Blog

03/15/2019 12:34

The Russian Collusion, kanske något i stil med den ryska intressegemenskapen, var till en början misstankar om möjligheten att Rysslands regering blandat sig i 2016 års amerikanska valkampanj i syfte att förhindra Hillary Clintons kandidatur och säkra Donald Trumps seger som USAs president. Sedan dess har termen kommit att beteckna Rysslands påstådda försök att så splittring inom såväl USAs som Europas politiska landskap. Trump har påstått att de flesta av dessa spekulationer rör sig om en konspirationsteorier. I varje fanns det från hans sida ingen Russian Collusion under den amerikanska valkampanjen.

Vad är det egentligen en konspirationsteori? Ordet kommer från latinets conspirare, att andas tillsammans och antyder att det rör sig om en sammansvärjning, en komplott, vars invigda medlemmar håller den hemlig för utomstående, därmed är en konspirationsteoris sanningshalt svårbedömd.

En av de mest och skadliga konspirationsteorierna är den som 1905 kokades ihop av en agent hos Ochrana, tsarens hemliga polis och som spreds över världen som Sions Vises Protokoll. Det påhittade dokumentet utgav sig för att vara ett protokoll från en hemlig, judisk sammansvärjning som med hjälp av liberaler, frimurare, kommunister och kapitalister skulle bringa världen i kaos och därmed göra den mogen för ett judiskt maktövertagande.

Tilltaget visade sig vara ovanligt framgångsrikt och skriften sprids snabbt som ett bevis på att judarna låg bakom allt upptänkligt elände i världen och att deras djävulska plan stöddes av varje sammanslutning som läsaren fruktade, eller föraktade. Nedanstående illustration från en av de talrika nidskrifter som spreds vid tiden före och under Andra Världskriget framställs hur jesuiter, kommunister och den katolska inkvisitionen skapades och understöddes av judarna. Den tyska texten kan möjligen översättas som Det judar gjort har världen förrött. kulturer och folk har dött.

Ett typiskt exempel på hur ett stort antal konspirationsteorier har en tendens sammanställa oförenliga ytterligheter, just i syfte att påvisa att det otroliga är sant. I det här fallet genom att framställa inkvisitionen, som till stor del instiftades för att bekämpa judendomen i Spanien och jesuiterna, som speciellt i Frankrike vid förra sekelskiftet var kända för att vara antisemiter, framställdes som om de gått i judarnas ledband. Detta djävulska hopkok användes sedan för att försvara nazisternas massmord på judar och sovjetiska krigsfångar

Myten om en judisk världssammansvärjning är fortfarande vanligt förkommande bland högerextremistiska nationalister och bokstavstroende islamister. Bland de förstnämnda, som under senare år gjort sin närvaro speciellt påtaglig i Ryssland, har de falska uppgifterna från Sions Vises protokoll blandats ihop med bolsjevismens brott och ursprung. Möjligen kunde den ryska socialismen enligt dessa nationalister ha varit OK om den inte hade besudlats genom judarnas konspiration för att uppnå världsherraväldet. Det rör sig om en återanvändning av den så kallade ”kulturmarxismen” som ända sedan den ryska oktoberrevolutionen har omhuldats av extrema hatgrupper och som ständigt har aktualiserats.

Numera är det inte så mycket Lenins och Stalins bolsjeviker som framställs som judarnas handgångna män utan filosofer från den tyska Frankfurtskolan och ”liberaler” som ”förordar” abort, homosexualitet, jämställdhet mellan kvinnor och män, ateism, invandring och allmän ”moralisk upplösning”, allt för att Sions Vises plan skall gå i uppfyllelse, ofta med benäget stöd från en mängd mer eller mindre sinistra hemliga sällskap och välkända institutioner, som Illuminati, Frimurare, The World Bank, tempelherrar, Opus Dei, diverse mångmiljonärers (som Georges Soros och Bill Gates) stiftelser, FNs Säkerhetsråd, Bilderberggruppen, IMF och spionorganisationer som CIA, Mossad och KGB (sedan 1993 – FSB, Den ryska federationens federala säkerhetstjänst). 

För övrigt är det inte enbart extremhögern som framställer och sprider konspirationsteorier, det är vanligt även inom den internationella vänsterrörelsen som ofta betraktar den globala kapitalismen en väldig konspiration, oftast med en ledande klick av amerikanska kapitalister och politiker i toppen av den förtryckande pyramiden.

Konspirationsteoretiker finner liksom Robert Langdon, hjälten i Dan Browns populära konspirationsromaner, ständigt mer eller mindre dolda tecken som antyder kusliga organisationers närvaro och verksamhet. Exempelvis såg vi på krönet av världskapitalets pyramid det allseende öga som pryder amerikanska dollarsedlar. Det har hämtats från baksidan på USA;s statsvapen, eller som det också kallas USA;s Stora Sigill, The Great Seal of the United States och dess text Novus Ordo Seclorum,  som i det närmaste betyder ”tidsåldrarnas nya ordning”, har i allmänhet tolkas som den Den nya världsordningen, alltså något i enlighet med Illuminatis eller Sion Vises strävan att rubba den nuvarande världsordningen för att därefter skapa något helt nytt, helt i enlighet med deras skumma syften. Strävan efter en Ny världsordning har under den senaste tiden också tillämpats på Vladimir Putins utrikespolitik.

Stämmer allt detta? Knappast, de flesta vildvuxna konspirationsteorierna är och förblir alltför fantastiska och världsfrämmande. Fast det måste likväl erkännas att en del av dem har visat sig innehålla ett korn av sanning, som exempelvis de skumma kontakterna mellan maffia, storkapital och politiker; penningflödet mellan storbanker och diverse makthavare. Även politiska konspirationer har visat sig överensstämma med verkligheten, exempelvis USAs Watergateskandal, Echelonskandalen, Italiens P2 frimurarloge och den svenska IBaffären. Hur förhåller det sig då med den ryska intressegemenskapen? Finns det någon sanning bakom påståendena om rysk utrikespolitiks inblandning i amerikanska och europeiska inre angelägenheter? Hur Ryssland använder ekonomiska bidrag och subtil propaganda för att stödja ytterlighetsgrupper och därmed undergräva de ”västerländska demokratierna”? Har kretsarna kring Vladimir Putin ett program för att splittra Europa genom att försvaga EU och Nato?

Jag läste nyligen en artikel i en av Italiens utmärkta veckotidningar bland vilka speciellt L´Espresso ägnar sig åt undersökande journalistik. L´Espresso är en del ab GEDI, Gruppo Editoriale som även äger dagstidningen La Repubblica, vida överlägsen sina svenska likar. Den 24:e februari i år redogjorde L´Espresso för en del av de upptäckter dess grävande journalister har gjort kring samröret mellan Putins män och den högsta ledningen av det ömkligt populistiska partiet Lega Nord och kretsen kring dess vulgäre, xenofobiske och grovkäftade ledare Matteo Salvini, Italiens vice premiärminister och inrikesminister.

Som så mycken läsvärd journalistik börjar L´Espresso med att nysta upp en affär som efterhand leder allt högre upp – in i den ryska hierarkin och dess samröre med italienska politiker. Eggzero är ett italienskt familjeföretag som ägnar sig åt renovering och inredning av italienska lyxegendomar tillhörande italienska miljonärer, men även andra kunder som emiren av Abu Dhabi, Kuwaits kungliga familj och ryska oligarker. 2017 anmälde Eggzero till Tribunalen i staden Grosseto att miljardären Igor Rotenberg upphört betala sina  stora skulder till företaget, som därmed hotades av konkurs. Igor Rotenberg är son till Putins judolärare och gode vän Arkady Rotenberg, som berikat sig ofantligt på statliga kontrakt.

Ägarna till Eggzero hade tidigare sammanträffat flera gånger med Igor Rotenberg, men alla affärstransaktioner skedde till en början genom den luxemburgska filialen till den ryska Gazprombanken och som uppdragsgivare angavs ett offshoreföretag, Highland Ventures Group Limited, med säte på de Brittiska Jungfruöarna. Efter det att Eggzero till allas belåtenhet utfört sitt uppdrag hade Igor Rotenberg köpt ännu en italiensk villa, omgiven av 220 hektar och belägen utanför hamnstaden Santo Stefano. Denna gång skedde betalningarna via en association, Norba Ag, med säte i Vaduz. Men, plötsligt upphörde betalningarna.

Grossetos tribunal uppdagade en mängd olika skalbolag kring Igor Rotenberg, men kunde ingenting göra för att indriva skulderna. Här tog L´Espresso vid i samarbete med den djärva Putinfientliga tidningen Novaya Gazeta i Moskva, där bland andra den mördade Anna Politkovskaya hade arbetat. I flera artiklar beskrevs hur Igors far, Arkady Rotenberg, och hans bror Boris blivit miljardärer genom byggandet av motorvägen mellan Moskva och Sankt Petersburg, byggnadsuppdrag inför olympiaden i Sochi och den väldiga bron mellan Kertj på Krim och Krasnodar Kraj på det ryska fastlandet, som med sina 18 kilometer är Europas längsta bro,

En del av bröderna Rotenbergs förmögenhet har dessutom använts för att bekosta det pågående kriget i Ukraina. Detta har lett till att de svartlistats av USA och EU. I Italien fryste Guardia di Finanza bröderna Rotenbergs tillgångar, som där bland annat innefattade tre lyxvillor på Sardinien, samt tre andra på fastlandet, en restaurang i Rom och femtio procent av ägandet i ett real estate company vid namn Auror 31. Man fann då också att Arkadys son Igor kontrollerade stora delar av Gazprom Burenie, en del av Gazpromkoncernen vars huvudägare är ryska staten och som utvinner och distribuerar naturgas. Gazprom är idag Rysslands största företag. Igor Rotenberg äger även TPS Real Estate, som kontrollerar ett stor antal ryska köpcentra. Inkomster från flera av dessa aktiviteter uppdagades genom de så kallade Panamapapperna. Där man också fann mängder av uppgifter om andra något ljusskygga ekonomiska transaktioner som cirkulerar kring Putins bekantskapskrets, främst cellisten Sergey Roldugin, som är gudfar till Putins äldsta dotter Maria Putina.

Svartlistningarna av oligarkerna kring Putin har lett till att flera av dessa har sökt nya vägar för att säkerställa sina inkomster och påverka europeiska och amerikanska politiker, bland andra Matteo Salvini och hans Lega Nord. I början av juli 2018 bestämde Italiens högsta domstol att Lega Nord omedelbart måste betala tillbaka 49 miljoner euros till den italienska staten och frös 1,5 miljoner euros på Lega Nords bankkonton. Detta skedde i samband med att partiets grundare, Umberto Bossi, dömts till två års och tre månaders fängelse för att mellan 2008 och 2010 ha förskingrat stora summor från den statsfinansiering som utbetalats till Lega Nord. Domen kan tas tillbaka och frysningen av partiets tillgångar upphör om det börjar återbetala de förskingrade beloppen.

L´Espresso anklagar nu Lega Nord för att förtvivlat söka finansiering för återbetalningen av sina stora skulder, bland annat genom komplicerade affärstransaktioner med Ryssland. En av dessa kanaler har säkrats genom Salvinis rådgivare, consigliere, Gianluca Savoini, grundare av stiftelsen Lombardia-Russia, genom vilken han samarbetar med män som står Putin nära.

L´Espresso uppsökte en av Gianluca Savoinis samarbetspartners i Moskva Marshall Capital och Avangrad Oil & Gas som kontrolleras av oligarken Konstantin Malofeev och huserar i en stor byggnad i det centrala Moskva, som även hyser de ryska högkvarteren för multinationella jättar som Exxcon, Repsol, Shell, Glencore och Samsung.

Finasmannen Malofeev är inte enbart en inflytelserik och stenrik oligark, han har även en livsuppgift som bland annat innefattar kampen mot homosexualitet, aborter och den ”ryska utbrytarstaten” Ukraina. Malofeev har med stora fonder bidragit till ”återbördandet” av Krim, slussar pengar till den ukrainska utbrytarenklaven Donbass och stödjer även något som kallas World Congress of Families, en världsomspännande koalition med säte i Rockford, Illinois. World Congress of Families säger sig värna om värden som propageras av kristna högerkrafter och som innebär att de motsätter sig samkönade äktenskap, pornografi och aborter, speciellt genom att uppmuntra skapandet av ett samhälle som på kristen grund byggs upp genom ”en frivillig förening av en man och en kvinna inom ett äktenskaps livslånga förbund”. I samband med detta engagemang grundade Malofeev en stiftelse vid namn Sankt Basileo som bland annat driver en högskola som främjar The World Congress of Families´ värderingar.

L´Espresso och den Londonbaserade, radikala tidningen The Guardian anklagar även Konstantin Malofeev för att ligga bakom ekonomiskt stöd till en mängd nationalistiska populistpartier inom EU, som Marine Le Pens Rassemblement national, Nationella Samling, Viktor Orbáns Fidez och även ett parti som Jimmie Åkessons Sverigedemokrater. Pengar slussas genom bankkonton på öar som Cypern, Seychellerna och de Brittiska Jungfruöarna, samt First Czech Russian Bank i Prag.

Hur detta kan gå till har L´Espresso spårat upp. Med Gianluca Savoinos stiftelse Lombardia-Moskva som mellanhand säljer Konstantin Malofeevs företag Avangard genom ett ryskt statligt bolag, Rosneft, under sex månader till ett år, 3 miljoner ton diesel till det månatliga priset av 250 miljoner euros till det italienska bolaget Eni. Av dessa summor får Lombardia-Moskva varje månad en kommission på fyra procent som går direkt till Lega Nord. För att säkerställa avtalet har såväl Savoino som partiledaren Salvini besökt Moskva, under skenet av att delta i en konferens organiserad av Confindustria, Italiens största arbetsgivarorganisation.

Vid detta tillfälle hade Savoino även ett möte med sin gode vän Aleksandr Dugin, som han träffat flera gånger tidigare och som även vid ett flertal gånger har besökt Italien. Det är här som konspirationsteorierna blir riktigt intressanta och spännande. Den kände filosofen och författaren Aleksandr Dugin fär anhängare av transhumanismen, en internationell rörelse som förespråkar användandet olika tekniker för att förbättra och utöka människans mentala och fysiska egenskaper. Dugin är även fanatisk främjare av en ideologi som kallas eurasianism och som betraktar Ryssland som upphovet till och beskyddare av en separat och unik kultur i världens centrum, skild ifrån både europeisk och asiatisk kultur, inte minst den atlantidiska, amerikanska kultursfären.

Dugin är en flitig skribent, 1999 publicerades hans mest inflytelserika verk, Osnovy Geopolitiki, Geopolitiska grunder där han på mer än 900 sidor redogör för eurasianismens grunder. Tillsammans med Petr Suslov som förestår Centret för Europeiska Studier vid Moskvas Handelshögskola med det engelskspråkiga namnet Higher School of Economics: National Resarch University, har Dugin grundat ett Center för geopolitisk kompetens med namnet Edinenie, Enhet. Petr Suslov, är god vän med Putin och var tidigare en högt uppsatt officer vid SVR, Ryska Federationens federala säkerhetstjänst och har ett förflutet som ”operatör” i Afghanistan, Mocambique och Angola. Suslov har bland annat deklarerat att:

Atlantism, i form av USA:s ideologi, försöker sprida sina värderingar över hela världen, något som hotar [rysk] ortodoxi och traditionell islam, som endast kan överleva om de förenas i en gemensam kamp.

Dugin och Suslov betraktar inte alls Islam som ett hot mot Ryssland, utan snarare som en integrerad del av deras euroasiatiska begrepp. Det muslimsk-mongoliska tatarväldet, Den gyllene horden, styrde det ryska kärnlandet mellan 1227 och 1380 och anses av Dugin som den tid då den ryska kulturen formades. Genom krig, arv, kolonisation och ingifte mellan ryssar och tatarer utvecklades Moskvaregionen. Den gyllene horden gav ryssarna ett omfattande självstyre och understödde till och med den ortodoxa kyrkan. Enbart de högsta ämbetsmännen var mongoler, alltmedan återkommande uppror kvävdes av ridande arméer. Däremot motsätter sig Edinenie starkt den av Saudi Arabien stödda Wahabismen, som den inte anser vara Islam, utan en avart som måste bekämpas eftersom den med stöd från USA genom terrorism och militära interventioner motarbetar den sanna islamiska läran.

Edinenie har sitt högkvarter på samma adress som Konstantin Malofeevs bolag, Tverskayagatan No.7 i Moskva. Dugin har blivit till en nyckelfigur då det gäller utformandet av Putins ”ideologi”. Den 23:e december 2013 publicerade Dugin i sin tidning Evrazia en uppmärksammad artikel i vilken han förutspådde Putins fall om denne fortsatte att ignorera vikten av idéer och historia, just sådant som Dugin var villig erbjuda honom. Uppenbarligen nappade Putin på kroken och många av hans tal och framträdanden tycks antyda att han har påverkats av Dugins idéer.

Jag läste nyligen på italienska en bok som Dugin skrivit tillsammans med Alain de Benoist, grundare av Groupement de recherche et d'études pour la civilisation européenne, Sällskapet för forskning och studier av den europeiska civilisationen. de Benoist är en förgrundsgestalt inom den franska Nouvelle Droite, Nya Högern, och är motståndare till globalism, liberalism och utomeuropeisk invandring. Han är anhängare av den så kallade etnopluralismen som anser att för att bevara världens etniska och kulturella mångfald måste ”olika folkslag” leva åtskilda. Det hindrar honom dock inte från att samarbeta med Dugin, som också öppet samverkar med andra europeiska nationalistiska populistpartier, som det grekiska Syriza, det bulgariska Ataka, det österrikiska Frihetspartiet och inte minst Frankrikes Rassemblement national.

Dugins stöd till etniska, nationella strävanden innefattar dock inte ukrainska nationalister som han betraktar som ryska förrädare mot den eurasiatiska samfälligheten. Medan Dugin 2014 var prefekt för Avdelningen för internationella relationer vid det prestigefyllda Lomonosov-universitetet i Moskva urartade i Odessa en allt blodigare konflikt mellan pro-ryssar och pro-ukrainare genom att en pro-ukrainsk mobb anföll stadens Fackföreningshus som ockuperats av pro-ryssar. Följden blev att huset brändes ner och 42 pro-ryska aktivister dödades. Dugin var rasande:

Vad vi bevittnade den andra maj var bortom alla anständighetens gränser. Döda dem! Döda dem! Döda dem! Det bör inte längre föras några förhandlingar. Det är min åsikt, som professor.

I sin gemensamma bok konstaterar Dugin och Benoist bland annat:

Eurasianismen är en jordisk kraft, ett alternativ till den thalassokratiska ideologin, som fötts ur det rörliga, föränderliga havet – atlantismen. Den amerikanska, atlantidiska utmaningen är global, därför måste rektionen mot den också vara global. Ryssland har alltid varit bärare av en idé. […] Eurasiens kulturella och politiska projekt baserar sig på en geopolitisk verklighet präglad av civilisation, tradition, religion och samexistens, något som förverkligats genom en stark identitet och ett gemensamt öde som står i opposition mot en totalitär, västerländsk utveckling.  Liberalism och atlantism är fullständigt oförenliga med rysk identitet, den eurasiatiska tillhörigheten som i själva verket är världens geopolitiska och geostrategiska hjärta, en organisk enhet som fötts ur symbiosen av ryska och turkisk-muslimska värden. […] Ukraina utgör skådeplatsen för kampen mellan eurasiatiska och atlantidska idéer. Det är inte europeiska idéer som gjort sig gällande där, utan amerikanska, atlantidiska värden. Europa tillhör varken den euroasiatiska eller den atlantidiska sfären. Det är en distinkt, fri och oberoende civilisation, som måste bemöta Atlantiens hegemoniska hot, med sin storfinans, globalism, språkliga hegemoni och skadliga livsföring. Med andra ord ”ett dödligt system” av angloamerikanskt ursprung.

Det kan tyckas märkligt att en slavofil som Dugin samarbetar med fransk nationalist som de Benoist. Det hänger antagligen samman med att Dugin som ung man förläste sig på tyska ideologer som Oswald Spengler, Martin Heidegger, samt den tyskvänlige italienaren Julius Evola. Efter att 1989 publicerat två böcker baserade på dessa tankefrukter möjliggjorde försäljningsintäkterna att Dugin kunde göra flera resor till Tyskland, Italien och Frankrike. I det senare landet kom han i kontakt med Alain de Benoist och den belgiske extremnationalisten Jean-François Thiriart. Inom prentes sagt ka det tyckas märkligt var att den unge, Dugin var tjugosju år, och okände författarens böcker trycktes i så stora upplagor (var och en i mer än 100 000 exemplar), något som tydde på att Dugin redan då åtnjöt högt politiskt beskydd.

De europeiska kontakterna inspirerade Dugin till idén om skapandet av tre huvudaxlar med Moskva som centrum; Moskva – Tokyo, Moskva – Teheran och Moskva – Berlin. Varje stad skulle bli centrum i ett nytt imperium, medan Moskva skulle bli navet i det hela. Exempelvis så innebar axeln Moskva – Berlin att den tyska huvudstaden, i samverkan med Frankrike och Italien, som historiskt sett alltid stått i ett motsatsförhållande till den anglo-amerikanska, förflackande kulturen, skulle bli centrum i ett europeiskt imperium. På samma sätt skulle Teheran bli centrum i ett muslimskt imperium och Tokyo i ett orientaliskt sådant. För att uppnå detta idealtillstånd måste de europeiska länderna slitas loss från USA;s och NATO,s grepp och fås att arbeta för ett enat gentemot Ryssland vänskapligt sinnat Europa. När de tre huvudaxlarna förenat sina länder under ett gemensamt välde kopplat till Moskva skulle Ryssland slutligen behärska världen.

För Dugin var det självklart att de USA-fientliga imperierna skulle kopplas till Ryssland, Europa, Orienten och Islam var nämligen försvagade, urvattnade och håglösa, alltmedan Ryssland var pånyttfött, starkt och enat. Efter ett besök i Frankrike skrev Dugin:

Det finns inte något intressant där, att allt intressant finns i Ryssland. I Europa är historien slut, i Ryssland är den öppen. 

Emellanåt har Dugin varit skeptisk till Putin, speciellt då presidenten visat sig vara ”svag”, utan ideologi och visioner, samt inte tillräckligt starkt hävdat ryska särintressen, dvs. inte lutat sig mot Dugins fanatiskt panryska ideologi. Dock har Dugin efterhand blivit en alltmer fanatisk Putinanhängare och kan emellanåt brista ut i överdrivna lovord, som då han 2007 deklarerade:

Det finns inte längre några motståndare till Putins linje och om de existerar så är de mentalsjuka och borde bli kliniskt undersökta. Putin är överallt. Putin är allt. Putin är absolut. Putin är oersättlig.

Och Putin? Har han anammat Dugins filosofi? Det kan tyckas som om han alltmer hamnat i dess nät, fast det kan ju förstås även röra sig om politisk taktik. Efter det att Krim annekterats i mars 2014 har Putins uttalanden uppenbarligen alltmer närmat sig Dugins tankegångar. Under ett årligt återkommande TV-program, Den heta linjen, under vilken Putin besvarar i förväg välplanerade frågor gjorde han en månad efter annekteringen av Krim följande iakttagelser:

Jag tror att en rysk person, eller för att använda ett bredare begrepp, en person från den ryska världen, först och främst tänker att människan har ett högre syfte, en högre moralisk grund. Det är därför en rysk person, en person från den ryska världen, inte är fokuserad på sin egen person. […] Jag tror faktiskt att vi nu bevittnar en process där man i europeiska länder har börjat omvärdera tidigare synsätt. Det vi kallar konservativa värderingar börjar locka. Ta Viktor Orbáns seger i Ungern eller Marine Le Pens framgångar, […] Liknande tendenser breder ut sig andra länder. Det är uppenbart. Fullständigt uppenbart.

Putin förutspår den europeiska enhetens snara kollaps och ser den, liksom Dugin, som resultatet av att angloamerikanska värderingar har pådyvlats européerna, som nu hotas av den fördärvliga livsstilen. Deras enda hopp står till ett moraliskt högtstående Storryssland. Om ryssarna därutöver försöker påskynda processen är en öppen fråga. Under sitt inledningsanförande till Valdais diskussionsklubbs möte 2017 förklarade Putin:

Tyvärr, efter att ha delat upp Sovjetunionens geopolitiska arv, blev våra västerländska partners övertygade sin egen rättfärdighet och utnämnde sig som Det Kalla krigets segrare och började alltmer öppet blanda sig i självständiga staters angelägenheter och sålde sin demokrati precis som den sovjetiska staten en gång hade försökt exportera sin socialistiska revolutionen till resten av världen. [...] En del av våra kollegor menar att det finns "goda” kämpar för oberoende och frihet och det finns "separatister", inte har någon rätt att försvara sina rättigheter, även om det sker med hjälp av demokratiska medel. 

Valdais diskussionsklubb är ett årligen återkommande evenemang som bjuder in 1 000 experter från ett sjuttiotal ländr, som även om den har fått sitt namn från sjön Valdai utanför Novogrod äger rum i Sochi. Under förra årets möte kritiserade Putin USA:  

Ett imperium tror att det alltid kan tillåta sig att göra några små misstag, ta på sig några extra kostnader, detta beroende på att dess makt är så obegränsad att sådant inte betyder något. Men omfattningen av dessa kostnader, dessa misstag, växer obönhörligt. Till slut kan de inte hanteras, varken säkerhetsmässigt eller ekonomiskt. Gud vare tack för att det nuvarande tillståndet med en unilateral värld håller på att upphöra. Den tiden är praktiskt taget redan över.

Dessa åsikter är helt i linje med Dugins tankar om Rysslands uppvaknande och väldens länders frigörelse från USA fördärvliga dominans. Vari består då Dugins filosofi? En god början till förståelsen av detta fascinerande hopkok är en satirisk artikel av Dmitry Bykov införd i Novaya Gazeta den 20:e april 2013. Bykov är en välkänd författare, poet och journalist, som har skrivit biografier om Boris Pasternak, Maxim Gorkij och trubaduren Bulat Okudzhava. Artikeln finns på nätet men eftersom jag inte kan ett ord ryska har jag tvingats lita på Google Translate och skyller därmed mina eventuella missuppfattningar på den sajten. För att finna spåren efter Dugins idéer kommenterar jag i det följande en del av de namn som förkommer i Bukovs artikel:

Dugin menar att alla filosofier har upphört att existera, enbart eurasianismen kommer att bestå. Jag gläder mig över sådana påståenden och även över hans övriga spekulationer. Alla är döda, säger han: Venediktov, Shenderovich, Berezovsky och Bykov. Enligt honom var deras ideolog den avlidne Berezovsky.

Dugin påstår att hans Fjärde politiska teori innebär ett fullständigt nytt tänkande som förenar, går utöver och gör liberal demokrati, Marxism och fascism meningslösa. Till skillnad från dessa ideologier har hans eruasianism en helig, mystisk ingrediens som gör den betydligt mer omfattande och heltäckande än tidigare ideologier.

En viktig inspirationskälla till detta tänkande är Lev Gumiljov (1912-1992), historiker, etnolog, arkeolog, kulturgeograf, orientalist och lingvist. Gumiljov var både förläst och praktiskt lagd. Han deltog i inte mindre än 21 expeditioner till olika och ofta mycket isolerade platser i Sovjetunionen. Trots att han inte var politiskt intresserad orsakade Gumiljovs samröre med kontroversiella akademiker att han åkte ut och in i Stalins fängelser och arbetsläger, där han sammanlagt tillbringade fjorton år av sitt liv.

Gumiljovs bestående vetenskapliga insats var att visa hur klimat och landskap påverkar framväxten av olika kulturer, denna etnogenesis blandar han snart ihop med spekulationer om att vissa områden på jordens yta är påverkade av höga nivåer av komisk energi. Denna energi är speciellt stark på de ryska stäpperna och enligt honom är Eurasien, dvs. det inre av den asiatiska kontinenten speciellt mottaglig för denna kosmiska strålning och enligt Gumiljov härstammar ryssarna inte från någon europeisk kultur utan från asiatiska stäppfolk.

I samverkan med ett landskaps speciella karaktär ger den kosmiska energistrålningen upphov till en mutagenisk effekt som hos vissa individer ger upphov till passionaritet, en strävan efter makt och förändring. Sådana passionerade individer förenas snart i gemenskaper som med tiden bildar en etnicitet, etnos. Om två eller flera geografiskt närbelägna etnos förenas bildas något som Gumiljpv kallar ett superetnos och det var det som skedde på de centralasiatiska stäpperna då ariskt etnos blandades med ett mongoliskt sådant.

Sådana spekulationer lockade Dugin till en form av neopaganism, ett uppfinnande av traditioner som kallas Rodnovery, efter Rod som antagits vara slavernas främsta gud och som under sig har en mängd naturgudomligheter som var och en speglar olik aspekter av ryskt etnos. Dugins Fjärde politiska teori innefattar en sådan konstruktion av slavisk fromhet som han kryddat med högerpolitik, rysk-ortodoxa kyrkans läror, samt hermetiska, gnostiska och österländska traditioner.

Som förnekare av sina idéer och häcklare har Dugin pekat ut Victor Shenderovich, en populär satiriker och TVpersonlighet, välkänd för sin kritik av Putin. I mars 2010 stod Shenderovich som medförfattare till manifestet Putin måste avgå. Alexey Venedkitov är värd för Mokvas Eko, en radiostation, och ägare till Diletant, ett historiemagasin med stor cirkulation. Venedkitov kontrollerar 49 procent av Moskvas Ekos aktier, medan ett amerikanskt bolag har 20 procent, något som i Dugins ögon är mycket suspekt. Venedkitov beskriver sig själv som reaktionär med Margaret Thatcher som ledstjärna, men hans talrika internationella kontakter och hans i Dugins ögon alltför liberala åsikter gör att han ogillar honom.

Boris Berezovsky var oligark, ingenjör, matematiker och medlem av Rysslands vetenskapsakademi. Han profiterade på övertagandet av en mängd företag som tidigare varit statsägda, däribland Rysslands statliga TV-kanal. 1997 värderades Berezovskys förmögenhet till tre miljarder dollar. Till en början stödde Berezovsky Putin, men då hans vän och förtrogne, Boris Jeltzin, vid årsskiftet 2000 plötsligt avgick vägrade Berezovsky att gynna Putin i det presidentval som följde fyra månader senare och övergick till att bli en av Putins främsta kritiker. Efter det att Rysslands allmänne åklagare 2003 beordrat Berezovsky att infinna sig ”för vissa förfrågningar”, flydde han landet och sökte asyl i Storbritannien. Några månader senare fann man honom hängd i sitt hem, post-mortemanalyser fann inga tecken på våld och fallet avskrevs som självmord.

Givetvis dog Berezovsky. Men Dugin är inte ens född! Jag skall förklara eurasianismen för er, ty jag förstår honom. Att berätta om Dugin behöver inte ta mycket tid i anspråk, man jag kommer så att säga att skära i det levande köttet. Dugin är en konspirationsteoretiker, han älskar sådant, och läser Evola.

Julius Evola är en ovanligt otrevlig figur som ofta hyllas av den europeiska extremhögern. Jag har skrivit en del om honom i ett tidigare blogginlägg. Evola kan möjligen beskrivas som extremfascist, radikal traditionalist, rasist, antiliberal, antidemokrat och elitist, egenskaper och åsikter som han blandade med luddig metafysik, mysticism, magi, yoga, alkemi och en allt överskuggande kvinnofientlighet. Evolas artiklar i den fascistiska tidskriften Rasens försvar, La difesa della razza, som gavs ut var fjortonde dag mellan 1938 och 1943, andas unken rasism.

Evola delar i La difesa della razza upp rasismen i tre kategorier, motsvarande kropp, själ och ande (corpo, anima, spirito). Samtliga kategorier är enligt Evola fullt berättigade. Den lägre graden av rasism benämner han biologisk rasism och den utgörs av skillnaden mellan olika raser, såväl kroppsliga som mentala, bland vilka den ”negroida - och den judiska rasen” genom sina ”feminina drag” är de mest föraktliga. Själslig rasism är inte enbart biologiskt determinerad utan även beroende av ”platsens inverkan”. Italienare och tyskar är exempelvis inte biologiskt sett fullständigt renrasiga, men deras gemensamma kulturarv är överlägset andra nationers och varje sann italienare har del av detta arv. Andlig rasism syftar på de övermänniskor som renats genom ett oklanderligt biologiskt arv, tillhörigheten till en stor kultur och som dessutom har begåvats med ett överlägset intellekt.  Denna form av förutbestämd makt och skönhet manifesteras främst bland de renblodiga, hyperboreiska arierna, de som lever närmast solen emedan den i deras hemtrakter under hälften av året lyser dag som natt. Ariernas förnämliga egenskaper går därigenom i solens tecken; olympiska, heroiska, eldiga, öppna och klara, ärofulla, himmelskt virila har de skapat djupsinniga symboler och mäktiga myter. Genom att föda deras barn tjänar kvinnorna dessa stora andar. Kvinnor skall inte ignoreras utan ”erövras och behärskas”. Därigenom är även våldtäkt försvarligt eftersom det är ”ett naturligt uttryck för den obetvingliga, manliga driften”.

En del av Evolas popularitet hos avgrundshögern beror säkert på att han långt innan Frankfurtskolan blev dess populära hatobjekt skrev om den kulturella marxismens [bolscevismo culturale] skadliga inverkan och hur många liberaler ovetande hade smittats av dess moraliska gift och därmed gynnat ett fortgående fördärv av nationell styrka och gemensam moral:

Vad vi kan kalla en förruttnelsekultur är framförallt en social tendens som består av ett tillrättalagt förhållningssätt som framställer ideal som illusioner, värderingar som konvention och moralbefrämjande institutioner som orättvisa och bristfälliga. En inställning som framhäver livets högre rätt; instinkt, irrationalitet, det rent "mänskliga". Därigenom skapas en ny vidskepelse, präglad av det undermedvetna, det omedvetna, libido och en allomfattande Eros som anses vara all existens egentliga rötter, det som gör det mänskliga exklusivt. ... [sådana begrepp] kan bedömas genom deras direkta och indirekta effekter. De orsakar etisk och andlig förvirring och slutresultatet kan enbart bli Marxism. [...] Kulturell Marxism manifesterar sig genom litteratur, konst, filosofi och vetenskap och har blivit till en allmänt vedertagen kultur som tycks sakna all relation till marxistiskt tänkande och kommunistisk politisk propaganda. Även om dess skapare och gynnare antar att de inte utövar något politiskt inflytande så kommer deras handlingar och åsikter likväl att leda till en destruktiv Marxism.

Bukov gräver vidare och kommer upp med Evolas inspirationskällor. Han lyckas därigenom koppla Dugin till Evolas svamlande kring österländsk mystik och ariska krigarfolk:

Jag talar klarspråk, utan hysteri, och förstår därför att jag inte kommer att förstås av var och en. Upplysningstidens förnuftstro är dödligt sårad, denne Dugin gillar den inte, men många människor hyllar nu istället Guénon och Ahnenerbe och de stora imperiernas metafysik. Vi har nämligen en gång varit titaner men lever nu i Kaliyuga. Låt oss därför samla de hyperboreiska länderna i kamp mot det giriga Söderns handelsimperium! Vi är arier, den heliga rasen, krigarnas ljus, Arkaims prästerskap. Transkaukasien, Kazakstan och Ukraina tillhör oss – vi har vi enbart tillfälligtvis förlorat dem, men genom vår euroasiatiska vision och tullunionen med Kina kommer de på nytt att bli en del av oss.

René Guénon (1886-1951) var frimurare och sökte sig till det ena mystiska samfundet efter det andra, tills han genom gnosticismen slutligen fann sufismen, konverterade till Islam och bosatte sig i Kairo. Tradition är centralt för Guénons tänkande. Han menar att den kommer att föra oss tillbaka till den andliga verklighet som existerade i forntiden då himmel och jord var ett. Traditionen och den orörda naturen är en förutsättning för det gudomligas närvaro på jorden, men har dessvärre alltsedan renässansen förvanskats och besudlats.

Sådana tankegångar anammades entusiastiskt av Evola, som ansåg att vi nu befinner oss i Kaliyuga, som enligt hinduiska skrifter är den sämsta av de fyra växlande världsåldrarna. Hinduismens tidsspann är mycket omfattande, Kaliyuga inträdde genom ett sammanbrott i gudavärlden den 18:e februari 3102 f.Kr., men går antagligen nu mot sitt slut.

Ahnenerbe, Förfädernas arv, var SS forskningsstiftelse med uppgift att utföra antropologisk och kulturell forskning kring germanernas ursprung. Dess ramverk var givetvis rasistiskt och de flesta av de dilettantiska undersökningar som Ahnenerbe stod för har visat sig resultera i mytskapande, uppenbara förfalskningar, ohållbara spekulationer och ”bevis” som skapats för att passa in i Reichführer-SS Heinrich Himmlers milt sagt knäppa idévärld. Julius Evola utförde för Ahnenerbe ”forskning” kring Frimurarordens ”omstörtande verksamhet”. Dugin har kallat den tvivelaktiga organisationen för ”en intellektuell oas inom den Nationalsocialistiska regimens system ”.

Arkaim är en arkeologisk fyndort, belägen på stäppen kring byn Arnursky söder om Uralbergen Den upptäcktes 1987 av ett team arkeologer som undersökte terrängen inför ett planerat dammbygge. Det har antagits att det rör sig om resterna av en stad uppförd av Indo-Iranier tillhörande den så kallade Sintashtakulturen (2100 – 1800 f.Kr.). Arkaim anses av slavofiler vara urhemmet för arierna och Eurasiens absoluta centrum.

Men betrakta nu utan panik denna dogm och förstå att Dugin inte alls är en titan, utan en Titanic, att detta är hans eurasiatiska manér. Vi hör honom tala om ”empirisk mystik”, men det är inget annat än gammalt skräp från en kyrkogård. Det är lätt att likt en kannibal sluka och använda sig av höga tankar. […] Eurasiatikern kan enbart definieras genom sin eklekticism [ett osjälvständigt sammanförande av element från olika håll]. En idékannibalism med ett pompöst syfte; en åldrande, fadd och avslagen rasistisk dödskult – du behöver inte tillgripa något mikroskop för att upptäcka vad det hela rör sig om. Svansandet kring den Högste Chefen [Putin] är Eurasianismens främsta egenskap.  Något som de mindre europeiska staterna inte kan tänka sig att göra. Att böja sig inför det Heliga Ryssland vore för dem samma sak som ”att samtidigt låta sig våldföras och offras”. Det där är din mystik, Dugin, den du kallar eurasisk och som nu har dykt upp ur världshaven. Tänker du uppstå likt en ny Osiris? Du är inte ens en vampyr.

Varför jämför Dmitry Bykov Dugin med Osiris, den egyptiske mumieguden som väcker avlidna kroppar till nytt liv? Antagligen för att Dugins virriga ideologi tycks vilja återuppväcka det avdöda Sovjetunionen. Han har deklarerat att ”vi är på Stalins och Sovjetunionens sida”. Dugins avsikt är att genom ett försvagande av USA och dess europeiska medlöpare göra Ryssland stort igen:

Enbart genom att återupprätta Storryssland, det vill säga den Eurasiatiska Unionen kan vi bli en trovärdig global spelare. Nu har hela processen fördröjts. Den ukrainska självständighetsrörelsen är Västs svar på frammarschen av ryska integrationssträvanden.

Dugins dröm om ett återuppstått Sovjetunion får mig att minnas en episod av The Simpsons som kallades En kapitalistisk mardröm. Den komplicerade historien skildrar bland annat hur Homer Simpson av misstag blivit ubåtskapten och får sin farkost beslagtagen av ryssarna. I FNs säkerhetsråd frågar den amerikanske representanten sin ryske kollega om han vet vad som hänt med Homer och hans ubåt. Ryssen tillkännager: ”Sovjetunionen kommer snart att släppa ert fartyg.” USA: s sändebud tror att ryssen tillfälligtvis glömt att han nu representerar en annan nation och undrar: ”Upphörde inte Sovjetunionen att existera?” Den ryske diplomaten svarar skrattande: ”Ha, det var just vad vi ville att ni skulle tro!”. Han vänder sedan skylten som säger ”Ryssland” och avslöjar att det på baksidan står ”Sovjetunionen”.  En röd fana fladdrar över Röda torget, Segerdagens militärparader har ersatts av festivalsekipage – men plötsligt öppnas de fåniga fordonen och hotfulla stridsvagnar rullar fram. Berlinmuren återuppbyggs och slutligen reser sig Lenins mumie i sin glaskista, krossar glaset, skrämmer iväg de besökande turisterna och medan han likt Frankensteins monster vacklar fram med utsträckta armar grymtar Lenin som i trance: "Måste krossa kapitalismen! Måste krossa kapitalismen!”

Är Dugins inflytande på rysk utrikespolitik obetydlig? Är hans virriga spekulationer om Rysslands mäktiga särart och att hans fosterland borde sprida oenighet inom Europas så att USA därigenom isoleras och Ryssland slutligen kommer att dominera världen enbart en patetisk konspirationsteori? Kanske, men lika gärna kan det vara ett faktum att Dugin i samarbete med stormrika oligarker aktivt försöker påverka den chauvinistiska och xenofobiska högern i olika europeiska länder. Mycket tyder på att han i sina strävanden har stöd av folk från kretsen kring Putin. Varför skulle Dugin annars ha sitt högkvarter inom Malofeevs kontorsutrymmen, en oligark som uppenbarligen stödjer såväl europeiska som amerikanska högerkrafter, och tillsammans med honom samarbetar med och finansiellt stöttar ett inflytelserikt populistparti som Italiens Lega Nord och liknande grupperingar på andra håll?

Redan i början av sin karriär som amatörforskare impregnerad av kufiska teorier spreds Dugins böcker i väldiga upplagor och han fick som odisputerad outsider ett toppjobb inom Moskvas statliga universitet, alltmedan han stödde Rysslands krig i Tjetjenien och dess underblåsande av splittring i Georgien och Ukraina och ständigt hyllar Putin, som i sina tal emellanåt speglar Dugins tankar om rysk storhet och ett ständigt ökande globalt inflytande.

Dugin är likt många andra belästa populister självlärd och som sådan övertygad om sin egen förträfflighet. Även Adolf Hitler var en bokslukare av stora mått. Han betraktade sig som en expert på allt möjligt och kunde i timmar oemotsagd exponera sina i allmänhet banala insikter. Sådana personer vill gärna framstå som upprätthållare av moraliska principer och hyllar totalitarism och konservatism. Sådana personer vill gärna framstå som upprätthållare av moraliska principer och hyllar totalitarism och konservatism. Hitlers tal var fyllda av moralisk upprördhet:

Vi vill åter igen genomsyra vår kultur med den kristna andan. Vi vill bränna bort senare tids omoraliska utveckling inom litteratur, teater och press – kort sagt, vi vill utplåna det dödligt otuktiga gift som har trängt in i hela vår tillvaro och kultur, ett resultat av liberal hämningslöshet.

Ibland kan det tyckas som om Dugin plagierar Hitler, exempelvis då han deklarerar att

vi konservativa vill ha en stark, stabil Stat. Vi vill ha ordning och sunda familjer, positiva värderingar och ett stärkande av religionens och Kyrkans inflytande.

Liksom Hitler är Dugin svag för konspirationsteorier och utifrån dessa identifierar han sina fiender. Hitler var djupt troende på Sions Vises protokoll och tog den, bland flera andra lögner, som intäkt för sitt massmord på judar. För Dugin är homosexualitet det yttersta beviset på Västs skadliga inflytande på moral och samhällsordning. Diskussioner kring som en västerländsk perversitet har fått en alltmer framträdande plats i  rysk debatt och för att förvärra saken kopplas homosexualitet ogrundat och slentrianmässigt till peodfli, På sitt sedvanligt grova vis har Dugin inte tvekat  att rekommendera dödstraff  för homsexualitet, eller möjligen kastrering. Speciellt ohämmad blev han på tal om Kuzntesov, en före detta boxare som slagit ihjäl en nittonårig man som han på tveksamma grunder anklagat för att våldföra sig på Kuznetsovs åttaårige styvson. Dugin gick ut i ett våldsamt försvar av Kuznetsov:

Han gjorde det rätta för sitt barn. Jag tror att alla ryssar, alla normala människor, skulle göra precis samma sak. Om man blir vittne till ett sådant brott när man ingripa. Och om man har möjlighet att döda avskummet, då måste man döda, och så får man reda ut det senare.

Sådan moralisk upprördhet och uppfattningar om sig själv som moraliskt högtstående är något Dugin delar med många andra extremkonservativa, chauvinistiska nationalister världen över. Populister som gärna hävdar att “liberaler” vill skydda kvinnor från ”machister”, homosexuella från homofober, ”humanister” från ”kristna”, judar från anti-semiter, brottslingar från aggressiva poliser och ett orättvist rättssystem, utlänningar från rasistiska nationalister, osv, osv. Åsikter som genom att framstå som ”politiskt korrekta” underminerar ett värdebaserat samhälle. Till skillnad från dessa ryggradslösa radikaler tvekar inte de extremkonservativa att nämna samhällets fiender vid namn – socialister, radikaliserade muslimer, den globala kapitalismen, exotiska invandrare, de homosexuella, de internationella brottskartellen, den slappa skolan, sexualundervisningen, den överdrivna feminismen, daltandet med brottslingar, kristendomsfientlighet, etc., etc. Därmed finner Dugin, trots sin uppfattning om Rysslands självklara överlägsenhet, en mängd likatänkande och allierade i Europa och inte minst i USA.

Flera av Dugins böcker har översatts till engelska av Nina Kouprianova hustru till Richard Spencer välkänd förespråkare för white supremacy, vit överlägsenhet. Tio dagar efter Trumps valseger 2016 samlade Spencer sina anhängare till ett möte i Washington, efter att i sedvanlig ordning ha citerat Nazi propaganda och fördömt judarna, ropade Spencer: ”Heil Trump, heil vårt folk, heil Segern!”. Mötesdeltagarna gjorde Nazihälsningen och skanderade entusiastiskt och taktfast Sieg Heil! Sieg Heil!

Några månader senare organiserade och ledde Spencer hatmarschen i Charlottsville, som resulterade i mordet på en motdemonstrant, skildrat i slutet av Spike Lees utmärkta film The White Clansman. Trumps kommentar till vansinnet var att det ”fanns mycket fina människor på båda sidor”. Spencer är en av grundaren till Alt-right, en löst sammanhållen högerextrem rörelse som säger sig vara ett alternativ till den ”urvattnade konservatism” som representeras av det Republikanska Partiet. Med all rätt har Steve Bannon, som senare blev Trumps chefsstrateg och medlem av det Nationella Säkerhetsrådet hävdat att Spencer är ett ”självbefrämjande knäppgök” och goober, egentligen ”jordnöt” men numera något i stil med en tönt från Sydstaterna (fast Spencer är från Boston).  Men detta visade förakt för Spencer har inte alls hindrat Bannon från att öppet deklarera att Breitbart News, en högerextrem nyhets- och opinionssajt som han varit daglig ledare för ”utgör en plattform för Alt-right”.

Den 17 augusti 2016 lämnade Bannon ledningen för Breibart News för arbeta för Donald Trumps presidentkampanj. Efter Trumps seger blev Bannon det Vita Husets chefsstrateg, en nyinrättad befattning. I april 2017 tvingades han dock att lämna sina politiska uppdrag, antagligen beroende på hans skarpa kritik av Ivanka Trump och hennes man Jared Kushner. Bannon påstår dock att han fortfarande har täta kontakter med President Trump.

Efter att ha lämnat Bretbart News reser nu Bannon jorden runt och erbjuder sina tjänster som inspiratör och rådgivare åt nationella, populistiska högerrörelser. Listan på hans kontakter är både diger och lång; Frankrikes Rassemblement national, Ungerns Fidesz, Italiens Lega Nord, Tysklands Alternative für Deutschland, Polens Prawo i Sprawiedliwość, Sverigedemokraterna, Nederländernas Partij voor de Vrijheid , Österrikes Freiheitliche Partei Österreichs, det schweiziska Schweizerische Volkspartei, Storbrittaniens United Kingdom Independence Party, Belgiens Vlaams Belang. Spaniens Vox, Sannfinländarna/Perussuomalaiset, Israels Likud, Indiens Bharatiya Janata Party, Turkiets Adalet ve Kalkınma Partisi. Dessutom stödde Bannon öppet och aktivt brasilianen Jair Bolsanaros presidentkampanj. Bannon har nu flyttat till Byssel där han verkar för att ena EU:s populistpartier inför valet till det Europeiska Parlamentet som kommer äga rum 23 - 26 maj 2019 (ni måste rösta).  

Bannons retorik kan exemplifieras genom ett tal som han i mars 2018 höll i Lille inför Marine Le Pen och medlemmar av hennes Rassemblement national:

Låt dem kalla oss för xenofober. Låt dem kalla er för nationalister. Bär epiteten som en hedersbetygelse, ty för varje dag som går blir vi starkare och de svagare.

Likt Dugin har Steve Bannon en viss svaghet för Italien. Likt ryssen tycks han anse att Italien är den viktigaste inkörsporten till europeiskt inflytande, speciellt som han är en övertygad katolik. Dock anser Bannon att påven Fransiskus inflytande är skadligt för hans konservativa grundvärderingar, som han även antar att den ”sanna” Katolska Kyrkan står för. Bannon har därför lierat sig med ultrakonservativa, katolska krafter som aktivt motarbetar Fransiskus, bland annat samarbetar han med Istituto Dignitatis Humanae, en populistisk, nationalistisk och konservativ fraktion som inifrån det katolska etablissemanget och med stöd av en allians av konservativa  katoliker försöker undergräva påvens position med förhoppningen att han skall avgå.

Steve Bannon känner väl till Aleksandr Dugin och hans idéer. Han delar även en del av dem, framför är han liksom Dugin, och antagligen Donald Trump, en beundrare av den ryske presidenten. Exempelvis hyllade Bannon 2014 Putin inför en grupp av konservativa katoliker som samlats i Rom:

Putin stödjer traditionella institutioner och han gör det genom en form av nationalism. Vi är orättvist beskyllda för att vara nationalister – men vår nationalism är inte någon föråldrad nationalism i form av etnisk chauvinism, utan den speglar uppfattningen att likartade civilisationer har rätt till sin egen identitet och bör bestämma sin egen väg. […] Vi, det Judiskt-Kristna Väst, borde inse vad han egentligen talar om då det gäller Traditionalism – speciellt hur den stödjer nationalismens grundprinciper.

Bör vi ta Dugins och Bannons tankar, inflytande och handlingar på allvar? Jag tror det, speciellt som flera beslutsfattare tycks göra det. Vi bör studera dem och ta varning. En dag kan vår ignorans ha visat sig vara fatal. Vi har svalt smörjan, eller inte bemött den med kunskap och goda argument och kommer därför att sitta fängslade i Dugins och Bannons utopier, som utan tvekan då kommer att ha visat sig vara otäcka dystopier.

(Tecknaren tykcks ha blandat ihop Tjeckiens flagga med Kubas)

Biondani, Paolo (2019) ”L´Ombra lunga degli oligarchi”, L´Espresso No. 9, anno LXV, 24 febbraio. Bykov, Dmytry (2013) “Eurasianism”, Novaya Gazeta, 20 april 2013, No. 44. https://www.novayagazeta.ru/articles/2013/04/20/54438-evraziyskoe Cohn, Norman (1976) Warrant for Genocide: The Myth of the Jewish Conspiracy and The Protocols of the Elders of Zion. Aylesbury, Bucks: Pelican Books. de Benoist, Alain och Aleksandr Dugin (2014) Eurasia, Vladimir Putin e la Grande Politica. Napoli: ContraCorrente. Evola, Julius (2008) Anticomunismo positivo. Scritti su bolscevismo e marxismo (1938-1968). Napoli: ContaCorrente. Gessen, Masha (2017) Framtiden är historia: Det totalitära Rysslands återkomst. Stockholm; Brombergs. Hitler, Adolf (1947) The Speeches of Adolf Hitler, 1922-1939. Oxford: Oxford University Press. Jangfeldt, Bengt (2017) Vi och dom: Bengt Jangfeldt om Ryssland som idé. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Pisanty, Valentina (2018) Educare all´odio;”La difesa della razza” (1938-1843). Roma: GEDE, Gruppo Editoriale S.p.A. Picker, Henry (1984) Hitlers bordssamtal i führerhögkvarteret. Stocholm: Norstedts.Tizian, Giovanni och Stefano Vergine (2019) ”3 millioni per Salvini”, L´Espresso No. 9, anno LXV, 24 febbraio.

 

 

03/07/2019 23:33

During my time at Lund University, it was in some radical cliques necessary to be familiar with Karl Marx's writings. However, any superficial knowledge was far from being enough, especially for someone who like me was not familiar with all intricate aspects of Marx´s Das Kapital, nor had attended any "Marxist basic course". This disdain for uneducated radicals was especially pronounced among the uncompromising "Socialists" whom my friends and I used to call "the felt people," since several of them, like today's righteous Muslims, exhibited their political affiliation through the way they dressed; Palestinian keffiyehs, soft purple suits of velour, workers´ overalls, Icelandic sweaters, sheepskin furs, Sami beak boots and/or Peruvian chullos and ponchos. Such fundamentalists demanded an additional knowledge of Hegel. My comprehension of Hegel´s teachings was wobbly, to say the least, even worse than my shallow familiarity with Marx´s thinking. Nevertheless, I had read some stuff about and by Hegel, at least enough to find that his philosophy was quite removed from my own opinions, a guy who wanted to have at least some trace of a radical aura, especially since I did not dress in chullos and overalls and nevertheless liked to talk politics.  

Like a fundamentalist Islamist who seeks justification for his actions and beliefs in the in the Qur'an and various sacred writings, the felt fanatics justified their behaviour with Marx and Hegel. Hegel! This tedious and difficult-to-understand charlatan, whose cryptic texts I had with such a great effort tried to understand. Hegel's writings were, in my opinion, ambiguous, misleading and in spite of that – quite alluring. He was the kind of philosopher who dressed up his obscure thinking in words that did not make it much smarter. Obviously a common trick among those philosophers who engage their brain before starting their tongue.

What annoyed me most with Hegel? Apart from his opaque language it was his (before its time) basically social-Darwinist idea that mankind had progressively and inevitably evolved through a series of stages of improved consciousness. That human progress had been matched by various forms of social organization. This obviously appealed to Karl Marx and was to became the foundation for his “dialectics”, which eventually were transformed into dogma and religion by Stalinists and similar, ruthless social architects, who imagined their tyranny was based on unyielding laws of nature.

The so called dialectical materialism, whose ideologists, although they often declared that they cared for the unsuccessful, nevertheless were convinced about the validity of a pseudoscience based on the belief that human societies, even humanity, have constantly been improved by competition between individuals, groups , nations and ideas. That such a struggle inevitably leads to the creation of higher-standing forms of society. The basic principle behind this idea was that both human and social development are based on the annihilation of weaker individuals. Only those who are best suited for the constant struggle for survival and propagation have survived and been enabled to pass on their superior genes to their successors. However, Darwin's "natural selection" did not mean that those destined to transfer their genes were the stronger individuals, rather they were the most adaptable ones. Not the ruthless ones, but maybe those who cared for and respected their fellow beings. However, the idea about ruthless “blonde beasts” was already there and could not be swept away.

Marx and Engels obviously assumed that social development is dependent on material factors, something I totally agree with. Humanity undoubtedly advances its collected knowledge and constantly invents cures for fatal ailments. Recent medical progress had been astounding, with its effective pain relief and everything else, and so has the improvement of communications, data storage, etc., etc. However, let us not settle down and forget imminent threats and shadows. I must ask myself if Marxist/Hegelian simplifications of the historical process after all has not been a limiting straightjacket, making us believe that despite all the misery we find around us we are moving towards better, brighter times.

Calculating how many victims state repression have resulted in is extremely difficult. Over- and underestimations are more common than rare. However, even dictators need to know something about the havoc they have caused.  So let us have a look at official statistics. After the dissolution of the Soviet Union, it was found that the Governmental archives contained proof of 799,455 official executions between 1921 and 1953. During the same period approximately 1.7 million persons died in the Gulag, plus an estimated 390,000 deaths during the displacement of the so-called Kulaks, according to Stalinist definitions  "any peasant with a couple of cows or five or six acres more than their neighbours,"  and up to 400,000 other deaths among people deported to new "settlements" during the 1940s. On top of this we have between 5.5 and 6.5 million people during the state-induced famine 1932-33.

Please, do not come and tell me that all this suffering, all these deaths, can be excused and justified by the achievement of "increased prosperity". Likewise it is impossible to defend the 45 million deaths during Mao's only four-year-long Great Leap Forward, nor to allow the so-called trickle-down economics to justify inequality and predatory behaviour.

The men and women who imagine that all this misery can be endorsed find themselves on the same side as Joseph Stalin, who in Osip Mandelstam's unforgettable poem sucked on death penalties as if they were raspberries:

We live without feeling the country beneath us,
our speech at ten paces inaudible,
and where there are enough for half a conversation
the name of the Kremlin mountaineer is dropped.
His thick fingers are fatty like worms,
but his words are as true as pound weights.
his cockroach whiskers laugh,
and the tops of his boots shine.
Around him a rabble of thick-skinned leaders,
he plays with the attentions of half-men.
Some whistle, some miaul, some shivel,
but he just bangs and pokes.
He forges his decrees like horseshoes —
some get it in the groin, some in the forehead.
Some in the brows, some in the eyes.
Whatever the punishment he gives — raspberries,
and the broad chest of an Osette.

There are still millions all over the world who praised and still are worshipping The Great Helmsman Mao Zedong, who rose in the morning, satisfied with himself and the murders, suffering and starvation he had caused:

After on 30 June 1958 have read the report in the People´s Daily that the district of Yukiang has succeeded in exterminating the sickness caused by flatworms [schistosomiasis] thoughts thronged my mind and I could not sleep. In the warm morning breeze next day, as sunlight falls on my window, I look towards the distant southern sky and in my happiness pen the following lines.

The poem that follows was a lyrical praise of progress in the mass campaign to eradicate bilharzia, which in 1956 had been initiated by Mao. However, the flatworms could just as well be replaced by human beings, since Mao did not reveal any more compassion for eradicated enemies than he bestowed on flatworms. Something he, for example, demonstrated in a speech he gave to party cadres in 1958, the same year in which the disastrous Leap Forward was introduced:

Ch’in-Shih-huang [the tyrannical emperor Qin Shi Huang] was an expert in respecting the modern and belittling the ancient. Of course I do not like to quote him either. (Comrade Lin Piao interrupts: “Ch’in-shih-huang burned the books and buried the scholars alive”.) What did he amount to? He only buried alive 460 scholars, while we have buried 46,000. In our suppression of the counter-revolutionaries, did we not kill some counter-revolutionary intellectuals? I once debated with the democratic people: You accuse us of acting like Ch’in-shih-huang, but you are wrong; we surpass him 100 times. You berate us for imitating Ch’in-shih-huang in enforcing dictatorship. We admit them all. What is regrettable is that you did not say enough. We have had to say it for you. (Laughter.)

A cynicism hidden behind human affection, not unlike the one demonstrated by all those who claim to be Christians, preaching compassion with their neighbours while they at the same time are paying tribute to Mammon and live in the best possible wellbeing, imagining that their convenience benefits those suffering from poverty and misery.

This abstract view of existence separates yourself from the real, outside world. A thinking based on the paradox "I and the others" leads to an delusion that transforms the suffering of others into charts, statistics and politics. Through such a simplified mind-set, chaos is transformed into order, a dangerous vulgarization of reality, which has been enthusiastically adopted by desk strategists, social architects and dictators.

Hegel considered that human history would culminate in a definitive, completely rational form of society. An abstract utopia that is obviously not as distinct from the writings spread throughout the world by Jehovah's Witnesses. A world where current governments eventually will be replaced by God's Kingdom and everyone worthy of living in this New World will enjoy equal rigthts and eternal peace while under the beneficial rule of Jesus Christ. The Prince of Peace will by then have destroyed all the lawless elements that now master the world and only peace-loving and blameless people will remain on earth. Never again will people spend billions of dollars on weapons. No violence, no revolutions or ethnic conflict will ever occur again Famine will be replaced by abundance. Thorns and thistles, poor soil, advancing deserts, drought and devastating swarms of grasshoppers, all this will cease and disappear for ever. Jehovah will, after ending all food shortages, invite us to an eternal banquet. Every survivor will build her/his own, comfortable home, plant fruit trees and tend beautiful gardens. Perfect health will prevail, physical defects will disappear. Death, tears and tombs will disappear from the face of earth.

A glorious future awaits the faithful. However, a true communist does not believe in God, not in any kind suprahuman grace and salvation. S/he believes in science, in politics, in "international solidarity" as "the working class´s fighting unit". Salvation must be achieved here on earth, without divine intervention. It is only through modern rationalism we might attain human perfection. The time for miracles began with the emergence of industrialism. Science and technology will ultimately provide well-being to us all, but in order to enjoy these blessings humankind must liberate itself  from all those parasites and fellow travellers who through their selfish desire for profit have enslaved and abused us all and encouraged discord, competition and inequality. Nothing is more commendable than unbroken productivity and material progress. The ideal of infinite improvement leads us on towards an earthly paradise, an endeavour that is supported by legitimate protests, revolutions and international solidarity.

It is within this shimmering utopia we find Hegel, who assumed that in the end progress, i.e. history, would finally finish as in the fairy tales – "and so they lived happily ever after". What we experience as a chaotic existence is actually not at all chaotic. There is a definite order behind everything, but most of us are unaware of this. Reality is an organic unity of spirit and nature. All development is part of God's nature. What we humans perceive as opinions, desires or purposes are only part of the World-Soul`s [Die Weltseele] mighty outflow of force and power. Thought and reality are actually two sides of the same coin. Abstract thinking, i.e. logic, is a reflection of Existence´s real nature. We can easily imagine that something is perfect. Logic is thus a reflection of nature's perfection, a proof of the validity of natural laws. Thoughts actually exist, they are an integral part of reality, a part of nature. In all its diversity and incomprehensibility our world is after all the best of worlds. Our thinking strives for perfection, and nature is the ultimate perfection, it is God. Hegel´s philosophy has rightly been termed as Aboslute Idealism, and as such it is an entirely abstract construction.

Opposed to the desire of radical thinking to change and tear down, Hegel placed Law and Morality, safeguarded by the State. Individualism and subjectivity are essentially not advantageous for common wellbeing. They are fragmenting The World-Soul, which through historical development indicates how humankind should think and behave. One people/nation may destroy another, though that may be historically justified, since history is after all a product of human will and thus ultimately serves nature, i.e. God´s will and intentions. “God is our thinking about God.” What we perceive as change is in fact nothing else than the Law of Cause and Effect, which inexorably gives rise to its opposite until the day when harmony and equilibrium are reached. When an ideal state of affairs has been achieved change is neither desirable, nor possible. Our world has become like a bee hive where every individual constitutes a harmoniously functioning part of the whole. A society where each and every one of us serves an entirety that is much larger and far more effective than its individual parts – the State.

In fact, as the Prussian public servant he actually was, Hegel tried to turn his opinions into a political weapon. He succeeded in politicizing philosophy, something that did not make his thinking particularly lucid and easy to understand:

In actual existence Progress appears as an advancing from the imperfect to the more perfect; but the former must not be understood abstractly as only the imperfect, but as something which involves the very opposite of itself the so-called perfect as a germ or impulse. […] Thus the Imperfect, as involving its opposite, is a contradiction, which certainly exists, but which is continually annulled and solved; the instinctive movement, the inherent impulse in the life of the soul to break through the rind of mere nature, sensuousness, and that which is alien to it, and to attain to the light of consciousness, i.e. to itself.

Hegel's thinking may be considered in the light of what has been called German Idealism, which point of departure is assumed to have been Immanuel Kant's philosophy, which established that we can never know for sure what exists beyond our bodily senses. We cannot know whether God, or an immortal soul, exists and it is from here the German idealists went on. Johann Gottlieb Fichte assumed that nothing exists outside of ourselves. We create our ideas and thus we also create the world. Friedrich Schleiermacher also believed that reality consists of thoughts and thus it is actually created by us. We imagine that a constant state of creation takes place in accordance with pre-established rules, i.e. the natural laws and according to Schleiermacher these laws are identical with God, who together with man constitutes an all-encompassing entity. In fact, God is the Creator of everything and since humans are part of Him, we are actually identical with Him.

This German and increasingly abstract idealism can be traced far back in time. It is for example found by the mathematician and Jack of all Trades Gottfried Wilhelm Leibniz (1646 - 1716), who assumed that God could have created any kind of world he wanted to create, but as a perfect being He chose to create the best possible world. Obviously does a world where there is a free will give rise to egoism and misunderstandings, and thus evil deeds as well. Nevertheless, such a world is far better than a world where free will does not exist and this is, according to Leibniz, the explanation to why a perfect God has created a world where there is so much evil.

As an excellent mathematician Leibniz was a master of abstract thinking and his world is like Hegel's an abstraction, a thought structure that he imagined to be identical with the reality and which his successors turned into an unwavering truth, a "science". This is where the wayward thinkers enter the scene. Free thinkers who did not recognize the validity of any authoritarian system. For example Søren Kierkegaard, who detested Hegel's philosophy. According to Kierkegaard, man's free will means that he has the sole responsibility for his choices. You cannot sneak away from your guilt, your liability for the evil deeds you have committed cannot be avoided by referring to the fact that you have been enslaved under a system that allowed misdeeds and transgressions. According to Kierkegaard it was a big mistake to introduce abstract philosophical rules, which allowed us to submit or will to the judgement of others and thereby deny our own free will and the responsibility we have to ourselves and others.

In his picaresque tale Candide or the Optimism, which Voltaire claimed to be "translated from the German of Dr. Ralph, with the additions found in the Doctor's pocket when he died in Minden in the Year of Grace 1759,” the witty Frenchman did with unrestrained vigour and great storytelling demolish Leibniz's theory that we live in the best of worlds. Voltaire´s derisible philosopher Pangloss does like Leibniz claim that everything exists for a reason – nothing emerges from nothing. Pangloss and Leibniz support their theories by referring to the obvious – that existence is better than non-existence, since all that exists is more real than everything that does not exist.

Voltaire refuses to accept such naïve quibbling and throws his guileless hero, Candide, headlong into a world of incomprehensible evil and unforeseen events. Through his love for Cunégonde Candide is due to various misunderstandings thrown out of his protected existence and despite one disaster following upon another he stubbornly choses to fight on, since he assumes he cannot continue to live without his Cunégonde. When Candide finally reunites with his beloved, she has suffered massacres, rape prostitution and syphilis, something that have made her bitter, choleric and ugly. In spite of all this the devoted Candide marries her. Cunégonde turns out to be a skilled pastry baker and together with her and the irredeemable Pangloss, Candide acquires a small farm with a luxuriant garden.

Pangloss sometimes used to say to Candide:
— All events are linked together in the best of possible worlds; for, after all, if you had not been driven from a fine castle by being kicked in the backside for love of Miss Cunégonde, if you hadn’t been sent before the Inquisition, if you hadn’t travelled across America on foot, if you hadn’t given a good sword thrust to the baron, if you hadn’t lost all your sheep from the good land of Eldorado, you wouldn’t be sitting here eating candied citron and pistachios.
— That is very well put, said Candide, but we must go and work our garden.

Thus Voltaire vented his low opinion of German idealism and the fatal thought structures that, despite the sharp Frenchman's warnings, were developed further by a large number of shrewd German academics. Like Hegel, who tried to prove that history was, while being monitored by God's omnipotence, due to end up in a future utopia – per aspera ad astra, through hardships to the stars.

However, I should not be too judgmental about Hegel´s contributions. Particularily since he occasionally claimed that we “never have learned anything from history.” A statement that actually made me write this blog post after reading a forgotten magazine I found in my bookshelf: Granta, No. 30: New Europe!. On December 1, 1989, the editorial staff of this "pocket book for new authorship" had asked fifteen famous European authors to comment upon what had happened during the past year - that is, the fall of communism and the disappearance of the Iron Curtain and what they thought that all this would lead up to. Their contributions were gathered under the title The State of Europe: Christmas Eve 1989. These articles about events that occurred thirty years ago seemed to refute Hegel's view that history is progressing in an advantageous manner. I rather got the impression that nothing has changed as much as one might assume it ought to have and that many of the authors' worst fears have come true.

However, on a second thought that impression is not entirely consistent with reality. During travels through Europe and especially within the former Eastern Block, I have got the impression that many changes have been for the better. The picture is multifaceted and definitely not as one-sidedly positive as Hegel suggested. Though – honestly – Hegel never stated that everything pointed towards a future utopia along a straight line. After all, humans make mistakes, but do we learn from our mistakes? This might conceivably happen from time to time, but definitely not always. Nietzsche, this strange and contradictory man, should probably not only be read in the light of who he was and what he did, but he must probably also be considered as someone who thought aloud and spontaneously wrote down his fancies, occasionally coming up with gold, though occassionly with stupidities as well. Nietzsche's universe is not definite, not regulated, thus his writing is not abstract. It refuses to be planned, ordered and sensible. It is highly personal and instead of writing coherent stories and analyses, Nietzsche wrote down aphorisms and opinions, which he grabbed in the air like thunderbolts and then pinned down on paper. If I read Nietzsche in an undisciplined manner I find one observation after another that takes hold of me, forcing me to contemplate about human existence and generally accepted views.

For example, when Nietzsche writes that we are more interested in the product than in its purpose, and how it was made. A reason to why we are such outstanding consumers of what others have achieved and created. We devour the fruits of knowledge assuming that the reason for a tree´s existence is its fruits, when it in reality is its seeds. At the same time we assume that everything moves in a straight line towards a common, beneficial goal, not realising

that which we now call the world is the result of a host of errors and fantasies which have gradually arisen in the course of the total evolution of organic nature, have become entwined with one another and are now inherited by us as the accumulated treasure of the past – as a treasure: for the value of our humanity depends on it.

Like Kierkegaard, Nietzsche wanted to liberate us from routinely embracing what others have said and thought and thereby avoid taking responsibility for our own actions, our life and decisions. I guess this is the idea behind Nietzsche's parables about what he called the Eternal Return. Nietzsche describes a nightmarish scene:

What, if some day or night a demon were to steal after you into your loneliest loneliness and say to you: "This life as you now live it and have lived it, you will have to live once more and innumerable times more; and there will be nothing new in it, but every pain and every joy and every thought and sigh and everything unutterably small or great in your life will have to return to you, all in the same succession and sequence - even this spider and this moonlight between the trees, and even this moment and I myself. The eternal hourglass of existence is turned upside down again and again, and you with it, speck of dust!" Would you not throw yourself down and gnash your teeth and curse the demon who spoke thus?

The demon leaves his victim, but you cannot possibly get rid of the ever-recurring question: "Do you want this again and again, times without number?" Nietzsche writes that this query will stay in your mind for ever and become ”the heaviest burden upon all your actions.” Under such circumstances would you not devote yourself and your life to avoid getting trapped in the same track? Would you not try to break free by thinking with such care that you become independent and free from the stifling influence of others? Like in the song by Queen:

I want to break free.
I want to break free.
I want to break free from your lies.
You're so self-satisfied, I don't need you.
I've got to break free.
God knows, God knows I want to break free.

According to Nietzsche “the true, eternal life" is already present within you, "a life of love, free from all selection and exclusion." Fear of eternal return means that we can re-evaluate our lives and not consider them as an abstraction; something distant that we can never really understand and share with others. Instead of accepting a humdrum existence we need to turn it into something exciting, strong and animated.

While writing this I am not only reminded of Queen´s tune, but also the funky History Repeating on Propellerhead's only CD Decksandrumsandckandroll from 1998, which can be enjoyed on YouTube where Shirley Bassey sings:

And I've seen it before
and I'll see it again.
Yes I've seen it before
Just little bits of history repeating.

But, back to Hegel and the reason to why I came to write this blog post. Even he could like Nietzsche come up with a few gold nuggets:

Rulers, Statesmen, Nations, are wont to be emphatically commended to the teaching which experience offers in history. But what experience and history teach is this, that peoples and governments never have learned anything from history, or acted on principles deduced from it. Each period is involved in such peculiar circumstances, exhibits a condition of things so strictly idiosyncratic, that its conduct must be regulated by considerations connected with itself, and itself alone. Amid the pressure of great events, a general principle gives no help. It is useless to revert to similar circumstances in the Past. The pallid shades of memory struggle in vain with the life and freedom of the Present.

It is now thirty years since the Berlin Wall fell. The Granta magazine I now found by chance constituted exciting and strange reading. We were in Guatemala when the Iron Curtain suddenly dissolved. Europe was far away from us and the speed of the events appeared as surreal. For me, like for so many others who had been to Berlin and visited Eastern European countries, it was almost incomprehensible that the entire cold-war atmosphere that for so many years had entrapped Europe had suddenly begun to dissipate.

Having from Mikhail Gorbachev received an informal assurance that "1952 will not be repeated", the Hungarian Government began on March 3, 1989 to dismantle the Iron Curtain by opening up its western borders. In April 1989, the Polish government legalized Solidarność, which in June the same year conquered 99 percent of the seats available in Parliament. On the ninth of November, tens of thousands Berliners flooded the control stations of The Wall and finally began to tear down the frightening edifice . On the same day the Communist leader Todor Zhikov was removed from power in Bulgaria and 16 days later, Ladislav Adamee, Prime Minister of Czechoslovakia, resigned. The only former Soviet satellite state where the Iron Curtain's demise resulted in violence was Romania, where possibly 1,000 protesters were killed in the country's third largest city, Timoşoara (it has been almost impossible to find any reliable death figures online, where the causalties vary from a dozen to several thousands dead). However, on December 22, 1989, the Romanian army joined forces with the protesters and arrested the Communist dictator Nicolae Ceauşescu, who was executed three days later after an improvised, farcical and filmed trial.

Several of the concerns expressed by the Granta authors have unfortunately come true. Russian dissident Andrei Sinyavsky wrote that when a multinational empire such as the Soviet Union crumbles and its satellites are suddenly liberated, this will inevitably lead to xenophobia and ethnic conflicts. The Communist myth of a "bourgeois siege" will be replaced by ludicrous nationalism and fears of infiltration from unwanted immigrants. Other authors, such as the East German Jurek Becker, wrote that the fall of communism and a subsequent mistrust of all forms of socialism, religion, state power and ideologies will result in a lack of guiding principles, while more and more people will lose themselves in consumerism and alienation.

The Czech Josef Škvorecký explained why he could not avoid doubting any  positive outcomes from the radical changes his country was undergoing at the moment. As a 14-year-old, Škvorecký had experienced how Nazis had occupied Prague. Ten years later, the Communist Party of Czechoslovakia, with Soviet support, had conducted a coup d'état and had after that for four decades maintained a suppressive reign, backed by Soviet imperialism. Twenty years after the Prague Coup, the Czechs' hopes of freedom and change would again be extinguished by a Soviet armed invasion, and twenty years after that Škvorecký feared that the final (?) collapse of communism would give rise to ethnic tensions between Czechs and Slovaks that eventually would tear the nation apart.

The French-born George Steiner, whose parents had escaped from Russian progroms, predicted that Yugoslavia would soon be fragmented and suffer from ethnic violence, while the "prim neo-isolation of Thatcherite Britain" might have disastrous results. The German Hans Magnus Enzenberger warned that “Western democracies are facing an unprecedented dissolution” and that they could not expect that a crumbling Soviet Union would remain weak and powerless. Enzenberger also reminded the “new Europeans” that:

We must also withdraw from our untenable position in the war of debt against the Third World, and the most difficult retreat of all will be in the war against the biosphere which we have been waging since the industrial revolution. 

The Russian-British historian of ideas, Isaiah Berlin, wrote that it was quite possible that the European euphoria might prove to be illusionary. Change must reach the depths of the human mind. The people of Eastern Europe did not rebel in the name of a great cause. They rebelled against the regimentation and dreariness of life. They wanted the consumer goods, the entertainment and freedom from arbitrary authorities offered by the West. They were raging at a system that had cheated them all their lives. According to Isaiah Berlin a sudden, overwhelming change like the fall of Communism had to be analysed, felt and understood by as many people as possible, not only by intellectuals and a privileged elite. What happened in Europe 1989 could not be allowed to become a “Revolution of the Intellectuals”, like the upsurge of liberal and democratic feelings that in 1848 toppled governments in Paris, Rome, Venice, Berlin, Dresden, Vienna and Budapest, only to be crushed by armies of conservative forces, which thus maintained the status quo. Berlin´s observation reminded me of the mainly unsuccessful Arab Spring, which in many places resulted in thwarted hopes and bloodshed.

Regardless of their various concerns, all contributors to Granta agreed that walls do not solve any problems, they only create and maintain misery and desperation. What they all wished was that the euphoria created after the disappearance of the Iron Curtain would not constitute a temporary phase, but rather encourage a free market, freedom of expression, compassion and human interaction. That was thirty years ago. The hopes remain, while new walls are being erected and environmental degradation threatens all life on earth.

“Yes, I've seen it before, just a little bit of history repeating.”

Brent, Jonathan (2008) Inside the Stalin Archives: Discovering the New Russia. New York: Atlas & Co. Publishers. Franken, Al (2003) Lies and the Lying Liars Who Tell Them: A Fair and Balanced Look at the Right. New York: Dutton/Penguin. Dikötter, Frank (2011) Mao's Great Famine: The History of China's Most Devastating Catastrophe, 1958-1962. London/New York: Bloomsbury. Gross, Miriam (2016) Farewell to the God of Plague: Chairman Mao’s Campaign to Deworm China.  Oakland, CA: University of California Press. Hegel, Georg Wilhelm Friedrich (2004) The Philosophy of History. New York: Dover Publications. Hollingdale, Reginald John (1977) A Nietzsche Reader. London: Penguin Classics. Mandelstam Osip (1975) Selected Poems. A bilingual edition, translated by David MacDuff. New York: Farrar, Straus & Giroux. Nietzsche, Friedrich (1974) The Gay Science, with a prelude in rhymes and an appendix of songs. New York: Random House.  Škvorecký, Josef, et al. (1990) “The State of Europe: Christmas Eve 1989” Granta No. 30: New Europe!. New York: Viking Penguin Inc. Voltaire (1966) Candide or Optimism, a new Translation, Backgrounds, Criticism, Translated and edited by Robert M. Adams. New York: W. W. Norton & Company. Zedong, Mao (1958) "The First Speech at The Second Session of the Eighth Party Congress (May 8)," Selected Works of Mao Tse-tung: Vol. VIII. Secunderabad: Kranti Publications.

02/25/2019 10:48

Under min tid på Lunds Universitet hörde det till allmänbildningen att vara insatt i Karl Marxs skrifter. För min del var det väl lite si och så med den kunskapen, men jag läste väl så pass mycket om och av honom att jag inte framstod som en inbiten högerkille, vilket jag för övrigt inte var. Men ofta räckte det inte att ha några ytliga kunskaper om Marx eller att ha förkovrat sig genom en ”marxistiskt grundkurs”. De riktigt rättrogna ”socialisterna” som jag och mina vänner kallade för ”filtfolket”, emedan flera av dem likt nutidens rättrogna muslimer uppvisade sin politiska tillhörighet genom sin klädedräkt. I filtfolkets fall genom palestinaschalar, lila mjukdräkter, blåställ, islandströjor, fårskinnspälsar, norrländska näbbstövlar och/eller peruanska chullomössor och ponchos.

Och likt en fundamentalistisk islamist som söker sitt berättigande genom bokstavstroende på Koranen och diverse heliga skrifter, så kunde en filtfolksfanatiker luta sig mot Marx och dessutom tycka att du var en ignorant om du inte visste något om Hegels filosofi. Hegel! Denne urtråkige och i grunden svårbegriplige svärmare, vars kryptiska texter jag med stor möda hade försökt begripa. Vad jag dock tyckte mig ha begripit var sannerligen inte i enlighet med vad jag ansåg en radikal yngling som jag borde omfatta.

Hegels skriverier var enligt min mening såväl det dunkelt tänkta, som det dunkelt sagda. Med andra ord rena rappakaljan. Om du hyser virriga tankar är det lika bra att klä dem i ord som inte gör dem mycket klarare, ett vanligt trick bland flera svårbegripliga filosofer.

Vad var det då som retade mig hos Hegel? Jo, den i grunden socialdarwinistiska tanken att mänskligheten genom en serie primitiva stadier av medvetande successivt och obönhörligt har utvecklats. Att mänskliga framsteg har motsvarats av olika former av social organisation. Detta tilltalade uppenbarligen Marx och fick sin slutgiltiga utformning i den marxistiska dialektiken som blev dogm och religion hos stalinister och liknande, hänsynslösa samhällsarkitekter som inbillat sig att deras tyranni grundade sig på orubbliga naturlagar.

Så kallad dialektisk materialism, vars ideologer som trots att de ofta säger sig värna om samhällets olycksbarn har ofta likväl varit övertygade om riktigheten i en pseudovetenskap som baserats på övertygelsen om att mänskliga samhällen, ja själva mänskligheten, ständigt har förbättras genom konkurrens mellan individer, grupper, nationer och idéer. Att en sådan kamp ofrånkomligen leder till skapandet av högre stående samhällsformer. Grundprincipen bakom denna idé var att såväl människans som samhällets utveckling baserar sig på utplånandet av svaga individer. Enbart de som varit bäst lämpade för kampen för tillvaron har överlevt och fört sina gener vidare till kommande, alltmer fulländade släkten – The Survival of Fittest, de mest lämpligas överlevnad. Men, egentligen betyder inte Darwins ”naturliga urval” att det är de starkare som överlever, utan de mest anpassningsbara. Inte de hänsynslösaste, utan kanske snarare de som tar han om och respekterar varandra. Men tanken fanns där och kunde inte sopas undan – vi utvecklas från det sämre till det bättre.

Marx och Engels tanke var uppenbarligen att av samhällsutvecklingen är beroende av materiella faktorer, något som jag är fullkomligt överens med dem om. I många avseenden går mänskligheten säkerligen framåt; på den medicinska fronten med smärtlindring och allt annat, inom kommunikationer, datalagring, etc., etc., men låt oss därmed  inte slå oss till ro och glömma de överhängande hoten och skuggorna. Jag ställer jag mig alltså frågande inför marxismens hegelianska förenkling av det historiska förloppet, en tvångströja som fått många att tro att vi trots allt elände går mot allt ljusare tider

Att beräkna offer för statlig repression är ytterst vanskligt. Över- och underdrifter är legio. Men även diktatorer har antagligen ett behov att veta vad de ställt till med, så låt oss ta en titt på officiella beräkningar. Efter Sovjetunionen upplösning har man funnit att arkiven innehöll 799 455 officiella uppgifter om avrättningar, mellan 1921-1953. Under samma tid – omkring  1,7 miljoner dödsfall i Gulag, uppskattningsvis 390 000 döda under fördrivandet av de så kallade kulakerna, plus upp till 400 000 övriga dödsfall av personer som under 1940-talet deporterades till nya ”bosättningar”. Mellan 5,5 till 6,5 miljoner personer dukade under den statligt framkallade hungersnöden, 1932-33. Kom inte och säg till mig att all detta lidande, all denna död kan förvaras genom uppnåendet av ”ökat välstånd”.  Lika lite kan 45 miljoner döda under Maos enbart fyra års långa Stora språng framåt försvaras och heller inte hur den så kallade nedsippringsteorin (Trickle-down economics) kan tillåtas att försvara ojämlikhet och rovdrift på natur och människor.

De män och kvinnor som inbillat sig att allt detta elände kan försvaras befinner sig på samma sida som Joseph Stalin, som liksom i Mandelstams oförglömliga dikt sög på dödsstraff som på hallon:

Vi lever som om landet inte fanns.
På tio stegs håll hörs inga samtal.
Men där orden räcker till samspråk,
där minns man Bergsbon i Kreml.
Hans fingrar är feta som daggmask,
hans ord är som blytunga lod.
Hans stövelskaft blänker, mustaschen
kryper av kackerlacksskratt.
Kring honom bossar med tupphals
– han leker med deras fjäsk:
De piper och visslar och jamar.
Han ensam får peka och slå.
Som hästskor smids Bergsbons dekret
att slungas mot ögon och ljumskar.
Han suger på dödsstraff som hallon
– det är fest i hans breda bröst.

Där finns även miljoner som världen över har hyllat Den store Rorsmannen Mao Zedong som steg upp om morgonen, nöjd med sig själv och de mord, lidande och den svält han åstadkommit:

Efter att ha läst rapporten i Folkets Dagblad av den 30 juni, att distriktet Yuijang har lyckats utrota sjukdomen som orsakas av blodiglar, lät jag mina tankar flyga vida hän och kunde inte somna om natten. När den milda brisen fläktade sin värme och morgonsolen steg mot mitt fönster, såg jag i fjärran mot sydhimlen och överlät lycklig mina tankar åt penseln.

Dikten som följde var en lyrisk skildring av de om framsteg som gjorts under den masskampanj för att utrota bilharzia som 1956 hade initierats av Mao. Blodiglarna i Maos dikt kunde lika gärna ha kunnat ersättas av människor, eftersom Den Store Ledaren inte visade någon som helst medkänsla med sådana han ansåg vara sina fiender. För honom kunde de lika gärna ha varit plattmaskar något han exempelvis demonstrerade i ett tal som han 1958 höll för sina partikamrater, samma år som det katastrofala Språnget Framåt introducerades:

Ch'in-Shih-huang [den tyranniska kejsaren Qin Shi Huangdi] var expert då det gällde att respektera moderna tider och förringa det gångna. Naturligtvis vill jag heller inte citera honom. (Kamrat Lin Biao avbryter: "Ch'in-shih-huang brände böckerna och begravde de lärda levande".) Vad lyckades han med? Han begravde enbart 460 lärda män levande, alltmedan vi har begravt 46 000. Under vårt underkuvande av kontrarevolutionärerna, dödade vi inte då några kontrarevolutionära intellektuella? Jag debatterade en gång med demokraterna: ”Ni anklagar oss för att agera som Ch'in-shih-huang, men ni har fel; vi  har överträffat honom hundrafalt. Ni anklagar oss för att vi söker efterlikna Ch'in-shih-huang då det gäller att införa diktatur. Vi erkänner det villigt. Vad som är beklagligt att ni inte hindrade oss. Det var vi som fick be er om det.” (Skratt.)

En cynism dold bakom människokärlek, inte olik den som demonstreras av all de som säger sig var kristna och predikar medkänsla med sin nästa samtidigt som de hyllar Mammon och lever i största välmåga, inbillande sig att deras bekvämlighet även gynnar de som lider i fattigdom och elände.

Denna abstrakta syn på tillvaron, ett avskiljande av dig själv gentemot omvärlden. Ett tänkande baserat på paradoxen ”Jag och de andra”, leder till ett abstrakt tänkande som förvandlar andras lidande till diagram, statistik och politik. Genom en enkel tankegång förvandlas kaos till ordning, ett farligt förenklande av tillvaron som med entusiasm har anammats av skrivbordstrateger, samhällsarkitekter och diktatorer. Hegel ansåg att historien skulle kulminera i en slutgiltig, fullständigt rationell samhällsform.  En abstrakt utopi som uppenbarligen inte är så speciellt skild från de skrifter som över hela världen sprids av Jehovas Vittnen.

En värld där de nuvarande regeringarna kommer att ersättas av Guds rike och alla i den nya världen kommer att åtnjuta rättvisa och varaktig fred under Jesu Kristi styre. Fridsfursten kommer att ha tillintetgjort alla de laglösa element som nu behärskar världen och endast fredsälskande och klanderfria människor kommer att finnas kvar på jorden.  Aldrig mer kommer människor att lägga ner miljarder på vapen. Inget våld, inga revolutioner eller etniska konflikter kommer att förekomma. Hungersnöd har ersatts av överflöd. Törnen och tistlar, dålig jordmån, framryckande öknar, torka och förödande gräshoppssvärmar allt detta kommer att försvinna och upphöra. Jehova kommer efter att ha gjort slut på all livsmedelsbrist att ställa till ett evigt gästabud. Alla kommer att få bygga ett eget hem, plantera fruktträd och ta vård om vackra trädgårdar. Fullkomlig hälsa kommer att råda, fysiska defekter kommer att försvinna. Död, tårar och gravar kommer aldrig mer att finnas. 

En härlig framtid väntar de rättrogna.  Men en sann kommunist tror inte på Gud, inte på någon utom-mänsklig nåd och frälsning. Hon/han tror på vetenskapen, på politiken, på att ”internationell solidaritet” är ”arbetarklassens kampenhet”.  Frälsning måste sökas här på jorden. Utan modern rationalism kommer vi inte att uppnå mänsklig fullkomlighet. Underverkens tid inleddes med industrialismens framväxt. Vetenskap och teknik kommer slutligen att skänka välfärd och välbefinnande till oss alla, men för att kunna åtnjuta dessa välsignelser måste mänskligheten befrias från alla de parasiter och medresenärer som förslavat oss genom sitt egoistiska profitbegär; genom konkurrens och ojämlikhet. Ingenting är mer lovvärt än obruten produktivitet och materiella framsteg. Visionen om oändliga förbättringar leder ett jordiskt paradis, en strävan som främjas av berättigade protester, revolutioner och internationell solidaritet, tills dess en gyllene framtid blir verklighet, präglad av kollektiva levnads- och produktionssätt.

Det är inom denna framgångsskimrande utopi vi finner Hegel. Hans ansåg att allt, det vill säga historien, slutligen skulle avslutas som i sagornas ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Det vi upplever som en kaotisk tillvaro är nämligen inte alls kaotiskt. Det finns en bestämd ordning bakom allt, men de flesta av oss är dessvärre omedvetna om denna ordning. Verkligheten är en organisk enhet av ande och natur. Utvecklingen är en del av Guds natur. Vad vi människor uppfattar som åsikter, önskningar eller syften är enbart en liten del av världshistoriens mäktiga strömfåra. Tanke och verklighet är egentligen två sidor av samma mynt. Det abstrakta tänkandet, logiken, är en återspegling av existensens verkliga natur. Vi kan utan svårighet föreställa oss något som är perfekt. Logiken är därmed en återspegling av naturens perfektion, ett bevis för naturlagarnas giltighet. Eftersom tankar faktiskt existerar är de en integrerad del av verkligheten, en del av naturen. I all sin mångfald och obegriplighet är världen trots allt den bästa av världar. Vårt tänkande strävar efter fullkomlighet, och naturen är den yttersta fullkomligheten, den är Gud.

Mot det radikala tänkandets begär efter att förändra och riva ner ställde Hegel den på lag och moral grundade Staten. Individualism och subjektivitet är egentligen av ondo. De motsätter sig Världsanden, som genom den historiska utvecklingen visar varje folk hur det bör handla. Ett folk må förinta ett annat, det kan vara världshistoriskt berättigat eftersom historien trots allt är en produkt av mänsklig vilja och ytterst tjänar naturen, dvs. Guds vilja. Gud är enbart vårt tänkande om Gud och det som vi uppfattar som förändringar är i själva verket lagen om orsak och verkan, att allt ger upphov till sin motsats ända tills den dag då harmoni och jämvikt uppnås. Då det ideala tillståndet har uppnåtts blir fortsatt förändring är varken möjlig eller önskvärd. Vår värld har blivit en slags bisamhälle där varje individ är en harmoniskt fungerande del av helheten. Ett samhälle där var och en av oss tjänar en helhet som är mycket större än oss själva – Staten.  

I själva verket försökte Hegel, som den preussiske tjänsteman han var, förvandla filosofin till ett politiskt vapen. Han lyckades politisera filosofin, något som likväl inte gjorde hans tänkande speciellt klart och lättfattligt:

I verkligheten förefaller Framåtskridande vara en förändring av något ofullkomligt till något som är mer perfekt; men ofullkomligheten bör därmed inte uppfattas som något som enbart är bristfälligt, den bär nämligen inom sig förutsättningarna för en strävan mot något bättre […] Det ofullständiga innehåller således sin motsats, det är en motsägelse som ständigt söker upphäva sig själv; en instinktiv rörelse, själens inneboende drift att bryta genom sinnevärlden och allt sådant som gör den främmande inför sig själv, en strävan att uppnå medvetandets ljus, dvs. förverkliga sig själv.

Hegels tänkande kan betraktas i ljuset av vad som har kallats Tysk idealism och som fick sin viktigaste utgångspunkt i Kants tänkande, som fastställde att vi aldrig med säkerhet kan veta vad som existerar bortom våra kroppsliga sinnen. Vi kan inte veta om Gud eller en odödlig själ existerar och det var här idealisterna tog vid. Fichte menade att det inte finns någonting utanför oss själva. Vi skapar våra idéer och förställningar och därmed skapar vi också världen. Schleiermacher menade även han att verkligheten egentligen utgörs av tanke, verklighet och logik, alltså sådant som skapats av människan. Vi föreställer oss att denna verksamhet följer fastställda regler, naturlagar, dessa lagar är enligt Schleiermacher identiska med Gud, som tillsammans med människan utgör an allomfattande enhet. Ja, i själva verket är Gud alltings  Skapare och vi är en del av honom, identiska med honom.

Denna tyska, alltmer abstrakta idealism går att spåra långt tillbaka i tiden. Den finns exempelvis hos matematikern och mångsysslaren Gottfried Wilhelm Leibniz (1646 – 1716) som antog att Gud skulle ha kunnat skapa vilken värld han ville, men att han som fullkomlig varelse valde den bästa möjliga. En värld där det finns fri vilja existerar givetvis även egoism och missförstånd, och därmed också ondska. Men, en sådan värld är bättre än en värld där fri vilja inte finns och detta är enligt Leibniz förklaringen till varför en fullkomlig Gud har skapat en värld där det finns så mycket ont.

Matematikern Leibniz var en mästare i abstrakt tänkande och även Hegels värld är en abstraktion, en tankekonstruktion som han inbillat sig vara verklighet och som hans efterföljare förvandlade till orubblig sanning, en ”vetenskap” som inte kan förnekas. Det är här de egensinniga tänkarna kommer in. Sådana fritänkare som inte erkände några system. Exempelvis Kierkegaard, som avskydde Hegels tänkande. Enligt Kierkegaard leder människans fria vilja till ett totalt ansvar för hennes val. Du kan inte smyga dig undan ditt snavar för onda gärningar genom att hänvisa till att du är slav under ett system som tillåter sådant. Enligt Kierkegaard var det ett stort misstag att införa abstrakta filosofiska regelverk som gjorde det möjligt för oss att andra underkasta oss dem och därmed förneka vår fria vilja och vårt ansvar för oss själva och andra.

I sin pikareskroman Candide eller optimismen, som han hävdade vara ”en översättning från Dr Ralphs tyska original med de tillägg man fann i doktorns ficka när han dog i Minden i nådens år 1759”, skjuter Voltaire med frodig skadeglädje sönder och samman Leibniz teori om att vi lever i den bästa av världar. Hans stollige filosof Pangloss hävdar i likhet med Leibniz att allt som existerar har ett skäl för sin existens – inget kommer från ingenting. Allt som existerar är bättre än sådant som inte existerar – eftersom det som existerar är mer verkligt än sådant som inte existerar.

Voltaire vägrar begripa sådana spetsfundigheter utan slungar sin naive hjälte, Candide, in en värld fylld av obegriplig ondska och fullkomligt oförutsedda händelseförlopp. Genom sin kärlek till Kunigunda kastas Candide genom diverse missförstånd ut ur sin skyddade tillvaro och trots en mängd missöden väljer han att kämpa vidare, eftersom han inte kan leva utan sin Kunigunda. Då Candide slutligen återförenas med sin älskade har hon genomlidit massakrer, våldtäkter och prostitution och blivit både argsint och ful. Men av pliktkänsla gifter sig Candide med henne. Kunigunda visar sig vara en skicklig pastejbakerska och tillsammans med henne och den ständigt lika förnumstige Pangloss skaffar sig Candide en liten gård med en prunkande trädgård.

Pangloss sade ibland till Candide:
– Allt händer samman i denna den bästa av alla tänkbara världar. Ty om ni inte för er kärlek till fröken Kunigunda hade blivit utjagad ur ett skönt slott medelst kraftiga sparkar i er bak, om ni inte hade råkat ut för inkvisitionen, om ni inte till fots hade släpat er genom Amerika, om ni inte hade ränt er sabel tvärs genom baronen, om ni inte hade förlorat alla era baggar från det härliga Eldorado, så skulle inte sitta här och äta syltad cederbark och pistascher.
– Det är väl talat, svarade Candide, men vi måste odla vår trädgård.

Därmed hade Voltaire sagt sitt om den tyska idealismen och även om de fatala tankekonstruktioner som trots den skarpe fransmannens varningar i sin Candide skulle utvecklas vidare av ett stort antal skarpsinniga, tyska akademiker. Som Hegel, enligt min uppfattning, tämligen vimsiga idéer om hur en förnuftig historieutveckling, övervakad av Guds allsmäktiga vilja, mål och mening, skall föra oss till en framtida utopi – per aspera ad astra, genom svårighterna mot stjärnorna.

Men jag skall inte vara alltför dömande mot Hegel. Det var trots allt ett yttrande av honom som fick mig att skriva det här blogginlägget och fick mig att läsa en tidskrift jag fann i min bokhylla: Granta, No. 30: New Europe! Redaktionen till denna ”pocketbokstidskrift för nytt författarskap” hade den första december 1989 bett femton berömda europeiska författare kommentera vad som hänt under året – det vill säga kommunismens fall och Järnridåns försvinnande och vad de trodde att det där skulle leda till. Deras bidrag samlades under rubriken The State of Europe: Christmas Eve 1989, Tillståndet i Europa: Julafton 1989. Läsningen av dessa artiklar kring händelser som ägt rum för trettio år sedan tycktes vederlägga Hegels åsikt om att historien gåt framåt, att allt förändras till det bättre. Jag fick snarare intrycket av att ingenting förändras så mycket som man skulle kunna tro och att flera av författarnas farhågor dessvärre hade slagit in. Men även det var en chimär, en sanning med modifikation. Under mina senare resor genom Europa och speciellt i det forna Öst har jag fått en känsla av att många förändringar har varit till det bästa. Bilden är mångfacetterad, på gott och inte, men den är definitivt inte så enkelspårig som Hegel tycktes anse. Eller tyckte han verkligen så? Att allt pekar framåt längs en rak linje? Kanske är det trots allt så att mycket upprepas?

Vi är ju människor, tänker som människor och gör misstag som människor. Lär vi oss från våra misstag? Möjligen en och annan gång, men definitivt inte alltid. Nietzsche, denne ytterst märklige och motsägelsefulle man som antagligen inte enbart bör läsas i ljuset av vem han var och vad han ställde till med, utan borde betraktas som en funderande människa som tänkte högt och därmed ömsom kom med dumheter, ömsom med guld. Nietzsches universum är inte definitivt, inte regelstyrt och därför är inte hans skrivande abstrakt och planlagt, välordnat och förnuftigt. Det är högst personligt och istället för att skriva sammanhängande berättelser och utläggningar skriver Nietzsche helts i aforismform, hugskott som likt blixtar dyker upp och som han griper i luften för att sedan skriver ner. Om jag läser Nietzsche på ett sådant fritt, odisciplinerat sätt hittar jag den ena tanken efter den andra som griper mig och får mig att fundera.

Exempelvis då han skriver att vi alltid är mer intresserade av produkten än vad som ledde fram till den, dess orsak och att vi därför blir så utmärkta konsumenter av vad andra kokat ihop. Hur vi äter kunskapens frukterna av deras tänkande utan att fundera på hur de uppkommit:

Varje konsumerande människa anser att trädets mål har varit frukten; men trädets mål var fröet. – Häri ligger skillnaden mellan alla producerande och alla konsumerande människor.

Likt Kierkegaard ville Nietzsche befria oss från ett mekaniskt anammande av vad andra sagt och tänkt och därigenom undvika att ta ansvar för våra egna handlingar. Jag antar att detta är tanken bakom Nietzsches liknelser om ”den eviga återkomsten”. Det gäller att bryta vårt slentrianmässiga tänkande. Som i en liten novell skapar Nietzsche en scen inom vilken en demon träder fram ”i din ensammaste ensamhet” och förklarar för dig att du är dömd att gång på gång, liv efter liv, tvingas uppleva samma smärtor, plågor och förtvivlan som allt som oftast griper dig. ”Existensens eviga timglas skall vändas och vändas igen”. Demonen lämnar sitt offer, men han kan omöjligt bli kvitt den ständigt återkommande frågan: ”Vill du uppleva detta en gång till och otaliga gånger till?” Nietzsche skriver att den undran för alltid kommer att vila i bakhuvudet och där

ligga som den tyngsta vikten i vågskålen i allt ditt handlande! Vilken omsorg måste du inte ägna dig själv och ditt liv för att inte önska något högre än denna yttersta eviga bekräftelse och besegling?

Tanken på att allt följer samma regler, samma invanda spår är något som enligt Nietzsche måste brytas. Först då kan vi känna oss verkligt fria. Enligt honom finns ”det sanna, eviga livet” redan här i dig, ”ett liv av kärlek, fritt från all selektion och uteslutning”. Fruktan för den eviga återkomsten gör att vi kan omvärdera våra liv och inte betrakta dem som en abstraktion, något avlägset som vi egentligen aldrig får ta del av, utan som något starkt och närvarande.

När jag läser detta dyker den härligt funkiga History Repeating upp i skallen. Den fanns på Propellerheads enda CD Decksandrumsandrockandroll från 1998 och på Youtube kan man avnjuta den originella musikvideon där Shirley Bassey sjunger:

And I've seen it before
and I'll see it again.
Yes I've seen it before
Just little bits of history repeating.

Och vi har sett det förut
och jag kommer att se det igen.
Ja, jag har sett förut:
Enbart små bitar av historien som upprepas.

Men, tillbaka till Hegel och orsaken till varför jag kom att skriva det här snåriga blogginlägget. Även han kunde likt Nietzsche mitt bland alla sina underligheter komma upp med ett och annat guldkorn:

Vad erfarenheten och historien lär oss är detta, att folk och regeringar aldrig har lärt sig någonting från historien eller handlat utifrån sådana principer som kan härleddes från den. Varje period präglas av sina alldeles speciella omständigheter och är därför ytterst särpräglad. Alla handlingar och tankar präglas av förställningar som är kopplade till sig själva och till sig själva allena. Då vi drabbas av omvälvande händelser är vi inte behjälpta av några allmänna riktlinjer. Det framstår som meningslöst att återknyta till sådant som skett i det förflutna. Minnets bleka skuggor kämpar förgäves mot nutidens liv och känsla av frihet.

Det är nu trettio år sedan Berlinmuren föll och av en slump fann jag som sagt för någon dag sedan i bokhyllan hittade Granta, No. 30: New Europe! Det var spännande och märklig läsning. Vi befann oss i Guatemala då allt det där skedde. Europa var långt ifrån oss och händelseförloppets hastighet framstod som surrealistisk. För mig som så många varit i Berlin och även en hel del andra östländer framstod det som obegripligt att hela kalla-krigetatmosfär som under så många år vilat tung över Europa plötsligt hade skingrats.  

Efter att ha från Mikhail Gorbatjov ha mottagit en informell garanti om att ”1952 kommer inte upprepas” inledde den ungerska regeringen genom att den tredje mars 1989 öppna sina gränser nedmonterandet av Järnridån. I april 1989 legaliserade den polska regeringen Solidarność, som i juni erövrade 99 procent av de tillgängliga platserna i parlamentet. Den nionde november passerade tiotusentals berlinbor murens kontrollstationer och man började äntligen riva det anskrämliga bygget. Samma dag som man bröt igenom Berlinmuren avlägsnades kommunistledaren Todor Zhikov från makten i Bulgarien, 16 dagar senare lämnade Ladislav Adamee, Tjeckoslovakiens premiärminister, in sin avskedsansökan. Den enda före detta sovjetiska satellitstaten där järnridåns fall resulterade i våld var Rumänien, där möjligen 1 000 demonstranter dödades i landets tredje största stad, Timoşoara (det har varit i det närmaste omöjligt att finna några tillförlitliga dödssiffror på nätet, där de varierar från ett dussin till flera tusen). Emellertid, den 22:e december 1989 förenade sig den rumänska armén sig med demonstranterna och arresterade den kommunistiske diktatorn Nicolae Ceauşescu, som efter en farsartad, improviserad och filmad rättegång avrättades tre dagar senare.

Mycket av den oro som författarna uttryckte i Granta har dessvärre besannats. Den ryske dissidenten Andrei Sinyavskij skrev att när ett multinationellt imperium som Sovjetunionen faller och dess satelliter plötsligt befrias, kommer det oundvikligen att leda till främlingsfientlighet och etniska konflikter. Den kommunistiska myten om "borgerlig belägring" kommer att ersättas av befängd nationalism och rädsla för infiltration av oönskade invandrare. Andra författare, som den östtyske Jurek Becker, skrev att kommunismens fall och den följande växande misstron mot alla former av socialism, religion, statsmakt och ideologier överhuvudtaget kommer att leda till en brist på vägledande principer, alltmedan alltfler människor förlorar sig i konsumentism och alienation.

Tjecken Josef Škvorecký förklarade att han som inte kunde undvika att tvivla på några positiva resultatet av alla de radikala förändringar som hans land genomgick för tillfället. Som fjortonåring hade Škvorecký upplevt hur nazisterna ockuperat Prag. Tio år senare genomförde Tjeckoslovakiens kommunistparti med ryssarnas hjälp en statskupp och kom sedan att under fyra decennier att utöva en sovjetiskt stödd totalitarism. Tjugo år efter Pragkuppen skulle tjeckernas hopp om frihet och förändring åter grusas genom en sovjetisk invasion, och tjugo år efter det, efter kommunismens slutgiltiga (?) fall fruktade Škvorecký att etniska spänningar mellan tjecker och slovaker skulle riva söder nationen.

Den franskfödde George Steiner, vars föräldrar flytt från ryska progromer, förutspådde att Jugoslavien skulle bli fragmenterat och drabbas av etniskt våld, alltmedan "tatcherismens sippa neo-isolering" skulle få katastrofala resultat. Hans Magnus Enzenberger varnade för att "västliga demokratier stod inför en aldrig tidigare skådad upplösning" och att de inte kunde förvänta sig att en sönderfallande sovjetmakt skulle förbli svag och maktlös. Enzenberger påminde också de "nya européerna" om att:

Vi måste dra oss tillbaka från vår ohållbara ställning i den ständiga krigföringen mot den Tredje Världen. Den svåraste reträtten av alla kommer att vara att ge upp rovdriften på vår biosfären, som pågått oavbrutet allt sedan den industriella revolutionen.

 Den rysk-brittiska historikern av idéer, Isaiha Berlin, skrev att den europeiska euforin snart kunde visa sig vara en illusion. Förändringar måste nå djupet av vårt gemensamma medvetande. Östeuropas folk gjorde inte uppror inte i namn av en stor idé. De vände sig mot tvång och förnekandet av deras strävan och drömmar. De ville få tillgång till Västs obegränsade konsumtion, dess underhållning och frihet från myndigheternas godtycke. Enligt Isaiha Berlin måste en så plötslig och överväldigande förändring som kommunismens fall analyseras och förstås av så många människor som möjligt, inte bara av en intellektuell och en privilegierad elit. Det som hände i Europa 1989 kunde inte tillåtas bli en de " intellektuellas revolution ” som då liberala och demokratiska känslor svallade över och 1848 ledde till att regeringarna föll i Paris, Rom, Venedig, Berlin, Dresden, Wien och Budapest, enbart för att revolutionen strax därefter krossades av konservativa krafternas arméer, som därmed lyckades återupprätta förtryckets status quo. Berlins observation kom mig att tänka på den tämligen misslyckade Arabiska Våren, som på många ställen resulterade i grusade förhoppningar och blodbad.

Oavsett sina olika farhågor var alla bidragsgivare till Granta överens om att murar inte löser några problem, de skapar och bibehåller enbart elände och desperation. Vad de alla önskade var att euforin som skapades vid försvinnandet av järnridån inte skulle vara en tillfällig fas utan snarare åstadkomma en förändring som skulle leda till friamarknad, yttrandefrihet, medkänsla och globalt samarbete. Det var trettio år sedan. Förhoppningarna finns kvar, alltmedan nya murar reses och miljöförstöringen hotar allt liv på jorden. Yes, I've seen it before, just little bits of history repeating.

Brent, Jonathan (2008) Inside the Stalin Archives: Discovering the New Russia. New York: Atlas & Co. Publishers. Franken, Al (2003) Lies and the Lying Liars Who Tell Them: A Fair and Balanced Look at the Right. New York: Dutton Penguin. Dikötter, Frank (2012) Mao och den stora svälten. Lund: Historiska medier. Gross, Miriam (2016) Farewell to the God of Plague: Chairman Mao’s Campaign to Deworm China. Oakland, CA: University of California Press. Hegel, Georg Wilhelm Friedrich (2004) The Philosophy of History. New York: Dover Publications. Mandelstam, Osip (1976) Rosen fryser i snön: dikter i urval och översättning av Hans Björkegren. Stockholm:  Wahlström & Widstrand.  Nietzsche, Friedrich (1971) Antikrist/Hammaren talar. Lund: Bo Cavefors  Bokförlag. Nietzsche, Friedrich (1987) Den glada vetenskapen. Göteborg: Bokförlaget Korpen.  Nietzsche, Friedrich (2000) Mänskligt, alltför mänskligt: En bok för fria andar. Ågerup: Symposion. Škvorecký, Josef, et al. (1990) “The State of Europe: Christmas Eve 1989” Granta No. 30: New Europe!. New York: Viking Penguin Inc. Zedong, Mao (1958) The First Speech at The Second Session of the Eighth Party Congress (May 8), Selected Works of Mao Tse-tung: Vol. VIII. Secunderabad: Kranti Publications. Zedong, Mao (1973) Den långa marschen: Mao Zedongs 38 dikter, tolkning och kommentarer av Göran Malmqvist. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Voltaire (1969) Candide eller optimismen. Stockholm: Forum.

 

 

02/20/2019 00:34

In school, I was asked by a Swedish teacher "interpret" the poem Lunaria by the Swedish poet Wilhelm Ekelund:

Far from others you seem to stand,
so strange and quiet,
your gaze is yours and cold;
but the depth is heavy with desire.
Your mood is not like others.

Though the sunny gully above you
is filled with buzzing summer,
where thorny rose,  lily of the valley
and honeysuckle flame and shiver;
playing in the wind, they flaunt,
they laugh and sing.

I was dumbstruck. I knew the flower, which in Swedish carries the beautiful name Månviol, Moon Violet. My grandfather had told me that despite its name, the flower was not a violet at all. In the green suburb of Enskede in Stockholm, Grandpa had a lush garden. I have in a previous blog post told you about that garden and how Grandpa used to show me his flowers, while describing their peculiarities. The garden was laid out on a slope and a mighty wave of ​​flowers seemed to rise up outside the living room's bay window.

A narrow path, with unevenly placed steeping stones, between which orpines, phlox and aurinia grew, it winded up along the slope through dense flower beds. By the crest, the rock face lay naked under towering pine trees, then it sloped towards a wide ledge that by a wobbly fence was delimited from an intimidating precipice. It was on that shelf that Grandpa had his compost and kept several flowers that thrived in the shade, among them the Lunaria.

Ekelund's poem about the white flower that in splendid isolation rises beneath a crease filled with imposing flowers did for me constitute a living, highly personal image. Why did I have to "interpret" it? The poem aroused thoughts and feelings, was that not more than enough? After me mumbling something about loneliness and companionship, my teacher embarked on a winding discourse explaining how the outsider Ekelund in his poem described an almost religious, inner freedom. How his respect for absolute beauty transformed personal experiences, while opposing them to generally accepted, “objective” laws. How an external landscape became transmuted into striking images of his own life and exclusive experiences. Accordingly, Ekelund succeeded in converting melancholy and hopelessness into a calm breath, a sense of freedom far away from the hustle and bustle of everyday concerns that enabled him to create a new, almost magical language.

All that was certainly both enlightening and reputable, but for me it was like pouring water on a goose. I saw Grandpa's flowers, his astonishing garden, that was what Ekelund bestowed upon me through his poem. It was enough then, as well as now. My teacher's constant demand for "interpretations" disturbed me. However, I have to admit that it might not have been so inane, after all. Perhaps my annoyance was one reason to why many of the poems we read during my high school years have remained with me. If we had only read those poems without being forced to make those strained and complicated comments, I might just as well have forgotten them all. Now, for example, I can still remember Rainer Maria Rilke's poem about the panther in the Jardin des Plantes, which I was compelled to interpret, even if I considered that its meaning must have been crystal clear to each and every one who read it:

Sein Blick ist vom Vorübergehn der Stäbe
so müd geworden, daß er nichts mehr hält.
Ihm ist, als ob es tausend Stäbe gäbe
und hinter tausend Stäben keine Welt.

Der weiche Gang geschmeidig starker Schritte,
der sich im allerkleinsten Kreise dreht,
ist wie ein Tanz von Kraft um eine Mitte,
in der betäubt ein großer Wille steht.

His vision, from the constantly passing bars,
has grown so weary that it cannot hold
anything else. It seems to him there are
a thousand bars; and behind the bars, no world.

As he paces in cramped circles, over and over,
the movement of his powerful soft strides
is like a ritual dance around a center
in which a mighty will stands paralyzed.
                                   (Stephen Mitchell)

Many years later I ended up in an apartment not far from the Parisian Jardin des Plantes and I often visited its zoo. Perhaps Rilke's poem was the reason to why I was attracted by it. Sometime, I brought with me a sketching pad, which I now have lost somewhere, drawing several of the animals. I remember the orangutans and the snow leopard, but cannot recall any panther.

A room at the Department of Nordic Languages at Lund University was decorated with a series of framed etchings reproducing the text of a poem by the Swedish poet Gunnar Ekelöf, his suggestive poem Höstsejd, Autumn Incantation:

Be quiet, be silent and wait.
Wait for the wild beast, wait for the foreboding that shall come.
Wait for the wonder, wait for the destruction that shall come,
when time has got insiped.  Etc., etc …

When I got tired of the constant lecturing my eyes rested on the etchings and I had finally learned the entire poem by heart. That and an experience in Stockholm are the origins to the fact that Ekelöf since then has become a life companion.

In those days, I worked as a waiter on the trains between Malmö and Stockholm. This meant that after the lectures I hurried down to the station to catch a train. I had agreed with the Traffic Restaurants, TR, that it was OK if I boarded the train in Lund. If it was a large waggon the activities had already began. In those days there were still restaurant coaches on the trains, with white tablecloths, porcelain, a chef, a dishwasher and at least two uniformed waiters. On the other hand, if the carriage contained a so called two rooms and a kitchen, i.e. a cafeteria and a restaurant department separated by tiny kitchen area, I had to get started on my own, if not, as was often the case, a waitress had accompanied the coach from Malmö. My colleague in two rooms and a kitchen was almost always a young lady of my own age.

I was young at the time, perhaps as talkative as I am now, but at the same time quite shy and withdrawn. In Stockholm, if we did not spike, i.e. turned back on the same day, the train staff slept at Hotell Adlon on Vasagatan in Stockholm, where we were offered a beer and a sandwich when we arrived. The others used to go out together in the evening, but I generally excused myself by stating that I had to see my relatives. The tips were quite generous and enough for buying a ticket to the movies or a play. I often went the Dramaten, The Royal Dramatic Theatre and the Royal Swedish Opera. Particularily memorable was the impressive Jan Malmsjö as Hamlet, some of you might remember him as the demonic priest in Ingmar Bergman´s movie Fanny and Alexander. During several years I was able to imitate his “to be or not to be” monologue. How he came on to the scene carrying a sword with both hands and suddenly let it go so it with a loud bang, tremblingly stuck to the stage floor. In an intense, staccato-like manner he then performed the monologue while taking on and off a pair of glasses.

I do not really remember which operas I saw, but if I am not mistaken it was, among others, The Woman without a Shadow and The Knight of the Rose, though I still remember scenes from Ingmar Bergman's version of August Strindberg´s To Damascus and how I came to understood how theatrical, in the best sense of the word, Ingmar Bergman really was.

A few years later, during an unusually cold day between Christmas and New Year´s Eve, I travelled to Stockholm with two rooms and a kitchen. With me was an attractive waitress, somewhat older than me. She had thick chestnut hair and strange eyes, they were almost green, but shifted in grey and when she was looking at me it was as if her gaze went deep into me. She was witty and elusive, but nevertheless quite serious. Since it was a quiet day between two important celebrations the restaurant carriage was empty of guests most of the time. I didn't have to attend any lecture and thus travelled to Stockholm with the morning train.

For more than an hour we were stuck in the snow outside Norrköping. When we arrived at Stockholm´s Central Station she suggested that I accompany her to buy a pair of shoes. We went to several shops before she found for a pair of red wine coloured, high-heeled, velvet shoes. Impishly she wondered if I couldn't invite her to dinner, now when she was equipped with such elegant shoes. I invited her to Konstnärsbaren, The  Artist´s Bar. My tips were far from being enough to pay the bill, so I had to add quite a lot from my savings. She fascinated me and I wanted to impress her by enacting a big spender, ordering a full, exclusive menu, fine wine to accompany it and cognac for the coffee.

The wind was hard and cold when we returned to the hotel. To avoid slipping with her high-heeled, velvet shoes, she had to cling firmly to me. We parted in the corridor outside our rooms. After a few minutes she knocked on my door and explained that she could not get the radio working. Our rooms were small and furnished in the same way. Strangely enough, the single rooms kept the radios screwed onto a shelf above the beds. It turned out that her radio functioned reasonably well and I remained.

On our way back to Malmö we talked for a long time. I explained that I wanted to see her again, though she said that it would be out of the question. When I wondered why, she replied:

– I have come to realize that you for some unfathomable reason are attracted by problems. I have problems. I'm a problem. You should be beware of me. I would not like to hurt you. You´re a nice boy and I beg you to avoid any further contact with me.

It was a bewildering answer. I never saw her again. Maybe she was only working temporarily at the Traffic Restaurants, possibly she had found out when I was working and avoided getting on the same train. Shy as I was in those days, I did not dare to ask about her at the Head Quarters. I wonder what happened to her. It was a long time ago. Then I was twenty-two, now I am sixty-four. It was certainly for the better that she left me there in Malmö. My life has been fortunate. I have not missed her at all, and up till now I have not been thinking about her, but back then she was for six months at the epicentre of my thoughts.

Two days after our meeting I was back in Stockholm. This time I had travelled alone in two rooms and a kitchen. It was snowing again. I had no desire to go to the cinema or the theatre. I felt miserable and worthless. In my head Ekelöf's poem was spinning, round and round: “Be quiet, be silent and wait. Wait for the wild beast, wait for the foreboding that shall come.”

Finally, I went out into the snowdrift, went to a bookstore and bought two books by Ekelöf. Since then I have often been browsing through Gunnar Ekelöf´s Poems, 1927 -1962.

I remember, I remember
and as I remember
I scent,
I presage my destiny, my life,
the one I have had and the one after this
So similar and nevertheless,
so different.

At the same time I had obtained Ekelöf's Rimbaud translations and that was when I found them on a shelf here in Rome that I began writing these lines. I had seen a painting Enzo Cucchi, La deriva del vaso, The Drift of the Vase. The title said nothing to me because the painting did not portray any vase at all, but a shipwreck that seems to be drifting within a sea of ​​blazing lava – The Drunken Boat?

In spite of the fact that five amphoras are leaning against the broken mast, like those storing oil and wine which ancient Greeks and Romans loaded onto their ships, I understood that it was not a Mediterranean ship that Cucchi had depicted, but the Norwegian Oseberg ship, as it looked when it was found in 1904. Unlike most other Viking funeral ships, the Oseberg and Gokstad ships were not burned and they are now exhibited in the Viking Ship House at Bygdøy in Oslo. They are in their functionalist perfection among the most beautiful artefacts I have ever seen.

When I look at Cucchi's painting, it strikes me that his works of art are like the poems I remember from school. They can certainly be interpreted and explained, but I prefer to consider them in relation to my own life and experiences, that's how they speak to me. When I saw Cucchi's ship along with his painting Sospiro una onda, I Sigh a Wave, which also appears to represent a burning sea, though here it is not a ship that is thrown around in the waves of a nightly, flaming sea, but two skulls.

It is through these depictions of burning oceans that I came to associate Cucchi with Ekelöf and Rimbaud. The latter wrote in 1871, only sixteen years old, in Alexandrian verse the poem Le bateau ivre, The Drunken Boat. Not unlike the Cucchi paintings it displays a wild, glowing and rather insane story in which a boat tells us how it struggles with the sea. A feverish madness without any apparent anchorage the poem was born out of the boiling imagination of a teenager imbued with a profuse familiarity with fantastic worlds dreamt up by authors like Jules Verne, Edgar Allan Poe and Fenimore Cooper. Fantasising while leaning above contemporary illustrations with exotic landscapes and crazy savages it appears as if this boy in his rural backwater was particularly fascinated by pictures made by a certain Louis Figuier.

Rimbaud lets his drunken boat be tossed from Europe's rocky shores, with its dilapidated castles, far away to Florida's monster plants, panthers with human skin, the Arctic's frozen sea, and rotting swamps with Leviathan's carcass. The boat travels through the glare of white snow, green nights, a sea spotted by the sheen from silvery moons, glaciers, pearl beads, stormy seas coloured by glowing rainbows, in which decaying corpses are floating:

And from that time on I bathed in the Poem
of the Sea, star-infused and churned into milk,
devouring the green azures and pallid flotsam,
a dreaming drowned man sometimes goes down.

Strangely similar to Rimbaud´s imaginations, when he is not quietly lyrical as he may be from time to time, are the stanzas of the likewise impassioned and fanatic Isidore Lucien Ducasse, who under the pseudonym of Comte de Lautréamont at the age of twenty-three in 1869, at his own expense, published his verse drama Songs of Maldoror in which he in the guise of a blood-sucking monster with an overheated language attacks God and all imaginable moral. It is especially in some verses of his Une saison en enfer, A time in Hell, from 1873 that Rimbaud is reminiscent of Lautréamont. But it is highly unlikely that the young Rimbaud knew anything about the almost unknown French-Uruguayan Ducasse, who under mystical circumstances died in Paris as early as 1870.

It was Ekelöf's introduction to his Rimbaud translations that made me think of Enzo Cucchi and the Italian so-called Transavanguarde. I assume that Enzo Cucchi, who was a poet before he became a painter and became a member of the above-mentioned art fraction, was well acquainted with Arthur Rimbaud, who has long been a beacon for young poets, dreamers and anarchists.

On May the 15th 1871, Arthur Rimbaud sent a famous letter to Paul Demeny, a poet whose verses no one reads anymore and now is known only because he had the luck of receiving Rimbaud's manifesto. In this the sixteen-years old poet presents his ten years older colleague with a comprehensive lecture on Greek literature, Romanticism, modern French authors and literary criticism in general, while declaring that a poet "must be a seer [voyant], make oneself a seer." A writer, an artist, have to be a visionary and strive towards "the absolute". A poet's itinerary towards such a goal cannot be the same as step by step trail along a path. A true artist has to apply "a long prodigious, and rational disordination of all the senses." By experiencing "every form of love, of suffering, of madness, he consumes all the poison in him and keeps only their quintessences." Thus a poet may eventually arrive "at the unknown”, reach the depths of the unexpected.

In 1978, the art historian Bonito Oliva, professor of contemporary art at the Sapienza University in Rome, introduced the term Transavanguardia. According to Oliva much of the initial creative force of contemporary art had ended up in a kind of developmental thinking. Conservative artists, as well as radical Marxists, imagined that art was evolving chronologically from one stage to another. They assumed that that art constantly had to be renewed, or invented. An art concept is replaced by another and judged in accordance with its genre – cubism, futurism, surrealism, expressionism, abstract expressionism, superrealism, minimalism, etc., etc.

According to Oliva art should be released from such deterministic thinking. Great art is both time- and boundless. This does not prevent art from being political or goal-oriented, though inspiration ought be sought and found in nature, within the artist himself and perhaps primarily through an exploration of the vast ocean that has been created by art history, religion and poetry. Obtaining inspiration from different eras and places does not necessarily mean that the artist have to be a Christian, an African or a Renaissance humanist. Search and you will find. Search and you will become.

The term avant-garde indicates those who are in the lead of something. In the modern world a work of a great artist should be experimental and innovative. According to Bonito Oliva, this is a wrong way of considering creativity and art. Art is beyond time and space, while it paradoxically is enclosed by time and space. It is superior to the concept of the time-limited avant-garde, it is "trans" in the original Latin sense of the word transeo "transcend." Creation – beyond, above and within time and space. Around Bonito Oliva, a group of artists was formed, mainly engaged in figurative, symbolic art – Sandro Chia, Francesco Clemente, Nicola de Maria (the only abstract artist within the group) Mimmi Paladino and Enzo Cucchi.

Transavantguardism meant that art should have meaning and content, but it does not necessarily have to be interpreted. The viewer should be left free to experience a work of art in her/his own way, according to her/his abilities and experience, while art also should be rooted in the landscape, in myths and religion, in personal experiences and interpretations of existence.

Such a view of art and existence also characterized the views of the young Arthur Rimbaud. He was a cross-border character, an eternal seeker who never found what he was looking for, yet he was able to live in the present and find beauty there:

I am the traveller on the high road through the stunted woods; the roar of the sluices drowns the sound of my steps. I watch for a long time the melancholy golden wash of the sunset.
I might be the child left on the jetty washed out to see, the little farm boy following the lane whose crest touches the sky.
The paths are rough. The hillocks are covered with broom. The air is motionless. How far the birds and the springs are! It can only be the end of the world, ahead.

Rimbaud was the best student in the small town of Charleville´s high school; best in Latin, Greek, French, History, Geography. A teacher characterized him as one of these "perfect little monsters who win every race". But the little Arthur was restless. Time and time again he left home and lost himself in endless walks:

I went off with my hands in my torn coat pockets;
My overcoat too was becoming ideal;
I travelled beneath the sky, Muse! and I was your vassal;
Oh, dear me! What marvellous loves I dreamt of!
[…] My tavern was at the Sign of the Great Bear
– My stars in the sky rustled softly.

For the hiking Rimbaud, nature was animated. Even Flanders´s dreary mining landscape came alive and turned into music for the fifteen-year-old vagabond:

Grey crystal skies. A strange design of bridges, some straight, others curved, others again coming down at oblique angles to the first, and all these patterns repeating themselves in other windings of the canal that are lit up, but all of them so long and light that the  banks, laden with domes, shrink and sink. Some of these bridges are still covered with hovels. Others bear masts, signals, fragile parapets. Minor chords cross each other and fade; ropes go up from the embankments. […] The water is grey and blue, wide as an arm of the sea. A ray of white light, falling from high in the sky, annihilates this make-believe.

The landscapes depicted by Enzo Cucchi are also enchanted. Like Rimbaud, Cucchi is an uneven artist, but when he is at his best he brings memories and wonders to life. Often it is mountains he depicts, with paths leading up to their peaks, which are populated by mysterious creatures. Mostly night or dusk prevail.

Occasionally, the mountains themselves are alive with eyes, hands and human forms. Yet they remain alien and sometimes threatening.

They can make me think of Kittelsen's Norwegian mountains, which obtain the shape of trolls and giants.

Or haystacks, which like ghosts move down the slopes.

Similarly, strange shadows and animals wander through Cucchi's landscape.

If the mountains might be lifeless themselves, they obtain life and presence through animals and people; camels, dogs, foxes, fishes.

The enchanted mountain landscapes of Cucchi make me remember what Andean peasants have told me. That mountains are endowed with different personalities. They own the animals, the crops, and the water that is born within them. Each mountain is unique. They can be alien to each other, or even enemies, though also family and close friends. There are female and male mountains, some are married, others alone and jealous. Some are dangerous and violent, others are friendly and generous.

The mountains talk to each other, either under or above the earth. They exchange gifts, communicating through storms and lightning or flowing water above and under them. Every animal that finds itself within their reign becomes the property of the mountains, even domestic animals that humans leave to graze on their slopes. Humans do not belong to the mountains, but the mountains have power over them.

In one of Cucchi´s paintings we see how a man carries a rooster under his arm while following a mountain path. He will probably sacrifice the animal  to a mighty mountain spirit  crouching high above on a mountain peak.

The spirit has an anthropomorphic aspect. It is neither animal nor human, but have frog-like features that also provide me with an impression of Andean mountain creatures. Rivers emerging in the highlands are guarded and protected by reptile-like creatures. Frogs and snakes are revered as holy creatures. They find themselves between different spheres; water and land. Such figures often occur among Cucchi´s visions of an animated nature.

The surrealist Max Ernst also created creatures that seemed to be a mixture between people, insects, reptiles, birds and plants. He called such a creature Loplop and several of his works have titles such as "Loplop presents ..." as if it is the nature itself and not the artist who has created the work of art.

Ernst and Rimbaud were blasphemous atheists. Christian symbols appear in their works, but they generally displayed contempt and scorn for Christianity. This is far from the views of Cucchi. His landscapes are often imbued with Christian piety. As in his drawing All Mountains are Saints. A typical Italian landscape with cross-crowned mountains, cypresses and a fish pond. His cypresses even wear halos and this makes me think of what  one of my daughters once said: "There is not a metre of Italy that has not been touched and changed by humans."

By Cucchi, people are generally present. They change and create, but still seem to be an integrated part of nature. Like in his picture of a saintly figure  who seems to grow out of a tree and a house, at the same time as he like the donors depicted in Italian churches seems to offer the same tree and house as gifts to God.

Nature lives by Cucchi, but at the same time it seems to be an ever-present threat. Like here where we see creative hands among the mountains, but they are overshadowed by a black cloud.

These clouds often occur in drawings and paintings by Cucchi. Occasionally caricature-like characters struggle with both clouds and stones.

Or the huge black stones/clouds overshadow nature and people in a manner that makes me remember how I, as a child, with meningitis and high fever came to imagine how huge, black boulders floated above me.

However, those stone clouds might not be so threatening after all. In one of his coal drawings, Cucchi has depicted a black stone between two apartment buildings. He called the drawing Panis Angelicus, The Angelic Bread, i.e. the name of the hostia, the bread of the Last Supper, Jesus's flesh indicating his divine presence among and within us humans.

Cucchi´s elliptic stones and clouds also remind me about cypresses, which also figure in a lot of his paintings. Cypresses are in Italy resurrection symbols, their spires point to the sky and Eternal Life. Though they were also for the ancient Mediterraneans the tree of Hades, the subterranean ruler and they were planted in cemeteries, a tradition that still is kept. Accordingly, cypresses belong to both heaven and earth. In many religions, perhaps even in Christianity, they are considered to be both phallic and vulvic and are thus mighty fertility symbols as well.

In the Dominican Republic I have often come across so-called thunderstones, elliptical black stones considered to have been left where lightning has struck. Sometimes, the shape itself is considered to be powerful and the stones do not necessarily have to be found in the earth. On vodun altars thunderstones are placed in bowls with oil, which eventually is used for lubrication to obtain either virile or female strengths. Thunderstones may also be immersed in water, which if consumed will also bring forth power and strength.

In popular Catholicism there is a connection between thunderstones and the Great Power of God, a life-giving force symbolized by a hand. At vodun altars you may find thunderstones resting between hands made out of cut-out paper, symbolizing the Great Power of God. Accordingly, I was surprised when I among Cucchi's drawings found a representation of a black stone/cloud hovering above a saintly figure, enclosed by a hand.

I also found a connection between black stones/clouds and death/rebirth in a Cucchi painting called Roma Morta, Dead Rome. In it we discern two black stones/clouds/wounds/cypresses rising from what might be catacombs indicated by a skull resting in one of the tunnel-like vaults. At the top left, a spidernet-like pattern may be glimpsed, which upon closer inspection turns out to be a map of Rome.

While confronted with this painting several associations appeared to me. Mainly something that my oldest daughter once said about Rome, namely that if you took away all the people from this city it would still be alive. It cannot be denied that wherever you go in Rome, history lives around you. The city is ancient and in several places, buildings have been erected above ruined temples, villas, churches and catacombs. Some of these ancient structures still remain more or less intact in the underworld.

So, even though Cucchi calls his painting The Dead Rome, the black, cypress-like shadows rising from the catacombs might be considered as signs of life. But, they may also imply the by many Romans feared miasma, i.e. the cold, moisture-laden mist that on hot summer days rises from  cavities and underground water currents, feared because it is believed to be contaminated with mal aria, bad air.

It may seem like we have left Arthur Rimbaud behind, though this is not the case. As we saw in Cucchi´s Roma Morte, not only the landscape is animated, history also lives on and perhaps Cucchi, just like Rimbaud might exclaim:

I would have made, as a villain, the journey to the Holy Land; I have in my head all the roads of the Swabian plains, as well as views of Byzantium. And of the ramparts of Suleiman. The cult of the Virgin Mary, and compassion for the crucified one awaken in me among a thousand profane enchantment – I sit, stricken with leprosy, on potsherds and nettles at the foot of a wall ravaged by the sun – Later, as a mercenary, I should have bivouacked under the night skies of Germany.  

Rimbaud seems, as the youngster he was, to have become intoxicated by his own brilliance, the ease and beauty with which he was able to express himself, by the power of his whims. For sure, his image of a drunken boat lost in a wondrous sea was quite accurate. Like the French-Uruguayan Ducasse, who in his writing threw all inhibitions overboard, the ingenious Rimbaud became completely unbridled amidst Paris´s absinthe-drinking bohemians.

Rimbaud´s drunkenness lasted for less than three years, and in the pale cast of thought Rimbaud finally became annoyed with his way of life and his authorship, maybe it had even been all the same. He had lived through and by his writing, they had been one and the same. Salvation through art and writing turned out to be a ridiculous chimera. Reality was nasty and depressing. Rimbaud wanted to leave all his dreams and writing behind and tackle life right on. He wanted to achieve peace and rest, but for that he needed money and the only solution Rimbaud could find, now when he disdained the arts, was to seek happiness and wealth in distant countries.

France was congested, Charleville stifling. Neverthelss, until he finally got stuck in Abyssinia and a vain pursuit for profit, Rimbaud did after every escape and adventure return to his mother´s house, He ended up there after his time in London, Brussels, Stuttgart, Stockholm, Vienna, Larnaca, Cairo, and Java. Charleville remained his safe anchorage. Yes, he even ended up there after his sojourn in Harar, the months before he met his death in a hospital in Marseille. Like his drunken boat that did not find its end as a shipwreck, but the poem ended up with the revelation that it probably was nothing more than a boy´s dream about adventures:

If there is one water in Europe I want it is the black cold pond where into the scented twilight a child squatting full of sadness launched a boat as fragile as a butterfly in May.

In Abyssinia it darkened above Rimbaud's path of life. He ended up in a dilapidated, lice-infected house in the Ethiopian walled town of Harar. Among its 30,000 wretched inhabitants he fought against recurring diseases while trying to earn an income while trading in coffee, ivory, gold, weapons and maybe even slaves, as well as trying pursue scientific endeavours. Rimbaud, who so often had written about roads opening towards an alluring future, was now walking down a path reminding of those who often appear in Cucchi's dark paintings, winding along between skulls and vultures.

Cucchi's skulls seem to have a life of their own, sometimes flooding the entire world. Occasionally it appears as they are showering down from the sky. In a drawing with the peculiar name Ikea they stream out of a hovering cottage. How can that drawing be interpreted? Cucchi seems to be just as obsessed with skulls as he is by elliptical, black stones. As in Vereschagin's depictions from a Far East where skulls are piled up in inhospitable wastelands.

While Rimbaud inertly tries to gain riches in an African backwoods a growing cancerous tumour is devouring his right knee. When he realizes he will die without proper medical care Rimbaud desperately tries to amass enough money to enable him to come back to his mother and leave her some savings.

This is where Enzo Cucchi finally encounters Rimbaud. In one of his paintings, within a black, brown and blue-red landscape Cucchi depicts a lonely, white-dressed Rimbaud, standing like a defiant loser in a distant land. The trader manqué seems to have a white bandage across his eyes. A sign of blindness, or a wet washcloth to relieve his fever? Probably not. Cucchi based his painting on a blurred photograph taken by Rimbaud himself. He stands by a coffee plantation just outside of Harar and what in Cucchi's painting seems to be a kind of bandage is probably a light reflex on Rimbaud's forehead. It is virtually impossible to distinguish any features in the face of the probably 35-years-old, but remarkably worn Rimbaud.

At Cucchi's painting, Rimbaud has the "white pyjamas without buttons" that had been described by an Italian visitor and which he also wears in the photograph. The difference is that Cucchi has painted a black wound on the right knee that, the one which through a malignant cancer soon would swell in a grotesque manner.

Cucchi's lonely Rimbaud reminds me of paintings by the Englishman Peter Doig, who also seem to have a preference for depicting lonely men in strange environments: like a snow-shoveller in Canada, or a man lost in a tropical swamp.

Rimbaud had reached the end of the road. He was eventually in severe pain during eleven days carried by sixteen men down to the port of Zeilah, from where a dhow took him across the sea to Aden and after another eleven days on a steamer Rimbaud finally arrived in Marseille, where his right leg was immediately amputated. His sister took care of him and brought him back to their mother in Charleville. Desperately, Rimbaud tried to walk with a leg prosthesis. He wanted to return to Harar, but his body was crammed with cancer metastases and after three months in Charleville he was back at the Marseille hospital, where he died. His sister draw a picture of her embittered brother lying on his death bed. With a bandaged hand Rimbaud stares with an empty gaze right in front of him.

I am searching among Enzo Cucchi's paintings and drawings to see if I can find any of them that do not give a timeless impression. A picture with a contemporary motif. To my surprise I could only find one. It represents a nocturnal train, in front of it hovers a white, female figure. She lacks legs and arms; maybe she is a sculpture. My schoolteacher would probably ask me for an interpretation.

OK – it is night, a yellow train, a beetle, a white female torso. Not at all easy to interpret all this. Why is the woman/sculpture hovering in front of a train? What is the green beetle doing there? Does it have anything to do with the woman? The insect is there because it is so utterly different from her? It will never be able to board the speeding train. Will it be crushed by it? Why not do as Ekelund? Take the exterior and turn it into something personal. One night at Adlon? The beetle is green like the woman's eyes. She's not quite complete because I never got to know her long enough to consider her as such. We met on a train. It disappears in the night. Like life, like memories which in the end become more and more obscured until they diminish in the distance.

I still remember Ekelöf's poem which was framed on the wall of the Department of Nordic Languages ​​at Lund University. The last image said:

Be quiet, be silent and wait,
Breathless until dawn opens its eyes and breathless
until dusk closes its look.

Bernard, Oliver (1997) Arthur Rimbaud. Collected Poems. London: Penguin Classics. Bonito Oliva, Achille (2002) TransvanguardiaArte & Dossier, No. 183. Firenze: Giunti. Borer, Alain (2006) Rimbaud; L´heure de la fuite. Paris; Gallimard. Lang, Walther K. (2007) "Sacre Visioni: L´opera giovanile de Enzo Cucchi" Arte & Dossier, No. 235. Lautreamont (1988) Maldoror and Poems. London: Penguin Classics. Mitchell, Stephen (1989) The Selected Poetry of Rainer Maria Rilke. New York: Vintage White, Edmund (2008) Rimbaud: The Double Life of a Rebel. London; Atlantic Books.

 

02/12/2019 23:09

I skolan bad mig en svensklärarinna ”tolka” dikten Lunaria av Wilhelm Ekelund:

Så skild från de andra du synes stå,
så främmande och tyst,
och din blick är egen och kall;
men djupet är tungt av längtan.
Ingen ditt lynne liknar.

Men soliga klyftan upptill
är full av den sorlande sommar,
där dallrar törnros, konvolvel glad
och kaprifol i flamma;
de spela i vinden, de vaja mot varann,
de le och sjunga …

Jag blev stum. Jag kände till blomman, som på svenska bär det vackra namnet Månviol. Min morfar hade berättat för mig att trots sitt namn var blomman inte en viol. I Enskede i Stockholm hade Morfar en prunkande trädgård. Jag har i ett tidigare blogginlägg berättat om den trädgården och om hur Morfar brukade visa sina blommor för mig. Trädgården var anlagd på en bergsluttning, blomsterhavet tycktes torna upp sig utanför vardagsrummets perspektivfönster.

En smal stig, med ojämnt placerade trampstenar, mellan vilka det växte fetblad, flox och aurinia, slingrade sig genom rabatterna, uppför sluttningen. Vid krönet låg berget naket under kraftiga tallar, därefter sluttade det mot en bred avsats, som sträckte sig mot ett stängsel framför ett rejält stup. Det var på den avsatsen Morfar hade sin kompost och flera blommor som trivdes i skuggan, bland dem lunarian, månviolen.

Ekelunds dikt om den vita blomman som ensam reser sig nedanför en blomstrande klippskreva var för mig en levande, högst personlig bild. Varför skulle jag då ”tolka” den? Dikten väckte tankar och känslor, det var väl mer än nog? Eftersom jag konfunderat mumlat något om ensamhet och gemenskap började min belästa lärarinna förklara hur den utanförstående Ekelund beskrivit en i det närmaste religiös inre frihet. Hur hans vördnad för den absoluta skönheten ställt hans egen upplevelse mot allmänna, objektiva lagar. Det yttre landskapet förvandlades hos honom till en bild av hans liv och erfarenheter. Ekelund lyckades omvandla melankoli och hopplöshet till ett lugnt andetag, en frihet från jäkt och strävan som möjliggjort skapandet av ett nytt, magiskt språk.

Allt det där var säkerligen både upplysande och bra, men på mig var det som att hälla vatten på en gås. Jag såg Morfars blomma och hans trädgård, det var vad Ekelund gav mig. Det räckte för mig, då som nu. Lärarinnans ständiga krav på ”tolkningar” störde mig. Vid närmre eftertanke var det kanske inte så dumt, trots allt. Min irritation blev kanske orsaken till att många av de dikter vi läste under min gymnasietid har förblivit hos mig. Hade vi enbart läst dikterna utan att de kryddats med krångliga kommentarer hade jag kanske glömt alltsammans. Nu minns jag exempelvis Rilkes dikt om pantern i Jardin des Plantes, som jag också tvingades tolka, trots att jag ansåg dess betydelse och budskap vara solklara:

Sein Blick ist vom Vorübergehn der Stäbe
so müd geworden, daß er nichts mehr hält.
Ihm ist, als ob es tausend Stäbe gäbe
und hinter tausend Stäben keine Welt.

Der weiche Gang geschmeidig starker Schritte,
der sich im allerkleinsten Kreise dreht,
ist wie ein Tanz von Kraft um eine Mitte,
in der betäubt ein großer Wille steht.

Hans blick är trött av burens hårda stänger.
Den fångar inget längre på sin färd.
För honom finns, så långt blicken tränger,
blott galler, och bak galler ingen värld.

Hans smidigt starka steg, den mjuka gången,
där han sitt trånga, snåla kretslopp går,
är tankens flykt igenom cellen, där fången
en halvt bedövad men väldig vilja står.
                                (Johannes Edfeldt)

Många år senare hamnade jag i en lägenhet inte långt ifrån Jardin des Plantes och jag besökte ofta dess zoologiska trädgård. Kanske var Rilkes dikt orsaken till att jag sökte mig dit. Någon gång hade jag också med mig ett skissblock, som jag nu slarvat bort, och ritade av djuren. Jag minns orangutangerna och snöleoparden, men kan inte komma ihåg någon panter.

I en föreläsningssal på Insitutionen för Nordiska Språk i Lund hängde en serie inramade tavlor med etsningar som återgav texten till Gunnar Ekelöfs suggestiva dikt Höstsejd:

Var stilla, var tyst och vänta,
Vänta på vilddjuret, vänta på varslet som kommer,
Vänta på undret, vänta på undergången som kommer
När tiden har mist sin sälta.  Osv…

Då jag tröttnade på föreläsningarna läste jag väggdikten så ofta att jag lärde mig den utantill. Det och en upplevelse i Stockholm är ursprunget till att Ekelöf sedan dess har varit mig en ledsagare genom livet.

På den tiden arbetade jag som kypare på tågen mellan Malmö och Stockholm. Det innebar att jag efter föreläsningarna skyndade mig ner till stationen för att hoppa på tåget. Jag hade kommit överens med Trafikrestauranger att det var OK om jag klev på i Lund. Det innebar att om det var stor vagn, det fanns fortfarande restaurangvagnar med vita dukar och porslin, kock och minst två uniformsklädda kypare, så var verksamheten redan igång. Om det däremot rörde sig om två rum och kök, dvs. kafé-och restaurangavdelning med köksvrå i mitten, så fick jag ibland starta ruljangsen på egen hand, om inte, vilket ofta var fallet, en servitris hade följt med vagnen från Malmö. Min kollega i två rum och kök var nämligen så gott som alltid en ung dam i min ålder.

Jag var ung på den tiden, kanske lika pratsam som nu, men samtidigt ganska blyg och tillbakadragen. I Stockholm, om vi inte spetsade, dvs. vände samma dag, sov tågpersonalen över på Hotell Adlon på Vasagatan, där vi fick vi en öl och en smörgås då vi kom. De andra brukade gå ut tillsammans på kvällen, men i allmänhet höll jag mig undan med ursäkten att jag skulle hälsa på mina släktingar. Dricksen var ganska väl tilltagen och den räckte till bio- eller teaterbesök. Jag gick ofta ensam på både Dramaten och Operan. Mest minnesvärda var två dramatenförställningar som jag såg under mitt första år med TR. Främst Jan Malmsjö som Hamlet. Under flera år kunde jag imitera hans att vara eller inte vara monolog. Hur han kom in med ett svärd, som han höll framför sig med bägge händerna och släppte så att det med en ljudlig smäll, darrande fastnade i scengolvet. På ett intensivt, stackatoartat sätt framförde han sedan monologen alltmedan han tog på och av sig ett par glasögon.

Jag minns faktiskt inte riktigt vilka operor jag såg, men om jag inte misstar mig var det bland andra Kvinnan utan skugga och Rosenkavaljeren, däremot kommer jag ihåg scener ur Ingmar Bergmans uppsättning av Till Damaskus med Jan Olof Strandberg som Den Okände och hur jag då förstod hur teatralisk i ordets bästa bemärkelse Ingmar Bergman egentligen var.

Något år senare, under mellandagarna en ovanligt kall vinter, reste jag till Stockholm med två rum och kök. Med mig var en ung dam i min ålder. Hon hade tjockt kastanjebrunt hår och märkliga ögon, de var i det närmaste gröna, men skiftade i grått och då hon såg på mig var det som om hennes blick sjönk in i mig. Hon var både gäckande och allvarlig. Eftersom det var en mellandag behövde jag inte gå på någon föreläsning, utan reste till Stockholm med ett morgontåg.

Under mer än en timme satt vi fast i snön utanför Norrköping. Då vi kommit fram föreslog hon att jag skulle följa med henne för att köpa ett par skor. Vi gick till flera affärer innan hon fastnade för ett par vinröda, högklackade sammetsskor. Skämtsamt undrade hon om jag inte ville bjuda henne på middag, nu då hon skaffat sig så eleganta skor. Jag bjöd henne till KB, Konstnärsbaren. Min dricks räckte inte för att betala notan, så jag fick lägga till en hel del från mina besparingar. Hon fascinerade mig, jag ville imponera och slog på stort, beställde full meny, fint vin till maten och cognac till kaffet.

När vi återvände till hotellet blåste det hårt och kallt. För att inte halka omkull i sina högklackade sammetsskor var hon tvungen att klamra sig fast vid mig. Vi skildes i korridoren utanför våra rum. Efter några minuter knackade hon på min dörr och förklarade att hon inte kunde få igång radion på sitt rum. Våra rum var små och likadant inredda. Underligt nog hade enkelrummen radioapparaterna på en hylla ovanför sängarna. Det visade sig att hennes radio fungerade och jag stannade kvar.

På färden tillbaka till Malmö samtalade vi länge, det var inte många passagerare på tåget. Jag förklarade att jag ville träffa henne igen, men hon sa att det var omöjligt. Då jag undrade varför, svarade hon:

 – Jag förstår att du lockas av problem. Jag har problem. Jag är problem. Du skall akta dig för mig och jag vill dig inget illa.

Det var ett märkligt svar och jag såg henne aldrig mer. Kanske arbetade hon enbart tillfälligt på Trafikrestaurangerna, kanske tog hon reda på när jag arbetade och undvek att hamna på samma tåg. Försynt som jag var vågade jag inte fråga efter henne. Jag undrar vart hon tog vägen. Det var längesedan. Då var jag tjugotvå år, nu är jag sextiofyra. Det var säkert bra att hon lämnade mig i Malmö. Mitt liv blev bra och jag har inte saknat henne, men under ett halvår upptog hon mina tankar.

Två dagar efter vårt möte var jag åter i Stockholm. Denna gång hade jag rest ensam i två rum och kök. Det snöade åter. Jag hade ingen lust att gå bio eller teater och kände mig allmänt eländig och misslyckad. I skallen på mig ältade Ekelöfs dikt:” Var stilla, var tyst och vänta,Vänta på vilddjuret, vänta på varslet som kommer.” Till slut gick jag ut i snöyran, tog mig till en bokhandel och köpte två böcker av Ekelöf. Sedan dess har jag ofta bläddrat i Gunnar Ekelöf: Dikter, 1927 -1962.

Jag minns, jag minns
och såsom jag minns
anar jag,
anar mitt öde, mitt liv,
mitt före detta, mitt efter detta,
Så lika och ändå,
så annorlunda.

Samtidigt hade jag skaffat Ekelöfs Rimbaudöversättningar och det var då jag nu funnit dem i en hylla här Rom som jag började skriva de här raderna. Jag hade nämligen sett en tavla Enzo Cucchi, La Deriva del Vaso, Den drivande vasen. Titeln sa mig ingenting eftersom målningen inte förställer någon vas, utan ett skeppsvrak som tycks driva omkring på ett hav av glödande lava – Den berusade båten?

Trots att fem amforor står lutade mot den brutna masten, sådana som antikens greker och romare lastade på sina fartyg som förvaring av olja och vin, så förstod jag att det inte var ett medelhavsfartyg som Cucchi målat, utan det norska Osebergsskeppet, som det såg ut då man fann det 1904. Till skillnad från de flesta andra begravningsskepp brändes inte Osebergs- och Gokstadsskeppen och de finns nu utställda i Vikingskipshuset på Bygdøy i Oslo. De är i sin funktionalistiska fulländning bland de vackraste bruksföremål jag sett.

Då jag betraktar Cucchis tavla slår det mig att hans konstverk är som dikterna jag minns från skolan. De kan säkert tolkas och förklaras, men jag vill betrakta dem i förhållande till mitt liv och mina erfarenheter, det är så de talar till mig. Då jag såg Cucchis skepp tillsammans med hans målning Sospiro una onda, ”Jag suckar en våg”, som även den tycks framställa ett brinnande hav, fast här är det inte ett skepp som kastas kring i vågorna på ett nattligt, glödande hav, utan två döskallar.

Det var så jag kom att associera Cucchi till Ekelöf och Rimbaud. Den senare skrev 1871, enbart sexton år gammal, på alexandrinskt versmått dikten Le Bateau ivre, Den berusade båten. Likt Cucchis målningar uppvisar den en vildsint, glödande och tämligen vansinnig historia i vilken en båt berättar hur den kämpar med havet. En feberaktig, galet förtätat vansinnesfärd som inte har någon förankring i verkligheten utan har fötts ur den kokande fantasin hos en tonåring som förläst sig på Jules Verne, Edgar Allan Poe och Fenimore Cooper, alltmedan han drömt sig bort lutad över sin samtids fantastiska illustrationer med exotiska landskap och galna vildar. Det tycks som pojken i sin landsortshåla varit speciellt fascinerad av bilder gjorda av en viss Louis Figuier.

Rimbaud låter sin båt färdas från Europas klippiga kuster, med dess förfallna borgar, till Floridas monsterväxter, pantrar med människohud, Arktis frusna hav, ruttnande träsk med Leviathans kadaver. Den berusade båten rör sig genom bländvit snö, gröna nätter, fläckigt sken från silversolar, glaciärer, pärlemorböljor, regnbågar och över stormiga hav med ruttnande kadaver:

Et dès lors je me suis baigné dans le poème
De la mer, infusé d'astres et latescent,
Dévorant les azurs verts où, flottaison blême
Et ravie, un noyé pensif parfois descend.

Och från och med det badade jag i Dikten
om havet, dränkt av stjärnor, som kärnad mjölk,
slukande det azurgröna, och däri blekt flytande
och hänförd, en drömmande drunknad som emellanåt sjönk.

På ett märkligt sätt påminner Rimbaud, när han inte är stillsamt lyrisk, vilket han är emellanåt, om den likaledes upprymt fanatiske Isirdore Lucien Ducasse, som under pseudonymen Comte de Lautréamont vid tjugotre års ålder1869 på egen bekostnad gav ut sitt diktverk Maldorors sånger i vilka han i skepnad av ett vampyriskt monster med ett överhettat språk går till angrepp mot Gud och all moral. Det är speciellt i vissa stycken av Une saison en enfer, En tid i Helvetet, från 1873 som Rimbaud påminner om Lautréamont. Men det är föga troligt att den unge Rimbaud kände till den så gott som okände fransk-uruguayanen Ducasse som under mystiska omständigheter dog i Paris redan 1870.

Det var Ekelöfs introduktion till sina Rimbaudöversättningar som fick mig att tänka på Enzo Cucchi och de italienska så kallade transavantguardisterna. Jag tror nämligen att Enzo Cucchi, som var poet innan han blev konstnär och anslöt sig till den ovannämnda konstnärsfraktionen, är väl förtrogen med Arthur Rimbaud, som länge varit en ledstjärna för unga poeter, drömmare och upprorsmakare.

I sitt Letter du voyant, Skådarbrev, från den femtonde maj 1871 skriver Rimbaud att en diktare, en konstnär, måste vara visionär och sträva mot ”det absoluta”. Diktarens vandring mot målet får inte vara som att följa en stig, steg för steg, utan diktandet förutsätter en ”långvarig, gränslös och medveten oordning i alla hans sinnen.” Genom att söka efter ”alla kärlekens, smärtans och vansinnets former” kommer du att nå fram till det ”eftersträvansvärda okända”.  Du måste kasta dig ut i djupet av det okända.

In 1978 skapade konstvetaren Bonito Oliva, professor i samtidskonst vid Sapienzauniversitetet i Rom, termen Transavanguardia. Enligt Oliva hade mycket av samtidskonstens skaparkraft hamnat i ett förstelnat utvecklingstänkande. Såväl konservativa konstnärer, som radikala marxister, inbillade sig att konsten utvecklas kronologiskt, från ett stadium till ett annat. Allt skall förnyas, effektiviseras och upptäckas. Ett konstbegrepp ersätts av ett annat och bedöms utifrån sin genre – kubism futurism, surrealism, expressionism, abstrakt expressionism, superrealism, minimalism, etc., etc.

Enligt Oliva bör konsten frigöras från sådant deterministiskt tänkande. Stor konst är både tids- och gränslös. Det hindrar inte att konsten kan vara politisk eller målinriktad, men inspiration bör sökas i naturen, inom konstnären själv och kanske främst genom ett utforskande av den väldiga ocean som skapats av konsthistoria, religion och poesi. Att hämta inspiration från olika epoker och platser behöver inte nödvändigtvis betyda att konstnären måste vara kristen, afrikan eller renässansmänniska. Sök och du skall finna. Sök och du kommer att bli.

Begreppet avantgarde, betyder förtrupp, de som befinner sig i täten för något. Konstnärernas verk bör vara experimentella och nyskapande. Detta är enligt Bonito Oliva ett felaktigt sätt att betrakta konst. Konsten finns bortom tid och rum, samtidigt som den är innesluten av tid och rum. Den är förmer än avantgardism, den är ”trans” i ordets ursprungliga, latinska mening transeo "överskrida”. Ett uppgående i skapandet, både bortom och inom tid och rum. Kring Bonito Oliva samlades en grupp konstnärer som främst ägnade sig åt figurativ, symbolistisk konst – Sandro Chia, Francesco Clemente, Nicola de Maria (den ende abstrakte konstnären inom gruppen) Mimmi Paladino och Enzo Cucchi.

Transavantgardism innebär att konsten bör ha mening och innehåll, men den behöver inte nödvändigtvis tolkas. Betraktaren bör lämnas fri att uppleva ett konstverk på sitt sätt, efter sin förmåga och erfarenhet, samtidigt som konsten bör vara förankrad i landskapet, i myter och religion, personliga upplevelser och tolkningar av tillvaron.

En sådan syn på konsten och tillvaron präglade uppenbarligen den unge Arthur Rimbaud. Han var en gränsöverskridare, en ständig sökare som aldrig fann vad han sökte, men likväl levde i nuet och fann skönhet där:

Jag är vandraren på stora landsvägen som går ensam genom snår och buskskog. Mina steg drunknar under kvarnfallens brus. Länge ser jag in i den vemodiga solnedgången som tvättar molnen
En gång blir jag nog det övergivna barnet på stenpiren som slitit sig och drivit till havs eller den lille betjänten som går i allén, vars panna rör vid himlen.
Stigarna är tunga att vandra. Kullarna är övervuxna med ginst. Luften är orörlig. Vad alla fåglar och källor är fjärran. Det är säkert världens undergång jag går till mötes.

Rimbaud var den bäste eleven i den lilla staden Charlevilles gymnasium; bäst i latin, grekiska, franska, historia, geografi. En lärare kallade honom för ett av ”de där perfekta små monsterna som vinner varje tävlan”. Men den lille Arthur var ständigt lika rastlös. Han lämnade ofta hemmet och gav sig på egen hand iväg på milsvida vandringar:

Jag gick där och värmde två blåfrusna händer
i rocken som också höll på att bli mogen.
För himlen – fri som en fågel och trogen
min sångmö som bar mig till drömmarnas rike.
[…] Till värdshuset Karlavagnen styrde jag stegen,
Mot himlens stjärnor som klingade stilla.

För vandraren Rimbaud var naturen besjälad. Till och med Flanderns sönderbrutna, nersotade gruvlandskap blev levande och förvandlades till musik för den femtonårige vagabonden:

Gråa himlar av kristall. Ett underligt mönster av broar, några raka andra böljande, åter andra i sneda vinklar lutar mot de första. Allteftersom den lyktskimrande kanalen buktar sig, återvänder ständigt samma former […] somliga broar är lastade med ruckel, andra lyfter sig mot rymden, master, signaler och bräckliga ledstänger. Mollackord möts och skiljs. Strängar är spända från stränderna. Man skymtar en röd jacka […] vattnet är blått och grått, brett som en havsarm. En enda vit stråle faller högt uppifrån himlen och förintar hela denna komedi.

Enzo Cucchis landskap är även de besjälade. Liksom Rimbaud är han en ojämn konstnär, men när han är som bäst väcker han minnen och undran till liv. Ofta är det berg han skildrar, med stigar som leder upp till krönen, befolkade av mystiska varelser. För det mesta råder natt eller skymning.

Emellanåt får själva bergen liv. Ögon, mänskliga former. De förblir likväl främmande och ibland hotfulla.

De kan få mig att tänka på Kittelsens norska fjäll, som blir till troll.

Eller hövålmar som likt spökgestalter rör sig nerför sluttningar.

Likaså vandrar underliga skuggestalter och djur genom Cucchis landskap.

Lever inte bergen så får de liv genom djur och människor; kameler, hundar, rävar, fiskar.

De besjälade bergslandskapen får mig att minnas vad andinska bönder berättade för mig. Att berg har olika personlighet. De äger djuren, grödan och vattnet som föds hos dem. Varje berg är unikt. De kan vara främmande inför varandra.  Men, även släkt och vänner. Det fanns kvinnliga och manliga berg, en del är gifta, andra ensamma och avundsjuka. En del är farliga och våldsamma, andra vänliga och givmilda.

Bergen samtalar med varandra, under eller över jorden. De utbyter gåvormed varandra, genom stormar och blixtar eller strömmande vatten. Varje djur som finns inom deras områden blir bergens egendom, även husdjuren som människorna låter beta där. Människorna tillhör inte bergen, men bergen har makt över dem.

På en tavla av Cucchi ser vi hur en man med en tupp under armen går uppför en bergsstig. Han skall antagligen offra den till en väldig bergsande som hukar på en fjälltopp.

Anden har en antropomorfisk karaktär. Den är varken djur eller människa, men har en grodliknande aspekt som även den för mig ger allusioner till andinska bergsväsen. Vattendrag som springer fram i högländerna bevakas och skyddas av reptilliknande väsen. Grodor och ormar vördas som rådare. De befinner sig mellan olika världar; vatten och land. Sådana gestalter förekommer ofta hos Cucchi.

Även surrealisten Max Ernst skapade varelser som var mellanting mellan människa, insekt, reptil, fågel och växt. Han kallade dem Loplop och flera av hans verk har titlar som ”Loplop presenterar …” som om det är naturväsendet och inte konstnären som skapat verket.

Ernst och Rimbaud var uttalat hädiska. Kristna symboler förekommer i deras verk men de visade ofta förakt och hån inför kristendomen. Så icke Cucchi. Hans besjälade landskap är ofta kristna. Som i hans teckning Alla berg är helgon. Ett typiskt italienskt landskap med korskrönta berg, cypresser och en fiskdamm. Han cypresser bär gloria och det får mig att minnas vad en av mina döttrar en gång sa: ”Det finns inte en meter av Italien som inte har förändrats av människan”.

Hos Cucchi är människor i allmänhet närvarande. De förändrar och skapar, men tycks likväl vara en del av naturen. Som en helgongestalt som tycks växa upp ur ett träd och ett hus, samtidigt som han liksom kyrkornas givargestalter tycks överräcka samma träd och hus som en gåva till Gud.

Naturen lever hos Cucchi, men det tycks samtidigt finnas ett ständigt närvarande hot. Som här där vi ser skapande händer bland bergen, men de överskuggas av ett svart moln.

Dessa moln förkommer ofta. Emellanåt kämpar karikatyrartade figurer med både moln och stenar.

Eller så överskuggar de natur och människor på ett sätt som får mig att minnas hur jag som barn hade hjärnhinneinflammation och hög feber och kom att yra om hur väldiga, svarta stenblock svävade över mig.

Men de där stenmolnen är kanske trots allt inte så hotfulla? I en av sina kolteckningar har Cucchi framställt en svart sten mellan två hyreshus. Han kallade teckningen Panis Angelicus, Änglabrödet, det är ju namnet på hostian, brödet i Nattvarden, Jesu kött som visar på hans gudomliga närvaro hos oss och i oss människor.Cucchis svarta stenar är mestadels elliptiska, Som de cypresser han ofta framställer med glorior, som om de vore helgon. Cypresser är i talien uppståndelsesymboler, med sina spiror pekar de mot himlen. Men de var under Antiken också Hades träd, underjorden härskare och man planterar dem fortfrande på kyrkogårdar. De hör till både himmel och jord. Cypressen är inom många religioner, kanske även inom kristendomen, en både fallisk och vulvisk symbol och därmed också en fruktbarhetssymbol.

I Dominikanska Republiken har jag ofta sett så kallade åskstenar, elliptiska svarta stenar som anses ha lämnats av blixten där den slagit ner. Ibland anses själva formen ge kraft och stenen behöver inte ha upphittats i jorden. På vodunaltare ligger åskstenar i olja som används för att smörja sig med för att därigenom få antingen viril eller kvinnlig kraft. De går också att lägga stenarna i vatten, som du sedan dricker för få kraft och styrka.

Inom folklig katolicism finns ett samband mellan åskstenarna och Guds Stora Makt, en livgivande kraft som symboliseras av en hand. På vodunaltare kan du finna åskstenar som vilar mellan utklippta pappershänder, som symboliserar Guds Stora Makt. Jag blev därför positivt förvånad då jag bland Cucchis teckningar fick se en framställning av en svart sten/moln som vilar över en helgonlik gestalt, som omslutes av en hand.

Kopplingen till de svarta stenarna/molnen och död/återfödelse fann jag även i en målning av Cucchi som han gett namnet Roma Morta, Det döda Rom. Där ser vi två svarta stenar/moln som stiger upp från vad som kan vara katakomber. I en av de tunnelliknande valven vilar en döskalle. Högst upp till vänster skymtas även ett spindelvävsliknande mönster som vid närmare granskning visar sig vara en karta över Rom.

Då jag såg tavlan greps jag av flera associationer. Främst något som min äldsta dotter en gång sagt om Rom, nämligen att om man tog bort alla människor från staden så skulle den likväl leva. Det kan inte förnekas att vart du än vänder dig i Rom så lever historien runtomkring dig. Staden är uråldrig och på flera platser har byggnader rests ovanpå raserade tempel, bostäder, kyrkor och katakomber. En del av dessa antika lämningar vilar fortfarande mer eller mindre intakta i underjorden.

Så även om Cucchi kallar sin tavla Det döda Rom så kan de svarta, cypressliknande skuggorna som stiger upp från underjordens katakomber kanske ses som tecken på liv. Men, de kan också antyda den av många romare så fruktade miasman, den kalla, fuktbemängda ånga som under varma sommardagar stiger upp från ihåligheter och underjordiska vattenströmmar och som fruktas eftersom den tros var besmittad med mal aria, det väl säga dålig luft.

Det kan tyckas som om vi lämnat Arthur Rimbaud därhän, men så är inte fallet. Som vi såg i transavantgardisten Cucchis Roma Morte är hos honom inte enbart landskapet besjälat, historien lever också vidare hos honom och kanske kan han liksom Rimbaud utbrista:

Färden till det Heliga Landet var jag med om som bondlurk: jag har hela huvudet fyllt med bilder av vägar över de schwabiska slätterna, utsikter över Bysantium, över Solymas murar. Dyrkan av jungfru Maria och ömheten för den korsfäste vaknar inom mig på samma gång som tusen lekmannafantasier … Nu sitter jag spetälsk bland krukskärvor och nässlor, vid foten av en mur som solen gnager på … och senare måtte jag som legoknekt ha bivackerat under tyska natthimlar.

Rimbaud tycks som den yngling han var ha blivit berusad av den lätthet med vilken han uttryckte sig, av kraften i sina infall. Han var förvisso identisk med sin berusade båt. Likt uruguayanen Ducasse som i sitt skrivande släppte alla sina hämningar, blev den geniale landsortsbon Rimbaud bland de absintdrickande bohemerna i Paris fullkomligt otyglad.

Ruset varade i drygt tre år och i eftertankens kranka blekhet vämjdes Rimbaud vid såväl sitt leverne som sitt skrivande, kanske hade de under tid varit ett och detsamma. Skrivandets strävan efter frälsning visade sig ha varit en chimär. Verkligheten var otäck och trist. Han sa sig vilja lämna alla drömmar och skriverier därhän. Han sig vilja söka ro, men för det behövdes pengar och den enda lösning Rimbaud fann, nu då han inte längre skrev, inte hade någon examen och inget arbete var att söka lyckan i fjärran länder.

Frankrike var för trångt, Charleville var för trångt, fast innan han fastnade i Abessinien och sitt profitbegär återvände Rimbaud efter varje irrfärd – London, Bryssel, Stuttgart, Stockholm, Wien, Larnaca, Kairo, Java – till mödrahemmet i Charleville. Ja, han kom även dit från Harar innan han dog i Marseille. Som den berusade båtens vansinnesfärd som inte slutar i en förlisning men av allt att döma visar sig ha varit ett ensamt barns drömmerier: ”En svart och kall pöl däri skymningen ett nedhukat barn sorgset sätter ut en båt bräcklig som en fjäril i maj”

I Abessinien mörknade det över Rimbauds liv. Han hamnade i ett förfallet, lusinfekterat hus i det etiopiska, muromgärdade Harar med sina 30 000 invånare, där han kämpade mot återkommande sjukdomar medan han försökte skaffa sig en inkomst genom handel med kaffe, elfenben, guld och vapen, samt halvdana vetenskapliga studier. Rimbaudso som så ofta skrivit om vägar som öppnade sig mot framtiden hade nu beträtt något som påminner om Cucchis mörka tavlor där döskallar och gamar trängs längs mörka vägar.

Cucchis skallar tycks ha ett eget liv, emellanåt översvämmar de hela världen. Ibland tycks det som om de spolas ner från himlen. I en teckning med det egendomliga namnet Ikea forsar de ut från ett svävande hus. Tolka det, den som kan. Cucchi verkar vara lika besatt av skallar som av elliptiska, svarta stenar. Som i Vereschagins skildringar från ett fjärran Östern.

Till slut sitter Rimbaud som en fånge i det fjärran Hagar alltmedan en växande cancersvulst vanställer hans högra knä. Förtvivlat försöker han få ihop tillräckligt med pengar för att kunna ta sig tillbaka till mödrahemmet och även lämna ett större sparkapital till sin mor.

Det är här Enzo Cucchi möter Rimbaud. I en av hans tavlor, i ett svart, brunt och blodrött landskap står den ensamme och vitklädde Rimbaud, likt en trotsig förlorare i ett fjärran land. Han tycks ha en vit bindel för ögonen. Ett tecken på blindhet, eller en våt tvättlapp för att lindra febern? Antagligen inte. Cucchi bygger sin målning på ett suddigt fotografi taget av Rimbaud själv. Han står vid en kaffeplantage utanför Harar och det som tycks var en bindel på Cucchis målning är antagligen en ljusreflex på Rimbauds panna. Det är i stort sett omöjligt att särskilja några särdrag i ansiktet på den antagligen 35årige, men ovanligt slitne Rimbaud. 

På Cucchis målning har Rimbaud den ”vita pyjamas utan knappar” som en italiensk besökare har beskrivit och som han även bär på fotografiet. Skillnaden är att Cucchi har målat ett svart sår på det knä som genom en elakartad cancertumör snart skulle svälla upp på ett groteskt sätt.

Cucchis ensamme Rimbaud påminner i utförandet om engelsmannen Peter Doigs målningar av ensamma män: som en snöskottare i Kanada, eller en man som virrar runt i ett tropiskt träsk.

Rimbaud hade nått vägs ände. Han bars under svåra plågor av sexton män under elva dagar till hamnen i Zeilah, därifrån fördes han i en dhow över till Aden och efter elva dagars båtfärd anlände han till Marseille där hans högra ben amputerades. Hans syster tog hand om honom och förde honom till deras mor i Charleville. Förtvivlat försökte Rimbaud gå med en benprotes. Han ville tillbaka till Harar, men kroppen fylldes med cancermetastaser och efter tre månader i Charleville var han tillbaka på sjukhuset i Marseille, där han dog. Hans syster tecknade sin bittre bror på dödsbädden, uppgiven med en bandagerad hand stirrar han framför sig.

Jag söker bland Enzo Cucchis målningar och teckningar för att se om jag kan finna någon som inte ger ett tidlöst intryck. Någon med ett modernt motiv. Jag finner till min förvåning enbart en. Det föreställer ett nattligt tåg, framför det svävar en vit kvinnogestalt. Hon saknar ben och armar, kanske är det en skulptur. Min svensklärarinna skulle antagligen be mig om en tolkning.

Natt, ett gult tåg, en skalbagge, en vit kvinnogestalt. Det skulle bli alldeles för svårt. Varför svävar kvinnan/skulpturen framför tåget? Vad gör skalbaggen där? Har den med kvinnan att göra? Den är av en annan art än hon. Den kan inte nå henne. Varför inte göra som Ekelund? Ta det yttre och förvandla det till något personligt? En natt på Adlon? Skalbaggen är grön som kvinnans ögon. Hon är inte hel eftersom jag inte lärde känna henne. Vi möttes på ett tåg. Det försvinner bort i natten. Som livet, minnena.

Jag minns fortfarande Ekelöfs dikt som satt inramad på väggen på Insitutionen för Nordiska Språk i Lund. På den sista tavlan stod det:

Var stilla, var tyst, och vänta
Andlöst tills gryningen öppnar sitt öga och andlöst tills
skymningen sluter sin blick.

Bonito Oliva, Achille (2002) Transvanguardia. Arte & Dossier, No. 183. Firenze: Giunti. Borer, Alain (2006) Rimbaud; L´heure de la fuite. Paris; Gallimard. Edfeldt, Johannes (1952) Rainer Maria Rilke, Lyrik. Stockholm: Wahlström & Widsstrand. Ekelund, Wilhelm (1980) Dikter. Stockholm; Bonniers Förlag. Ekelöf, Gunnar (1965) Dikter, 1927 – 1922. Stockholm: Bonniers Förlag. Ekelöf, Gunnar (1972) Arthur Rimbaud: Lyrik och prosa. Urval, inledning och översättning av Gunnar Ekelöf. Stockholm: Forum. Lang, Walther K. (2007) "Sacre Visioni: L´opera giovanile de Enzo Cucchi" Arte & Dossier, No. 235. Lautreamont (1988) Maldoror and Poems. London: Penguin Classics. White, Edmund (2008) Rimbaud: The Double Life of a Rebel. London; Atlantic Books.

 

02/08/2019 22:11

When I read a book, watch a movie or listen to a piece of music that make me react and think, I often wonder if I might recommend the experience to others. In general, I know who among my friends who finds her/himself on same wavelength as I, though I am more uncertain about the taste and preferences of other acquaintances. To have a treasured experience brutally cut down as irrelevant or substandard may be rather hurtful and the prospect of such an experience sometimes makes me silent about the excitement that have affected me after reading a novel or watched a movie..

Among the variety of Latin quotes that swirl in our existence is the adage de gustibus non est disputandum. The Latin is somewhat clumsy, a literal translation would be something like “about tastes, it should not be disputed/discussed”. The maxim is often assumed to originate from Cicero, though the Latin indicates that it finds its origins sometime during the Middle Ages.

We may agree that different tastes are an indication of how different we humans think and are, even close friends may cherish entirely opposite views. I find it difficult to argue with friends and acquaintances who, for example, become enthused by bestsellers like Atlas Shrugged by Ayn Rand, horror novels by Dean Koontz, or romances by Judith Krantz

During different stints as teacher in Swedish and English I have come to realize how difficult it is to recommend any of my favourite novels to students. This while school librarians' recommendations on excellent youth reading often stupefied me after finding how badly their judgment matched mine. When a student enthusiastically brought with her/him a much-loved novel and asked me to read it, or with great empathy paid homage to a film and I unfortunately found those works of art to be embarrassingly bad, I could not share my sincere opinions with her/him. I did not want to appear as a judiciary wiseacre and thus destroy a student's love of reading and movie watching. Instead, I tried to understand what might have been so marvellous in a book, or movie. Unfortunately, this has often been an impossible endeavour. However, I have become quite happy and surprised when a student on her/his own accord, and often by pure chance, became fascinated by an in my opinion excellent novel or film. Particularly gratifying was it when the pupil in question by others, and even by me, previously had been regarded as quite dull and unmanageable.

Such experiences make me doubt whether I can recommend books that have made me both fascinated and confused. I just finished reading Hilary Mantels Beyond Black. The reason for me picking up that novel was the exuberant reviews of her historical novels about the Tudor Age – Wolf Hall and Bring Up the Bodies. However, I assumed I had been supersaturated when it came to the Tudor dynasty; by movies, books, TV series, etc. and instead I began to read Mantel´s fairly unknown ghost story, which, according to its cover was "darkly humorous”. Not at all.

Beyond Black tells us about Colette, an effective but cynical and basically alone and alienated conference organizer. After a phone call to her emotionless mother-in-law Colette escapes from a dismal marriage. She had received a shock when her husband explained that his mother had been dead for several weeks. How could Colette's noctambulant mate be so indifferent to both his and his wife's existence that he had been unable to tell her that his own mother had died? The fact that she had had a long conversation with a deceased woman throws Colette out of her everyday existence and she contacts several spiritist mediums until she ends up with the grotesquely fat, but benevolent, Alison, who offers Colette a job as her personal assistant.

Together, the two ladies participate in public sessions with paying audiences and New Age events/markets at various hotels and meeting rooms in the suburbs of London. A world that was unknown to me, but apparently common in England, at least in the middle - and late 1990s, the time during which the novel takes place.

Alison and Colette move in together and buy a newly built house, located on a brownfield site, i.e. a place reused as a residential area after having previously served as a landfill site for hazardous substances. Colette arranges Alison's accounts and streamlines her life. We follow them during car journeys through endless highways across dreary landscapes and through gloomy suburbs, at the same time we become increasingly familiar with Alison's spirit world. She is constantly haunted by a nasty bunch of deceased men, in fact materialized memories of a bizarre, poor childhood during which Alison, as the daughter of a sluggish prostitute, was abused and humiliated by brutal men from the margins of society.

I found Mantel's Beyond Black, deeply tragic. An image of a shabby England, run down and grey in anticipation of something that will not happen. A post-industrial landscape with bleak pubs, depersonalized supermarkets and increasing poverty, where scandal-fed tabloids are devoured by alienated housewives and an unemployed pub clientele characterized by loveless sadness. A longing for imaginary "better times" and a fear of the unknown, materialized as increased immigration and globalization, probably seeds for the catastrophic Brexit vote twenty years later. Beyond Black is a historical novel overshadowed by the death of Princess Diana's and the increased class divisions and deterioration of the welfare state, generally blamed on the Tatcherism.

Diana Spencer's life and death was a drama that seized above all members of the English middle class. Here was stuff for several fascinating novels and TV series, with enticing ingredients of upper class life, difficult childhood, luxury, weekday drama, matrimonial problems, celebrity, romance and heart-warming philanthropy.

Diana, Princess of Wales, youngest daughter of Viscount John Spencer, also known as Lord Althorp and later eighth Earl of Spencer. Member of a family that included the duchies of Marlborough and Sunderland, the county of Spencer and Churchill's barony. Diana's mother was Frances Burke Roche, Lady Althorp, born on the royal estate Sunderland as daughter of Maurice Roche, fourth baron of Fermoy. After the parents' divorce in 1969, a consequence of Lady Althorp's extramarital affair with the heir to a wallpaper industry, Lord Althorp was awarded the sole custody of their joint children.

Lord Althorp later married Raine McCorquodale, only daughter of the author Barbara Cartland, whose 723 historical love novels have been translated into 40 languages ​​and worldwide sold in over 200 million copies. To many Princess Diana's love story seemed to be taken from a Cartland story.

Dame Mary Barbara Cartland's novels generally contain the following ingredients; a young woman, with a small heart-shaped face, big eyes and small hands ("such a small hand, but big enough to encompass my entire world") fall in love with a dark-haired man (blond hair is, according to Cartland, usually associated with a sloping chin and protruding eyes), usually noble, rich or possibly exotic. i.e. an experienced adventurer with experience from the great world. The handsome, ideally masculine lover has of course an admirable character, but his past does not necessarily need to have to been free from past mishaps and unhappy love affairs. An egocentric and vengeful mistress often lurks behind the scenes, while the heroine generally lives in the shadow of some evil stepmother. The hero might even seem to be a reckless rake, but the appearance is deceiving – strapping lads can always be reformed and made to leave their inconsiderate existence while offering their heart and soul to the honourable heroine. There is of course also an evil, older viveur who beats his promises around the virtuous virgin, but that is nothing to worry about because the coveted gentleman finally saves the beautiful lady from the schemer's claws. Specific ingredients of the concoction may differ, but the structure is basically the same.

It seems like Cartland's literary output in recent years has become outdated through the appearance of new masters of the genre of historical romance, with names like Mary Balogh and Lisa Kleypas. This impression is based on what I have heard from some of my female students, who definitely do not share my literary tastes.

When Diana became engaged with Prince Charles, Cartland predicted that she "would forever rule as the Queen of Love." However, when Diana´s marriage crackled, Dame Barbara noted that after all the Princess "had never really understood men".

Cartland's daughter, Raine McCorquodale, was also known as Lady Dartmouth because before her marriage with John Spencer she had been married to Viscount Lewisham, ninth earl of Dartmouth. Like her other siblings, Diana could not stand her stepmother. She called her Acid Raine. Like all celebrities and especially those who found themselves within Princess Diana's circle, Countess Spencer was exposed to the ruthless attention of tabloids. Giving evidence at the London inquest into the death of Diana she stated that that her stepdaughter

always said: “I had no hidden agenda.” So many people, because she was so popular and so world famous, wanted something out of her. It was a very draining life.

Countess Spencer also told the judge that she and Diana shared a love for horoscopes, but the countess added that she was more sceptical of fortune telling than Diana who was a "creative" Cancer and she furthermore claimed that Diana was dissatisfied with her life, adding: Well, we all want the dark handsome gentleman to walk through the door.

Diana went to several elementary schools and twice failed to pass her elementary school degree. Diana dreamed of becoming a ballerina and took ballet lessons, though she was too tall to become a professional dancer. She also took a course in haute cuisine, but never became a master chef. For a short time she worked as a youth leader, but ended that job after a ski accident. Later on she got a job as an assistant at a preschool, while she worked extra as a maid for her sister, Sarah. In the evenings, Diana occasionally worked as a party- and conference hostess.

Through her family ties Prince Charles had known Diana for many years. Lord Althorp had been one of the queen's closest men and Diana's grandmother was a very good friend of the Queen Mother. In 1980, Prince Charles invited Diana for a weekend trip with his sailboat and their relationship developed. Diana was invited to the Balmoral Castle and presented to the Royal Family as Charles´s fiancée. They were engaged in February 1981.

During her lifetime, Diana was often criticized for her choice of tasks and duties, as well as her relationship with the press and her attitude of easy access, which sometimes led to careless statements. Diana allowed little involvement from the royal family – she chose the names for her boys on her own, opposed the family tradition of circumcising boys, dismissed a nanny appointed by the queen, deciding which schools her boys would go to and often drove them there. As expected, Diana committed herself to various charity initiatives, but came to develop an interest in areas which were not considered comme il faut for a member of the royal family, for example, diseases like leprosy and HIV/AIDS. In addition, Diana supported organizations that tried to improve the situation for homeless people and drug addicts.

Charles and Diana's marriage was unhappy, something both the prince and the princess revealed to friends and acquaintances who merrily revealed the intimate trust to the press. Charles resumed the relationship with his adolescence love, Camilla Shand. Diana embarked on an affair with her riding instructor and when it ended, with other men as well. Charles and Diana divorced in 1996. By that time Diana had a relationship with the heart surgeon Hasnat Khan, though that affair ended two years later when she started to share her time with Dodi Fayed, son of the owner of the luxury department store Harrods. It was together with Dodi Fayed that on 31st August 1997 Diana died in a car accident in a tunnel in Paris.

The movie The Queen from 2006, which rendered the skilled Helen Mirren an Oscar for her performance as Elisabeth II, captures the mood after Diana's death. When Diana dies, Tony Blair had just taken office as prime minister. The Queen considers him to be a self-righteous upstart and a wiseacre, while Diana by the “common people” still generally is regarded as a fairy-tale princess, although the divorce had stripped her of her royal title. While flowers pile up in front of Buckingham Palace, the royal family remains hidden in their Scottish palace, Balmoral, trying to keep Diana´s and Charles´s two boys far away from the pandemonium around their mother's death.

Blair did as a nifty politician sense in which direction the people's compassion blew. He interrupted his vacation and tried to persuade the Queen to give a speech in Diana's honour, visit places where the people had put down their flower bouquets and arrange a grand state burial. The Queen initially opposed all of these initiatives with reference to the fact that Diana after losing her princess title no longer was a member of the royal family. In the end, the Queen does however give in to Blair´s suggestions and succeed in gaining respect in the eyes of the people, while Blair could scoop in a major political victory.  

The day after Diana's death, Tony Blair gave an emotional speech outside the church of his constituency, Sedgefield. It was a skilful performance, presented at the right time, five days before the queen in a restrained televised address talked to the people of Britain and the world. In Sedgefield, Blair's voice was occasionally muffled by emotion while he succeeded in emphasizing that Diana was "the princess of the people" and thus not really an integrated  part of the upper class sphere where the Queen and Diana´s ex-husband dwelled. He stated, among other things:

I feel like everyone else in this country today. I am utterly devastated. We are today a nation in a state of shock, in mourning, in grief that is so deeply painful for us […] She was a wonderful and a warm human being, although her own life was often sadly touched by tragedy. She touched the lives of so many others in Britain and throughout the world with joy and with comfort. How many times shall we remember her in how many different ways – with the sick, the dying, with children, with the needy? With just a look or a gesture that spoke so much more than words, she would reveal to all of us the depth of her compassion and her humanity. […] People everywhere, not just here in Britain, kept faith with Princess Diana. They liked her, they loved her, they regarded her as one of the people. She was the People's Princess and that is how she will stay, how she will remain in our hearts and our memories for ever.

With political finesse Blair succeeded in highlighting what many had found so attractive with the privileged upper-class girl Diana. She was part of the society, of the wealthy aristocracy, but was not dominated by their codified superiority. Like so many of those who admired her, she had been far from best in class and was furthermore an unsuccessful worker. "She was as people are most" and in addition Diana used her position to show compassion to those who were much worse off than she. It was easy to forget that she lived in a sphere far removed from "ordinary people", where she found friends and lovers among the beautiful people enjoying a superficial dolce vita. The tabloids had made the entire nation familiar with her unfortunate love life and loneliness, her role as a fellow human being within a foreign world. A cat among the ermines and as such her poorer compatriots could follow her into a glamorous and unknown world.

When the Queen finally spoke to her people, it was primarily to emphasize the shared, deep and nationwide grief Diana's death had created:

I for one believe that there are lessons to be drawn from her life and from the extraordinary and moving reaction to her death. I share in your determination to cherish her memory.

Diana's death shook up the British nation and became a shared memory, a touchstone that could be used to determine whether you really were a true patriot, a believer in British values based on loyalty, perseverance and compassion.

Hilary Mantel's Beyond Black describes how both public and personal memories create our own consciousness, our personality and our faith. Within her protagonist, the overweight, spiritist medium Aliso, there is a world without boundaries, with no clear distinction between everyday life and the spirit world. The souls haunting her are her own highly personal ghosts, remnants from a difficult childhood, to put it mildly, and those created out of a collective memory – for example the deceased Princess Diana. Mantel explained in an interview:

Diana´s passing brought about an emotional convulsion in our national life; it gave rise to a huge, primitive heartfelt cry of mourning. No one concerned with collective sensibilities could ignore its importance. If you want to write about “the state of the nation”, you have to study dreams and nightmares, as well as returns from the opinion polls. You cannot omit the emotional and the irrational.

Mantel's novel describes a gloomy everyday life, existing door to door to it there is a disturbing, irrational sphere. What impressed me was Mantel´s ability to make this existence believable, with its constant shifts and transgressions. A "reality" composed of memories, illusions, hallucinations and twisted ideas. Visions and voices break into the story's logic structure. External and internal monologues and dialogues are mixed up. Living people are given voice, specific tastes, behaviour and appearance, while spirits are also provided with specific characteristics. Imagination and reality interact in a manner that brings the story both backwards and forwards.

A magic reality characterised by an uninterrupted communication between the spirit world and what most of us assume is “the real world”. Most people cannot perceive any constant presence of deceased people, for them it remains doubtful if anyone can “survive” her/his death, though mediums are convinced of their specific “gift” of being able to perceive messages from “the other side”. They see, hear and talk to the souls of dead people. Some of these mediums are obvious charlatans, while others find themselves in a twilight zone completely unknown to most of us. Mantle does not judge whether or not Alison's reality is a chimera, if it in fact is the result of mental illness, self-deception, repression of unbearable childhood memories, or simply proof of the existence of a spirit world. Her narrative method makes it quite possible for a reader to identify with the overweight, lonely, seriously wounded and confused Alison. We understand that it is her unique existence Mantel describes.

Perhaps I appreciated the novel because I several years ago, while studying popular religion, visited several vodun ceremonies and brujas, witches, as mediums are called in the Dominican Republic. For example, I remember visiting Doña Inéz, a relatively young lady who lived in one of Santo Domingo's poorer neighbourhoods. She kept her vodun altar in her bedroom within a traditional, blue painted wooden house, decorated with  dove statuettes, perfumes, rosaries, rum, soft drink bottles, crosses and of course the usual oleographs the Madonnas of Altagracia and Mercedes, Santiago de los Caballeros and many other saints. In Vodun's pantheon, every madonna and saint has her/his equivalent. San Miguel who tramples on the devil while holding his balance of justice in his left hand is at the same time the war god Belie Belcán, who drinks rum, fights evil and overcomes demons. Santa Martha is also called Santa Marta la Dominadora, an Indian snake charmer who drinks coffee and soft drinks, known as dominator of men. Santiago de los Caballeros who under the hooves of his white horse is trampling down Muslims is also Ogún Balenyó, leader of the powers of righteousness, the Madonna la Mercedes is Metre Sili, who loves jewellery and perfume, she bestows wealth and beauty upon her believers, and so on …

A medium like Doña Inéz does like Mantel's Alison live in two worlds and sometimes it may seem to her that the sphere of the spirits/lwas are more real than the one in which most of us spend their lives. Like Alison, Doña Inéz does for  payment, “it is for buying candles and sweats for the spirits”, assist her customers to get in touch with spirits and listen to their advice and insights, but unlike Alison and according to her beliefs, Doña Inéz turns into a lwa, by becoming posessed by it.

In the rather intimate atmosphere of her bedroom, Doña Inéz asked me to sit down on a chair opposite her and placed in front of the altar. She leaned forward and wondered "barajas o espíritus,” cards or spirits? Of course, I replied "spirits". Doña Inéz then tied Belie Belcán's red, scarf around her head, tied her hands over her head, stomped the floor, while she repeatedly hissed "Sssccch, ssssccchhh," Her whole body shock violently. "Shacchhaa, Shaaccha." Her had swung vigorously back and forth, spasms run through her limbs in an apparently painful manner. "Shacchhaa, Shaaccha!!!" She repeated the strange hiss, and every time it sounded nastier and nastier as it became louder and coarser.

Suddenly Doña Inéz lifted her head. Her features had become distorted into a threatening mask, with wrinkled forehead and exposed teeth. "What do you want from me?" She wondered with a rough voice, quite different from the voice with which she had greeted me. While waiting for my answer, Doña Inéz, or rather Belie Belcán, whom she now had been turned into, grabbed a bottle of rum from the altar, screwed off the lid and took a couple of deep sips before s/he wiped his/her mouth with the back of his/her hand. The movements and the speech of Belie Belcán/Doña Inéz were now definitely masculine. I became somewhat worried when s/he looked me straight into the eyes and with her/his dull, humming voice stated:

 – You dare not answer, but I will help you.

From the altar Doña Inéz/Belie Belcán grabbed the half of a dried coconut shell, took a candle, dripped stearin into the shell so s/he could attach the burning candle, then Doña Inéz/Belie Belcán stared into the flame. After a minute's silence, s/he mumbled, as if in trance: "I see land" and shortly thereafter asked with a stronger voice:

– Does your father have land?

I smiled. This was certainly a standard question s/he used to figure out what s/he would say next. The Dominican Republic is still largely peasant country and I assumed most of Doña Inéz clients had an agriculturist as father.

– No, he has no land at all.

Doña Inéz's/ Belie Belcán´s eyes darkened. S/he was visibly annoyed:

– Why do I then see land here?

– I don´t know. My father is a journalist.

Inéz/Belie bellowed. Her/his anger frightened me:

– I see land. You're lying!

Somewhat frightened by the changed attitude I answered uncertainly:

– What do you really see?

A slightly calmed Inéz/ Belie stared into the candle flame and told me:

– Your father has land. He's going to sell it. There will come a letter and you have to answer it.

I wondered:

– When will that letter arrive?

– It's on its way.

Confused while on my way home I asked myself how it came that Inéz/Belie so confidently could claim such a thing. I could easily find out if a letter was on its way and if it would appear. If there was no letter then Doña Inéz could claim that it had disappeared in the mail, or that my father had forgotten to post it. But, nevertheless ...

One week after my visit to Doña Inéz, a letter from my father turned up in which he wondered if it was OK if he sold the family's summer cottage to one of my sisters and if it was OK if she gave me half of the purchase price. Until that moment it had not crossed my mind that my father really owned land. And how could Doña Inéz have been so convinced about what would happen? For me, that meeting remains a mystery, especially as the event was quite meaningless and far from being decisive for me, or any other.

In her novel, Hilary Mantel describes how her, basically good-hearted but at the same time confused and tormented spirit medium, Alison, on several occasions makes equally amazing and unexpected predictions like Doña Inéz. Although she is well aware and convinced of her knowledge and her remarkable "gift", Alison is sometimes surprised when her predictions become true, while not being particularly upset when it turns out her insights and predictions were wrong. For her, "the spiritual reality" is just as gloomy and incomprehensible as our everyday life. It does not consist of any miraculous existence radiated by a divine presence. The inhabitants of her spiritual sphere maintain their human shortcomings, their confusion about existence, even though they apparently receive some "instruction" and undergo changes that seem to suggest they are being "cleansed" for new tasks, but just as on earth, the future is uncertain and to some degree unpredictable. The devil, called Nick, seems to be as influential as God.

That some people like Doña Inéz and Alison imagine themselves to be living in a world where boundaries between spirits and the living are non-existant seems to be the case of widely different cultures. It is uncertain whether this is a mental handicap or a special "gift". While studying religious notions along the border between Haiti and the Dominican Republic I met several people who, like Alison, constantly moved between "different worlds". I could hardly characterize them as suffering from mental illness. Many of them even impressed me by their insights and unusually nuanced views of life.

The anthropologist and philosopher Vincent Capranzano does not acknowledge barriers between academic disciplines. He considers social anthropology to be a kind of philosophy, a history of ideas that might deliver us from ethnocentrism and xenophobic fallacies. For Capranzano, anthropology is a manner of approaching the individual behind religious and political beliefs. He is engaged in field research which means that he lives with and discusses human existence and specific notions with people from divergent cultural spheres. He has for example been living with Navajos in southwestern United States, with white South Africans or with poor labourers in Morocco. Furthermore, apart from his field studies Capranzano studies literature, philosophy and eyewitness accounts from various parts of the world.

In Tuhami: Portrait of a Moroccan, Capranzano tells us about his meetings with a poor Moroccan brick burner. Tuhami can neither read, nor write, but is an able narrator of strange tales, living within a highly personal, magical sphere. Every night, alone in his miserable, windowless hut next to his brick oven, Tuhami suffers how demons and saints visit him. Experiences reminiscent of Alison's existence in her comfortable house in the English Collingwood. Like Alison, who occasionally struggles to liberate herself from a nasty, vulgar and sadistic "spirtitual guide" named Morris, Tuhami strives with a similar indecisive effort to get rid off Á'isha Qaundisha, a female demon with camel feet.

With compassionate acumen Carpranzano tries to understand and explain Tuhami's perception of the world, which he considers to be a result of the personal experiences of the brick burner, the cultural context he is part of, its codes and symbolic language, and ultimately –the manner Tuhami chooses for describing his life and experiences.

I came to think of Capranzano when, after reading Mantel's Beyond Black, I came across a collection short stories by the Egyptian Nobel Prize winner Naguib Mafouz. In his The Seventh Heaven, he describes a spirit world we all come to after our death. In the Seventh Heaven we are judged according to what we have done and not done during our lifetime, either we are reincarnated or we are appointed to be a kind of invisible, spiritual companions to people who have survived us and whom we knew and influenced during our lifetime. We may become either good or bad spiritual guides, all depending on our character.

Unlike Mantel, Mafouz depicts the “reality” from the perspective of the spirits, while Mantel portrays them from the perspective of a spiritist medium. But, as Mantel does in her novel, Mafouz makes both famous and unknown spirits haunt, or be reborn within, the world of the living. For example, Stalin is reborn as a wretched labourer in an Indian salt mine, while Hitler becomes a tyrannical butcher and gangster in Cairo. Like Mantel, who makes her Alison tormented by revolting men who harassed and raped her during her mildly speaking terrible childhood, Mafouz lets a murderer be approached by his deceased victim, who has been appointed to be his spiritual companion. Like Alison, who is haunted by the vile, little (he had been a jockey) gangster Morris, who knew and tormented her during her childhood, Anous's spirit follows his devious friend and murderer, Raouf, all through his mortal life.

The Dominican author Marcio Veloz Maggiolo has also written a remarkable story that mixes the world of the living with the one of deities and deceased spirits. In his La biografia difusa de Sombra Castañeda, The Diffuse Biography of Sombra Castañeda, Veloz Maggiolo narrates how Esculapio Ramírez is awaiting his own death. It is 1961, the Dominican Republic's omnipotent dictator, Rafael Leonidas Trujillo, has just been murdered and suspended between life and death, Ramírez listens how Joaquín Balaguer over the radio, in a speech praises his former, spiteful  boss. Balaguer would eventually become Trujillo's successor.

Ramírez, who has been a politician and fervent opponent of El Benefactor, had been imprisoned and tortured, though managed to escape while he was taken to an agave field to be executed. Since then, Ramírez has fallen deeper and deeper into alcoholism and despair. On his death bed Ramírez suffer a terrible delirium tremens distorting Balaguer's speech into a surrealistic cacophony in which voices of different spirits intrude. It is vodun lwas, who, together with deceased Dominicans and Haitians, are living within a phantom town called El Barrero, The Potter, which like any town here on earth has its mayor and municipal administration.

Most prominent among the spirits who haunt Ramírez is Sombra Castañeda. His name can be translated as Chestnut Shadow and thus becomes multifaceted. Most Dominicans are dark-skinned, in a shade reminiscent of the chestnut, many also live overshadowed by a corrupt political elite, and/or wealthy people who have gathered their wealth in a dishonest manner, and has been doing so for centuries.

When Sombra Castañeda tells us his life story, it becomes a confusing picaresque while the novel is gradually evolving into something that may be likened to a baroque opera. Like the island of Hispaniola, shared between the Dominican Republic and Haiti, La biografia difusa de Sombra Castañeda seems to be steeped in music, and as in vodun we meet talking drums and singing spirits. Sombra Castañeda turns into a kind of lead singer, with a fund of voices behind him. Like the dancers in a vodun ceremony or in a gagá procession, spirits and lwas appear, one after another until they merge in dreamlike, complicated choir: Carbamgó, Selemin Mabó, Don Pedro (lwas with roots in Africa and Haiti), the Indian Miguel (representing the extinct Taino Indians and the mestizos originating from them), Antonio Bacá (bacá is a spirit creature made by a witch intending to enrich herself with its help), Remigio, heading a gagá society (gagá is a popular religious cult practiced in the Dominican Republic and Haiti) and at the same time mayor of El Barrero, Remigio's assistants, Andrés Píé and Mimilo, as well as the Haitian refugee Serapio Rendón.

Together, these divinities and ghosts constitute a magical mirror image of the Dominican Republic, with its exotic mix of people from all corners of the world, its music, distinctive culture and dramatic history. As in a vodun ceremony, where the participants become posessed by different spirits and behave in a manner according to their distinctive characters, Veloz Maggiolo's novel makes different characters  appear, having strange stories to tell. In this way, La biografia difusa de Sombra Castañeda turns into a tale of a history that does not begin with Colombus's arrival to the island five hundred years ago, it brings us further back in time, into the Taino's worlds existing long before the arrival of the Spaniards, subsequently he allows these buried roots give birth to the Dominican Republic and Haiti, which historical development intertwines and transmutes until Trujillo's tyranny casts its lugubrious shadow across the entire island.

The novel becomes particularily poetical when it retells the Haitian Serapio Rendón's surrealistic dreams of dead corpses, maggots and decay, which, through its lush absurdity, turns into the breeding ground of hopes of something new, of renewal and change, like the Dominican earth giving birth to tropical abundance, not only in crops but also through a resilient culture, which has received its strongest expression in music and popular religiosity.

Music and politics are the leit motifs of Veloz Maggiolo´s fresco of Dominican existence. Just as I find it difficult to recommend Hillary Mantel's novel about the medium Alison and her twisted world, I don't know how anyone would perceive La biografia difusa de Sombra Castañeda. Both novels coincide with my personal experiences of England and the Dominican Republic, with my interest in the spiritual worlds where some people spend their lives. Another reader might find Beyond Black far too dull and strange, and La biografia difusa de Sombra Castañeda messy and confusing.

Another reason to why I found both Mantel´s and Veloz Maggiolo´s novels interesting is the fact that they allow politics to break into their narratives. How princess Diana's death and afterlife is mirrored in Mantel's novel and becomes mixed up with New Age notions about life after death. This reminds me of what I have read about Tony Blair's and his wife's Cherie´s contacts with religious charlatans and the question of whether these acquaintances may have affected Blair's politics.

During Tony Blair's time as prime minister, a certain Carole Caplin and her mother Sylvia acted as life style advisers and fitness trainers for Cherie Blair, spending a lot of time with the Prime Minister couple. They often had joint dinners and occasionally vacationed together. Furthermore, Sylvia Caplin acted as an occasional nanny for Blair's four children.

As Prime Minister, Tony Blair avoided talking about religion, because, according to his own statement, he did not want to be taken for a "nutter", but it was well known that he, like his wife, was a deeply religious person and after he resigned as Prime Minister Blair converted to Catholicism. As a politician Blair stressed the importance of listening to religious opinions about social, political, and economic issues, and allow people to justify their views on religious grounds.

The Blair's spiritual adviser, Carole Caplin, owned together with her mother a company, Holistix, which continue to market a variety of fitness programmes, as well as health and beauty products. The business is probably linked to, but certainly influenced by, Caplin's previous participation in the so-called Exegesis Programme, which through a number of activities aims at making its participants undergo a process of "rebirth", involving a "personal transformation" said to heal and cleans up ”yours and others lives”.

During Caplin's time with the Blairs, her Holistix training programme featured a host of peculiar components with names such as kinesiology, colonic hydrotherapy and radionics, while she provided the Prime Minister with magic pendulums and bioelectric shields. During a vacation in Mexico, the Blairs participated in a rebirth ceremony, which included a steam bath in which they rubbed themselves with fruit and clay. Carole Caplin's mother has pointed out that:

Crystals are wonderful. They have healing properties and they are a conduit for energy. I might place crystals around because they're nice to have when you're healing somebody, but there's no satanic ceremony. […] I found I could see in quite a short time intuitively what was wrong with a person. It's channelling - whether that means it comes from a higher power or your mind just picks up on how to understand people. Intuition comes from honesty with the purest intent, and some of us trust it more than others and can therefore access it more easily.

Obviously, Sylvia's daughter Carole also lived in such a world and apparently she conveyed her insights to Tony Blair and his wife. However, her honest intentions were tainted by financial interests and not least the fact that during her time with the Blairs she lived with Peter Clarence Foster, who described himself as an international man of mischief. At the time Foster lived together Carol Caplin he had already served several prison sentences in Australia, England, the United States and Vanuatu accused of fraud, money laundering and court contempt. Several of Foster's scams were related to the marketing of alleged weight loss products and questionable health programmes. He also succeeded in engaging Cherie Blair in questionable real estate transactions in Bristol.

Carol Caplin's relationship with the Blairs seems to illustrate the delicate balance between beliefs in influences of a spirit world and outright deceptions for personal gain. Perhaps it also provides an insight to how assumed spirit worlds in reality find their origin within our interior; our quest for a meaning with life, highly personal experiences and memories, a desire to belong to something, to feel the presence of a higher leadership and not the least how external events affecting all these desires and illusions. In Tony Blair's case, his religious education and political decisions probably contributed to his beliefs and politics.

Authors such like Mantel, Mafouz and Veloz Maggiolo are well acquainted with popular, religious thinking and when they write about spiritualism, they understand that this is a world where the personal is mixed with the public, where politics are intertwined with faith and idealism with fraud. They realize that history and politics are not only created and influenced by external processes, but also by the inner worlds that each of us carry with us, all through life. In their writing they make use of these insights and while depicting other people's lives, real or imagined, they draw inspiration from their own interior, just as a spirit medium transforms her/his highly personal, mental states, their experiences and memories feed into a contrived world they perceive as separate from themselves.

When I have read novels written by people who have been able to conjure narratives that speak directly to me, it is obviously not easy to recommend such experiences to people who find themselves at mental wavelengths that are completely different from mine.

Blair, Tony (1997) BBC: Blair Pays Tribute to Diana, 1 September 1997. https://www.bbc.co.uk/news/special/politics97/diana/blairreact.html Bone, Victoria (2007) “Diana´s stepmother captivates inquest,” BBC News, 13 December 2007. https://news.bbc.co.uk/2/hi/uk/7141205.stm Capranzano, Vincent (1980) Tuhami: Portrait of a Moroccan. Chicago: University of Chicago Press. Deive, Carlos Esteban (1979) Vodú y magia en Santo Domingo. Santo Domingo: Museo del Hombre Dominicano. Honan, Corinna (2003) “Cherie is the most delightful, caring person, and so is Tony” in The Telegraph, 28 March. https://www.telegraph.co.uk/culture/3591975/Cherie-is-the-most-delightful-caring-person-and-so-is-Tony.html Mafouz, Naguib (2005) The Seventh Heaven: Stories of the Supernatural. Cairo: The American University of Cairo Press. Mantel, Hilary (2005) Beyond Black. London: Harper Perennial. Morton, Andrew (1997). Diana Her True Story. United States: Simon & Schuster. Veloz Maggiolo, Marcio (1980) La biografia difusa da Sombra Castañeda. Santo Domingo: Editora Taller. Windsor, Elizabeth II (1997) Queen Broadcasts Live to Nation. 6 September 1997. https://www.bbc.co.uk/news/special/politics97/diana/queen.html

 

01/29/2019 21:13

Då jag läst en bok, sett en film eller hört ett musikstycke som fått mig att reagera och fundera undrar jag ofta om jag verkligen kan rekommendera upplevelsen till andra. I allmänhet vet jag vem av mina vänner som befinner sig på samma våglängd som jag, men andra är jag mer osäker inför. Att få en uppskattad erfarenhet brutalt avsågad som ovidkommande eller undermålig kan kännas sårande och får mig emellanåt att tiga om sådant som berört mig.

Bland mängden av latinska citat som virvlar runt i vår tillvaro finns de gustibus non est disputandum. Latinet är något klumpigt, en ordagrann översättning vore något i stil med om smaker, borde det inte debatteras. Den vanligaste svenska varianten av konstaterandet är om tycke och smak skall man inte tvista, eller det mer folkliga uttrycket smaken är som baken, delad. Konstaterandet sägs ofta härstamma från Cicero, men latinet tyder på att det finner sitt ursprung i Medeltiden.

Även om vi kan vara överens om det mesta är olika smak en indikation på hur annorlunda vi människor kan tänka och vara, även vänner emellan. Jag finner det svårt att argumentera med vänner och bekanta som exempelvis blir eld och lågor inför Camilla Läckbergs böcker, för att ta ett slumpmässigt valt exempel på en flyhänt och populär författare jag läst, men vars böcker jag funnit plågsamma genom sina i mitt tycke alltför ytliga språk och klichéfyllda berättande.

Efter att i olika omgångar ha arbetat som svensklärare har jag insett hur svårt det är att anbefalla mina favoritböcker till elever. Samtidigt som skolbibliotekariernas rekommendationer om utmärkt ungdomsläsning ofta gjort mig förbluffad genom hur illa deras omdöme stämt med mitt. Då en elev entusiastiskt tagit med sig en bok och bett mig läsa den, eller med stor inlevelse hyllat en film och jag dessvärre funnit verken vara pinsamt usla, kan jag omöjligt delge henne/honom min uppriktiga uppfattning. Jag vill inte framstå som en dömande besserwisser och därmed förstöra elevens läs- och filmglädje. Istället försöker jag förstå vad det var som kan ha varit så gripande och omtumlande, men ofta är det omöjligt att finna vad det kan ha varit.   Däremot blir jag glad och förvånad då någon elev på egen hand, och ofta genom en slump, blivit fascinerad av en i min mening strålande roman eller film. Speciellt glädjande är det då eleven allmänt har betraktats som tämligen slö och obildbar.

Sådana erfarenheter får mig att tvivla om jag kan rekommendera vissa böcker som gjort mig såväl fascinerad som konfunderad. Jag avslutade nyss läsningen av Hilary Mantels Beyond Black, Bortom svart. Att jag tog mig an den romanen berodde på översvallande recensioner av hennes historiska romaner om Tudortiden – Wolf Hall och Bring Up the Bodies, För in de döda. Tyckte mig dock ha fått mig lite väl mycket till livs då det gäller Tudordynastin; filmer, böcker, TVserier, m.m. och började istället läsa en för mig fullkomligt okänd spökhistoria som enligt försidestexterna var ”a masterpiece of wit”, ett mästerverk av fyndighet, eller ”darkly comic”, mörkt humoristisk. Inte alls.

Beyond Black beskriver hur Colette, en effektiv men cynisk och i grunden ensam konferensarrangör, efter ett telefonsamtal med sin känslokalla svärmor flyr sitt kärlekslösa äktenskap. Hon fick en chock då hennes make förklarade att hans mor varit död i flera veckor. Hur kunde Colettes somnambuliske make vara så likgiltig inför både sin och sin hustrus tillvaro att han inte berättat för henne att hans egen mor hade dött? Det faktum att hon haft ett längre samtal med en avliden kvinna slungar Colette ur hennes vardag och hon uppsöker flera spriritistmedier tills hon hamnar hos den groteskt feta, men välvilliga Alison, som erbjuder Colette en tjänst som hennes personliga assistent.

Tillsammans medverkar de två damerna i offentliga seanser med betalande publik och en mängd New Age tillställningar/marknader på olika hotell och möteslokaler kring London. En tidigare för mig helt okänd värld som tydligen är vanlig i England, eller varje fall var så under mitten och slutet av 1990-talet, den tid under vilken romanen utspelar sig.

Alison och Colette flyttar samman och köper ett nybyggt hus, beläget på en brownfield site, d.v.s. en plats som återanvänts som bostadsområde efter att tidigare ha tjänat som avstjälpningsplats för farliga ämnen. Colette ordnar upp Alisons räkenskaper och effektiviserar hennes liv. Vi följer dem under bilfärder genom oändliga motorvägar över trista landskap och genom dystra förstäder, samtidigt som vi blir bekanta med Alisons andevärld. Hon hemsöks ständigt av ett otäckt gäng avlidna män, i själva verket materialiserade minnen från en bisarr, fattig barndom under vilken Alison som dotter till en prostituerad och slampig kvinna misshandlades och förnedrades av brutala män från samhällets ytterkanter.

Jag fann Mantels Beyond Black, djupt tragisk. En bild av ett sjaskigt England, skamfilat och grått i väntan på något som inte kommer att ske. Ett postindustriellt landskap med kulna pubar, supermarkets och nyfattigdom, där en skandalmättad vecko- och kvällspress underhåller en sliten nation präglad av en kärlekslös tristess som slukat utleda hemmafruar och ett arbetslöst pubklientel. En längtan tillbaka till imaginära ”bättre tider” och fruktan för det okända i form av ökad invandring och globalisering, antagligen frön till den katastrofala brexitomröstningen tjugo år senare. Beyond Black är nämligen en historisk roman som tar sin utgångspunkt i Prinsessan Dianas död och tatcherismens ökade klassklyftor och försämrade välfärd.

Diana Spencers liv och död var ett drama som grep framförallt den engelska medelklassen. Där fanns stoff till flera fascinerande romaner och TVserier, med lockande ingredienser av överklassliv, svår barndom, lyx, veckotidningsdramatik, äktenskapselände, kändisskap, romanser och hjärtevärmande filantropi.

Diana, Prinsessa av Wales, yngsta dotter till Viscount John Spencer, även känd som Lord Althorp och sedermera åttonde Earl (greve) Spencer. Medlem av en släkt som innefattade Malbouroughs hertigdöme, Sunderland and Spencers grevskap, samt Churchills baroni. Dianas mor var Frances Burke Roche, Lady Althorp, född på det kungliga godset Sunderland som dotter till Maurice Roche, fjärde baronen av Fermoy. Efter föräldrarnas skilsmässa 1969, en följd av Lady Althorps utomäktenskapliga affär med arvingen till en tapetindustri, tillerkändes Lord Althorp ensam vårdnaden om deras gemensamma barn.

Lord Althorp gifte sedermera om sig med Raine McCorquodale, enda dotter till författarinnan Barbara Cartland, vars 723 historiska kärleksromaner har översatts till 40 språk och över hela världen sålts i över 200 miljoner exemplar. För många tycktes antagligen prinsessan Dianas kärlekssaga vara som hämtad ur en cartlandberättelse.

Dame Mary Barbara Cartlands romaner innehåller i allmänhet följande ingredienser;  en ung kvinna, med ett litet hjärtformat ansikte, stora ögon och små händer (”en så liten hand, men stor nog att omfatta hela min värld”) förälskar sig i en mörkhårig man (blont hår är enligt Cartland allt som oftast förknippat med sluttande haka och utstående ögon), oftast adlig, rik eller möjligen exotisk (d.v.s. belevad äventyrare med erfarenheter från den stora världen).  Den stilige, idealiskt manlige älskaren har givetvis en beundransvärd karaktär, men hans förflutna behöver inte vara fritt från tidigare missöden och kärleksaffärer. En försmådd, egocentrisk och hämndlysten älskarinna lurar ofta i kulisserna, samtidigt som hjältinnan lever i skuggan av någon ondskefull styvmoder. Hjälten kan till och med framstå som en luggsliten rucklare, men skenet bedrar – stiliga lymlar kan alltid reformeras och fås att lämna sin liderliga tillvaro bakom sig, genom att ge sitt hjärta och sin själ till den ärbara hjältinnan. Där finns givetvis också en ondskefull, äldre vivör som slår sina lovar kring den dygdefulla jungfrun, men det är inget att oroa sig för eftersom den åtrådde gentlemannen slutligen räddar henne ur ränksmidarens klor. Kompottens enskilda detaljer kan skilja sig, men dispositionen och grundintrigen är i stort sett det samma. 

Det tycks dock som om Cartlands alster under senare år kommit i skymundan genom verk av nya  mästarinnor inom genren, som Nora Roberts, Mary Balogh och Lisa Kleypas, medan Frida Skybäck tycks vara en svensk motsvarighet till dessa romansdrottningar, detta grundat på vad jag hört från en del av mina kvinnliga elever, som definitivt inte delar min litteratursmak (fast jag fann faktiskt Skybäcks Midnattssol vara tämligen uthärdlig).

Då Diana förlovat sig med Prins Charles, förutspådde Cartland att hon “för alltid skulle regera som Kärlekens Drottning.”  När äktenskapet krackelerade konstaterade dock Dame Barbara att Diana ”egentligen aldrig hade förstått sig på män”.  

Cartlands dotter, Raine McCorquodale,var känd som Lady Dartmouth eftersom hon före äktenskapet med John Spencer hade varit gift med Viscount Lewisham, den nionde earlen av Dartmouth. I likhet med sina övriga syskon kom Diana inte alls överens med sin styvmor. Hon kallade henne Acid Raine, en ordlek som syftade på acid rain, surt regn. Som alla kändisar och speciellt sådana som befann sig inom prinsessan Dianas krets var Grevinnan Spencer utsatt för skvallerpressens hänsynslösa uppmärksamhet. Under en rättsprövning kring Dianas död berättade Raine Spencer att Diana brukade säga:

“Jag har ingen dold agenda” och det var därför som så många människor, eftersom hon var så populär, så känd i hela världen, ville få något från henne. Det var ett mycket krävande liv.

Hon tillade att Diana dessutom var missnöjd med sitt liv: ”Well, we all want the dark handsome gentleman to walk through the door”, det är väl så att vi alla vill att den mörke stilige mannen skall komma in genom dörren.

Diana gick i ett flertal grundskolor och misslyckades två gånger med att klara sin grundskoleexamen. Diana drömde om att bli ballerina och tog balettlektioner, men var alltför lång för att bli yrkesdansare. Hon tog en kurs i gourmetmatlagning, men blev aldrig någon duktig kock. Arbetade en kort tid som ungdomsledare, men slutade efter en skidolycka. Fick jobb som assistent på en förskola, samtidigt som hon jobbade extra som städerska åt sin syster Sarah. På kvällarna arbetade Diana emellanåt som fest- och konferensvärdinna.

Genom sin familj hade Prins Charles i många år varit bekant med Diana. Lord Althorp hade varit en av drottningens närmaste män och Dianas mormor var mycket god vän till Drottningmodern. 1980 bjöd Prins Charles Diana på en sejour med hans segelbåt och förhållandet utvecklades. Diana bjöds in till Balmorals slott och presenterades för drottningfamiljen. Charles friade till henne i februari 1981.

Under sin livstid kritiserades Diana ofta för sitt val av arbetsuppgifter, sitt förhållande till pressen och sin lättillgängliga attityd, som ibland ledde till oförsiktiga uttalanden. Diana tillät lite inblandning från drottningfamiljen – hon valde på egen hand sina barns namn, motsatte sig familjetraditionen att omskära pojkar, avskedade en barnflicka utsedd av drottningen, bestämde själv vilka skolor hennes pojkar skulle gå i och körde dem ofta dit. Som förväntat engagerade sig Diana för olika välgörenhetsinitiativ, men kom att utveckla ett intresse för områden som inte betraktades som comme il faut för en kunglighet, till exempel för sjukdomar som spetälska och AIDS.  Dessutom ställde Diana upp för organisationer som försökte förbättra hemlösas och drogmissbrukares situation.

Charles och Dianas äktenskap var olyckligt, något både prinsen och prinsessan avslöjade för vänner och förtrogna som glatt vidarebefordrade de intima förtroendena till pressen. Charles återupptog förbindelsen med sin ungdomsförälskelse Camilla Shand. Diana inledde en affär med sin ridlärare och därefter med andra män. 1996 skildes Charles och Diana. Diana var då tillsammans med hjärtkirurgen Hasnat Khan, men relationen upphörde två år senare då hon börjat sällskapa med Dodi Fayed, son till ägaren av till lyxvaruhuset Harrods. Det var tillsammans med Dodi Fayed som Diana den 31:e augusti 1997 omkom i en bilolycka i en tunnel i Paris.

Filmen The Queen från 2006, som gav den skickliga Helen Mirren en Oscar för hennes rollprestation som Elisabeth II, fångar stämningarna efter Dianas död. Då Diana förolyckas har Tony Blair precis tillträtt sin post som premiärminister. Drottningen anser honom vara en högfärdig uppkomling och besserwisser, medan Diana av folk i allmänhet fortfarande betraktades nästan som en sagoprinsessa, även om hon efter skilsmässan fråntogs sin kungliga titel. Medan blomsterhögarna växer framför Buckingham Palace håller sig den kungliga familjen dold på sitt skotska palats, Balmoral, och försöker hålla Dianas och Charles två pojkar borta från all uppståndelse kring deras mors död.

Den förslagne politikern Blair anar i vilken riktning folkets medkänsla blåser, avbryter sin semester och försöker övertala drottningen att hålla ett tal till Dianas ära, besöka platsen där folket lagt sina blomsterbuketter och ordna en pampig statsbegravning. Drottningen motsätter sig till en början allt detta med hänvisning till att Diana inte längre var medlem av den kungliga familjen och hade förlorat sin prinsessvärdighet. Till slut gör hon vad Blair begär och han avgår med en stor seger efter att ha skaffat sig aktning i folkets ögon och en viss respekt hos den kungliga familjen.

Dagen efter Dianas död höll Tony Blair ett känslomättat tal utanför kyrkan i sin valkrets, Sedgefield. Det var ett skickligt tal i rätt tid, fem dagar innan drottningen i ett TVtal vände sig till nationen. Blairs röst grumlades emellanåt av stark känslosamhet och han lyckades med konststycket att understryka att Diana varit ”folkets prinsessa” och egentligen inte en del av den överklassfär som drottningen och hennes exmake trots allt representerade. Han sa bland annat:

Idag känner mig som alla andra i det här landet, jag är ytterst förkrossad […] Vi är en nation i chock, i sorg, en djupt smärtsamt bedrövelse […] Hon var en underbar och varm människa, även om hennes eget liv sorligt nog ofta drabbades av tragedier. Med glädje och tröst berörde hon livet för så många andra här i Storbritannien och i hela världen. Vi kommer att minnas henne på flera olika sätt – hur hon var med de sjuka, de döende, med barnen, med de behövande.  Med enbart en blick eller en gest som sa så mycket mer än ord, kunde hon för oss alla demonstrera djupet av sin medkänsla, sin medmänsklighet.[…] Folk överallt, inte enbart här i Storbritannien, delade sin tro på Prinsessan Diana. De tyckte om henne, de älskade henne, de betraktade henne som en av folket. Hon var Folkets Prinsessa och det kommer hon alltid att förbli. Hon kommer för evigt att förbli i våra hjärtan och i våra minnen.

Med politisk fingertoppskänsla lyckades Blair lyfta fram det som många fann tilldragande hos den priviligierade överklassflickan Diana. Hon var en del av societeten, av den förmögna aristokratin, men lät sig inte dirigeras av deras kodifierade överlägsenhet. Som så många av de som beundrade henne hade hon varit en usel skolelev, en misslyckad förvärvsarbetare. ”Hon var som folk är mest” och dessutom använde Diana sin makt och ställning för att visa medkänsla med de som hade det sämre ställt än hon. Man glömde att hon levde fjärran från ”vanligt folk”, inom en lyxsfär där hon fann sina vänner och älskare bland de vackra människorna inom ett ytligt dolce vita. Skvallerpressen hade gjort engelsmännen förtrogna med hennes olyckliga kärleksliv och ensamhet, hennes roll som medmänniska inom en främmande värld. En katt bland hermelinerna och som sådan kunde hennes landsmän följa henne in i en glamorös och för de flesta okänd värld.

Då drottningen slutligen talade till sitt folk var det främst för att understryka den sammanhållande känsla som sorgen över Dianas död hade skapat:

Jag, för min del, tror att det finns lärdomar att dra från hennes liv och från den extraordinära och rörande reaktion hennes död gav upphov till. Jag delar med er beslutsamheten att värna om hennes minne.

Dianas död skakade om den brittiska nationen och blev till ett gemensamt minne, en prövosten som kunde användas för att fastställa huruvida du verkligen var en sann patriot, en upprätthållare av brittiska värderingar baserade på patriotism, ståndaktighet och medkänsla.

Hilary Mantels Beyond Black skildrar hur både allmänna och personliga minnen skapar vårt medvetande, vår personlighet och vår tro. Hennes huvudperson, det överviktiga, spiritistiska mediet Alison lever i en värld där det inte finns någon klar åtskillnad mellan hennes vardagsliv och andevärlden. De andar hon hemsöks av är både högst personliga vålnader från hennes milt sagt svåra barndom och sådana som skapats av ett kollektivt minne – exempelvis Prinsessan Diana. Mantel förklarade i en intervju:

Dianas bortgång orsakade en emotionell konvulsion i vårt nationella liv; den gav upphov till ett enormt, primitivt, innerligt uttryck av sorg. Ingen som intresserar sig för gemensamma känslouttryck kan ignorera dess betydelse. Om du vill skriva om en ”nations tillstånd” måste du studera drömmar, såväl som mardrömmar och även resultaten från opinionsundersökningar. Du kan inte utelämna det emotionella och det irrationella.

Mantels roman beskriver såväl ett dystert vardagsliv, som en emotionell och irrationell sfär. Den imponerar genom hennes sätt att berätta om och beskriva ett tillstånd som präglas av ständiga förskjutningar och gränsöverskridanden. ”Verkligheten” blandas samman med minnen, illusioner, hallucinationer och hugskott. Syner och röster bryter in i berättelsens logiska grundstruktur. Yttre och inre monologer och dialoger blandas. Levande människor ges röst, specifika beteenden och utseenden, men även andar förses med sådana särtecken, alltmedan verklighet och inbillning samverkar på ett sätt som för berättelsen både bakåt och framåt.

Det är en spiritistisk värld i meningen att det råder en oavbruten kommunikation mellan andevärlden och vår verklighet. Medan vissa människor, i själva verket de flesta av oss, inte förmärker den ständiga närvaron av avlidna andar, så finns det medier som har de naturliga förutsättningarna för att varsebli och även kommunicera med andarna. De ser, hör och samtalar med dem. Några av dessa medier är uppenbara charlataner, medan andra för en tillvaro där det inte finns några gränser mellan verkligheten och en värld som är oförnimbar för de flesta av oss. Mantel ger inga omdömen om huruvida Alisons verklighet är en chimär eller inte. Om den i själva verket är ett utslag av mentalsjukdom, självbedrägeri, repression av outhärdliga barndomsminnen, eller helt enkelt ett bevis på att en andevärld verkligen existerar. Hennes berättarmetod gör det fullt möjligt för läsaren att identifiera sig med den överviktiga, ensamma, ohjälpligt sårade och förvirrade Alison. Vi förstår att det är hennes verklighet Mantel beskriver.

Kanske uppskattade jag romanen eftersom jag för flera år sedan, medan jag studerade folklig religion, besökte flera vodunceremonier och uppsökte brujas, som medier kallas i Dominikanska Republiken. Exempelvis minns jag ett besök hos Doña Inéz, en relativt ung dam som bodde i ett av Santo Domingos fattiga kvarter. I sitt sovrum, i ett traditionellt blåmålat trähus, hade hon sitt vodunaltare, med träduvor, parfymer, radband, rom, läskedrycksflaskor, kors och givetvis de sedvanliga oljetrycken med madonnorna av Altagracia och Mercedes, Santiago de los Caballeros och många andra helgon. I voduns panteon har varje madonna och helgon sin motsvarighet. San Miguel som trampar ner Djävulen medan han i sin vänstra hand håller rättvisans vågskål, är inom vodun även krigsguden Belie Belcán som dricker rom, bekämpar det onda och övervinner demoner. Santa Martha som kallas Santa Marta la Dominadora är en indisk ormtjuserska som dricker kaffe och svagdricka och dominerar männen. Santiago de los Caballeros som under hovarna på sin vita häst trampar ner muslimer är Ogún Balenyó, de goda makternas härförare, Santa Mercedes är Metre Sili, som älskar smycken och parfym, hon ger rikedom och skönhet, o.s.v.

Ett medium som Doña Inéz lever liksom Mantels Alison i flera världar och ibland kan det för henne tyckas som om andarnas/vodungudomligheternas sfär är mer verklig än den som vi lever i. Hon samtalar med los espirtitus, eller lwas som de också kallas, drömmer om dem och hör dem dag och natt. Liksom Alison hjälper Doña Inéz, mot en viss betalning, sina kunder att få kontakt med andarna och lyssna till deras råd och insikter, men till skillnad från Alison och i enlighet med sin tro förvandlas Doña Inéz till lwas, genom att bli besatt av dem.

Inom den tämligen intima atmosfären i sitt sovrum bad Doña Inéz mig att sätta mig ner på en stol mittemot henne, framför altaret. Hon lutade sig framåt och undrade ”barajas o espíritus, kort eller andar?”  Givetvis svarade jag ”andar”. Doña Inéz knöt då Belie Belcáns röda fula, scarf, om sin panna, knöt händerna över huvudet, stampade i golvet och väste gång på gång: ”Sssccch, ssssccchhh,” medan hon skakade i hela kroppen. ”Shacchhaa, Shaaccha.” Hon svängde våldsamt huvudet fram och tillbaka, alltmedan hennes kropp genomfors av spasmer, som såg plågsamma ut. ”Shacchhaa, Shaaccha!” upprepade hon och varje gång lät det allt otäckare. 

Plötsligt lyfte Doña Inéz på huvudet. Hennes anletsdrag hade förvridits till en hotfull mask, med rynkad panna och blottade tänder. ”Vad vill du mig?” undrade hon med grov röst, mycket olik den stämma med vilken hon välkomnat mig. Medan hon väntade på mitt svar ryckte Doña Inéz, eller rättare sagt Belie Belcán som hon nu förvandlats till, en flaska rom från altaret, skruvade av locket och tog ett par djupa klunkar innan hen med ena handens ovansida torkade sig om munnen. Belie Belcáns/Doña Inéz rörelsemönster hade blivit uttalat maskulint. Jag ryckte till då hen glodde mig stint in i ögonen och med sin dovt brummande röst konstaterade:

– Du vågar alltså inte svara, men jag skall hjälpa dig.

Doña Inéz/Belie Belcán grep ett halvt, torkat kokosnötskal från altaret, tog ett stearinljus, droppade stearin ner i skalet så att hen kunde fästa ljuset i det och sedan blickade Doña Inéz/Belie Belcán stint in i ljuslågan. Efter någon minuts tystnade mumlade hen, som i trans: ”Jag ser land” och frågade strax därefter med högre röst:

– Har din far land?

Jag log. Det här var säkert en standardfråga för att lista ut vad mediet skulle säga härnäst. Dominikanska Republiken är fortfarande till stor del ett bondeland och även om flera män inte längre har land, så hade i allmänhet deras fäder det.

– Nej, han har inget land.

Belie/Doña Inéz blick mörknade. Hen var irriterad:

– Varför ser jag då land här?

 – Inte vet jag. Min far är journalist.

Belie/Inéz röt. Hens ilska skrämde mig:

 – Jag ser land. Du ljuger!

Något skrämd inför den ändrade attityden svarade jag osäkert: 

–  Vad ser ni egentligen?

En något lugnad Belie/Inéz stirrade in i ljuset och berättade:

 – Din far har land. Han tänker sälja det. Det kommer ett brev och du måste svara på det.

Jag undrade:

 – När kommer brevet?

 – Det är på väg.

Konfunderad frågade jag mig tyst hur det kom sig att Belie/Inéz så självsäkert kunde påstå något sådant. Det var ju något jag lätt kunde kolla upp. Kom det inget brev så kunde ju Doña Inéz påstå att det försvunnit på posten, eller att min far glömt skicka det. Men, likväl …

En vecka efter mitt besök hos Doña Inéz kom det verkligen ett brev från min far som undrade om det var OK om han till en av mina systrar sålde familjens sommartorp och om hon gav mig hälften av köpesumman. Inte ett ögonblick hade jag tänkt att min far hade land. Och hur kunde Doña Inéz vara så övertygad om vad som skulle hända? För mig är och förblir det där mötet ett mysterium, speciellt som händelsen i sig var ganska betydelselös och långt ifrån livsavgörande.

I sin roman skildrar Hilary Mantel hur hennes, i grund och botten godhjärtade, men samtidigt förvirrade och plågade andemedium, Alison, vid flera tillfällen gör lika förbluffande och oväntade förutsägelser som Doña Inéz. Även om hon är väl medveten om och övertygad om sitt kunnande och sin märkliga ”gåva” blir Alison emellanåt förvånad när hennes spådomar slår in, samtidigt som hon inte blir speciellt upprörd då det visar sig att hennes insikter och förutsägelser var felaktiga. För henne är ”den andliga verkligheten” lika solkig och obegriplig som vår vardag. Den utgörs inte av någon mirakulös tillvaro genomstrålad av en gudomlig närvaro. Den andliga sfärens invånare bibehåller sina mänskliga tillkortakommanden, sin förvirring inför tillvaron, även om de tydligen får en viss ”undervisning” och genomgår förändringar som tycks antyda att de ”renas” inför nya uppgifter, men liksom här på jorden är framtiden även där både osäker och oviss. Djävulen, som kallas Nick, tycks där vara lika inflytelserik som Gud.

Att en del människor likt Doña Inéz och Alison inbillar sig att de lever i en värld där gränsen mellan andar och de levande är utsuddad tycks förekomma inom vitt skilda kulturer. Det är ovisst om det rör sig om ett mentalt handikapp, eller om en speciell ”gåva”.  Medan jag studerade religiösa föreställningar längs gränsen mellan Haiti och Dominikanska Republiken mötte jag flera människor som likt Alison levde mellan ”olika världar”. En del av dem skulle jag inte vilja karaktärisera som lidande av psykiska åkommor. Flera av dem imponerade genom sina insikter och ovanligt nyanserade syn på tillvaron.

Antropologen Vincent Capranzano är en forskare som inte vill kännas vid några vattentäta skott mellan akademiska discipliner. Han säger sig betrakta socialantropologi som en form av filosofi och idéhistoria i stånd att befria oss från etnocentrism och xenofobiska tvångströjor. För Capranzano är socialantropologi ett sätt att närma sig individen bakom religiösa och politiska föreställningar. Han ägnar sig åt en form av fältforskning som innebär att han lever tillsammans med och diskuterar tillvaron med personer från vitt skilda kultursfärer; exempelvis Navajos i sydvästra USA, vita sydafrikaner eller fattiga hantverkare i Marocko, samtidigt förkovrar sig Capranzano i litteratur, filosofi och ögonvittnesskildringar från olika delar av världen.

I Tuhami: Portrait of a Moroccan berättar Capranzano om sina möten med en fattig marockansk tegelbrännare. Tuhami kan varken läsa eller skriva, men är en gudabenådad berättare som lever inom en högst personlig, magisk verklighet. Varje natt genomlider Tuhami i sin eländiga, fönsterlösa hydda bredvid tegelugnen hur demoner och helgon besöker honom. Upplevelser som påminner om Alisons tillvaro i hennes bekväma serietillverkade hus i det engelska Collingwood. Likt Alison, som emellanåt kämpar för att befria sig från sin alldagliga, men otäckt vulgäre och sadistiske ”mediale guide” Morris, söker Tuhami med förlamande vankelmod befria sig från Á´isha Qaundisha, en kvinnlig demon med kamelfötter.  

Känsligt och medkännande försöker Carpranzano förstå och förklara Tuhamis föreställningsvärld, som han betraktar som ett resultat av tegelbrännarens personliga erfarenheter, det kulturella sammanhang han befinner sig inom, dess koder och symbolspråk, och till syvende och sist – hur Tuhami uppfattar, återberättar och tolkar sitt liv och sina upplevelser. 

Jag kom att tänka på Capranzano då jag efter att ha läst Mantels Beyond Black kom att läsa en novellsamling av den egyptiske nobelpristagaren Naguib Mafouz. I sin Den sjunde himlen berättar han om en andevärld dit vi alla kommer efter vår död. I Den sjunde himlen döms vi i enlighet med vad vi gjort och uträttat under vår levnadstid, antingen reinkarneras vi eller så utses vi att vara en slags osynliga, andliga ledsagare till människor som överlevt oss och som vi mött under vår levnad.

Till skillnad från Mantel skildrar Mafouz verkligheten utifrån andarnas synvinkel, alltmedan Mantel skildrar dem utifrån ett mediums perspektiv. Men liksom Mantel gör i sin roman låter Mafouz såväl kända som okända andar hemsöka, eller återfödas i, de levandes värld. Han låter exempelvis Stalin återfödas som en fattig arbetare i en indisk saltgruva, medan Hitler blir en tyrannisk slaktare och gangster i Kairo. Likt Mantel, som låter sin Alison plågas av otäcka män som våldfört sig på henne under hennes milt sagt fruktansvärda barndom, så låter Mafouz en mördare uppsökas av sitt offer, som har utsetts att bli hans andlige ledsagare. Likt Alison som hemsöks av Morris, en otäck smågangster som plågade henne under hennes barndom och som död förmedlar hennes kontakter med andevärlden, så följer Anous ande sin vän och mördare, Raouf, genom hans jordeliv.

Den dominikanske författaren Marcio Veloz Maggiolo, har även han skrivit en märklig berättelse som blandar synvinklar från de levandes och andarnas världar. I sin La Biografia difusa de Sombra Castañeda, Sombra Castañedas diffusa biografi, berättar Veloz Maggiolo hur Esculapio Ramírez ligger för döden. Det är 1961, Dominikanska Republikens allsmäktige diktator, Rafael Leonidas Trujillo har nyss blivit mördad och svävande mellan liv och död lyssnar Ramírez till hur Joaquín Balaguer, som kommer att bli Trujillos efterträdare, i ett tal hyllar sin förre chefs förträfflighet.

Ramírez, som varit politiker och aktiv motståndare till El Benefactor, Välgöraren, hade fängslats och torterats men lyckats fly då han fördes till ett agavefält för att avrättas, sedan dess har Ramírez sjunkit allt djupare ner i dryckenskap och förtvivlan. På sitt dödsläger har den döende alkoholisten inte kunnat få i sig någon sprit och ansätts därför av en fruktansvärd delirium tremens som förvrider Balaguers tal till en surrealistisk kakafoni i vilken rösterna från olika andevarelser blir allt starkare. Det är voduns lwas, som tillsammans med avlidna dominikaner och haitier, lever i en andestad kallad El Barrero, Krukmakaren, som likt en stad på jorden har sin borgmästare och kommunförvaltning.

Mest framträdande bland andarna som hemsöker Ramírez är Sombra Castañeda. Hans namn kan översättas som Kastanjeskuggan och blir därmed mångfacetterat. De flesta dominikaner är mörkhyade, i en nyans som påminner om kastanjens, många lever i skuggan av en korrumperad politisk elit och förmögna människor som samlat sina rikedomar på ett oärligt sätt, och så har det varit i århundraden.

Då Sombra Castañeda berättar sin livshistoria blir den till en förvirrande pikaresk och romanen förvandlas successivt till något som kan liknas vid en väldig barockopera. Som Dominikanska Republiken tycks den vara genomsyrad av musik och som inom vodun möter vi talande trummor och sjungande andar. Castañeda blir till en slags försångare, med en fond av stämmor bakom sig. Som dansarna i en voduncermoni eller i en gagáprocession framträder den ena efter den andra av olika andar och lwas: Carbamgó, Selemin Mabó, Don Pedro (lwas med rötter i Afrika och Haiti), indianen Miguel (som representerar de utrotade Tainóindianerna och deras mestisoättlingar), Antonio Bacá (bacá är ett andeväsen som skapats av en häxa som berikar sig med dess hjälp), Remigio som är ledare för ett gagásällskap (gagá är en folklig religiös kult som praktiseras i Dominikanska Republiken och Haiti) och samtidigt borgmästare i  El Barrero, Remigios medhjälpare Andrés Píé och Mimilo, samt den haitiske flyktingen Serapio Rendón.

Tillsammans skapar dessa gestalter en magisk spegelbild av den Dominikanska Republiken, med dess exotiska blandning av folk från alla världens hörn, sin musik, särpräglade kultur och dramatiska historia. Som i en vodunceremoni, där deltagarna blir besatta av olika andar och i enlighet med deras särprägel beter sig på olika sätt, har Veloz Maggiolos andegestalter olika personlighet och skilda historier att berätta. På så sätt blir La Biografia difusa de Sombra Castañeda en förvriden trollspegel. Visserligen brukar man konstatera att den karibiska öns historia började i och med Colombus ankomst för femhundra år sedan, men Veloz Maggiolo för oss långt tillbaka i tiden, in i Tainos världar som existerade långt innan spanjorernas ankomst, samtidigt som han låter Dominikanska Republikens och Haitis historiska utveckling samverka och blandas, tills dess Trujillos tyranni lägger sin slagskugga över hela ön.

Mest poetisk blir romanen genom haitiern Serapio Rendóns surrealistiska drömmar om likmaskar och förruttnelse, som genom sin frodiga absurditet blir grogrunden för hoppet om något nytt, om förnyelse och förändring, likt den dominikanska jorden som föder en tropisk yppighet, inte enbart i form av dess grödor men också genom sin kultur som fått sitt starkaste uttryck i musik och folklig religiositet.

Musik och politik utgör ledmotiven i Veloz Maggiolos fresk över den dominikanska tillvaron. Liksom jag har svårt för att rekommendera Hillary Matels roman om spritistmediet Alison, vet jag heller inte hur någon skulle uppfatta La Biografia difusa de Sombra Castañeda. Båda romanerna sammanfaller med min högst personliga upplevelse av England och Dominikanska Republiken och mitt intresse för den andliga värld som vissa personer vistas i. En annan läsare skulle kanske finna Beyond Black alltför tråkig och La Biografia difusa de Sombra Castañeda rörig och förvirrande, alltmedan jag inte skulle kunna förklara varför jag finner romanerna vara så fascinerande, genom sitt aparta språk och sin beskrivning av en tillvaro som för många människor är totalt okänd, men som jag själv har glimtat vid åtskilliga tillfällen, både här i Dominikanska Republiken, där jag vistas för tillfället, och på skilda håll i Europa.

Jag finner det också intressant att Mantel och Veloz Maggiolo låter politiken bryta in såväl i verkligheten som i andevärlden. Prinsessan Dianas död som skymtar i Mantels roman får mig att minnas en mängd skriverier kring Tony Blairs och hans hustru Cheries samröre med charlataner och New Agefantaster och frågan om huruvida de kan ha påverkat Blairs politiska beslut.

Under Tony Blairs tid som premiärminister agerade en viss Carole Caplin och hennes mor Sylvia som life style advisers, livsstilsrådgivare och fitness trainers, konditionstränare, åt Cherie Blair och ägnade mycket tid tillsammans med premiärministerparet. De hade ofta gemensamma middagar och semestrade ibland tillsammans, Sylvia Caplin var dessutom ofta barnvakt åt paret Blairs fyra barn.

Som premiärminister undvek Tony Blair att tala om religion, eftersom han enligt egen utsaga inte ville tas för en ”knäppgök”, men det var väl känt att han liksom sin hustru var djupt religiös och efter det att han avgick som premiärminister konverterade han till katolicismen. Som politiker poängterade Blair att det var av vikt att lyssna till religiösa röster om sociala, politiska och ekonomiska frågor och tillåta människor att rättfärdiga sina åsikter på religiösa grunder. Inom sitt familjeliv tycks Blair dock vara mer extrem och öppen inför New Age föreställningar om en andevärlds inflytande på vår tillvaro. 

Paret Blairs andliga rådgivare, Carole Caplin, hade tillsammans med sin mor ett företag, Holistix, som fortfarande saluför en mängd fitnessprogram, samt hälso- och skönhetsprodukter. Verksamheten är möjligen kopplad till, men säkerligen påverkad av Caplins tidigare deltagande i det så kallade Exegesis programmet som genom en mängd verksamheter syftar till att få sina deltagare att genomgå en process av ”pånyttfödelse” som innebär en ”personlig förvandling” som helar och ”städar upp” ditt och andras liv.

Under Caplins tid tillsammans med paret Blair innehöll hennes Holistix träningsprogram en mängd märkliga komponenter med namn som kinesiology, colonic hydrotherapy och radionics och hon försåg premiärministerparet med magiska pendyler och bioelektriska sköldar. Under en semester i Mexiko deltog Blairs i en återfödelseceremoni som bland annat innebar att de smorde in sig med frukt och lera i ett ångbad. Carole Caplins mor, som också var nära vän med familjen Blair har påpekat att:

Kristaller har makalösa egenskaper. De har en helande inverkan och fungerar som förmedlare av energi. Jag placerar kristaller runtomkring mig eftersom de är nyttiga då du helbrägdagör någon, men det rör sig inte om några sataniska ceremonier. Jag fann tidigt att jag intuitivt kan se vad en person saknar. Det rör sig om förmedling – vare sig det rör sig om inflytande från en högre makt, eller om ditt medvetande fångar upp en förståelse av andra människor. Intuition kommer från ärlighet parad med de mest fläckfria avsikter och några av oss litar mer på sådant än andra och det är därför vi har lättare att få tillträde.

Uppenbarligen lever även Sylvias dotter Carole inom en sådan värld och uppenbarligen förmedlade hon sina insikter till Tony Blair och hans hustru. Hennes ärliga uppsåt misstänkliggjordes dock genom hennes ekonomiska intressen och inte minst det faktum att hon under sin tid med paret Blair levde tillsammans med Peter Clarence Foster, som beskrev sig själv som en international man of mischief, en rackartygens internationelle man. Foster hade vid tiden tillsammans Carol Caplin, de var båda i trettioårsåldern, redan avtjänat flera fängelsestraff i Australien, England, USA och Vanuatu, för bedrägeri, penningtvätt och domstolstrots. Flera av Fosters bedrägerier hade samband med saluförandet av påstådda medel för viktminskning och verkningslösa hälsoprogram. Han lyckades dessutom engagera Cherie Blair i tvivelaktiga fastighetstransaktioner i Bristol.

Carol Caplins samröre med familjen Blair tycks illustrera balansgången mellan tron på en andevärlds inflytanden på vår tillvaro och bedrägerier för egen vinnings skull. Kanske den också visar på hur andevärldarna finner sitt ursprung i vårt eget inre; vår strävan efter en mening med livet, högst personliga upplevelser och minnen, en önskan att tillhöra något, att känna sig rygg under en högre ledning och inte minst hur yttre händelser påverkar allt detta. I Tony Blairs fall kan hans religiösa fostran och politiska ställningstaganden ha påverkat han tro.

Författare som Mantel, Mafouz och Veloz Maggiolo är väl förtrogna med folkligt, religiöst tänkande och då de skriver/skrev om spiritism förstår de att det rör sig om en värld där det personliga blandas med det offentliga, politik med tro, idealism med bedrägeri. De inser att historia och politik inte enbart skapas och påverkas av yttre förlopp, utan även av de inre världar som var och en av oss bär med sig genom livet. I sitt författarskap använder de sig av en sådan insikt och då de skildrar andra människors liv, verkliga eller påhittade, hämtar de inspiration från sitt eget inre, precis som andemedier omformar sina högst personliga, mentala tillstånd, sina erfarenheter och minnen, till en andevärld som de uppfattar som skild från dem själva.

Då jag läst romaner författade av personer som skapat världar som talat direkt till mig är det givetvis inte lätt att rekommendera dem till personer som befinner sig på en helt annan mental våglängd.

Blair, Tony (1997) BBC: Blair Pays Tribute to Diana, 1 September 1997. https://www.bbc.co.uk/news/special/politics97/diana/blairreact.html Capranzano, Vincent (1980) Tuhami: Portrait of a Moroccan. Chicago: University of Chicago Press. Deive, Carlos Esteban (1979) Vodú y magia en Santo Domingo. Santo Domingo: Museo del Hombre Dominicano. Honan, Corinna (2003) “Cherie is the most delightful, caring person, and so is Tony” in The Telegraph, 28 March. Mafouz, Naguib (2005) The Seventh Heaven: Stories of the Supernatural. Cairo: The American University of Cairo Press. Mantel, Hilary (2005) Beyond Black. London: Harper Perennial. Morton, Andrew (1997). Diana Her True Story. United States: Simon & Schuster. Veloz Maggiolo, Marcio (1980) La biografia difusa da Sombra Castañeda. Santo Domingo: Editora Taller. Windsor, Elizabeth II (1997) Queen Broadcasts Live to Nation. 6 September 1997. https://www.bbc.co.uk/news/special/politics97/diana/queen.html

 

01/14/2019 14:14

It has been a dark, gloomy and cold day here in Rome. Less than a week is left before Christmas Eve, decorations and Christmas shopping ads to the sullenness, reminding me of childhood Christmases, my parents' death and my increasingly fragmented family. Since a long time back our daughters have become adults. They live far away in different places, having created their own way of living. It is uncertain whether our oldest daughter and our little grandchild will celebrate Christmas with us. Nevertheless, today I decorated our Christmas tree. On my way back home, after sitting and writing in my “studio” I walked straight into a cold and dirty puddle. Few things I annoys me more than getting my feet wet. While the soggy socks swell the shoes become cramped and my frozen feet do not dry. As the old man I have become, I am mumbling to myself.

I also felt miserable by the same time a few years ago. Living alone in Paris I had during a dreary and dark evening on behalf of my job been on my way to a meeting, but had not been able to find the address. Perhaps Paris was a bleak sight last Christmas as well, after "the yellow wests" in a rage over raised diesel prices had burned cars and crushed storefronts along the Champs Elysée. However, to my knowledge there had been no snow slush in the streets. Maybe they had not raised the Ferris wheel in front of the Tuilerie Gardens? Probably the traditional Christmas market along Champs Elysée had been closed down as well, like museums and several warehouses, due not only to the riots, but perhaps also because the fact that a fanatic, Islamist radicalized lunatic once again had destroyed Christmas joy. In Berlin 2016, one of his kind had mowed down children and others with a heavy truck, while this individual had with a hand gun and a knife killed five people and injured a lot of other visitors at the legendary Christmas market in Strasbourg.

During the specific Christmas time I came to remember when I today strolled along the wet streets of Rome, the beginning of Champs Elysée by Place de La Concorde had been lined with festively illuminated market stalls with an abundance of treats and warm fragrance. Cheer- and colourful, sparkling ornaments from various corners of Europe; Russian painted eggs and miniatures, mechanical toys from Germany and England, Italian nativity scenes and much more.

That miserable evening almost ten years ago, I ended up in front of a Italian crèche, which with its magic was lighting up the wintry gloom. I forgot my moisture-frozen feet as I watched Balthasar kneel before a chubby Jesus child who curiously was stroking his beard, while the lavishly dressed Melchior and Kaspar smilingly watching the tender scene. Behind the three Magi waited their camels and horses, tended by their exotic servants. I admired the scene together with a fascinated group of small children, united with me in a sense of devotion and fascination:

Now when Jesus was born in Bethlehem of Judaea in the days of Herod the king, behold, there came wise men from the east to Jerusalem, saying, where is he that is born King of the Jews? For we have seen his star in the east, and are come to worship him. When Herod the king had heard these things, he was troubled, and all Jerusalem with him.  And when he had gathered all the chief priests and scribes of the people together, he demanded of them where Christ should be born. And they said unto him, In Bethlehem of Judaea: for thus it is written by the prophet, and thou Bethlehem, in the land of Juda, art not the least among the princes of Juda: for out of thee shall come a Governor, that shall rule my people Israel. Then Herod, when he had privily called the wise men, enquired of them diligently what time the star appeared and he sent them to Bethlehem, and said, Go and search diligently for the young child; and when ye have found him, bring me word again, that I may come and worship him also. When they had heard the king, they departed; and, lo, the star, which they saw in the east, went before them, till it came and stood over where the young child was. When they saw the star, they rejoiced with exceeding great joy. And when they were come into the house, they saw the young child with Mary his mother, and fell down, and worshipped him: and when they had opened their treasures, they presented unto him gifts; gold, and frankincense and myrrh. And being warned of God in a dream that they should not return to Herod, they departed into their own country another way.

In the dark drizzle I was warmed by Christmas memories; the warmth, scents of the Christmas tree, mulled wine and gingerbread that saturated my parents´ apartment. Father and Mother had, while we were sleeping, transformed our home into a fairy tale dwelling. The nativity´s Magi and the Eastern mysticism they had carried with them, along with their gifts to the infant child. Their exotic clothes, the dark Caspar, their horses and camels. With them into Göinge's dark forests they brought with them a feeling from stories of The Arabian Nights, from Marco Polo's adventures, from the distant Timbuktu, Mecca, Samarkand, Agra and Karakarum.

On my way home on Le Métro, I closed my eyes and remembered what I heard, seen and read about The three wise men from the East. How disappointed I had been when I had not been allowed to enact one of the Magi during the church´s Christmas pageant, but instead had stood with a burning candle in my hand, quoting:

"The people that walked in darkness have seen a great light: they that dwell in the land of the shadow of death, upon them hath the light shined. For unto us a child is born, unto us a son is given: and the government shall be upon his shoulder: and his name shall be called Wonderful, Counsellor, The mighty God, The everlasting Father, The Prince of Peace.”

My father's friend Pastor Hasslow gave the same sermon every Christmas; about a family who had forgotten to put Baby Jesus in the manger. I could identify with that mishap, the Three Magi were to me far more important than the child in the manger, without them, the shepherds, the donkey and the ox, the nativity scene would not have been particularly interesting.

When I was older I came across Michel Tournier´s The Four Wise Men from 1980, not as thrilling as his The Ogre, written ten years earlier, but filled with mysteries of the East, erudition and imaginative allusions the novel reminded me of another modern storyteller, Italo Calvino in his The Invisible Cities. I was gripped by a sudden urge to reread Torurnier´s novel, tonight in Paris´s gloomy and chilly loneliness. On my walk home I found Tournier´s Gaspard, Melchior et Balthazar in the bookstore by La Place Georges-Moustaki, not far from my nook by Square Adanson.

My French is lousy, but I still bought the book and when I had turned on the heat in my one-room apartment, which was quite cosy, I curled up under the bed's duvet and strangely enough found that I could grasp a lot of Tournier's story. It´s often archaic sounding language was mixed up with easy-to-understand and efficient contemporary storytelling. Tournier was a teller of tales and as his legendary ancestors he could out of concise Bible texts weave something even more amazing and tantalizing. In his tale, the journey of the Magi, just as in a medieval legend, became an outer and an inner pilgrimage, a search for confirmation, beauty and power, embodied by the experiences of each of the three men. Since it was a legend, the Magis were not individuals in the true sense of the word. Each one of them represented a specific type of person, becoming an illustration of a state of mind, a distinctive desire.

Gaspar, the black king of Meroë, was ashamed of his black skin, though he found that Infant Jesus had the same skin colour as he and was thus awakened to an insight that beauty and goodness can live and thrive behind superficial illusions. Blond physiognomy had before that instance eclipsed Gaspar's entire existence and become the ultimate cause of his despair. His obsession originated from the fact that the fair and blonde slave girl Biltine, whom he fell hopelessly in love with, had deceived and abandoned him with a white man whom she claimed to have been attracted to through the bright colour and splendour of his skin.

After that the desperate and disillusioned Gaspar sought any sign that could save him from his anxiety. As he in the night sky had discovered the comet that foreshadowed Jesus' birth, Gaspar interpreted it as a head crowned by swelling blond hair. However, after meeting with the black Baby Jesus, Gaspar realized that his feeling of inadequacy had been based on a mad pursuit of self-love and thus understood that divine love is so much greater.

The old and wise Balthazar, king of Nippur, had experienced how his magnificent art collection had been destroyed through the mad preaching of a fanatic priest, who had condemned the making of images. The destruction of his marvellous art collection made Balthazar despair about the meaning and value of existence. After a failed marriage, Balthazar had regained his joy of life through an increased appreciation of all kinds of beauty and built up a great museum, the Balthasareum, which became his pride, the "meaning of his life" and which he intended to leave behind him as a magnificent monument of himself.

However, after the museum had been looted and destroyed Balthazar's life became a ruin as well. In one day his hair became white, his back bent, his hearing weakened, his legs heavy and his male member shrunk. But, in the light of the radiance of goodness and innocent beauty surrounding the heavenly child, Balthazar's life became utterly changed through his realization that art can also be a means to approach the unfathomable mystery of beauty and goodness and is thus not at all despicable. He came to appreciate the immense beauty that surrounds us all and was thereby liberated from the curse of the loss of his art collections and found joy in the goodness of the people surrounding him.

Melchior, prince of Palmyra, had been expelled from his land by a deceitful uncle just as he would become its rightful ruler. Since then, Melchior drifted from land to land, blinded by hatred towards his entire family and bitterness over the loss of his earthly powers. However, when Melchior in the wretched stable found the god-child resting in a manger, he realized that it is possible to rule without violence and political machinations and was thus filled with a desire to establish a heavenly order on earth.

Through each of these men's life stories we become aware that obviously miserable and contradictory experiences may coincide with an insight fostering an acceptance of life's indescribable mystery. A discovery of the joy hidden in the abandonment of limiting desires and an acceptance of the beauty and goodness that is, after all, to be found within our short lives.

As in a medieval legend, Tournier added to the group of the three wise men a fool - Taor, prince of Mangalore, also known as the Prince of Delicacies. A pampered dilettante looking for rahat loukoum, a delicacy made out of pistachio nuts. Taor came late to the meeting with the Jesus Child, whom he had imagined to be The Divine Confectioner. Disappointed and disillusioned, he went astray in the wilderness of Sodom, was captured and ended up as a slave in an infernal salt mine. However, through a self-sacrificing good deed, Taor managed to save himself and his companions in misery. Thus, this obviously most lightweight king became the central figure of the story, its greatest and most human hero. A mirror image of a suffering Christ who through his fate revealed the fable's innermost message – that compassion is the true meaning and joy of life.

After reading the novel, I lay wondering if I had understood it correctly, considering my defective French. I fell asleep with a warm feeling inside. Christmas was on its way and I might have had a taste of its true meaning.

The following day dawned just as gloomy as the previous one. Rain was pouring down, but the snow had melted away. I woke up early, it was Saturday so I didn't have to go to work. I made coffee and roasted bread. I had during breakfast become accustomed to browse in art books. I opened a spread reproducing Carpaccio´s Ursula's Dream. The painting is part of a series of artworks displayed at Gallerie dell´Academia in Venice. They depict the legend of Saint Ursula, as told in The Golden Legend by Jacobo di Voragine.

Ursula was the beautiful daughter of a Christian King of Britain. She was desired by the son of the king of Anglia (a peninsula in northern Germany), who unfortunately was a "worshiper of images". Ursula agreed to marry him under the condition that the prince converted to Christianity and for three years respected her virginity, until he had become a completely knowledgeable and a worthy member of the Christian community. In addition, Ursula requested that she to Anglia had to be accompanied by no less than 10,000 Christian virgins. These prerequisites for marriage were so absurd that Ursula assumed that they would convince the prince of Anglia that marrying her would be impossible. Nevertheless, he eager prince agreed to the terms. From all over Europe, virgins gathered in England, where they were taught the Christian faith and baptized. They then sailed to the Continent to make a joint pilgrimage to Rome. On their way there, they made a stopover in Cologne, where an angel appeared to Ursula telling her that in the near future she would return to Cologne and suffer martyrdom. Ursula was not discouraged and brought with her the ten thousand virgins to Rome, where they were blessed by the pope who then followed them north. Outside of Cologne, the pious company was attacked by the pitiless army of the cruel and ungodly Huns. All the maidens, along with the pope, were massacred, with the exception of Ursula, who was desired by the King of the Huns (Attila?). However, when the saintly virgin scolded the mighty ruler of the Huns he shot an arrow straight through her heart. Jacobo di Voragine assured that this absurd story was true and that the martyrdom of the ten thousand virgins occurred in 238 AD.

In his Ursula's Dream Carpaccio depicts how the maiden in Cologne is sleeping in a matrimonial bed, which still lacks her intended spouse. In early morning the light of dawn falls into the room while an angel with a palm branch in his hand is arriving to inform Ursula that she will suffer martyrdom, though she should not worry because her suffering will guarantee her a place in Paradise. Particularly striking is Carpaccios´s depiction of the sleeping Ursula. She sleeps calmly. The Venetian master succeeds in creating an impression that Ursula is dreaming. A sublime image that remains in memory.

The Christmas season made me think of another image of sleep and dreaming. Georges de la Tour´s depiction an aged Joseph who overwhelmed by fatigue has fallen asleep with an open book in his lap. No wonder that Joseph was tired. Several troubles had plagued the old carpenter, while unexpected events brought wonder and bewilderment. After traveling accompanied by his pregnant wife, a young woman who bore another man's child, Joseph had after two days reached his destination, the census in Bethlehem. Visitors had crowded into the small town and it had been impossible for Joseph to find a decent shelter for his wife, who in the midst of all the turmoil went into labour and gave birth to her son in a cave. Only later were they able to find lodging in a stable, where Mary in lack of a bed had to place her newborn among the straw of a manger. Then several shepherds appeared, claiming that the newborn baby was no other than the by all Jews so much-awaited Messiah. A presumption that seemed to be confirmed when a group of wealthy foreigners, accompanied by a host of servants, appeared with gifts to the infant.

In de la Tours´s painting a young lady, almost a child, has approached the sleeping Joseph, touching him lightly. Like the angel in Ursula's Dream, she probably does not awaken him, though her gentile gesture suggests that she whispers something to the sleeping man. Joseph dreams she is warning him. Accompanied by his wife and the newborn boy Joseph has to flee his country as quickly as possible. The ruthless dictator Herod has been reached by rumours that the little child may become a future king, who eventually will overthrow him. Overpowered by the grotesque fears of a narcissistic ruler Herod will order the immediate slaughter of all children below the age of two.

As people often did in the past, Joseph took his dreams seriously and already the following day he convinced Mary that had to flee as soon as possible. The newborn was in immediate danger and at dawn they left for Egypt to seek shelter and asylum there. The story repeats itself, several hundred years later, innocent and often destitute families are forced to leave Syria to save their lives. At the time of Joseph, Judea was part of the Roman province of Syria. It was not until 70 AD that Judea gained an autonomous position within the province, but it soon ceased. Accordingly, Herod was merely a vassal in the service of Rome´s imperial power.

It was the luck of the little refugee family that at that time there were no Egyptian border guards who in the service of a xenophobic regime stopped them at the border. If that had been the case, the little Jesus would certainly have been killed and today we would not have had a Christianity in which name a large number of nationalist chauvinists are denying asylum to Syrian refugees.

In a painting by Orazio Gentileschi, another masterpiece, we once again find an exhausted Joseph sound asleep. He rests in a position making us imagine that he is snoring. Perhaps the refugees have now reached the security of Egypt. They seem to find themselves within a deserted house. Mary suckles her child, who now seems to be several months old. In the manner of toddlers, he turns his eyes towards the viewer while he greedily sucks his mother´s breast

Sleeping, dreaming men are apparently an integral part of several Christmas motifs. The Gospel of Matthew mentioned that The Wise Men, after submitting their gifts to the Child through a dream "received a command not to return to Herod". I rose from my breakfast table to look for a picture I had seen the day before in a newly purchased book about French cathedrals. It was One of Gislebertus´s capitals in Autun´s Cathedral that had caught my attention. The Three Magi sleep closely together under the same blanket. Their heads rest on a pillow and strangely enough they have their crowns on. They are so close that it seems that one of them has been forced to lie on his side.

As in the de la Tours´s painting, an angel cautiously approaches the sleepers, though here he is an adult, male character, with wings and halo. The angel gently touches the hand of one of the sleeping kings, making him  open his eyes, though he has not yet turned his look towards the angel, who is pointing to Bethlehem's star. Perhaps it is not a depiction the dream episode mentioned by Matthew, namely a warning that the kings had to leave without once again meeting with the insidious Herod. The relief may indicate an earlier occasion when God gave the Magi a hint that they should follow the star to find the "newborn Jewish King".

In any case, it is a striking scene. Within a limited space, Gislebertus managed to compress a course of events. Masterfully he depicted the interaction between the figures and even manipulated the perspective in an almost cubist fashion – without giving a disturbing impression the bed is seen both from the side and from the top. It is remarkable that Gislebertus paid so much attention to details, such as the duvet´s fringe and structure and the king's opened eyes. The capital was placed so high up on its pillar that down from the cathedral's floor it must have been difficult to distinguish such exquisite details.

After having considered Gislebertus's capital in detail I lifted my gaze from the book page and looked around in my greyish appearing room. Through the glass doors facing the balcony I watched the compact rain curtains. What a boredom! I decided to rent a car and go down to Autun. Occasionally I did like that in my loneliness; rented a car and drove away to visit cathedrals. Several times I had been to Rouen, Reims and Chartres. Why not go further south? To Autun, Vézelay and Conques?

The clock was not yet nine when I hurried down to the subway station by Censier-Dubenton. Soon I was in Sixt´s office at Avenue de Sax, where UNESCO employees were offered a decent discount. For a day I rented a two-seated Citroën. It was nice to get into the dry warmth of the car. The traffic was not particularily annoying and it was not long before I found myself on Autoroute du Soleil, heading for Lyon. The highway did not give sight for its name. The rain was so compact that I felt like driving through an aquarium. Luckily there was CD player in the car and I had brought with me several discs and could listen to Moustaki, Piaf and Aznavour, content with my decision to drive down to Autun. If nothing unexpected happened, I would arrive there shortly after twelve o´clock.

The rain didn't stop and it was unusually dark for being close to noon.  I approached The Triangle of Fear, a two-mile stretch of Autoroute du Soleil along which, between 1984 and 2005, several women had disappeared and some of them found murdered. There were suspicions that one, or several, serial killers had been operating there. The dismembered bodies of at least five women (between thirteen and thirty-seven years of age) had been found close to the highway. Two men had been sentenced for two of the murders, but they had denied any knowledge of the other disappearances. The thought made me depressed and I appreciated that I could make a turn towards Autun before entering The Triangle of Fear.

At last the rain ceased and I could admire the Autun Cathedral. Like so many other of its peers it hovers over the roof tops of the small town like an Atlantic cruiser. The sun broke through the clouds, lighting up the landscape and the cathedral, which pointed spire made me imagine it as a rocket directed towards eternity.

Before I visited the cathedral I enjoyed lunch in the cosy warmth of a rural inn. The village of Igornay is a few miles north of Autun. I went there after I over a cup of coffee in a bar had asked about the best restaurant in the area. To warm up my soul and heart, dispelling the general gloom, I chose a Bouef Bourgignon and some good wine to accompany it. After all, I was in the middle of Burgundy and did not have any other choice than to enjoy a savoury Burgundian meat stew, accompanied by an overly expensive Pinot Noir from 1996, convinced to do so by the rather young and bearded restaurateur who insisted that I should make such a choice, since according to him 1996 had been one of the absolute best wine years. I do not understand such subtleties, but found the wine to be quite good.

Heartened and inspired I drove back to Autun. Already the entrance to La Cathédrale Saint-Lazare persuaded me that I made a great decision driving down there; the visit would be a memory for life. The cathedral was erected during the second half of the 12th century and constituted one of the stopovers along one of the most important pilgrimage routes towards Saint James's tomb in Santiago Compostela. A few miles north was the next halt, the cathedral of Vézelay with it´s tomb of Mary Magdalene. The Cathedral of Autun was built around the tomb of Mary Magdalene's brother, Lazarus. To understand why these siblings ended up in France, we might return to Voragine's Golden Legend, which tells us that Jesus´s close friends Mary Magdalene and Lazarus, whom the Master himself had awoken from death, together with seventy of their followers by a Roman governor had been put on a boat without rig and rudder and taken far offshore to be drowned. However, "God Almighty" brought their ship safe to Marseille, where Lazarus later became a bishop.

Sometime during the tenth century a bishop managed to buy Lazarus´s relics from a church in Marseille, the sellers kept his head, and brought the remains to Autun. An impressive monument was erected above the corpse of Lazarus and a mighty cathedral was completed by the end of 1190. At some point in the late eighteenth century, fanatical revolutionaries destroyed the tomb of Lazarus and the magnificent sculptures of the north portal, only some suggestive fragments remain, such as a grieving Saint Andrew from the tomb monument and a famous representation of Eve from the portal, more about her later on.

Thankfully, by a happy coincidence, one of the most powerful works of art history was preserved – the tympanum of the west façade, with its remarkable representation of The Last Judgment. A narrow-minded and obviously aesthetically blind  bishop considered that Gislebertus´s unequalled masterpiece was too mediocre, primitive and ghastly to be worthy of adorning his cathedral and did in 1766 order that the tympanum had to be plastered over, while the surrounding sculptures were broken down, the same fate befell the head of Christ that stuck out of the coated area. It was not until the 1830s that medieval masterpieces could be appreciated once more, not least thanks to Victor Hugo's popular novel The Hunchback of Notre-Dame from 1831. A chaplain wondered what could be hidden under the thick layer of gypsum covering the entire tympanum and in 1837 it was possible to general wonder and admiration to reveal Gislebertus's impressive vision of The Last Judgment, which under his supervision had been created between 1130 and 1135. Proudly, the master had under Chrit´s feet carved Gislebertus hic fecit, Gislebertus did this. In 1948, Christ's head was found in a nook of a local museum and it turned out to be a perfect fit on the broken neck.

In the throng of figures populating entire tympanum we find three pilgrims walking up towards the Golden City of Heaven, perhaps reflecting the sense of wonder, awe and maybe even fright that may have taken hold of many medieval travellers who had come a long way to pray for health and healing by St Lazarus´s tomb.

Several of these pilgrims were affected by unhealed sores and leprosy, seeking relief or maybe even a miracle by the side Lazarus´s grave, the leaper who had been resurrected from death. Lazarus had earned his importance as a remedial saint due to the fusion of three biblical figures. Primarily he was the brother of the sisters Mary and Martha of Bethany. They had sent for Jesus telling him that "he whom you love" was very sick. However, when Jesus arrived Lazarus was already dead, though Jesus was able to raise him from the dead. The fact that Lazarus was assumed to be suffering from leprosy originate from the Gospel according to Matthew, which mentions that it was during a dinner in "Simon the Leper's house” in Bethany that Mary anointed Jesus' feet with precious oil, something that has led to the assumption that Simon was in fact Mary's brother, Lazarus.

The third fusion may seem to be more far-fetched because it tells a story about a man dying in Palestine, though Lazarus was believed to have died in Southern France. Jesus had told a parable about a rich man who lived "every day in joy and feast," while “there was a certain beggar named Lazarus, which was laid at his gate, full of sores, and desiring to be fed with the crumbs which fell from the rich man's table: moreover the dogs came and licked his sores.” A peculiarity about this story is that it is the only parable that has a character with a name. But, could this really be the same Lazarus who later appeared in France? The sick and starving Lazarus died and after death he came to rest in "Abraham's bosom", while the rich man ended up burning in “Hades”. The rich man calls up to Abraham and asks him to allow Lazarus to bring him a drop of water to quench his thirst and also warn his five brothers, who still are alive, so they did not like him ignore the sick and needy and thus ended up in his precarious situation. Abraham replies that both the rich man and his brothers had already been warned by Moses and the prophets and since they did not listen to these previous warnings, none of them would be convinced of how to behave in a righteous manner – not even "if anyone comes back from the dead". The last words were taken as a proof that Jesus' parable, actually was a description of the fate of his good friend Lazarus, whom he raised from the dead and that this was the same Lazarus who later died in France.

That we, unlike the rich man, should take care of lepers and starving fellow beings led during the Middle Ages to the erection of special care institutions. Most famous was the quarantine hospital for plague victims on the island of Santa Maria di Nazarath outside Venice. It was established in 1423 and the word Nazareto was formed from the name of the island, as a name for the hospital. After a few years, by confusion with Lazarus,  was transformed into Lazaretto and monastic orders soon spread the institution in the entire Europe.

As the leprous pilgrims entered under Gislebertus's powerful tympanum they could glance up at the pillar capitals surrounding the Last Judgement. In his vigorously drastic manner Gislebertus had presented almost comically unsightly demons, whose awfulness became unpleasantly frightening through their inhumane bestiality. One capital depicted Jesus´s Lazarus parable and on one of it´s sides it looks as if the bigger of two devils is pushing his smaller companion towards Abraham, who raises his hand to protect himself and the alarmed Lazarus from Hell's assaulting subordinates.

On a capital inside the cathedral, a supernaturally large devil raises a stone towards Jesus asking him to turn it into bread, though assisted by a protective angel Jesus calmly rejects the proposal.

Even more dramatically is the tympanum´s portrayal of the tortures inflicted on condemned souls. By blowing in a huge horn an angel announces the initiation of The Last Judgement and sinners are by chains hoisted up from their underground slumber.

If there is any doubt concerning the virtuousness of some of the deceased souls they are weighed on the scales of Archangel Michael, who if a good person's soul is weighed down, in a protective gesture closes his hand round the pan of the scales, while on the opposite side the Devil does everything in his power to make the soul of an obvious sinner as light as possible to make it become part of his infernal reign – “You have been weighed and found wanting”. Hell's Master cheats by raising one arm of the scales with one hand, while he with the other grabs a damned soul by his hair to throw him into Hell´s burning pit.

The devil is extremely active, one of his feet, our rather claws, is clasping a desperately screaming human soul, while gleeful demons scoff at the wretch´s boundless anguish.

Suspected sinners are already being separated from delighted and revealed souls by an angel who with a raised sword drives away the despairingly crouched malefactors towards Hell's eternal torments, while souls of the blessed are lifted, or raised, towards the gates of Paradise.

On the right side of the tympanum, grotesque demons and dragons are in full swing devouring and tearing at the defenceless and naked bodies of condemned sinners.

In the tympanum and inside, on the cathedral's capitals, demons are scrambling and hustling. They appear to belong to a very special genus. Angrily and grotesquely amused they are enthusiastically accomplishing their tasks. Like a couple of devils anxiously assisting Judas with his suicide.

Gislebertus´s hard-working demons are reminiscent of other contemporaneous representations of infernal torments. Among reliefs in the somewhat more southerly cathedral of Conques the activities of the demons seem to have been inspired by sadistic spectacles performed by professional tormentors during public executions, which often were not only limited to simple hangings or decapitations, but could consist of extended theatrical performances with carefully calculated, extremely sadistic torture, staged and performed by hard-working executioners.

Inside the cathedral we find a variety of such representations. Some are depicted as rhythmically integrated elements of the Corinthian capitals that form the base for the reliefs. It is often difficult to discern the meaning and origin of these strange works of art, as here where two demons seem to be preparing themselves for the upcoming torments that will be inflicted on an unfortunate victim, who does not know what to expect.

Gislebertus's many capitals do not seem to follow any fixed pattern or prepared programme. There are several versions of odd, quite unknown saintly lives. For example, depictions of the martyrdom of St. Vincent of Saragossa who suffered torture by having the flesh of his body torn away with iron hooks, while his wounds afterwards were scrubbed with salt before he was roasted alive. When he did not die from these torments he was thrown into a cell sprinkled with sharp potsherds. Still, he did not die. His executioners placed Vincent in a sack and threw him into the sea. He floated ashore on an island, after crawling out of the sack he laid naked on the shore, guarded by eagles until some Christians found him and could give him The Last Rites.

Another capital shows how Simon Magus in magical competition with St. Paul and St. Peter, who holds a huge key in his left hand. After using a pair of artificial wings to lift off the ground at the Roman Forum, Simon Magus falls headlong to be crushed when he reaches the ground, while an elated devil thrilled and greedily watches the scene.

On my walk towards the altar I found representations of The Seven Deadly Sins, among which Greed is most memorable. With a huge mouth opening up to his insatiable interior he holds two money bags in a steady grip.

As in the marginalia of medieval illuminated manuscripts Gilslebertus also portrays a multitude of more or less grotesque fable animals, such as a centaur firing an arrow into the gap of a winged dragon, hounded on by a warrior who with a helmet, shield and sword sits on its tail.

Another warrior pierces the abdomen of a griffon.

Samson tears apart the jaws of a lion.

On a capital I discerned Aesop´s fable about a crane and a wolf. The one who tells how a chicken bone got stuck in the throat of a voracious wolf. A crane ventured to stick his long beak into the wolf's orifice and remove the bone. When the bird asked for a reward, the wolf replied: "Isn´t it enough that I let you take your head out of my mouth without snapping it off?”

Another capital illustrated a strange statement from The Iliad mentioning that Africa's pygmies were involved in a constant battle with the cranes, which in winter migrated to their homeland.

We also find less dramatic scenes, like a choir, perhaps with King David in the lead, singing and playing their instruments.

Or a man who, over his shoulders, holds a heavy beam with bells that a couple of musicians are beating with hammers.

While I strolled along in Autun's cathedral with my neck aching from my gazing towards the high-placed capitals, I was approaching the ultimate goal of my journey – the capital with the sleeping Magi. I knew I was closing in on it since high up at one of the pillars there was a capital depicting children being slaughtered by chainshirted soldiers.

It was then nice to discover that the capitals telling about the birth of Jesus were only copies. In order to admire the sleeping wise men I did not have to strain my eyes and neck. The original was kept in a bright and beautiful Chapter Room reached through a staircase to the right of the choir. They had been brought there by the middle of the 19th century when it was feared that the heavy central tower could collapse. So far had the authorities come after the eighteenth century when the medieval sculptures had been broken down since they had been considered to be both ugly and frightening. Now the central tower was strengthened and copies made of the finest capitals, so they could be safely preserved for posterity.

In the Chapter Room I could in detail admire the sleeping Magi, as well as a moving scene where the three men reverently approach the infant. One of them makes a gesture as if to take off his crown, while another has kneeled down and gently bent forward to hand over his gift to the child. It is hidden inside a receptacle and the little Jesus curiously lifts the lid to see what is inside the urn.

Another scene presents the holy family on its flight towards Egypt. While holding one of the donkey's reins in one hand, Joseph is anxiously examining the surroundings. Mary sits in a women's saddle holding a protective arm and hand over her baby.

On my way out of the cathedral, I once more lifted my gaze towards the tympanum, but now I did not scrutinize the devils and demons but instead watched the saved souls who rose up towards Paradise. There was also Peter with his huge key, taking a saved soul by the hand, while an angel lifted another soul towards Paradise's covered balcony. Like a child, another soul clings to one of the supportive angel´s legs.

I walked across a square in front of the cathedral, a fountain that appeared to imitate the appearance of the cathedral´s high tower. After a few meters´ walk between houses made of the same grey sandstone as the cathedral I reached the round corner tower of Nicolas Rolin's house. This extremely rich and powerful man, who lived between 1376-1462, was during forty years a chancellor at the court of Philip the Good, during Burgundy's heyday. His elevated position allowed the wealthy Rolin to hire several incomparable Flemish artists, such as the brothers van Eyck, Rogier van der Weyden and Jean Hey (Maître des Moulins).

In the museum that is now housed in Rolin's former residence, I found another of Gislebertus´s masterpieces – Eve from the cathedral's north portal, which in 1766 had been completely destroyed on the orders of a stupid bishop. The deep relief depicts Eve as she whispering holds one hand by her mouth, leaning forward while keeping the forbidden fruit of knowledge hidden in her other hand. That relief was for a long time buried as a foundation stone of one of Autun's many grey stone houses and was discovered when the house was demolished during the second half of the 19th century. This sculpture is what remains of the entrance by the cathedral's north façade. We now know that there was also a relief depicting Adam. A few years ago, two small alabaster reliefs surfaced, most likely copies of Adam and Eve from Autun, their origin is unknown and they are now displayed in the millionaire and artist Yuko Nii's collection in Brooklyn.

In the Louvre we find Jan van Eyck's famous Chancellor Rolin´s Madonna, which once hung in the Autun´s cathedral.

Another of masterpiece of world art, also ordered by Chancellor Rolin, is the altarpiece of Rogier van der Weyden in the village of Beaune next to the Autoroute du Soleil, a few kilometres from Autun. It was created in the mid-15th century to adorn the chapel of Rolin´s at that time state-of-the-art hospital Hospices de Beaune. Rolin wrote:

Disregarding all human concerns and in the interest of my salvation, desiring by a favourable trade to exchange for celestial goods temporal ones, that I might from divine goodness render those goods which are perishable for ones which are eternal ... in gratitude for the goods which the Lord, source of all wealth, has heaped upon me, from now on and for always, I found a hospital.

In a realistic manner Rogier van der Weyden's altarpiece reflects the same intense drama as the one Gislebertus three hundred years earlier had described in his nearby tympanum. By van der Weyden we are confronted with a completely impartial soul-weighing Archangel Michael, who unmoved looks straight ahead. Around him are no swirling, guffawing demons and the archangel´s aspect of imperturbability seems to reflect Gislebertus´s Christ presiding over The Last Judgment and like van der Weyden´s Michael he is also surrounded by four, flying angels.

As with Gislebertus, van der Weyden does not miss out on the boundless despair of the condemned souls. Their horror of the awaiting eternal torments is so tangible and realistically depicted that the observer cannot avoid identifying with the agony of the condemned on their inevitable path towards Hell´s eternal damnation and endless suffering. However, like Gislebertus van der Weyden also depicts a passage from darkness to light. The despair and fear of the condemned are contrasted with the relief and warm welcome the saved souls encounter at the gates of Heaven.

Darkness had fallen, the Hospices de Beaune closed half past five so I wouldn't get there in time. Instead I drove north towards Paris. Satisfied with my day I came to think about why I had ended up in Autun. How I had seen the nativity scene with the three Magi in the market stall at the Champs Elysées and then found the picture of how an angel showed them the Bethlehem star. That picture became my guide to Autun and an experience that has stayed with me ever since. From the rainy, melancholy Paris, I had reached Gislebertus stories in stone. A journey from darkness to light, like the one that takes place in Gislebertus and van der Weydens depictions of the last days. The day after my visit to Autun, I went to my family and Christmas in Rome.

Neilsen Blum, Shirley (1969) Early Netherlandish Triptychs: A Study in Patronage. Berkeley: University of California Press. Seidel, Linda (1999) Legends in Limestone: Lazarus, Gislebertus and the Cathedral of Autun. Chicago: University of Chicago Press. Tournier, Michel (1981) Gaspard, Melchior & Balthazar. Paris: France Loisirs. Voragine, Jacobo di (1998) The Golden Legend: Selections. London: Penguin Classics.

 

12/31/2018 11:34

En mörk, dyster och kall dag här i Rom. Det är en dryg vecka kvar till jul, dekorationer och julhandel fördystrar ytterligare dagen, får mig att minnas barndomens jular, mina föräldrars död och min alltmer splittrade familj. Våra döttrar är sedan länge vuxna, bor på skilda håll och har skapat egna liv. Det är osäkert om vår äldsta dotter och lilla dotterdotter kommer att fira julen hos oss. Men, idag klädde jag julgranen. På väg hem trampar jag i en vattenpöl. Få saker tycker jag sämre om än att bli våt om fötterna. Medan de blöta strumporna sväller blir skorna trånga och de instängt frusna fötterna förmår inte torka. Som den gubbe jag är vorden muttrar jag för mig själv.

I det närmaste lika eländig kände jag mig då jag bodde ensam i Paris och en vinterslaskig kväll vid samma juletid å tjänstens vägnar varit på väg till ett möte, men inte kunnat finna adressen. Kanske utgör Paris nu också dyster anblick, efter det att ”de gula västarna” i ursinne över höjda dieselpriser bränt bilar och krossat skyltfönster längs Champs Elysée. Mig veterligt finns det inte, som då, snömodd på gatorna. Kanske har man heller inte rest Pariserhjulet framför Tuilerieträdgården? Finns där även i år de festligt upplysta marknadsstånden med ett överflöd av julens godsaker och smäktande dofter, festligt färgprunkande prydnader från Europas olika hörn; ryska ägg och miniatyrer, mekaniska leksaker från Tyskland och England, italienska julkrubbor och mycket annat? Antagligen är marknaden, liksom muséer och flera varhus, stängd på grund av upploppen, eller kanske även genom det faktum att en fanatisk, islamistradikaliserad galning än en gång har förstört julglädjen. Denna gång mejade fanatikern inte, som i Berlin 2016, ner barn och andra med en lastbil utan det var med pistol och kniv som han tog livet av fem personer och skadade en mängd andra besökare på den legendariska julmarknaden i Strasbourg.

Den där eländiga kvällen för snart tio år sedan blev jag stående framför en italiensk julkrubba som med magisk mystik lyste upp vinterslasket. Jag glömde mina fuktfrusna fötter medan jag betraktade hur Balthasar knäböjde inför ett knubbigt Jesusbarn, som strök honom över skägget, alltmedan de överdådigt klädda Melkior och Kaspar leende betraktade scenen. Bakom de Tre vise männen stod deras kameler och hästar, övervakade av deras tjänare. Storögt beundrade jag scenen tillsammans med en fascinerad barnaskara, förenad med mig i en känsla av andakt och fascination:

När nu Jesus var född i Betlehem i Judeen, på konung Herodes' tid, då kommo vise män från österns länder till Jerusalem och sade: ”Var är den nyfödde judakonungen? Vi hava nämligen sett hans stjärna i östern och hava kommit för att giva honom vår hyllning.” När konung Herodes hörde detta, blev han förskräckt, och hela Jerusalem med honom. Och han församlade alla överstepräster och skriftlärde bland folket och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade honom: ”I Betlehem i Judéen; ty så är skrivet genom profeten: 'Och du Betlehem, du judiska bygd, ingalunda är du minst bland Juda furstar, ty av dig skall utgå en furste som skall vara en herde för mitt folk Israel.'” Då kallade Herodes hemligen till sig de vise männen och utfrågade dem noga om tiden då stjärnan hade visat sig. Sedan lät han dem fara till Betlehem och sade: ”Faren åstad och forsken noga efter barnet; och när I haven funnit det, så låten mig veta detta, för att också jag må komma och giva det min hyllning.” När de hade hört konungens ord, foro de åstad; och se, stjärnan som de hade sett i östern gick framför dem, till dess att den kom över det ställe där barnet var. Där stannade den. Och när de sågo stjärnan, uppfylldes de av mycket stor glädje. Och de gingo in i huset och fingo se barnet med Maria, dess moder. Då föllo de ned och gåvo det sin hyllning; och de togo fram sina skatter och framburo åt det skänker: guld, rökelse och myrra. Sedan fingo de, genom en uppenbarelse i drömmen, befallning att icke återvända till Herodes; och de drogo så en annan väg tillbaka till sitt land.

I mörkret och vätan värmdes jag av minnet av jular då värmen och dofterna från granen, glögg och pepparkakor fyllt huset. Far och Mor hade medan vi sov förvandlat hemmet till en sagogrotta. Krubbans vise män och den österländska mystik som de jämte sina gåvor bar fram till Jesusbarnet. Deras exotiska kläder, den mörke Kaspar, deras hästar och kameler. Med sig in i Göinges skogar förde de med sig en känsla från Tusen och en Natts sagor, från Marco Polos äventyr, från Timbuktu, Mekka, Samarkand, Agra och Peking. 

På väg hem i tunnelbanan blundade jag och mindes vad jag hört, sett och läst om De vise männen från Österns länder. Hur besviken jag varit över att i kyrkans julspel inte ha fått vara en av de vise männen, utan istället stå med ett brinnande ljus i handen och citera:

 

"Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus; ja, över dem som bo i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart. Ty ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila; och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste.”

 

Min fars gode vän Pastor Hasslow höll varje jul samma predikan; om familjen som glömt lägga Jesusbarnet i krubban. Jag förstod dem, de Tre Vise Männen var betydligt viktigare, utan dem, herdarna, åsnan och oxen skulle krubban inte vara så speciellt intressant.

Då jag blivit äldre läste jag Michel Tourniers De vise männen, inte lika bra som hans Älvakungen, som fastnat ordentligt hos mig, men likväl fylld med Österlandens mystik, med läsefrukter och finurliga anspelningar, som hos en annan modern sagoberättare, Italo Calvino, i hans De osynliga städerna. Jag ville gärna läsa om den där boken, just ikväll, i Paris dystert kyliga ensamhet. På vägen hem fann jag Tourniers Gaspard, Melchior et Balthazar i bokhandeln vid La Place Georges-Moustaki, inte långt från mitt krypin vid Square Adanson.

Min franska är usel, men jag köpte likväl boken och då jag skruvat upp värmen i min enrummare, som faktiskt var riktigt ombonad, bäddade jag ner mig under sängens duntäcke och fann märkligt nog att jag begrep en hel del av Tourniers bok, som blandade ett ålderdomligt språk med längre stycken mer tidsenligt berättande. Tournier var en sagoberättare och som den grundlärde legendskapare han var byggde han ut den kortfattade bibeltexten till något betydligt mer fantastiskt och allomfattande. De vise männens färd blir som i en sann legend en såväl yttre som inre resa, ett sökande efter bekräftelse, skönhet och makt, förkroppsligat hos var och en av dem. Eftersom det är en legend är varje Vis man inte en individ i ordets sanna bemärkelse, utan en typ, en illustration av ett tillstånd, ett begär. 

Gaspar, den svarte konungen över Meroë, skämdes över sin svarta hy, men fann slutligen att Jesusbarnet hade samma hudfärg som han och väcktes därmed till insikt om att skönhet och godhet lever och frodas bakom ytliga illusioner.  Blondheten hade innan dess förstört Gaspars tillvaro och den yttersta orsaken till hans förtvivlan var den blonda slavflickan Biltine, som han blivit våldsamt förälskad i, men som bedragit och övergivit honom med en vit man, som hon sagt sig sig ha blivit attraherad av genom hans ljusa hy.

Den förtvivlade och desillusionerade Gaspar sökte därefter tecken som skulle kunna frälsa honom ur hans ångest.  Då han i skyn fick se kometen som förebådade Jesu födelse tolkade Gaspar den som ett huvud med svallande blont hår. Efter mötet med det svarta Jesusbarnet insåg dock Gaspar att hans känslor av otillräcklighet hade grundat sig i en galen strävan efter egenkärlek och kom därmed till insikt om att gudomlig kärlek är så mycket större och mer glädjeskapande.

Den åldrige och vise Balthazar, kung av Nippur, hade fått sin magnifika konstsamling förstörd av en fanatisk präst, som fördömt bildskapande och därmed fått Balthazar att misströsta om tillvarons mening och värde. Efter ett misslyckat äktenskap hade Balthazar återfunnit sin livsglädje i skönheten, i konstsamlandet och byggt upp ett väldigt museum, Balthasareum, som blivit hans stolthet, ”meningen med hans liv” och som han tänkt lämna efter sig som ett magnifikt monument över sig själv.

Men, efter det att muséet plundrats och förstörts, blev även Balthazars liv en ruin. På en dag blev hans hår vitt, ryggen böjd, hörseln försvagad, benen tunga och hans manslem skrumpnad. Men, inför Jesusbarnets utstrålning av godhet och oskuldsfull skönhet förändrades Balthazars liv genom insikten att konsten även den kan vara ett sätt att närma sig skönhetens och godhetens outgrundliga mysterium och är därigenom inte alls vanhelgande. Han kom till insikt om all den skönhet som omger oss och befriades därigenom från samlandets förbannelse och fann glädje hos de människor som omgav honom.

Melchior, furste av Palmyra, hade innan han blivit dess rättmätige konung fördrivits från sitt land av sin falske farbror. Sedan dess drev Melchior land och rike kring, förblindad av hat gentemot hela sin släkt och bitterhet över att ha förlorat sin makt. Men, då Melchior i det enkla stallet fann gudabarnet vilande i en krubba insåg han att det går att härska utan våld och politiska ränker och fylldes därmed av ett begär att upprätta en himmelsk ordning på jorden.

Genom var och en av dessa mäns livshistoria blir vi medvetna om att uppenbart eländiga och motsägande livserfarenheter kan sammanfalla i en insikt som leder till ett godtagande av livets obeskrivliga mysterium. En upptäckt av den glädje som finns förborgad i uppgivandet av våra begränsande begär för att istället acceptera den skönhet och godhet som trots allt står att finna inom våra korta liv.

Som i en medeltida legend lade Tournier till de tre vise männens skara en narr – Taor, furste av Mangalore, också känd som Sötsakernas furste. En bortskämd dilettant som gav sig ut på jakt efter rahat loukoum, en delikatess gjord av pistagenötter. Taor kom försent till mötet med Jesusbarnet, som han inbillat sig vara Den Gudomlige Konfektyristen. Besviken och hjälplös förirrade han sig sedan i Sodoms ödemarker, blev tillfångatagen och slutade som slav i en saltgruva. Genom en självuppoffrande god gärning lyckades Taor dock frälsa sig själv och sina olycksbröder. Därmed blev denne uppenbart mest lättviktige konung berättelsens centralfigur, dess störste och mest mänsklige hjälte. En Kristusgestalt som i sin person innefattade fabelns innersta budskap om att medkänsla är livets sanna mening och glädje.

Efter att ha läst boken låg jag länge och funderade, undrande om jag med min bristfälliga franska hade uppfattat den rätt. Jag somnade med en varm känsla inombords. Julen var på väg och jag hade kanske fått en försmak av dess sanna innebörd.

Följande dag var lika trist som den föregående, regnet öste ner, men snömodden var borta. Jag vaknade tidigt, det var lördag så jag behövde inte gå till jobbet. Kokte kaffe och rostade börd. Jag hade fått till vana att medan jag åt frukost sitta och bläddra i någon konstbok. Öppnade ett uppslag med Carpaccios Ursulas dröm. Målningen är en del av en serie konstverk som nu finns på Gallerie dell´Academia i Vendig. De skildrar Sankta Ursulas legend så som den berättas i Jacobus da Voragines Gyllene Legend.

Ursula var den vackra och visa dottern till den kristne kungen av Brittanien. Hon åtråddes av sonen till kungen av Anglia (en halvö i norra Tyskland), som dessvärre var en ”dyrkare av gudabilder”. Ursula gick med på giftermål under villkoret att prinsen omvände sig till kristendomen och att han under tre års tid respekterade hennes jungfrudom, tills dess han blivit fullärd i den kristna religionen. Dessutom begärde Ursula att hon till Anglia skulle åtföljas av inte mindre än 10 000 kristna jungfrur. Önskemålen var så absurda att Ursula antog att de skulle få prinsen av Anglia att avstå från giftermålet. Men mot förmodan gick han med på villkoren. Från hela Europa samlades jungfrur till England, där de undervisades i kristendom och döptes. De avseglade sedan till kontinenten för att där företa en gemensam vallfärd till Rom. På vägen dit stannade de i Köln, där en ängel uppenbarade sig för Ursula och berättade att hon inom en snar framtid skulle återvända till Köln och där lida martyrdöden.  Ursula lät sig inte avskräckas, tog med sig de tiotusen jungfrurna till Rom, där de välsignades av påven som sedan följde dem norrut. Utanför Köln anfölls de av hunnernas ryttarhär. Samtliga jungfrur, jämte påven, massakrerades, med undantag för Ursula som åtråddes av hunnernas konung (Attila?), men då hon försmådde honom sköt han en pil rakt in i hennes hjärta. Jacobus da Voragine försäkrade att den absurda historien var sann och att jungfrurnas martyrium ägde rum 238 e.Kr.  

Carpaccio skildrar i sin Ursulas dröm hur jungfrun i Köln sover i den äktenskapliga bädden, som fortfarande saknar hennes gemål. Det är tidigt på morgonen, gryningsljuset faller in i rummet medan en ängel med en palmkvist i handen stiger in för att meddela Ursula att hon kommer att lida martyrdöden, men att hon inte skall oroa sig eftersom det kommer att garantera henne en plats i Paradiset. Speciellt påfallande är framställningen av den sovande Ursula. Hon sover lugnt och avspänt, samtidigt som Vittore Carpaccio lyckas skapa intrycket av att hon drömmer. En subtil bild som stannar i minnet.

Jultiden fick mig att tänka på en annan sömnbild, målad av Georges de la Tour. Den åldrade Josef har somnat med en bok i knät.  Han har varit så utmattad att han somnat medan han var i färd med att vända blad och har i sömnen behållit greppet om boksidan. Inte undra på att Josef var fullständigt uttröttad. Under den sista tiden hade en mängd bekymmer plågat den gamle snickaren, samtidigt som oväntade händelser väckt hans förundran. Efter att ha färdats långt med sin höggravida, unga hustru, som bar på en annan mans barn, nådde de efter två dagar sitt mål, skattskrivningen i Bethlehem. Besökare trängdes i den lilla staden och det hade varit omöjligt att finna husrum för hustrun, som mitt i allt detta tumult tvingades föda sin son i en grotta. Först senare kunde de söka skydd i ett stall, där den unga, födelsemedtagna Maria i brist på säng fick lägga sin nyfödde bland halmen i en krubba. Sedan dök det upp en mängd herdar, som hävdade att den nyfödde inte var någon annan än den av alla judar så hett efterlängtade Messias. En förmodan som tycktes bekräftas då en grupp förmögna utlänningar, åtföljda av en mängd tjänare, dök upp med gåvor till den nyfödde.

En ung kvinna, nästan ett barn, har försiktigt smugit sig fram till den sovande Josef. Hon rör lätt vid honom. Liksom ängeln i Ursulas dröm väcker hon honom antagligen inte. Hennes talande gest antyder dock att hon viskar något till honom. Josef drömmer att hon varnar honom. Han måste så fort som möjligt fly med sin hustru och den nyfödde pojken. Landets storhetsvansinnige härskare har nåtts av rykten om att det lilla barnet kan vara en blivande konung, som i framtiden kommer att störta honom. Med en envåldshärskares groteska omsorg om sin makt gav Herodes order om att alla barn upp till två års ålder omedelbart skulle dödas.

Som folk ofta gjorde förr i tiden tog Josef sina drömmar på största allvar och redan följande dag övertygade han Maria om att de måste fly så snart som möjligt. Den nyfödde i svävade i omedelbar livsfara och i gryningen gav de sig av mot Egypten för att där söka skydd och asyl. Historien upprepar sig, flera hundra år senare tvingas åter oskyldiga, ofta utblottade familjer lämna Syrien för att rädda sina liv. På Josefs tid var Judéen en del av den romerska provinsen Syrien. Det var inte förrän 70 e.Kr. som Judéen fick en autonom ställning inom provinsen, men den upphörde snart igen.

Herodes var alltså enbart en lydkonung i tjänst hos den imperialistiska världsmakten. Det var den lilla flyktingfamiljens frälsning att det på den tiden inte fanns några egyptiska gränsvakter som i tjänst hos en chauvinistiskt flyktingfientlig regim stoppade dem vid gränsen. Om så varit fallet hade säkerligen den lille Jesus ha dödats och vi hade idag inte haft den kristendom i vars namn en mängd nationalistiskt anfrätta europeiska regimer nekar asyl till syriska flyktingar.

På en målning av Orazio Gentileschi, ännu ett mästerverk, finner vi återigen en utmattad Josef i tung, djup sömn. Han ligger i en ställning som får oss att ana att han antagligen snarkar. Kanske har flyktingarna nu hunnit fram till säkerheten i Egypten. De tycks befinna sig ett ödehus. Maria ger di till Jesus, som nu tycks vara flera månader gammal. På spädbarns vis vänder han, alltmedan han girigt diar, blicken mot betraktaren.

Sovande, drömmande män är tydligen en integrerad del av flera julmotiv. Matteusevangeliet nämnde att de Vise männen efter att ha överlämnat sina gåvor till Jesusbarnet genom en uppenbarelse i drömmen, ”fingo en befallning att icke återvända till Herodes”. Vid frukostbordet fick jag infallet att leta rätt på en bild jag genom gårdagens läsning kommit att tänka på och fann den i en nyinköpt konstbok om franska katedraler. Ett av Gislebertus kapitäl i Autuns katedral. De tre vise männen sover tätt tillsammans under samma täcke. Deras huvuden vilar på en kudde och underligt nog har de sina kronor på sig. De ligger så tätt att det tycks som om en av kungarna har tvingats ligga på sidan för att få plats.

Liksom i de la Tours tavla smyger sig en ängel in till de sovande, men här rör det sig om en vuxen, manlig gestalt, med vingar och gloria. Ängeln rör försiktigt vid handen på en av de sovande kungarna och denne öppnar ögonen, fast han har ännu inte riktat blicken mot ängeln som pekar upp mot Betlehems stjärna. Kanske det inte rör sig om den dröm som nämns i Bibeln, nämligen en varning om att konungarna måste ge sig av utan att återigen träffa den lömske Herodes. Det kanske rör sig om ett tidigare tillfälle då Gud gett dem en antydan om att de bör följa stjärnan för att finna den ”nyfödde judakonungen”.

Under alla förhållanden är det en slående framställning. Inom ett begränsat utrymme lyckas Gislebertus komprimera ett sublimt händelseförlopp. Mästerligt förmår han skildra samspelet mellan gestalterna och även leka med sängens perspektiv – utan att det ger ett störande intryck syns den både från sidan och uppifrån. Märkligt är att Gislebertus gett så stor uppmärksamhet åt detaljer som täckets bård och struktur och kungens öppnade ögon.  Kapitälet satt nämligen så högt upp på sin pelare att det nere från katedralens golv måste ha varit svårt att urskilja de talande detaljerna.

Efter att ingående ha betrakta Gislebertus kapitäl med de tre vise männen lyfte jag blicken från boksidan och såg mig kring i mitt tämligen grådaskiga rum. Genom glasdörrarna ut mot balkongen betraktade jag de kompakta regnridåerna. Vilken tristess! Jag beslöt mig för att hyra en bil och fara ner till Autun. Emellanåt gjorde jag i min ensamhet så; hyrde en bil och for iväg för att besöka katedraler. Jag hade flera gånger varit i Rouen, Reims och Chartres. Varför inte fara längre söderut? Till Autun, Vézelay och Conques?

Klockan var ännu inte nio då jag skyndade mig ner till tunnelbanestationen vid Censier-Dubenton. Snart var jag inne på Sixts kontor vid Avenue de Sax, där UNESCOanställda fick en ordentlig rabatt. För ett dygn hyrde jag en tvåsitsig Citroën. Det var skönt att komma in i bilvärmen. Trafiken var inte speciellt tät och det dröjde inte länge förrän jag var ute på Autoroute du Soleil, på väg i riktning mot Lyon. Motorvägen gjorde inte skäl för sitt namn. Regnet var så kompakt att det kändes som att köra genom ett akvarium. Fast det fanns CDspelare i bilen och jag hade tagit med mig flera skivor. Där jag satt i den lilla bilen och lyssnade till Moustaki, Piaf och Aznavour kände jag mig mycket nöjd med mitt beslut att fara ner till Autun. Om inget oförutsett inträffade skulle jag vara framme strax efter tolv. 

Regnet upphörde inte och det var ovanligt mörkt för att vara mitt på dagen. Jag närmade mig Fruktans triangel, en två mil lång sträcka av Autoroute du Soleil längs vilken en mängd kvinnor hade försvunnit och flera mördats mellan 1984 och 2005. Det fanns misstankar om att en, eller flera, seriemördare hade opererat där. Liken efter minst fem kvinnor (mellan tretton och trettiosju år) hade påträffats i närheten av motorvägen. Två män hade dömts för två av morden, men nekat till de andra försvinnandena, förövarna fortsatte vara okända. Tanken gjorde mig nedstämd och jag uppskattade att jag kunde svänga in mot Autun innan Fruktans triangel tog vid.

Äntligen upphörde regnet och jag fick syn på Autuns katedral. Likt så många andra av sina likar reser den sig som en väldig atlantkryssare över den lilla stadens hus. Solen bröt igenom molnen, lyste upp landskapet och katedralen, som genom sin spetsiga spira kom mig att föreställa mig den som en raket riktad mot evigheten.

Innan jag besökte katedralen åt jag en välsmakande lunch i ett värdshus ombonade värme. Det låg visserligen i byn Igornay en bit utanför Autun, men jag åkte dit efter att över en kaffe i en bar ha frågat efter traktens bästa restaurang. För att värma själ och hjärta, samt fördriva den allmänna dysterheten valde jag en Bouef Bourgignon. Jag befann ju mig mitt i Burgund och hade ju egentligen inget annat val än att avnjuta en riktigt mustig burgundisk köttgryta, ackompanjerad av en alltför dyr Pinot Noir från 1996, som den tämligen unge, skäggige krögaren insisterade att jag skulle dricka, eftersom det enligt honom kom från ett av de absolut bättre vinåren. Sådant begriper jag mig inte alls på, men jag tyckte vinet var gott.  

Ordentligt upplivad körde jag tillbaka till Autun. Redan entrén till Cathédrale Saint-Lazare övertygade mig om att jag gjort ett riktigt val genom att köra dit; ett minne för livet. Katedralen hade rests under andra hälften av 1100-talet och var en av anhalterna längs en av de viktigaste vallfartslederna mot den helige Jakobs grav i Santiago Compostela. Några mil norrut låg nästa anhalt, Vézelay med Maria Magdalenas grav.  Katedralen i Autun byggdes kring Maria Magdalenas brors grav. För att förstå varför syskonen hamnade i Frankrike får vi återvända till Voragines Gyllene Legend som berättar att Jesus nära vänner Maria Magdalena och Lazarus, som han uppväckt från de döda, samt sjuttio av deras anhängare, av en romersk ståthållare sattes på en båt utan rigg och roder och fördes ut långt till havs för att drunkna. Men, ”Gud Allsmäktig” förde deras fartyg till Marseille där Lazarus sedermera blev biskop.

Någon gång på niohundratalet lyckades en biskop köpa Lazarus reliker från Marseille, säljarna behöll huvudet, och förde dem till Autun. En stilig gravvård uppfördes kring Lazarus kvarlevor och den väldiga katedralen stod färdig vid slutet av 1190. Någon gång under slutet av sjuttonhundratalet slog fanatiska revolutionärer sönder Lazarus grav och nordportalens magnifika skulpturer, enbart några suggestiva fragment finns kvar, exempelvis den sörjande Sant Andreas och en vittberömd framställning av Eva, mer om hennes senare.

Tack och lov bevarades av en lycklig slump ett av konsthistoriens mäktigaste verk – västfasadens tympanon med dess ytterst märkliga framställning av Den yttersta domen. En trångsynt och uppenbarligen okonstnärlig biskop tyckte att Gislebertus mästerverk var alltför mediokert, primitivt och gräsligt för att misspryda hans katedral och lätt 1766 kalka över tympanon, medan de kringliggande skulpturerna höggs bort, liksom Jesus huvud som stack ut utanför det kalkade området. Det var först under 1830-talet som man åter började uppskatta medeltida mästerverk, inte minst genom Victor Hugos populära roman Ringaren i Notre Dame från 1831. En kaplan undrade vad som dolde sig under tympanons tjocka gipslager och 1837 kunde man till allmän förundran och beundran frigöra Gislebertus imponerande vision av den Yttersta Domen som under hans överinseende hade skapats mellan 1130 och 1135. Stolt hade mästaren under Jesu fötter ristat in Gislebertus hic fecit, Gislebertus gjorde detta. 1948 hittade man i ett museums skrymslen Jesu huvud, som visade sig passa perfekt.

I tympanons myller av gestalter finner vi tre pilgrimer som stiger upp mot Himmelrikets gyllene stad, kanske speglar de den känsla av förundran och kanske även skrämsel som många långväga medeltida besökare kan ha känt då de trädde in i katedralen under Gislebertus ytterst originella framställning av den Yttersta Dagens lättnad och skräck.

Flera av dessa pilgrimer var säkerligen sjuka, många hade spetälska och sökte lindring vid Lazarus grav. Han var nämligen främst de spetälskas helgon, framförallt allt beroende på sammanblandningen av tre bibliska gestalter. Främst Lazarus, broder till systrarna Maria och Marta i Betania som sände bud efter Jesus och berättade att ”han som du älskar” är sjuk, då Jesus kom fram var Lazarus redan död, men Jesus uppväckte honom från de döda. Att Lazarus antogs vara spetälsk beror på en annan berättelse som talar om att det var under en fest i ”Simon den Spetälskes” hus i Betania som Maria smorde Jesu fötter med dyrbar olja, något som har lett till antagandet att Simon i själva verket var Marias bror, Lazarus.

Den tredje sammanblandningen kan tyckas mer långsökt eftersom det handlar om en man som dog i Palestina. Tron var ju att Lazarus kommit till Frankrike och att hans rester fanns i Autun. Jesus berättade en liknelse om en rik man som levde ”var dag i glädje och fest”, medan det vid hans port låg ”en fattig man som hette Lazarus, full av sår. Han längtade efter att få äta sig mätt på det som föll från rike mannens bord. Ja, hundarna kom och slickade hans sår.” Men, kunde detta verkligen vara densamme Lazarus som senare dök upp i Frankrike? Den sårfyllde Lazarus dog nämligen och fick efter döden vila i ”Abrahams sköte”, medan den rike mannen efter sin död fick brinna i Hades. Då den rike mannen ropar upp till Abraham och ber honom att låta Lazarus komma till honom med en  droppe vatten för att svalka honom och dessutom varna hans fem bröder så att de inte likt honom struntar i dem som ber om hjälp och därför hamnar i hans situation, svarar Abraham att både den rike mannen och hans bröder redan hade blivit varnade genom Moses och profeterna och eftersom de inte lyssnade till tidigare varningar skulle ingen av dem kunna övertygas om hur man bör bete sig - inte ens "om någon uppstår från de döda". De sista orden togs som intäkt för att Jesu liknelse i själva verket handlade om hans gode vän Lazarus som han uppväckte från de döda och att det därigenom rörde sig om samme Lazarus som senare dog i Frankrike.

Att vi till skillnad från den rike mannen borde ta hand om spetälska och utsvultna medmännsikor ledde till att man under medeltiden började vårda om de spetälska och uppföra speciella vårdanstalter. Mest berömt blev karantänsjukhuset för pestsjuka på ön Santa Maria di Nazarath utanför Vendig. Det grundades 1423 och från namnet på ön bildades ordet nazareto, som beteckning på sjukhuset, men efter några år, genom sammanblandning med Lazarus, förvandlades det till lazaretto, och inrättningen spreds snart genom munk-och nunneordnar till varje europeiskt land.

Då de spetälska pilgrimerna klev in under Gislebertus mäktiga tympanon i Autun kunde de rikta en blick mot de pelarkapitäl som omgav Den yttersta domen. På sitt livligt drastiska manér framställer Gislebertus nästan komiskt anskrämliga demoner, samtidigt som deras gräslighet genom sin inhumana bestialitet blir obehagligt skrämmande. På kapitälet ser det ut som om den störste av djävlarna skjuter fram sin mindre kamrat mot Abraham, som lyfter handen för att skydda sig och den uppskärrade Lazarus från Helvetets anstormande tjänare.

På ett kapitäl inne i katedralen lyfter en övernaturligt stor djävul upp en sten mot Jesus och ber honom förvandla den till bröd, men assisterad av en ängel avvisar Jesus lugnt förslaget.

Än mer dramatiskt är tympanons framställning av de fördömdas plågor. Genom att blåsa i ett väldigt horn tillkännager en ängel Domens inledning och syndarna hissas upp från sin underjordiska slummer.

Om det råder tvekan om deras godhet blir vissa själar vägda av ärkeängeln Mikael, som om en god människas själ väges beskyddande griper om vågskålen, alltmedan Djävulen på motsatta sidan gör allt för att göra så att en uppenbar syndares själ befinnes vara alltför lätt för att göra sig förtjänt av en paradisisk tillvaro. Helvetets herre fuskar genom att med ena handen lyfta upp vågens ena arm och med den andra gripa en fördömd stackare i håret för att slunga honom i Helvetet.

Djävulen är högaktiv, en av hans fötter är försedd med en väldig gripklo som gripit tag om en förtvivlat skrikande människosjäl. Alltmedan djävlar hånskrattar åt den fördömde.

Misstänkta syndare har redan tidigare skiljts från de goda själarnas skara av en ängel som med ett lyftat svärd driver bort de förtvivlat hopkrupna orättfärdiga stackarna mot Helvetets plågor, alltmedan de goda människornas själar lättade lyfter mot himlen.

På tympanons högersida är demoner och drakar i full verksamhet med att sluka och plåga de fördömdas själar.

På tympanon, och inne bland katedralens kapitäl, myllrar det av demoner son tycks tillhöra ett alldeles speciellt släkte. Hiskeliga, groteskt roade och entusiastiskt uträttar de sina uppgifter. Som ett par djävlar som arbetar med att assistera Judas med hans självmord.

Gislebertus hårt arbetande demoner påminner om de samtida framställningar av helvetesplågor vi finner i den något sydligare belägna katedralen i Conques, där demonernas verksamhet tycks vara inspirerad av medeltida bödlars arbete vid offentliga avrättningar, som ofta inte enbart var begränsade till enkla hängningar eller halshuggningar, utan kunde utgöras av utdragna teaterföreställningar med utstuderad tortyr, iscensatta av intensivt verksamma bödlar.

Inne i katedralen finner vi en mängd sådana framställningar. En del har blivit till rytmiskt integrerade element i de korintiska kapitäl som ofta utgör grundstommen för de fantasifulla konstverken.

Ofta är det svårt att urskilja mening och ursprung till konstverken, som här där två demoner tycks göra sig beredda att plåga en krake som inte vet vad om väntar honom.

Gislebertus många kapitäl tycks inte följa något mönster eller fastställt program. Där finns flera versioner av underliga, tämligen okända helgonlegender. Exempelvis en framställning av Sankt Vincent av Saragossa som led martyrdöden genom att köttet med järnkrokar slets från hans kropp och efter att såren skrubbats med salt grillades han levande, men då han likväl inte dog kastades han i en cell beströdd med kruk-och glasskärvor, då han likväl inte dog stoppades Vincent i en säck och slängdes i havet. Fast han flöt iland på en ö och vaktades av örnar tills några kristna fann honom och kunde ge honom den sista smörjelsen.

Ett annat kapitäl visar hur Simon Magikern i tävlan med Paulus och Petrus, som håller en jättelik nyckel i handen, med hjälp av ett par konstgjorda vingar lyfter från marken på Forum Romanum, enbart för att störtas mot marken och krossas, alltmedan en upprymd djävul glupskt och skadeglatt betraktar scenen.

Längre upp, på vår väg mot altaret finner vi framställningar av de sju dödssynderna, bland vilka Girigheten är mest minnesvärd. Med ett väldigt gap som öppnar sig mot hans omättliga inre håller han två penningpåsar i ett hårt grepp.

Liksom i marginalmålningar i medeltida manuskript gestaltar Gilslebertus även en mängd mer eller mindre groteska fabeldjur, som en kentaur som avlossar en pil i gapet på en drake, framhetsad av en krigare med hjälm, sköld och svärd.

En annan krigare genomborrar med sitt svärd buken på en grip.

Simson sliter upp gapet på ett lejon.

På ett annat kapitäl dyker Aesopus fabel om tranan och vargen upp. Den som berättar hur ett ben fastnade i stupen på en glupsk varg. En trana dristade sig att sticka ner sin långa näbb i vargens gap och ta ut benet ur vargens strupe. Då fågeln bad om en belöning svarade vargen: “Du stack ditt huvud i vargagapet och tog ut det utan att lida någon skada. Är inte det belöning nog?”

Ett annat kapitäl återger en underlig uppgift från Iliaden som berättar att Afrikas pygméer befinner sig i ständig strid med tranorna.

Vi finner även mindre dramatiska scener, som en kör, kanske med Kung David i spetsen, som sjunger och musicerar.

Eller en man som över axlarna håller ett tungt klockspel som ett par musiker med sina hammare får att ljuda.

Medan jag vandrade runt i Autuns katedral med värkande nacke och blicken riktad mot de högt belägna kapitälen närmade jag mig målet för min färd – kapitälet med de sovande tre konungarna. Högt upp vid pelarnas krön fanns ett kapitäl med de av Herodes beordrade barnamorden och jag förstod då att jag snart skulle få syn på De vise männen.

Det var skönt att upptäcka att de kapitäl som skildrade Jesu födelse enbart var kopior. För att betraktade sovande vise männen skulle jag slippa anstränga ögon och nacke. Originalen förvarades nämligen i ett ljust och vackert domkapitelrum som låg en trappa upp till höger om koret. Dit hade de förts då man vid mitten av 1800-talet fruktade att det tunga centraltornet skulle störta samman, så långt hade man kommit efter sjuttonhundratalet då medeltidsskulpturerna hade slagits sönder eftersom de ansågs vara så anskrämliga. Nu förstärkte man centraltornet och gjorde kopior på de finaste kapitälen för att kunna bevara dessa mästerverk till eftervärlden.

Här fanns det uttrycksfulla kapitälet med de sovande vise männen och en rörande scen då de tre männen vördnadsfullt närmar sig Jesusbarnet. En av dem gör en gest som för att ta av sig sin krona, alltmedan en annan har gått ner på knä och böjer sig försiktigt fram för att överräcka sin gåva till barnet. Den ligger dold i ett kärl och den lille Jesus lyfter nyfiket på barns vis locket för att se vad som finns därinne.

En annan scen visar den heliga familjen på flykt till Egypten. Medan han i ena handen håller åsnans tyglar spanar Josef oroligt över omgivningarna. Maria, som sitter i en damsadel, håller beskyddande sin arm och hand över barnet.

På väg ut från katedralen lyfter jag åter blicken mot tympanon, men nu betraktar jag inte djävlarna utan de frälsta själarna som märkligt förlängda reser sig upp mot Jesus. Där finns också Petrus med sin stora nyckel. Han tar en frälst själ vid handen, medan en ängel lyfter en annan upp mot Paradisets pelarkrönta, täckta balkong. En annan själ klamrar sig likt ett barn fast vid den frälsande ängelns ben.

Jag gick över torget med dess fontän, som tycktes imitera katedralens höga torn och efter några meters promenad mellan hus av samma grå sandsten som katedralen kom jag fram till till det runda tornet på hörnet av Nicolas Rolins hus. Denne rike och mäktige man, som levde 1376-1462, var under fyrtio år kansler vid Filip den Godes hov under Burgunds absoluta storhetstid då den förmögne Rolin i sin tjänst hade oförlikneliga, flamländska konstnärer som bröderna van Eyck, Rogier van der Weyden och Jean Hey (Maître des Moulins).

I muséet som numera finns inrymt i Rolins forna bostad finns ett av Gislebertus mästerverk – Eva från katedralens nordportal, som 1766 totalförstördes av biskopsgalningen. Skulpturen av Eva som viskande håller ena handen vid sin mun alltmedan hon lutar sig fram och hållerkunskapens förbjudna frukt dold i sin andra hand. Den skulpturen låg länge dold som en grundsten till ett av Autuns många, gråa stenhus och kom först i dagen då huset revs under1800-talets andra hälft. Denna skulptur är det enda som återstår av entrén vid katedralens nordfasad. Vi vet numera att där även fanns en skulptur av Adam. För några år sedan dök två små alabasterreliefer upp, som med största sannolikhet är kopior av Adam och Eva från Autun, deras ursprung är okänt och de finns nu utställda bland miljonären och konstnären Yuko Niis samlingar i Brooklyn.

I Louvren finns Jan van Eycks berömda Kansler Rolins Madonna, som en gång hängde i Autuns katedral.

Ett annat av världskonstens absoluta mästerverk, som även det beställdes av Kansler Rolin är Rogier van der Weydens altartavla i byn Beaune bredvid Autoroute du Soleil, någon mil från Autun. Den skapades vid mitten av 1400-talet för att pryda kapellet i Rolins vid den tiden högmoderna lasarett Hospices de Beaune. Rolin skrev:

Åsidosättande alla mänskliga bekymmer och med tanke på min egen frälsning ville jag genom att skänka jordiska gåvor få himmelska sådana som tack. Genom gudomlig godhet hoppades jag bli belönad med eviga gåvor, inte med sådana som förgås här på jorden … och givetvis var det också i tacksamhet över allt som Herren redan har skänkt mig, nu och för all evighet, som jag grundade ett lasarett. 

Rogier van der Weydens altartavla speglar på ett realistiskt vis samma drama som Gislebertus, genom sina närbelägna tympanonskulpturer, trehundra år tidigare hade skildrat på ett mer groteskt, manierat vis. Hos van der Weyden konfronteras vi med en fullkomligt opartiskt själavägande Mikael, som uttryckslöst blickar rakt framför sig. Hos honom finns inte samma groteska dramatik som den som råder vid Gislebertus själavägande, men bilden av den till synes oberörde Mikael tycks spegla Gislebertus Jesus, där denne presiderar över den Yttersta Domen, likt Mikeal omgiven av fyra änglar.

Liksom hos Gislebertus går det hos van der Weyden inte att ta miste på de dömda själarnas gränslösa förtvivlan. Skräcken inför de eviga plågorna är så påtagligt och realistiskt skildrad att betraktaren omöjligt kan undvika att sätta sig in de fördömdas vånda på sin obönhörliga väg mot ett nedstörtande i Helvetets skräckvälde. Men, liksom Gislebertus skildrar van der Weyden även en väg från mörker till ljus. De fördömdas desperata misströstan och skräck kontrasteras till de frälstas lättnad och välkomnande vid Himmelrikets portar. 

Mörkret hade fallit, Hospices de Beaune stängde halv sex så jag skulle inte hinna dit. Istället körde jag norrut mot Paris. Nöjd med min dag kom jag att tänka på varför jag hamnat i Autun. Jag hade sett de tre vise männen i marknadsståndet vid Champs Elysées och sedan funnit bilden av hur ängeln visar dem Betlehems stjärna. Bilden blev min vägvisare till Autun och en upplevelse som stannat hos mig sedan dess. Från det regnigt, melankoliska Paris nådde jag Gislebertus berättelser i sten. En resa från mörker till ljus, lik den som äger rum i Gislebertus och van der Weydens skildringar av de yttersta tiderna. Dagen efter mitt besök i Autun for jag till min familj och julen i Rom.

Neilsen Blum, Shirley (1969) Early Netherlandish Triptychs: A Study in Patronage. Berkeley: University of California Press. Seidel, Linda (1999) Legends in Limestone: Lazarus, Gislebertus and the Cathedral of Autun. Chicago: University of Chicago Press. Tournier, Michel (1981) Gaspard, Melchior & Balthazar. Paris: France Loisirs. Voragine, Jacobo di (1998) The Golden Legend: Selections. London: Penguin Classics.

 

12/13/2018 20:43

Three naked ladies, all identically alike, rest in different positions on what appear to be two grey and rust-brown carpets. The cold, sharp rendering deprives them of their personality. Behind them is a green drapery. The environment is sterile and impersonal. A hotel? A theatre scene? Playing cards, two champagne bottles, two very skilful executed glasses, a cuff, a still burning cigarette and one remarkable detail - a bowler hat and two white glacé gloves placed on a red pillow. No furniture. The scene gives the impression of being completely static, though after looking at it for while I discover what I interpret as some kind of movement. It appears as if the three women are making a circular movement. I am increasingly convinced that the female figures are representations the same woman. At the far right, she rests in an open position. Then she turns her back towards the viewer. She has begun cower until she in the background has ended up in a foetal position. Is it as if a violated woman turns in on herself? In shame? To protect herself? A futile attempt to return to an earlier, innocent unharmed way of being?

The title of this strange painting is provocative - Dopo l'orgia, After the Orgy. The playing cards, the champagne bottles, the bowler hat and the cigarette all indicate that it is not a Roman orgy. This is a contemporary scene, which was previously emphasized by the cuff button, it is now red, but in 1928, when the painting was rejected by the Exhibition Committee for the Venice Biennale, the button was engraved with the Fascist Party's fascis.

Are the women asleep? Or are they drugged? Has a crime been committed? The mood is reminiscent of Gregory Crewdson's staged photographs, which often depict committed, or anticipated wrongdoings.

Could the artwork maybe hint at Fascist perversions? The contempt for fellow human beings that lurked behind Fascist ideology and a power exercised in collusion with capitalists and the bourgeoisie (indicated by the champagne bottles, the bowler hat and the glacé gloves). Perhaps a satirical commentary on Il Duce´s, The Leader's, licentious double life? It was common knowledge that Mussolini was subjected to an unrestrained sex drive. Despite a family life under his authoritative wife Rachele and with their five children, Mussolini had an array of affairs with different women, and in any case before he gained his absolute political powers Mussolini was a frequent visitor to brothels and fathered at least two illegitimate children. Their mothers had in vain sued Mussolini to make him recognize his paternity. It happened that Mussolini openly bragged about his sexual virility and after the war his personal catalogue in which he in a classification system, which was quite difficult to decipher, assessed the nature and results of his erotic escapades.

One may wonder what made the artist Cagnaccio di San Pietro submit his painting to an exhibition committee which leading member was Margherita Sarfatti, a lady with great influence over Italy's cultural life. She was Mussolini's more or less official mistress and also a patroness who had made Cagnaccio famous and was favouring his career. Could not Cagnaccio have imagined that Sarfatti would not look with mild eyes at an artwork suggesting a perverted back side of fascism and perhaps even of Il Duce himself? The painting was not even aesthetically pleasing, rather it radiated a quite chilly and unpleasant aloofness. The sterile environment makes me associate with the demonic undertones of David Lynch's Twin Peaks, with its red room populated by evil spirits and perverted doppelgänger.

After its rejection, the painting disappeared, sixty years later, an Italian emigrant family resident in Venezuela sold it to the gallerist Claudia Gian Ferrari, who exhibited it in her Milan gallery during a show that attracted much attention. Dopo l'orgia has since been considered as one of Novecento's absolute masterpieces, even if Cagnaccio never was a member of this art movement.

Novecento Italiano, the Italian Twentieth Century, was introduced in 1923 through an exhibition in Milan and the group of artists who had signed the movement's manifesto was in 1924 benefitting from an entire exhibition pavilion at the Venice Biennale. Their rapid success was largely due to the patronage of Margherita Sarfatti. She was the daughter of a wealthy Jewish lawyer and businessman and had grown up in one of Venice's most beautiful palaces, tutored by private teachers and becoming a highly cultivated lady. However, at an early age she had become fascinated by socialism and eighteen-years-old she left home to marry, against her father´s will, a thirteen years older lawyer and socialist.

Sarfatti had several children, but refused to live like a typical housewife. She worked as a journalist and art critic. Through her wealth and literary salon Sarfatti had in Milan soon gathered a host of radical young artists around herself. Several of them were later engulfed by World War I, among them the eighteen-year-old Cagnaccio, who at that time became acquainted with the fiery futurist Filippo Tommaso Marinetti and under whose influence Cagnaccio created some futuristic works combining Marinetti's onomatopoetic poetry with futuristic fireworks, as in his Explosion of a Grenade, which interspersed letters with strong colours and dynamic movement.

However, several of the young artists soon realized that the reality of war was something completely different from liberating, futuristic ecstasies preached by poets and propagandists like Marinetti and D'Annunzio. They left their modernist experiments and under the slogan "back to order" they wanted to return to the devout balance and serenity of masters from the early Italian Renaissance. Artists like Piero della Francesca, Carlo Crivelli and the Lorenzetti brothers. The designation Novecento was a tribute to former Italian art directions, which commonly were referred to as centuries – Trecento, The Fourteenth Century and Quattrocento, The Fifteenth Century.

Margherita Sarfatti lost her beloved son Roberto, who eighteen-years-old died in a battle just before the end of the war. The shock made her scorn the modern art movements she had previously acclaimed – futurism, cubism and expressionism. Instead she enthusiastically supported artists who inspired by the German New Objectivity's depictions of modern society combined it with lessons learned from early Italian Renaissance art. Among these so-called verists, actually the name of a literary movement, we find Cagnaccio de San Pietro, who now began to paint with a razor sharp, flawless realism, occasionally combined with milder, nostalgic tributes to his childhood town of San Pietro in Volta on the island of Pellestrina, located between the sea and the Venetian lagoon.

Margherita Sarfatti had in 1911 become acquainted with the three years younger, energetic twenty-eight-year-old Benito Mussolini, chief editor of the socialist movement´s main publication, Avanti. They soon embarked on an intense love relationship, not weakened by Mussolini's constant pursuit of new erotic adventures. Mussolini also joined the war and was soon severely wounded. He recovered, but was declared unfit for further service. Unlike so many other ex-soldiers, Mussolini did not become a pacifist, instead he became increasingly violent.

Mussolini founded a newspaper, Il Popolo d'Italia, Italy's People, an extremely nationalist, populist publication in which he preached a revolutionary socialism that ought to be manifested through violent actions. He founded fasci di comabattimento, black dressed combat groups who attacked pacifist socialists and/or Communists who preached international class struggle. What mattered to him now was: "Italy first!" Margherita Sarfatti became an enthusiastic supporter of Fascists´ attempt to rationalize and radicalize old, tired Italy. She neglected their unprecedented violence against all opposition and intended to make art a tool for Fascism.

Mussolini had artistic ambitions. He played the violin: "It leads me to a glimpse of eternity and when I play the world slips from me." He played without refinement, but with an impressive fervour that appeared to release an anxiety that he otherwise tried to conceal. From time to time he closed the doors behind him and could for hours play his favourite pieces by Wagner, Schubert and Verdi.

Mussolini was also a book worm and his literary taste was far from being unsophisticated. He read French, German and English, classical works as well as philosophy and even modern literature, such as Hemingway's novels and Sholokhov’s Quite Flows the Don. His books were filled with underlinings and paper slips. Occasionally, Mussolini acknowledged that his great dream was, and had always been, to become a writer: "I? I am not a statesman. I am more like a mad poet." However, he knew he was not a poet, nor did he imagine he was a great writer, even though he wrote a lot, including a novel and several dramas. His novel L'amante del Cardinale (Claudia Particella), The Cardinal's Mistress (Claudia Particella), was published in 1910 and tells a story from the 17th century. It is a Church bashing love story between a cardinal and his young mistress. The novel distinguishes itself by being spiced with large doses of "sadistic, undisciplined physicality". Sarfatti translated it into English, but found it to be "a clumsy hash without head or tail, a flashy film of long footage."

Violence and drama are also prominent in Mussolini's biography of the Czech Reformation preacher Jan Hus, Giovanni Huss il Verdico, Jan Hus, The Truth-teller, which he wrote in 1912. Together with the popular playwright Giovacchino Forzano, he did in the thirties write three historical dramas – Giulio Cesare, Villafranca and Campo di Maggio, the latter despite too extensive declamations, became an international success under the title Napoleon: The Hundred Days. The play was in 1935 made into a well-received German movie, with rousing battle scenes and star performance by the popular Gustaf Gründgens in one of the leading roles. Gründgens is now mainly known trough Klaus Mann´s novel Mephisto and István Szabó´s Oscars-winning screen adaption of it, which won an Oscar in 1981.

Despite his great interest in literature, movies, classical music and theatre, Mussolini freely acknowledged that he was not an art connoisseur, he left that to Margherita Sarfatti. Mussolini became occasionally irritated by the fact that she presented her favoured Novecento artists as faithful Fascists. According to Mussolini, they were far too heterogeneous and in general somewhat too unconvinced about Fascism´s benefits (if not more or less critically inclined). Like many other dictators, Mussolini liked monumental expressions; huge marble palaces, big gestures, sumptuous homages to a virile, vigorous regime. He disapproved of "exaggerated" experimentation, the pursuit of originality and refined aesthetics that required a certain measure of acquired taste. Nevertheless, Mussolini was remarkably tolerant when it came to artistic freedom and deviations from his own aesthetic predilections. Unlike Adolf Hitler, who considered himself to be a foremost art connoisseur and wanted to force everyone to agree with him when it came to aesthetics.

When Mussolini and Hitler together visited the Uffizi Galleries, the German dictator was quite shocked by Mussolini's lack of interest and when he displayed the same disinterest during their visit to Museo di Capodimonte in Naples, Hitler became openly annoyed: "When he had looked at three pictures he could not bear anymore. Consequently I saw nothing of them myself."

Mussolini could not understand why Italians became upset when he freely gave away treasured works of art, essential portions of Italian cultural heritage, to Göring and Hitler. The latter was for example immediately bestowed with Myron's famous Discobolus, after he had expressed his admiration for it.

Mussolin's fascist regime largely confined itself to favour art through state-sponsored exhibitions and contributions to private galleries, but unlike the dictatorships that at the same time held Germany and the Soviet Union in a paralyzing iron grip, the art of Mussolini´s Italy was not censored, despite the fact that several influential Fascists, like the fanatic Roberto Farinacci, would have preferred to force all artistic expressions to praise and abide to   Fascist ideas.

Fascist art policies largely followed a direction Mussolini presented in his speech at the opening of the first Novecento exhibition in 1923:

It is far from my idea to encourage anything like a state art. Art belongs to the domain of the individual. The state has only one duty: not to undermine art, to provide humane conditions for artists, to encourage them from the artistic and national point of view.

The exhibition was part of a massive propaganda effort leading up to Fascist victory in the 1924 year's general elections. By the end of October 1922, Mussolini had by the hard-pressed and mentally unstable king Viktor Emanuel been appointed as prime minister of a coalition government that Mussolini managed to manipulate towards the decisive elections. A consequence of Mussolini's great triumph was that he let his lover Sarfatti, who had lost his husband the same year, to pen a well-written biography about him. It was first published in England under the title of The Life of Benito Mussolini and was the following year issued in Italy as Dux and subsequently translated into eighteen languages.

Although he generally left the field open for artistic expressions, Mussolini did nevertheless encourage and officially sanctioned a personality cult under the slogan "Il Duce is always right!" This pathetic worship of a common mortal, gradually transformed Mussolini into a thing. A rigid fetish, a superhuman marble statue elevated above all human inadequacy. An abomination that littered every corner of Italy and seemed to fossilize Mussolini himself. He appeared to have lost his ability to divorce himself from the dreamt-up image he had created, on all sides being surrounded by syncopates and artistic tributes. The Mussolini cult quite often found its expressions in schmaltz and kitsch, though could occasionally be quite impressive, for example this conspicuous decoration of the Roman Fascist headquarters (nowadays Rome's city museum).

Mussolini's considerable international popularity, no less than Winston Churchill declared that "If I were an Italian I would don the Fascist Black Shirt", soon turned into general disdain. Especially after the Italian army's unscrupulous attack on Ethiopia, during which 500 tons of mustard gas was released on both military and civilian targets, not the least on Red Cross hospitals and ambulances. After Addis Abeba's fall in 1936 Italian troops carved out Mussolini's features on a rock close Adua.

The German artist John Heartfield (Herzfeld), who lived in exile in England, immediately divulged a picture commenting on this grotesque monument. Heartfield's picture clearly demonstrates how the power-drunk Mussolini had lost all concepts of decency and compassion.

Sarfatti came to suffer from Mussolini's changed persona. He became gradually annoyed by connections made between him and the vigorous, intellectual lady. In 1932, he dismissed Sarfatti from Popolo d'Italia and she went to La Stampa instead. As a Jewess Margherita Sarfatti was well aware of Hitler's anti-Semitism. Accordingly, when Hitler came to visit Mussolini in 1934, Sarfatti became very upset and when she openly criticized Mussolini for his Abyssinian war, initiated in 1935, he lost all patience with her. Until the mid-thirties, Sarfatti had visited Mussolini several times a week at his Roman headquarters by Piazza Venezia, though in 1936 their relationship came to a complete break and she was definitely shut out from Palazzo Venezia. Clara Petacci, who was almost as interested in the arts as Sarfatti, took over the role as Mussolini´s practically official mistress.

Mussolini's mounting indifference to Sarfatti may partly be due to the fact that she over time became quite sturdy and thus not entirely different from Mussolini's dominant wife Rachele. Despite a large amount of photographs and portraits of Sarfatti, it is difficult to obtain a clear perception of her appearance. Even the photographs seem to represent different women.

We may glimpse her and her daughter Fiametta on one of the frescoes in the Roman Grand Hotel Palace's elegant dining room. These were in 1927 completed by the Venetian artist Guido Cadorin, who had been recommended by Sarfatti. She had high expectations of the Frescoes, which depicted the créme de la créme of the current Roman High Society.

"He will make me and Fiametta immortal," explained Sarfatti, and she was certainly disappointed with the result. The frescoes are not bad at all, but it is not easy to spot Margherita Sarfatti and her daughter in the midst of the fashionably dressed people moving around in the halls of Hotel Ambasciatori, as it was called at the time when Cadorin painted his frescoes. The Sarfattis, with rather strained smiles, may be glimpsed in the background of one of the smaller, now fairly unknown frescoes.

Sarfatti´s fame also waned, but in recent years she has been reappraised and increasingly appreciated as instrumental for the survival and originality of Italian art during the time of dictatorship. Several big expositions, for example a current comprehensive one in Milan, have been dedicated to her contributions and the artists she promoted. Several biographies have been written about her. Already in 1999, Susan Sarandon played Sarfatti in Tim Robbin´s movie Cradle will Rock, where she in one of the scenes is confronted with Ruben Blades´s Diego Rivera.

Rivera: You´re quite a piece of work. A Jewish fascist!
Sarfatti: And you, a wealthy communist!
Rivera: When did you stop supporting art?
Sarfatti: I support your art but that does not mean that I must support your revolution.
Rivera: It´s the same thing.

Mussolini ultimately gave in to Germany's persistent demands and imposed the disgraceful "race laws", which deprived Jews of their civil rights and exposed them to the same awful treatment as they suffered in Nazi Germany. At the last moment, Sarfatti succeeded in escaping to Montevideo, well aware that the man whom she had supported with her love and wealth would be capable of delivering her to a secure death in the hands of the Nazis. In Montevideo, Sarfatti engaged in supporting the arts and as a journalist she attacked Mussolini, Hitler and their increasingly murderous regimes. She returned to Italy in 1947 and resumed her contacts with the artists who enthusiastically welcomed her back.

Sarfatti had been the a unifying force behind the Novecento artists, and when she was forced to leave the country the group collapsed and was formally dissolved  in 1943.

Cagnaccio di San Pietro had died the year before Sarfatti returned to Italy. During her time as Novecento's mentor, she had in vain attempted to persuade Cagnaccio to join the group. However, despite his isolation, increasing poverty, aggravated by an extremely painful disease that slowly consumed him, Cagnaccio refused to become a member of Novecento and made no secret of his disgust for fascism. Cagnaccio was in fact known to be in constant opposition to whatever he considered to be falsehood and compliancy. His actual name was Natalino Bentivoglio Scarpa and Cagnaccio di San Pietro, what he wanted to be called and how he signed his paintings, actually means the Mongrel from San Pietro.

He spent most of the time in the village of San Pietro and painted its fishermen, craftsmen and pious old ladies. Like several northern Italian artists he was influenced by the German New Objectivity movement, Neue Sachlichkeit, though not its left-leaning, radical  and harsh social criticism, or the inventive expressiveness of for example Max Beckman. Caganaccio were closer to Kanoldt´s, Schrimp´s and Schad's intimate and more politically neutral style. In addition, these artists had often stayed for longer periods in Italy and had had a great influence on Novecento's artists.

Cagnaccio was a skilled craftsman and distinguished himself from the German artists by his often perfectionist chilliness. Several of his paintings are almost creepy in their crystal clarity and nearly otherworldly perfection.

Cagnaccio was a stranger in his time, far from being a party-associated social critic. Just as he refused to belong to any artist group, he would not like to be associated with neither Communists nor Fascists. The latter he avoided like the plague. When Sarfatti and others demanded that at least for his own good and out of self-preservation he ought to obtain a membership card from the Fascist Party, Cagnaccio claimed that he was far too unbalanced to be able to make such a life-changing decision.

When Cagnaccio was persecuted by fascist Squadristi, i.e. the fanatic black shirt section of the Fascists, who were accusing him of airing subversive opinions, he obtained admission at San Severo, Venice's mental hospital. There he was able to obtain a certificate stating that he was mentally unstable. However, this did not prevent Cagnaccio from risking his life by hiding well-known anti-fascist partisans in his home at Calle Zucchero, not far from the Academia di Belle Arti in Venice.

Several of Cagnaccio's works depict the suffering of poor people. No one smiles or laughs in his paintings. Despite his apparent sympathy for those who struggled and suffered, Cagnaccio's manner of depicting them is so detached and cool that it bestows an almost abstract impression. For example – contemplate his picture of two barge haulers, who during a clear summer´s day are toiling hard in a clinically clean environment.

Then compare Cagnaccio's representation of these haulers with Telemaco Signorini's anonymous group of similar drudgers, painted sixty years earlier. Signorini's protagonists are contrasted to a little girl and her valet. None of them are individualized, though the social message is clear-cut – proletarians are born into a life of constant toil, while the little girl is expected to relish a future characterized by privileged convenience.

Ilya Repin's famous barge haulers are twelve individuals, close to breaking down of fatigue, hard labour and heat while they laboriously push themselves forward in chafing harnesses, with one exception - a young man who stretches his back to correct his leather strap. Repin's haulers were real people painted from life, including three men of whom one had been a soldier, another a painter while a third had once been a priest, he is the leader of the work team. The two men struggling next to the defrocked priest seem to have been brutalized by poverty and hard labour. The haulers are all dressed in rags.

Thirty-two years old, Cagnaccio was in 1929 smitten by cancer. The ailment plagued him horribly, at times the pain seemed to abate, only to return with even more strength. He underwent several operations and his life became a painful Calvary, especially after the cancer had developed into malignant neoplasia. Cagnaccio found comfort and relief in religion and painted until his last moments in life. Through a sensitive treatment of colour and light, his intimate, religious images of heartfelt piety are saved from the banality so often affecting such imagery, with their guardian angels and praying children. Cagnaccio's emotionally charged depiction of a praying girl does for example skilfully combine various shades of grey and white.

Cagnaccio's late still lives are imbued with an atmosphere of magical realism, enhanced by his earnest piety. As the image below, with its thorny twig, bread, wine, white cloth and a bowl of water with a floating, burning candle, it reminds us of Christ's presence in the Holy Communion.

Like in several of his other paintings Cagnaccio is referring to classical paragons, like the bodegóns of the French 16th century artist Lubin Baguin, which often allude to the Lord´s Supper.

A remarkable coincidence brought together the rebellious Cagnaccio's work with Adolf Hitler. On the fourteenth of June 1934, Hitler and Mussolini met for the first time. The atmosphere was tense. A month earlier, Austria's dictator Engelbert Dollfuss had changed the constitution in accordance with an Italian model. Dollfuss had established his dictatorship with Mussolini's support, while the Italian dictator had promised to support Austria in its pursuit to maintain its independence vis-á-vis the threatening Nazi Germany.

Hitler felt awkward when his plane had landed at Padua's airfield and he was received by Mussolini, elegantly equipped in a dress uniform making Hitler's brown gabardine coat and crumpled fedora look pathetic. Mussolini conducted himself with imperial self-assurance and when the formal reception was followed by private deliberations, Hitler felt even more intimidated by the fact that Mussolini spoke German while he did not understand a single word of Italian. Finally Hitler's demeanour evaporated and he burst into one of his infamous, uncontrolled harangues, which finished with him shouting at the top of his voice: " It is my will, and the indomitable will of the German people, that Austria becomes an integral part of the Reich!"

The next day, Mussolini brought his guest to Venice and his patience was put to a severe test by Hitler's rampant ranting. Completely ignorant of his surroundings, Hitler endlessly droned on about his, in Mussolini's opinion (at least at the time) senseless theories about race and German superiority, interleaving his chatter with long-winding quotes from his Mein Kampf, which according to Mussolini was "a boring book which I never have been able to read." The gloomy tension abated somewhat when Mussolini brought the art-loving Hitler to the Biennale, where the German dictator became impressed by Cagnaccio's, in my opinion worst painting, Il Randagio, the Tramp. A depiction of a begging, blue-eyed youth, embarrassingly close to the trashy art you may find in market places and tourist traps, which for some incomprehensible reason often has a penchant for portraying poor people and miserable children. Hitler asked Mussolini if he could not buy the artwork. A confused Mussolini turned to his entourage wondering who the artist was. Hitler listened to the incomprehensible Italian palaver until Mussolini turned to him with an off-putting message:

- It is impossible. It is a work by an artist who is indebted head over heels. The painting is mortgaged and cannot be sold unless the artist has paid off his debts, if he cannot do it the painting can only be sold at a public sale.

The already annoyed Hitler lost his temper:

 - That's incredible! Something like that would never occur in Germany! I want to buy the artwork immediately! Name a price!

Mussolini muttered:

- I'll fix it. The painting will be gift from me to you.

Already the next day, Mussolini had paid off Cagnaccio's debts, the mortgage was lifted and Cagnaccio´s painting was brought to Hitler's hotel. Perhaps this gift contributed to warm up the political cold, though the aftertaste of the meeting continued to be bitter. When Mussolini later was asked about his impressions of the German dictator, he responded:

 - A mad little clown. He´s just a garrulous monk.

One and a half months after the dictators' meeting in Venice, Dollfuss was deadly wounded during a Nazi coup attempt, while his wife and daughter were visiting Mussolini. The Italian dictator became furious, calling Hitler a

horrible sexually degenerate creature, a dangerous fool, Leader of a National Socialism, which is a travestied and brutalized imitation of Fascism and a  barbarous and savage system, capable only of slaughter, plunder, and blackmail!

Just over four years later, Austria had been annexed by Germany and soon Mussolini had completely ended up in the hands of the “little clown”, especially after an official visit to Germany in 1937 having been shamelessly adulated by Hitler and Göring and blinded by German efficiency, well-organized military parades, sumptuous banquets and ecstatic crowds.

Hitler assumed he was endowed with an artist's soul and a conviction that art was his true calling. He soon realized that it would be impossible for him to reconcile his artistic ambitions with an unscrupulous pursuit of power. Perhaps his dual ambitions had the same origin? Since his early years, Hitler had been a dreamer and loner. He wanted to become an artist and a composer, but was constrained by his inabilities and deficient technique, or rather lack of patience to acquire one. He immersed himself in books, art and music, trying to convince himself and the few who had patience to listen to him about all the wonders he was going to achieve within the field of aesthetics. Shortly before he died in his Berlin bunker, Hitler summed up his life by stating that he had sacrificed himself for an ungrateful Germany, attempted and to certain degree succeeded to free the world from the Jews, though he had not been able to realize his artist dreams.

Hitler had for a time tried to learn to play the piano, but gave up. He started writing an opera, but had no patience to learn to read notes and gave up. To the astonishment and delight of his admirers, he was able to whistle classical pieces, and during nightly gatherings at his huge mansion, Berghof, he lectured a devotedly listening audience about music and played the gramophone for them. Furthermore, in his youth Hitler produced lots of watercolours. If he slavishly copied a model, a photograph or lithograph, he could be quite successful:

However if he painted directly in front of his motives:

or, worse yet, free from his imagination:

the results were quite awkward. He sometimes tried out portrayal, like his rendering of a girl he met as a soldier in France, though the result was not particularily satisfactory:

His favourite pastime was to browse through art books and to loose himself in grandiose dreams about amazing architectural feats. He made a vast amount of sketches of buildings that would be erected in a reconstructed Berlin, and in the town of his childhood and early youth, Linz, which he wanted to turn into a European cultural centre. During long sessions, he presented and discussed his sketches with his favourite architects, Hermann Giesler and Albert Speer, who created extensive, detailed models of Hitler's dream cities. He often visited Speer's model of the future Germania, which would be Berlin's new name, kept in a hall under The Reich Chancellery.

During his last days in the bunker, Hitler made daily visits to a room where Giesler's model for a future Linz was kept.

For half a year, Hitler did in Vienna share a room with August Kubizek. They had met during a performance of a Wagner opera (Rienzi) in Linz and Kubizek had since then been accepted by Vienna´s prestigious music conservatory, The Imperial Academy of Music and the Performing Arts. Kubizek was fascinated by his passionate, albeit often nerve-wracking, roommate.

Adolf recognized my musical talent without the least envy, and rejoiced or suffered with me in my successes or setbacks as if they were applicable to himself. […] He was at odds with the world. Wherever he looked, he saw injustice, hate and enmity. Nothing was free from his criticism, nothing found favour in his eyes. Only music was able to cheer him up a little.

While Kubizek pursued his composition studies, Hitler pretended to study architecture at the Academy of Fine Arts (he had applied for admittance but failed).

All this time he was ceaselessly busy. I had no idea what a student at the Academy of Arts was supposed to do – in any case, the subjects must be exceedingly varied. One day he would be sitting for hours over books, then again he would sit writing till the small hours, or another day would see the piano, the table, his bed and mine, and even the floor, completely covered with designs. He would stand, staring down tensely at his work, move stealthily on tiptoe amongst the drawings, improve something there, muttering to himself all the time and underlining his rapid words with violent gestures. Woe betide me if I disturbed him on these occasions. I had great respect for this difficult ad detailed work, and said I liked what I saw of it.

Hitler apparently had to accept that he could not keep up appearances anymore and the impossibility to cling to the lie about his architectural studies. He left his roommate and slipped into a marginal existence; slept in men´s dormitories and homeless shelters, while trying to get through by selling self-produced postcards, occasionally finding temporary work as a helper to brick-layers and house painters. To avoid being drafted, Hitler moved to Munich in 1913, but there he changed his mind, possibly forced to do so by his abject poverty, and did in 1914 join the German army as a volunteer.

How was the taste of the art-loving Hitler? He was deeply moved by Cagnaccio's somewhat kitschy rendition of a young tramp, though it was far from being the only work of art he was bequeathed by Mussolini, who shamelessly retrieved his gifts of art from Italian museums and private collections. After his grand reception in Germany in 1937, Mussolini did half a year later, in May 1938, honour Hitler with an even more triumphant Italian welcome. The two dictators were now best of friends. Hitler had during many years admired Mussolini, as much as a narcissist can admire another, while Mussolini during his German visit had realized how strong Germany and its military force really was, in particularily if compared with the actual state of affairs in Italy. Accordingly, his contempt for Hitler changed into a reluctant appreciation.

For six days, Hitler visited Rome, Naples and Florence and Mussolini could not avoid noticing the great artistic interest of the German dictator, willingly giving in to Hitler´s constantly being on his back about his appetite for art. The German dictator thus managed to obtain one piece after another of the valuable Italian cultural heritage. On several occasions, Hitler mentioned his great admiration of a somewhat exaggeratedly overloaded triptych by the Austrian artist Hans Makart, depicting the plague in Florence. Unfortunately, the artwork was owned by the wealthy Jewish Landau family, who kept it in their Florentine villa. When a furious Hitler 1940 visited Florence to scold Mussolini for his recent attack on Greece, something Hitler had strongly advised against. Mussolini attempted to appease his German visitor by giving him Makart´s Plague in Florence. Backed by his abominable racial laws Mussolini had simply ordered the expropriation of Landau's villa and its art treasures. When Hitler left Florence, he was pleased to witness how Makart's triptych was loaded into a boxcar to accompany him back to Germany.

The contrast is great between Cagnaccio's Tramp and Makart's Florentine plague. However, Hitler's taste was quite split, something that became evident in his Alpine palace, Berghof, outside Berchtesgaden, where megalomanically spacious salons share space with kitschy, cosy and rather bizarre chambers.

Above one of the fireplaces in the stately salons we find Adolf Ziegler's "neoclassical" painting The Four Elements, a group of clinically cool and naked ladies.

However, in Hitler's more comfy, private living quarters we also find naked women on the walls, though here they come in the shape of Sepp Hilz´s folkloristic peasant girls.

So within Adolf's aesthetic universe Cagnaccio's Tramp could get on well with Makart´s sumptuous beauties. A similar mix could be found in the home of Göring, this Gargantuan criminal and art collector who in the opulent halls and salons of his Karinhall exhibited an exquisite collection of European masterpieces, expropriated, stolen or bought by himself or his minions.

Last Christmas a friend gave me a French book that in black and white photographs reproduced no less than 1 137 paintings from a catalogue compiled at Göring´s Karinhall. A genuinely high-quality selection of European art. Most common among the paintings were nudes by Lucas Cranach and Francois Boucher, though there was also a wealth of exquisite early Flemish masters and lots of works from the Dutch Golden Age, not the least Rembrandts and Vermeers.

There were masterpieces from almost every European art epoch, though a threshold could be discerned roughly around the mid-eighteenth century, what followed after that time were mostly hunting scenes and “modern” kitsch, the latter quite akin to the ones Hitler used to decorate his private quarters. Such nooks were also present in Göring´s Karinhall; quite tiny, but overloaded Biedermeier hideouts.  

Already in 1943, Göring felt that a German defeat would be possible and sent three long train sets filled with his most valuable art for storage in a salt mine, Altausse in Austria. When the Red Army approached Karinhall, Göring on the 20th April 1945 send additional train loads to underground tunnels outside Berchtesgaden, where Hitler already had stored lots of stolen, given and purchased art. Everything could not be loaded into the freight wagons, and because nothing would end up in Russian hands, Göring ordered Karinhall to be blown up. Much of Göring's mighty art collection has been saved, but a lot of invaluable artworks from both his and Hitler's vast collections have nevertheless been lost.

In his youth, Hitler dreamed up a large art museum. In some of his imagined halls he collected works by his favourite artists, others he reserved exclusively to his absolute darlings - Arnold Böcklin:

Hans Makart:

Anselm Feuerbach:

Moritz von Schwind;

Franz von Stuck:

All recognized German masters from the 19th century. Somewhat odd was maybe that even Eduard von Grützner received a room of his own, within this dreamed-up art palace. Grützner´s specialty was depictions of fat, jovial monks drinking either beer or wine. It was probably through his appreciation of Grützner´s art that the abstemious vegetarian Adolf Hitler's revealed his fundamentally petty bourgeoisie taste.

Even the more modern Hans von Marées was provided with a room within Hitler's imaginary museum, something that may seem a bit strange since that artist later was stamped as a degenerate artist.

It was probably von Marée's earlier war depictions that had attracted Hitler.

Warfare was constituted a significant part of Hitler´s private art collections, some of it stolen, though much of it had been purchased by using the considerable revenues he received through sales of his Mein Kampf. This political autobiography was close to being compulsory reading for most Germans and profits amounted to several million Reich marks. Not all of these war paintings were as heroic as Conrad Hummel's depictions of super soldiers, some were strangely enough depicting defeat and worn-out soldiers, like Franz Eichhorst's Stalingrad paintings. Did Hitler in fact, more or less consciously, admit to himself that the days of his imagined millennial kingdom were counted?

Beside depictions of war, Hitler estimated heroic renderings of the numinous attraction of Nazism by artists like Paul Herrman and Arthur Kamp.

Or a kitschy blend of symbolism and realism as in Friedrich Kalb's huge canvases, greatly admired by Hitler.

However, more than by any other art Hitler appears to have been attracted by landscape painting and then in the form of rather bland depictions by artists like Aenim Reumann, Oscar Oestreicher and Hermann Gradl.

and/or representations of folkloristic and harmonious agricultural families conveyed through Sepp Hilz´s and Adolf Wissel's realistic paintings.

Adolf Wissel strangely enough found his roots within Die Neue Sachlichkeit, which artists were generally abused or neglected by the Nazis. Their works were stamped as entartete, degenerate, several of their paintings were burned publicly, while many of their creators were being dismissed from schools and academies and prohibited to exhibit their work. In most cases, it was likely that men like Hitler and Göring disapproved of their art because the political opinions of most adherents to the New Objectivity were radical, if not outright Socialist or Communist. If artists such as Wissel, or Burrmann, the latter known for his terribly ugly peasant hags, did join the Nazi party and changed their most extreme approaches to their motifs, they could often be rewarded almost immediately with fine jobs and income-generating tasks.

One example was Werner Peiner, who, despite continuing his style of painting in the often cold, impersonal style of the Neue Sachlichkeit, became Göring´s favourite artist. He bought a lot of Peiner´s artwork, equipped him with a personal art school and remained an unwavering supporter, even after Peiner made an extended visit to east Africa and returned filled with inspiration, producing not only a vast amount of hunting motifs, highly appreciated by Göring, but also naked African ladies, who were not supposed to appeal to high-ranking coryphées paying exclusive homage to Aryan beauties, but were nonetheless bought by Göring.

Over time, Hitler had been seized by the same collecting frenzy as Göring. His goal was to realize his dream of an incomparable art palace in Linz. The magnificent Ghent Altarpiece by the van Eyck brothers was expropriated and sent to the salt mines outside Berchtesgaden in anticipation of taking its place in the Linz Führermuseum.

The same fate befell Michelangelo's Madonna of Bruges.

Thankfully, these immortal masterpieces were after the war found in the salt mines, though many Flemish and Italian Renaissance masterpieces disappeared forever. Vanish did also lots of modern art. Hitler´s insanity did not only manifest itself through the persecution and extermination of those who did not belong to the “Aryan Master Race”, like Jews, Russian prisoners of war, Slavs, Romani People, as well as those suffering from mental shortcomings, “Lebensunwertes Leben, life unworthy of life”, gay men, and Freemasons, Hitler also wanted to wipe out all expressions of an art that did not fit into his distorted aesthetics. The paint splattering hack Adolf Hitler became not only the Third Reich's chief champion when it came to art criticism, but also its almighty judge deciding what kind art that was going to be allowed to exist.

The Germans lost the war and Hitler's aggressive war tactics had not mitigated that outcome. Certainly, Italian Fascism created a brutal and murderous regime, but under the uninterested Mussolini Italian art flourished and evolved (even the abstract and expressive art that Hitler loathed), while German art stagnated, its vitality broken under the rule of the "art-loving" Hitler.

Adolf Hitler dreamed that he would astonish the world through his artistic and musical skills, though that proved to be impossible. However, he managed to drive Germany and Europe into the abyss, an apocalyptic hell of unprecedented dimensions. While he sat in his bunker slurping soup, complaining about everything and everyone, stumbling in to have a look at his models of utopian cities and lamenting his stalled artist ambitions, Hitler had nevertheless acquired himself a name of eternal fame. However, not as a great artist but as an archetype of incarnate evil and ruthless narcissism. If an artist is a creator, Hitler certainly was certainly one - a creator of hell on earth.

Accatino, Alfredo (2017) Outsiders: Storie di artisti che non troverete nei manuali di storia dell´arte. Firenze/Milano: Giunti Editore. Bignami, Silvia and Paolo Rusconi (2012) “Le arti e il fascismo: Italia anni Trenta”, Artedossier no. 291. Cannistraro, Philip och Brian R. Sullivan (1993) Il Duce´s Other Woman: The Untold Story of Margherita Sarfatti, Mussolini´s Jewish Mistress. New York: Morrow. Dreyfus, Jean-Marc (2015) Le Catalogue Goering. Paris: Flammarion. Hibbert, Christopher (1975) Benito Mussolini: The Rise and Fall of Il Duce. Harmondsworth: Penguin Books. Kalder, Daniel (2018) The Infernal Library: On Dictators, the Books They Wrote, and Other Catastrophes of Literacy. New York: Henry Holt. Kubizek, August (2011) The Young Hitler I Knew: The Definite Inside Look at the Artist Who Became a Monster. New York: Arcade Publishing. Löhr, Hanns Christian (2016) Das Braune Haus der Kunst: Hitler und der Sonderauftrag Linz. Berlin: Mann. Michalski, Sergiusz (2003) New Objectivity, Neue Sachlihkeit: Painting in Germany in the 1920s. Köln; Taschen. Ross, Alex (2018) “The Hitler Vortex: How American racism influenced Nazi thought,” in The New Yorker, April 30.  Schwarz, Birgit (2011) Geniewahn: Hitler und die Kunst. Wien: Böhlau Verlag. Valkeiner, Elizabeth Kridl (1990) Ilya Repin and the World of Russian Art. New York: Columbia University Press.

 
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

BLOG LIST

The Russian Collusion, kanske något i stil med den ryska intressegemenskapen, var till en början misstankar om möjligheten att Rysslands regering blandat sig i 2016 års amerikanska valkampanj i syfte att förhindra Hillary Clintons kandidatur och säkra Donald Trumps seger som USAs...
During my time at Lund University, it was in some radical cliques necessary to be familiar with Karl Marx's writings. However, any superficial knowledge was far from being enough, especially for someone who like me was not familiar with all intricate aspects of Marx´s Das Kapital, nor had...
Under min tid på Lunds Universitet hörde det till allmänbildningen att vara insatt i Karl Marxs skrifter. För min del var det väl lite si och så med den kunskapen, men jag läste väl så pass mycket om och av honom att jag inte framstod som en inbiten högerkille, vilket jag för övrigt inte var. Men...
In school, I was asked by a Swedish teacher "interpret" the poem Lunaria by the Swedish poet Wilhelm Ekelund: Far from others you seem to stand, so strange and quiet, your gaze is yours and cold; but the depth is heavy with desire. Your mood is not like others. Though the sunny gully...
I skolan bad mig en svensklärarinna ”tolka” dikten Lunaria av Wilhelm Ekelund: Så skild från de andra du synes stå, så främmande och tyst, och din blick är egen och kall; men djupet är tungt av längtan. Ingen ditt lynne liknar. Men soliga klyftan upptill är full av den sorlande...
When I read a book, watch a movie or listen to a piece of music that make me react and think, I often wonder if I might recommend the experience to others. In general, I know who among my friends who finds her/himself on same wavelength as I, though I am more uncertain about the taste and...
Då jag läst en bok, sett en film eller hört ett musikstycke som fått mig att reagera och fundera undrar jag ofta om jag verkligen kan rekommendera upplevelsen till andra. I allmänhet vet jag vem av mina vänner som befinner sig på samma våglängd som jag, men andra är jag mer osäker inför. Att få en...
It has been a dark, gloomy and cold day here in Rome. Less than a week is left before Christmas Eve, decorations and Christmas shopping ads to the sullenness, reminding me of childhood Christmases, my parents' death and my increasingly fragmented family. Since a long time back our daughters have...
En mörk, dyster och kall dag här i Rom. Det är en dryg vecka kvar till jul, dekorationer och julhandel fördystrar ytterligare dagen, får mig att minnas barndomens jular, mina föräldrars död och min alltmer splittrade familj. Våra döttrar är sedan länge vuxna, bor på skilda håll och har skapat egna...
Three naked ladies, all identically alike, rest in different positions on what appear to be two grey and rust-brown carpets. The cold, sharp rendering deprives them of their personality. Behind them is a green drapery. The environment is sterile and impersonal. A hotel? A theatre scene? Playing...
Items: 1 - 10 of 244
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>