05/27/2014 21:11

So, why do I write my blog?  There are not that many persons who read it. It produces no income, no contacts and contributes neither to debate, nor change. When I, as usual, am sitting on the train to Växjö with a new day at school approaching, I realize that my blog writing has turned into a craving, reminding me of times I have dedicated to running. While taking up some kind of exercise I have generally done so quite reluctantly, though it does not take long after I have become addicted and reluctantly skip my daily drill. Nevertheless, a few days of interruption generally make me terminate the routine. The last time I ran was in Paris a few years ago, when I every day jogged a few laps in Jardin des Plantes. Now I have once again become lazy and far too chubby around the waist. I assume that blogging in a certain sense has replaced my running and turned into a compulsion. At the moment I am unable to give it up, though I know that my craving for blog writing soon will cease. I have also convinced myself that blog writing is a healthy mental exercise ‒ keeping my English and Swedish alive. The cogs and wheels of my rusty brain are lubricated and turn around better than they used to do. That is at least what I assume

Looking around I find that several of my fellow travelers are sitting with sound equipment plugged into their ears. Since I find myself in the train´s "silent department" ‒ sounding as if I have ended up in an establishment within some kind of mental institution ‒ I guess people around me are not talking to someone over their mobiles, but are listening to music. My imagination is spinning, a blog takes shape. Something about the music - maybe "Music as solace and escape"?

My thoughts about ​​jogging took me to Paris and from there to the battlefields outside Verdun, which I visited several times during my time in France. Within a month a hundred years have now passed since the First World War began. On February 18, 1916 the bloody slaughter at Verdun was initiated through a German attack on the French defense lines. During a year, huge armies surged back and forth between the trenches, while fertile vineyards were turned into a moonscape and thousands of stinking, unburied corpses were churned down by mortar fire until they became part of the viscous mud of No Man's Land. That the fighting "surged" was an unfortunate choice of word, the soldiers crawled and stumbled under heavy mortar fire through barbed wire and often waist-deep muck. In their maddening battle for eight kilometers of land, more than half a million Frenchmen and almost half a million Germans lost their lives.


Together with my youngest daughter, I once walked through Fort de Douaumont´s underground labyrinths, where French and German soldiers during various periods had been locked up for months, while bomb blasts and gunfire uninterrupted roared above ground and made the fort's massive concrete walls shake and vibrate. First it was a French fort, then it was conquered by the Germans and finally taken back by the French. For most part of the Verdun battle, the besieged soldiers were trapped inside the sinister fort, often suffering from hunger and thirst. It is said that in want of water they licked the damp walls. Occasionally everything exploded in slaughter and mayhem when enemy forces rushed through the dark passages, lighting them up with flashes from flame throwers that burned their adversaries to death.

While I observe my fellow travelers where they sit wired to  various electronic devices, I am reminded of the fact that even down in Douaumont´s hell there was singing and music. It is often like that wherever humans are to found, even in war and suffering. Perhaps the soldiers in Douaumont had brought with them some of the newly invented phonographs, or they were playing harmonicas and accordions, for sure they sang. If they were French, perhaps they sang the newly composed patriotic song of Verdun:

Et Verdun, la victorieuse,

Pousse un cri que portent là-bas

Les échos des bords de la Meuse,

Halte là ! on ne passe pas...

Plus de morgue, plus d'arrogance,

Fuyez barbares et laquais,

C'est ici la porte de France,

Et vous ne passerez jamais.


Les ennemis s'avancent avec rage,

Énorme flot d'un vivant océan,

Semant la mort partout sur son passage,

Ivres de bruit, de carnage et de sang;

Ils vont passer... quand relevant la tête,

Un officier dans un suprême effort,

Quoique mourant, crie : À la baïonnette

Hardi les gars, debout, debout les morts!


And Verdun, the victorious,

gave up a roar that echoed

along the banks  of Meuse.

Halt! You will not pass!

More morgues, more arrogance.

Flee barbarians and lackeys!

For this is the gateway to France

and you will never pass.


The enemy advances with fury,

a huge tsunami born of a troubled sea,

an onslaught bringing death along its path,

drunk on clamour, butchery and blood;

they are almost breaching the walls ...

When, with a huge effort,

a dying French officer is raising his head and shouts:

Fix your bayonets! Courage, comrades,

rise up, stand up for the kill!


Music evokes both positive and negative emotions. It may unite soldiers in love for their country, inciting them to fight in its defense. Not least it favors what has proven to be most effective in every war, namely strengthening the bonds within ranks, rousing anger, as well as disgust and contempt for the enemy. Fiery tones, stirring marches and grandiose, chauvinistic words that deprive opponents of their human dignity, turning them into alien creatures that we are commended to abhor and eradicate. The enemy is a threat to us, to our country and families. In Douaumont the French sang their songs and the Germans theirs:

Deutschland ist ein schönes Ländchen

Frankreich denkt, wie kann das sein

doch wir holen uns ein Endchen

an dem schönen grünen Rhein

Ach, es fällt uns ja so schwer

über´n Rheinstrom zu geh´n

weil die Deutschen da gewappne

wohl auf Posten, Posten steh´n

Monsieur Louis, siehste wohl

du kannst geh´n


Germany is a beautiful, small country.

France confirms that this is true

and states: "We should steal ourselves a bit

of that beautiful, green Rhine.

Alas, but for us it will be far too difficult

to cross the waters of the Rhine

where Germans are standing armed,

already posted, on their guard they stand "

Monsieur Louis, hope you got the message

be on your way!


Among the worst things that that may befall a combatant army is when its soldiers begin to nurse compassion for the enemy. When soldiers comprehend that the men in the trenches on the other side of No Man's Land suffer as much as they do from lice, fleas, rats, cold, humidity, boredom, fear of death, rotting feet and arrogant officers. When mutinies spread after the senseless mass slaughters of 1917 there could among rebellious French troops be heard songs banned by the authorities, chants proclaiming sufferings common to both French and German soldiers:

Non, non, plus de combats!

La guerre est une boucherie.

Ici, comme là-bas

Les hommes n'ont qu'une patrie

Non, non, plus de combats!

La guerre fait trop de misères

Aimons-nous, peuples d'ici-bas,

Ne nous tuons plus entre frères!


No, no more fighting!

War is a slaughterhouse.

Here, like over there

men have a country.

No, no more fighting!

War creates too much misery.

We love, even the people over there,

enough of killing between brothers!


And as a constant nagging pain behind all the misery of war there was always the homesickness, or nostalgia as it was called, from the Greek νόστος "homecoming" and ἄλγος "pain". Among the U.S. troops soldiers sang:

I want to go home, I want to go home.

I don´t want to go in the trenches no more,

where whizzbangs and shrapnel they whistle and roar

Take me over the sea, where the Alleyman can´t get me.

Oh my, I don´t want to die, I want to go home


I want to go home, I want to go home

I don´t want to visit La Belle France no more

For oh, the Jack Johnsons they make such a roar.

Take me over the sea, where the snipers can´t get me.

Oh my, I don´t want to die, I want to go home.


Jack Johnson, "the giant from Galvestone", was the first African-American to become a heavyweight champion and he was thus providing his name to the heaviest German bombs. Whizzbangs, were German field artillery grenades. Alleyman was the American version of the French Allemands, "Germans".

The word "nostalgia" was introduced in 1678 by a young German doctor in an effort to describe what he considered to be a deadly affliction affecting young soldiers:"A homesickness so strong that it produces disease. Nostalgia can break down the body and cause death. It can turn a thriving youth into an empty mask, or a sobbing child." It was military doctors who tried to diagnose nostalgia and find a remedy for it. At first the disease was mainly identified among young Swiss mercenaries in France and Germany. An explanation to their vulnerability was that many of them were recognized as strong, healthy shepherd boys coming from high Alpine valleys where they had become used to healthy air and wholesome living. Eventually, they succumbed to the bad climate of Europe´s unhealthy lowlands. While searching for causes of nostalgia among Swiss soldiers music was soon identified as a major culprit.  When Swiss shepherds herded their cows, they sang a tune, which could also be played on horns. It was called Kühe Reyeh in German, or ranz des vaches in French. This melody´s effect on people and beasts was reinforced by the high, thin mountain air and the breathtaking sceneries, after they had left their highlands the memories of the tune haunted poor soldier boys during their suffering in Germany´s and France´s waterlogged plains.

Accordingly, a simple melody became a painful instrument that drilled itself into soldiers' minds and poisoned their entire organism. The sound of the tune created fixed ideas about a quick return back home or an inevitable early death among strangers. Kühe Reyeh was accorded the strange power of generating fever epidemics that could enfeeble entire regiments, it inspired attempted suicides and desertions was spreading at an alarming rate. Jean-Jacques Rousseau was fascinated by the importance of the Swiss herding calls and mentioned Kühe Reyeh in his musical articles for the Great French Encyclopedia:

"This song so loved by the Swiss that under penalty of death it has been forbidden to play it for the troops since it causes them to melt away in tears, desert or die [...] It reminds them of their land, their old amusements, their youth and life and awakens an intense pain at the thought of the loss of all of this."

Jean-Jacques Rousseau was among the first who came to associate the deadly disease of nostalgia not only with homesickness, but also with a mental state that had to do with time ‒ an impossible desire to return to the past, a longing for things and incidents that can never return or be recovered. The meaning of nostalgia gradually moved away from a mere longing for a family or home region to a kind of selective memory that picked out and reshaped past times into a vanished fairy land. A feeling that may arouse bitterness, but also result in a voluptuous wallowing in memories of a Neverland that only exist within dreamers´ heads. 

Politicians and chauvinists resurrect images of a lost world where brave barbarians reshaped Europe with swords and battle axes, or nationalist havens with hard working peasants and acquiescent workers striving in harmony with benevolent capitalists to recreate a “people´s home”, purged from foreign-born parasites. During yesterday´s elections to the European parliament we witnessed the deplorable effects of such buffoon rhetoric. 

Meanwhile, soldiers, sailors and others who find themselves far away from their native lands sing and cry about their happy homes and the relatives they left behind, especially at the time of the great family holidays:

In the silent night,

I´m standing at the ship's wheel.

After a long and tiresome day

they placed me on guard

under heaven´s starry multitude.

I hear the distant echoes of

swallows´ wings as they carry them back

towards the North, to light and spring


Please, bring my greetings home

Greet my father and my mother,

Greet the green pastures,

Greet my little brother.

If I had wings,

I would fly back to you all!

Swallow, flying home!

Greet them all from me!


Little swallow, though weak and small,

day and night, night and day,

you strive towards your goal

with rapid wing beats.

Swallow, think of me!

Oh, if I could fly home with you,

to where the meadows stand green.

Oh, swallow hear my prayer.


In the early sixties Göingeflickorna, the Göinge Girls, a ladies´ choral group from my native place sang this song dressed in typical folk costumes. The tune was originally a Danish cabaret number written in the early 1920s, but became part of the Göinge Girls´ tearful, nostalgic repertoire, together with other songs with names like My Childhood´s Church Bells and Dearest Mother.  The Göinge Gils eventually ended up as being "skull labeled" by the state owned Swedish Broadcasting Service, in those days the only radio station in Sweden, meaning that their songs could not be aired through Swedish radio. The reason given was that Dearest Mother was overly sentimental. However, an outcry from radio listeners forced the radio management to change its mind and Dearest Mother was later selected as "Best Tune of 1961". This was far from being the first time that a nostalgic melody was banned from the airwaves in a European country.

After his fiancée had left him in the early 1930s the Hungarian composer Rezső Serres sat down by his piano and created an utterly depressive tune, his mood was worsened by the fact that so far no publisher had wanted to issue any of his music. However, Szomorú Vasárnap, Gloomy Sunday, became an instant success all over Europe and was soon called The Hungarian Suicide Song. Translated as Gloomy Sunday and turned into being more of a love song than it was in the original, the song soon became a plague in England. After a string of suicides in connection with its broadcast over radio had been published in the press, BBC finally banned the tune. Rezső Seress was apparently also affected by his controversial song. Soon after achieving his success he wrote to his ex-fiancée and asked for reconciliation. However, several days later he received shocking news from the police. His former fiancée had poisoned himself, beside her lay a copy of Szomorú Vasárnap. Rezső Seress committed suicide in 1968.


The most famous recording of Gloomy Sunday is probably Billie Holiday´s version from 1941. A more or less verbatim translation of the Hungarian text would obviously be something like this


It is autumn and the leaves are falling

All love has died on earth
The wind is weeping with sorrowful tears
My heart will never hope for a new spring again
My tears and my sorrows are all in vain
People are heartless, greedy and wicked... 
Love has died!

The world has come to its end, hope has ceased to have a meaning
Cities are being wiped out, shrapnel is making music
Meadows are coloured red with human blood
There are dead people in the streets everywhere
I will say another quiet prayer:
People are sinners, Lord, they make mistakes...
The world has ended!


A text that is more tinged by the tragedy of the passed World War and bleak forebodings about the one that was coming up, than by unanswered love. On Youtube there is a scene from a Hungarian movie where a beautiful lady, played by Erika Marozsán, sings the song in a Budapest nightclub, with a German Wehrmacht officer listening attentively.


Poland has a tango, Last Sunday, which was composed in 1936 by a certain Jerzy  Petersburski and performed by the artist Mieczysław Fogg. It´s tragic lyrics tell a story about the parting of two lovers. This tango is also said to have caused an wave of suicides and was accordingly called “The Death Tango”. However, its tragic notoriety is not so much based on  the unfounded rumors that it inspired suicides, but the fact that it was often played when Jews were led to the gas chambers in Auschwitz. The tango is still very popular in Eastern Europe and was for example performed in Schindler´s List, in Krzysztof Kieślowski's movie Three Colours: White and in Nikita Mikhalkov's Burnt by the Sun. One of the photographs prresented below depicts how Hans Bonarewitz after a failed attempt to escape in 1942 is brought on a cart to his execution, preceded by Mauthausen´s concentration camp orchestra.

 After being lost in my writing and googling I lift my head and look around me. Perhaps some of my fellow passengers are engrossed in a trip down memory lane, though hopefully not listening to depressive, but beautiful, tunes like Gloomy Sunday, maybe they are cheering up their Monday morning with pleasing potpourris of fifties rock or Swedish dance band music. Soon my school day begins, I already long for home.

A magnificent book describing the living hell of Verdun is Horne, Alistair (1962) The Price of Glory: Verdun 1916. New York: St Martin´s Press. I learned a lot about nostalgia from a Swedish book: Johannisson, Karin (2001) Nostalgia. Stockholm: Bonnier Essä. You can listen to Jerzy  Petersburski´s tango on


05/27/2014 21:10

Varför skriver jag min blogg? Det är inte många som läser den. Den ger inga inkomster, inga kontakter och bidrar varken till debatt eller förändring. När jag som vanligt sitter på tåget mot Växjö och ännu en dag i skolan väntar mig så inser jag att bloggskrivandet är ett behov, som när jag periodvis har ägnat mig åt löpning. I början tar det emot, fast när jag väl kommit igång kan jag inte avhålla mig från den dagliga motionen. Några dagars uppehåll får dock till följd att jag upphör med hela verksamheten. Sista gången jag sprang var för ett par år sedan i Paris där jag varje dag joggade några varv i Jardin des Plantes. Nu har jag åter blivit lat och rund kring midjan. Bloggen har tagit löpningens plats, blivit till ett behov som jag har svårt att avstå ifrån, fast jag vet att även det begäret snart kommer att försvinna. Samtidigt inbillar jag mig att bloggskrivandet är en slags mental träning – det håller min engelska och svenska vid liv, kuggar och hjul i hjärnkontoret smörjes allmedan det rostiga maskineriet sätts i arbete.

Ser mig omkring. Flera medpassagerare sitter med hörapparater inpluggade i öronen. Eftersom jag sitter i en ”tyst avdelning” ‒ det låter som om jag hamnat på någon slags inrättning på ett mentalsjukhus ‒ och mina medresenärer därför är förbjudna att använda sina mobiler antar jag att de lyssnar på nyheter eller musik. Fantasin börjar spinna, en blogg tar form. Någonting om musik ‒ kanske ”Musik som tröst och flykt”?

Tanken på löpningen förde mig till Paris och därifrån till slagfälten utanför Verdun, som jag under min tid i Frankrike besökte flera gånger. Om en månad blir det hundra år sedan Första Världskriget började och den 18:e februari 1916 inleddes den blodiga slakten vid Verdun. Arméerna böljade under ett års tid fram och tillbaka mellan skyttegravarna, alltmedan de bördiga vinbergen förvandlades till ett månlandskap och tusentals stinkande, obegravda lik av granatelden maldes ner tills de förenade sig med den sega gyttjan i Ingen Mans Land. Att striderna ”böljade” var fel ordval, soldaterna kröp och snubblade genom taggtrådshinder och ofta midjedjup dynga. I kampen om åtta kilometer mark miste mer än en halv miljon fransmän och nästan en halv miljon tyskar sina liv.

Tillsammans med min yngsta dotter vandrade jag en gång kring i fortet Douaumonts underjordiska labyrinter, där franska och tyska soldater under skilda perioder suttit instängda månad efter månad medan bombkrevader och oavbruten eldgivning larmade ovanför dem och fick fortets massiva betongväggar att skaka. Först var det fransmännens fort, sedan erövrade tyskarna det och så tog fransmänen tillbaka det. För det mesta var de instängda soldaterna belägrade, periodvis led de av svält och törst och det påstås att det gick så långt att de slickade de fuktiga väggarna för att stilla sitt våldsamma vattenbehov. Emellanåt exploderade allt i slakt och handgemäng, fienderna trängde in i de mörka gångarna, mörka när de inte lystes upp av eldkastarnas flammor som brände motståndarna till döds. 

Medan jag betraktar mina medresenärer där de sitter kopplade till sina olika apparater tänker jag att även nere i Douaumonts helvete fanns det sång och musik. Det finns överallt där människor är, inte minst i krig och elände. Kanske hade soldaterna i Douaumont med sig några av de nyuppfunna grammofonerna, eller så spelade några av dem mun – eller dragspel och säkerligen sjöng man. Om de var fransmän kanske de sjöng den nyskrivna, patriotiska sången om Verdun.

Et Verdun, la victorieuse,

Pousse un cri que portent là-bas

Les échos des bords de la Meuse,

Halte là ! on ne passe pas...

Plus de morgue, plus d'arrogance,

Fuyez barbares et laquais,

C'est ici la porte de France,

Et vous ne passerez jamais.


Les ennemis s'avancent avec rage,

Énorme flot d'un vivant océan,

Semant la mort partout sur son passage,

Ivres de bruit, de carnage et de sang;

Ils vont passer... quand relevant la tête,

Un officier dans un suprême effort,

Quoique mourant, crie : À la baïonnette

Hardi les gars, debout, debout les morts!


Och Verdun, den segrande,

gav upp ett vrål som ekade

längs Meuses stränder.

Halt! Ni kommer inte förbi!

Fler bårhus, mer arrogans.

Fly barbarer och lakejer!

Ty detta är Frankrikes port

och ni kommer aldrig förbi.


Fienden avancerar med raseri,

en enorm tsunami från ett upprört hav

som längs sitt anlopp sprider död,

drucken av larm, slakt och blod;

de håller på att bryta sig igenom ...

Med en stor anstängning höjer en döende

fransk officer sitt huvud och skriker:

På med bajonetterna! Fatta mod, kamrater,

res er, stå upp för att döda!


Musik väcker både positiva och negativa känslor. Den kan förena soldater i kärlek till fosterlandet och egga dem till kamp för dess försvar. Inte minst gynnar den det som har visat sig vara mest effektivt i varje krig, nämligen stärkandet av sammanhållningen inom de egna leden och den väcker också vrede, avsky och förakt gentemot fienden. Hetsande toner, sporrande marschmusik manar till strid och storvulna, chauvinistiska ord berövar motståndarna deras människovärde, förvandlar dem till främmande varelser som vi kan avsky och utrota. Ett hot mot oss, vårt land, våra familjer. I Douaumont sjöng fransmännen sina visor, tyskarna sina

Deutschland ist ein schönes Ländchen

Frankreich denkt, wie kann das sein

doch wir holen uns ein Endchen

an dem schönen grünen Rhein

Ach, es fällt uns ja so schwer

über´n Rheinstrom zu geh´n

weil die Deutschen da gewappnet

wohl auf Posten, Posten steh´n

Monsieur Louis, siehste wohl

du kannst geh´n


Tyskland är ett vackert, litet land

Frankrike tänker att visst är det så

och ”vi skall stjäla oss en bit

av den vackra, gröna Rhen.

Ack, men för oss så blir det alltför svårt

att ta oss över Rhens vatten

ty där står beväpnade tyskar

redan på sin post, på sin post står de där”.

Monsieur Louis du begriper väl

att du bör ge dig av.


Bland det värsta som kan hända en krigförande armé är att dess soldater börjar hysa medlidande med sina fiender. Då soldaten begriper att mannen i skyttegraven på andra sidan av Ingen Mans Land säkerligen lider lika mycket som han av löss, loppor, råttor, kyla, fukt, leda, dödsskräck, ruttnande fötter och arroganta officerare. När myterier spred sig efter de meningslösa masslakterna under 1917 kunde man bland de franska trupperna höra förbjudna sånger om deras och de tyska soldaternas gemensamma lidande:

Non, non, plus de combats!

La guerre est une boucherie.

Ici, comme là-bas

Les hommes n'ont qu'une patrie

Non, non, plus de combats !

La guerre fait trop de misères

Aimons-nous, peuples d'ici-bas,

Ne nous tuons plus entre frères!


Nej, nej, inga fler strider!

Krig är ett slakthus.

Här som där

har männen ett land.

Nej, nej, inga fler strider!

Krig skapar alltför mycket elände.

Vi älskar, även er där borta,

nog med dödandet mellan bröder!


Och som en ständigt malande plåga bakom allt fanns hemlängtans plåga, eller nostalgin som den kallades, från grekiskans νόστος  "hemkomst" och ἄλγος  "smärta". De amerikanska trupperna sjöng:

I want to go home, I want to go home.

I don´t want to go in the trenches no more,

where whizzbangs and shrapnel they whistle and roar

Take me over the sea, where the Alleyman can´t get me.

Oh my, I don´t want to die, I want to go home


I want to go home, I want to go home

I don´t want to visit La Belle France no more

For oh the Jack Johnsons they makes such a roar.

Take me over the sea, where the sniper can´t get me.

Oh my, I don´t want to die, I want to go home


Jag vill hem. Jag vill hem.

Jag vill inte längre ner i skyttegravarna,

där whizzsmällare och shrapnel,

de visslar och ryter

Ta mig över havet, där tysken inte kan nå mig.

Gud mig bevare, jag vill inte dö, jag vill hem.


Jag vill hem, jag vill hem

Jag vill inte längre besöka La Belle France

Ty ack, Jack Johnsongranaterna för ett

så väldigt väsen

Ta mig över havet, dit där prickskyttarnas

kulor inte kan träffa mig

Gud mig bevare, jag vill inte dö, jag vill hem


Jack Johnson, ”jätten från Galvestone”, var den förste afroamerikanen som blev tungviktsmästare och han fick därmed ge namn åt de tyngsta tyska granaterna. Whizzbangs kallades de tyska fältartellerigranaterna. Alleyman var amerikanarnas variant av franskans allemands, tyskar.

Ordet ”nostalgi” skapades 1678 av en ung, tysk läkare för att beskriva ett allvarligt sjukdomstillstånd: "En hemlängtan så stark att den framkallar sjukdom. Nostalgin kan bryta ner kroppen och leda till döden. Den kan förvandla en blomstrande yngling till en tom ansiktsmask eller ett hulkande barn." Det var militärläkare som diagnostiserade nostalgin och försökte råda bot på den. Till en början var det främst bland unga, schweiziska legoknektar i såväl Frankrike som Tyskland som man fann de värsta symptomen. Läkarna spekulerade om det möjligen var de ohälsosamma lågländerna som bröt ner starka, friska herdepojkar vana vid höga alpdalars friska luft och sunda leverne. 

Man upptäckte också musikens roll som både orsak och botemedel för nostalgins härjningar. När schweiziska herdar vallade sina kor sjöng de en vallåt, som också kunde spelas på horn, kallad Kühe Reyeh på tyska, eller ranz des vaches på franska. Melodins effekt påstods bli förstärkt av den höga, tunna alpluften och de betagande naturscenerierna, för att sedan förfölja de stackars soldatpojkarna under deras lidande på Tysklands och Frankrikes vattensjuka slätter.

En enkel melodislinga blev till ett smärtsamt minnesinstrument som borrade sig in i soldaternas hjärnor och förgiftade hela deras organism. Genom att den skapade en fix idé om att valet stod mellan ett återvändande hem eller döden så fick melodin en märklig makt över soldaternas sinnen och hälsa; feberepidemier kunde bryta ut, självmordsförsök och deserteringar spred sig som en löpeld genom kaserner och härläger. Den schweiziska locklåtens kraft uppmärksammades av Rosseau som skrev om den i sina musikartiklar för den Stora Franska Encyklopedin:

Denna melodi så älskad av schweizarna att det under hot om dödsstraff blivit förbjudet att spela den för trupperna, den får dem att smälta bort i tårar, desertera eller dö  […] Den påminner dem om deras land, deras gamla nöjen, deras ungdom och levnadssätt och väcker en intensiv smärta över att ha förlorat allt detta.

Jean-Jacques Rousseau var bland de första som kom att associera den dödliga sjukdomen nostalgi inte enbart med hemlängtan, utan också med ett mentalt tillstånd som hade med tiden att göra ‒  en omöjlig längtan tillbaka till det som varit, till sådant som inte kan fås tillbaka. En känsla som kan väcka bitterhet, men också leda till ett vällustigt vältrande i minnen av en tid som aldrig har funnits, men som likväl förlänas ett rosenrött skimmer genom det eländiga tillstånd som nostalgikern tror sig ha hamnat i. 

Politiker och patrioter återuppväcker myten om ett förlorat paradis där rasrena, blonda vikingar med svärd och stridsyxor omformade en degenererad omvärld, eller en svensk, muromgärdad lustgård där strävsamma odalmän och kraftfulla arbetare samarbetade med patriarkaliska kapitalister för att bygga ett tryggt folkhem, fritt från invandrande parasiter. Nostalgin frodas också bland emigranter som i sitt sökande efter inkomst och frihet sökt sig bort från misär och förtryck, men likväl drömmer om en förlorad lycka i sina förgätna hemländer. Nostalgin lever hos övervintrade hippies som minns sin ungdom bland Flower Power´s haschångor och AIDSfria promiskuitet. Till toner från Internationalen eller Nationalteatern drömmer proggare sig tillbaka till internationell solidaritet och arbetarklassens kampenhet. Trädgårdsgrillande och hemsnickrande familjefäder minns sina raggaråk och rocka-billymusik. Vid tiden för de stora familjehögtiderna drömmer soldater och sjömän, fjärran från hem och härd, om sin hembygds lycka, i varje fall om vi kan tro schlagertexterna:

I den stora tysta natt, 
står jag här vid skeppets ratt, 
under himlens stjärnehär, 
man på post mig satt. 
Efter lång och strävsam dag 
hör jag fjärran vingeslag, 
svalors flock, som återgår 
mot nord, mot ljus, mot vår. 
Hälsa dem där hemma, 
hälsa far och mor, 
hälsa gröna hagen, 
hälsa lille bror. 
Om jag hade vingar, 
flöge jag till dig! 
Svala, flyg mot hemmet! 
Hälsa ifrån mig! 
Lilla svala, fastän svag, 
dag och natt, och natt och dag, 
förer dig till målet fram 
snabba vingeslag. 
Svala, tänk också på mig! 
Gärna flöge jag med dig! 
Hemma står väl ängen grön! 
O, svala hör min bön. 

I början av sextiotalet sjöng Göingeflickorna den här sången, som ursprungligen är en dansk revyvisa skriven i början av 1920-talet, tillsammans med en hel del andra tårdrypande nostalgivisor som Min barndoms klockor och Kära Mor. Den senare blev 1961 ”dödskallemärkt” som av Sveriges Radiotjänst som varande alltför sentimental, men ett ramaskri från radiolyssnarna tvingade ledningen att ändra åsikt och Kära Mor blev sedemera vald till ”Årets Låt 1961”. Det är inte första gången som nostalgisånger har förbjudits.

Efter det att hans fästmö lämnat honom satt den ungerske kompositören Rezsö Serres vid början av trettiotalet ensam vid pianot, bortsett från att ha blivit förskjuten av fästmön var Rezsö också nedstämd för att ingen förläggare ville ha något att göra med hans musik. I sin förtvivlan skapade han den älskade och ökända Szomorú Vasárnap, ”Dyster söndag” även kallad Den Ungerska Självmordssången. Den blev en omdelbar succé i hela Europa. Översatt som Gloomy Sunday blev sången en landsplåga i England och efter en mängd uppgifter om självmord i samband med att den sändes över radio förbjöds sången till slut att spelas på BBCs radiokanaler.  Rezsö Seress blev tydligen också drabbad av sin kontroversiella sång. Han skrev till sin före detta fästmö och bad om försoning. Men några dagar senare fick han från polisen den chockerande upplysningen att hans före detta fästmö hade förgiftat sig. Bredvid henne låg en kopia av Dyster söndag. Rezsö Seress tog livet av sig 1968.

Den mest kända inspelningen av Gloomy Sunday är nog Billie Holidays version från 1941. En mer eller mindre ordagrann av den ungerska texten skulle tydligen bli något i stil med:

Det är höst och löven faller

All kärlek har dött på jorden

Vinden gråter med sorgedränkta tårar

Mitt hjärta hoppas inte längre på någon vår

Mina tåra och min sorg leder ingenvart

Människor är hjärtlösa, giriga och grymma

Kärleken har dött.

Världen har kommit till sitt slut

Städer faller samman, hopp är meningslöst

Ängarna är färgade röda av mänskligt blod
Lik ligger överallt på städers gator
jag ber en tyst bön

”Gode Gud, människor är syndare, de gör misstag
 Världen har nått sitt slut!”


Originalet tycks vara mer präglat av ångest inför Världskrigets efterdyningar och varslen om vad som skall komma, än av den förlorade kärlekslycka som tycks vara huvudtemat i översättningarna. På Youtube finns en filmsekvens där en vacker ungersk dam, spelad av Erika Marozsán, sjunger sången på en nattklubb i Budapest, med en uppmärksamt lyssnande Wehrmachtofficer bland publiken.

Polen har en tango Förra söndagen, komponerad 1936 av en viss Jerzy Petersburski och framförd av artisten Mieczysław Fogg. Den har en tragisk text om två älskande som skiljs åt. Även den tangon sägs ha orsakat en epidemi av självmord och kallades därför dödstangon. Det tragiska är inte det ogrundade ryktet att den inspirerade självmord utan att den ofta spelades då judar leddes till gaskamrarna i Auschwitz. Tangon är fortfarande mycket populär i Öst Europa och spelades exempelvis i Schindler´s List, i Krzysztof Kieślowski's Vita film från 1994 och i  Nikita Mikhalkov's Brända av Solen. Ett av fotografierna längst ner på sidan visar hur Hans Bonaweritz förs till sin avrättning efter att 1942 ha misslyckats med ett flyktförsök, medlemmar ur Mautshausens koncentrationslägerorkester leder processionen. 

Efter att ha varit förlorad i mitt skrivande och googlande lyfter jag på huvudet och ser mig omkring. Kanske någon av mina medpassagerare är försjunken i en nostalgitripp, förhoppningsvis inte av det dystra slaget, kanske måndagsmorgonen livas upp av ett potpurri med femtiotalsrock eller svenska dansband. Snart skall skoldagen åter börja, jag längtar redan hem.

Om helvetet i Verdun kan man läsa i Alistair Hornes utmärkta The Price of Glory: Verdun 1916. New York: St Martin´s Press, 1962. Jag lärde mig mycket om olika aspekter av nostalgi i Karin Johannissons Nostalgia. Stockholm: Bonnier Essä, 2001. En läsning som rekommenderas inte minst med tanke på vissa politiska partiers okunniga fabulerande om fornstora dar och folkhem. En högst beklaglig och oerhört skadlig form av nostalgi som dessvärre tycks sprida sig som en cancer över hela Europa, något som demonstrerades genom gårdagens EUvals ytterst sorgliga resultat. Mieczyslaw Fogg sjunger  Jerzy  Petersburskis tango på




05/27/2014 21:02

I am writing while sitting on the train between Hässleholm and Växjö. It is a wet and chilly day, outside a window gushed by rain Småland´s countryside flashes by; silent lakes, forest clearings and meadows veiled in light mist. I just finished reading a novella The Black Spider, written in 1842 by a Swiss priest named Jeremias Gotthelf . A remarkable book. Even though it was written some decades after the fading away of Romanticism it is some kind of gothic fantasy, reminding me of novels like The Monk and Melmoth, the Wanderer, or German fairy tales like Undine.

Throughout the years I have devoured several Gothic tales beginning with Poe's strange stories that grabbed me after I found them in Hässleholm´s now demolished, old communal library. The origins of my obsession with books is to be found in that treasure-house with its creaking wooden floors and the specific fragrance of books bound in the red and blue hardbacks of the Swedish Library Service.

The Black Spider is somewhat more thought provoking than gothic horror stories generally are, with the possible exception of the extraordinary Frankenstein, or the new Prometheus, which as well as The Black Spinder may be considered as a prophetic work of art, telling us something about “The Shape of Things to Come”.

Gotthelfs language is easy read and quite effective. After a fairly slow start depicting a baptism party within a pastoral paradise tucked away somewhere in the Swiss Alps the writing gains steam when the author brings us into a feverish retelling of a medieval legend where a gloomy and despotic warlord lurking in a mighty stone castle torments his peasantry with whimsical tyranny and self-centered callousness. To avoid destroying the pleasure for prospective readers I will not retell the story, only point out what caught my attention.

The ruthless knight of the high castle gets a stupid idea and by threatening his wretched underlings with undeserved torments he forces them to deal with the impossible task of realizing it. In their despair the peasants accept a deal with the Devil, brokered by an unconstrained and unconventional woman. The story revolves around an understanding that even it it may seem to be justified and based on good reasons any deal with representatives of evil and immorality inexorably ends up in disaster. Even honourable and exceptionally courageous persons who against all odds dare to take up arms against evil and refuse to submit to tyranny, bite the dust and die. The calamity that torments the Alpine community is an incarnation of evil in the shape of a monstrous spider, which is born in its midst. Occasionally  the despicable parasite  produces a vast horde of offspring, but generally the fiend acts alone and seems to be present everywhere. This coldly calculating predator out of Hell and the torpor it produces among its victims reminds me of how the German people seventy-five years after the Swiss priest's story ended up enduring or supporting the Nazi madness, most citizens being unable to confront the evil that was poisoning themselves and their entire society .

Once it had been brought into life the spider could not be killed, the only way to incapacitate it was to grab it and hurl it into a cavity carved into a window ledge and secure it with a plug sprinkled with holy water. A process that meant a secure death to anyone who succeeded in realizing such an heroic act. Even if the spider´s imprisonment was accomplished, every man and women in the Alpine valley continued to be aware the fearsome creature´s ominous presence. In spite of its lethal aggressiveness someone always succumbed to an urge to release it, either in foolishness, or because s/he believed it could serve her/his purposes in one way or another, or a relentless fool might simply act on a mad desire to challenge the unknown.

Of course, there can be no other connection between Gotthelf´s book and a distant future than the fact that his novella was written in German and the author was gifted with a knowledge of human nature, meaning that he was able to describe how feelings of guilt and mass hysteria can clutch any society in an iron grip and subdue anyone into complicity, apathy, desperation or death.

When I finished reading the horrendous tale, I came to think of Franz von Stucks painting The Wild Hunt, which I many years ago was confronted with in the Lehnbachhaus museum in Munich, a town where I also visited von Stucks´s delightfully kitschy house. Von Stuck is typical of the heavy, slightly musty but equally magnificent turn of the century art which most superb representative was the Swiss Arnold Böcklin. Von Stuck was, along with the neo-classical Anselm Feuerbach, Hitler's favorite painter. It was in 1889, the same year that Adolf Hitler was born, that von Stuck painted The Wild Hunt which depict how the enraged  old Teutonic deity Wotan rushes forward on his horse, followed by what seems to be a horde of demented demons. Already in Hitler's time, people saw in the mustache adorned Wotan a depiction of the demonic little Austrian´s features. Hitler, who for many years resided in Munich and was keenly interested in art and a great fan of von Stuck, must have seen the painting, but we do not know if he recognized any similarities between himself and the painting´s Wotan. If that had been the case, it could not have been especially flattering for the dictator to recognize himself as the leader of a bunch of mad demons.

With leaders like Hitler, Goebbles and not least the repulsive Himmler and their obnoxious entourage of SA and SS men it was indeed as if the old German legends about a roaming devil and his demon entourage had turned into reality. Like Wotan´s horde on von Stuck´s painting the Nazis hurled themselves on Europe, spreading fear and loathing wherever they appeared. How intellectuals and apparently normal persons could deal with such people also seemed to be  an extension into reality of Grimm's most horrifying fairy tales about Faustian bargains, a tradition that gave birth to an entire genre of literature with highlights like Goethe's Faust, Camisso´s Peter Schelemihl , Hoffmann´s The Devil´s Elixir and Carl Maria von Weber's opera Der Freischütz  (The Marksman) whose devil and rural environment remind me of The Black Spider. Thomas Mann was inspired by this tradition. By the way, this great author admired The Black Spider and praised it as a work of genius "like no other piece of world literature”. During his exile in the United States, Mann wrote the novel Doctor Faustus, in which he linked the German legends about Faustian bargains with current intellectuals' betrayal and capitulation to dubious ideologies that had paved the way for the Nazi rule. Thomas Mann's son Klaus described simultaneously in his novel Mephisto how an artist, inspired by the great actor Gustaf  Gründgens, sold his soul and dignity to Hitler and the Nazis.

When I googled The Wild Hunt, I recalled another painting, this time by Fransisco Goya which also appears to depict a dictator as demented demon. Plagued by anxiety and deafness Goya covered the walls of his home with horror scenes populated by witches, demons and idiots. On one of these paintings, called A Pilgrimage to San Isidrowithin a group of nasty looking characters who seem to be on their way home from a drinking binge, I recognize Napoleon, the man who plunged Spain into the living hell that Goya depicted in his famous etching series of war disasters. The man I believe to be Napoleon has the same hollow-eyed, mad stare as the one-eyed Wotan on Stuck´s painting. He even has Hitler´s characteristic fringe of hair, though turned to the other side .

We recognize the monster, even if he is in the middle of a throng of people. As the concentration camp survivor Primo Levi wrote “There are monsters, but they are too few to be a real danger, much more dangerous are the normal human beings”. He is probably right, but I also believe that normal people become dangerous if poisoned by the few monsters that are to be found in our midst, clearly visible, like the black spider in Gotthelf´s tale, the question is if we dare to confront any of them.

Gotthelf , Jeremias (2013) The Black Spider. New York : New York Review Books.

05/27/2014 20:57

Jag skriver på tåget mellan Hässleholm och Växjö. Det är en blöt och kulen dag, utanför ett regnstrimmat fönster rusar det småländska landskapet förbi; sjöar, kalhyggen och dimbeslöjade ängar. Läste nyss en kort roman Den Svarta Spindeln, som skrevs 1842 av en schweizisk, tyskspråkig präst vid namn Jeremias Gotthelf.  En märklig bok.  Det är svårt att avgöra om det är den dystra sinnestämningen frambringad av det trista vädret, eller om boken verkligen var bra, som gjorde att jag greps av historien. Den skrevs flera årtionden efter det att Romantiken ebbat ut, men den har likväl bevarat mycket av det gotiska fantasteri man finner i böcker som Munken och Melmoth, vandraren, eller tyska konstsagor som Friedrich de la Mottes Undine


Jag har slukat åtskilliga gotiska skräckhistorier med början i Poes sällsamma berättelser som spökade i skallen på mig efter det att jag funnit dem i Hässleholms numera rivna, gamla stadsbibliotek. Ursprunget till min läsfeber står nog att finna i denna försvunna skattkammare med sina knarrande brädgolv och den alldeles speciella doften från böcker inbundna med Bibliotekstjänsts röda och blå klotband. 


Den Svarta Spindeln kan nog kallas för en gotisk skräckroman. Men den är mer än så, framför allt är den mer tankeväckandee än de klassiska skräckförfattarnas alster, möjligen med undantag för Frankenstein, eller den nye Prometheus och liksom den romanen kan Den Svarta Spindeln tyckas profetisk.



Språket är lättläst och ganska effektivt, efter en tämligen seg inledning som skildrar en dopfest i en bukoliskt förtjusande alpdal stramas stilen åt när författaren kastar sig in i ett febrigt återberättande av en medeltida legend där en dyster och despotisk ordensriddare från sin väldiga stenborg håller underkuvade bönder i ett järngrepp präglat av nyckfullt tyranni och självcentrerad okänslighet. För att inte förstöra läsupplevelsen skall jag inte återberätta historien, enbart peka på vad som överraskade och grep mig.


Den hänsynslöse slottsherren får en idiotisk idé och med hot om ytterligare, fullständigt oförtjänta plågor tvingar han bondstackarna att ta itu med en omöjlig uppgift.  I sin förtvivlan gör bönderna ett avtal med djävulen. Egentligen är det en självständig och djärv ung kvinna som ger sig i kast med djävulen och personligen ingår pakten med honom, något bönderna villigt accepterar, samtidigt som de fjärmar sig från kvinnan som så osjälviskt löste deras problem. Den sensmoral som berättelsen kretsar kring är att hur berättigat det än kan tyckas vara, på vilka goda grunder det än kan ha skett, så leder varje avtal med orättfärdighetens representanter obönhörligt till katastrof. Till och med rakryggade och ovanligt modiga människor som tar till vapen mot ondskan och vägrar följa sina grannars underkastelse, går under och dör. Ondskans inkarnation är en monstruös spindel, som avlats och vuxit upp mitt i bygemenskapens och därefter med jämna mellanrum sprider sin vedervärdiga avkomma över bygden. Oftast agerar dock odjuret självständigt, med en kyligt beräknande rovdjursdrift. Kanske för att den skrevs på tyska fick Gotthelfs skräckvision mig att tänka på hur det tyska folket sjuttiofem år efter den schweiziske prästens berättelse drabbades av naziregimens vansinne. Spindeln tycks kunna dyka upp när och var som helst och de flesta av dalens invånare är oförmögna att konfrontera sig med hemsökelsen, efter hand blir de många av dem förgiftade eller dör.


När den väl fått liv kan spindeln inte dö, enda sättet att få bukt med den är att gripa den med händerna och spärra in den i ett hål i en försterkarm som sedan säkras med en bastant träplugg som dränkts in med vigvatten. En akt som ofelbart leder till döden för den som ger sig i kast med den. Även om en osjälvisk människa lyckas med hjältedådet att spärra in spindeln, så upphör inte bygden att känna av dess ondskefulla närvaro och förr eller senare dyker det alltid upp någon galning som lyckas befria den, antingen genom sitt oförstånd, eller för att hon eller han tror sig kunna utnyttja den skräck som odjuret injagar i folk. Det finns även de som släpper ut ondskan på grund av en svårbegriplig drift att utmana det okända.


Givetvis kan det inte finnas något annat samband mellan boken och en avlägsen framtid annat än att den skrevs på tyska av en författare som tycks ha varit väl förtrogen med den mänskliga naturen och därför insåg hur lätt  masshysteri kan få varje samhälle i sitt gastkramande grepp och leda vem som helst till medlöperi, apati, desperation eller osjälvisk offerdöd.


När jag läst Gotthels roman kom jag att tänka på Franz von Stucks målning Den Vilda Jakten, som jag för många år sedan såg i Lehnbachhaus i München, där jag även besökte konstnärens härligt kitschiga hus. Von Stucks målningar är typiska för den tunga, något unkna men likväl praktfulla sekelskiftskonst vars mest lysande representant var schweizaren Arnold Böcklin, August Strindbergs favoritkonstnär. Von Stuck var, jämte neoklassikern Anselm Feurbach, den konstnär som den konstintresserade Adolf  Hitler uppskattade mest. Det var 1889, samma år som Adolf Hitler föddes, som von Stuck målade  Den Vilda Jakten som framställer hur Odin störtar fram på sin häst, följd av vad som tycks vara en hop dementa demoner. Redan på Hitlers tid var det många som i den mustaschprydde Odin tyckte sig känna igen den demoniske lille österrikarens drag. Hitler som under många år vistades i München var utan tvivel väl bekant med målningen. Om han uppfattade likheten med sig själv vet vi inte. Om så vore fallet kan det inte ha varit var speciellt smickrande för diktatorn att känna igen sig som ledare för en flock galna demoner.



Med ledare som Hitler, Goebbles och inte minst den vedervärdige Himmler och deras motbjudande följe av SA och SS män var det som om de germanska legenderna om en kringvandrande djävul och hans demonhorder förvandlats till verklighet. Likt Odin och hans dementa följe på von Stucks tavla störtade sig nazisternas mördarband över Europa och spred skräck och avsky var de än dök upp. Det är som en förlängning in i verkligheten från Grimms hemskaste sagor om djävulsavtal. En tradition som gav upphov till sådana mästerverk som Goethes Faust, Camissos Peter Schelemihl, Hoffmanns Djävulsexliret och inte minst Carl Maria von Webers opera Friskytten vars djävul och lantliga miljö påminner om Den Svarta Spindeln.  Thomas Mann inspirerades av sambandet. Han beundrade förresten Den Svarta Spindeln ”som inget annat verk i världslitteraturen”. Under sin exil i USA skrev Mann romanen Doktor Faustus i vilken han kopplade samman de tyska legenderna om djävulsavtal med de intellektuella som i hans samtid hyllat de suspekta ideologier som banat väg för nazisternas maktövertagande. Thomas Manns son Klaus skildrade samtidigt i sin roman Mephisto hur en artist, inspirerad av den store skådespelaren Gustaf Gründgens, försvor sin själ  till Hitler och nazisterna på samma sätt som ett otal tyska romanfigurer tidigare hade sålt sina själar till Djävulen.


När jag googlade Den Vilda Jakten, påmindes jag om en annan målning som också tycks framställa en diktator som dement demon. Plågad av ångest och dövhet täckte Fransisco Goya väggarna i sitt hem med skräckscener som han befolkade med häxor, demoner och idioter. På en av dessa målningar, kallad En pilgrimsfärd till San Isidro, tycker jag mig mitt i en grupp med otäcka figurer, som tycks vara på väg hem från en fyllefest, upptäcka Napoleon. Mannen som störtade Spanien ner i det helvete som Goya skildrar i sin berömda etsningsserie om krigets katastrofer. Den man som jag tror vara Napoleon har samma hålögt galna blick som Odin på Stucks målning och är dessutom försedd med Hitlers karaktäristiska pannlugg, dock vänd åt andra sidan.


Även om det befinner sig mitt i ett myller av människor känner vi genast igen monstret. Som koncentrationslägeröverlevaren Primo Levi skrev "Det finns monster, men de är för få för att verkligen bli en fara. Mycket farligare är de normala människorna”.  Primo Levi hade säkerligen rätt, men jag tror likväl att vanliga människor blir farliga om de låter sig förgiftas av de få monster som finns i vår mitt. Likt den svarta spindeln i Gotthelfs berättelse syns de tydligt, frågan är dock om vi vågar eller orkar konfrontera oss med dem.


Gotthelf, Jeremias (1948) Den svarta spindeln. Stockholm: Svenska Kyrkans Diakonistyrelses förlag.

05/17/2014 23:23

Finally! Swedish spring is here. The gloomy rainfall has ceased. Warmth awakens nature and makes it explode in fresh greenery. In beech woods´ lofty halls of tender leaves black birds are singing their arias, wood warblers are heard from the thickets, wheatears from moss covered stone walls and far away the cuckoo monotonously repeats his call. Light, colour and sound in overwhelming combinations. Can anyone interpret and condense such an experience? Creating convincing art out of it? After returning home from my morning walk I mull over sound and colour. Is there a connection?

In music we hear about chromaticism, a word originating from the Greek word for colour, chroma. The Italian word cromatico was during Medieval and Renaissance times referring to the fact that certain signs were coloured to indicate that a note had to be kept for a shorter time than a note designated by an uncoloured sign, eventually the term came to denote the chromatic scale, which consists of semitones.

Unfortunately, I do not play any instrument. As a boy I struggled with a violin, but had to realize that I would never become a violinist. However, I remember that a diatonic musical scale consists of seven notes and that a chromatic one is comprised of half tones. Just as you combine colours, scales can be mixed to create different harmonies. Robert Schumann wrote: "A trained musician can benefit from the study of a Madonna by Raphael, just as a painter might learn from a symphony by Mozart."

There have been some speculations about the relationship between colours and sound, painting and music. Goethe considered himself a scientist and assumed that in the future his colour theory would prove to be more appreciated than his poetry. Until recently I did not understand why Joseph Turner named one of his paintings Light and Colour (Goethe's Theory) and adding The Morning after the Deluge ‒ Moses Writing the Book of Genesis. However, I have now read his explanation of the cryptic title. According to Turner, God is an unparalleled artist, constantly involved in a process of creating and transforming. As part of this creative process, God sent the Deluge and decided that Noah would survive it, afterwards he ordered Moses to write the Genesis, which includes the story of God crafting the world by means of words and light. Turner created  his painting to honour Goethe, who through his colour theory had been able to explain some of God's creative methods.

Goethe described colour as different forms of light. To him yellow was "light muted by darkness, while blue is darkness weakened by the light." Colour is the key to understanding God's creation. By establishing a relationship between colour and light Goethe searched for the meaning of darkness and light. Like Turner, Goethe was intrigued by the relationship between creation, light and water. Both of them must have been quite familiar with the creation process described in Genesis. A depiction of God as a creative artist:

In the beginning God created the heaven and the earth. And the earth was without form, and void; and darkness was upon the face of the deep. And the Spirit of God moved upon the face of the waters.  And God said, Let there be light: and there was light.  And God saw the light, that it was good: and God divided the light from the darkness.  And God called the light Day, and the darkness he called Night. And the evening and the morning were the first day.  And God said, Let there be a firmament in the midst of the waters, and let it divide the waters from the waters.  And God made the firmament, and divided the waters which were under the firmament from the waters which were above the firmament: and it was so.  And God called the firmament Heaven. And the evening and the morning were the second day.

According to Goethe art makes use of contrasts between light and dark to create images of us humans and our place within nature's great diversity. There are laws governing how light and darkness can be mixed, how colours develop. Nevertheless, Goethe refused to link music and colour, although he assumed that music came from the same source as poetry and the visual arts.

Perhaps Goethe was not musically gifted enough. As a matter of fact, it appears as somewhat odd that an aesthetic connoisseur like Goethe did not appreciate Schubert´s music to his poems, instead he preferred the limited artistry of second rate composers like Zelte and Reichart. It may be that Goethe was frightened by Schubert´s music. The deep and tumultuous emotions it generate may appear as threatening the balance and harmony Goethe was pursuing through his art. This said, it must be admitted that Goethe was not at all insensitive to music. Like many wealthy upper class people of his time he played musical instruments, both piano and cello, and he occasionally stated that he could be engrossed by "music's immense power."

On more than one occasion Goethe met with Beethoven and described him as "more resolute, energetic and heartfelt" than any other person he had encountered during his long and varied life. Beethoven was fascinated by Goethe's poetry, but he considered the poet to be far too taken in by "the air of the courts" and tainted by an "unfortunate appreciation of ridiculous virtuosos." Accordingly, music may have been one of the few areas where Goethe might have appeared as somewhat insecure and awkward. Instead it was another genius, Isaac Newton, who managed to link colour and music. Through his experiments, Newton managed to break up sunlight into different colours and thus became convinced that there must be a connection between what he considered to be the seven colours that emerge when light passes through a prism and the seven tones of the diatonic scale.

Several painters have been searching for an integration of colour and music, for example Paul Klee, Robert Delaunay, Ad Reinhardt and Mark Rothko. Vasily Kandinsky did in addition to his abstract paintings create several “stage pieces” without dialogue, with names like Purple Curtain, Black and WhiteThe Green Sound and The Yellow Sound. In collaboration with the composer Thomas von Hartman, Kandinsky tried to convert music into colour and vice versa. The Yellow Sound consists of six tableaux in which a child dressed in white and an adult man in black represent life and death, there are also five "intense yellow giants (as large as possible)," and "slightly red creatures that somehow suggest birds".

György Ligety described his music as "light polyphony" and several other composers pursued the relationship between colour and sound, like Nikolai Rimsky-Korsakov, Alexander Scriabin, Bela Bartok, Arnold Schoenberg, Olivier Messiaen and Karlheinz Stockhausen. Richard Wagner got there through Schopenhauer's mediation, the controversial composer's favorite philosopher had been engaged in profound speculations about Goethe's colour theory.

It is possible that some of those artists and composers were beset by a phenomenon called synesthesia, a hereditary neurological condition meaning that senses overlap each other. The mind of a person affected by synesthesia recreates sounds in such a way that instead of just hearing a symphony s/he perceives how colours are created by the instruments. It is said that musicians such as Billy Joel, Itzhak Perlman and Hélène Grimaud, as well as the English painter David Hockney,  have been diagnosed with synesthesis.

Synesthesia is probably a harmless condition. For some it may however manifest itself as an obsession, dangerously close to insanity. Colour occupied the mind of the Russian composer Alexander Scriabin and he occasionally ended up on the wrong side of what might be called normal behavior, as when he raved:

I am freedom. I am life. I am a dream. I am boredom, but I'm also burning obsession. I am bliss. I am insane passion. I am nothing, I am a vibration ... I am a creative crescendo of tender embraces, which amaze, burn, destroy and animate. I am a violent gust of unfamiliar emotions. I am the final frontier, the highest crest. I am nothing.

Scriabin found "light in the music, intoxication, escape and a breathless happiness" and declared that he was unable to create merely music. What he wanted to achieve was mind-altering revelations, roads shimmering of light and colors, where every detail attended to a "cosmic dance". In Scriabin's Fifth Symphony, Prometheus: The Poem of Fire, every note had a color specified to it - C was red, an elevated C violet, D yellow, an elevated D like "glittering steel" E "pearly white and moonlight" F dark red , an elevated F was light blue, G “orange with red luster”, an elevated G was purple, A was green, an elevated A had the same tint as an elevated D, but with a different luster, H was "pearly blue".

Scriabin envisioned his death as part of an unprecedented spectacle, a sparkling fireworks display, a hurricane of colour and tones. The culmination of a life of heady creativity, combined with advanced hypochondria, germs and high anxiety connected with his fear of continuous aging and a wide range of strange manias, supplemented by compulsive seductions of women, which only ended when he left his wife and four children for a beautiful piano student. "I'm doing this as a sacrifice for my art," he declared to his abandoned family.

Scriabin claimed that he would die an unusual death - his breathing would cease during the ecstasy that would seize him while attending his final masterpiece, Mystery, planned to premiere by a mirror-like lake in the interior of India. A Gesamtkunstwerk complete with dance, music, fireworks, processions and sacred rites. But, instead of experiencing an outstanding death Alexander Scriabin suffered the painful agony of blood poisoning caused by an infected lip abscess.

Another extreme case of synesthesia was Mikalojus Konstantinas Čiurlionis, who has become something of a national hero in Lithuania. Čiurlionis was a musical prodigy and occasionally an inspired and inspiring painter, but unfortunately several of his works oscillate between banal New Age reminding kitsch and exquisite abstraction.

When the boundaries between painting and music are exceeded, there is a risk of banality, as in Disney's Fantasia, which despite all its apparent flaws, nevertheless might be regarded as an unsurpassed masterpiece. Disney attracted apparent synesthetics like Oskar Fischinger and Bill Tytla to the big production team, which made this remarkable film possible.

Čiurlionis paintings have names like Sonata, Fugue and Prelude and several are graced by an audacity, balance and originality that seem to prophesize the coming of abstraction in modern art. However, like several other hypersensitive artists Čiurlionis succumbed to mental disease and was admitted to a mental hospital where he died of pneumonia in 1911, only thirty-five years old.

The connections between vision and sound are also made apparent by Sophie Calle. Her exhibition Les Aveugles, The Blind, displayed photographs of blind people, each portrait was accompanied by two framed paintings, one with a text through which the blind person described what "beauty" meant to her/him. For example, when a lady wrote that grass is beautiful, because it is soft and smells good and that people had told her that green is a pleasing colour, full of life, Calle exhibited a colour photograph of grass, as well as another photo of an ocean scenery when someone had written that the sea must be beautiful, or a fish when someone wrote that he believes fish must be most beautiful creatures of all because they were completely unknown to him, since he could neither touch nor hear live fish.

While I worked at Sida (the Swedish International Development Agency) in Stockholm, I had a blind colleague. His job was to transfer speeches, debates and other recorded material into Braille. One time while we travelled together in the subway I asked him if he used to read novels. He replied that he did so very often and then I asked him how he, who was born blind, imagined descriptions of people and landscapes. He explained to me that he imagined colours as music, or as degrees of hot and cold. He added that as impossible as it must be for a keen-sighted person to comprehend how it was like to be blind, just as incomprehensible it was for him to understand what is meant by concepts like “red” or “blue”. Music could perhaps be used as a kind of explanation. Music is said to be able to suggest landscapes, but landscapes do not play music. My blind colleague asserted that the landscapes he read about in novels and poems reminded him of music. He interpreted the sensations such descriptions created through his own reality, where everyday experiences were distinguished by a wide variety of different emotions such as irritation, sadness or joy, the texture of things he could touch and sounds, particularly sounds. He told me that people sometimes asked him if blindness was like living in the dark. But, how could he answer such a question? He had experienced neither darkness nor light.

I asked him what “blue” meant to him. Was it cold or hot? He replied that he imagined that blue had various degrees of cold and just like a string of musical notes could convey certain nuances or feelings a colour could probably have different shades, especially considering the context in which it appeared. He was apparently a musically gifted person and told me that he assumed the colour “blue” generally was akin to an H, a pretty high note, probably close to a high C, but that its hue could vary due to the context in which it appeared. When a novel describes a sky or an ocean, they are generally depicted in such a way that  different shades of blue can be discerned, just as certain combinations of notes convey feelings that are similar, but still nuanced.

He proceeded to tell me that the impression of a landscape comprised so much more than that which vision may provide us with. He knew how things that come from the sky felt, like sunshine and rain, or how grass and trees smell, also the scent of snow and wet pavement, of women and children, all such sensations were unified in his perceptions of different landscapes.

In her book, A Romance on Three Legs: Glenn Gould 's Obsessive Quest for the Perfect Piano Katie Hafner describes how the somewhat peculiar piano virtuoso Glenn Gould for years searched for the perfect piano. The remarkable thing is that he finally found it, a Steinway grand piano from 1944, forgotten and dusty in a department store basement in Toronto. However, Glenn Gould also needed someone who could reconstruct and fine tune his find. He actually found such a man, the nearly blind Charles Verne Edquist, who could "hear" the colours of music. Just like my blind colleague and Scriabin, Verne Edquist perceived H as a blue note. According to Verne Edquist C was "yellowish green", A was white, D was sand coloured and when he explained to Glenn Gould that G was orange (just like Scriabin had envisioned), "or something of the sort", the pianist replied: "Yes, I know". Like several of the artists I have mentioned above, Glenn Gould was by many perceived as too manic to be considered as “entirely normal”.

Robert Schumann (whose works Glenn Gould for some unfathomable reason did not want to deal with) walked into madness and encountered a tragic fate. It all started when he heard a continuous high A that prevented him from thinking and speaking. Then the tone ceased angels came and sang heavenly music for him. Sometimes Schumann succeeded to write down the heavenly tunes, but usually he was disturbed by yelling demons, in the form of hyenas or tigers, threatening to drag him down into Hell. Before he asked to be admitted to a mental hospital Schumann tried to kill himself. He suffered a lot and his beloved Clara lamented:

My poor Robert suffers immensely! The slightest noise, he says, sounds like music to him, a music more lovely and played on the most exquisite instruments that have ever been heard on earth! And of course ... he gets terribly upset by all this. The doctor says he is unable to cure him. The following nights were terrible - we could hardly sleep ... He tried to work during the day, but could do so only with an extreme effort. He often repeated that if this is not stopped , it would destroy his soul ... The disturbance of his hearing has increased to such an extent that he now hears entire pieces of music played by a full-sized orchestra, from beginning to end, and the final chord sounds until Robert's thoughts creates a new piece. Alas, and nobody can do anything to free him!

To conclude, after presenting some rather bewildering ideas about sound and colours I recap that  Newton proved that  light can be broken down into colours and we now know that each colour and its various hues have their specific wavelengths. Colour wavelengths correspond to sound frequencies that happen to be exactly forty octaves below the colour wavelengths, while alpha brain waves are forty-six octaves below. When I read this I had no idea what an alpha brain wave was. I have now found out that brain waves are the results of the electrical activity that occurs when nerve cells communicate with each other. There are several variations of brain waves. Alpha waves are those that dominate brain activity within a relaxed adult.

Everything is connected. The undulations of light, sound and human brain activities are only a small number of the links that connect us with the entire universe. Would artists someday be able to combine these frequencies and maybe thus discover a new art form that may harmonize our mind with the universal dynamics and make us aware of the fact that we are an integrated part of something immense and hitherto unknown? Are we finally going to realize that the Universe is alive and quaking in every creature? As some Hindu philosophers have said: Tat twam asi तत् त्वम् असि - It's you.

05/17/2014 23:22

Äntligen! Våren är här. Det tröstlösa regnandet har upphört. Värmen får naturen att explodera i frisk grönska. I lövsalar hörs koltrastarnas arior, grönsångare sjunger bland snåren, stenskvättor vid mosstäckta gärdsgårdar, alltmedan göken hörs i fjärran. Ljus, färg och ljud i en obeskrivlig kombination. Skulle det gå att tolka, att återge något sådant? Skapa konst av det? När jag kom hem efter morgonpromenaden funderade jag kring färg och musik. Finns det ett samband?

Inom musik talas det om kromatik, ett ord som kommer från grekiskans chroma, färg. När notskriften utvecklades under Medeltiden färgades vissa nottecken för att ange om en ton skulle hållas kortare tid än vad som angavs av en ofärgad not. Dessvärre spelar jag inte något instrument. I min barndom kämpade jag med en fiol, men någon violinist blev jag aldrig. Jag minns dock att det finns en diatonisk musikskala som består av sju hela toner och en kromatisk sådan som innefattar halvtonerna. Precis som när man kombinerar färger kan skalorna blandas så att olika harmonier uppstår. Robert Schumann skrev: ”En utbildad musiker kan ha lika mycket nytta av studiet av en madonna av Rafael, som en målare kan ha av en symfoni av Mozart”. 

Det har spekulerats om förhållandet mellan färg och ljud, målarkonst och musikkomposition. Goethes betraktade sig som en vetenskapsman och trodde att i framtiden skulle hans färglära visa sig vara värdefullare än hans diktning. Tidigare begrep jag inte alls varför Joseph Turner döpt en av sina målningar till Ljus och Färg (Goethes Färgteori), med tillägget Morgonen efter Syndafloden – Moses skriver boken om Genesis. Men nu har jag läst hans förklaring till den kryptiska titeln. Enligt Turner är Gud en oöverträffad konstnär, ständigt i färd med att skapa och förvandla. Som en del av sin skapelseprocess sände han Syndafloden och bestämde att Noa skulle överleva, sedan gav han Moses befallning att skriva Genesis, som bland annat innehåller en berättelse om hur Gud bar sig åt för att skapa världen. Gud skapade genom ord och ljus. Enligt Turner hade Goethe genom sin färglära kommit Guds metoder på spåren.

Goethe beskrev färger som olika former av ljus. För honom är exempelvis gult ”ljus dämpat av mörker, medan blått är mörker försvagat av ljus”. Färgerna är nyckeln till förståelsen av Guds skapelse. Genom att forska kring förhållandet mellan färg och ljus sökte Goethe ljus och mörker i naturen. Liksom Turner var Goethe fascinerad av förhållandet mellan skapelse, ljus och vatten. De var givetvis väl bekanta med hur skapelseprocessen beskrivs i Genesis. En skildring av Gud som en skapande konstnär:

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus. Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från mörkret. Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det vart afton, och det vart morgon, den första dagen. Och Gud sade: »Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten från vatten». Och Gud gjorde fästet, och skilde vattnet under fästet från vattnet ovan fästet; och det skedde så. Och Gud kallade fästet himmel. Och det vart afton, och det vart morgon, den andra dagen.

Enligt Goethe använder konsten kontrasterna mellan ljus och mörker för att skapa en bild av människorna och vår plats i naturens mångfald. Det finns lagar som styr hur ljus och mörker blandas, hur färger uppkommer. Goethe vägrade dock att koppla ihop musik och färg, även om han antog att de utgick från samma källa.

Kanske var Goethe inte tillräckligt musikaliskt begåvad? Det framstår som märkvärdigt att han inte gillade sättet på vilket Schubert tonsatt hans dikter, utan istället föredrog versioner av nu bortglömda kompositörer som Zelter och Reichart. Kanske skrämdes Goethe av Schuberts musik? De omtumlande känslor den skapar hotade kanske den balans och harmoni Goethe eftersträvade i sin diktning. Det bör dock poängteras att Goethe var mycket musikintresserad. Som många av tidens förmögna överklassmänniskor kunde han spela, både piano och cello, och emellanåt drabbades han av ”musikens oerhörda makt”.

Vid ett par tillfällen träffade Goethe Beethoven och beskrev honom som ”mer sammanbiten, energisk och innerlig” än någon annan han mött under sitt långa och omväxlande liv. Beethoven var fascinerad av Goethes diktning, men ansåg poeten vara alltför svag för ”hovluften” och befläckad av en ”beklaglig fallenhet för löjliga virtuoser”. Musiken var tydligen ett de få områden där Goethe kunde framstå osäker och tafatt. Det var istället ett annat geni, Isaac Newton, som lyckades sammanlänka färg och musik. Genom sina experiment lyckades han sönderdela solljuset i olika färger och blev därmed övertygad om att det måste finnas ett samband mellan vad han uppfattade som de sju färger som framträder när ljus passerar genom ett prisma och den diatoniska skalans sju toner.

Flera konstnärer har varit på jakt efter färgernas musik, bland andra Paul Klee, Robert Delaunay, Ad Reinhardt och Mark Rothko. Vasilij Kandinsky skapade förutom sina abstrakta tavlor ”scenstycken” utan dialog, med namn som Lila gardin, Svart och vitt, Den gröna klangen och Den gula klangen. I samarbete med kompositören Thomas von Hartman ville han omsätta musik till färg och tvärtom. Den gula klangen består av sex tablåer inom vilka ett barn klätt i vitt och en vuxen man i svart representerar livet och döden, där finns också fem ”intensivt gula jättar (så stora som möjligt)” och ”svagt röda varelser som på något vis antyder fåglar”.


György Ligety beskrev sin musik som ”ljuspolyfony” och flera andra kompositörer har sökt sambandet mellan färg och ton, som Nikolai Rimsky-Korsakov, Aleksandr Skrjabin, Bela Bartók, Arnold Schönberg, Olivier Messiaen och Karlheinz Stockhausen. Richard Wagner kom dit genom Schopenhauers förmedling, den kontroversielle kompositörens favoritfilosof hade nämligen ägnat sig åt djupsinniga spekulationer kring Goethes färglära.

Det är möjligt att en del av de där konstnärerna och kompositörerna varit ansatta av synestesi, ett ärftligt, neurologiskt tillstånd som innebär att sinnena överlappar varandra. Synsinnet hos en synestet omskapar ljud på ett sådant sätt att istället för att enbart höra en symfoni ser han hur färger skapas av instrumenten. Det sägs att musiker som Billy Joel, Itzhak Perlman och Hélène Grimaud, liksom den engelske målaren David Hockney, har diagnostiserats med synestesi.

Antagligen är synestesi ett harmlöst och smärtfritt tillstånd. Hos somliga tycks det dock yttra sig som en besatthet, farligt nära sinnessjukdom. Den färgbesatte kompositören Alexander Skrjabin befann sig antagligen på fel sida om vad som kan kallas normalt, som när han yrade om att:

Jag är frihet. Jag är liv, jag är en dröm. Jag är leda, men jag är också brinnande besatthet. Jag är salighet, jag är vansinnig passion. Jag är ingenting, jag är en vibration ... Jag är ett kreativt crescendo av ömma omfamningar, som förbluffar, som bränner, förstör och levandegör. Jag är våldsamma vindkast av okända känslor. Jag är den yttersta gränsen, det högsta krönet. Jag är ingenting.

Skrjabin fann ”ljus i musiken, berusning, flykt och en andlös lycka” och deklarerade att han var oförmögen att skapa enbart musik. Vad han åstadkom var själsförändrande uppenbarelser, vägar skimrande av ljus och färger, där varje detalj deltog i en ”kosmisk dans”. I Skrjabins femte symfoni, Prometheus: Ett poem av eld, hade varje ton en färg angiven - C var rött, ett höjt C violett, D gult, ett höjt D som ”glittrande stål”, E ”pärlevitt och månsken”, F mörkt rött, ett höjt F var ljusblått, G ”orange med röd lyster”, ett höjt G var purpurfärgat, A var grönt, ett höjt A hade samma färgton som ett höjt D, men med en annorlunda lyster, H var ”pärleblått”.

Skrjabin föreställde sig sin död som del av ett makalöst skådespel, ett gnistrande fyrverkeri, en orkan av färg och toner. Kulmen på ett liv av berusande skaparkraft, kombinerat med långt gången hypokondri, bacillskräck och ångest inför ett fortlöpande åldrande, manier som kompletterades med ett tvångsartat förförande av kvinnor, något som upphörde först då han lämnat hustru och fyra barn för en vacker pianoelev. ”Jag gör det som ett offer för min konst”, deklarerade han inför sin övergivna familj.

Skrjabin påstod att han skulle dö en ovanlig död – hans andning skulle upphöra under den extas som skulle gripa honom när hans slutgiltiga mästerverk, Mysterium, uruppfördes vid en spegelblank sjö i det inre av Indien. Ett allkonstverk med dans, musik, fyrverkerier, processioner och heliga riter. Men, istället genomled Alexander Skrjabin en smärtsam dödskamp i blodförgiftning, orsakad av en infekterad läppböld.

En annan extrem synestet var Mikalojus Konstantinas Čiurlionis, som blivit något av en nationalhjälte i Litauen. Čiurlionis var ett musikaliskt underbarn och emellanåt en inspirerad och inspirerande målare, men dessvärre pendlar flera av hans verk mellan banal New Ageartad kitsch och utsökt abstraktion.

Då gränserna mellan måleri och musik överskrids finns det risk för banalitet, som i Disneys Fantasia, som trots sina brister likväl, inom sin art, kan anses vara ett oöverträffat mästerverk. Disney lockade synesteter som Oskar Fischinger och Bill Tytla till det stora produktionsteam som möjliggjorde den märkliga filmen.

Nåväl, Čiurlionis tavlor har namn som Sonata, Fuga eller Preludium och en del av dem tycks i sin djärvhet, balans och originalitet vara profetiskt moderna. Men, liksom hos en hel del andra överkänsliga konstnärer kollapsade slutligen Čiurlionis psyke. Han blev intagen på mentalsjukhus där han dog av lunginflammation 1911, enbart trettiofem år gammal.

Kopplingen mellan syn och ljud finns också hos konstnärinnan Sophie Calle. Hennes utställning Les Aveugles, De Blinda, visade fotografier av blinda personer, varje porträtt ackompanjerades av två inramade tavlor, en med en text genom vilken den blinde beskriver vad “skönhet” är Om någon exempelvis skrev att gräs är vackert, eftersom det är mjukt och doftar gott och att människor sagt henne att grönt är vackert, så visade Calle ett färgfotografi av gräs, likaså ett hav när någon skrev att havet måste vara vackert, eller fiskar när någon skriver att han tror att fiskar måste vara vackra eftersom de är okända för honom eftersom han varken kan röra vid eller höra levande fiskar.

När jag arbetade på Sida i Stockholm hade jag en blind kollega. Hans jobb bestod i att överföra olika tal, debatter och annat inspelat material till brailleskrift. En gång reste vi hem tillsammans i tunnelbanan och jag frågade honom då om han brukade läsa romaner. Han svarade att det gjorde han ofta och jag undrade hur han, som var född blind, föreställde sig beskrivningar av människor och landskap, Han förklarade att han tänkte sig färger som toner, eller grader av varmt och kallt. Han tillade att lika omöjligt som det måste vara för en seende att begripa hur det är att vara blind, lika ofattbart var det för honom att förstå vad som menas med rött eller blått. Musik kunde kanske användas som en slags förklaring. Musik sägs ju kunna framställa landskap, men landskap spelar ju inte. Min blinde kollega påstod att för honom påminde landskap som beskrevs i romaner och dikter om musik. Han omsatte bilderna till sin egen verklighet där vardagen präglades av olika känslor, som irritation, sorg eller glädje, konsistensen hos sådant han kunde röra vid och ljud, mycket ljud. Han berättade att folk ibland frågade honom om blindhet var som att leva i mörker. Men, hur skulle han kunna svara på en sådan fråga? Han hade upplevt varken mörker eller ljus.

Jag frågade honom vad blått var för honom. Var det kallt eller varmt? Han svarade att han föreställde sig att blått hade olika grader av kyla och likt en ton kunde färgen antagligen ha olika nyanser, speciellt med tanke på i vilket sammanhang den dök upp. Han var tydligen musikalisk och berättade att han trodde att blått var besläktat med ett H, en ganska hög ton, nära ett högt C, men att färgnyansen kunde variera på grund av sammanhanget i vilket den dök upp. Som när en roman beskriver en himmel eller ett hav, så beskrivs de i allmänhet i olika nyanser av blått. Han fortsatte att berätta att intrycket av ett landskap bestod av så mycket mer än det som synen kan ge oss.  Han visste hur sådant som kommer från himlen kändes, som solsken och regn, eller hur gräs och träd doftar, liksom snö och våta trottoarer, allt det sådant förenade sig i föreställningar om olika landskap.

I sin bok A Romance on Three Legs: Glenn Gould’s Obsessive Quest for the Perfect Piano beskriver författarinnan Katie Hafner hur den märklige Glenn Gould söker efter ett perfekt piano. Det märkvärdiga är att han slutligen fann ett sådant, en Steinwayflygel från 1944, bortglömd och dammig i en varuhuskällare i Toronto. Men, Glenn Gould behövde också någon som kunde rekonstruera och stämma hans fynd. Han fann faktiskt en sådan man, den i det närmaste blinde Charles Verne Edquist, som kunde “se” toner som färger. Verne Edquist uppfattade precis som min blinde kollega och Skrjabin H som en blå ton. För Verne Edquist var C ”gulaktigt grön”, A var vit, D var sandfärgad och då han förklarade för Glenn Gould att G var orange (precis som Skrjabin föreställt sig), “eller något i den stilen” svarade mästerpianisten: “Ja, jag vet”.  Liksom flera av de artister jag nämnt uppfattades Glenn Gould av många som alltför manisk för att kunna anses vara ”helt  normal”.   

Robert Schumann (vars verk Glenn Gould av någon anledning inte ville befatta sig med) vandrade in i galenskapen och gick ett tragiskt öde till mötes. Det började med att han hörde ett oavbrutet högt A som hindrade honom från att tänka och tala. Då tonen upphörde kom änglar och sjöng himmelsk musik för honom. Ibland lyckades Schumann skriva ner deras sånger, men allt som oftast stördes han i sitt arbete av skränande demoner, i form av hyenor eller tigrar, som hotade att släpa honom ner i Helvetet. Innan han bad om att bli intagen på mentalsjukhus försökte Schumann ta livet av sig. Han led oerhört. Hans älskade Clara berättade:

Min stackars Robert lider fruktansvärt! Minsta ljud, säger han, låter för honom som musik, en musik mer underbar och spelad på mer fulländade instrument än vad som någonsin hörts på jorden! Och naturligtvis ... han blir fruktansvärt upprörd av allt detta. Läkaren säger sig vara oförmögen att bota honom. De följande nätterna var fruktansvärda – vi kunde knappast sova ... Han försökte arbeta under dagen, men förmådde göra det enbart med yttersta ansträngning. Han upprepade ofta att om detta inte upphörde skulle det förstöra hans själ ... Anfäktelsen av hans hörsel har ökat till en sådan grad att han nu hör hela musikstycken spelas av en fulltalig orkester, från början till slut, och slutackordet ljuder tills dess Roberts tankar skapar ett nytt stycke. Ack, och ingen kan göra något för att befria honom!

För att avsluta dessa aningen vindlande tankegångar kring färg och ljud konstaterar jag att ljus kan brytas ner till färger, där varje färg och dess olika nyanser har sin speciella våglängd. Färgernas våglängder motsvaras av ljudfrekvenser och dessa frekvenser ligger exakt fyrtio oktaver under färgernas våglängder, alltmedan alfa-hjärnvågor ligger fyrtiosex oktaver under.  När jag läste detta hade jag inte en aning vad en hjärnvåg är för något. Jag har nu tagit reda på att hjärnvågor är de elektriska aktiviteter som uppkommer när nervceller kommunicerar med varandra. Det finns flera varianter av hjärnvågor. Alphavågor är de hjärnvågor som dominerar hos en avslappnad vuxen individ.

Allt hänger således samman. Vågrörelserna hos ljus, ljud och mänskliga hjärnaktiviteter är enbart ett fåtal av universums förbindelselänkar. Skulle konstnärer kunna kombinera vågrörelserna från färger, ljud och hjärnaktiviteter? Och om det vore möjligt, skulle de kanske upptäcka en ny konstform som försätter vårt medvetande i harmoni en universell dynamik? En sfärernas musik som Guds hela skapelse deltar i. Skulle vi då kunna uppfatta oss som en integrerad del av ett Universum som lever och skälver i allt skapat? Som hinduerna säger: Tat twam asi  तत् त्वम् असि – Det är du.


05/10/2014 13:20

One of the pleasures I find while thinking about my life is the privilege I was granted by being allowed to live in a city like Rome, this amazing storage for thousands of years of history.

Already in the early sixties when I as a ten years old boy visited Rome together with my family I was dazzled by its beauty and wealth. Since then I visited the Caput Mundi repeatedly, every time experiencing it from different angels, discovering new qualities depending on my mood and company. Once I whizzed through it on a Vespa together with a wild gang of cheerful friends just out of the boredom of school, another time its secrets were revealed by a patriarchal professor guiding me and other art students through its winding history. As a young man with author ambitions I visited it alone and wandered through its streets and alleys and recently fallen in love I experienced Rome´s enchanting evenings in company with my future wife. Nevertheless, all of these visits were characterized by a certain haste, a desire to experience as much as possible. There was never enough time and therefore it was a privilege to be granted so many years of living in the Eternal City, to indulge in what the Roman Suetonius called festina lente, make haste slowly, a search for the delicate balance between haste and diligence.

Every day in Rome, every walk through its center, reveals something new and surprising. Every inch has a story to tell and these stories are to be found both above and below ground. This leads to haste and diligence, an assiduousness manifesting itself through systematic searches in books combined with exploratory walks through the Roman topography. Let me give an example of these types of fact-finding Roman surveys by tracing the lost importance of women in the Catholic Church.

I have been fascinated by the Catholic Church's apparent reluctance to accept women leaders, despite the fact that women tend to be its most devoted followers. Admittedly, Saint Paul wrote: "Let your women keep silence in the churches: for it is not permitted unto them to speak; but they are commanded to be under obedience, as also saith the law". Nevertheless, Saint Paul had not been a personal acquaintance of Jesus, who apparently had a for his time unusually open-minded relationship with women. Jesus talked willingly and diligently with women, defending them when they were threatened by bearded fundamentalists. The Gospels tell us  how an angel of God gave a mandate to three women to do exactly what most preachers state is their most important task, namely to preach the Gospel , i.e. the Good News that Jesus has risen from the Dead.

The observant Roman roamer may still find traces of influential Christian women. Several of the city's churches are built above Roman villas whose female owners probably opened their homes for Christian preachers and then became saints or martyrs themselves, like Saint Prisca, Saint Cecilia, Sanit Prassede or Saint Agnese and even large catacomb systems bear the name of women, such as Domitilla and Priscilla.

Is it plausible that women once had a more important role and better positions within the Roman Catholic Church? Maybe they could become leaders of congregations, or even bishops? There are some evidence to indicate this. In the catacombs of Priscilla we find a fresco that appears to depict a group of women who participate in a holy communion and they seem to be led by a woman.

 Quite recently another fresco was detected in the same catacomb system, apparently depicting a woman dressed in priestly robes: 

In Ephesus, a fresco contemporary with those mentioned above presents a woman standing alongside St Paul, holding her right hand in the same preaching gesture as the apostle. Someone has hacked away the woman's eyes and tried to scrape away the gesturing hand, maybe an act of protest against portraying a woman acting as a preacher alongside Saint Paul.

Was it perhaps a similar reason that made someone chopping off the “a” in Presbytera Theodora from a mosaic depicting a halo adorned woman within the church Saint Prassede in Rome. Presbytera is Greek for a "woman bishop", a standing implied by her squared halo, which in Rome indicated that it was a bishop who was portrayed.

By the beginning of a narrow street, which by the side of the Church of the Four Crowned Saints in Rome steeply rises towards the Lateran, where the Popes lived before they moved in next door to Saint Peter's Basilica, we find a small, insignificant and worn shrine. Its oxidized iron gate, sealed with chains and padlocks, is always adorned with bouquets of flowers. 

Inside the gate, a sculpture of Papissa Joanna could be found until the mid-1800s, this female pope is depicted on one of the cards in the tarot deck used by fortune tellers and New Age oracles. 

Even if the sculpture has been replaced with an image of Virgin Mary, locals still venerate the shrine in commemoration of the Pope Joan, who  sometime during the 9th century collapsed and died in labor on the very spot where the shrine now is standing. Pope Joan was heading a procession on its way between the Vatican and the Lateran. The child survived her and he eventually became a priest, his father was apparently an officer of the Papal Guard. The legend of Pope Joan is quite old, but it has been vehemently denied by the Church and it is very possible that after all the entire legend was fabricated, or at least spread and adorned, by Protestant propagandists who like a pack of wolves had thrown themselves on the juicy parts of the story, though there are actually some indications that there may have been a female pope.

In the Vatican museums we find a quite remarkable object, the so-called Porphyry Chair, or more scurrilously Sedia Stercorarie, the Toilet Bowl or Dung Chair. It's a hefty piece made ​​of a reddish brown, spotted marble-like rock called purple porphyry. Judging from a keyhole-shaped opening it may be an antique toilet seat, though it could also be a birthing chair.

The throne was once used during papal coronations and some claim that it served to test the future pope's biological sex. When the custom was introduced and when it ended is unclear and there are few eyewitness accounts, one of them comes from a certain Adam of Ash from Wales who described Innocent VII's coronation, which took place in 1404. When the future pope arrived at the Lateran Basiclica he was helped down from his horse and brought into the church to be crowned. "There he was placed on the Porphyry Throne, which for this purpose is pierced so that one of the younger cardinals can ascertain his gender, after the test they carried him [Innocent], while the Te Deum was sung, to the altar", a similar ceremony was described by the Swedish lawyer Laurentius Gunnar Banck who in 1644 witnessed Pope Innocent X's coronation. The reason for this strange tradition was by both authors connected with the legend of Pope Johanna.

Since we lived close to Papissa Joanna's shrine I visited it occasionally to see if any fresh bouquets of flowers had been attached to the gate, they were always there. Next to the humble shrine is the magnificent Basilica of Saint Clemente, replete with arts and mysteries, including the fascinating frescoes in the Chapel of Saint Catherine. They were created in the early 1400s by Masolino da Panicale, one of the first masters who used the newly invented linear perspective. These frescoes seem to be connected with Papissa Joanna and her nearby shrine. They depict the life of Saint Catherine of Alexandria's life. According to legend this saint lived in the 300's, and besides having been unusually beautiful she was so also extremely well-read and so compelling that she managed to convince several of Alexandria's most learned men to convert to Christianity. St. Catherine was one of the most popular saints of the Middle Ages, especially among women. On one of Masolinos frescoes we can witness how Saint Catherine instead of being silent in the congregation preaches to a group of attentively listening old men. One of  the era's most modern and famous artists was accordingly asked by a pope to produce a tribute to Saint Catharine's, in the vicinity of a shrine claimed to have been dedicated to Papissa Joanna.

Maybe were women within the very center of Roman Catholicism far more important as church leaders than has previously been assumed. This in spite of a tendency, from the fifth century and onwards, for priests, and pious women alike, to live in celibacy. As a matter of fact it has been argued that the Church´s insistence on chastity had a liberating effect on women,  supporting their importance in common social life since it liberated them from the “limiting yoke of child bearing and family duties”. However, it was not until the Second Lateran Council of 1139 when celibacy of priests was declared as a law and the Church became even more adverse to women's leadership.

Admittedly, misogyny was nothing new in some chauvinistic circles and already in the third century a Father of the Church like Tertullian could discharge the following tirade:

“Do you not realize, Eve, that it is you? The curse of God pronounced on your sex weighs still on the world. Guilty, you must bear its hardships. You are the devil’s gateway, you desecrated the fatal tree, you first betrayed the law of God, you softened up with cajoling words the man against whom the devil could not prevail by force, The image of God, Adam, you broke him as he were a plaything. You deserved death, and it was the son of God who had to die.”

During Roman Antiquity and Early Middle Ages, it seems that women actually had quite a great influence within the growing Christian church. Changing marriage and inheritance laws had strengthened the position of women within certain strata of Roman society, while the increasingly influential Germanic tribes apparently already had assigned women a greater degree of freedom than was common in Mediterranean communities. Perhaps it was precisely because of these conditions that disdain of women grew stronger in certain ecclesiastical circles. It has been suggested that it was not only the role of women as sexual temptresses that was behind a raising wave of misogyny, it was rather greed that was the root cause.

By controlling and changing marriage and inheritance laws at the expense of women and private landowners the Church successfully accumulated fortunes, especially in the form of increased land holdings. With the support of the Government, the Church forbade polygamy, intermarriage between close relatives and was limiting women's inheritance rights. If legal heirs were absent it opened up for the Church to grab land and the elimination of the female inheritance rights was a step in this direction. The Roman adoption laws, which allowed influential men to accept other people's children as their heirs, were banned. Concubinage was outlawed, meaning that "bastards and children of whores" were deprived of their inheritance rights . In the meantime, the Church preached that to avoid a well-deserved punishment in Hell it was a good idea to donate wealth and land to the Church. To increase its own power and wealth, the Church was striving for an efficient control of people's privacy and property. Celibacy has been considered as a result of such policies - if the men of the Church did not marry and thus could be kept away from the pernicious women's realm they conceived no heirs who could nibble at and erode the Church's riches.

Admittedly, none of these theories is ultimately proven, but it is interesting to see how women seem to disappear as church leaders when the Church was at the peak of its powers.So even though Rome has been the home of misogynic popes and the center of a Church that often has been opposed to equal rights to women, the city has still kept in store signs and traces that may reveal that declared truths of a wealthy and well-established clergy can be put in doubt by things found in the earth, the caves and dark corners of the La Cittá Eterna, The Eternal City. Rome is thus not only Caput Mundi, the Head of the World, she is also La Mamma Roma who gave birth to a Catholic Church that still rests in her amazing bosom.

You can read about Pope Johanna in Peter Stanford's book The She-Pope: A quest for the truth behind the mystery of Pope John. London: Arrow Books, 1998.




05/10/2014 13:19

Ett av glädjeämnena i mitt liv har varit privilegiet att bo i Rom, detta förvaringskärl för tusentals år av historia. Redan i början av sextiotalet besökte jag som tioåring staden och bländades av skönheten och rikedomen, därefter besökte jag Caput Mundi, Världens Huvud, flera gånger. Beroende på de tillstånd jag befann mig i upplevde jag varje gång olika aspekter av staden, som när jag tillsammans med vilda och glada kamrater susade genom den på vespa, eller kom dess hemligheter på spåren i sällskap med en grupp konstuderande under ledning av en originell professor. Vid ett annat tillfälle vandrade jag som ung man med författarambitioner ensam längs dess gator och gränder och nyförälskad for jag dit med min blivande fru och upplevde tillsammans med henne Roms dramatiska solnedgångar och dess milda nätter. Men alla dessa besök präglades av en strävan att uppleva och se så mycket som möjligt. Det fanns inte tillräckligt med tid för all detta överflöd och det var därför enastående att under många år få glädjen av att bo i den Eviga Staden och då kunna ägna sig åt det som romaren Suetonius kallade festina lente, skynda långsamt, att finna balansen mellan brådska och flit.

Varje dag i Rom, varje promenad avslöjar något nytt och överraskande. Varje meter i stadens centrum har en historia att berätta och berättelserna finns både ovan och under jord.  Detta skapar brådska och otålighet, alltmedan fliten manifesteras genom ett sökande efter förklaringar och en fördjupning i böcker och topografi. Låt mig ge ett exempel ‒ kvinnornas roll i den katolska kyrkan.

Jag fascineras av den Katolska Kyrkans ovilja att acceptera kvinnor som kyrkoledare, detta trots att de ofta är dess mest hängivna anhängare. Visserligen skrev Paulus att ”såsom kvinnorna tiga i alla andra de heligas församlingar, så må de ock tiga i edra församlingar. Det är dem icke tillstatt att tala, utan de böra underordna sig, såsom lagen bjuder”. Men, Paulus hade ju inte varit personlig bekant med Jesus, som uppenbarligen hade en för sin tid ovanligt öppenhjärtlig syn på kvinnor och deras samhällsroll. Jesus samtalade gärna och flitigt med kvinnor, många följde honom och tog han tog utsatta kvinnor i försvar när de hotades av skäggiga fundamentalister. Det var också kvinnor som Guds ängel gav i uppdrag att göra det som dagens präster ser som sin viktigaste uppgift, nämligen att predika evangelium, det glada budskapet om att Jesus är uppstånden.

En uppmärksam romflanör kan fortfarande finna spår av inflytelserika kristna kvinnor. Flera av stadens kyrkor byggdes ovanpå romerska villor vars kvinnliga ägare antagligen öppnat sina hem för kristna förkunnare för att sedan själva bli helgon eller martyrer, som Sankta Prisca, Sankta Cecilia, Sankta Prassede eller Sankta Agnese och även stora katakombkomplex bär namn av kvinnor, som Domitilla och Priscilla.

Är det möjligen så att kvinnor en gång hade betydligt viktigare uppgifter och bättre positioner inom den romersk-katolska kyrkan? Kanske kunde de vara församlingsledare och biskopar? Det finns spår som tyder på det. I Priscillakatakomben finner vi en målning som uppenbarligen framställer en grupp kvinnor som deltar i en nattvardsceremoni och de tycks vara ledda av en kvinna. 

Nyligen upptäcktes i samma katakombsystem en fresk som förställer en kvinna klädd i prästerlig ämbetsdräkt.

 I Efesos finns en samtida fresk där en kvinna står jämsides med Paulus och håller sin högra hand i samma förkunnargest som apsoteln. På den fresken har någon hackat bort kvinnans ögon coh försökt skrapa bort handen med som visar att honpredikar, kanske en sentida protest mot att en kvinna framställts som predikant vid sidan om Paulus. 

Var det kanske av en liknande orsak som någon hackade bort a:et i Presbytera Theodora på en mosaik med en gloriaprydd kvinna i kyrkan Sankta Prassede i Rom. Presbytera är grekiska för ”biskopinna” inte i betydelsen att damen i fråga varit gift med en biskop utan att hon själv varit en sådan, något som antyds genom att hennes gloria är fyrkantig, något som i Rom var tecknet på att bilden föreställde en biskop.

Vid en smal gata som bredvid De Fyra Krönta Helgonens Kyrka i Rom brant stiger upp mot Lateranpalatset, där påvarna bodde innan de flyttade in bredvid Peterskyrkan, finns ett litet, slitet kapell. Dess nerrostade järnport, förseglad med kedjor och hänglås, är så gott som alltid prydd med instuckna blomsterbuketter. 

Innanför porten skulle det ända fram till mitten av 1800-talet ha funnits en skulptur av Papissa Joanna, den kvinnliga påve som finns framställd på ett kort i den tarotkortlek som brukar användas av spåkvinnor och New Age orakel. 

Trots att skulpturen ersatts med en bild av Jungfru Maria anser lokalbefolkningen att kapellet hedrar minnet är Påven Johanna som någon gång under 800-talet på dess plats skulle ha fallit samman och dött i födslovåndor medan hon ledde en procession mellan Vatikanen och Lateranen. Barnet överlevde henne och blev präst, fadern var tydligen en officer vid det påvliga gardet. Legenden om Johanna är gammal, men har häftigt förnekats av Kyrkan och det är mycket möjligt att det rör sig om en saga som protestantiska propagandamakare har kastat sig över, fast det finns faktiskt en del indicier som möjligen kan peka på att det kan ha funnits en kvinnlig påve.

I  Vatikanmuséet finner vi en märklig tron, den så kallade porfyrtronen, eller något plumpare  Sedia Stercorarie, dvs Toalettstolen, eller mer exakt Dyngstolen. Det är en bastant pjäs tillverkad av en rödbrun, fläckig marmorliknande bergart kallad purpurporfyr.  Det kan röra sig om en antik toalettstol, sitsen är nämligen genombruten av en nyckelhålsformad öppning som passar väl till en mänsklig bakdel, men det skulle också kunna röra sig om en antik ”förlossningsstol”. 

Tronen har en gång använts under påvekröningsceremonier och en del påstår att den då användes för att testa den blivande påvens könstillhörighet. När seden introducerades och när den upphörde är oklart och det finns få ögonvittnesskildringar, en av dem kommer från en viss Adam of Ask från Wales som skildrade Innocentius VII:s kröning som ägde rum 1404 . Då den blivande påven anlände till Lateranbasilikan hjälptes han ner från sin häst och steg in i basilikan för att krönas. ”Där blev han placerad på porfyrtronen, som för detta syfte är genombruten så att en av de yngre kardinalerna kan förvissa sig om hans kön, efter prövningen bars han [Innocentius] medan Te Deum sjöngs fram till altaret”, en liknande ceremoni skildrades av den svenske juristen Laurentius Gunnar Banck som år 1644 bevittnade påven Innocentius X:s kröning). Orsaken till denna märkliga tradition sätts av båda författarna i samband med legenden om påven Johanna.

Eftersom vi bodde i närheten av Papissa Joannas kapell besökte jag det ibland för att kolla omnågon fäst färska blomsterbuketter vid porten, de saknades aldrig. Intill det oansenliga kapellet ligger den magnifika San Clementebasilikan, fylld med konst och mysterier, bland annat de fascinerande freskerna i Den Heliga Katarinas kapell. De utfördes i början av 1400-talet av Masolino da Panicale, en av de första mästarna som använde sig av det nyligen uppfunna linjära perspektivet. Freskerna tycks ha samband med Papissa Joannas kapell. De skildrar nämligen Sankta Katarina av Alexandrias liv, som enligt legenden levde på 300-talet och förutom att ha varit ovanligt vacker var så beläst och övertygande att hon lyckades får flera av Alexandrias mest lärda män att omvända sig till kristendomen. Sankta Katarina var en av Medeltidens mest populära helgon, speciellt bland kvinnor. På en av Masolinos fresker ser vi hur Katarina istället för att tiga i församlingen predikar för en skara andäktigt lyssnande män. En av sin tids mest moderna och berömda konstnärer ombads alltså av en påve att framställa en hyllning till Sankta Katarina, alldeles intill ett kapell som påstods ha rests till Papissa Joannas ära.

Kanske var kvinnor i katolicismens absoluta centrum betydligt viktigare som församlingsledare än vad man tidigare antagit. Även om det ända sedan fyrahundratalet blivit allt vanligare att präster och munkar levde i celibat var det inte förrän det Andra Laterankonsiliet 1139 som det fastställdes i lag att präster inte fick gifta sig och kyrkan blev än mer avogt inställd till kvinnors ledarroll inom kyrkan.Visserligen var kvinnoförakt inte någon nyhet inom vissa manschauvinistiska kretsar och redan på tvåhundratalet kunde en ”kyrkofader” som Tertullianus får ur sig följande harang:

”Begriper du inte, Eva, att det är du? Den förbannelse som Gud uttalade över ditt kön  vilar forffarande tungt över världen. Skyldig som du är tvingas du bära dess vedermödor. Du är Djävulens portgång. Det var du som vanhelgade det Heliga Trädet. Du var den första som svek Guds lag. Det var du som med dina förförelsekonster mjukade upp mannen , eftersom djävulen inte kunde besegra honom med våld. Du krossade Guds avbild, Adam, som om han vore din leksak. Du förtjänade döden, men det var Guds son som tack vare dig tvingades dö.”

Under Antiken och den tidiga Medeltiden tycks det som om kvinnor faktiskt har haft ett stort inflytande inom den växande kristna kyrkan, samtidigt som förändrade äktenskaps- och arvslagar styrkte kvinnans ställning inom vissa skikt av det romerska samhället, medan folk som de alltmer inflytelserika germanerna redan tycktes ha tilldelat kvinnor ett större mått av frihet än vad som var gängse i medelhavsländerna. Det var kanske just på grund av dessa förhållanden som kvinnoföraktet växte sig allt starkare inom vissa kyrkliga kretsar. Det har antytts att det  inte enbart var kvinnans roll som sexuell fresterska som låg bakom misogynin, snarare kunde girighet vara grundorsaken.

Genom att kontrollera och ändra äktenskaps- och arvslagar på bekostnad av kvinnor och privata markägare lyckades Kyrkan efterhand samla stora förmögenheter speciellt i form av ökat markinnehav. Med stöd av statsmakten förbjöd kyrkans män polygami, ingifte mellan nära släktingar och begränsade kvinnors arvsrätt. Saknades arvingar kunde kyrkan ta över land och eliminerandet av den kvinnliga arvsrätten var ett steg i den riktningen. De romerska adoptionslagarna som innebar att barnlösa män kunde göra andras barn till sina arvtagare förbjöds även den. Konkubinat kriminaliserades, något som ledde till att ”bastarder och frillobarn” fråntogs sin arvsrätt. Samtidigt framställdes generösa mark- och penningdonationer till kyrkan som en utmärkt metod för att befrias från sina välförtjänta helvetesstraff. Kyrkan var alltså ute efter att kontrollera så mycket som möjligt av människors privatliv och egendom för därigenom ytterligare kunna öka sin egen makt och rikedom. Celibatet har också betraktats som en följd av en sådan politik – om kyrkans män inte fick gifta sig och därmed kunde hållas borta från den fördärvliga kvinnosfären fick de heller inga arvingar som kunde knapra och tära på kyrkans rikedomar.

Visserligen är inget av detta bevisat, men det är intressant att se hur kvinnor tycks försvinna som kyrkoledare just när den högmedeltida Kyrkan stod på höjden av sin makt.

Så även om Rom varit hem åt kvinnofientliga påvar och centrum för en kyrka som ofta motsatt sig kvinnors rätt så bär staden likväl i sitt sköte tecken och spår som avslöjar att deras sanning kanske inte varit så allenarådande som man trott. Rom är inte enbart Caput Mundi, Världens Huvud, La Cittá Eterna, Den Eviga staden, hon är även Mamma Roma i var sköte den katolska kyrkan har fötts och vilar.

Om påven Johanna kan man läsa i Peter Stanfords bok The She-Pope: A quest for the truth behind the mystery of Pope John. London: Arrow Books, 1998.

05/07/2014 18:48

I recently heard it again ‒ a friend of mine shared his opinion that gender roles are predetermined by the different physique of women and men. While thinking about it I revisited a paper about “Culture, Gender and Development” I was asked to write some years ago while I was working at UNESCO in Paris.  Apparently no one read it, in any case no one commented upon the opinions I aired and thus I assumed my essay had become too tedious, or irrelevant, to merit any attention. Nevertheless, while I wrote it I learned some interesting stuff and maybe this shortened and revised version of a section from my paper might interest you:

Does not everyone want to be respected as an individual, to be considered as a unique human being different from all other creatures? I don´t know for sure, there are always exceptions. However, many of us do willingly surrender to illusions that imply we are essentially identical with people we do not even know. We strengthen our self-respect by taking refuge under the aegis of all-encompassing clichés, like zodiac signs, nationalities and murky gender identities. “I am a Swede imbued with traditional values, typical of someone born under the sign of the lion and graced by a fair amount of manly virtues”.

Gender identities, what is that? We are familiar with the somewhat timeworn truism of Simone Beauvoir: “One is not born, but rather becomes, a woman”. An opinion she based on her conviction that women have ended up belonging to a subjugated socio-cultural group. In comparison to men they have been turned into a least favored minority. Women have been forced into a position where most of them perceive their existence in relation to men, adapting themselves to a submissive role accorded to them by dominant males. Gender is thus the result of a power game where men have appropriated the supremacy.  

A philosopher like Aristotle, or a researcher like Darwin, could explain male supremacy by highlighting their natural desire for dominance. The privileged position of men could thus be explained as supremacy based on male strength.  While keeping in mind another truism, this time by Mark Twain, who stated that that “there are three kinds of lies: lies, damned lies and statistics” I offer some comparisons between the physique of women and men:

In the upper parts of her body a typical women has 52 percent of the strength of an average male and about 66 percent in the lower. Men have about 30 percent greater lung volume per body mass and larger hearts than women. Ten percent higher red blood cell count, higher rates of haemoglobin, a better oxygen carrying capacity and a more effective clotting capability resulting in faster healing of wounds and better pain tolerance than women.

Does this average physical strength influence male behavior, enabling them to dominate women? There is no doubt that most human societies have encouraged young males to develop and express fearlessness and aggressive behavior. Constant warfare has sustained a fascination with male-centered, dangerous and competitive sports, on top of this it has been commonplace that men perceive themselves as superior to women and may brag about their sexual appetites while they display an aggressive masculinity.

To understand these circumstances some researchers have turned to the chimpanzees, who often have been called our cousins within the Animal Kingdom. These apes are apparently constantly involved in power struggles. Chimpanzees and humans have been tested to find out if testosterone is important for display of male aggression. Found within vertebrates testosterone is an andogen, a steroid hormone that stimulates or controls the development and maintenance of male characteristics. An adult male produces an average of 5 to 10 mg testosterone per day/night, while testosterone levels in women are typically 5 percent to 10 percent of those in men.  Contrary to what is generally assumed, aggressive behavior is associated with low testosterone levels rather than high ones.

What testosterone probably generates is a stimulus to pursue higher status. What happens if a man with high testosterone levels becomes frustrated in his attempts to obtain dominance over other males and females? Then the serotonin comes into play, a neurotransmitter inciting control of appetite, mood and anger. If a chimpanzee with high testosterone levels is humiliated, serotonin levels are lowered and trigger off either aggressive or depressive behavior. It has been observed that low serotonin levels tend to be combined with elevated levels of stress hormones.

Among baboons, dominant males have low levels of stress hormones, while subordinate males are flooded by them. Consequently, low ranking baboons invariably show signs of emotional distress and physiological disabilities, often resulting in excessively aggressive behavior towards those baboons who find themselves even lower in the social ranking, i.e. the females.

Behaviorists, who generally have a penchant for comparing animal behavior with that of humans, have associated the effect serotonin has on chimpanzees and baboons with what might happen to powerful men. High-ranking men often experience an invigorating elation, while their low-ranking underlings suffer from depression. It seems like sudden changes in luck and status cripple the losers and invigorate the winners. In this context we may compare Adolf Hitler´s looks before he was losing a war and compare them with how he looked just a few years later, when at the age of 55 he had by a hair´s breadth survived an attempt to kill him.


When deterministic views are aired by male chauvinists, or militant feminists, many of us smell a rat and ask ourselves: “If male domination is so intimately connected with biological traits, how come that women have to be held in place by laws, traditions and customs?  If women are limited by their physical and psychological constitution, why should they venture into former male territories, like colleges, universities, politics, the military and other male dominated professions and activities?

John Stuart Mill, the 19th century economist and early promoter of women’s emancipation, emphasized the imminent dangers of bio-determinism:

“Of all the vulgar modes of escaping from the consideration of the effect of social and moral influences upon the human mind, the most vulgar is that of attributing the diversities of conduct and character to inherent natural differences.”

Stuart Mill, and many after him, realized that contrary to animals, human beings have developed social patterns that resist aggression and selfish behavior. While living close together humans have used their superior brains to apprehend how violence and excessive dominant behavior are intrinsically bad, precisely due to the fact that they are natural.

Humanity has evolved through people´s efforts to resist and/or harness natural tendencies. Our success in the struggle for survival emanates from the unique human brain power and not exclusively from muscular strength and stamina. Humans have turned themselves into cultural beings, meaning that we are able cultivate the nature, i.e. shaping it into an efficient tool for our own survival. Humans change things and prospects. We are not like polar bears, which die if transported out of their habitat and into the tropics. We humans are able to change our habitats, instead of adapting ourselves to them. This it what makes us human. According to myth we have eaten the fruits of Tree of Knowledge of Good and Evil and thus obtained a faculty that enables us to choose between being an animal governed by its nature and a human being who is capable of changing nature to her own benefit. Culture has conquered nature, being human means that evenh if we are pre-programmed by testosterone levels (estrogen in the case of women) or stress hormones we are capable of controlling them and thus change our destiny. If we would not be able to control some of the results of our bodily functions we would have to rely on our instincts and thus remained animals.

The logic of culture is actually concerned with moral questions, transcending those of mere instinct. Socio-biological thinking runs the risk of reducing violence to genetics and may thus serve to justify viciousness and oppression, hampering positive change. Our genetic composition is one thing, what we can do about it by using or will and brain power  is something else ‒ As  a matter of fact human beings are genetically programmed to possess and make use of reason, culture and free will.

As men and women we are free to change our destiny and liberate ourselves from the shackles of  prejudices created and supported by murky traditions and misinterpreted biological determinism. We are free to develop a just society, safeguarding our possibilities to develop a world that benefits us all. By relying on our unique human capacities we have to confront a state of affairs that exaggerate differences between women and men. In the name of culture we have to get rid of the ideologies which provide women with myths that deceitfully offer identities presented as timeless, archetypal and inescapable, instead of endowing us with the freedom needed to craft a destiny that benefits us all – women and men alike.

05/07/2014 18:42

Nyligen hörde jag det igen – en god vän hävdade att könsroller är förutbestämda genom olika fysiska och psykiska förutsättningar hos kvinnor och män.  Påståendet fick mig att rota bland mina papper och jag fann till slut en essä jag skrivit om "kultur, jämställdhet och utveckling".  Jag hade blivit ombedd att skriva den när jag för några år sedan jobbade på UNESCO i Paris. Tydligen lästes den inte alls, i varje fall var det ingen kollega eller överordnad som kommenterade vad jag skrivit och jag antog därför att essän varit alltför tråkig eller irrelevant  för att göra sig förtjänt av någon större uppmärksamhet. Likväl, medan jag skriv den lärde jag mig en del och kanske kan den här förkortade och reviderade versionen  av ett avsnitt vara av allmänt intresse:

Önskar inte de flesta av oss att bli respekterade som individer, betraktade som unika personligheter som skiljer sig från andra varelser? Jag är inte helt säker, det finns ju alltid undantag. Men jag tror mig veta att många av oss alltför villigt överlämnar oss till illusioner som innebär att vi identifierar oss med människor som vi inte ens känner. Vi styrker vår självrespekt genom att söka stöd bland generaliserande klichéer, som stjärntecknen, nationaliteter och suspekta könsidentiteter. "Jag är en svensk man med traditionella värderingar, typiska för någon som liksom jag är född i lejonets tecken och präglad av manliga dygder".

Könsidentitet? Vad är det? Vi känner det sönderciterade påståendet av Simone Beauvoir: "Man föds inte till kvinna man blir det”. Ett yttrande som Beauvoir grundat på en övertygelse om att kvinnor tillhörde en speciell sociokulturell grupp och i jämförelse med män förvandlats till en missgynnad minoritet. Kvinnor har tvingats in i en underordnad position där de flesta av dem upplever sin existens i förhållande till män, de har anpassat sig till en undergiven roll som förlänats dem av dominanta hannar. Kön är således resultatet av ett maktspel där män slutgiltigt har lagt beslag på makten.

En filosof som Aristoteles, eller en forskare som Darwin, kunde förklara manlig dominans genom att hänvisa till männens naturliga strävan efter dominans. Männens privilegierade ställning kan således förklaras som resultatet av manlig styrka. Med en reservation baserad på en annan truism, denna gång uttryckt av Mark Twain, nämligen att "det finns tre sorters lögner: lögn, förbannad lögn och statistik" presenterar jag nedan några jämförelser av fysiken hos kvinnor och män:

I de övre delarna av sin kropp har en typisk kvinna 52 procent av en genomsnittlig mans styrka och cirka 66 procent i de nedre. Män har cirka 30 procent högre lungvolym per kroppsmassa och ett större hjärta än kvinnor i allmänhet. Tio procent fler röda blodkroppar, högre hemoglobinhalter, en bättre syrupptagningsförmåga och en effektivare koagulationskapacitet som leder till snabbare läkning av sår och större smärttolerans än kvinnor.

Påverkar en genomsnittligt högre fysisk styrka manligt beteende? Är den orsaken till varför de kan dominera kvinnor? Det råder ingen tvekan om att många samhällen har uppmuntrat unga män att utveckla och uppvisa mod och aggressivt beteende. Konstant krigföring har orsakat fascination inför manscentrerade och farliga tävlingsidrotter, samtidigt är det inte ovanligt att män uppfattar sig som överlägsna kvinnor och många skryter om sin sexuella aptit och aggressiva manlighet.

I sina försök att förklara manlig aggressivitet har forskare vänt sig till schimpanserna, de  som ofta har kallats för våra kusiner i djurriket. Dessa apor är tydligen ständigt sysselsatta med maktkamp. Schimpanser och människor har testats för att se om testosteron har betydelse för utvecklandet av manlig aggressivitet. Testosteron är en androgen, ett manligt könshormon.  Hos den vuxne mannen utvecklas i genomsnitt 5 – 10 mg testoseron per dygn, medan testosteronnivåerna hos kvinnor vanligen är 5 till 10 procent av de som förkommer hos män. I motsats till vad som allmänt brukar antas har aggressivt beteende större samband med låga testosteronnivåer än höga sådana.

Vad testosteron bland annat genererar är en drift att uppnå högre social status. Vad händer om en man med höga testosteronnivåer blir frustrerad i sina försök att dominera andra män och kvinnor? Serotoninet kommer in i bilden, det är en signalsubstans som kontrollerar aptit, humör och ilska. Om en schimpans med höga testosteronnivåer blir förnedrad sänks serotoninnivåerna och därmed uttöses antingen aggressivitet eller depressioner. Det har konstaterats att låga serotoninnivåer tenderar att kombineras med förhöjda nivåer av stresshormoner.

Bland babianer har dominanta hannar låga nivåer av stresshormoner, medan dessa är rikligt förekommande bland underordnade hannar. Följaktligen uppvisar babianer med låga sociala positioner tecken på stress och fysiska funktionshinder, något som ofta leder till aggressivt beteende gentemot sådana babianer som befinner sig lägre ner i den sociala rangordningen, dvs honorna.

Många beteendevetare som jämför djur och människor associerar gärna den effekt serotoninhalten har på schimpanser och babianer med vad som kan hända med mäktiga män. Högt uppsatta män upplever ofta en uppfriskande upprymdhet, medan deras missgynnade underlydande lätt kan drabbas av frustrationer eller depressioner. Det verkar som om plötsliga förändringar i tur och status stärker vinnare och lamslår förlorare, ofta blir förändringen dramatisk och sätter sina spår i både psyke och fysik. Jämför exempelvis fotografier av Hitler tagna medan han upplevde framgång efter framgång, med de som togs när han höll på förlora ett krig och vid 55 års ålder med en hårsmån hade undgått att dödas vid ett attentat.

Många av oss blir misstänksamma när naturdeterministiska åsikter luftas av manschauvinister eller militanta feminister och kan då fråga: ”Om nu manlig dominans är så intimt förknippad med biologiska egenskaper, hur kommer det sig då att kvinnor måste hållas på plats genom godtyckliga lagar, traditioner och ideologier? Om kvinnor begränsas av sin fysiska och psykiska konstitution, vad är det då som motiverar dem att ge sig i kast med mansdominerade områden och bli universitetslärare, tekniker, politiker, grävmaskinister, sjökaptener eller militärer?

John Stuart Mill, inflytelserik filosof, ekonom och tidig förespråkare för kvinnors rättigheter, pekade redan under artonhundratalet på faran av biologisk determinism:

"Av alla vulgära teorier som tillämpas för att förklara hur sociala och moraliska faktorer påverkar det mänskliga sinnet, är den mest vulgära den som förklarar skillnader i beteenden och karaktär som om de vore predestinerade av naturen."

Stuart Mill, och många efter honom, insåg att i motsats till djur har människan utvecklat sociala mönster som motsätter sig aggression och överdrivet själviskt beteende. Genom sina komplicerade och dynamiska samlevnadsformer har människor genom sina invecklade hjärnor lärt sig hur våld och dominant beteende är skadligt just genom det faktum att de är ”naturliga”, man har insett att när samhället förändras kan vissa naturligt utvecklade drifter bli destruktiva.

Mänskligheten har utvecklats både genom att  utnyttja och begränsa vissa naturliga tendenser. Vår framgång i kampen för överlevnad utgår från vår unika hjärnkapacitet, mer än från muskelstyrka och uthållighet. Människan har blivit en kulturell varelse i betydelsen ”odlare” (latinets cultura betyder ”bearbetning” eller ”odling”) . Myterna har förklarat vår kultur med att människor i tidens gryning åt av frukterna från ”Trädet som ger Kunskap om Gott och Ont” därigenom förvärvade vi egenskapen att  välja och förmågan att tänka bortom våra naturliga begränsningar. Vi lärde oss utnyttja naturen till vår egen fördel. Vi lärde oss ”kultur”, odling/förändring, Vi omformade naturen till ett effektivt verktyg för vår överlevnad. Människor omskapar ting och förändrar förutsättningar. Vi är inte som isbjörnar som nu går under genom klimatförändringarna, väldiga rovdjur som genom naturligt urval under miljontals år har anpassats till ett unikt habitat, men som skulle gå under om de förflyttades till tropikerna, alltmedan vi människor anpassar våra livsmiljöer till oss själva Detta är unikt för människan och vi har därför döpt vår art till homo sapiens, den tänkande människan. Genom kulturen har vi lärt oss utnyttja naturen. Att vara människa innebär att även om vårt beteende skulle vara förprogrammerat av testeronivåer eller förekomsten av stresshormoner så har vi lärt oss kontrollera dem, att som sociala individer förändra eller begränsa deras verkan. Vi har därmed upphört att vara som de andra djuren.

Ett sociobiologiskt tänkande riskerar att skylla våld på genetik och kan därigenom användas för att rättfärdiga förtryck och orättvisor och hämma positiva förändringar. Vår genetiska sammansättning är en sak, vad vi kan göra med den genom användandet av våra hjärnor är något annat. I själva verket skulle man kunna påstå att människor är genetiskt programmerade inte för att förbli på ett ”djuriskt” stadium där våra möjligheter till förbättring är hopplöst begränsade av instinkt och fastlåsta kroppsfunktioner, snarare är det väl så att vi har utvecklats för att använda vårt förnuft, vår kultur och fria vilja, ta ansvar för vårt och våra artfränders välbefinnande och överlevnad .

Män och kvinnor kan befria sig från de bojor som skapats av fördomar baserade på obskyra traditioner och misstolkad biologisk determinism. Det står oss fritt att skapa ett rättvist samhälle, ett habitat som garanterar våra möjligheter att förverkliga en värld som gynnar alla. Genom att förlita oss på våra unika kapacitet att skapa och förändra bör vi inrikta oss på att konfrontera de bakåtsträvare som överdriver skillnaderna mellan kvinnor och män. I kulturens/mänsklighetens namn bör vi göra oss av med de destruktiva ideologier som förser kvinnor och män med ohållbara myter som framställer tillvaron som tidlös och arketypisk, ofrånkomligt präglad av genetisk determinism. Istället bör vi värna om den frihet som är nödvändig för att skapa ett samhällssystem som gynnar oss alla ‒ kvinnor och män ‒ och som gör det möjligt för envar av oss att leva som en kritiskt tänkande individ.


<< 21 | 22 | 23 | 24 | 25 >>


The Russian Collusion, kanske något i stil med den ryska intressegemenskapen, var till en början misstankar om möjligheten att Rysslands regering blandat sig i 2016 års amerikanska valkampanj i syfte att förhindra Hillary Clintons kandidatur och säkra Donald Trumps seger som USAs...
During my time at Lund University, it was in some radical cliques necessary to be familiar with Karl Marx's writings. However, any superficial knowledge was far from being enough, especially for someone who like me was not familiar with all intricate aspects of Marx´s Das Kapital, nor had...
Under min tid på Lunds Universitet hörde det till allmänbildningen att vara insatt i Karl Marxs skrifter. För min del var det väl lite si och så med den kunskapen, men jag läste väl så pass mycket om och av honom att jag inte framstod som en inbiten högerkille, vilket jag för övrigt inte var. Men...
In school, I was asked by a Swedish teacher "interpret" the poem Lunaria by the Swedish poet Wilhelm Ekelund: Far from others you seem to stand, so strange and quiet, your gaze is yours and cold; but the depth is heavy with desire. Your mood is not like others. Though the sunny gully...
I skolan bad mig en svensklärarinna ”tolka” dikten Lunaria av Wilhelm Ekelund: Så skild från de andra du synes stå, så främmande och tyst, och din blick är egen och kall; men djupet är tungt av längtan. Ingen ditt lynne liknar. Men soliga klyftan upptill är full av den sorlande...
When I read a book, watch a movie or listen to a piece of music that make me react and think, I often wonder if I might recommend the experience to others. In general, I know who among my friends who finds her/himself on same wavelength as I, though I am more uncertain about the taste and...
Då jag läst en bok, sett en film eller hört ett musikstycke som fått mig att reagera och fundera undrar jag ofta om jag verkligen kan rekommendera upplevelsen till andra. I allmänhet vet jag vem av mina vänner som befinner sig på samma våglängd som jag, men andra är jag mer osäker inför. Att få en...
It has been a dark, gloomy and cold day here in Rome. Less than a week is left before Christmas Eve, decorations and Christmas shopping ads to the sullenness, reminding me of childhood Christmases, my parents' death and my increasingly fragmented family. Since a long time back our daughters have...
En mörk, dyster och kall dag här i Rom. Det är en dryg vecka kvar till jul, dekorationer och julhandel fördystrar ytterligare dagen, får mig att minnas barndomens jular, mina föräldrars död och min alltmer splittrade familj. Våra döttrar är sedan länge vuxna, bor på skilda håll och har skapat egna...
Three naked ladies, all identically alike, rest in different positions on what appear to be two grey and rust-brown carpets. The cold, sharp rendering deprives them of their personality. Behind them is a green drapery. The environment is sterile and impersonal. A hotel? A theatre scene? Playing...
Items: 1 - 10 of 244
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>