Som så många andra anatomer sökte Giulio Cesare Aranzio efter själens boning i kroppen. I anatomisalen på Bolognas universitet skar han i lik; öppnade foster, hjärtan och ögon. Han gjorde den ena upptäckten efter den andra, men fann inte själens boning. Som vetenskapsmän ofta gör, förlitade sig Giulio Cesare på sin intuition. När han en kväll 1564 hade sågat upp kraniet på en avrättad förbrytare och försiktigt skurit sig in i den grå hjärnsubstansen, fann han djupt under tinningloben ett organ som vilade i hjärnan likt ett litet foster. Han kallade det hippocampus, sjöhästen, och anade att organet hade med själen att göra och som så mycket i hjärnan är organet polärt, det finns två exakt likadana hippocampi mitt emot varandra.

Vi vet nu att hippocampus på något sätt styr våra inlärnings- och minnesfunktioner. Hippocampus är det första organ som angrips av Alzheimers sjukdom. Den tycks ta fram och bearbeta vad som lagrats i amygdala, mandeln, hjärnans äldsta del, den så kallade “reptilhjärnan”. Där finns fruktan, aggresivitet och sexuellt begär; känslor som tycks styra varje levande varelseHippocampus tar amygdalas primitiva känslor och omformar dem till berättande minnen. Sjöhästen är hjärnans sagoberättare. Den förädlar och ger mening åt vårt primitiva känsloliv.

Hos människor som är stressade under en längre tid krymper sjöhästen samman. En stressad och deprimerad person har ofta problem med minnet. Depressiva och destruktiva tankar släpar sig fram i cirklar - dag ut och dag in. Som de svartklädda gummor som varje dag går in i Roms dystra kyrkor och placerar sig framför samma svartnande altartavla, som framställer hur något helgon blir torterat till döds.

Nyligen har man upptäckt hur olika kemiska preparat kan stimulera tillväxten av hippocampus cellerOch inte bara det – ett gott humör och en positiv inställning kan även stimulera cellernas återväxt. Neurologer tror nu att en kontinuerlig omsättning av sjöhästens celler antagligen är nödvändig för tankemässig flexibilitet, minnen och inlärningsförmåga. Depressionernas attacker mot sjöhästens celler kan alltså ses som en slags förutsättning och stimulans för dess komplicerade verksamhet. Dysterhet och förtvivlan rensar upp och tar död på onyttiga celler, men för att ha en positiv inverkan på hippocampus innovativa verksamhet måste depressionerna efter en viss tid vändas till optimism, så att nya, friska celler kan skapas.

Wladimir Bekhterev var en titan inom rysk hjärnforskning. En pionjär inom neurofysiologi och psykiatri. Det var Bekhterev som kallades in och tog hand om Lenin efter hans fatala hjärnblödningar, men sovjetstatens ledning insåg att den store hjärnforskarens sanningslidelse var olämplig när man ville finna den fysiologiska förklaringen till Lenins snille och man förbjöd honom därför att närvara vid obduktionen av den store ledarens hjärna.

Det var Wladimir Bekhterev som under behandlingen av en patient med svårartade minnesförluster först lade fram en teori om hippocampus funktion då det gäller att omforma känslor till funktionella minnen. Han anade också den lilla sjöhästens koppling till depressiva tillstånd.

Stalin var begåvad med en viss estetisk känslighet. Ofta kunde han pejla var kvalité fanns att finna inom litteratur och musik och han kunde även spåra genialitet inom vetenskaplig forskning. Fast en och annan gång blev han dock vilseförd av sin egen maktfullkomlighet. Främst av allt var Stalin en mördare och en hänsynslös tyrann. I oktober 1927 rensade Josif Stalin ut de sista oppositionspolitikerna från Sovjetunionens ledning. I november samma år annullerades Trotskys och Zinovievs medlemskap i Bolsjevikpartiet och vid partiets femtonde kongress, den 2:a till 19:e december, hyllades Stalin som landets ende och allsmäktige ledare. En man ur folkdjupen som skulle bygga “socialism i ett land” och därigenom leda folket in i ett klasslöst lyckorike.

Men, som så ofta förr när en människa når sina drömmars mål kände sig Stalin trött och sliten. En uppslukande tomhet bredde ut sig omkring honom. Veckan efter partikongressen hade den första sovjetiska kongressen för psykiatriker och neurologer inletts. Den då sjuttioårige Wladimir Bektherev var i centrum för sina beundrande kollegors uppmärksamhet. Han var vid strålande hälsa och skulle den 23:e december hålla kongressens slutanförande.

Då Dr Bektherev satt i sin våning och ännu en gång gick igenom sitt tal ringde telefonen. Det var ett personligt och högst konfidentiellt samtal från Iosif Vissarionovich – Stalin. Statens högste ledare vände sig i största förtroende till Sovjetunionens, ja, kanske världens, störste psykiatriker. Iosif Vissarionovich Dzhugashvili var trött, mycket trött. Kanske var han deprimerad?  Kunde Wladimir Bektherev hjälpa honom? Ställa en diagnos på hans hälsotillstånd? Var han sjuk? Kanske fanns det ett botemedel? Dr Bektherev skyndade till Kreml. Flera timmar senare dök han i sista stund upp i psykiatrikerkongressens talarstol och höll ett bejublat föredrag. Efteråt kom en kollega fram till honom.

– Du ser trött ut, Wladimir Mikhaylovich, konstaterade han. Visst har det varit ett fruktansvärt slitgöra med den här kongressen. Men, vi kan trösta oss med att den blev en hejdundrande succé. Inte sant?

Wladimir Bektherev skakade på huvudet, tog sin kollega i armen och förde honom åt sidan:

–  Det är inte det, min käre Victor Vaselitch. Det är inte kongressen som tröttat ut mig. Det är Stalin.

–  Stalin? viskade kollegan och såg sig oroat omkring.

–  Iosif Vissarionovich?

Dr Bektherev nickade allvarligt.

– Är han sjuk?

– Jag ställde en diagnos. Jag är säker på min sak. Allvarligt paranoida drag. Jag bedömer det som ett kliniskt fall. Han utgör en fara, både för sig själv och för andra. Mest för andra. Ja, för hela nationen.

Kollegan såg skräckslagen ut. Dagen efter blev den tidigare så kärnfriske Bekhterev svårt sjuk. En annan kollega, professor Burmin, diagnosticerade tillståndet som “akut magkattar”. Inom loppet av ett par timmar hade Wladimir Bektherev avlidit. Det konstaterades att han dött av “naturliga orsaker” och han obducerades inte.

Ibland sammanstrålar olika biotoper, tidigare åtskilda världar blandas samman, all balans rubbas, kaos och stress uppstår och följderna kan bli fruktansvärda, såväl för enskilda personer, som hela samhällen.

Andersen, Per, Richard Morris, David Amari och Tim Bliss (2007) The Hippocampus Reader. Oxford: Oxford University Press. Johansson, Björn A. (2008) ”Nervsystemet och närvaron – Ett samtal med Peps Persson", i Internetforum Skawars, 15 augusti. Keitel, Wolfgang (2002) ”Ein Opfer Stalins? Wladimir Michailowitsch Bechterew (1857-1927)”, i Zeitschrift für Rheumatologie, April 2002, Vol. 61, No. 2. Lerner, Vladimir, Jacob Margolin och Eliezer Witztum (2005) “Vladimir Bechterev: his life, his work and the mystery of his death”, i History of Psychiatry, June, Vol. 16, No. 2.  Sagan, Carl (1977) The Dragons of Eden: Speculations on the Evolution of Human Intelligence. New York: Random House. Volkov, Solomon (ed.) Vittnesmål: Sjostakovitjs memoarer. Stockholm: Rabén och Sjögren. Wallgren, Måns (2006) ”Bosse Skoglund ger ut ny skiva”, i Dagens Nyheter, 23 november. Sångtexterna är från Peps Blodbands album Äntligen (2005), Gazell Records AB, GAFCD-1090.

BLOG LIST

Emellanåt oroar jag mig för dålig kondition och tilltagande fetma. Håller jag på att passera en åldersgräns, utan att märka det? Snart får jag svårt för att böja mig ner, det kommer att kosta på att stiga upp ur fåtöljen, dagarna svinner bort. Jag blir andfådd i trappor, huden skrynklas, håret...
My parents told me that I did not speak until I was more than three years old. This sounds somewhat strange to me, though considering that their children's development is close to heart of most parents, they were probably right. After opening my mouth for the first time to express comprehensible...
Mina föräldrar har berättat att jag inte talade förrän jag var mer än tre år. För mig låter det underligt, men med tanke på att deras barns utveckling står i centrum för de flesta goda föräldrar, så hade de säkert rätt. Märkligt är det dock, eftersom jag efter att ha öppnat munnen för att formulera...
My first regular summer job was at the peatbog in Hästveda. The bog is situated a few miles north of my hometown Hässleholm and early in the morning I went there alone on my second-hand moped. Most of my comrades had bought mopeds of the Austrian brand Puch. The toughest among them had trimmed...
Mitt första sommarjobb var på torvmossen i Hästveda. Mossen ligger några mil norr om Hässleholm och tidigt på morgonen åkte jag ensam dit på min begagnade moped. De flesta av mina kamrater hade skaffat mopeder av märket Puch. De tuffaste bland dem hade trimmat sina mopeder så att de skulle gå...
One evening in Prague, mid-March, darkness had just fallen over the city. I was on my way to the National Gallery while assuming I had ended up on the wrong tram. It travelled through streets I could not recognize. However, occasionally we passed workers who apparently were welding the tracks and I...
En kväll i Prag, mitten av mars och mörkret hade fallit. Jag var på väg till Nationalgalleriet men trodde först att jag hamnat på fel spårvagn. Den slingrade sig fram genom gator längs vilka den inte borde färdas. Men eftersom vi allt som oftast passerade svetsande män sysselsatta med någon slags...
Being in a gloomy mood I looked through a file with some photographs I took one evening in Rome, some months ago. I had forgotten about them, though the solitary feeling they provided harmonizes well with the grey and rainy dusk lingering outside my window here in Hässleholm.  I began taking...
Sometime ago, as we often do, I was with an old friend discussing the world problems, not the least we lamented the latest idiocies of US President Elect Donald J. Trump. It is hard to imagine that millions of people are still supporting an ego-tripped narcissist, whose inflated mediocrity and...
För en tid sedan samtalade jag med en vän, som så ofta förr, om världsproblemen, inte minst om tönten Trump. Hur är det möjligt att miljontals människor fortfarande kan stödja en egotrippad narcissist vars uppblåsta dårskap och tunnelseende utgör ett allvarligt hot mot hela vår värld? Givetvis...
Items: 1 - 10 of 180
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com