04/16/2018 20:10

This year our Easter weekend became, at is often is, varied and inspiring. Good Friday – rainy and dark – ended up with the traditional procession in Civitavecchia, an expression of grief over the deceased Christ. It is told that the procession first took place in 899 AD, as a public, joint expression of the harbour town's concerns about the upcoming century and out of fear of an expected invasion of Muslim pirates.

Concerned about past sins and God's forthcoming punishment, hundreds of penitents – men and women – walked along the streets with their faces covered by hoods, with heavy chains fastened to their ankles and burdened by solid, wooden cross. The chains dragged over and rattled against the paving stones, and still do. The tradition is kept alive. After more than one thousand and one hundred years, hundreds of barefoot penitents pass through Civitavecchia's streets and the clattering of their chains mixes with brass bands´ funeral marches.

Some of the hooded, ku-klux-clan-like penitents carry catafalques adorned with sculpture groups representing the lashing of Christ, his crucifixion, the mourning Maria´s and his dead, battered and beaten body. Police officers, carabinieri and town notabilities pass by, profoundly serious in their gala uniforms. The atmosphere is heavy, saturated. Everything is weird, beautiful and tragic.

Easter day dawned with a clear, blue sky. We drove down to St. Peter´s Square where  expectant people from all corners of the globe queued in front of security controls, which with each passing year have become increasingly rigorous in fear of constantly mounting threats of terrorism. The controlling policemen and military were polite and friendly, the Vatican visitors patient and calm. Good Friday's weighty atmosphere had evaporated.

While he was sweeping a kind of electronic rod across my body, the mobile phone of the controlling carabiniere rang. With an excusing smile, he interrupted the survey while answering the call:

– Yes, yes, Mom, I'll call as fast as I can. Right now I'm in the middle of my work. Of course we´re coming to dinner. Chiara, as well? Certainly. I´ll call you back as soon as I can. Promise.

"It was my mom," the carabiniere explained, while he nodded as a sign that I was free to continue toward St. Peter´s Square.

The speaker system worked well while various church potentates sang and prayed, though we could not hear a word of what the pope had to say.

- Sabotage, mumbled someone next to me. The Curia is against the man. They have probably tampered with the loud speaking system so we would not be able to hear what the Good Father is telling us. Tradittori, infedele … l'intero pacchetto.

The enthusiastic crowd cheered Pope Francis as he walked down the stairs of St. Peter to enter in the papamobile. Bared from earlier-day bulletproof glass, the vehicle drove among the jubilant crowd. It could be heard where the popular pope passed by, the cheering followed the papamobile around St. Peter´s Square.

"It is as if the Rolling Stones are driving past, commented my younger daughter. I thought of John Lennon's provocative statement: "We are more popular than Jesus." Now maybe Pope Francis might be even more popular than Lennon. As he passed by, I caught an excellent photo of the waving Jorge Mario Bergoglio, God's representative on earth. I also appreciate this smiling man.

After watching the Pope we drove north, to Tarquinia. The Etruscan grave chambers were open and the entry free of charge. We have been there several times before. The small structures built on top of the graves are scattered across a wide field that, by the beginning of the approaching spring, are covered by meadow flowers and lush grass.

A long time ago we once tended Artemis here, the rabbit of my eldest daughter, Janna. When she had grown older, Janna painted a picture inspired by a photo I took of her cradling the beloved Artemis. She gave it to me on one of my birthdays and I brought it to Stockholm, where I kept at my office at Sida, The Swedish Development Cooperation Agency. To my disappointment and great anger the picture was eventually stolen. It was quite good and someone maybe thought it was valuable. Janna now lives with our soon two-year-old grandchild in Prague, though we had brought Esmeralda, our youngest daughter with us to Tarquinia and I took a photo of her where she stands among the greenery under a blue sky.

The darkness and the murals of the burial chambers constituted a sharp contrast to the light and spring above them. Some were quite lugubrious. We wondered why some Etruscans had their grave chambers adorned with frescoes depicting menacing demons. Some monstrous looking creatures flanked fake doors, which had been painted, or constructed, above the actual entrances to some of the burial chambers, probably as attempts to confuse unwelcome visitors, or trick evil creatures.

Most common among these creatures of eternal night was Charun. A hellish demon with pointed ears, bushy eyebrows, frowning forehead, nose like a vulture´s beak, thick lips, fangs and a pointed goat beard. Often his hue is depicted as bluish grey, as to indicate that he is actually a carcass in the first stages of carnal decay. Snakes wrap around his legs and arms, sometimes he is wearing huge wings. In almost all depictions, he carries a hammer, or rather a wooden mallet, probably used to club opponents, or sacrificial victims, to death. Sometimes a nasty smile lingers on the demon's lips.

In my books about Etruscan civilization I read that Charun originally was called something else but he was later provided with a Greek name, the one the used to denominate another demon who brought souls of the deceased across the river bordering The Kingdom of the Dead. The texts described Charun as an apotropaioi, these were creatures protecting humans from evil, scaring away malicious forces. However, I assume that Charun's tasks were more extensive and complicated than that.

At the museum of Tarquinia, which also offered entry free of charge to celebrate the Easter, we came across a sarcophagus that once had preserved the remains of a priest called Laris Pulena. On one side of the stone coffin was a relief showing how two Charun creatures swing their mallets above the head of Laris Pulena. To me it looked like they instead of protecting the priest were in the process of killing him.

In books about gladiators it is often claimed that Roman gladiator games originated from the Etruscans. However, the claim is doubtful. Certainly, there are several tomb murals that seem to depict ritual killings that may have been part of funeral rituals. Most famous is a fresco from a tomb in Vulci, where naked men have their throats slit by elegant, strangely inexpressive executioners, while Charun is observing the killings with his wooden mallet in readiness.

A blue-hued monster appeared in Roman gladiator games, generally described as Dis Pater, Father of the Underworld. His task was to kill injured gladiators with a wooden mallet. Obviously, the creature is no other than Charun in a different shape.

I remember how I and my cousin Erik Gustaf sometime in the early 1960s by our grandfather, were invited to watch Mervyn LeRoys Quo Vadis from 1951, with an extraordinary Peter Ustinov as Nero. After all these years a short scene has stuck with me. When the doomed Christian martyrs are to be released from their dungeon to be torn apart and devoured by lions in front of a jubilant spectator mass, a black-dressed creature ceremonially progresses to the large gate separating the Christians from the arena. He wears a green-greyish mask with pointed ears, protruding eyes and fangs, a thick snake is winding itself around one of his arms. In his right hand he holds a baton with which he knocks on the gate three times, until it opens to release the terrorized Christians. Since I saw Quo Vadis, and afterwards when the monster appeared in my nightmares, I have wondered who that demon could be and it is first now I realise it was Charun in his disguise as Dis Pater.

I guess Charun apparently was far from being, as it has often been argued, a psychopomp, a gentile creature who accompanies the dead to "the other side". He was rather a murderous beast who made sure that the dead were indeed deceased before they were brought into the Kingdom of Death. The Etruscan psychopomp was rather a winged woman, who often is depicted together with Charun. Her name was Vanth and on the mural in Vulci she stands behind one executioner who is slitting the throat of a victim.

Charun is no companion of the deceased, he is rather some kind of bailiff who makes sure that everything is rightly done, that the dead really are dead before being handed over to the awaiting Vanth.

The name of the death god who executed injured gladiators on e blood-stained arenas, Dis Pater, makes me think of the English word dispatcher, which denotes someone who delivers an item, or a person, from one place to another. That word apparently originates from the French despeechier, to liberate, related to the Latin pedica, chain or manacle. It is thus possible to imagine that Charun, in his shape as the gladiator dispatcher Dis pater, by death ultimately freed gladiators from their wretched slavery.

On a vase in Paris, we see Charun waiting beside the Greek hero Ajax, who is piercing his sword through a Trojan warrior. A scene reminiscent of the mural of Vulci, which apparently does not reproduce a gladiatorial battle, but how prisoners of war are executed beside a hero's tomb, like when Akilles in the Iliad by Patroclus´s funeral pyre executes twelve Trojan prisoners of war.

I wonder why the unsavoury Charun is present in so many Etruscan tombs. Why not settle for the beautiful, winged Vanth, who cautiously carries the souls of the deceased to the other side?

Perhaps Charun served as a memento mori, a reminder of our mortality. His presence reminds us that we must take care of our moment on earth, making the most of our lives. Like those representations of time in the shape of Chronos we may be confronted with while strolling through ancient cemeteries.

In the museum of the small town of Sarteano, within the wine district of Montepulciano, we are confronted with the, in my opinion, most scary depiction of Charun. It was found in a tomb discovered as late as in 2003. From the sarcophagus of the deceased, a three-headed worm slithers towards a banquet scene by the entrance to the tomb, where a couple of lively discussing men lay next to each other on a divan. 

On the other side of the doorway, a quadriga, a two-wheeled chariot drawn by two lions and two gryphons, is scurrying along the wall. Charun stands at the reins, with his pointed fangs and undulating hair. Most notably, and strangely terrifying, is the shadow that Charun throws upon the wall next to him. Is it the darkness of death that follows us everywhere?

Death is present in the Etruscan tombs, though there is also plenty of life. People are bathing, chasing, fishing, making love, dancing and drinking wine. Dolphins tumble among ocean waves, birds swirl in the air; there are flowers, deer, panthers and lions. Life and vivid colours, unbridled hymns to life and joy.

Especially fascinating are the banquet scenes, depicted with wine, music and dance. Surprisingly, we sometimes find men and women resting on the same couches. Just like on some sarcophagi, where they repose close together.

At several depicted banquets participants hold up eggs, as if they were demonstrating something. Eggs are also displayed during our present-day Easter banquets. Our familiarity with them may make it easy to forget that eggs are loaded with symbolism by representing new life, resurrection and rebirth – cosmos, perfection and harmony.

After coming out into the street by Tarquinia's museum, we found that the town dwellers were waiting for the traditional procession of the resurrection of Christ in all his glory. A brass band was followed by men dressed in blue and with red scarves around their necks, armed with rifles they fired resounding volleys up in the air. 

After them came other blue-clad men carrying tree trunks decorated with intricate foliage, weighing more than a hundred kilos. By the end of the procession a group of men carried a catafalque with a heavy statue weighing more than half a tonne and carved in 1832, to replace a similar statue that was probably created in 1635.

The following day, together with our friends, we ate a lamb steak – an Agnello alla Pugliese. A delicious dish with the succulent roast meet placed on a bed of thinly sliced ​​potatoes and spiced, sweet Italian tomatoes, together with lard, herbs and rosemary. I cover the steak with a mixture of olive oil, parsley, grated lemon peel and peccorino cheese. It never fails.

Easter - a feast for life and death. Tragedy and Resurrection. Remembering my parents' death, I was with my mother an hour before she passed away half a year ago, I miss them intensively, keenly feeling the emptiness they have left behind, but strangely enough, no sadness. They gave me a love and joy that stayed with me throughout life. I also think about my own aging and become amazed that it does not scare or torment me. Perhaps because the decay, sickness and other ailments of old age have not begun in earnest yet. I've lost my dense curly hair. My body is caving in, while my belly swells. I have slight difficulties while getting up, or bending down. Though not exceedingly. The memory may fail, but is probably not much worse than before and in my mind I have not yet passed twenty years.

Is my old age similar to the one described depicted in Paul McCartney´s When I'm Sixty-Four? In five months, I will actually become sixty-four years old. It is completely OK. I have most of my life been a blessed man. In spite of annoying misgivings I have assumed that I have been a fortunate man. When I'm a Sixty-Four gleams of harmony and well-being. In that song there is no fear of old age. One of my best friends was in his youth quite obsessed by John Lennon's unique personality, his charisma, genius and creativity, something that has meant he nurtures a certain disregard for Paul McCartney and his music.

- Of those two, Lennon was the genius. What Paul did was composing songs for pubs.

Maybe he is right. When I'm Sixty-Four is fit for warbling, a simple, warm, yet charming and comforting song. In recent days, it has been circling around inside my skull. To my surprise I know the entire text by heart:

When I get older losing my hair
Many years from now
Will you still be sending me a Valentine
Birthday greetings, bottle of wine?
If I'd been out till a quarter to three
Would you lock the door?
Will you still need me, will you still feed me
When I'm sixty-four?
You'll be older too
And if you say the word
I could stay with you

I could be handy, mending a fuse
When your lights have gone
You can knit a sweater by the fireside
Sunday mornings go for a ride
Doing the garden, digging the weeds
Who could ask for more?
Will you still need me, will you still feed me
When I'm sixty-four?

Every summer we can rent a cottage in the Isle of Wight
If it's not too dear
We shall scrimp and save
Grandchildren on your knee
Vera, Chuck & Dave

Send me a postcard, drop me a line
Stating point of view
Indicate precisely what you mean to say
Yours sincerely, wasting away
Give me your answer, fill in a form
Mine for evermore
Will you still need me, will you still feed me
When I'm sixty-four?

The song is almost childishly banal. It is reassuring, pleasant and cheerful. It was a young man who wrote it. Paul was only sixteen years old when he improvised it on his father's piano. He later told that it took shape in his consciousness as some kind of cabaret song, something from a music hall, a ditty that could be heard on the radio.

- When I wrote I'm Sixty-Four I thought I was writing a song for Sinatra.

Everything was not rock´n´roll for young Paul. His father was a musical man who picked out schlagers on the piano and listened to hit songs on the radio and gramophone. In his youth, Jim McCartney had organized and played in a big band - Jimmy Mac Jazz Band.

John Lennon recalled that when their band was still called the Quarrymen, before Pete Best had been replaced by Richard Starky, or Ringo Starr as he called himself, and they still played at The Cavern Club, it happened that Paul was playing When I'm Sixty -Four on the piano and sang it. The other guys in the band liked the song:

We've just wrote a few more words on it, like “grandchildren on your knee,” and stuck in “Vera, Chuck and Dave.” It was just one of those ones that he'd had, that we've all got, really - half a song. And this was just one of those that was quite a hit with us. We used to do them when the amps broke down, just sing it on the piano.

When I'm Sixty-Four became the first song The Beatles recorded for the LP to be their eighth studio album Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band.

Despite the harmony and joy it radiates, the sixteen-year-old Paul composed the song in the shadow of his life's greatest tragedy. When he was fourteen, his mother Mary had died in breast cancer. To the last she had been working as a midwife and “home nurse”. For Paul her memory was engulfed in an angelic shimmer and several years after her death he wrote the captivating and strangely comforting Let It Be as a tribute to his deceased mother:

When I find myself in times of trouble
Mother Mary comes to me
speaking words of wisdom:
"Let it be"
And in my hour of darkness
she is standing right in front of me,
speaking words of wisdom:
"Let it be".

Both Paul and John lived in the shadow of the tragic deaths of their mothers. John's mother Julia died in a car accident in 1958. He had previously lost contact with her, when Julia had handed over the custody of her five-year-old John to her sister Mimi. In 1956, John had reconnected with his mother. John's half-sister, Julia Baird, tells in a book about John's complicated relationship with her mother, about how hard he took her death. She quotes her half-brother:

I lost my mother twice. Once as a child of five and then again at seventeen. It made me very, very bitter inside. I had just begun to establish a relationship with her when she was killed. We´d caught up in so much in just a few short years. We could communicate. We got on. Deep down inside, I thought, ´Sod it! I´ve no real responsibilities to anyone now.

Sam Taylor-Wood´s movie Nowhere Boy from 2009 told us about how John and Paul met, how their fabulous collaboration began and developed in the shadow of the deaths of their mothers. It was a good movie and with great expectations I listened to John's Aunt Mimi when she looks out of the window and shouts:

– John, you´re little friend is here!

Geniuses meet and history is created. When John's mother dies and he breaks down during the funeral, he lets his frustration go out over Paul, who assures him that he can imagine how he feels. His mother has also died. In that scene we obtain a foreboding of their future breakdowns and attacks on each other, but also the deep kinship between their souls, with undertones of desperation that occasionally appear in their joint production and especially in Lennon's later, increasingly tragic, existence, with its oscillations between satisfaction, selfishness and desperation.

Neither Paul, nor John grew up in abject poverty, though hardly under any prosperous conditions. Paul's father worked as a supplier of cotton fabrics to various shops and his wife Mary earned more than twice as much as a nurse, something that caused troubles for his family when she died. John's Aunt Mimi first worked as a nurse and then as a secretary, while her husband George first had a dairy shop together with his brother, but then earned a living as bookmaker. George, who was close to John, died when John was fifteen years old. He took his stepfather´s death hard since they had shared many interests, not the least popular music.

The future music geniuses did not grow up in any particular intellectual circumstances, though they had music in their veins and were able to share their musicality with those who were close to them. John had his stepfather and his mother Julia, who sang and played banjo and piano. Paul had his father, who was an able, self-taught pianist with a great repertoire and a profound interest in various kinds of popular music. He taught the son to play and inspired him to compose his own music.

Jim McCartney was thirty-eight years old when Paul was born and thus already fifty-four years old when his son composed When I'm Sixty-Four and sixty-five years when Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band came out. Jim may well have been an inspiration for the song - an older man who had taught Paul to appreciate and play the kind of music on which the song is based. It develops an imagery of a typical English environment, characterised by the mores of a relatively poor, low middle class – cosy evenings, a night at the pub and with friends, Sunday excursions, and caution with money. Let us have a closer look at the text:

When I get older, losing my hair, many years from now. It is where I find myself at the moment. How could the sixteen-year-old Paul McCartney know that his hair could be on the mind of a sixty-four-year-old man? Especially since he once had lots of it, like me and Paul?

Will you still be sending me a Valentine, birthday greetings, bottle of wine? Old flame never dies. We meet an older couple who still give each other signs of their love and affection, for whom the sharing of the contents of a bottle of wine becomes a celebration worthy of a lifelong kinship of souls. I come to think about the old couple in Disney's Up in which Carl and Ellie Fredricksen live a happy life together. Despite the fact that their longing for children is not met, they succeed in preserving their shared youthful dream of going away to a distant, exotic place, an existence and dream that unfortunately transforms Carl into a grumpy old man when his beloved Ellie dies, but the story ends happily – as in all true fairy tales.

If I'd been out till a quarter to three, would you lock the door? Here we find ourselves in England's pub culture, contentment within the fraternity of good ol´friends, albeit with somewhat too many drinks, but this does not prevent a loving wife from condoning minor, actually not too serious transgressions. After decades of fellowship, virtuous married couples know their partners well and can trust that a spouse does not go about committing any major crimes or stupidities.

Will you still need me, will you still feed me, when I'm sixty-four? We need each other. We want to trust each other and share our lives with someone we love, even when we grow older. We want to be well cared for and feel needed. Here too, the sixteen-year-old Paul displays an amazing insight about our hopes for a safe and cosy old age.

I could be handy, mending a fuse when your lights have gone. Here we find ourselves in an immaculate home environment and within safe, traditional gender roles. The husband fixes practical things, takes care of the technicalities, while, through her soft femininity, his wife guarantees an atmosphere of security and warmthYou can knit a sweater by the fireside. Weekly heydays and relaxation are also homely and shared Sunday mornings go for a ride.

The home is beautiful, the husband is doing his part – Doing the garden, digging the weeds,
Who could ask for more?
Well, maybe the economy could be somewhat better, but where trust and love abode we find means for simple, but enjoyable pleasuresEvery summer we can rent a cottage in the Isle of Wight. If it's not too dear. We shall scrimp and save.

The old couple´s harmonious way of life is not childless. Unlike Carl and Ellie in the Disney movie, they have enjoyed and still the benefit from an ideal family life and now they revel in their grandchildren who stay close to them, something the lyrics express in a simple and touching mannerGrandchildren on your knee, Vera, Chuck & Dave.

The end of the song, however, proves that it is all a dreamed-up utopia. It is an offer of marriage, which a young man writes to the woman he wants to share his life with:

Send me a postcard, drop me a line
Stating point of view
Indicate exactly what you mean to say
Yours sincerely, wasting away
Give me your answer, fill in a form
Mine for evermore
Will you still need me, you will still feed me
When I'm sixty-four?

Did it all end up well for The Beatles? Did their Utopia turn into a reality? When the song was sung, written and recorded, they were all close:

The Beatles spent their lives not living a communal life, but communally living the same life. They were each other's greatest friends. [George Harrison's ex-wife Pattie Boyd remembered that] "all belonged to each other. George has a lot with the others that I can never know about. Nobody, not even the wives, can break through or even comprehend it.”

They had a lot in common, not just the music, but also their humour and view of life. They came from humble living conditions. They had had a difficult childhood. John and Paul had lost their mothers. Ringo's parents divorced when he was three years old. He had been sickly and experienced an inadequate and insufficient schooling. Nevertheless, he had, like John, had a friendly and musical stepfather, who dedicated a lot of time and interest to his stepson and together with his mother he both sang and played the piano. The one Beatle who apparently had the quietest childhood was Paul, whose mother was a shop assistant and father a bus driver. They encouraged his musical interests and the father bought him a guitar.

Over time, all the Beatles had their fair share of drug abuse and crashed marriages. Over time they slipped away from each other. John and Paul publicly interrupted their friendship, clashed with each other and only occasionally succeeded in provisionally repairing their once so intense and close friendship. They became involved in a difficult, painful and very public display of battle for prestige, independence and recognition. At the same time it became apparent that George Harrison had felt marginalized by John's paternalism and Paul's constant prioritization of his own creations, his music, while Ringo had suffered from an inferiority complexity vis-à-vis the other members of the band, in spite of the fact that The Beatles could not have become The Beatles without Ringo's efforts.

It was only Paul and Ringo who were due to become sixty-four years old and they are now 75 and 77 years old, respectively. John was murdered at the age of 40, while George could, to some extent, experience the utopia in Paul's song. He mostly lived a quiet family life, far removed from John's hectic and public one, cultivating his large garden. At the end of 1999, a terrible tragedy struck him when a madman broke into his home, punctured one lung, while giving him forty stab wounds and a head injury. These injuries may have contributed to the fact that less than two years later, at the age of fifty-eight, George died with lung cancer and a brain tumour.

Did Paul live his utopia? Perhaps, according to his own opinion his marriage to Linda was happy and for regular periods they apparently enjoyed a secluded, harmonious family life on their farm in Scotland. However, in 1998 Linda died of breast cancer, fifty-six years old and like his friend John, Paul occasionally exposed a fragmented and plagued impression.

And the aging? I remember how girls of my age remarked that Paul was "the cutest of the Beatles", but lately I've heard how they have lamented that he has not aged in an "appealing manner". Someone pointed out that he is increasingly resembling an old lady, perhaps Angela Landsbury, who became famous through the TV-series Murder, She Wrote. I do not know if the similarity is particularly eye-catching, you may judge for yourselves:

In some of the movies I have seen, acted by or inspired by The Beatles, I have assumed there are allusions to When I'm Sixty-Four. For example, in the absurd, carefree and animated Yellow Submarine, one scene presents how John accidentally messes up the pointers of a huge clock, causing the submarine to pass through a head full of gears and clogs, entering The Sea of ​​Time, an ocean constituted by old-fashioned pocket watches. The Beatles are aging at record speed while white beards grow out of their faces. As soon as the submarine has safely crossed the sea they become rejuvenated and regain their original age.

The music that accompanies this short glimpse into the future is not, however, When I'm Sixty-Four, but like many other tunes in the movie it is performed by an orchestra and composed by Georg Martin, presenting elements of Indian and classical music, as well as a melody string reminiscent of George´s Within You Without You from Sgt. Peppers's Lonely Hearts Club Band.

Strangely enough, I now find that the movie that makes me associate even more with When I'm Sixty-Four is Richard Lester´s in my opinion quite strange A Hard Day's Night from 1964. Richard Lester has explained that his motivation for making this movie was the liberating lifestyle that The Beatles personified, a kind of playful, liberating anarchism:

The general aim of the film was to present what was apparently becoming a social phenomenon in this country. Anarchy is too strong a word, but the quality of confidence that the boys exuded! Confidence that they could dress as they liked, speak as they liked, talk to the Queen as they liked, talk to the people on the train who 'fought the war for them' as they liked. ... [Everything was] still based on privilege—privilege by schooling, privilege by birth, privilege by accent, privilege by speech. The Beatles were the first people to attack this… they said if you want something, do it. You can do it. Forget all this talk about talent or ability or money or speech. Just do it.

The working class lads from Liverpool were turning the antiquated English class society upside down. They were a fresh breath of air in an old fashioned and cramped England, which would never become the same after having experienced their revolutionary influence.

Scriptwriter Alun Owen, who was fifteen years older than The Beatles and like them a devoted Liverpudlian, spent several days in their company. Paul McCartney later commented on his contribution:

Alun hung around with us and was careful to try and put words in our mouths that he might've heard us speak, so I thought he did a very good script.

Alun realized that The Beatles felt like captives of their own success. They had recently been on a tour in Sweden and when John was asked about his impressions from that trip, he responded: "A train and a room and a car and a room and a room and a room and a room." Already when I as a 10 years old boy saw the movie I became slightly confused by "Paul's grandfather". Who was he really? What did he have to do in a film about The Beatles? His presence was in the movie provided with different, strange explanations. Paul states that his grandfather should accompany them because his mother had explained that it would make him a lot of good since he was "nursing a broken heart". Time after time, The Beatles are questioned: "Who is that guy?" And those who are wondering receive different answers. At one point, George told Paul "That's not your grandfather. I've seen your grandfather; he lives in your house." Paul answers: "That's my other grandfather, but he's my grandfather as well."

"The grandfather" turns out to be a villain and a free-liver, who constantly puts the patience of The Beatles to the test. They are declaring him to be a villain and a “mixer”. He flirts with the girls around The Beatles, fakes and sells their autographs, causing Ringo to end up in a prison cell and generally works havoc on The Beatles´s life. What does this old man's presence mean? Is he an anarchist? A representative of the obsolete class society that The Beatles so effectively punctures? A kind of projection of what they themselves would become in the future?

When the film was made, Paul´s grandparents were not alive and his mother was also deceased. Why did he then let such a strange character appear in a movie where The Beatles play themselves, as well as stating that his mother had asked him to take care of him? Perhaps Paul's grandfather is a kind of a more or less conscious representation of Paul´s father. Henry Brambell who played Paul's grandfather was only fifty-one years at the time, ten years younger than Paul's own father, whom he actually reminded about. At least could Brambell´s looks be related to Jim McCartney´s and Brambell looked much older than he actually was.

However, Jim McCartney was hardly such a slippery character as “Paul's grandfather” and his son often expressed his affection for him. Several of Paul's jazzy compositions remind of music hall compositions and have been perceived as a tribute to his father, who taught his son to appreciate vintage English popular music. Songs such as Your Mother Should Know and Honey Pie, as well as the concept of a somewhat antiquated Liverpool atmosphere that frames Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band, may be reminiscent of Jim McCartney´s tastes. Despite all the appreciation Paul showed his father, he did not refute that he was often troubled by his father's overly appreciation of his successes and what he perceived as an exaggerated and self-centred pride in having such a famous son.

Easter, with its messages of death and resurrection, its mixture of despair and hope, made me silently hum When I'm Sixty-four. I am right there now, having lost my parents and with a long life behind me. I hardly live in an utopia like the one a sixteen-year-old Paul McCartney dreamed up in Liverpool, long gone. Nevertheless, I would have loved to be there with its safe warmth and simplicity. Life proved to be considerably more complicated and unpredictable. However, during these Easter celebrations I felt quite at ease and The Beatles song warmed me like the fire by which the woman of the song is sitting knitting. Behind me are experiences I regret and are plagued by. My future continues to be uncertain and insecure. However, joy and gratefulness are also present – due to what I have and what I have received. I will soon be sixty-four years old, a fact that I do not fear. It´s quite OK.  

The long and winding road
that leads to your door
will never disappear.
I've seen that road before
it always leads me here.
Leads me to your door.


Baird, Julia (2007) Imagine This. London: Hodder & Stoughton. Davis, Hunter (2009) The Beatles: The Authorized Biography. New York: W.W. Norton & Company. de Grummond, Nancy (2006) Etruscan Myth, Sacred History and Legend. Philadelphia: University of Philadelphia Museum. Firehammer, John (2015) “The Beatles Are Pent-Up Prisoners of Their Own Notoriety in ´A Hard Day´s Night´, Pop Matters at Hanks, Patrick (ed.) (1980) Collins Dictionary of the English Language. London & Glasgow: Collins. Welch, Katherine E. (2007) The Roman Amphitheatre: From its Origins tothe Colliseum. Cambridge, UK: Cambridge University Press. 


04/06/2018 15:33

Årets påskhelg var i vanlig ordning omväxlande och inspirerande. Långfredagen – regnig och mörk ledde den fram till en traditionell procession i Civitavecchia, ett utryck för sorgen över den döde Kristus. Det sägs att processionen gick av stapeln första gången 899 e.Kr. och att den arrangerades på grund av hamnstadens oro inför det nya seklet och en väntad invasion av muslimska sjörövare.

Bekymrade över gångna försyndelser och Guds kommande straffdom, vandrade hundratals penitenti, botgörare – män och kvinnor – längs stadens gator med ansiktena dolda av huvor. Tunga kedjor hade anbragts vid de ångerfulla syndarnas anklar och bar på bastanta träkors. Kedjornas rassel mot gatstenarna ljöd långväga kring och gör så fortfarande. Traditionen hålls vid liv. Efter mer än ettusen etthundra år vandrar hundratals, barfota penitenti genom Civitavecchias gator och slamret från deras kedjor blandas med blåsorkestrars begravningsmarscher.

Med böjda huvuden bär ku-klux-klanliknande pentitenter tunga uppsättningar som framställer den piskade Jesus, hans korsfästning, de sörjande Mariorna och hans döda, malträterade kropp. Poliser, karabinjärer och stadens honoratiores passerar förbi, klädda i sina galauniformer och under djupt allvar. Stämningen är tung, ödesmättad och allt är underligt, vackert och tragiskt.

Påskdagen grydde med klarblå himmel. Vi körde ner till Petersplatsens där förväntansfulla männsikor från jordens alla hörn köade framför säkerhetskontrollerna, som för varje år blivit alltmer rigorösa inför stigande hot om terrordåd. De kontrollerande poliserna och militärerna var artiga och vänliga, vatikanbesökarna tålmodiga och stillsamma. Långfredagens lugubra atmosfär hade lättat.

Medan han med en slags elektronisk stav svepte över mig ringde den kontrollerande karabinjärens mobiltelefon. Med ett urskuldande leende avbröt han undersökningen och besvarade samtalet:

– Ja, ja, Mamma, jag ringer så fort jag kan. Just nu är jag mitt uppe i arbetet. Det är klart vi kommer till middagen. Chiara också? Givetvis. Jag ringer, lovar.

– Det var min mamma, förklarade karabinjären medan han nickade och visade att jag kunde fortsätta fram mot Peterplatsen.

Högtalaranläggningen fungerade bra medan olika, kyrkliga potentater talade, men vi kunde inte höra ett ord av vad påven sa.

– Sabotage, mumlade någon bredvid mig. Kurian avskyr honom. De har säkert fifflat med elektroniken så att vi inte skall kunna höra vad han säger.

Den entusiastiska folkmassan jublade då påve Fransiskus vandrade nerför Peterskyrkans trappor för att stiga upp i Papamobilen. Befriad från tidigare påvars skottsäkra glas körde fordonet sedan ut bland folket. Det hördes var den populäre påven passerade, jublet följde papamobilen kring Peterplatsen.

– Det är som om Rolling Stones kör förbi, kommenterade min yngre dotter. Jag tänkte på John Lennons provokativa uttalande: ”Vi är populärare än Jesus”. Nu var kanske påven Fransiskus kanske mer populär än Lennon. Då han for förbi oss fångade jag ett utmärkt foto av den vinkande Jorge Mario Bergoglio, Guds representant på jorden. Även jag uppskattar denne leende man.

Efter att ha sett påven for vi norrut, till Tarquinia. Etruskergravana var öppna och inträdet gratis. Flera gånger har vi varit där. De små husen som byggts över gravarna ligger utspridda på ett fält som i den begynnande våren prunkade av ängsblommor och frodigt gräs.

För länge sedan rastade vi en gång min äldsta dotter Jannas kanin, Artemis, här och jag tog då ett kort av henne där hon kramar om sin kanin. Då hon blev äldre målade Janna en bild baserad på det kortet. Jag fick den på min födelsedag och blev förtjust i den.  Jag tog mig med den till Stockholm, där jag satte upp den på mitt kontor på Sida, men till min besvikelse och ilska blev den stulen. Nu bor Janna med mitt snart två-åriga barnbarn i sitt hem i Prag, men jag hade med mig Esmeralda, min yngsta dotter och tog ett kort av henne där hon står bland grönskan under en blå himmel, en vårdag i Tarquinia.

En skarp kontrast mot ljuset ovan jord utgjorde de målade gravkamrarna under blomsterängarna. En del var hemlighetsfullt lugubra. Vi undrade varför etruskerna emellanåt framställde bilder av demoner i sina gravar. De flankerade de falska dörrar som målats ovanför de verkliga ingångarna till en del av gravkamrarna, antagligen för att förvirra såväl verkliga besökare, som ondskefulla varelser.

Vid dessa portar till det hinsides kunde Charun vara framställd. En underjordsdemon med spetsiga öron, buskiga ögonbryn, fårad panna, gamnäsa, tjocka läppar, huggtänder och svart pipskägg. Ofta är hans hy blågrå, som för att visa att han är ett kadaver i förruttnelsens första stadium. Ormar slingrar sig kring hans ben och armar, ibland är han försedd med väldiga vingar. I nästan alla framställningar bär han en hammare, eller träklubba, antagligen använd för att klubba motståndare eller offer till döds. Ibland spelar ett otäckt leende på demonens läppar.

I mina etruskerböcker läser jag att Charun, som ursprungligen hette något annat men sedan försågs med grekernas namn på den demon som i sin skrangliga roddbåt forslar de avlidnas andar till dödsriket, är framställd i gravarna för att tjäna som en apotropaioi. Sådana apotropaioi var gudar eller demoner som tjänade som skydd mot ondskan och för att skrämma bort illvilliga makter. Jag tror dock att Charuns funktioner var mer omfattande än så.

På Tarquinias museum, som dagen till ära även det erbjöd fritt inträde, såg vi en sarkofag som bevarat resterna av prästen Laris Pulenas. På stenkistans sida fanns en framställning av hur två charunfigurer svingar sina klubbor över Laris Pulenas huvud. Det tycks som om de istället för att skydda honom är i färd med att slå ihjäl honom.

I böcker om gladiatorer påstås det ofta att romarnas gladiatorspel finner sitt ursprung hos etruskerna. Påståendet är tveksamt. Visserligen finns det flera gravmålningar som tycks framställa rituellt dödande som tycks ha utgjort en del av begravningsriter. Mest berömd är en gravfresk från Vulci där nakna män får sina halsar avskurna, alltmedan Charun betraktar det hela med sin träklubba i beredskap.

Ett blåmålat monster dyker även upp i de romerska gladiatorspelen, i allmänhet beskriven som Dis Pater, Underjordens fader. Hans uppgift är att med en träklubba slå ihjäl skadade gladiatorer. Uppenbarligen rör det sig här om Charun i en annan gestalt.

Jag minns hur jag med min morfar och min kusin Erik Gustaf någon gång i början av sextiotalet såg Mervyn LeRoys Quo Vadis från 1951, med en oförliknelig Peter Ustinov som Nero. Efter alla dessa år har en kort scen fastnat hos mig. Då de dödsdömda, kristna fångarna skall släppas ut ur sin fängelsehåla för att inför en jublande åskådarmassa slitas sönder av lejon, skrider en svartklädd varelse fram till den stora port som skiljer de kristna offren från arenan. Han bär en grågrön mask med spetsiga öron, glosögon och huggtänder, kring hans ena arm slingrar sig en bastant orm. I handen håller han en stav som han tre gånger slår mot porten, som öppnas för att släppa in de skräckslagna kristna. Ibland har jag undrat vem den där demonen kunde vara och det är först nu jag förstår att det var Charun i sin skepnad av Dis Pater.

Jag anar att Charun uppenbarligen inte var, som det ofta har hävdats, en psykopomp, en varelse som ledsagar de döda till ”den andra sidan”. Han var snarare den som såg till att de döende verkligen var avlidna innan de fördes in i Dödens rike. Psykopomp var snarare den bevingade kvinna som allt som oftast avbildas tillsammans med Charun – Vanth. På fresken i Vulci ser vi henne bakom en bödel som skär halsen av ett offer.

Charun är ingen ledsagare, han är snarare en förrättningsman, bödeln som ser till att allt går rätt till, att den döde verkligen är död innan hen kan överlämnas till den väntande Vanth.

Namnet på dödsguden som avrättade de skadade gladiatorerna på Roms blodindränkta arenor, Dis Pater, får mig att tänka på det engelska ordet dispatcher, som betecknar en person som för ett föremål från en plats till en annan. Ordet finner tydligen sitt ursprung i det fornfranska despeechier, ”att befria”, som har ett samband med latinets pedica kätting/boja. Det går alltså att föreställa sig att Charun i gestalt av gladiatordräparen Dis pater genom döden befriar en gladiator från sitt slaveri.

På en vas i Paris ser vi Charun väntande vid sidan om den grekiske hjälten Ajax, som är i färd med att borra sitt svärd genom en trojansk krigsfånge. En scen som påminner om fresken i Vulci som uppenbarligen inte framställer en gladiatorstrid utan hur krigsfångar avrättas vid en hjältes grav, som då Akilles i Iliaden dödar tolv trojanska fångar vid Patroklos griftefärd.

Jag funderar varför Charuns ruskiga gestalt är närvarande i så många etruskiska gravar. Varför inte nöja sig med den vackra, bevingade Vanth, som varsamt för den avlidnas själ till den andra sidan?

Kanske var Charun ett momento mori, en påminnelse om allas vår dödlighet. Hans närvaro minner oss om att vi måste ta vara på vår stund på jorden, göra det bästa av våra liv. Som de framställningar av Tiden i gestalt av Kronos som vi kan konfronteras med då vi vandrar genom gamla kyrkogårdar.

I muséet i den lilla staden Sarteano i vindistriktet Montepulciano finns den i mitt tycke mest skrämmande framställningen av Charun. Den blev funnen i en grav som upptäcktes så sent som 2003. Från den dödes sarkofag slingrar sig en trehövdad orm bort mot en gästabudsscen vid gravens ingång, där ett par livligt diskuterande män ligger bredvid varandra på en divan. 

På andra sidan jagar en quadriga farm, en tvåhjulig vagn förspänd med två lejon och två gripar, vid tömmarna står Charun, med blottade huggtänder och svallande hår. Märkligast, och mest skrämmande, är skuggan som Charun kastar på väggen bredvid sig. Är det dödens mörker som följer oss överallt?

I samma grad som döden är närvarande i de etruskiska gravarna finns livet där. Folk badar, jagar, fiskar, älskar, dansar och dricker vin. Delfiner tumlar kring i havet, fåglar svirrar i luften, där finns blommor, hjortar, pantrar och lejon. Liv och färg, uppenbarligen ohämmade hymner till livet och glädjen.

Speciellt fascinerande är bankettscenerna, rikligt med vin musik och dans. Förbluffande nog finner vi ibland män och kvinnor vilande på samma divaner. Precis som vi på en del sarkofager finner dem vilande tätt tillsammans på sina stenkistor.

På flera bankettscener håller deltagarna upp ägg till beskådande. Även som centrum för nutidens påskfirande har vi kanske lätt för att glömma äggens betydelse som symboler för nytt liv, uppståndelse och återfödelse. För kosmos, perfektion och harmoni.

Då vi från Tarquinias museum kom ut på gatan fann vi stadens invånare väntande på den traditionella processionen till den återuppståndne Kristus ära. En blåsorkester följdes av blåklädda män, beväpnade med gevär som de med våldsamma knallar fyrade av upp i luften. Efter dem kom andra män som även de hade blå kläder och röda halsdukar. De bar på hundra kilo tunga uppsatser med kraftiga trädstammar, som prytts med intrikata lövverk.

Sist i processionen bars den mer än ett halvt ton tunga staty som av träsnidarnas skrå skars 1832 för att ersätta en liknande staty som antagligen skapades 1635.

Dagen efter åt vi tillsammans med våra vänner ett ugnstekt påskalamm – Agnello alla Pugliese. En utsökt rätt med steken lagd på en bädd av skivad potatis och skållade, söta italienska tomater, tillsammans med ister och rosmarin. Steken täcker jag med en blandning av olivolja, persilja, rivna citronskal och peccorinoost. Den misslyckas aldrig.

Påsken – en högtid för liv och död. Tragedi och uppståndelse. Tänker på mina föräldrars död, känner saknad, men underligt nog ingen sorg. De gav mig kärlek och glädje, som förblivit hos mig livet igenom. Tänker på mitt åldrande och förvånas över att det varken skrämmer eller plågar mig. Inte än i varje fall, kanske beroende på att ålderskrämporna ännu inte satt in. Jag har förlorat mitt täta, lockiga hår. Kroppen har slappnat och jag känner en viss svårighet då jag reser mig upp, eller böjer mig ner. Men, inte mycket. Minnet kanske sviker, men antagligen är det inte värre än förr och i mitt sinne har jag ännu inte passerat tjugo år. En ålderdom i stil med den som skildras i Paul McCartneys When I´m Sixty-Four. Om mindre än ett halvår fyller jag faktiskt sextiofyra år. Det är helt OK. Jag har helt oförtjänt varit en lyckliggjord man. When I´m Sixty-Four tindrar av harmoni och välbefinnande. I den sången finns ingen skräck inför ålderdomen.

En av mina bästa vänner, som i sin ungdom var djupt gripen av John Lennons personlighet, hans karisma, geni och skaparkraft, något som betyder att han fortfarande hyser ett visst förakt för Paul McCartney.

– Lennon var geniet av de två, vad Paul gjorde var pubsånger.

Kanske har han rätt. When I´m Sixty-Four är en trallvänlig, enkel, varm och för mig likväl charmig och tröstande sång. Under de senaste dagar har den cirklat runt i skallen på mig. Jag har till min förvåning upptäckt att jag kan hela texten:

When I get older losing my hair
Many years from now
Will you still be sending me a Valentine
Birthday greetings, bottle of wine?
If I'd been out till a quarter to three
Would you lock the door?
Will you still need me, will you still feed me
When I'm sixty-four?

You'll be older too
And if you say the word
I could stay with you

I could be handy, mending a fuse
When your lights have gone
You can knit a sweater by the fireside
Sunday mornings go for a ride
Doing the garden, digging the weeds
Who could ask for more?
Will you still need me, will you still feed me
When I'm sixty-four?

Every summer we can rent a cottage in the Isle of Wight
If it's not too dear
We shall scrimp and save
Grandchildren on your knee
Vera, Chuck & Dave

Send me a postcard, drop me a line
Stating point of view
Indicate precisely what you mean to say
Yours sincerely, wasting away
Give me your answer, fill in a form
Mine for evermore
Will you still need me, will you still feed me
When I'm sixty-four?


Det är en enkel sång, nästan barnsligt banal. Den är betryggande, angenäm och gladlynt. Det var en ung man som skrev den. Paul var endast sexton år gammal då han improviserade fram den på sin fars piano. Han berättade senare att den tog form i hans medvetande som en slags kabaretsång, något från en music hall, en trudelutt från radion.

– Jag tänkte då att den kanske kunde bli en sång för någon som Frank Sinatra. Eller kanske en sång i en nummer-revy.

Allt var inte ny musik för den unge Paul. Hans far var musikalisk och spelade gärna schlagers på pianot och grammofonen. I sin ungdom hade Jim McCartney organiserat och spelat med i ett storband, Jimmy Mac Jazz Band.

John Lennon mindes att redan då deras band fortfarande hette the Quarrymen, innan Pete Best hade blivit ersatt med Richard Starky, eller Ringo Starr som han kallade sig, och de fortfarande spelade på The Cavern Club så hände det att Paul spelade When I´m Sixty-Four på piano och sjöng den. De andra killarna i bandet gillade sången:

Vi lade bara till några fler ord, som "barnbarn på knäet" och petade in "Vera, Chuck och Dave." Det var en av de där låtarna han hade med sig, som vi alla hade, egentligen … en halvfärdig sång. Och det var en av dem som blev något av en hit för oss. Vi brukade sjunga sådant då förstärkarna klappade ihop, vi sjöng dem helt enkelt till pianoackompanjemang.

When I’m Sixty-Four blev den första sång Beatles spelade in för den LP som skulle bli deras åttonde studioalbum Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Club Band.

Trots harmonin och glädjen som den utstrålar komponerade den sextonårige Paul sången i skuggan av sitt livs största tragedi. När han var fjorton år dog hans mor Mary i bröstcancer. Hon hade in i det sista arbetat som barnmorska och hemsjuksköterska. För Paul framstod hon i ett änglalikt skimmer och han skrev flera år efter hennes död sin gripande och trösterika Let It Be, som en hyllning till henne:

When I find myself in times of trouble
Mother Mary comes to me
Speaking words of wisdom
"Let it be"
And in my hour of darkness
She is standing right in front of me
Speaking words of wisdom
"Let it be"

När jag finner mig i svåra tider
kommer Moder Maria till mig
och talar kloka ord:
"Låt det vara".
Och i min timme av mörker
Står hon framför mig
och talar kloka ord:
"Låt det vara"


Både Paul och John levde i skuggan av sina mödrars tragiska död. Johns mor Julia dog 1958 i en bilolycka. Han hade en gång tidigare förlorat kontakt med henne. då modern överlämnat vårdnaden av den femårige John till sin syster Mimi. 1956 fick John åter kontakt med sin mor. Johns halvsyster Julia Baird berättar i en bok om Johns komplicerade förhållande till sin mor om hur hårt han tog hennes död. Hon citerar sin halvbror:

Jag förlorade min mor två gånger. En gång som ett barn på fem år och sedan igen vid sjutton. Det gjorde mig väldigt, väldigt bitter inuti. När hon dödades hade jag börjat återupprätta mitt förhållande till henne. Under ett några få år hade vi fångat upp så mycket hos varandra. Vi kunde kommunicera. Vi kom överens. Djupt inom mig, tänkte jag: ”Skit i det!  Nu har jag inte längre något verkligt ansvar för någon.”

Sam Taylor-Woods film Nowhere Boy från 2009 berättade om hur John och Paul träffades, hur deras fabulösa samarbete skapades och utvecklades i skuggan av deras mödrars död. Vi får klart för oss hur mötet mellan dessa två så vitt skilda och likväl likartade tvillingsjälar gav upphov till Beatles geniala bidrag till både vår kultur och egna utveckling. Det är med förväntan jag lystrar till hur Johns moster Mimi i filmen ser ut genom fönstret och ropar:

- John you´re little friend is here! John, din lille vän är här!

Genierna möts och historia skapas. Då Johns mor dör och han bryter samman under begravningen låter han sin frustration gå ut över Paul, som dock försäkrar honom att han kan ana hur han känner. Hans mor har också dött. Vi förnimmer rötterna till deras framtida brytningar och attacker mot varandra, men även deras själsgemenskap och undertonen av desperation som emellanåt dyker upp i deras gemensamma produktion och speciellt i Lennons senare alltmer tragiska tillvaro med dess svängningar mellan tillfredsställelse, egoism och desperation.

Både Paul och John växte inte upp under fattigdom, men knappast under några välbärgade förhållanden. Pauls far arbetade som leverantör av bomullstyger till olika affärer och hans hustru Mary tjänade som sjuksköterska mer än dubbelt så mycket som han, något som gjorde det blev knapert för familjen då hon dog. Johns moster Mimi arbetade först som sjuksköterska och sedan som privatsekreterare, medan hennes make George först drev en mjölkaffär med sin bror, men försörjde sig sedan som bookmaker, vadhållningsagent. George, som stod John nära, dog då John var femton år, han tog det hårt eftersom de delade många intressen, inte minst populärmusik.

Det var alltså inte under några speciellt intellektuella eller förmögna omständigheter som de blivande musikgenierna växte upp i, men de hade musiken i blodet och kunde dela sin musikalitet med dem som stod dem nära. John hade sin styvfar och sin mor Julia, som sjöng samt spelade banjo och piano. Paul hade sin far som var en god, men självlärd pianist med en stor repertoar och intresse för olika sorters populärmusik, han lärde sonen spela och inspirerade honom att komponera egen musik.

Jim McCartney var trettioåtta år äldre än Paul och alltså redan femtiofyra år då sonen komponerade When I’m Sixty-Four och sextiofem år då Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Club Band kom ut. Jim kan mycket väl ha varit en inspiration för sången – en i Pauls ögon äldre man som lärt honom uppskatta och spela den sorts musik som låten bygger på, en typiskt  engelsk miljö präglad av relativt fattig småborgerlighet – hemmakvällar, någon afton på puben, söndagsutflykter, försiktighet med pengar. Låt oss analysera texten:

När jag blir äldre och tappar mitt hår, många år från nu. Där är jag nu. Hur kunde den sextonårige Paul McCartney veta att det är vad en sextiofyraårig man kan komma att tänka på, speciellt som han en gång var hårfager som jag och Paul en gång var?

Kommer du att sända mig ett kort på Alla hjärtans dag? En flaska vin som födelsedagspresent? Gammal kärlek rostar inte. Vi möter ett äldre par som fortfarande skänker varandra tecken på sin kärlek och tillgivenhet, för vilka delandet av innehållet i en flaska vin blir en fest värdig en livslång själarnas gemenskap. Tänker på det gamla paret i Disneys Upp där det barnlösa paret Carl och Ellie Fredriksson lever ett lyckligt liv tillsammans, trots att deras längtan efter barn inte blir uppfylld och lyckas bevara sin delade ungdomsdröm om att åka till en speciell plats, ett hopp som dessvärre förvandlar Carl till en vresig gubbe då hans älskade Ellie dör, dock slutar det hela som i en sann saga lyckligt.

Om jag varit ute till klockan tre på morgonen, kommer du då att låsa dörren? Här befinner vi oss i Englands pubkultur, förnöjsamhet i goda vänners lag, om än med lite väl många starka drycker, men det hindrar inte en kärvänlig hustru från att överse med ett och annat av våra smärre övertramp. Efter årtionden av gemenskap känner goda makar varandra och kan tryggt lita på att den andre inte hittar på några större dumheter.

Kommer du fortfarande att behöva mig, kommer du fortfarande att laga mig mat då jag är sextiofyra? Vi behöver varandra. Vi vill lita på varandra och dela våra liv med någon vi älskar, även då vi blivit äldre. Vi vill vara väl omhändertagna och känna oss behövda. Även här visar den sextonårige Paul förbluffande insikter om våra förhoppningar om en trygg ålderdom.

Jag skall vara händig, fixa propparna då ljuset ditt har gått. Här finner vi oss i den ombonade hemmiljön och de trygga könsrollerna. Mannen som åt sin hustru fixar praktiska ting, tar hand om teknikaliteterna, medan hon genom sin mjuka kvinnlighet skapar trygghet och värme – du kan sticka en tröja vid den öppna spisen. Avkoppling är ombonad och trygg även den – på söndagsmorgnarna gör vi en utflykt.

Hemmet är vackert och välordnat, maken gör sitt till – sköter trädgården, rensar ogräs. Kan du begära mer? Mja, ekonomin kunde kanske var bättre, men där tryggheten och kärleken finns där finner vi även medel för enkla men trivsamma nöjen – Varje sommar kan hyra en stuga på Isle of Wight, om det inte är alltför dyrt. Vi skall snåla och spara.

Gamlingarnas tillvaro blir heller inte barnlös, till skillnad från Carl och Ellie i disneyfilmen får de ynnesten av ett familjeliv och njuter nu av sina barnbarn, som står dem nära, något som framställs på ett enkelt och träffsäkert vis – barnbarn sitter i ditt knä, Vera, Chuck och Dave.

Sångens slut visar dock att det hela rör sig om en utopi. Den är ett frieri en ung man skriver till den kvinna han vill gifta sig med:

Sänd mig ett vykort,
säg vad du tycker.
Precisera vad du vill ha sagt.
Din tillgivne tynar bort.
Ge mig ditt svar, fyll i en blankett.
Bli min för alltid.
Kommer du att behöva mig, kommer du att laga mat åt mig
när jag är sextiofyra?

Hur blev det då för Beatlarna? Blev utopin deras? Då låten sjöngs, skrevs och spelades in stod de alla varandra nära:

Beatlarna levde inte med i en allmän tillvaro, de levde gemensamt samma liv. De var varandras bästa vänner. [George ex-fru berättade] ”De hörde alla till varandra. George delade mycket med de andra, sådant som jag aldrig kunde veta något om. Ingen, inte ens deras fruar, kunde bryta sig in där, eller ens förstå det.”

De hade mycket gemensamt, inte enbart musiken, utan även sin humor och syn på livet. De kom från enkla förhållanden. De hade haft en besvärlig, inte direkt burgen barndom. John och Paul hade förlorat sina mödrar. Ringos föräldrar skilde sig då han var tre år. Han hade varit sjuklig och haft en otillräcklig, ryckig skolgång. Men liksom John fick han en vänlig och musikalisk styvfar, som ägnade honom stort intresse och även hans mor sjöng och spelade. Den som tydligen hade den lugnaste barndomen var Paul, vars mor var affärsbiträde och far busschaufför. De uppmuntrade hans musikintresse och fadern köpte honom en gitarr.

Med tiden fick de alla sin beskärda del av drogmissbruk och kraschade äktenskap. De gled från varandra. John och Paul bråkade offentligt, bröt med varandra och lyckades efterhand enbart någorlunda lappa ihop sin tidigare så intensiva vänskap. De blev invecklade i en besvärlig och plågsam prestigestrid. George kände sig marginaliserad genom Johns paternalism och Pauls ständiga prioritering av sitt egna skapande, sin musik, medan Ringo led av mindervärdighetskomplex gentemot de andra, mer geniala medlemmarna av bandet, även om Beatles aldrig skulle kunna ha blivit Beatles utan Ringos insatser.

Det blev enbart Paul och Ringo som förunnades att bli sextiofyra år och de är nu 75 respektive 77 år gamla. John mördades vid fyrtio års ålder, medan George möjligen i viss mån fick uppleva utopin i Georges låt. Han levde emellanåt ett stillsamt familjeliv, fjärran från Johns hektiska offentlighet och odlade sin stora trädgård. I slutet av 1999 drabbade en fruktansvärd tragedi honom då en galning bröt sig in i hans hem, punkterade hans ena lunga, gav honom fyrtio sticksår och en skallskada. Skadorna kan ha haft samband med att han mindre än två år senare vid femtioåtta års ålder avled med lungcancer och en hjärntumör.

Levde Paul sin utopi? Kanske, enligt egen utsaga var hans äktenskap med Linda lyckligt och de tyckte om att allt som oftast leva ett tillbakadraget, harmoniskt familjeliv på sin gård i Skottland, men Linda dog i bröstcancer 1998, femtiosex år gammal och liksom sin vän John ger Paul emellanåt ett splittrat och plågat intryck.

Och åldrandet? Jag minns hur flickor i min ålder ofta svärmade för Paul som ”den sötaste av Beatlarna”, men jag har under den senaste tiden hört hur de beklagat att han inte åldrats på ett ”tilldragande vis”. En och annan har påpekat att han alltmer liknar en gammal tant, kanske Angela Landsbury, som blev berömd genom TVserien Murder, She Wrote, eller som den hette på svenska Mord och inga visor. Jag vet inte om likheten är speciellt iögonfallande:

I en del av de filmer jag sett och som inspirerats av Beatles tycker jag mig finna allusioner till When I´m Sixty-Four. Exempelvis trasslar John till tiden i en scen ur den lättsamt absurda, tecknade Yellow Submarine då han av misstag drar ner visaren på en stor klocka. Ubåten seglar genom ett huvud fyllt av kugghjul och hamnar i Sea of Time, ett hav bestående av gammaldags fickur. Beatlarna åldras rekordsnabbt och omfångsrika, vita skägg växer fram ur deras ansikten. Så fort båten passerat havet föryngras de dock och återfår sin ursprungliga ålder.

Musiken som ackompanjerar denna korta blick in i framtiden är dock inte When I´m Sixty-Four, utan som så många andra av filmens musikinslag är den framförd av en orkester och komponerad av Georg Martin, med inslag av indisk, klassisk musik och en melodislinga som påminner om Georges Within You Without You från Sgt. Peppers´s  Lonely Hearts Club Band

Underligt nog finner jag nu att den film som främst får mig att associera till When I´m Sixty-Four är Richard Lesters i mitt tycke ganska underliga film A Hard Day´s Night från 1964. Richard Lester har sagt att hans motivation för att göra filmen var den befriande livsstil som Beatles personifierade, nämligen en välgörande fräckhet, en form av befriande anarkism:

Syftet med filmen var att presentera något som tydligen blivit ett socialt fenomen i landet. Anarki är ett alldeles för starkt ord, men självförtroendet som pojkarna utstrålade! Djärvheten att klä sig som de ville, tala som de ville, att prata med drottningen på sitt sätt, att på sitt speciella vis prata med folk på tåget, de som "utkämpat kriget för dem” ... [Allt var] fortfarande baserat på privilegier grundade på utbildning, födsel, dialekt, sätt att tala. Beatles var de första att angripa detta ... de sa att om du vill göra något, gör det. Du kan göra det. Glöm allt snack om talang, förmåga, pengar eller uttryckssätt. Gör det bara.

Arbetargrabbarna från Liverpool vände upp och ner på det antikverade engelska ståndssamhället. De var en frisk, förändrande fläkt i ett gammalmodigt och inskränkt England, som aldrig skulle bli detsamma efter deras insats.

Manusförfattaren Alun Owen, som var femton år äldre än Beatlarna och liksom de en hängiven Liverpudlian, tillbringade flera dagar med dem. McCartney kommenterade senare hans insats:

Alun hängde runt med oss och var försiktig med att inte försöka sätta några ord i munnen på oss, han ville höra hur vi uttryckte oss och jag tycker att han åstadkom ett mycket bra manus.

Owen tog fasta på att Beatlarna kände sig som fångar i sin egen framgång. De hade nyligen varit på turné i Sverige och då John blev tillfrågad om sina intryck från den resan svarade han: ”Ett tåg och ett rum och en bil och ett rum och ett rum och ett rum och ett rum.” Redan då jag som tioåring såg filmen blev jag konfunderad över ”Pauls farfar”. Vem var han egentligen? Vad hade han i filmen att göra? Hans närvaro ges i filmen olika, egendomliga förklaringar. Paul säger att farfadern skall följa med dem eftersom hans mor har förklarat att det skulle göra honom gott eftersom han har ”ett brustet hjärta”. Gång på gång blir Beatlarna tillfrågade: ”Vem är den där gubben” och de som undrar får olika svar. Vid ett tillfälle säger George till Paul: ”Det där är inte din farfar. Jag har sett din farfar, han bor i ert hus”. Paul svarar: ”Det där är min andre farfar, men han är också min farfar.”

”Farfadern” visar sig var en skurk och en lebeman, som ständigt testar Beatlarnas tålamod. De säger rent ut att han är en bov och en minglare. Han flirtar med flickorna kring Beatlarna, förfalskar och säljer deras autografer, gör så att Ringo hamnar i fängelse och ställer till oreda filmen igenom. Vad betyder då denne gamle mans närvaro i filmen? Är han en anarkist? En representant för det föråldrade klassamhället som Beatles så effektivt punkterar? En slags projektion av vad de själva kommer att bli i framtiden?

Då filmen gjordes hade Paul varken mor- eller farföräldrar i livet. Hans mor var död. Varför lät han då en så underlig karaktär dyka upp i en film där Beatlarna spelar sig själva. Kanske är Pauls farfar en slags mer eller medveten vrångbild av hans far. Henry Brambell som spelade Pauls farfar var femtioett år, tio år yngre än Pauls egen far, som han faktiskt liknade, i varje fall utseendemässigt.

Men, Jim McCartney var knappast en så slipprig karaktär som Pauls farfar och sonen uttryckte ofta sin uppskattning av honom. Flera av Pauls jazziga kompositioner som alluderar till gamla slagdängor och music hall traditioner har uppfattats som hyllningar till fadern och vad han lärt sin son tycka om.  Stycken som exempelvis Your Mother Should Know och Honey Pie, samt hela den något antikverade liverpoolstämning som inramar Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Club Band. Trots all den uppskattning Paul visade sin far stack han inte under stol med att han allt som oftast besvärades av faderns stora uppskattning av Pauls framgångar och vad han uppfattade som hans överdrivna skrytsamhet över att ha en så berömd son.

Påsken, med sitt budskap om död och uppståndelse, sin blandning av förtvivlan och hopp, fick mig att tyst för mig själv nynna When I´m Sixty-four. Jag är strax där, har förlorat mina föräldrar, har ett långt liv bakom mig och lever knappast inom den utopi som den sextonårige Paul McCartney skildrade och drömde om. Men, jag skulle gärna vilja vara där, med dess trygga värme och enkelhet. Livet visade sig dock vara betydligt mer invecklat och oförutsebart. Men just nu, efter denna påskhelg, känner jag mig nöjd och trygg och Beatles sång värmer mig, som brasan vid vilken sångens kvinna sitter och stickar. Bakom mig finns sådant jag ångrar och som plågar mig. Framtiden fortsätter att vara oviss och otrygg. Men, glädjen och tacksamheten finns också där - över vad jag har och vad jag fått. Jag är strax sextiofyra år, ett faktum som jag inte alls känner mig plågad av.

The long and winding road
that leads me to your door
will never disappear.
I've seen that road before
it always leads me here.
Leads me to your door

Baird, Julia (2007) Imagine This. London: Hodder & Stoughton. Davis, Hunter (2009) The Beatles: The Authorized Biography. New York: W.W. Norton & Company. de Grummond, Nancy (2006) Etruscan Myth, Sacred History and Legend. Philadelphia: University of Philadelphia Museum. Firehammer, John (2015) “The Beatles Are Pent-Up Prisoners of Their Own Notoriety in ´A Hard Day´s Night´," Pop Matters: Hanks, Patrick (ed.) (1980) Collins Dictionary of the English Language. London & Glasgow: Collins. Welch, Katherine E. (2007) The Roman Amphitheatre: From Its Origins to the Colosseum. Cambridge, U.K.: Cambridge University Press. 



03/30/2018 09:05

Two weeks ago we went to the beach at Sosúa. It was the first beach I came to after I as a newly married man had arrived to Dominican Republic from Puerto Rico in 1980. In those days Sosúa was a village consisting mainly of white painted, wooden houses. There was a synagogue and a dairy, which were also made with white painted planks. A few years later, we visited Sosúa with my parents and my mother used to remember how it sounded when the hoofs of horses and donkeys clattered against the pavement while they passed by Beck's guesthouse, where we used to stay.

If I'm not wrong, I once sat with the Beck couple on their porch, speaking in German, something they liked to do since they were from Vienna. At that time, Sosúa was a picturesque village with a few, mostly domestic tourists and we used to go barefoot down the hill to a perfect crescent shaped sandy beach, wreathed by arboles de uva, grape trees (Coccoloba uvifera).

Now everything was quite different. Most of the wooden houses had disappeared and been replaced by casinos, hotels, restaurants and hastily erected concrete houses. Shaded by the grape trees the shore line was now littered with shacks selling street food, shawls, swimsuits, and kitschy “art”, which most common motives were women´s behinds and Bob Marley. There were a multitude of restaurant shacks with menus in English, German, French, Italian and Russian. Last year's hurricane had created a new, silky beach. However, beneath the sea surface the violent waves had scraped the bottom free from sand and it was now littered with sharp stones. It had not been like this before - then the bottom had been soft with lily white sand and the water had been crystal clear. Time passes and does not repeat itself. Why nurture any regrets for the unattainable?

We had a nice time at the beach, Rose, Mayra, Vicky and I. We enjoyed the Republic's excellent pilsner, Presidente, and ate delicious fish dishes served by an elderly and serious man who was indubitably member of an evangelical church, he said that his nickname was El Lobo, the Wolf.

Vicky is the daughter of one of Rose´s sisters, although she was born in the Dominican Republic and spent her early childhood there she has since then grown up, studied and worked in the United States and now Vicky marvelled at the strange stories of the island we told her.

In 1938, most well informed people of the world had realized that Germany´s Jews lived dangerously and were at risk of not only being deported, but murdered by their own Government. Several were concerned by the boundless hatred directed against the Jews by authorities, as well as by "ordinary and decent" citizens. Human rights groups demanded that the nations of the world should open their borders for persecuted Jews.

There were probably several noble reasons to the why United States President Franklin D. Roosevelt convened a conference in the French spa town of Évian-les-Bains between the 6th to 15th July, with the intention of persuading the nations of the world to open their borders to the Jews. Nevertheless, a crucial reason for this magnanimity may have been that Roosevelt intended to distract attention and criticism from a policy that restricted the quota of Jewish refugees welcomed to the United States.

Representatives from 32 governments participated in the conference, but only Costa Rica and the Dominican Republic agreed to welcome Jewish refugees. As an example of the global indifference to the plight of the European Jews I found that the Swedish delegation expressed doubts about their sparsely populated nation´s ability to receive Jews refugees. Its leader, Gösta Engzell, director of the judicial section of the Swedish Ministry of Foreign Affairs, stated that Sweden could possibly receive a small and limited number of refugees, but his Government was of the opinion that "the Jewish question" had to be resolved by allowing Jewish refugees to settle "outside of Europe".

The Dominican Republic´s government representatives assured the other conference delegates that their country could welcome 100,000 Jewish refugees. Each Jewish family would be offered 38 hectares of land, ten cows, one mule and one horse. If they had children, they would be offered two extra cows per child. Each family would also be offered a loan of 10,000 USD, with one percent interest rate.

However, the generous offer was not entirely inspired by humanitarian concerns. In October 1937, the Dominican Republic´s dictator, Rafael Leonidas Trujillo, had ordered his army, dressed up as peasants, to massacre all Haitians who could be found on the Dominican territory. In 1938, the Haitian President Elie Lescot established that the number of brutally slaughtered Haitians had been 12,168. However, more recent Dominican research has estimated the actual number of victims to have been around 35,000. When the state-sponsored massacre attracted international attention and general condemnation Trujillo ordered that everything had to be done to alleviate the global criticism and the offer made in Évian was part of such a policy.

Another reason for his unexpected magnanimity was that Trujillo by promoting a massive European immigration hoped to “whiten” overwhelmingly "dark" features of the Republic´s population. Trujillo was an ingrained racist.  An indication of this purpose was that the Dominican Republic Settlement Association (DORSA), which in Europe handled Jewish asylum applications and interviewed each claimant, acted under directives to prioritize endurance, social adaptability and skills, as well as sturdy, young applicants. Instead of entrepreneurs, doctors and lawyers, DORSA was ordered to identify resourceful farmers, this despite the fact that most asylum seekers came from German and Eastern European cities.

Strangely enough, none of the emigrating European Jews came directly from Europe to the Dominican Republic, all of them had to pass through the United States, which authorities had to approve their transit visas, something which led to a an additional culling of the Jewish refugees destined to the Dominican Republic. Before Germany in October 1941 definitely closed its borders for continued Jewish emigration, only 500 European Jewish refugees had reached Sosúa. Nevertheless, more than 4,000 Jews had with Dominican visas been able to leave Germany and Austria for other countries.

The Jews who ended up in Sosúa found a virgin landscape and an inviting beach, though the soil was generally almost barren. On top of that, most of the immigrants had been urban residents who in vain tried to squeeze good harvests from the unfamiliar tropical earth.

There were more men than women among the immigrants, most were young and to impress DORSA staff several of them had exaggerated their agricultural skills. Furthermore, after suffering from despotic abuse they were by and large suspicious of Dominican authorities. The country was, like Germany, suffering under a racist dictator, but as one of the immigrants noted:

People would ask me how it felt to move from one dictator to another. It was hard. One dictator wanted to kill us and thought we were inferior, and the other one wanted us and thought we were superior.

They tried to carry out efficient farming on a grand scale, but apart from horticulture, the result was meagre. Instead, the European immigrants focused on livestock breeding and dairy production. Their concern for high quality and hygiene soon made their cheeses and milk popular among the locals, who furthermore graciously welcomed their presence.

In accordance with Trujillo's plans a rapid development soon changed the isolated part of the country, especially after one of the most energetic of the immigrants, Arthur Kirchheimer, who actually counted upon a previous experience from farm management, succeeded in importing first-rate pigs from the United States. The sturdy boars had soon improved the degenerated local variants. The Jewish immigrants did not eat pork, though it became popular with locals and soon Sosúan meat products could be exported to the US mainland and Puerto Rico, while the butter, cheese and milk production continued to increase. The company Productos Sosua, founded by Paul Cohnen and Werner Meyerstein, still exists, although it has recently discontinued its meat production.

However, Trujillo's hopes for "improving the Dominican race" was not particularly successful. Only a few Jewish bachelors married Dominican ladies and formed a family on the island. When the war ended, most Jewish Sosúa families paid for their children's higher education in the United States and soon parents followed their offspring to the great country in the north. However, those Jews who had found a Dominicans spouse generally stayed behind and I and Rose met with some of them when we came to Sosúa in the early eighties. By that time, the little village had not grown significantly and it was still constituted by scattered, white painted, wooden houses, a dairy, cattle farms, a butchery and a synagogue. Nowadays, the resident Jewish inhabitants can hardly be more than a dozen.

As we sat talking in the shade of the grape trees, Vicky caught sight of a well-built young, dark man with golden-blonde hair. We explained that he probably was a sanky panky. Vicky wondered what kind of person a sanky panky was. We laughed heartily since sankypankism is a well-known concept all over the island and Sosúa had actually been one of the places where the phenomenon first had become known and subsequently notorious.

In the late 1980s, the vast sandy beaches of the Dominican North Coast began to be increasingly exploited and "beach towns" similar to those in other places of the world suddenly began to emerge, replacing picturesque wooden houses with hotels and casinos. Wherever you visit a beach, it may be in the Canary Islands or Pattaya , such beach towns tend to look pretty much the same - bars with bamboo walls and ceiling fans, shops with colourful shirts and skirts, swimwear, surfboards, seashells, rum, vodka and knick-knacks sold by sunburnt youngsters, or old hippies, from all corners of the earth.  Cottage companies offer fishing and diving trips, safaris with jeeps or horses, nightly cabarets with exotic acts and free drinks.

The "development" was unrelenting and land prices skyrocketed. The second generation Jews, who now mainly resided in the United States, sold their parents' land with substantial profits, while the seniors enjoyed their prime of life in well-deserved comfort in Florida's or California's reserves for the elderly. More and more middle-aged gentlemen and ladies began to enjoy the Caribbean's beaches and it is mainly among the latter that sanky pankies began find their clientele.

Sanky pankies live by the sea and from the sea. They care about their bodies, engage in muscle development and general work-out, they fish, swim, dive, jog, dance throughout the nights and surf. Several of them have steady jobs, or engage in work-related activities - as instructors in scuba diving or windsurfing, as "animators" in hotels or they are being hired by organized travels to keep guests and clients in a good mood through dance instruction on the beach, pool gymnastics or evening shows where they dance dressed up as indigenous people or pirates. Several are married and have children, but they hide their marital relationships for the ladies they pick up at the beaches and discotheques.

Most important for a sanky panky is to keep his body in excellent trim. Enhance his appearance by subtle means, through discreet, exotic tattoos, heavy gold chains around the neck and rings in ears and on toes. Many bleach their hair to make it look like saltwater, sand and sun have made it blonde. They are hunters. They seek out and seduce suitable women, age has no decisive importance, more crucial is if the women turn out to be capable to spend money on their “relationship” on the  paradisiac beaches; being free, far away from stifling duties, work routines and depressions. Some women are fooled by the play acting, others know the game and participate wholeheartedly in the love charade.

Sanky Pankies are exotic elements in a world of make-belief, exposing fake bigheartedness, counterfeit beauty, love and glamor. Sankies play the roles that are expected of them. Unpretentious boys attracted by Western women's openness, affection and curiosity. They do what other men hesitate to do with mature women, they caress them, whisper sweet words in their ears - "My darling, you are everything for me, the woman I've always wanted to be mine; mature and experienced, endowed with these well-developed curves that turn me on. You´re far from being a confused, little, stupid bimbo. You´re not like the women of this godforsaken island. You´re elegant, sophisticated and cultivated. I want you. I need you. I cannot live without you. Since I met you I´m a changed man. You´ve opened the world for me. I´m a free spirit, a modest man, a son of the sea. I´m not married, but poor and all my life I´ve been without true, honest love. Such love that only a woman like you can give me. I understand that now, after I met you."

A sanky panky asserts that he needs to be in constant contact with his dream woman, every now and then she leaves him alone, but unfortunately did he, out on the open sea, last week lose his mobile phone. Perhaps she could buy him a new one, as a small token of their newfound love? He would like to pay for the drinks and the food she offer him, but he lost all of his money while paying for his dying mother's hospital bills. He lost his job, accused of stealing the money that another employee had misappropriated. A true sanky panky is deliberately breaking a macho man's most sacred rules – namely, never to let a woman pay for your food, your subsistence, or your drinks.

Months, years of experience, have taught a sanky what a tourist lady really is after and how she wants to be treated. His movements, speech, opinions, looks, and confidence are well-rehearsed. A sanky does not use sex as his main bait, though it will eventually become an essential part of his game, the seal of a make-believe relationship, a love performed in such a manner that his star struck victim believes in it. The sany panky's ultimate goal is far greater than a lucrative summer flirtation. He wants to be allowed to enter the United States or a wealthy European nation. He is pursuing a permanent relationship, even marriage, anything needed for obtaining a visa so that he finally may enjoy the glamour and riches of the First World. When he tells his betrothed that he needs money and support for paying the hospital bills for poor relatives, for buying a boat or a refrigerator, it may be both a lie and plain truth, the most important reason for his behaviour is that he wants to get something out of the relationship. In that aspect he is a prostitute, but he also provides something beyond sex. He gives his victim an experience for life, makes her feel free and attractive. He teaches her something about the unbridled life of the tropics. How a strong, beautiful and well-built man can be enticed by someone like her, being capable of giving her an unsurpassed adventure.

A somewhat different version of a summer romance, but with a similar theme, is an English film from 1989, Shirley Valentine, in which a middle-aged, typical housewife from Liverpool on a trip to a Greek island, along with an outgoing friend of the same age, falls in love with a restaurant owner and fisherman, who makes her feel like an attractive woman and introduces her to passionate, carnal love. However, Costas Dimitrades proves to be in the same business as his Dominican counterparts; he routinely seduces women in Shirley's age. However, the film has no tragic ending. The summer romance makes Shirley lot of good. She obtains a new perspective on existence and feels a lot better than before, assuming her adventure has turned her into a stronger and more independent woman.

A sanky panky does not only sell six. He offers an entire concept and is prepared to sacrifice himself for it, use his "love" to reach the promised land. However, there are also sankies seeking other solutions. Who choose to stay in Dominican Republic and receive wire transfers while they assure their financier that they are arranging and waiting for finally getting united with their loved one, who is longing for them far away in a distant country, something that actually never will happen.

We sat at the table in the shade under the grape trees watching sanky pankies passing by and asked El Lobo about his cousin who had made a career as sanky panky, an effort that had been rewarded with a marriage in Germany. How did his cousin feel about it?

- He's not happy. It did not turn out as he had wished it to be.

Even though they have become a standard feature of Dominican humour and are caricatured in cartoons and entertainment shows, I consider most sankies to be quite tragic persons - poor, self-denying and fake, they tend to become victims of their own trade. They fear losing their only capital - their charm, attraction, well-built bodies and youth.

Vicky and I began to fantasize about writing a movie script and sell it to Hollywood. We would call our movie proposal Geishas of the Sea. At that moment did I not know that a Spanish director, José Pintor, had already made no less than three movies in the Dominican Republic - Sanky Panky 1, 2 and 3. Judging from the posters I have seen I suspect that all three are bordering on gross out comedy, a genre I have never appreciated and I have thus no particular interest in watching any of them.

Our sanky movie would be serious and tragic. Its main theme would be the specific sanky panky culture, its function as a cultural marker  a specific place specific identity that has become a part of a sanky´s self-perception. Sanky Pankies cultivate looks, movements, seduction techniques, acting and loneliness. Like geishas caught up within a unique culture, which has created them and which they also participate in creating. Sankies, i.e. poor Dominican males seeking an entry into an existence that actually is completely foreign to them and when they finally reach their goal and enter into their dream world, many of them cannot cope with it - a suburb of Minneapolis or Frankfurt do not have much in common with a beach in the Dominican Republic.

"But," wondered Vicky, "where does the word sanky panky really come from?" Without any hesitation I came up with an answer to here question.

- It must have come from the word hanky panky.

- Hanky panky?

My response was due to the fact that I had come to think of one of my favourite songs from the 1990s, the Danish group Acqua´s bouncy, bubble gum pop tune I´m a Barbie Girl:

I'm a blond bimbo girl, in a fantasy world
Dress me up, make it tight, I'm your dolly
You're my doll, rock'n'roll, feel the glamor in pink
Kiss me here, touch me there, hanky panky
You can touch
you can play
if you say "I'm always yours"

However, I did not know from which language the word came. Since we were in Sosúa, one of sankypankism's springs, I assumed the word might have an Eastern European origin, maybe Jiddisch. An assumption strengthened by the fact that I had encountered the word in one of my favourite movies, the Cohen brother´s masterpiece A Serious Man, from 2009. The film takes place in the 1960s, in a Jewish environment within in a small town in Minnesota. The serious man is Larry Gopnik, a discrete, well-meaning math teacher who encounters a harsh destiny.

As God tried Job, he tests Larry Gopnik. Among a host of misfortunes, the principled and well-meaning Larry is stricken by a serious blow when his wife explains that she intends to divorce him and marry the intimidating, pompous and bogus friendly Sy Ableman. The wife, Judith, and her future husband Sy Ableman invite the battered Larry to a diner and explain that it is now time for him to prepare for the divorce. They tell him that this radical action is for Larry's own best, the reason is that he is unable to make Judith realize her full potential as a woman and mother. According to them, Sy´s and Judith's relationship is a highly respectful one and far from based on any whoopsy-doopsie. Larry must learn to understand this and accept his shortcomings.

Larry is a serious man, right? A morally upright man like Larry has to understand that Sy and his wife Judith are not behaving like a pair of irresponsible adolescents. When Larry tries to cope with his misery and seek advice from lawyers and rabbis, while trying to explain how his wife and Sy Ableman have told him that there is no hanky panky going on between them, the professionals only shake their heads and tell him strange stories.

However, it turned out that I was mistaken when I had assumed that the term had a Jewish origin. It was more fascinating than that. According to a dictionary I consulted, hanky panky means:

Hocus-pocus 1. Trickery or chicanery. 2. Mystifying jargon. 3. An incantation used by conjurors or magicians when performing tricks. 4. Conjuring skills or practice 5. To deceive or trick (someone). [perhaps a dog-Latin formation invented by jugglers].

I dug deeper and found the following explanation in the Word Book of the Swedish Academy:

English - hocuspocus, or hocas pocas (1624), in older English also used as an denomination for a magician, commonly explained as a distortion of the Catholic Latin Eucharist formula hoc enim est corpus meum, "this is my body" whereby the distorted word filiokus (from filias) may have been added, alluding to the addition filii corpus, "the son's body".

The words hokus pokus are thus connected with Christianity’s essential transformation process, namely when a Catholic priest during mass by pronouncing Jesus' words at the Last Supper turns bread and wine into the flesh and blood of Christ - Mysterium fidei, Mystery of Faith.

The words Hocus pocus appear in writing for the first time in a German translation from 1590 of Shakespeare's The Taming of the Shrew, where Hortensio says: “The priest asked: ´Do you now want this lass to be your wife?´ ´Of course´, he cried out loudly ´That's why I'm here. Now do your hocus pocus.´"

Thirty years later the words appear again, this time in a pamphlet attacking Jesuits and Catholic priests, declaring that it is revealing their tricks and lies. The Foot Out of the Snare was written in 1624 and in it the Protestant priest John Gee writes about the Catholic clergy: I alwayes thought they had their rudiments from some iugling Hocas Pocas in a quart pot. I do not really understand the meaning of this phrase, though I suppose it must be something like “I have always assumed they got their superficial skills from a bluffing magician´s box of tricks".

Accordingly, hokus pokus has to do with magic tricks mimicking transforming processes and it has thus been suggested that the words, apart from Latin, may be related the Slavic word pocus, "attempt" or "experiment" and that it may thus be related to the alchemists who under Emperor Rudolf II (1521 - 1612) in Prague tried to produce gold. Their activities could thus be described as hocus pocus, where the word hocus possibly is inspired by the Latin word hoc, "this" and thus we are back to the Catholic faith and the phrase hoc (enim) est corpus (meum), which according to the Oxford English Dictionary by magicians was perverted into hax pax max Deus Adimax, which eventually became Hocus Pocus and later was transformed into the English word hoax, trick, swindle or deception.

A sanky panky apparently devotes himself to hanky panky, sexual services characterized by fake pretensions, a kind of magic that turns reality into a refined spectacle. However, a sanky panky is more than that. He is part of a distinctive culture, a spectacle that he both adapts himself to and creates. This made me propose the title of Vicky´s and mine movie script as Geishas of the Sea. Like their Japanese counterparts, I imagine sanky pankies to be some kind of courtesans. Like geishas they engage in interpersonal relationships based on sophisticated play acting. It is about culture in its original meaning as an agricultural term – to overcome the uncontrollable chaos of nature by cultivating it, making it serve your needs. From antique times, women have served the needs and desires of wealthy and influential men by refining their behaviour, appearance and knowledge to attract male attention.

In particular, courtesans appear to thrive in rigid, hierarchical class societies, where there is a big difference between wealthy rulers and "common" people. A courtesan does generally not come from the affluent classes, though is prepare herself to gain entrance to them by cultivating their appeal and artistry to impress members of the elite. Becoming their friends and confessors during their time of leisure, not the least within the intimate sphere of their bedrooms.

Wealthy men of time passed by kept courtesans, who behaved in accordance with the mores of these specific time periods.  Indian brahmins and maharajas kept tawaífs, ganikas, devadasis or bajis. Courtesans who entertained them with song, dance and poetry and who also could be hired to teach different art forms and to instruct both men and women about how to behave properly among well-established and cultured socialites.

Renaissance princes, even popes and cardinals, had courtesans as mistresses, as well as their French counterparts in modern times had their maîtresses or demi-mondaines, often found in the Parisian entertainment industry, they could be anything from admired salon hostesses to suspected spies like the Dutch Mata Hari, who claimed to be an exotic, Javanese princess.

Chinese mandarins and emperors had their qies, who lived in wealthy households as widely accepted sexual partners for the household´s master and were expected to give birth to his children. The more powerful a man was the more qies he used to keep. A qie's position increased with the power and dignity of her lord and it was expected that her cultural skills and grace would improve at the same pace.

Korean taewangs supported gisaengs, professional artists who could be both private and state employees. Their task was to entertain nobles and royalty and to that end they developed a variety of artistic skills and often complemented their artistry with medical skills and needlecraft. Gisaengs were trained at special academies, gyobangs, where they were taught to master dangak and sogak music, dance and theatre.

Japanese samurais and emperors supported with geishas and oirans, who also developed a very specific culture.

Courtesans active within in feudal societies, like those listed above, cannot be characterized as simple prostitutes, rather did they operate within a sphere of pleasure and artistry. They were rarely born into these sophisticated circles, but assumed the behaviour and privileges of the wealthy classes, honing performances that allowed them to blend in and cross class boundaries in a manner that both separated them from and united them with the women that powerful men were officially married to.

In bygone privileged communities, and it may even be like this in some contemporary circles, marriages were generally a political issue, a method to buttress binding agreements; allocate wealth, inheritance and land ownership. Within such marriages there was no guarantee that love and friendship were established between spouses. Their unions did not necessarily have to be expressed through common interests, mutual trust and pleasant sexual relations. It was within a sphere beyond marital, economic, religious and political commitments and duties that the courtesan exercised her art. 

The word courtesan comes originates from the italian cortigiana, the female equivalent of a cortigiano, courtier, and denoted a lady who lived at a court and knew how to behave like a respected, educated, cultivated and independent woman.

The classic book about how a skilled cortigiano ought to behave is Baldassare Castiglione's Il Cortigiano from 1528. In his book, Castiglione explains that a perfect courtier should take pains to behave in a well composed, seemingly unaffected manner. His speech must be well-articulated, equipped with elegant but nevertheless easy-to-understand words, anecdotes and parables, all articulated with a pleasant voice. A courtier also needs to take good care of his health and physique, move around with elegance. Nevertheless, an exquisite demeanour is not enough for making a good impression at a court.  A cortigiano must also be knowledgeable, well versed in different languages and erudite when it comes to contemporary and classical literature, as well as being interested in art and music and above all he has to be endowed with spezzatura:

A certain nonchalance, so as to conceal all art and make whatever one does or says appear to be without effort and almost without any thought about it.

Unusual for his time was Castiglione's appreciative views of women, whom he addressed in several sections of his book. Il Cortigiano is structured as a philosophical discussion at the court of the castle of Urbino, where it is led by Elisabetta Gonzaga, wife of the disabled and impotent Gudiobaldo da Montefeltro, and her sister-in-law Emilia Pia. During the evening several appreciable words are spoken about women:

“Don't you think that we might find many women just as capable of governing cities and armies as men?” […] “Cannot you recall reading of many women who knew philosophy, of others who have been consummate poets, and others who prosecuted, accused and defended before judges with great eloquence?” […] “I say that everything men can understand, women can too and where a man's intellect can penetrate, so along with it, can a woman's.”

It has been said that wives to powerful men begot their children, maintained the family ties and secured the heritage, while courtesans were responsible for the fulfilment of their husbands´ cravings for culture, pleasure and sexual diversion. To protect themselves from falling into disgrace the courtesans had to avoid losing their allure. Their delicate position forced them to excel in artistic expressions, through exquisite dresses, musicality, corporeal beauty and grace. Book-learning and a capacity to maintain an interesting conversation became means for self-promotion. In contrast to legally married wives, courtesans had to cultivate their survival skills, becoming masters of manipulation, be engaged in political and personal intrigues and surround themselves with fawners and spies.   


A courtesan should therefore be able to behave like someone who is considerably more respected and cultivated than a simple prostitute, a function reflected by the Greek word hɪˈtaɪrə hetaira, which means friend/companion. This is certainly one reason to why it is generally pointed out that a geisha is not trained to provide sexual pleasures, although, after all, it has often been one of their tasks. A geisha is a highly cultivated lady who, unlike a yūjo, prostitute, wears her obi, kimono sash, tied by her back and not in the front. A geisha has to endure years of formal education and several of them do not offer any sexual services at all. The word geisha consists of 芸 gei, which means "art" and 者 sha "someone who creates". But, as in many other courtesan contexts, the difference between friend and mistress can be quite fluent.

Ever since Phryne's time, she was born in 371 BC, recorded history offers quite a lot of tales about like courtesans who have been famous for their beauty and great knowledge. Phryne was desired both as a conversation partner and mistress and eventually became a wealthy lady. She was the model for the greatest artists of the time, among them the sculptor Praxiteles and the painter Apelles.

A famous anecdote tells how one of her lovers, the orator Hypereides, once defended Phryne in a court of law. When the members of the court had been convinced of her guilt, Hypereides rushed forward and tore off her clothes. Her beauty was so dazzling that the judges could not bring themselves to condemn such a well endowed "priestess in the temple of Aphrodite" and acquitted her at once.

Another famous courtesan was Jeanne-Antoinette Poisson, Marquise de Pompadour (1721 - 1764), as maîtresse of Louis XV she exercised a formidable influence over French politics and became a well-known friend and sponsor of philosophers of the Enlightenment, not least Voltaire. She was the daughter of the king's equerry and through various intrigues she soon succeeded in finding way into the king's heart and bedchamber. When the courtiers frowned their noses at the beautiful and witty parvenu, the king knighted her and gave her a coat of arms and a grand estate.

Madame de Pompadour received the ministerial reports and on behalf of the king she made a number of important decisions, determining how the offices would be occupied and policies designed and set. She became a skilled engraver, a role model in fashion, was vital for the development of the porcelain industry in Sèvres and supported a plethora of skilled artists, among them François Boucher, who made several masterful portraits of her. She was also interested in literature, organized salons for philosophers and writers like Voltaire, d'Alembert and Diderot and contributed to the release of the monumental Encyclopédie, ou dictionnaire raisonné des sciences, des arts et des métiers.

Obviously, the refined environment that surrounded geishas in imperial palaces and maîtresses in Versailles was entirely different from the world of sanky pankies. Nevertheless, there are some similarities. Sankies´ modest backgrounds, their connection to a specific milieu - sea beaches and the entertainment centre close to them - the fashions and culture they invented to make themselves interesting for a well-off (at least in relation to them) clientele, the skills they have acquired, not the least their language skills and the combination of fun, adventure and sex they take great care to radiate. They try hard to give an impression of being exotic, easy-going machomen, and behave as if they can grant any wish of the fun seeking, love starved women they court, and – behind all this play acting - their ultimate purpose is to get away from their marginalised position and become part of the wealthy, carefree existence they expect to find in the United States or Europe.

Nowadays, much of the centuries-old courtesan culture has been adapted to and degraded by mass tourism and commercialism. Ordinary, soiled prostitution tries to pilfer the glamour, refinement, exoticism and allure of traditional courtesan mores. For example, in the 1960s, there emerged in Korea a thriving sex industry that revolved around formerly strictly traditional and controlled gisaeng revelries. Hundreds of thousands of  Japanese men bought through Japanese travel agencies sex package tours, which included “authentic” gisaeng gatherings, which were nothing more than pathetic parodies of the real thing.

As long as there exists a chasm between poor and rich, intimately linked to dreams of love, wealth and free sex, phenomena like sankypankism will continue to emerge, while other traditions, as well as beautiful places like Sosúa and its beach, will continue to be corrupted and despoiled through commercialism and illusions of fake dream worlds.

Bruce, Elsye (2015) Hocus Pocus Castiglione, Baldesar (1976) The Book of the Courtier. Harmondsworth: Penguin Classics. Feldman, Martha and Bonnie Gordon (eds.) (2006) The Courtesan´s Arts: Cross-cultural Perspectives. Oxford: Oxford university press. Hanks, Patrick (ed.) (1980) Collins Dictionary of the English Language. London & Glasgow: Collins. Kaplan, Marión. (2008) Dominican Haven: The Jewish Refugee Settlement in Sosua, 1940-1945. New York: Museum of Jewish Heritage.

03/20/2018 20:25

För ett par dagar sedan reste vi till stranden vid Sosúa. Det var den första strand jag kom till efter det att jag 1980 som nygift rest till Dominikanska Republiken från Puerto Rico. Sosúa var en liten by som till stor del bestod av vitmålade trähus. Där fanns en synagoga och ett mejeri, som likaledes var uppförda av vitmålade plankor. Några år senare besökte vi Sosúa med mina föräldrar och min mor brukade minnas hur det lät då hästarnas och åsnornas hovar klapprade mot stenläggningen då de passerade utanför Becks pensionat, där vi brukade bo.

Om jag inte minns fel så satt jag en gång med paret Beck på deras veranda och talade tyska, de var från Wien. På den tiden var Sosúa en pittoreskt, lantlig by med ett fåtal, mestadels inhemska turister och vi brukade gå barfota nerför backen till en perfekt halvmåneformad sandstrand, kransad av arboles de uva, druvträd.

Nu var allt annorlunda. Byns trähus hade försvunnit och ersatts med en stökig, hårt trafikerad stad med kasinon, hotell och restauranger. Skuggade av strandens druvträd låg skjul efter skjul belamrat med krimskrams, usla hötorgstavlor med motiv som damrumpor och Bob Marley och det ena restaurangkyffet efter det andra, med menyer på engelska, tyska, franska, italienska och ryska. Förra årets orkan hade skapat en sidenmjuk strand, men under havsytan var bottnen stenig. Så var det inte förr – då var även bottnen mjuk av len, vit sand och vattnet kristallklart. Tiden går och upprepar sig inte. Varför beklaga sig?

Vi hade en fin stund vid stranden, Rose, Mayra, Vicky och jag.  Vi drack landets sällsynt utmärkta pilsner, Presidente, och åt utsökta fiskrätter serverade av en äldre, allvarlig man som säkerligen var medlem i en frikyrkoförsamling, han kallades El Lobo, Vargen. 

Vicky är en Roses systerdöttrar, visserligen hade hon som liten bott i Dominikanska Republiken, men hade sedan dess tillbringat största delen av sitt liv i USA och därför förundrade hon sig över den mängd märkliga historier om ön som vi berättade för henne.

1938 insåg alltfler att Tysklands judar levde farligt att det fanns en risk för att de inte enbart skulle deporteras, utan även mördas. Man förskräcktes av det gränslösa hat som riktades mot dem av myndigheter och ”vanliga, anständiga” medborgare. Flera krävde att världens nationer skulle öppna sina gränser för de förföljda judarna. Det var antagligen ädla skäl till varför Förenta staternas president Franklin D. Roosevelt den sjätte till femtonde juli sammankallade en konferens i den franska kurorten Évian-les-Bains med syfte att övertala världens nationer att öppna sina gränser för de förföljda judarna. Men, trots allt - en avgörande orsak kan ha varit att Roosevelt ville avleda uppmärksamhet och kritik från en politik som strängt begränsade kvoten av judiska flyktingar som välkomnades till USA.

Representanter från 32 regeringar deltog, men enbart Costa Rica och Dominikanska Republiken gick med på att ta emot några judiska flyktingar. Den svenska delegationen ställde sig tveksam inför sitt glesbefolkade lands möjligheter att ta emot judar på flykt. Dess ledare, utrikesrådet Gösta Engzell, förklarade att Sverige möjligen kunde ta emot ett litet, begränsat antal, men ansåg att ”judefrågan” måste lösas genom att judar tilläts bosätta sig ”utanför Europa”.

Dominikanska Republikens regeringsrepresentanter försäkrade att deras land skulle välkomna 100 000 judiska flyktingar. Varje judisk familj skulle erbjudas 38 hektar land, tio kor, en mulåsna och en häst. Om de hade barn skulle de erbjudas två extra kor per barn. Varje familj skulle även erbjudas ett lån på 10 000 USD, med en procents ränta.

Det generösa erbjudandet var dock inte fullständigt grundat på humanitära motiv. Under oktober 1937 hade Republikens allsmäktige diktator Rafael Leonidas Trujillo beordrat armén att massakrera haitier på den dominikanska sidan av gränsen mot Haiti. Den haitiske presidenten Elie Lescot förklarade att antalet brutalt slaktade haitier var 12 168, men senare dominikanska uppskattningar har satt antalet till omkring 35 000. Den statsunderstödda massakern uppmärksammades internationellt och Trujillo beordrade att allt skulle göras för att mildra den hårda, internationella kritiken och erbjudandet i Évian var del av en sådan politik.

Ett annat, rasistiskt motiv var att Trujillo genom att främja en massiv europeisk invandring ville bidra till att landets ”mörka” befolkning ”blektes”.  En antydan om det syftet var att Dominkanska Republikens Bosättningsförening (DORSA) som i Europa behandlade de judiska migrationsansökningarna och intervjuade de sökande, hade fått klara direktiv att prioritera uthållighet, anpassningsförmåga, sociala färdigheter och ungdomlighet. Istället för företagare, läkare och advokater skulle de vinnlägga sig om att identifiera kraftfulla jordbrukare, detta trots att de flesta sökande kom från tyska och östeuropeiska storstäder.

Underligt nog skeppades inga av de utvandrande, europeiska judarna direkt från Europa till Dominikanska Republiken, samtliga var tvungna att ta vägen över USA, vars myndigheter måste godkänna deras transitvisa, något som ledde till att ytterligare flyktingar gallrades ut. Innan Tyskland i oktober 1941 definitivt stängde sina gränser för fortsatt judisk utvandring hade enbart 500 av dem kommit fram till Sosúa.  Något mer är 4 000 judar hade dock med dominikanska visa kunnat lämna Tyskland och Österrike.

Det var alltså i Sosúa de judiska invandrarna hamnade. Landskapet var jungfruligt och stranden härlig, men jorden var mager. De flesta av invandrarna var stadsbor som med stor möda försökte tvinga fram goda skördar ur den tropiska marken.

De var fler män än kvinnor, fast det kom även familjer med små barn. De flesta var unga och för att imponera på DORSAs personal hade de flesta av dem överdrivit sina jordbrukskunskaper. Flera var också misstänksamma mot de dominikanska myndigheterna. Landet lydde ju liksom Tyskland under en rasistisk diktator, men som en av invandrarna konstaterade:

Folk frågade mig hur det kändes att flytta från en diktatur till en annan. Det var tufft, men en diktator ville döda oss eftersom han ansåg oss vara mindervärdiga, medan den andre välkomnade oss eftersom han oss vara överlägsna [den inhemska befolkningen].

De försökte sig på jordbruk i stor skala, men bortsett från trädgårdsodlingar blev resultatet magert.

De satsade på boskapsuppfödning och mejeriproduktion. Deras omsorg om kvalitet och hygien gjorde snart deras ostar och mjölk populära bland lokalbefolkningen, som också välkomnade deras närvaro, som helt i enlighet med Trujillos planer förde med sig att den isolerade landsdelen snart började utvecklas ekonomiskt, speciellt efter det att en av de driftigaste immigranterna, Arthur Kirchheimer, som verkligen hade tidigare erfarenhet från jordbruk, lyckats importera grisar från USA som snart förbättrat de degenererade lokala varianterna. Själva åt de judiska invandrarna enbart nötkött, men fläsket blev populärt bland lokalbefolkningen och snart exporterades köttprodukter till USAs fastland och Puerto Rico, alltmedan smör, ost och mjölkproduktionen fortsatte öka. Företaget Productos Sosua som grundats av Paul Cohnen och Werner Meyerstein existerar fortfarande, fast de har nyligen slutat producera köttprodukter. 

Däremot blev det inte så mycket med Trujillos hopp om att “förbättra den dominikanska rasen”. Enbart ett fåtal av de judiska ungkarlarna gifte sig med dominikanskor och bildade familj på ön. Då kriget tog slut bekostade de flesta av de judiska Sosúaborna sina barns högre utbildning i USA och snart följde de dem till det stora landet i norr, kvar blev de som gift sig med dominikaner och det var några av dem som jag och Rose mötte då vi kom till Sosúa i början av åttiotalet. På den tiden hade som sagt den lilla byn inte vuxit nämnvärt från den tid då den bestod av spridda, vitmålade trähus, ett mejeri, boskapsstallar, slakteri och en synagoga. Numera kan de bofasta judiska invånarna knappast vara fler än ett tjugotal.

Då vi satt och samtalade i skugga av strandens druvträd fick Vicky syn på en välbyggd ung, mörk man med gyllenblont hår. Vi förklarade att det var en sanky panky. Vicky undrade vad en sanky panky var för en slags person. Vi skrattade hjärtligt eftersom sankypankism är ett mycket välkänt begrepp på ön och Sosúa var faktiskt ett av de ställen där fenomenet först blev känt.

Då den dominikanska nordkustens vidsträckta sandstränder i slutet av 1980-talet började hårdexploateras och ”strandstäder” likande de som finns över hela världen började plötsligt dyka upp, för att efterhand ersättas med allt större hotell och kasinon. Varhelst du besöker en strand, såväl på Kanarieöarna som Pattaya, ser de där strandstäderna i stort sett likadana ut – barer med bambu väggar och takfläktar, butiker med färggranna skjortor, kjolar, badbyxor, surfingbrädor, snäckskal, rom, vodka och krimskrams som försäljs av brunbrända ungdomar och övervintrade hippies från jordens alla hörn. Små garagefirmor erbjuder fiske-och dykutfärder, safari med jeepar eller hästar, nattliga cabareter med exotiska shower och fria drinkar.

”Utvecklingen” gick rekordsnabbt och markpriserna steg snabbt. Andra generation judar som nu till största delen bodde i USA sålde med ansenliga vinster sina föräldrahem, medan föräldrarna njöt sin ålderdom i välförtjänt välmåga och trygghet i Floridas eller Kaliforniens åldringsparadis. Äldre herrar och damer började turista på Karibiens ständer och det är främst bland de senare som sanky pankies började söka sitt klientel.

Sanky pankies lever vid havet och av havet. De värnar om sina kroppar, ägnar sig åt muskelbygge och work-out, fiskar, simmar, dyker, joggar, dansar nätterna igenom och surfar. Flera har arbete, eller ägnar sig åt arbetsmarkerande insatser – som instruktörer i scuba diving eller vindsurfing, ”animatörer” på hotell och för sällskapsresor, dvs de håller gästerna på gott humör genom dansinstruktion på stranden, poolgympa, eller kvällsshower där de dansar utklädda till indianer eller pirater. Flera är gifta och har barn, men det döljer de för damerna de raggar upp.

Viktigast av allt är att hålla kroppen i trim. Förbättra utseendet med subtila medel, med diskreta, exotiska tatueringar, guldkedjor och ringar i öronen. Många bleker håret för att det skall se ut som om saltvatten, sand och sol har gjort det. De är jägare. De söker och förför kvinnor, åldern har ingen betydelse, som kan försörja dem under den tid damerna semestrar vid de paradisiska stränderna; fria, bortom plikter, arbetsrutiner och depressioner. En del kvinnor låter sig luras, andra känner spelet och deltar fullt medvetet i charaden.

Sanky pankies är exotiska inslag i en värld av make-belief, med konstlad generositet, falsk skönhet, kärlek och glamour. Sankies spelar en roll som förväntas av dem. Enkla killar som attraheras av de västerländska damernas öppenhet, tillgivenhet och nyfikenhet. De gör sådant som andra män tvekat göra med dem, smeker dem, viskar ömma ord – ”mi amor, du är allt för mig, den kvinna jag alltid sökt, mogen och erfaren, med väl tilltagna former, sådant tänder mig. Du är ingen förvirrad, liten, korkad bimbo. Inte som kvinnorna här i landet. Elegant, sofistikerad och kultiverad. I want youI cannot live without you, sedan jag träffade dig har mitt liv förändrats, du har öppnat världen för mig, jag inser nu att jag inte kan leva utan dig. Jag är en fri, obunden man, en havets son. Jag är inte gift, men fattig och saknar sann, ärlig kärlek. En sådan som enbart du kan ge mig, I understand that now.”

En sanky panky säger sig vilja vara i ständig kontakt med sitt offer, både här och då hon lämnat honom ensam kvar på ön, men dessvärre förlorade sin mobiltelefon ute på havet förra veckan. Kanske kunde hon köpa honom en ny, som tecken på deras nyfunna kärlek. Han skulle vilja betala för drinkarna och maten, men han förlorade sina pengar på moderns sjukhusräkningar. Han förlorade sitt jobb, anklagad för att ha stulit pengar som en annan anställd tog. Medvetet bryter en sann sanky panky mot den dominikanske machomannens viktigaste regel – låt aldrig en kvinna betala för din mat, ditt uppehälle eller dina drinkar.

Månader, år av erfarenhet har lärt sankyn vad en turistande kvinna trånar efter och hur hon bör behandlas. Hans rörelser, tal, åsikter, blickar, minspel och förtroenden är väl inövade. Sanky pankyn använder inte sex som sitt främsta lockbete, det blir först senare en del av spelet, visserligen en viktig del, men mer som ett sigill på ett spelat förhållande, en pesudoförälskelse arrangerad så att hans offer tror på den. Sany pankyns mål är nämligen mer än att bli försörjd under sommarflirt. Han vill komma till USA eller Europa. Han söker ett fast förhållande, giftermål, inte utav kärlek utan för att få ett visum så att han kan få del av den andra världens lockande rikedomar. Då sankyn säger att han behöver pengar och stöd för att klara sjukhusräkningar för fattiga släktingar, för att köpa en båt eller ett kylskåp, kan det vara såväl lögn som sanning, det väsentligaste är att han vill få ut något av förhållandet, tjäna på det. I så måtto är han en prostituerad, men han ger också något utöver sex. Han skänker sitt offer en upplevelse, får henne att känna sig fri och eftertraktad. Lär henne något om det obundna livet i tropikerna. Hur en stark, vacker och välbyggd man kan bli attraherad av någon som hon. Är kapabel att skänka henne ett äventyr för livet.

En annorlunda version av en sommarromans, men med ett liknande tema är en charmig engelsk film från 1989, Shirely Valentine, i vilken en medelålders, typisk hemmafru från Liverpool som på en resa till en grekisk ö, tillsammans med en utåtriktad väninna i samma ålder, blir kär i en restaurangägare och fiskare, som får henne att känna sig som en attraktiv kvinna och ägnar henne passionerad älskog. Men Costas Dimitrades visar sig dessvärre vara i bransch som sina Dominikanska motsvarigheter och dajtar rutinmässig besökande damer i Shirleys ålder. Filmen har dock inget tragiskt slut. Sommarromansen gjorde Shirley gott, hon fick ett nytt perspektiv på tillvaron, och känner sig som en bättre och mer självständig kvinna.

En sanky panky tillhandahåller inte enbart sex. Han säljer ett helt koncept och är beredd att offra sig för det, använda sin ”kärlek” för att genom den komma till sitt förlovade land. Fast givetvis finns sankies som söker andra lösningar. Som väljer att stanna kvar i Dominikanska Republiken och där ta emot wire transfers för sitt uppehälle alltmedan de säger sig vänta på slutligen få förenas med sin älskade i ett annat land, något som aldrig kommer att ske.

Vi satt vid bordet i skuggan under druvträdet och betraktade förbipasserande sanky pankies och frågade El Lobo om hans kusin som gjort karriär som sanky panky och belönats med ett giftermål i Tyskland. Hur trivdes han där?

- Han har det inte bra. Det blev inte alls som han trodde att det skulle bli.

Även om de är ett standardinslag i dominikansk humor och gisslas i karikatyrer och underhållningsprogram är många sankies egentligen tragiska figurer – fattiga, självföraktande, outbildade blir de ofta offer för sitt eget spel. De fruktar att de skall förlora sitt enda kapital – sin charm, sina välbyggda kroppar och sin ungdom.

Jag och Vicky började fantisera om att vi inte borde göra ett filmmanus och sälja det till Hollywood. Vi skulle kalla vårt filmförslag Geishas of the Sea  Havets geishorJag visste inte då att en spansk regissör vid namn José Pintor redan spelat in inte mindre är tre filmer i Dominikanska Republiken – Sanky Panky 1, 2 och 3. Uppenbarligen var samtliga tämligen fjantiga underhållningsfilmer och jag har ingen speciell lust att se någon av dem.

Vår Sankyfilm skulle bli annorlunda, allvarligare och mer tragisk. Den skulle koncenteras på sankypankykulturen, på dess kulturella särtecken, det som kallas cultural markers. Sanky pankies utseende, deras rörelser, förföringstekniker, skådespeleri och ensamhet. Likt geishor fångna i en säregen kultur, som både skapat dem och som de själva varit med om att skapa. Fattiga dominikaner som söker inträde i en existens som egentligen är dem fullständigt främmande och då de slutligen trätt in i sin drömvärld går flera av dem under – en förstad till Minneapolis eller Frankfurt har inte mycket gemensamt med en strand i Dominikanska Republiken.

”Men” undrade Vicky, ”var kommer egentligen ordet sanky panky ifrån?” Utan att tänka mig för hade jag ett direkt svar på den frågan.

- Det måste komma från hanky panky.

Hanky panky?

Mitt svar kom sig av att jag mindes en av mina favoritlåtar från 1990-talet, den danska gruppen Aquas fyndiga och medryckande tuggummidiscorocklåt I´m a Barbie Girl:

I'm a blond bimbo girl, in a fantasy world.
Dress me up, make it tight, I'm your dolly
You're my doll, rock´n roll, feel the glamor in pink.
Kiss me here, touch me there, hanky panky.
You can touch
you can play
if you say "I'm always 

Jag är en blond bimboflicka i en fantasivärld.

Klä upp mig, gör det snävt, jag är din lilla docka.

Du är min docka, rock´n roll, upplev glamour i rosa.

Kyss mig här, rör mig där, hanky panky.

Du kan röra,

du kan leka,

om du säger ”jag är alltid din”.



Men jag var osäker på från vilket språk ordet kom från. Eftersom vi var i Sosúa, ett av sankypankismens källsprång, fick jag för mig att ordet kunde ha ett östeuropeiskt, kanske judiskt ursprung. Det berodde även på att jag stött på ordet i en av mina absoluta favoritfilmer, bröderna Cohens mästerliga A Serious Man från 2009. Filmen utspelar sig under 1960-talet sig i en judisk miljö i en stad i Minnesota. Den allvarlige mannen är Larry Gopnik, en hunsad, välmenande matematiklärare som går ett omilt öde till mötes.


Som Gud prövade Job, testar han Larry Gopnik. Och bland en mängd andra missöden drabbas den hederlige och gode Larry som en blixt från ovan av att hans hustru förklarar att hon ämnar skilja sig och gifta sig med den väldige, bufflige och falskt hygglige Sy Ableman. Hustrun Judith och Ableman bjuder den slagrörde Larry på middag och förklarar att det nu är dags för honom att förbereda en skilsmässa. Det är för Larrys eget bästa och orsaken är att han inte förmår få Judith att förverkliga sig själv. Sys och Judiths förhållande är enligt dem ytterst respektfullt, allvarligt och inte alls byggt på något whoopsy-doopsie. Det måste Larry lära sig att förstå. 

Larry är en allvarlig man, inte sant? Inte kan väl en moraliskt ståndaktig man som Larry tänka sig att Sy och Judith skulle bete sig som ett par ansvarslösa ungdomar? Då Larry försöker förstå vad som drabbat honom och söker upp advokateroch rabbiner, för att för dem förklara att hans hustru och Sy Ableman har sagt honom att det inte varit något hanky panky mellan dem, skakar de enbart på huvudena och berättar underliga historier för honom.

Det visade sig dock att jag misstog mig då jag antog att begreppet hade ett judiskt ursprung. Det var mer fascinerande än så. Enligt en ordbok jag konsulterade betyder hanky panky:

1. Dubbeltydigt eller misstänkt beteende. 2. Dumt beteende eller prat. 3. Olämpligt sexuellt beteende. [Variant av hokus pokus]

Hokus pokus 1. Trick, spetsfundighet eller lagvrängning. 2. Mystifierande jargong. 3. En besvärjelse som används av jurister eller trollkarlar då de utför någon form av bluff. 4. Bekräftad skicklighet eller lyckat trick. [Antagligen en form av svinlatin uppfunnen av taskspelare].


Jag gräver djupare och finner i Svenska Akademins Ordbok förklaringen:

Engelska - hocuspocus, även hocas pocas (1624), i äldre engelska även med beteckningen trollkonstnär, vanligen förklarat som en förvrängning av den katolska latinska nattvardsformeln hoc (enim) est corpus (meum), ”detta är min lekamen”, varvid filiokus (filias) skulle ha uppkommit av tillägget filii (corpus), ”sonens (lekamen)”.

Orden hokus pokus skulle alltså ha att göra med världshistoriens främsta förvandlingsnummer, nämligen då en katolsk präst under mässan genom att uttala Jesu ord vid Nattvardens instiftande förvandlar bröd och vin till Kristi kött och blod - Mysterium fidei, Trons mysterium.

Orden hocus pocus finns belagda för första gången i en mycket fri tysk översättning från 1590 av Shakespeares Så tuktas en argbigga, där Hortensio säger: ”Prästen frågar: ´Vill du nu ha denna jungfru som din äkta maka?´´Naturligtvis´ ropar han högt ´det är ju därför jag är här. Gör nu fort ert hocus pocus´.”

Det är först trettio år senare som orden dyker upp i skrift igen, denna gång i en pamflett som angriper jesuiter och katolska präster och säger sig avslöja deras knep, The Foot out of the Snare, Foten ur snaran, skriven som det står i Svenska Akademins Ordbok 1624. I den boken förlöjligar den protestantiske prästen John Gee jesuiter och katolska präster. Han konstaterar att I alwayes thought they had their rudiments from some iugling Hocas Pocas in a quart pot, jag begriper inte riktigt vad som menas, men jag antar att det betyder något i stil med ”jag har alltid trott att de fick sina ytliga kunskaper från någon bluffande Hocas Pocas enliterskruka”. Alltså att de blivit lurade av en marknadsgycklare.

Hokus pokus har alltså med förvandlingstricks att göra och det har antytts att orden, bortsett från latinet, också kan finna sitt ursprung i det slaviska ordet pokus, ”försök” eller ”experiment” och det kan då sättas i samband med de alkemister som under Kejsar Rudolf II (1521 – 1612) i Prag arbetade med att försöka framställa guld. Deras verksamhet kunde beskrivas som hokus pokus, där ordet hokus möjligen anspelar på det latinska ordet hoc, ”detta” och då är vi återigen tillbaka till den katolska mässan och frasen hoc (enim) est corpus (meum), som enligt  Oxford English Dictionary av trollkarlar förvanskades till hax pax max Deus adimax som med tiden förvandlades till hocus pocus och sedermera till det engelska ordet hoax, bluff.

En sanky panky ägnar sig alltså tydligen åt hanky panky, sexuella tjänster som kännetecknas av falska förespeglingar, en slags trolleri som förvandlar verkligheten till ett raffinerat skådespeleri. Men en sanky panky är mer än så. Han är en del av en särpräglad kultur, en skenbild som han både anpassar sig till och skapar. Detta kom mig att föreslå titeln på en tänkt film som Havets geishor. Likt sina japanska motsvarigheter föreställer jag mig nämligen sanky pankies som en form av kurtisaner. En slags mellanting mellan prostituerad och sällskapsdam/herre som från antiken och framåt har betjänat förmögnare kvinnor och män genom att finodla uppträdande, utseende och kunskaper som lockar och tilltalar dem. Kurtisaner tycks uppträda inom alla mer eller mindre rigida klassamhällen där det finns stor skillnad mellan förmögna makthavare och ”vanligt” folk. En kurtisan kommer i allmänhet inte från de besuttna klasserna, men bereds tillträde dit genom att sin konstfärdighet tilltala mäktiga män och kvinnor, bli deras vänner och förtrogna, i såväl sällskapslivet som i den mer intima sängkammaren.

Antikens förmögna män hade sina hetärer, indiska brahminer och maharajor höll sig med tawaífs, ganikas, devadasis eller bajis. Kutisaner som underhöll dem sång, dans och poesi och även kunde anlitas som lärare i olika konstarter och för att lära såväl män som kvinnor hur de borde bete sig bland välsituerade, kultiverade sällskap. 

Renässansfurstar hade cortigiane som sina förtrogna och älskarinnor, liksom deras franska motsvarigheter ända in i modern tid hade sina maitressecourtisanes eller demi-mondaines, ofta hämtade från den parisiska nöjesindustrin kunde de vara allt från beundrade salongsvärdinnor, eller misstänkta spioner, som holländskan Mata Hari, som påstod sig vara en exotisk, javanesisk prinsessa.

Kinesiska mandariner och kejsare hade sina qiès, som levde inom välbärgade hushåll som allmänt accepterade sexualpartners för husets herre och förväntades föda barn åt honom. Ju mäktigare en man var ju fler qiès kunde han omge sig med. Qiès ställning ökade med deras herres makt och värdighet, likaså förväntades deras kulturella standard, beläsenhet och musikalitet förbättras ju mer respekterade de blev.

Koreanska taewangs försörjde gisaenger, yrkesartister som kunde vara såväl privat- som statsanställda. Deras uppgift var att underhålla adelsmän och kungligheter och de utvecklade en mängd konstnärliga färdigheter, samtidigt som de även kunde verka som sömmerskor och läkare.  Gisaeng utbildades i allmänhet vid speciella akademier, gyobang, där de bland annat lärde sig behärska dangak- och sogakmusik, dans och teater.

Japanska samurajer och kejsare höll sig med geishor och oiran, kring vilka en speciell kultur utvecklades.

Kurtisaner som verkar inom de feodala samhällen, med förmögna mäktiga män, likt de som räknats upp ovan, kan inte karaktäriseras som prostituerade, snarare är de verksamma inom en sfär där nöje och lust samverkar. De är sällan födda in i de besuttnas krets, men antar vissa överklassbeteenden och privilegier i en slags förställning som blandar och överskrider klassgränser, på ett sätt som både skiljer och förenar dem med de kvinnor som de mäktiga männen officiellt är gifta med.

Inom privilegiesamhällen är giftermål i allmänhet en politisk fråga, det rör sig om bindande avtal, fördelning av förmögenheter, arv och landinnehav, ett fastställande av intressesfärer där gemåler blir till bevis att en pakt kommer att respekteras. Inom sådana äktenskap finns ingen garanti för någon kärlek och vänskap makar emellan. Deras förbund behöver inte alls ta sig uttryck i gemensamma intressen, förtroenden och ömsesidigt angenäma sexuella relationer. Det är inom en sådan sfär, bortom äktenskapliga, ekonomiska, religiösa och politiska åtaganden och plikter som kurtisanerna fyllde sin funktion.

Ordet kurtisan kommer från det italienska cortigiana, en kvinnlig motsvarighet till cortigiano, en hovman, och betecknade en dam som levde vid hovet och visste att föra sig där, som en respekterad, utbildad, kultiverad och självständig kvinna.

Den klassiska etikettboken för hur en sann hovman, en cortigiano, skall uppföra sig är Baldassare Castigliones Il Cortigiano från 1528. I sin bok förklarar Castiglione att den perfekte hovmannen skall vinnlägga sig om ett balanserat, till synes oberört sätt, hans tal skal vara välartikulerat, fyllt med elegant men lättförståeliga ord och exempel, uttalade med ett behagligt röstläge. Samtidigt skall en hovman sköta sin hälsa och fysik, röra sig med elegans, fast ett förfinat beteende och intagande är långt ifrån tillräckligt för framgång inom hovlivet. En cortigiano måste också vara kunnig och beläst, intresserad av konst och musik och framförallt ha sprezzatura. Hovmannen bör

I alla sammanhang bruka ett slags sprezzatura [nonchalans] som döljer det konstmässiga, och som visar att det han gör, och det han säger, utförs utan ansträngning, och nästan utan att han ägnar det en tanke.

Ovanliga för sin tid var Castigliones uppskattande åsikter om kvinnor, som han också vänder sig till i flera avsnitt av sin bokIl Cortigiano är uppbyggd som en filosofisk diskussion vid hovet i Urbino, där den leds Elisabetta Gonzaga, hustru till den invalidiserade och impotente Gudiobaldo da Montefeltro, och hennes svägerska Emilia Pia. Under kvällens lopp fälls flera uppskattande ord om kvinnor:

Tror du inte att vi kan hitta många kvinnor med lika stor förmåga att styra städer och arméer som män? […] Kan du inte minnas hur du läst om flera kvinnor som varit kunniga i filosofi, om andra som var skickliga poeter och om sådana som blivit förföljda, anklagade och inför domare försvarade sig med stor vältalighet? […] Jag säger att allt män kan förstå, kan kvinnor också förstå och där en mans intellekt tränger in, ditin kan också en kvinnas förstånd komma.

Det har sagts att hustrur till mäktiga män upprätthåller släkt-och familjeband, alltmedan kurtisanerna ansvarade för tillfredställandet av männens behov av kultur, nöje och sexuella förlustelser. Kurtisanernas artistiska uttrycksmedel, i form av klädsel, musikalitet, beläsenhet, kroppslig skönhet och grace blev till medel för självbefordran, en slags personlig PR, ett skydd mot att falla i onåd, att förlora attraktionskraft och därmed sin härskares intresse, Deras känsliga ställning övertygade flera kurtisaner om att de, på ett helt annat sätt än en lagvigds hustru, för sin egen säkerhets skull måste sätta sig in i de aristokratiska hovfolkets manipulationer, politiska och personliga intrigspel. Många kurtisaner utvecklade sig till skickliga manipulatörer med omfattande nätverk av smickrare och spioner. 

En kurtisan borde uppföra sig som någon som är betydligt mycket mer respekterad  och kultiverad än en simpel prostituerad, en roll som speglas av det grekiska ordet hetär, hetaira, som betyder vän/följeslagare. Detta är säkerligen en orsak till varför det i allmänhet poängteras att en geisha inte tränats för att tillfredsställa sexuella lustar, även om det, trots allt, ofta har varit en av deras uppgifter. En geisha är en högst kultiverade dam som till skillnad från en yūjo, prostitueradbär sin obi, kimonobälte, knuten på ryggen och inte framtill. En geisha är tvungen att gå igenom år av formell utbildning och flera av dem erbjuder inte alls några sexuella tjänster. Ordet geisha består av 芸 gei, som betyder ”konst” och 者 sha "någon som skapar". Men, liksom inom många andra kurtisansammanhang kan skillnaden mellan vän och älskarinna vara flytande.

Ända sedan Phrynes tid, en hetär som föddes 371 f. Kr., bjuder historien på en mängd historier som kurtisaner som varit berömda för skönhet och stora kunskaper. Phryne var eftertraktad både som konversationspartner och älskarinna och blev med tiden en förmögen dam. Hon stod modell för sin tids största konstnärer, bland dem skulptören Praxiteles och målaren Apelles.

En välkänd historia förtäljer hur en av hennes älskare, vältalaren Hypereides, försvarade Phryne inför en domstol och då dess medlemmar av åklagaren övertygats om hennes skuld rusade Hypereides fram och slet av henne kläderna. Hennes skönhet var så bländande att domarna inte kunde förmå sig att döma en sådan ”prästinna till Aphrodite” till döden, utan frikände henne omgående.

En annan sägenomspunnen kurtisan var Jeanne-Antionette Poisson, Marquise de Pompadour (1721 – 1764). Som mätress till Ludvig XV utövade Madame de Pompadour ett stort inflytande över fransk politik, samtidigt som hon blev en välkänd vän och beskyddare av upplysningstidens filosofer, inte minst Voltaire. Hon var dotter till kungens hovstallmästare och genom olika intriger fann hon snart vägen till kungens hjärta och sängkammare. Då hovfolket frynte på näsan åt den vackra uppkomlingen adlade kungen henne, förlänade henne gods och vapensköld och hon kom därefter att leva som en härskarinna på Versailles.

Madame de Pompadour tog emot ministerrapporter och fattade i kungens ställe en mängd viktiga beslut, bestämde hur ämbeten skulle besättas och politiken utformas. Hon ägnade sig åt gravyr, blev en förebild inom modet, bidrog till att utveckla porslinsindustrin i Sèvres och finansierade en mängd skickliga konstnärer, bland dem François Boucher som gjorde flera mästerliga porträtt av henne. Hon intresserade sig också för litteratur, höll salong för filosofer och författare som Voltaire, d´Alembert och Diderot och bidrog till att den franska Encyklopedin gavs ut.

Givetvis är den högkulturella miljön kring hovgeishor och mätresser som Madame de Pompadour vitt skild från sanky pankies värld, men likheter finns. Sankies enkla bakgrund, deras koppling till en speciell miljö – havsstränderna och nöjescentra kring dem – det mode och den kultur de utvecklat för att göra sig intressanta för ett välbärgat (i varje fall i förhållande till dem) klientel, de färdigheter de skaffar sig, inte minst språkkunskaper och den kombination av nöje, äventyr och sex de värnar sig om att utstråla. De vinnlägger sig också om att framstå som exotiska, lättsamma machomän och beter sig som om de kan uppfylla sina väninnors önskningar, alltmedan deras främsta syfte är att själva komma upp sig i samhället. Att med hjälp av en kvinnlig välgörare kunna lämna sin fattiga tillvaro för det goda livet i USA eller Europa.

Även sekelgammal konkubinatkultur har anpassat sig till massturism och degraderande konsumtion. Vanlig, solkig prostitution lånar glans och glamour från drömmar om finess och exotism.  Exempelvis så uppkom i Korea under 1960-talet en blomstrande sexindustri kring tidigare strikt traditionella och hårt styrda gisaengfester. Hundratusentals japanska män köpte sexresepaket genom japanska resebyråer och deltog i patetiska pastischer på gisaeng-sammankomster.

Så länge som det existerar stora gap mellan fattig och rik, parade med drömmar om kärlek, rikedom och fri sex kommer säkerligen kulturer som sankypankismen att skapas, alltmedan andra traditioner och vackra platser som Sosúa och dess strand kommer att degraderas och försvinna genom konsumism och skapandet av falska drömvärldar.

Bruce, Elsye (2015) Hocus Pocus. Castiglione, Baldassare (2003) Boken om hovmannen. Stockholm: Atlantis. Feldman, Martha och Bonnie Gordon (eds.) (2006) The Courtesan´s Arts: Cross-cultural Perspectives. London: Oxford University Press. Gerner, Kristian och Klas-Göran Karlsson (2005)  Folkmordens historia: perspektiv på det moderna samhällets skuggsida. Stockholm: Atlantis. Hanks, Patrick (ed.) (1980) “Hanky Panky” och “Hocus-pocus” i Collins Dictionary of the English Language. London & Glasgow: Collins. Kaplan, Marión A. (2008) Dominican Haven: The Jewish Refugee Settlement in Sosua, 1940-1945. New York: Museum of Jewish Heritage. Oxford dictionary of English (2013) “Hocus-Pocus”. London: Oxford University Press. Svenska Akademins Ordbok (1932) Elfte bandet h-hydda. Lund: Berlingska Boktryckeri- och Stilgjuteriaktiebolag.


03/17/2018 20:40

In January 1981, I was on my way from Santo Domingo to Copenhagen, at that time we used to change plans in New York. This time I flew alone. I do not remember why. Probably Rose worked at the Ministry of Agriculture in Santo Domingo while I taught at a high school in Sweden. Prior to the beginning of the spring semester I had to show up at the school in Malmö, so the trip must have taken place in early January. To make it as cheap as possible I had bought a ticket which meant I had to spend one night in New York and continue traveling the following day. It was no idea to take a cab into the centre, or sleep at a hotel close to the airport, it would be both expensive and difficult. Better to find a comfortable chair somewhere in the waiting rooms at the John F Kennedy Airport and let myself be devoured by an exciting novel. The only problem was that I did not possess such a novel.

I had flown down to Dominican Republic on the 10th of December. By eavesdropping on a conversation between a couple of youngsters behind me I realized that on the plane there were quiet a number of people who hoped to join John Lennon's funeral ceremony. It never took place, but many of my grieving fellow travellers would probably end up among the 250,000 mourners who gathered outside of the Dakota Building on December 14th.

Lennon had been murdered by eleven o´clock on the evening of December 8th. Even before I left Sweden, I had read everything I had found about the murder and I could not help thinking about it while I walked from store to store on Manhattan, while looking for the swimsuit I had promised to buy for Rose. It was a cold and gloomy day, but no snow. I did not find any swimsuit, “off season” explained the shop assistants.

I saw posters for Kubrick´s The Shining. The film had premiered six months earlier, but was still presented in several movie theatres. I would have liked to see it. My friend Claes and I had seen Barry Lyndon five times and I was familiar with Stephen King after viewing Brian De Palma's excellent Carrie, though I had not read any of his novels.

Now I searched through the JFK airport's main terminal for a bookstore that was still open. The clock approached eleven in the evening and still I had no night reading whatsoever. A man stepped out of a newspaper stand and lifted his arms in front of it to pull down the iron shutter. Behind him I caught a glimpse of Stephen King´s The Shining. Even if he had closed the checkout for the night I managed to convince the guy to sell me the novel. Now I was looking forward to enjoy my purchase. The night was saved.  

I found a plastic seat, sat down and watched the book cover, which was a copy of the movie poster. It´s bright yellow cover read: Now a Stanley Kubrick Film from Warner Bros, starring Jack Nicholson and Shelley Duvall. It was exactly the kind of book I had been looking for - a realistic, eventful horror story, with supernatural elements. The introduction convinced me that I would spend the entire night and the following morning without any sleep. A young husband and dad had, after a prestigious literary magazine had published one of his short stories, been hired as a high school teacher. However, to his great despair he soon found out that he suffered from a paralyzing writer's block. At the same time he was tormented by having a brilliant student whose stories far exceed anything he himself would ever be able to write. The failed teacher/writer began to suffer from his colleagues' inquiries about his writings, his wife's concern about their future together and what he perceived as his brilliant student's ill-concealed disdain. He took refuge in alcohol, got stuck in the addiction and became increasingly irritable.

This was brilliant! Time and space disappeared. At half past two in the morning a loud voice was heard over the loudspeakers, the airport was closing down for the night and had to be vacated before two o'clock. Closed down? Did they really close JFK, one of the world's largest airports? How could that be possible? Did no planes arrive after two in the morning?

Soon I was standing with my shoulder bag outside the terminal, my suitcase had thankfully already been checked-in to Copenhagen. It was cold, maybe ten degrees below zero, snow covered the ground, but it was not snowing anymore. No taxis could be seen. Where would I go? The only person around was a policeman talking in a walkie-talkie. I went over to him asking him if he knew where the nearest hotel was located. "A mile from here" he answered indifferently and pointed out into empty space.

- You can make a try, but I do not recommend it.

-Why not? Is it dangerous?

The policeman shrugged his shoulders. He seemed reluctant to speak to me:

-  Not exactly dangerous, but there are no walkways around here. And if you end up in a place there´s no guarantee they might have a room of you. Not at this time of the night.

Behind the glass wall at our backs the lights went out in the departure hall. Would the policeman be there all night? Could he not from his patrol car call a hotel nearby? Did he have a car? Maybe he or a colleague of his could in a nice and warm car bring me to the nearest hotel? I did not dare to ask. The tall, massive man gave a dismissive impression. I thanked him. As I stepped into the darkness outside the protective roof of the platform, he muttered something I could not hear.

A desolate landscape - snow, street lights, wide roads that ran in different directions; no footpaths, no sidewalks. A landscape made for cars, but no cars could be seen. I assumed I had caught a glimpse of a neon sign in the distance, possibly a hotel. Although I was not entirely sure that could have been the case. Anyway, I walked in the direction of the weak light. Initially, I kept myself by the edge of the roads, but after a while I did not care much about the risks and began to walk on the highways. There were no cars, no people, only snow and street lights. I do not remember if the wind was particularly biting, just the cold, the emptiness and the lack of planning for strolling people. It was a hotel sign I had seen. I do not remember the name anymore. Ibis? Jamiaca Inn?

The hotel lobby was warm and quiet. The only light came from the hotel reception and the fluorescent lamps by the entrance, the rest was shrouded in darkness. Behind the dark brown counter stood a robust, rather old black man with short-cut white hair and a dark green uniform. He watched me as I approached across an empty, polished marble floor. He had probably through a security camera seen how I had arrived at the hotel entrance. Leaning forward, he kindly wondered:

- Can I help you, Mister?

In the deserted lobby his words came out as strangely subdued.

I told him about my dilemma and wondered if they had any rooms available. However, I had realized that they would be hopelessly expensive, though I did not mention that to him. Instead I told him that my flight was due to one o'clock the following day. The receptionist shook his head:

- I'm so sorry, sir. Not even a broom cupboard.

He was a friendly person, at the same time we turned our faces towards the glass wall by the entrance, watching the darkness, the snow.

-It's completely against the rules. But, let's do like this. You lay down and rest on the couch over there in the corner. If you fall asleep I´ll wake you up when the first guests arrive in the lobby and we´ll take it from there. Would that be OK for you?

I found it to be an extremely friendly and generous gesture. The nice receptionist stepped out from a side door, took me by one shoulder and brought me over to a black leather sofa that was placed in a dark corner of the immense lobby.

- You just sit down right here. I´ll be right back.

I felt lost and somewhat ridiculous. The old man returned with a pillow in a white case with a fragrance of cleanliness and a grey blanket and placed them next to me on the couch, while he asked me:

- By the way, what's your name?

- Jan

- Nice to meet you John. I'm George. Now ... make yourself comfortable. Take a nap. No worries, just relax.

He turned on a foot lamp next to the sofa and then disappeared through the door by the front desk. There the lights was extinguished and the only glow now came from the entrance outside the glass windows and the foot lamp, which in the lobby's darkness created a safe circle of light around me. I took off my shoes, straightened out and pulled the blanket up to my chin. For a short while I lay comfortably under the cover, feeling warm inside, grateful for the goodness of people, overwhelmed by what have been called the comfort of strangers.

Could not fall asleep and returned to Stephen King's novel. Everything slopes downhill for the frustrated teacher. He mismanages his work, becomes unfocused, moody and even   dangerous for people around him. When his five-year-old son messes up his papers with drafts for a hopelessly messy and clumsy novel, he does in an uncontrollable outburst break the arm of the horrified boy. When he by the school finds that the tires on his car have been slashed, the miserable teacher decides that the culprit must have been his hated pupil, the skilled short story writer, and beats him up. The situation becomes unsustainable and he is finally dismissed from his position.

However, the headmaster continues to believe that under his unbalanced surface the failed teacher is actually a future great author. He succeeds in persuading an acquaintance of his to hire the unfortunate Jack Torrence as caretaker of a seasonally closed down high mountain resort. Perhaps the potential writer might retrieve the concentration and calm he needs to be able overcome his alcoholism and the destructive writer's block.

In the winter abandoned hotel, Jack Torrence becomes obsessed by the dramas that have for decades been stockpiled in every room, by the vast amount of memories of mind boggling tragedies that an old grand hotel harbours. A fascination fuelled by his find of a multitude of yellowed newspaper clips which content suggests captivating and scary events that over the years have taken place within the hotel. Here is material for a powerful novel. Jack moves from room to room and his overheated, alcohol powered fantasy is gradually turning into vivid hallucinations. Visions that increase his obsessions, twisting reality into a distorted dream world. Madness takes hold of Jack Torrence's and eventually affects the only people in his presence - his wife and son, who are becoming helpless victims to Jack's delusions, confined as they are by the snow that separates the hotel from the living. Especially the son is suffering. Like his father he is a psychic and can sense, even see and experience, the horrors that have taken place in the hotel. Nevertheless, instead of perceiving his son as s confident when it comes to recognizing the hotel's distinctive character, the father considers him to be a threat to the inspiration and creativity he experience. Through isolation, obsession and an inspiration that still refuses to turn into writing, Jack Torrence's alcoholism is exacerbated and his hatred towards his own family is becoming uncontrollable. He now perceives his wife and son as annoying obstacles to his self-realization and the ultimate cause to his paralyzing writer's block.

A haunted hotel, isolated by impenetrable snow masses. A small family completely in the hands of an increasingly mad head of family, who furthermore believes he is acting on behalf of supernatural powers - and more. An ingenious idea, a relentless, constantly intensified story. No wonder that a master movie director like Kubrick made a remarkable film of it and that another skilful narrator, and like King a former alcoholic, the Swedish author P. O. Enquist has recommended Stephen King for the Nobel Prize in literature:

Why? I have read almost everything by him. His strength? He has written, among other things, The Shining a masterpiece about the unproductivity of authorship - he really understands an author's dilemma - and many other good stories.

Though Enquist made the reservation that he assumes his suggestion would never be accepted by any member of the Swedish Academy.

From time to time I lifted my eyes from Stephen King´s novel and looked around in the dark, desolate hotel lobby, through the large glass panels by the entrance, where the snow shone in the moonlight. What strange coincidence had put King's horror vision in my hands? I had not had such a strong literary experience since I, as a twelve-year-old with high fever and meningitis, had read Tolkien's Lord of the Rings. Around six o´clock in the morning the first hotel guests showed up. The light was lit. I folded the blanket, placed it over the pillow, sat up in a corner of the soda and tried to make myself as unnoticable as possible.

The friendly receptionist appeared by my side, leaned forward and told me as discreetly as possible:

- If you don´t mind sleeping in an unmade bed, there is one available on the fifth floor. Was your flight at one o'clock?

- It´s really one thirty.

- Great! Then we can do like this. The cleaning lady lets you in. You have to be on your feet by eleven o´clock and then I have arranged for your breakfast in the dining room and you may catch the hotel shuttle to JFK by a quarter to twelve.

Deeply moved I wondered how much it all would cost.

- Not a cent and don´t you dare to tip me.

I am still plagued by the fact that I never sent George the thankyou card I intended to write when I arrived in Sweden.

I am remembering that strange night now when we are in our condo in Dominican Republic. Before I left Sweden this time, I found a worn pocketbook at the Landskrona library  - Neil Gaimans American Gods from 2002. A sticker was attached to the cover, declaring As good as Stephen King or you money back. Of course, the offer had expired more than ten years ago and that's not why I exchanged the book for a Swedish whodunit, the novel was namely on a shelf declaring “exchange a book of yours for another one”. It was the memory of The Shining that awoke my interest for Gaiman´s novel. I knew that the American Gods recently had been filmed in the form of a TV series, and I suspected that, as Kubrick's movie had been different from King´s novel, Gaiman's book would probably not be quite the same as its TV adaption and I wanted to read the book before I saw its screen version.

I have recently enjoyed the TV adaption of The Man in the High Castle, which was both similar to and very different from Philip K. Dick´s masterpiece. Just like Kubrick did not explain Jack Torrence´s madness by mentioning his writer´s block, something that is essential in the novel, does the TV series to a great extent avoid Dick´s master stroke to describe a totalitarian state from the perspective of “common” men and women. Furthermore, both King´s and Dick´s novels deal with how a writer´s creation intertwines with and mix up the reality.

Both Kubrick´s The Shining and Frank Spotnitz´s The Man in the High Castle constitute alternative versions of captivating novels, something that is quite OK with me. Faithful and detailed renderings of enjoyable books are seldom good. The reader has his/her own inner vision of the lecture. An effective version of a novel is a director's own, highly personal interpretation of a great reading experience, something that has often been the case with movie versions of Stephen King´s stories, with great films like Carrie, The Shining, Misery, Stand By Me, Secret Window and The Shawshank Redemption, exceptions are also common, many movies based on King´s are unbelievably bad. Not that least is Stephen King himself guilty of a full-fledged turkey.

I was thinking about all those films when I just a week ago, together with Rose, flew down to the Dominican Republic, where I am now writing this block entry. On the flight I was confronted with a lousy film version of Stephen King's complicated series of eight books called The Dark Tower. The movie turned out to be an overheated, hectic mess going berserk, completely devoid of the calmer, mysterious and often religious super structure that occasionally breaks through in the often absurd and genre transgressing, but nevertheless quite fascinating, book series.

The director of the apparently video game contaminated concoction that plagued me on the plane seemed to have been devoid of any clue of what he was trying to achieve. The movie was filled to the brim by continuously shifting angles and perspectives, kept together by clumsy, foreseeable storytelling, unmotivated special effects, shallow characters and ungainly editing. “Kept together” are wrong words, the experience was almost incomprehensible and taxing on my nerves. Puh!

It was a relief to return to a Gaiman´s novel and sink into a world of imagination that inspired my own mental imagery, instead of being helplessly thrown around by another person's crazed picture tornadoes. Like several of Kings' stories, American God's is multidimensional and often surprising through its unexpected focus on US peculiarities and phenomena. King has, for example, in Needful Things dealt with the American obsession with collecting memorabilia, Christine is about car fetishism, Pet Sematary highlights fear and denial of death, Cell underscores the overriding dependency on cellular phones, Misery illustrates engagement in invented characters, make-belief and celebrities, to mention just a few contemporary themes in King´s books. In American Gods, the Englishman Neil Gaiman illuminates the role of the United States as an immigrant country where ancient traditions and lifestyles have changed and are threatened to succumb to mass consumption and mass communication. A nation where celebrity worship, the pursuit of wealth and the replacement of real life by make-believe, destroys people's respect and fear for the unknown, the transforming power of mystery and a true religion reflecting the diversity and unpredictability of life; its pain, joy and greatness.

Gaiman's American gods were brought to the United States by the Irish, Scandinavians, Africans, Russians, Jews, Indians and Chinese, only to be forgotten in the strange, demystified environment, turning into mediocre, incompetent and disrespected immigrants, suffering a miserable existence as marginalized have-beens. Just like King, Gaiman depicts an American everyday existence that conceals depths of horror and mysteries, which gates may occasionally be smashed to let demons and insecurity invade home-grown, idyllic small towns.

With a smile of recognition, I found that Odin, the gangleri, "the hiker tired of traveling", skollvaldr, con man, sanngetall, truth seeker, and Allfather in Gaiman's novel appears as an immoral swindler, yet concealing an all-encompassing wisdom.

Mr. Ibis (Toth) and Mr. Jacquel (Anubis) are a couple of funeral morticians in a small town by Mississippi,

while Czernobog, a Slavonic god I wrote about in my last blog entry, is a retired butcher who lives in a rundown apartment in Chicago, together with the three Zorya sisters, Slavonic deities as well.

Mr Nancy, a slightly alcoholic storyteller from the American South, is in fact the West African trickster Anansi, and many other deities from the Old World are constantly appearing in different shapes. Gaiman presents several, small cameos describing the arrival of immigrants and their gods. Most impressive was a cleverly compressed version of the inhumanity of slave trade. How West Africans often were sold as slaves by their own kinsfolk and during inhumane suffering, tightly packed in smelly, infected ships, were brought across the Atlantic to unceasing misery on Caribbean and American plantations, where they were beaten, mutilated and driven into death and misery. In a few sentences he succeeds in capturing the Haitian slave rebellion and Mackandal. the one-armed, eloquent vodun priest who initiated the struggle for freedom and also tell the story of how a raped girl grows up to become a respected vodun priestess in Louisiana's bayou. Reading that I remembered how I unexpectedly found an equally compressed and admirably summarized description Soviet Union's Great Patriotic War in Colum McCann´s Dancer, a novel based on Rudolf Nurejev's life.

American gods? Do they exist? The philosopher Xenophanes from Colophon stated:

But if cattle and horses and lions had hands, or could paint with their hands and create works such as men do, horses like horses and cattle like cattle, also would depict the gods' shapes and make their bodies of such a sort as the form they themselves have. […] Ethiopians say that their gods are snub–nosed and black. Thrachians that they are pale and red-haired.

Obviously, people create gods influenced by heritage, environment and tradition. We need deities responding to our needs and if our desires and demands change we adapt our gods to them. Farmers have fertility gods, while consumers have consumption gods. Gods become templates depicting functions we equip them with.

The postmodern philosopher Jean Baudrillard would probably argue that gods are simulacra, distorted copies/interpretations of reality, which turn into truth, acquiring a presence of their own. They exist, but do not really have any connection with "reality".

Religion changed in accordance with the place where it was practiced, I experienced this when I studied religious notions concerning a peasant leader called Olivorio Mateo, who is worshipped as God in the border areas between the Dominican Republic and Haiti. In 1922, Olivorio was killed by American marines, but a cult of legends, hymns and rituals in his honour has grown strong around him. Several years ago, I gained the privilege of being personally acquainted with people who had known Olivorio, who had walked with him within Hispaniola's mountain areas, yet they were firmly convinced that their friend and leader continues to live in another existence. That he even is identical with God.

I found that Olivoristas living in Santo Domingo participated in olivorista rituals when they visited their areas of origin, though when they are staying in the capital or in the United States, most of them identify themselves as Pentecostals. They claim that Olivorio belongs to their original homes, though in modern cities he manifests himself as the god of the Pentecostals.

So why would not the American immigrants forget or adapt their faith in gods and spiritual beings to the conditions they were confronted with in the New Country? Where a new faith emerged, based on myths of success, bodily perfection, eternal youth, glamour, wealth and celebrity. With role models like Superman, Superwoman, Kim Kardashian and other superstars, being admired for being "known to be famous". Many dream about meeting with such celebrities, imagining it would be like a state of grace, like being close to Jesus, God's Mother or any legendary saint.

The United States is a country where religion may equal sending hundreds of dollars to a TV evangelist, who in an elegant suit preaches prosperity theology, ensures you that if decently remunerated he can pray to God for you to get well, get a top job, or a luxury car. Where the height of happiness is to be seen on television, meet your idol or win millions of dollars on the lottery. Where a belief in God means that you are a fundamentalist believer in biblical truths, a patriot, gun owner, against abortions and gay rights, while you vote for Trump. Once I saw a bumper sticker in Florida that summarized those beliefs: Good, guns and guts made America great. Let's keep all three.

The God of fundamentalists is completely different from the powerful, dangerous, irreconcilable god of the Old Testament, or the New Testament's forgiving Father. Gaiman´s Odin is also an evasive character. He is both human and divine. Nobody trusts Odin, but everyone knows that his knowledge is more encompassing than theirs. That he, in his capacity of Allfather, has a plan for his Creation and knows how the future will be, but nobody understands what the plan really is about, or what the future will look like.

American Gods also confronts us with the great land's own gods, divinities of its native population, who now have a gloomy life underground, or endure in mobile homes or desolate shacks, where they drink beer and spirits while scrutinising the surrounding decay, wondering what Odin is up to. They represent the virgin land, the nature that once was. They are united with the forests, the mountains and the soil, moving from one world to another like someone walking through sun and shadow. They know how to enter into the spiritual sphere that is hidden behind what we call "reality".

In Gaiman's novel, Mr. Wednesday, i.e. Odin, convinces the weary, aged gods who once came to the United States from all over the world, to stand tall and participate in a final battle against the new divinities that have been created in the New World – the gods of the entertainment industry, the TV evangelists, the PR firms, the junksellers, the web, the sex industry, the drug industry, NRA, the Ku Klux Klan, the Fox Channel, the reality shows, the fashion and cosmetics industries, etc., etc. A Ragnarök through which the spiritual sphere of existence will be resurrected; fresh, strong, renewed and dangerous.

In the Andes and the Caribbean, I have met people who told me they were living in two worlds. Our daily lives and the boundless world where we meet gods, demons and spirits of the deceased. A sphere we common people experience when we dream, but that they are able to visit even when they are awake. It is such an interaction between different spheres we witness in Gaiman's novel, where the body builder coach Shadow meets his deceased wife while he is working as chauffeur and right-hand man for Mr. Wednesday and through this work meets various shabby and humble gods, while he in his spare time has a fairly casual existence in an American small town, where he succeeds in finding a solution to why a large number of young people over the years have disappeared from the seemingly idyllic place.

It is through such seamless passing between imagination and reality I have learned to appreciate stories by Gaiman and King. I honestly do not know if they are world-class authors, though they rarely disappoint me. King can swing violently between quite sloppy storytelling and what I perceive as masterly writing. An interaction between fantasy and reality is indeed present in the work of world literature's brightest shining fix stars - Homer, Dante, Shakespeare, Cervantes and Bulgakov.

I do not know if there are any gods around, an uncertainty that, unfortunately, has not been transformed into certainty through my meetings with remarkable men and women, people firmly convinced about the existence of a divine sphere and who have assured me that they are in daily contact either with several gods or one, omnipotent God.

However, through my reading, my appreciation of art, music and dreams, I have been able to enter into a sphere which I am inclined to believe have something to do with another, a spiritual existence and sometimes I wonder how life seems to be for those of my fellow beings who state they do not believe in anything. Who tell me they are unable to enter into that resplendent, artificial paradise of art, religion and literature.

Baudrillard, Jean (1994) Simulacra and Simulation (The Body in Theory: Histories of Cultural Materialism). Ann Arbor MI: University of Michigan Press. Xenophon of Colophon (2001) Fragments: A Text and Translation with a Commentary by J.H. Lesher. Toronto: University of Toronto Press.


03/11/2018 20:21

Januari 1981 var jag på väg från Santo Domingo till Köpenhamn, på den tiden bytte vi plan i New York. Nu flög jag ensam. Kommer inte ihåg varför. Antagligen arbetade Rose på jordbruksdepartementet in Santo Domingo och jag på Pildammsskolan i Malmö. Inför vårens terminsstart var jag tvungen att vara i Malmö, alltså måste resan ha ägt rum i början av januari. För att hemfärden skulle bli så billig som möjligt hade jag tagit ett flyg som innebar att jag skulle tillbringa natten i New York och fortsätta resa följande dag. Det var ingen idé att ta sig in till centrum eller sova över på ett hotell i närheten av flygplatsen, det skulle bli både dyrt och besvärligt. Bättre att finna en bekväm stol någonstans i väntsalarna på John F Kennedy flygplatsen och sjunka in i en spännande roman. Enda problemet var att jag inte hade en sådan roman.

Jag hade flugit ner till Dominikanska Republiken den 10:e december. Genom att smyglyssna på ett samtal mellan ett par ungdomar som satt bakom mig förstod jag att med på planet fanns flera som hoppades få vara med vid John Lennons begravning. Den blev aldrig av, men flera av mina sörjande medpassagerare skulle säkert befinna sig bland de 250 000 som samlades i utanför the Dakota Building vid Central Park den 14:e december.

Lennon hade blivit mördad vid elva-tiden på kvällen den 8.e december. Redan innan jag lämnade Sverige hade jag läst vad jag funnit om mordet och jag kunde inte undgå att tänka på det medan jag gick från affär till affär på jakt efter baddräkten som jag lovat köpa åt Rose . Det var kallt och dystert, men ingen snö. Jag fick inte tag på någon baddräkt, off sesaon förklarade butiksbiträdena.

Jag såg affischer för Kubricks The Shining. Filmen hade haft premiär ett halvår tidigare, men gick fortfarande på flera biografer. Jag hade velat se den. Min vän Claes och jag hade sett Barry Lyndon fem gånger och Stephen King kände jag till efter Brian De Palmas utmärkta Carrie, fast jag hade ännu inte läst något av honom.

Nu sökte jag i John F Kennedy flygplatsens huvudterminal efter en bokhandel. Klockan närmade sig elva på kvällen och jag hade fortfarande ingen nattläsning. En man klev ut ur ett tidningsstånd och lyfte armarna för att inför natten dra ner järnjalusin då jag bakom honom skymtade det illgula omslaget på The Shining, eller Varsel som romanen heter på svenska. Jag lyckades hejda mannens stängningsbestyr och även om han stängt kassan kunde jag övertala honom att sälja boken till mig. Belåten över mitt inköp såg jag mig omkring efter en plats där jag kunde tillbringa natten i sällskap med Stephen Kings roman.

Slog mig ner på ett plastsäte och betraktade bokomslaget, som var en kopia av filmaffischen. Now a Stanley Kubrick Film from Warner Bros, starring Jack Nicholson and Shelley Duvall stod det och jag började läsa. Det var en sådan bok jag sökt - en realistisk, händelserik skräckroman med övernaturliga inslag. Upptakten övertygade mig om att jag skulle klara natten utan sömn.  En ung make och far har, efter det att ett aktningsvärt litterärt magasin publicerat en av hans noveller, fått arbete som lärare. Till sin förtvivlan upptäcker han snart att han drabbats av en förlamande writer´s block, en total oförmåga att skriva något nytt. Samtidigt plågas han svårt av att ha en lysande elev, vars berättelser vida överträffar något han själv skulle kunna åstadkomma Den misslyckade läraren/författaren lider dessutom av kollegornas undran om hans skriverier, hustruns oro inför framtiden och vad han uppfattar som den geniale elevens illa dolda förakt. Han tar sin tillflykt till spriten, fastnar i missbruket och blir alltmer lättirriterad.

Detta var lysande! Tid och rum försvann. Vid halv tvåtiden på morgonen meddelade en högtalarröst att flygplatsen snart skulle stängas och måste vara utrymd innan klockan två. Stänga? Stängde verkligen JFK, en av världens största flygplatser? Hur kunde det vara möjligt? Kom det inga plan mitt i natten?

Snart stod jag med min axelväska utanför terminalen, resväskan var tack och lov redan polletterad till Köpenhamn. Det var kallt, kanske tio grader under noll, snö på marken, men det snöade inte. Inga taxibilar syntes till. Vart skulle jag ta vägen? Den enda människa som syntes till var en polis som stod och talade i en walkie talkie. Jag gick fram till honom och undrade var närmaste hotell låg. ”Någon mile härifrån” svarade han ointresserat och pekade ut i tomma intet. You can make a try, but I don´t recommend it ”Du kan göra ett försök, men jag rekommenderar det inte”. ”Varför inte? Är det farligt?”. Polisen tycktes ovillig att tala med mig, men var likväl tvungen att förklara sig: ”Inte farligt precis, men det finns ingen gångväg och det är inget vidare att pulsa fram i snön längs vägarna, sen är det ju inte säkert att de har något rum till dig. Inte vid den här tiden.” Innanför fönstren bakom oss släcktes ljusen i avgångshallen. Skulle polismannen stå där hela natten? Kunde han inte från sin bil ringa till något hotell i närheten? Hade han en bil? Kanske kunde han eller någon kollega i en varm polisbil ta mig till närmaste hotell? Jag vågade inte fråga. Den storvuxne mannen gav ett avvisande intryck. Jag tackade honom. Medan jag steg ut i mörkret utanför plattformens skyddande tak grymtade han något ohörbart till svar.

Ett ödsligt landskap – snö, tända gatlyktor, breda vägar som löpte åt olika håll; inga gångstigar, inga trottoarer. Ett bilarnas landskap, men utan bilar. Trodde mig i fjärran skymta en neonskylt, möjligen ett hotell. Trots att jag inte var helt säker på att så kunde vara fallet styrde jag kosan ditåt. Till en början höll jag mig vid kanten av vägarna, men efterhand struntade jag i riskerna och började gå på körbanan. Där fanns inga bilar, inga människor, enbart snö och gatlyktor. Minns inte om vinden var speciellt bitande, enbart kylan, tomheten och avsaknaden av all planering för fotvandrare. Det var en hotellskylt jag skymtat. Minns inte längre namnet. Ibis? Jamiaca Inn?

Det var varmt och stilla i hotellobbyn, den enda belysningen kom från hotellreceptionen och ljusrören vid entrén, resten låg i halvdunkel. Bakom det mörkbruna skranket stod en kraftig, äldre svart man med kortklippt vitt hår och en mörkgrön uniform. Han stod upp och betraktade mig medan jag närmade mig över ett öde, blankpolerat marmorgolv. Antagligen hade han genom någon bevakningskamera sett hur jag kommit fram till hotellet. Han lutade sig fram, log vänligt och undrade:

- Can I help you, Mister?  I den öde lobbyn lät orden märkligt dämpade.

Jag berättade om mitt dilemma och undrade om de hade något rum ledigt. Insåg dock att ett sådant skulle vara hopplöst dyrt. Men, det sa jag inte, istället konstaterade jag att mitt flyg lämnade JFK klockan ett följande dag. Receptionisten skakade på huvudet:

- I´m so sorry, Sir. Not even a broom cupboard. Ingenting, inte ens en städskrubb.

Det var en vänlig man, samtidigt vände vi våra ansikten mot entréns perspektivfönster, betraktade mörkret och snön.

-It´s completely against the rules. Det är helt emot reglerna. Men, låt oss göra så här. Ni lägger er och vilar på soffan där borta i hörnet. Om ni skulle somna väcker jag er då de första gästerna dyker upp och så tar vi det därifrån. Är det OK för er?

Jag fann det vara ett ytterst vänligt och generöst erbjudande. Den hygglige portieren kom ut från en sidodörr, tog mig vid ena axeln och förde mig till en svart lädersoffa som stod i ett mörkt, något undanskymt hörn av den stora lobbyn.

-Sitt här. Jag kommer strax tillbaka.

Jag kände mig bortkommen och smått löjlig. Portieren återvände med en kudde i vitt örngott och en grå filt och placerade dem bredvid mig på soffan samtidigt som han undrade:

- By the way, what´s your name?

- Jan

- Nice to meet you John. I´m George. Now … make yourself comfortable. Take a nap if you want to. I´m back with you within a few hours. No worries, just relax. Trevligt att träffa dig John. Jag är George. Gör det nu bekvämt för dig. Ta en tupplur. Jag är tillbaka om några timmar. Var inte orolig, bara koppla av.

Han tände en fotlampa bredvid soffan och försvann sedan genom dörren vid receptionen. Där borta släcktes lampan och det enda ljuset kom nu från entrén utanför glasfönstren och fotlampan som i lobbyns kyliga mörker skapade en trygg ljuscirkel kring mig. Jag tog av mig skorna, lade mig tillrätta och drog upp filten till hakan. En kort stund låg jag bekvämt under filten. Kände mig varm inombords, tacksam över människors godhet, överväldigad av vad som kallats The comfort of strangers, Främlingars tröst.

Kunde inte somna och återgick till Stephen Kings roman. Allt sluttar brant utför för den frustrerade läraren. Han missköter sitt arbete, blir allt lynnigare, okoncentrerad, oengagerad och farlig för sin omgivning. Då hans femårige son rör ihop hans papper med till intet förpliktigande och hopplöst röriga romanutkast får han i fyllan och villan ett raseriutbrott och råkar bryta armen på den skräckslagne sonen. Då han utanför skolan finner att däcken på hans bil blivit sönderskurna inbillar sig läraren att det är hans hatade mönsterelev som är den skyldige, förlorar fattningen och misshandlar honom. Situationen blir ohållbar och han avskedas från sin tjänst.

Rektorn tror dock fortfarande att under den obalanserade ytan hyser den misslyckade läraren en berättartalang i vardande. Han lyckas övertala en bekant att anställa Jack Torrence som tillsynsman på ett säsongsstängt högfjällshotell. Kanske kan det skänka den avsatte läraren och potentielle författaren den koncentration och det lugn han behöver för att övervinna sin alkoholism och sitt destruktiva writer´s block.

I det vinterisolerade hotellet grips Jack Torrence av den kvardröjande dramatik som under decennier lagrats i varje rum, av den mängd levnadsöden som ett hotell ruvar på. En fascination som eldas på genom hans fynd av en mängd, gulnade tidningsurklipp vars innehåll antyder fängslande och skrämmande händelser som ägt rum inom hotellet. Här finns stoff till en mäktig roman. Jack rör sig från rum till rum och hans överhettade fantasi förvandlas efterhand till hallucinationer. Visioner som oavbrutet ökar en besatthet som efterhand leder till en förvriden verklighetsuppfattning. Den tippar över i okontrollerbar galenskap och Jack Torrences vansinne drabbar de enda som finns i hans närhet – hustrun och sonen som innestängda av snön som isolerat hotellet blir hjälplösa offer för Jacks vanföreställningar. Speciellt sonen blir lidande. Liksom fadern är han synsk och kan förnimma, ja till och med se och uppleva de fasor som utspelat sig i hotellet. Men, istället för att uppfatta sonen som en like, en anförvant då det gäller att varsebli hotellets säregna egenliv, betraktar fadern honom som ett hot mot den inspiration och skapakraft han upplever. Isolering, besatthet och en inspiration som fortfarande inte kan omsättas i skrift förvärrar Jack Torrences alkoholism och hat mot sin familj, som han nu uppfattar som irriterande hinder och den yttersta orsaken till hans förlamande writer´s block.

Ett hemsökt hotell, isolerat av ogenomträngliga snömassor. En liten familj fullkomligt i händerna på en alltmer galen familjefar, som tror sig agera på uppdrag av övernaturliga makter – och mer därtill. En genial idé, en obeveklig, ständigt intensifierad berättelse. Inte utan att en mästare som Kubrick gjorde film på romanen och att en annan skicklig berättare, och liksom King före detta alkoholist, P. O. Enquist har rekommenderat Stephen King till nobelpris. 

Emellanåt lyfte jag blicken från romanen och såg mig kring i den mörklagda, ödsliga hotellobbyn, ut genom entréns stora glasdörrar, där snön lyste i månsken. Vilken underlig slump hade satt Kings skräckvision i mina händer? En så stark litteraturupplevelse hade jag inte haft sedan jag som tolvåring med hög feber och hjärnhinneinflammation läste Tolkiens Sagan om Ringen. Vid sextiden dök de första hotellgästerna upp. Ljuset tändes. Jag vek ihop filten, placerade den över kudden, satte mig i ett hörn och försökte göra mig så obemärkt som möjligt. Den vänlige nattportieren kom fram till mig, lutade sig fram och sa diskret:

- Om du inte har något emot en obäddad säng så finns det nu ett ledigt rum på femte våningen. Var det klockan ett som ditt flyg gick?

Jag bekräftade hans förmodan. Han log brett och vänligt:

- Då gör vi så här. Städerskan släpper in dig. Du måste vara uppe senast elva och då har jag sagt till om frukost för dig i matsalen, sedan kan du ta hotellets shuttle till JFK.

Djupt gripen undrade jag hur mycket det hela skulle kosta.

- Not a cent and don´t you dare to tip me. Inte en cent och våga inte ge mig dricks.

Det plågar mig fortfarande att jag aldrig skickade George det tackkort jag tänkte sända då jag väl kommit hem till Sverige. Minns den där natten nu då vi befinner oss i vår lägenhet i Dominikanska Republiken. Innan jag den här gången lämnade Sverige hade jag bland gratis bytesböcker på biblioteket i Landskrona funnit en sliten pocketbok - Neil Gaimans American Gods från 2002. På omslaget satt en klisterlapp med texten As good as Stephen King or you money back ”Lika bra som Stephen King eller dina pengar tillbaka”.  Givetvis hade erbjudandet löpt ut för mer än tio år sedan och det var inte därför jag bytte boken mot en Mankelldeckare. Det var minnena av The Shining som omslaget väckte. Precis som fallet var på den tiden visste jag att boken nyligen hade filmatiserats, denna gång i form av en TVserie och jag misstänkte att den precis som Kubricks film var annorlunda Kings roman, skulle TVserien skilja sig från Gaimans roman.

Så är i allmänhet fallet med goda filmversioner av fängslande böcker, de är sällan slaviska återgivningar av en bok. Det fungerar inte. Läsaren har sin egen inre vision av det hen läst. Snarare är en god filmatisering av en roman en regissörs egen, högst personliga tolkning av en stor läsupplevelse, något som ofta varit fallet med filmversioner av Kings böcker, med mästerliga filmer som Carrie, The Shining, Misery, Stand by Me, Secret Window och The Shawshank Redemption, undantagen är dessvärre rikliga och de usla filmer, varav Stephen King själv gjort sig skyldig till ett riktigt bottennapp, är inte ens värda att bli omnämnda.

Detta tänkte jag på då jag för lite mer än en vecka sedan tillsammans med Rose flög ner till Dominikanska Republiken, där jag nu skriver det här blockinlägget. På flyget visades en usel filmversion av Stephen Kings romanserie The Dark Tower. En överhettad, hektiskt rörig och effektbelamrad actionrulle helt i avsaknad av de lugnare, mystiskt religiösa övertoner som är närvarande i Kings bokserie. Videospelens febrilt uppdrivna effektsökeri har haft en fatal inverkan på ett flertal hollywoodfilmer, vars ständigt uppskruvade bildflimmer, våldsamma växlingar och underliga vinklar går mig på nerverna, speciellt som det hela förvärras av banalt berättande, omotiverade specialeffekter och förflackad personkaraktäristik. Genom uselt manusarbete och klippning var The Dark Tower i det närmaste obegriplig.

Det kändes som en lättnad att kunna återvända till en roman och därmed sjunka in i min egen föreställningsvärld, istället för att hjälplös kastas kring av en annan persons galna bildstormar. Liksom flera av Kings berättelser var American Gods mångbottnad och ofta överraskande i sin egendomliga belysning av typiskt amerikanska egenheter och fenomen. King har exempelvis behandlat den amerikanska prylbesattheten i Needful Things, bilfetischismen i Christine, dödsförnekandet i Pet Sematary, mobiltelefonberoendet i Cell och kändisdyrkan i Misery, för att enbart nämna några samtida teman i hans böcker. I American Gods belyser engelsmannen Neil Gaiman USAs roll som ett invandrarland, där uråldriga traditioner och livsformer förändrats och nu hotas av masskonsumtion och masskommunikation. En nation där kändisdyrkan, strävan efter rikedom och ersättandet av verkligt liv med make believe förstör människors bävan inför det okända, mystikens förvandlande kraft och en sann religion som speglar livets mångfald och oförutsägbarhet; dess smärta, glädje och storhet.

Gaimans amerikanska gudar fördes till USA av irländare, skandinaver, afrikaner, ryssar, judar, indier och kineser, enbart för att där glömmas bort och i den främmande, avmystifierade miljön förvandlas till medellösa invandrare, som nu för en eländig tillvaro som marginaliserade, odyrkade föredettingar. Precis som King, skildrar Gaiman en amerikansk vardagstillvaro som döljer bråddjup av skräck och mysterier, vars portar emellanåt gläntas för att släppa in demoner och osäkerhet i helylleamerikanska småstäder.

Med ett igenkännande småleende fann jag exempelvis att Odin, den gangleri, ”färdtrötte”, vandraren, skollvaldr, svindlaren, sangetall, sanningsökaren och Allfadern i Gaimans roman dök upp som en omoralisk småskojare, som likväl dolde en allomfattande vishet.

Mr. Ibis (Toth) och Mr. Jacquel (Anubis) var ett par begravningsentreprenörer i en småstad vid Mississippi,

medan Czernobog, en slavisk gud som jag skrev om i mitt förra blogginlägg, blev till en pensionerad slaktare som bodde i en nergången lägenhet i Chicago, tillsammans med de tre åldriga Zoryasystrarna, även de slaviska gudomligheter.

Mr Nancy, en lätt alkoholiserad historieberättare från den amerikanska södern, var i själva verket den västafrikanske tricksterguden Anansi, o.s.v. För övrigt fann jag i Gailmans bok en skickligt komprimerad version av slavhandelns omänsklighet. Hur västafrikaner ofta såldes som slavar av sina egna stamfränder och under omänskligt lidande, tätt packade i stinkande, infekterade skepp, fördes över Atlanten till fortsatt elände på karibiska och amerikanska plantager, där de misshandlades, stympades och drevs in i död och elände. Gaiman lyckas med konststycket att i ett par meningar fånga in det haitiska slavupproret och dess enarmade, voodoopräst Mackandal och hur en våldtagen flicka växer upp till att bli en vördad voodooprästinna i Lousianas träskområden. Minns hur jag lika oväntat fann en jämbördigt komprimerad och skickligt utförd sammanfattning av Sovjetunionens ”stora fosterländska krig” i Colum McCanns Dancer, en roman som bygger på Rudolf Nurejevs liv.

Amerikanska gudar? Finns det sådana? Filosofen Xenophanes från Kolofon konstaterade:

Men om hästar eller oxar eller lejon hade haft händer eller kunde rita med dem och åstadkomma samma arbeten som människor, då skulle hästarna teckna gudarnas gestalter så att de liknade hästar och oxarna skulle göra dem som om de vore lika oxar, de skulle ge dem kroppar lika dem som de själva har […]  Etioperna påstår att deras gudar är plattnästa och svarta; trakerna att deras är blåögda och rödhåriga.

Uppenbarligen skapar människor gudar som präglas av arv, miljö och tradition. Vi behöver gudomlighter som svarar mot våra behov och ändras våra önskningar och anspråk anpassar vi våra gudar till dem. Bönder har fruktbarhetsgudar, medan konsumenter har konsumtionsgudar. Gudar blir till schabloner som präglas av sina funktioner.

Den postmoderne filosofen Jean Baudrillard skulle antagligen hävda att gudar är simulacra, förvrängda kopior/tolkningar av verkligheten, som förvandlats till en sanning och därmed förvärvat en egen existens. De finns till, men har egentligen inget samband med ”verkligheten” i sig.

Att religion förändras genom platsen där den praktiseras fick jag för flera år sedan uppleva då jag studerade religiösa förställningar kring en bondeledare vid namn Olivorio Mateo, som dyrkas som Gud i gränsområdena mellan Dominikanska Republiken och Haiti. Så sent som 1922 dödades Olivorio av amerikanska marinsoldater, men en kult med legender, hymner och ritualer till hans ära har redan vuxit sig stark kring honom. För flera år sedan fick jag privilegiet att personligen bli bekant med personer som känt Olivorio, som vandrat med honom i Hispaniolas bergstrakter och som likväl var fast övertygade om att deras vän och ledare fortsätter leva i en annan existens. Att han till och med är identisk med Gud. 

Jag fann att olivorister som bodde i Santo Domingo deltar i olivoristiska riter då de besöker sina hembyar, men då de vistas i huvudstaden, eller i USA, identifierar sig de flesta av dem sig som pingstvänner. De säger att Olivorio har sin hemvist i deras forna hembygd, men att han i de moderna storstäderna manifesterar sig i form av pingstvännernas gud.

Så varför skulle inte de amerikanska invandrarna glömma bort, eller anpassa, sin tro på gudar och andliga väsen till förhållandena de mötte i Det Nya Landet? Där en ny tro vuxit fram, baserad på myter om framgång, kroppslig perfektion, evig ungdom, glamour, rikedom och kändisskap. Med role models som Superman, eller Superwoman, Kim Kardashian eller andra superstars som genom att vara famous for being famous ”kända för att vara kända” framstår som om de vore förmer, eller fullkomligt annorlunda, än oss vanliga döda. Många drömmer om att ett möte med sådana kändisar vore som att undfå nåden av att få vara nära Jesus, Guds Moder eller något legendariskt helgon.

USA är ett land där religion kan betyda att du sänder hundra dollar till en TVevangelist, som i välskräddad kostym predikar framgångsteologi och försäkrar att han å dina vägnar kan be till Gud så att du blir frisk, får ett toppjobb, eller en lyxbil. Där höjden av lycka är att bli sedd i TV, möta en idol eller vinna miljontals dollar på lotto. Där en tro på Gud betyder att du är bibeltrogen, patriot, vapeninnehavare, abortmotståndare, fördömer homosexuella och röstar på Trump. Eller som jag en gång såg på en bumper sticker i Florida: God, guns and guts made America great. Let´s keep all three, ”Gud, vapen och mod gjorde Amerika stort. Låt oss behålla alla tre.”

Fundamentalisternas Gud är fullständigt annorlunda det Gamla Testamentets kraftfulle, farligt oberäknelige dundergud, eller det Nya Testamentets förlåtande fadersgestalt. Gaimans Odin är även han en undanglidande gestalt. Han är både mänsklig och gudomlig. Ingen litar på Odin, men alla vet att hans kunskap är vida överlägsen deras. Att han i sin egenskap av Allfader har en plan för Skapelsen och känner framtiden, men ingen förstår vad planen egentligen går ut på, eller hur framtiden kommer att te sig.

American Gods rymmer även det stora landets egna gudar, urinvånarnas gudomlighter som lever sina skuggliv under jorden, eller i nerslitna husvagnar och skjul, där de dricker öl och sprit alltmedan de stillatigande betraktar förfallet omkring sig och förhåller sig tvivlande till Odins verksamhet. De är landets ursprungliga natur, de är ett med skogen, bergen och marken och rör sig från den ena världen till den andra som en man som vandrar genom sol och skugga. De vet hur man kan träda in i den andliga sfär som döljer sig bakom det tillstånd som vi kallar ”verkligheten”.  

I Gaimans roman försöker Mr. Wednesday, dvs Odin, övertyga de trötta, åldriga gudarna som från alla världens hörn hamnat i USA, att ställa upp i slutstriden mot de nya gudomligheter som skapats i den Nya Världen. En Ragnarök genom vilken den andliga sfären skall återuppstå; frisk, stark och förnyad.

I Anderna och Karibien har jag mött människor som sagt sig leva i ”båda världarna”. Vår dagliga tillvaro och den gränslösa värld där vi möter gudar, demoner och avlidnas andar. En sfär vi skymtar då vi drömmer, men som är verklighet för dem. En sådan samverkan mellan olika sfärer möter vi även i Gaimans roman där gymnastikskon Shadow emellanåt träffar sin avlidna hustru, alltmedan han arbetar som chaufför och allt-i-allo år Mr. Wednesday och genom sitt arbete möter olika sjaskiga och fattiga gudar, samtidigt som han i en amerikansk småstad för en tämligen vardaglig tillvaro och lyckas finna lösningen på ett stort antal mord på försvunna ungdomar.

Sådana glidningar mellan fantasi och realitet har jag lärt mig uppskatta i Gaimans och Kings romaner. Jag vet uppriktigt sagt inte om de är några berättare i världsklass, men de gör mig sällan besviken. King är exempelvis en författare som kan svänga våldsamt mellan tämligen slentrianmässigt berättande och åstadkomma vad jag uppfattat som mästerverk. En sömlös relation mellan fantasins och verklighetens sfärer är förvisso närvarande hos litteraturhistoriens mest beundrade fixstjärnor, med namn som Homeros, Dante, Shakespeare, Cervantes och Bulgakov.

Jag vet inte om gudar finns, en osäkerhet som dessvärre inte har förvandlats till visshet genom mina möten med beundransvärda personligheter som varit bergfast övertygade om det gudomligas existens och som försäkrat mig om att de är i daglig kontakt antingen med flera gudar, eller en enda Gud.

Jag har dock genom läsning, konst, musik och drömmar emellanåt kunnat träda in i vad jag antar vara den sfär som jag fått mig beskriven och ibland undrar jag hur livet ter sig för de av mina medmänniskor som säger sig inte tro på någonting. Som inte förmår träda in i konstens, religionens och litteraturens artificiella paradis.

Baudrillard, Jean (1994) Simulacra and Simulation (The Body in Theory: Histories of Cultural Materialism). Ann Arbor MI: University of Michigan Press. Xenophon of Colophon (2001) Fragments: A Text and Translation with a Commentary by  J.H. Lesher. Toronto: University of Toronto Press.


02/21/2018 12:49

Any memory is an interpretation, a rectification. Our existence, politics, world history are constructed by our own and others' memories, which find themselves in state of constant change. Not even our thinking is persistent. Things, like the nature, buildings and books are somewhat more persistent, though even they are shaped by memories, our constantly changing interpretations of them.

I recently learned this while reading a book by Matt Masuda, The Memory of the Modern. Through examples from French history the author analyses and interprets the importance of monuments through the resurrection, demolition and reconstruction of the Vendôme Column in Paris. He also investigates how numbers were used on the Paris stock exchange and then impacted the economy as a science. How French linguistics and telegraphy converted  words into signs. How human bodies are shaped by memories and events and how this was reflected in French anthropology and Henri Bergson's philosophy. How witness testimonies were evaluated, explored and interpreted by French law. How criminals were identified by statistics, charts and photographs. How French imperialism, prosecution and deportations were influenced by exotic views of “the other”, cultivated by authors and philosophers. How the conservation of events was transformed into entertainment through automates and cinema and finally how dance and music combine influences from different cultural contexts and become interpreted and reformulated by authors and musicians. Masuda's common denominator is to demonstrate how memories both shape the human mind, our environment, history and future. How they give rise to different trends in science, social life and politics. An ever-ongoing dynamic; influential, fluid and changeable just like our own personal memories.

While reading Matsuda I remembered how many of my memories were related to a place, a building and various stories I read or heard. How an edifice encloses a variety of ideas, thoughts and performances, while being in a state of constant flux. How a visit to any place is influenced by the unique memories, associations and meanings it carries and how they shape our memory of our visit

By mid-March last year, I arrived by train to Srbsko, a village a few miles south of Prague with a name that seemed to be taken from a Tintin adventure. Srb is apparently “Serb” in the Czech language, but why an insignificant place like that would be named “Serbia”, remains a mystery to me.  It was twilight, and Srbsko seemed to rest in moisture and dreariness, withholding memories of everyday communism. Apparently, I was the only guest at the hotel, which was opposite the station, though on the other side of a river with viscous, brownish water.

The oblong room was small but warm and provided with the essentials for a hotel stay. Unfortunately the restaurant was closed. I went out into the evening mist searching for a place to eat, but the two taverns were closed due to off-season. I had to be content with sitting in a corner with a pint of lager and a kloábasa sausage with rye bread and mustard, while a group of villagers curiously watched me from a table at the opposite end of the room. Feeling like the odd stranger I was, I was nevertheless pleased with my loneliness.

The next morning I went up early and was in the empty restaurant welcomed by a laid out, sumptuous breakfast, a nutritional supplement that lasted all day long. In spite of the drizzle I decided against taking the train and walked on foot to immerse myself in the subtle atmosphere of unrestrained melancholy. During my hour-long walk I did not meet any cars and no people. The landscape along the abandoned road was varied and sometimes even beautiful, with river and fields on one side and woods and rocks on the other.

Settlements were not dense. Occasionally, I passed a deserted small factory or forsaken garage surrounded by rusty car wrecks. Especially fascinating was a tower crowned by black, rotting woodwork. It did not seem to be very old, perhaps it had been raised by some eccentric industrialist a hundred years ago. Now it looked threatening, a likely home for bats, or perhaps a miserable vampire whose presumed presence was a source of exciting horror for the children of the surrounding countryside.

Even the telephone wires that followed the road were imbued with a sinister character, which suggested a not entirely forgotten communism, characterized by secretive oppression and inferior services.

The March winter still kept the landscape in its grip, though a blooming twig lit up the scrubby forest and told me that spring after all was on its way, in the midst of an almost compact greyness.

If the woods were rather sad and forsaken, the cliffs were all the more exciting and colourful. In some places they glittered in red, blue and taupe, while on other surfaces they were covered by meandering patterns formed by ingrained pebbles.

I reached my goal - Hrad Karlštejn, a magnificent, medieval fortress high upon a rock above an old trading town, now transformed into a tourist trap. My first sighting of this fabulous castle, as dreamlike as a Hollywood backdrop, was from a cemetery.

At this early, humid morning there was no trace of tourists, other than barred souvenir shops. With rising expectation, I walked up towards the hovering castle. Of course, I came to think of Kafka´s  The Castle and its errant land surveyor - if he really was a land surveyor? Maybe it was a lie of his? – while he went astray in an unfriendly village, in vain seeking access to an impenetrable castle, which threateningly brooded above by the villagers miserable and incomprehensible lives.

Of course, I had read bits and pieces about Karlstein before I went there and since I had seen the castle on pictures I associated it with Kafka's novel. However, in spite of my earnest attempts to discover a connection I did not find much that united Kafka with Karlstein, only a note in a letter to his sister Ottla, which nevertheless was vintage Kafka. From a rainy Prague he wrote in May 1916 that he did not want to accompany his sister on a weekend trip to Karlstein. As a reason for his deviation Kafka stated that he did not know who Ottla, besides himself, had intended to bring with her to Karlstein and that he did not want to bring the misery he felt in in Prague with him on a pleasure trip: mein Unbehagen in Prag gerade groß genug ist, um es nicht noch in Bewegung bringen zu wollen  “my discomfort in Prague is big enough for me not wanting to bring it in motion."

The fact that Kafka did not travel to Karlstein with his sister is no proof that he did not visit the castle, or that he was not inspired by it. After extensive restoration work had been completed in 1899, the castle and its trading town became a popular destination for the citizens of Prague, especially since they could easily arrive there by rail. Like most medieval sites the castle had had the time to accumulate a significant amount of legends, often of a quite creepy character. Beneath it were deep, damp dungeons, and during the restoration work a treasure of precious jewellery had been found behind a wall.

Kafka's friend and chronicler, Max Brod, denied that Kafka ever read horror stories and Gothic novels, like those by Ann Radcliffe, Mary Shelley, Matthew Lewis, Charles Maturin and Bram Stoker, not to mention similar stories, which at the time was mass-produced as dime novels. This is somewhat surprising since Kafka´s writing is lavished with horror-romantic elements. In any case, he read and appreciated E.T.A. Hoffman, Heinrich von Kleist and, not the least Fyodor Dostoevsky, all of whom were consumers of gothic horror and whose works don´t lack resemblances to the genre. Perhaps Max Brod, who had a tendency to gild his author friend, liked to avoid that the afterlife perceived Kafka as an avid reader of the kind of literature that some snobbish, literary circles like to discredit.

Kafka´s The Castle appears to have quite a lot in common with German Schauergeschichte from the Romantic period, in which external events are reflected by the inner worlds of narrators who tell horrific stories, like the slowly dying Franz Kafka who writes about the alienated land surveyor K's experiences in a nightmarish world that reminds us of our own, in spite of being remote from it. The fact that Kafka´s protagonist is a loner designated by a single letter was a common trait of gothic horror literature ever since Friedrich Schiller in 1787 wrote his Der Geisterseher - Aus den Papieren des Grafen von O**, The Ghost-Seer  - From Count von 0 ** s Writings.

I wonder if Kafka had not heard of Francis Marion Crawford's horror story The Witch of Prague, published in English in 1891, but not translated into German until 1929. That Kafka might have heard of this once popular novel was not only due to the fact that the events take place in Prague, but that the main character is called Israel Kafka. More likely is it that Kakfka maybe had read another gothic horror novel, which I found in facsimile online - Drahomira mit dem Schlangenringe: oder, die nächtlichen Wanderer in the Schreckensgefängnissen von Karlstein in Prague: Eine Schauergeschichte aus Böhmens Grauer Vorzeit von Ludwig Dellarosa, 1842. The title is undoubtedly enticing - "Drahomira with the Snake Ring: or the Night Wanderer in Karlstein's Horror Dungeons in Prague: A Horror Story from Bohemia´s Grey Past by Ludwig Dellarosa, 1842."

However, I found the German fraktur text irritating and gave up after reading almost half of the book online. After a detailed description of Karlstein's ruined castle, the novel told of a young Bohemian beauty called Drahomira, who in a medieval Bohemian deep forest met a witch who gave her a ring in the form of a snake with emerald eyes. If Drahomira whispered a wish to the ring, and if it would be granted, the snake eyes would glow and sparkle, but if the future had something bad in waiting for her, the shine of the emerald would be matted.

I never came so far in the hard-to-read novel that I could find the connection between Drahomira and Karlstein. Ludwig Dellarosa was one of the many pseudonyms used by an Austrian public servant and the theatre director whose real name was Josef Alois Gleich (1772-1841). He wrote no less than over a hundred novels and two hundred and fifty plays, though he died poor and his numerous books were soon forgotten.

As with all reading, new paths opened up leading into fascinating worlds. Drahomíra? She was born either 877 or 890 and died 935. After marrying Vratislav I, Drahomíra became Duchess of Bohemia and when her husband suddenly died she inherited the Duchy until her son Wenceslas came of age. In Czech, the son of Drahomira is called Dobrý Král Václav, The Good King Wenceslas, and is revered as the founding father of the Czech Nation.

Drahomíra was born as a princess of the Slavic tribe Hevelli and not a Christian. Instead of the Christian God she worshipped Rod, Creator of the Universe. Rod had two aspects, Belobog, The White God and the Chernobog, the Black God. Rod was thus neither evil nor good, but did in his being include everything, which meant that evil could sometimes benefit the good, and the other way around, something that Drahomíra apparently held to be true.

Even if she was baptized at her marriage Drahomíra never abandoned the faith of her ancestors. Her mother-in-law, Ludmila, on the other hand, was a pious Christian lady. Supported by Germanic monks and clerics Ludmila brought up the little Wenceslas in the true Latin faith. Drahomíra became furious when the increasingly powerful German clergy deprived her of the custody of little Wenceslas. As a comfort, she took care of her younger son, Boleslav, who, according to plans, would never become a Bohemian ruler.

With some reason Drahomíra assumed that her mother-in-law was using Bavarian priests in an attempt to brainwash little Wenceslas and thus circumscribe Drahomíra's greater influence over the fate of the Duchy, linking Bohemia closer to the Germanic and Christian Saxons. Drahomíra's increasing aggressions made Ludmila fear for her life and she decided to seek refuge in the Bavarian bishop´s residence in Regensburg. On her way Ludmila there resided for a while in the castle of Tetín, south of Prague.

When Drahomíra learned about the whereabouts of her mother-in-law's, she summoned two "Norsemen", the Vikings Tunna and Gommon, and sent them after Ludmila with orders to kill her. Drahomíra had been foretold that, for the sake of her own and her sons´ wellbeing, she had to have Ludmila killed, though if blood was spilled by her murder God would punish Drahomíra by letting one of her sons bleed to death as well.

Tunna and Gommon managed to enter Ludmila's bedroom at the Tetín castle. When she saw the intruders enter through the window Ludmila rushed to the altar to seek God's protection, but was overpowered and strangled to death. However, when the lifeless Ludmila fell to the floor her forehead hit the edge of the altar and bloodied it, an extremely evil-boding sign meaning that one of Drahomíra's sons eventually would suffer a violent death.

Wenceslas accepted with apparent calm the announcement of his beloved grandmother's death, but as soon as he came of age and finally ruled over the Bohemian Duchy he  exiled his mother and sought by the German Duke of Saxony, Henry the Fowler, support and protection against the mostly pagan Magyars, who were threatening Bohemia´s southern border. Henry the Fowler ensured that Bohemia ended up within the sphere of Roman Catholicism. As a sign that Bohemians now were following the Latin rite, and as a bond between Germans and Slavs, Henry the Fowler bestowed Prague the skeleton hand of the Sicilian saint St. Vitus. Over the Holy Hand Wenceslas built the church that would eventually be transformed into Katedrála Svatého Víta, Prague's magnificent cathedral. It is possible that Henry the Fowler chose a relic of St. Vitus as a gift to Bohemia's Czechs since the Saint´s Czech name Svatého Víta reminded of Svetovid, a revered Slavic god who ruled over war, fertility and abundance.

When Wenceslas was assassinated by his younger brother Boleslav, acting at the behest the two brothers own mother Drahomíra, his murderer almost immediately declared that Wenceslas had been a saint and he was soon transformed into the divine guardian of Bohemia and eventually became the Czech Republic's patron saint. Protests during the Prague Spring in 1968 and the Velvet Revolution in 1989 were centred around Wenceslas´s statue in in the Vaclav Square of Prague.

Wencesla´s skull is still kept in St.Vitus Cathedral and is every year on the 27th September during solemn procession brought to Stará Boleslav two miles north of Prague, the place where Wenceslas was murdered by his brother. On the day of the saint's death on the 28th September a mass is celebrated in the church that after a few hundred years after the murder was built on top of the wooden church outside of which Wenceslas had been murdered.

Despite his evil deed Boleslav´s posthumous reputation is not at all bad among the Czechs. During his long reign, Boleslav became an impressive law maker who furthermore tried to bring order in the Bohemian finances. Boleslav I was a minion to the mighty Saxons, though under their authority he managed to create a strong army, which he used defeat the threatening Magyars. Even if Boleslav had ordered the murder of his brother, he nevertheless benefitted from his sainthood and also used his Catholic grandmother Ludmila, who was canonized already in 925, ten years before the murder of Wenceslas, to strengthen the position of the Czechs against the Saxons. Boleslav made Prague the centre of a bishopry, built a system of garrisons along the borders and welcomed merchants from all countries, not the least Spanish Jews and Moors.

Perhaps as part of this policy, Boleslav demonstrated great and public remorse for the murder of his saintly brother. According to legend, Wenceslas was stabbed to death while Boleslav and his court celebrated the day of the curative saints Cosmas and Damian. At the same moment as Wenceslas gave up his breath in front of a barred church gate, Boleslav's wife gave birth to a son. The assassin brother considered the birth of his son to be a sign from God and gave his firstborn the strange name of Strachkvas, Dreadful Feast. Strachkvas was vowed to God, became a monk and died as bishop of Prague.

Apparently, Drahomíra lived until her death at Boleslav´s castle in Prague. However, legends tell another story, here told by an English, illustrated "folk book" from 1729:

Drahomira Queen of Bohemia was an implacable Enemy to the Christians, and caused many of them to be slain; but as she happened to pass over a place, where the Bones of some godly Ministers (who had been martyred) lay unburied, the Earth opened its mouth, and swallowed her up alive, together with the Chariot wherein she was, and all that were in it: which place is to be seen before the Castle of Prague to this day.

What is the connection between Drahomíra and Karlstein's castle? Probably non-existent, except that both the brutal lady and the impressive castle have been linked to several horror stories and the fact that the ruins of the castle Tetín, where Ludmila was murdered, is less than a mile from Karlstein and once was its nearest castle.

Directly connected to Karlstein's castle is however the story of Kateřina Bechyňová, who in 1534 was sentenced to death for 14 murders and locked into Prague's Gunpowder Tower, where she died of starvation. Of course, she and her victims still haunt in Karlstein's dungeons.

Kateřina was married to the margrave Jan Bechyně of Lažany, who due to his responsibilities was forced to spend most of his time in Prague and consequently handed over the care for Karlstein to his wife Kateřina, who was rumoured be mentally unstable. She was an extremely severe mistress of the house and any small mistake committed by her servants was severely punished. She allegedly went so far that several of them were tortured in her presence, some died, while others were crippled for life.

Meanwhile, her husband came in violent conflict with Vaclav Hajek, the Dean of the Chapter of Karlstein. Initially, Jan Bechyně was not accused of any misconduct connected with the care of the castle, something he would actually have been nowledgeable about, since he occasionally stayed there for longer periods. When the disagreement between Jan Bechyně and Vaclav Hajek worsened, Hajek who eventually became a well-known author, presented his complaints to the royal authorities under Ferdinand I, Bohemian satrap under the German-Roman emperor Charles V. The imperial judges considered that the reports of abuse at Karlstein were the most engraving of Hajek´s complaints about Jan Bechyně.

Vaclav Hajek had gathered testimonies from priests in the vicinity of the castle, who had told him how several of Kateřina´s servants had been tortured, or starved to death in Karlsteins dungeons. Jan Bechyně countered the accusations by suing Vaclav Hajek for perjury. However, during the trail Bechyně was proved wrong when several witnesses confirmed that several unexplained deaths had occurred. Bechyně escaped by incriminating his wife, who immediately was arrested for the murders.

At first, terrified witnesses assured that their housewife was a "gentle and friendly lady". However, a wealthy citizen of Prague finally testified that one of his relatives had been tortured in the presence of Kateřina. His testimony made Kateřina extremely upset. Her insecure and confused behaviour made the court recall several of the former witnesses, who now changed their declarations, accusing Kateřina of cruelty and unbridled sadism. At last Kateřina acknowledged that she had caused fourteen deaths, although the court reckoned that at least thirty of the Castle´s servants had disappeared without leaving a trace. Kateřina Bechyňová was sentenced to death by being immured without food or water.

The harsh verdict had no consequences whatsoever for Jan Bechyně, who shortly after his wife´s death was appointed as "provincial scribe", a higher position than the one he had previously enjoyed. The unusual punishment of such an exalted aristocrat as Kateřina Bechyňová received a lot of attention and when her judge, Vojtěch of Pernštejn, unexpectedly died in March 1534, just two days after Kateřina, it was rumoured that she had brought him with her down to Hell.

Karlstein's castle was built between 1348 and 1368, during a time of cultural and economic peak for Bohemia. This was a period of European history that was entirely different from the notion that nowadays use to be expressed by fervent nationalist. As a matter of fact, the concept of “a nation” did not exist, the European states were dynastic and territorial, not national.

Perhaps a small didactic excursion could be in place - there are two national concepts. One is an inheritance from a 19th century German debate about ethnicity, language, culture and history. The other is linked to the concept of "citizenship" and originated during the French Revolution, when French nationality was considered to be shared by all French citizens, regardless of their ethnic background. The German concept, which legacy now plagues us all, arose as a reaction to French imperialism.

During the late Middle Ages, when Karl IV had Karlstein erected, the European reality was completely different from what it is now. Control and power was disputed and fought over by   emerging dynasties – the Oldenburgs, Wittelsbachs, Valois, Tudors, Habsburgs, Vaasas and several others, which changed and redraw the boundaries of ever-changing states. One example was the House of Luxembourg.

When the last heir to the Přemyslid dynasty of Bohemia, founded 935 by the above mentioned brother slayer Boleslav I, was murdered in 1306, the House of Habsburg tried to usurp control over Bohemia. A coalition of clergy, nobility and citizens from Prague feared that the House of Habsburg would threaten their wealth and wellbeing and thus sought protection from the German-Roman Emperor Henrik VII of Luxembourg, whose son John married a princess from the House of Přemyslid.

John, who spoke only French and Latin, intended to unite Bohemia and Poland against the House of Habsburg, which ruled over several widely spread European territories and the House of Wessex, which ruled over England. The fiercest battle grounds where in France, where John fought with his Slavonic troops in what eventually became known as the Hundred Years´ War, in which the House of Plantagenet, the House of Wessex and the House of Valois fought over the succession to the French throne. Part of this bloody contest was the battle of Crécy.

Joan, who had been blind for ten years, led his troops in the bloody battle. Jean Froissart tells us in his Chronicle:

… the king said a very brave thing to his knights: “My lords you are my men, my friends and my companions-in-arms. Today I have a special request to make of you. Take me far enough forward for me to strike a blow with my sword.” […] In order to acquit themselves well and not lose the King in the press, they tied all their horses together by the bridles, set their king in front so he might fulfil his wish, and rode towards the enemy. [...] he came so close to the enemy that he was able to use his sword several times and fought most bravely, as did the knights with him. They advanced so far forward that they all remained on the field, not one escaping alive. They were found the next day lying around their leader, their horses still tied to each other.

John´s son Charles also participated in the battle of Crécy, but otherwise he lived with his mother in Prague. After his father's death, Charles was elected Emperor over the German-Roman Empire. This Empire may be described as some kind of European federation with a common parliament. Bishops, dukes and kings chose an emperor who would have the highest power over them all. When it was at its greatest, the German-Roman Empire included present Germany, Austria, Slovenia, Switzerland, Belgium, the Netherlands and Luxembourg, as well as the northern and south-eastern parts of Poland, eastern and southern parts of France and northern Italy.

As a newly elected Emperor of this federation, Charles IV wanted to create a constitutional position for himself and his future Bohemian descendants. They would be foremost among all the princely electors of the German-Roman Empire, and from then on the Emperor would be chosen from members of the House of Luxembourg, which more firmly than ever before would unite "a federation of princely states under the leadership of the Emperor." This and a variety of other imperial laws were established in the so-called Golden Bull from 1356.

Charles IV was a powerful and energetic ruler who spoke a multitude of languages ​​and occasionally travelled to the different corners of his vast empire, for example did he for long periods reside in Nuremberg and northern Italy. A sign that the rulers in those days did not consider themselves circumscribed by any national interests or borders. It was their own, personal power they cared about. This was not the least proven by Charles marriages, he did not at all care about his wives ethnicity, what counted was the political gains he could have by using his marriage bonds. Charles IV married four times, three of his wives died during his reign. His wives were Blanka of Valois from France, Anna of Palatinate from Bavaria, Anna of Schweidnitz from Hungary and Elisabeth of Pomerania, the last survived her husband.

In Prague, Charles IV founded the first university north of the Alps and east of the Rhine. It provided his imperial government with skilled administrators, attracted learned men from all over Europe and gave an intellectual lustre to the Emperor and his court. Magnificent buildings were erected throughout Charles´s empire and he embellished Prague. Several of the mighty edifices remain, among them his master builder Peter Parler´s magnus opus - the mighty St. Vitus Cathedral and legendary Charles Bridge in Prague.

Particular care was also provided to the castle of Karlstein, which was going to be the home of Karl IV and served him as such during the last ten years of his life. In Karlstein's Chapel of the Holy Cross he kept the regalia of the German-Roman Empire. In there, Charles could in contemplative loneliness admire the imperial crown from the 10th century, with which he in Rome, by the Pope himself, had been crowned Emperor in 1355.

Among the regalia was the sword of Charlemagne, the holy lance brought back from the First Crusade, the Imperial Sword from the 12th century, the Imperial Orb from the 13th century, the Norman Coronation Cloak from Palermo, the Imperial Cross with pieces of the cross of Christ and a variety of other relics, including a tooth from John the Baptist and several other treasures that now can be admired in Vienna, since the House of Habsburg brought them there in 1796 after the treasures for centuries had been kept in Nuremberg.

It was Emperor Sigismund who brought the regalia to Nuremberg after being elected Emperor in 1423. Sigismund was the son of Charles IV's fourth wife and when he was elected Emperor, it was in protest against the reigning Emperor Wenceslas IV, son of Charles IV's third wife. Wenceslas IV had unfortunately ended up in a conflict with the Pope and the Catholics. Sigismund, however, was a crusader who was fighting hard against the Turks and therefore was highly esteemed by The Holy See in Rome.

Bohemia's splendour and wealth under Charles IV benefited from the disasters that plagued Western and Southern Europe, which after devastating wars had suffered the terrible Black Death, killing between 30 and 70 percent of Europe's population between 1347 and 1351, depending on the areas affected. Strangely, Prague, as well as large parts of Bohemia and Poland had been saved from the pestilence. Good harvests and mounting prestige increased the power of Charles IV and it appeared as if his reign had been blessed by God.

In the midst of all this well-being  Karlstein's castle was completed in 1368 and became the centre of a resurrected, progressive Europe. A splendour that soon would be tarnished by Charles IV's son Wenceslas IV, who was challenged by the almost impossible task to keep his sprawling empire together, a mounting  chaos that soon would erupt in the blood-drenched religious wars of the 16th  and 17th  centuries.

Those wars originated in Prague where Jan Hus´s provocative sermons against the German clergy of Bohemia and Pope John XXIII's indulgence trade led to the excommunication of Hus and his Czech followers. Hus protested by allowing his congregation to taste the wine during mass. Finally, Hus was sentenced to death and burned alive in the square of the German town Konstanz, where he had come to defend his cause.

Disaster followed after Sigismund, supported by the Pope and the Catholic nobility, had wrenched the power from his brother Wenceslas. Bohemian nobles refused to swear allegiance to Sigismund and a general resurrection began. A violent civil war raged between 1419 and 1436. The radical Hussites were led by the one-eyed and never-defeated Jan Žižka, who routed Sigismund's crusaders in one battle after the other. After Žižka's death in the plague of 1424, the Hussites became fractured and rulers from other areas entered the fighting in pursuit of the spoils after an eventual victory.

Among them was the Pole Sigismund Korybut, who initially fought on Žižka's side, but when he later saw where the wind was turning joined the Catholic crusaders. While supporting the Hussite cause he did in 1422 besiege Karlstein. The great castle, high on its cliff, with an inexhaustible deep well and an abundant storage of cereals and salted meat, appeared at first to be impregnable. However, Sigismund Korybut succeeded in defeating the defenders through biological warfare. Catapults throw corpses above the walls, along with 2,000 chariot loads of manure. Disease soon spread among the castle´s defenders and they were forced to give up.

In a drizzle I walked between the closed souvenir shops along the steep road up to the castle. Even its courtyard was empty and abandoned, though by the ticket booth I could pay for a guided tour, the only opportunity to visit Karlstein's castle and soon I walked through the big halls in the company of an elderly lady and a guide who in German told us about the different rooms.

The castle was sparsely furnished and much of the furniture and decorations were copies of the original fittings. Possibly was Karl IV's bed the same as the one he had used and he probably also made  use of the prayer stool in front of a wooden statue of Virgin Mary, which along with a seemingly freezing Christ, were the only decorations in his bedroom.

Everything must have been more sumptuous during the Emperor´s time at the castle, something an exhibition of his table decorations testified about. After the guided tour, I was free to walk alone around the castle's exteriors, from which I occasionally had a magnificent view of the surrounding landscape.

After a couple of hours at the castle, I crossed a bridge to the other side of the river, from where I planned to take the train back to Srbsko, but I found that it would take a few hours before its arrival. So I went into a tavern and took a pilsner, watching the other guests, who sat in the afternoon grey room quietly conversing over their beer glasses. I decided to walk back to Srbsko along the other river bank. Even if I had seen that it on some places consisted of steep rocky walls, I suspected that there must be a path above the precipices.

I followed the river and soon the road became a narrow path. The rain had ceased and when the sun broke through under a heavy cloud cover, the landscape obtained a mild, golden appearance. I passed some empty houses and a large factory plant that seemed to be abandoned.

The path disappeared, but I managed to get under the railroad through a tunnel and after tearing me through a bushy glade with blackberries and rotting twigs, I came across a strange place that seemed to have been some kind of summer camp for youngsters. Several triangular wooden huts lay scattered in clumps in different places of the wood. In some of them beds and mattresses remained and some of the shelters appeared to have been burned by fire.

Finally, I found, a narrow, paved road leading up to a village, which seemed to be abandoned except a lot of hens that ran around freely everywhere. The road became steeper and finally reached a plateau with extensive fields.

Again, the road had disappeared and I had to climb over a few cliffs until I reached the edge of a steep hill overlooking the river landscape. I had definitely reached the end of passable terrain and did not want to risk my life by free climbing. I had no other choice but to return to the other river bank going back through the terrain I had already traversed.

While I returned, I could in the distance see the towers of Karlstein's castle.

When I tired, but satisfied, in the dusk had returned to Sbrsko, I wondered about what I had seen and experienced during the day. At different levels it had been a journey through time and space, but it was mostly a memory. As Matt Masuda pointed out, memories shape our lives and perceptions, the past, the present and the future. My time in Sbrsko and Karlstein was now a memory, a moment on earth. Salvatore Quasimodo's wrote:

Ognuno sta solo sur cuor della terra

trafitto da un raggio di sole:

Ed è subito sera.


Everyone is alone on the heart of the earth

pierced by a ray of sun:

And suddenly it's evening.

Agnew, Hugh (2004) The Czechs and the Lands of the Bohemian Crown. Stanford: Hoower Press. Bridgwater, Patrick (2003) Kafka, Gothic and Fairytale. Leyden: Brill. Burton, Robert (2010) Wonderful prodigies of judgement and mercy, discovered in near hundred memorable histories (facsimile from A. Bettesworth and J. Batley, London 1729). Farmington Hills, Michigan: Gale ECCO.  Dellarosa, Ludwig (1842) Drahomira mit dem Schlangenringe: oder, die nächtlichen Wanderer in den Schreckensgefängnissen von Karlstein bei Prag: eine Schauergeschichte aus Böhmens grauer Vorzeit. Facsimile on line, Google Books. Froissart, Jean (1978) Chronicles. Aylesbury: Penguin Classics. Kafka, Franz (1975) Briefe an Ottla und die Familie. Frankfurt am Mein: S. Fischer. Matsuda, Matt K. (1996) The Memory of the Modern. Oxford: Oxford University Press.


02/05/2018 23:55

Varje minne är en tolkning, ett tillrättaläggande. Vår tillvaro, politiken, världshistorien är uppbyggd av egna och andras minnen, som förändrar och förändras. Inte ens det vi tror vara beständigt; tingen - naturen, byggnaderna, böckerna - är beständiga. Även de finner sitt ursprung i minnen, även de förändrar karaktär genom minnets tolkningar av dem.

Detta lärde jag mig nyligen i en bok av Matt Masuda, The Memory of the Modern, som genom exempel från fransk historia analyserar och tolkar betydelsen av monument i form av resningen, rivningen och återuppbyggandet av Vendômekolonnen i Paris. Hur siffror användes på den franska börsen och sedan påverkade ekonomin som vetenskap. Hur ord omvandlades till tecken inom fransk lingvistik och telegrafi. Hur mänskliga kroppar präglas av minnen och händelser och hur detta återspeglades inom fransk antropologi och Henri Bergsons filosofi. Hur vittnesmål värderades, utforskades och tolkades inom fransk juridik. Hur brottslingar identifierades genom statistik, kartotek och fotografier. Hur fransk imperialism, kriminalvård och deportationer påverkades av föreställningar om exotism och främlingskap, som odlats av författare och filosofer. Hur bevarandet av händelser förvandlades till underhållning genom automater och filmkonst och slutligen hur dans och musik förenar influenser från olika håll och sedan tolkas av författare och musiker. Masudas gemensamma nämnare är att visa hur minnen både formar och formas av historien. Hur de ger upphov till olika trender inom vetenskap, samhällsliv och politik. En ständigt pågående dynamik; påverkningsbar, flytande och föränderlig precis som våra personliga minnen.

Vid läsningen kom jag att tänka på hur flera av mina minnen var relaterade till en plats, ett monument och olika historier jag läst eller hört. Hur ett monument, eller en byggnad, i sig kan innesluta en mängd idéer, tankar och föreställningar och samtidigt vara ständigt stadd i förändring. Hur ett besök till en sådan plats påverkas av de unika minnen, associationer och betydelser den bär på och hur de sedan formar vårt minne av besöket

Vid mitten av mars förra året kom jag med tåg till Srbsko, en by några mil söder om Prag med ett namn som hämtat från ett Tintinäventyr. Det var skymning och Srbsko tycktes kura ihop sig i fukten, ruvande på minnen från vardagsgrå kommunism. Jag tycktes vara ensam gäst på hotellet, som låg mitt emot stationen, fast på andra sidan en flod med trögflytande vatten.

Det långsmala rummet var litet, men varmt och försett med väsentligheterna för en hotellvistelse.  Dessvärre var restaurangen stängd. Jag gick ut i duggregnet för att finna något att äta i byn, men dess två krogar var lågsäsongsstängda. Jag fick nöja mig med att sitta i ett hörn med ett stop öl och en kloábasakorv med rågbröd och senap, alltmedan en grupp äldre bybor nyfiket betraktade mig från ett bord i lokalens motsatta ända. Kände mig som den udda främling jag var, tillfreds med min ensamhet.

Följande morgon var jag tidigt uppe och möttes i den tomma restaurangen av en redan framdukad, överdådig frukost,ett näringstillskott som räckte hela dagen. Trots duggregnet beslöt jag mig för att inte ta tåget utan att gå till fots för att därigenom ordentligt kunna insupa den subtila stämningen av övergiven dysterhet. Under min timslånga vandring mötte jag varken bilar eller människor. Vägen var omväxlande och stundtals riktigt vacker, med flod och fält på ena sidan och skogar och klipphällar på den andra.

Bebyggelsen var inte tät, emellanåt passerade jag någon öde småindustri eller nerlagd bilverkstad. Speciellt fascinerande var ett torn krönt av svart, multnande trävirke. Det tycktes inte vara speciellt gammalt, kanske hade det för ett hundratal år sedan av uppförts av någon hemsnickrande och smått excentrisk industriidkare. Nu såg det hotfullt ut, som en hemvist för fladdermöss, eller kanske en dyster vampyr vars förmodade närvaro utgjorde en spännande fasa för den omgivande bygdens barn.

Även ledningarna som följde vägen hade en sinister karaktär som antydde en nattstånden, inte helt bortglömd kommunism, präglad av hemlighetsfullt förtryck och dålig service.

Marsvintern höll landskapet i sitt grepp, men en och annan blommande kvist lyste upp snårskogen och varslade om att våren trots allt var på väg, mitt i den kompakta gråheten.

Var skogen tämligen trist och enahanda så var bergväggarna desto mer spännande och färgglada. På vissa ställen glänste de i rött, blått och grått, medan de på andra täcktes av slingrande mönster formade av band med småsten.

Jag nådde mitt mål - Hrad Karlštejn den medeltida borgen som på en klippa lyfte sig högt över en gammal handelsstad, som nu förvandlats till turistfälla. Min första anblick av den sagolika borgen, lika overklig som en Hollywoodkuliss, var från en kyrkogård.

Av turister syntes denna tidiga, fuktbemängda morgon inga spår, annat än de igenbommade souvenirbutikerna. Med stigande förväntan vandrade jag upp mot den slutna borgen. Givetvis tänkte jag på Kafkas Slottet och dess vilsegångna lantmätare – om han nu verkligen var det? – som irrade runt i en gudsförgäten by medan han förgäves sökte tillträde till slottet som hotfullt ruvade över bybornas eländiga och obegripliga liv.

Givetvis hade jag läst en del om Karlstein innan jag reste dit och eftersom jag sett slottet på bild associerade jag det med Kafkas roman, men trots mina försök att hitta en koppling fann jag inte mycket som förenade Kafka med Karlstein, enbart en notis i ett brev till systern Ottla, som i och för sig var typisk för Kafka. Från ett regnigt Prag skrev han i maj 1916 att han inte ville följa med systern på en veckoslutsresa till Karlstein. Som orsak angav Kafka att han inte visste vem hon, förutom honom, tänkte vara tillsammans med och att mein Unbehagen in Prag gerade groß genug ist, um es nicht noch in Bewegung bringen zu wollen, ”mitt obehag i Prag är tillräckligt stort för att jag ännu inte vill sätta det i rörelse”.

Att Kafka inte reste till Karlstein i sällskap med sin syster är varken bevis för att han inte besökt slottet, eller att han inte låtit sig inspireras av det. Sedan förfallet hejdats genom omfattande restaurationsarbeten som avslutades 1899 blev slottet och dess handelsstad ett populärt utflyktsmål för pragborna, speciellt som de med järnväg bekvämt kunde ta sig dit. Likt de flesta medeltidsborgar hade det vördnadsvärda slottet vid den tiden samlat på sig en ansenlig legendflora, ofta av kuslig karaktär. Där fanns djupa fängelsehålor och under restaurationen hade man funnit en inmurad skatt med smycken av guld och ädelstenar.

Kafkas gode vän och krönikör, Max Brod, förnekade att Kafka låtit sig inspireras av skräckromantiska sagor och gotiska romaner, som de som skrivits av Ann Radcliffe, Mary Shelley, Matthew Lewis, Charles Maturin och Bram Stoker, för att inte tala om den mängd likartade historier som massproducerades i form av billiga sensationsromaner. Det förvånar mig att Kafka vars skrifter är bemängda med skräckromantiska inslag inte skulle ha läst ovannämnda författare och fler därtill. Under alla förhållanden läste han och uppskattade E.T.A. Hoffman, Heinrich von Kleist och inte minst Fjodor Dostojevskij, som samtliga var storkonsumenter av gotisk skräcklitteratur och vars verk allt som oftast närmar sig genren. Kanske ville Max Brod, som hade en tendens att skönmåla sin författarvän, undvika att eftervärlden uppfattade honom som en läsare av den inom snobbiga kretsar allmänt föraktade skräcklitteraturen.

Slottet uppvisar en hel del likheter med romantikens Schauergeschichte, rysare, där yttre händelser speglar inre världar, som då den sakta döende Franz Kafka skriver om den alienerade lantmätaren K:s upplevelser i en mardrömslik värld som starkt påminner om vår egen, men likväl är fjärran från den. Att huvudpersonen är en ensling som enbart betecknas med en boskstav är också ett vanligt grepp inom gotisk skräcklitteratur alltsedan Friedrich Schiller 1787 skrev sin Der Geisterseher – Aus den Papieren des Grafen von O**, ”Andeskådaren – från greve von 0**s papper”.

Jag undrar om Kafka inte hört talas om Francis Marion Crawfords skräckhistoria The Witch of Prague, Häxan från Prag, som visserligen publicerades 1891, men inte översattes till tyska förrän 1929. Att Kafka mycket väl kunde ha hört talas om den på sin tid populära romanen beror inte endast på att den utspelar sig i Prag, utan att huvudpersonen heter Israel Kafka. Troligare är kanske att han läste en annan gotisk skräckroman som jag fann i faksimil på nätet - Drahomira mit dem Schlangenringe: oder, die nächtlichen Wanderer in den Schreckensgefängnissen von Karlstein bei Prag: eine Schauergeschichte aus Böhmens grauer Vorzeit von Ludwig Dellarosa, 1842. Titeln var onekligen lockande – ”Drahomira med ormringen: eller nattvandraren i Karlsteins skräckfängelser utanför Prag: En skräckhistoria från Böhmens gråa forntid av Ludwig Dellarosa, 1842.”

Jag orkade dock inte stava mig igenom bokens tyska frakturstil utan gav upp efter att på nätet ha läst hälften av boken, som efter en ingående beskrivning av Karlsteins slottsruin berättade om en ung böhmisk skönhet vid namn Drahomira, som i ett medeltida Böhmens djupa skogar möter en häxa och av henne får en ring i form av en orm med gröna ögon. Om Drahomira till ringen viskar en önskan som kommer att gå i fullbordan gnistrar och glöder ormens ögon, men om något ont hände någon hon höll av skulle smaragdögonens glans mattas.

Jag kom aldrig så långt i den svårlästa romanen att jag fann kopplingen mellan Drahomira och Karlstein. Ludwig Dellarosa var en av de många pseudonymer som användes av den österrikiske tjänstemannen och teaterdirektören Josef Alois Gleich (1772 -1841). Han skrev inte mindre än över hundra romaner och tvåhundrafemtio pjäser, men dog fattig och såväl han som hans talrika böcker glömdes snart bort.

Som vid all läsning öppnas oavbrutet nya spår till fascinerande världar. Drahomíra? Hon föddes antingen 877 eller 890 och dog 935. Efter att ha gift sig med Vratislav I blev Drahomíra hertiginna av Böhmen och då maken plötsligt avled blev hon hertigdömets härskarinna, innan hennes son Wenceslas blev myndig. På tjeckiska kallas Drahomíras son - Dobrý král Václav, Den gode kung Wenceslas och vördas som den tjeckiska nationens fader.

Drahomíra var född som prinsessa av havolanernas slaviska stam och inte kristen. Istället för de kristnas gud tillbad hon Rod, Universums skapare. Rod hade två aspekter, Belobog, Den vite Guden och Chernobog, Den svarte guden. Rod var således varken ond eller god utan innefattade i sig allt, vilket betydde att ondska ibland kunde gynna det goda, och tvärtom, något som Drahomíra uppenbarligen höll för sant.

Även om hon döptes vid sitt giftermål förblev Drahomíra uppenbarligen livet ut trogen sin barndoms gudar. Hennes svärmor, Ludmila, var däremot en from, ytterst kristen dam som med stöd av munkar och invandrat prästerskap försökte fostra den lille Wenceslas i den sanna, latinska tron. Drahomíra blev ytterst uppbragt då det allt mäktigare tyska prästerskapet fråntog henne vårdnaden av lille Wenceslas. Som tröst fick hon ta hand om sin yngre son, Boleslaus, som enligt planerna aldrig skulle bli Böhmens härskare. 

Arrangemanget gjorde dock Drahomíra än mer rasande. Med viss rätt antog hon att svärmodern med hjälp av bayerska präster försökte hjärntvätta Wenceslas för att därmed begränsa Drahomíras allt större inflytande över hertigdömets öden och istället knyta Böhmen tätare till de germanska och kristna sachsarna. Drahomíras ökande aggressivitet gjorde att Ludmila fruktade för sitt liv och beslöt sig för att söka skydd i den bayerska biskopsstaden Regensburg. På vägen dit stannade Ludmila en tid i borgen Tetín, söder om Prag.

Då Drahomíra fick reda på svärmoderns vistelseort tillkallade hon två ”nordmän”, vikingarna Tunna och Gommon, och sände dem efter Ludmila med order om att strypa henne. Drahomíra hade nämligen fått sig spådd att hon för sitt eget och sina söners bästa borde mörda sin svärmor, men om blod spilldes vid dådet skulle Gud straffa Drahomíra genom att en av hennes söner även han skulle blöda till döds.

Tunna och Gommon lyckades ta sig in i Ludmilas sängkammare i borgen Tetín. Då hon upptäckte våldsverkarna rusade Ludmila till altaret för att där söka Guds beskydd, men övermannades och ströps. Då Ludmila föll död till marken träffade hennes panna altarets kant och slogs blodig, ett ytterst illavarslande tecken att det skulle kunna gå riktigt illaför någon av Drahomíras söner.

Wenceslas teg vid meddelandet om sin farmors död, men så fort han tre år efter mordet blev myndig förvisade han sin mor och sökte hos den germanske hertigen av Sachsen, Henrik Fågelfängaren, stöd och beskydd mot de mestadels hedniska magyarerna, som från söder hotade Böhmen. Henrik Fågelfängaren ombesörjde att Böhmen hamnade inom den romerska katolicismens sfär. Som ett tecken på att Böhmen hädanefter skulle följa den latinska riten och som ett band mellan germaner och slaver lät Henrik Fågelfängaren till Prag föra en hand av det sicilianska helgonet St. Vitus. Wenceslas byggde över den heliga handen den kyrka som slutligen skulle förvandlas till Katedrála svatého Víta, Prags mäktiga katedral. Det är möjligt att Henrik Fågelfängaren valde just en relik av St. Vitus som gåva till Böhmens tjecker på grund av att hans namn Svatého Víta påminner om Svetovid en vördad slavisk gud som rådde över krig, fruktbarhet och överflöd.

Då Wenceslas på inrådan av sin egen mor Drahomíra mördades av sin lillebror Boleslaus blev han tämligen omgående helgonförklarad och förvandlades snart till Böhmens och därefter Tjeckiens skyddshelgon. Det var kring Wenceslas staty i Prag som Pragvårens och Sammetsrevolutionens protester koncentrerades, 1968 respektive 1989.

Wenceslas skalle förvaras fortfarande i St.Vituskatedralen och tas varje år fram den 27:e september, för att under en högtidlig procession föras till Stará Boleslav två mil norr om Prag, platsen där Wenceslas
mördades av sin bror. På helgonets dödsdag den 28:e september firas sedan en överdådig mässa i den kyrka som hundra år efter mordet byggdes över den träkyrka utanför vilken Wenceslas hade mördats och som då var en del val Boleslavs slott.

Trots illdådet är Boleslavs eftermäle inte så illa bland tjeckerna, Under en lång regeringstid blev han en imponerande lagstiftare som dessutom försökte bringa ordning i Böhmens finanser. Boleslav I var visserligen vasall under de mäktiga sachsarna, under vars välde han lyckades skapa en stark armé, som han tillsammans med de germanska länsherrarna använde för att i grunden besegra magyarerna. Trots att Boleslav mördat sin bror gynnade han helgonkulten av Wenceslas och sin katolska farmor Ludmila och använde sig av den för att stärka tjeckernas ställning gentemot sachsarna. Boleslav gjorde Prag till centrum för ett biskopsdöme, byggde upp ett system av borgar och garnisoner och välkomnade köpmän från alla länder, inte minst spanska judar och morer.

Kanske som en del av sin politik visade Boleslav stor och offentlig ånger över mordet på sin helgonlike bror. Enligt legenden stacks Wenceslas ihjäl medan Boleslav och hans hov firade helgonen Kosmas och Damians födelse. I samma ögonblick som Wenceslas framför en tillbommad kyrkport gav upp andan födde Boleslavs hustru honom en son. Brodermördaren betraktade sonens födelse som ett tecken från Gud och gav sonen det egendomliga namnet Strachkvas, Fruktansvärd fest. Strachkvas vigdes till Gud, blev munk och dog som biskop av Prag.

Av allt att döma bodde Drahomíra fram till sin död på Boleslavs slott i Prag. Legenden berättar däremot en annan historia, här återberättad i en illustrerad ”folkbok” från 1729:

Drahomira, drottning av Böhmen, var en oförsonlig fiende till de kristna, och många av dem dödades. Men, då hon råkade passera över en plats där några goda ämbetsmän låg begravda, öppnade jorden sin mun och slukade henne levande tillsammans med vagnen hon befann sig i tillsammans med allt som var i den: Platsen kan till denna dag beskådas framför Prags slott.

Vad är då sambandet mellan Drahomíra och Karlsteins slott? Antagligen obefintligt, annat än att både den brutala damen och det fantasieggande slottet kopplats samman i en hel del skräckhistorier och det faktum att ruinerna av borgen Tetín, där Ludmila mördades, ligger mindre än en mil från Karlstein och därmed var dess närmast belägna slott.

Sann och lokaliserad till Karlsteins slott är däremot historien om Kateřina Bechyňová, som 1534 dömdes för 14 mord och låstes in i Prags kruttorn, där hon dog av svält. Givetvis spökar hon och hennes offer fortfarande i Karlsteins fängelsehålor.

Kateřina var gift med markgreven Jan Bechyně av Lažany, som genom sina uppdrag tvingades vistas i Prag och därför överlämnade ansvaret för Karlsteins skötsel till Kateřina, som dock sades vara mentalt instabil och för varje litet misstag av sina underlydanden lät dem lida överdrivet hårda straff. Flera av dem torterades i hennes närvaro, en del dog medan andra invalidiserades.

Under tiden kom hennes make i våldsam konflikt med Vaclav Hajek, dekanus för Karlsteins domkapitel. Till en början anklagades inte Jan Bechyně för missförhållandena vid slottet, något han faktiskt borde känna till eftersom han emellanåt vistades där under längre perioder. Då missämjan mellan Jan Bechyně och Vaclav Hajek, sedermera en välkänd författare, blev allt värre presenterade Hajek sina klagomål för de kungliga myndigheterna under Ferdinand I, Böhmens lydkonung under den tysk-romerske kejsaren Karl V. Dessa ansåg rapporterna om övergreppen mot Karlsteins tjänstestab som de mest graverande.

Vaclav Hajek hade samlat in vittnesmål från präster i slottets närhet, där det berättades hur flera medlemmar av slottets tjänarstab hade torterats till döds eller svultit ihjäl, efter att ha låsts in i Karlsteins fängelsehålor. Jan Bechyně anklagade Vaclav Hajek för förtal, men efter det att han under rättegången överbevisats om att flera oförklarliga dödfall verkligen ägt rum lade Bechyně skulden på sin hustru, som omedelbart anhölls för morden.

Till en början försäkrade ”skräckslagna” vittnen att deras husfru var en ”mild och vänlig dam”. Slutligen vittnade dock en välbärgad pragbo att ett par av hans släktingar hade torterats ihjäl i Kateřinas närvaro. Vittnesmålet gjorde Kateřina ytterst upprörd. Hennes fortsatt osäkra och förvirrade uppträdande gjorde att rätten återinkallade flera av de tidigare vittnena som nu tog tillbaka vad de tidigare bedyrat och anklagade Kateřina för grymhet och ohämmad sadism. Slutligen erkände Kateřina att hon orsakat fjorton dödsfall, fast rätten ansåg sig ha bevis på att upp emot trettio av slottets tjänare och en del av deras anhöriga hade dödats. Kateřina Bechyňová dömdes att spärras in utan mat eller vatten.

Kateřinas hårda dom fick inga som helst följder för Jan Bechyně, som kort därefter utnämndes till “provinsskrivare”, en högre tjänst än den han haft tidigare. Den hårda domen mot en så betydande adelsdam som Kateřina Bechyňová väckte stor uppmärksamhet och då hennes domare, Vojtěch av Pernštejn, oväntat avled i mars 1534, två dagar efter Kateřina, ryktades det att hon dragit med sig honom ner i helvetet.

Karlsteins slott byggdes mellan 1348 och 1368, under en kulturell och ekonomisk blomstringstid för Böhmen. En tid vitt skild från Sverigedemokraternas historiskrivning. Begreppet nation existerade nämligen inte, staterna var dynastiska och territoriella, inte nationella.

Kanske vore en liten didaktisk utvikning nu på sin plats – det finns två nationsbegrepp. Det ena har vi européer ärvt från 1800-talets tyska samhällsdebatt, som var knuten kring etnicitet, språk, kultur och historia, onekligen svårdefinierade och luddiga begrepp. Det andra är knutet till begreppet ”medborgarskap” och finner sitt ursprung i den Franska revolutionen då ”nationsgemenskap” ansågs bestå av alla franska medborgare, oavsett etnisk bakgrund. Det tyska kulturnationsbegreppet, vars arv nu plågar oss, uppkom som en reaktion mot det tidiga 1800-talets franska imperialism.

Under senmedeltiden, då Karl IV lät bygga Karlstein, var den europeiska verkligheten fullkomligt annorlunda än den är nu. Då var det de nybildade, stora furstehusen - Oldenburg, Wittelsbach, Valois, Tudor, Habsburg, Vasa och allt vad de hette - i färd med att rita upp gränserna för ständigt skiftande nya stater. Ett exempel är huset Luxemburg.

Då den siste arvtagaren till den Přemyslidiska kungadynastin, instiftad 935 av den ovan nämnde brodermördaren Boleslav I, mördades 1306 försökte huset Habsburg säkra kungadömet i Böhmen. En koalition med präster, adel och borgare från Prag fruktade dock att Habsburgarna skulle utarma deras rikedomar och sökte därför stöd hos kejsar Henrik VII av Luxemburg, vars son Johan gifte sig med en prinsessa från huset Přemyslid. Johan, som enbart talade franska och latin, ville förena Böhmen och Polen mot huset Habsburg och England och deltog därför med sina trupper i det hundraåriga krig som franska furstar förde mot engelsmännen, något som ledde till att han stupade i slaget vid Crécy i Frankrike.

Johan hade varit helt blind under tio år, men ledde likväl sin här under slaget. Jean Froissart berättar i sin Krönika:

Då sa kungen något mycket modigt till sina riddare: "Mina herrar, ni är mina män, mina vapenbröder. Idag har jag en särskild begäran till er. Ta mig tillräckligt långt fram så att jag kan utdela ett slag med mitt svärd. […] För att framstå i god dager och inte förlora kungen i slaget, band de samman sina hästar vid betslen och placerade kungen mellan sig på ett sådant sätt att han kunde få sin önskan uppfylld. […] De sprängde fram mot fienden och kom de så nära att kungen flera gånger kunde använda sitt svärd och kämpa ytterst modigt, liksom riddarna vid hans sida. De avancerade så långt fram att samtliga blev liggande på fältet, ingen av dem undkom med livet. Man fann dem nästa dag liggande runt sin ledare, deras hästar var fortfarande fastbundna vid varandra.

Johans son Karl, deltog i slaget vid Crécy men annars bodde han hos sin mor i Prag. Efter faderns död valdes Karl till kejsare över det tysk-romerska riket. Detta ”rike” var en slags europeisk federation med gemensam riksdag. Biskopar, hertigar och kungar valde en kejsare som skulle ha den högsta makten över dem alla. Då det var som störst innefattade det tysk-romerska kejsardömet nuvarande Tyskland. Österrike, Slovenien, Schweiz, Belgien, Nederländerna och Luxemburg, samt de norra och sydöstra delarna av Polen, östra och södra Frankrike och Norditalien.

Som nyvald kejsare över denna federation ville Karl IV skapa en konstitutionell särställning för sig själv och sina framtida böhmiska ättlingar. De skulle bli de främsta bland alla kurfurstar inom det tysk-romerska riket och från deras skara skulle hädanefter kejsaren utses, som fastare än tidigare skulle förena ”ett förbund av furstestater under kejsarens ledning”. Detta och en mängd andra ”rikslagar” fastställdes i den s.k. Gyllene bullan från 1356.

Karl IV var en kraftfull och energisk härskare, som talade en mängd språk och emellanåt färdades till olika hörn av sitt väldiga rike, bland annat vistades han under längre tider i Nürnberg och Norditalien. Ett tecken på att den tidens furstar inte såg sig begränsade av några nationsgränser, eller exklusiva ”nationella” intressen. Det var den egna makten och ätten som gällde. Detta märktes inte minst genom Karl IV:s olika äktenskap. Likt nutidens mäktiga potentater var Karl inte speciellt intresserad av att hans hustrur var av samma ”etniska” ursprung som han. Karl IV var gift fyra gånger, varav tre av hans hustrur dog under hans regeringstid. De var Blanka av Valois från Frankrike, Anna av Pfalz från Bayern, Anna av Schweidnitz från Ungern och Elisabeth av Pommern, som överlevde sin make.

I Prag grundade Karl IV det första universitet norr om Alperna och öster om Rhen. Det försåg de kejserliga regeringskontoren med skickliga administratörer, lockade till sig lärda män från hela Europa och spred glans över kejsaren och hans hov. Stora borgar och praktfulla byggnader uppfördes över hela riket. Flera av dem finns kvar, bland annat den sägenomspunna Karlsbron i Prag.

Speciellt omsorg lades på Karlstein, som var tänkt att vara Karl IV:s bostad och tjänade honom som sådan under de sista tio åren av hans levnad. I Karlsteins andaktsrum för Det Heliga Korset förvarades det Tysk-romerska rikets riksregalier. Där kunde kejsaren i kontemplativ ensamhet beskåda den kejserliga kronan från 900-talet med vilken han 1355 i Rom av påven kröntes till kejsare.

Där fanns även Karl den Stores sabel, Den heliga lansen som tagits med från Första korståget, rikssvärdet från 1000-talet, riksäpplet från 1100-talet, kröningsskruden från normannernas Palermo och en mängd reliker, bland annat bitar av Jesu krubba och kors, Johannes Döparens tand och mycket annat som nu hamnat i Wien, sedan habsburgarna 1796 tog hela rasket från Nürnberg.

Det var kejsar Sigismund som fört regalierna till Nürnberg efter det att han 1423 blivit vald till kejsare. Sigismund var son till Karl IV:s fjärde fru och då han valdes till kejsare var det i protest mot den sittande kejsaren Wenceslas IV, son till Karl IV:s tredje fru och han hade dessvärre kommit i konflikt med påven och katolikerna.  Sigismund var dock en korsfarare som stred mot turkarna och stod högt i kurs hos påven i Rom.

Böhmens prakt och rikedom under Karl IV gynnades av att Västeuropa efter att ha slitits sönder av krig och inre stridigheter drabbades av den fruktansvärda Digerdöden, som mellan 1347 och 1351 dödade mellan 30 och 70 procent av Europas befolkning beroende på vilka områden som var drabbade. Underligt nog klarade sig Prag och stora delar av Böhmen och Polen från pestens härjningar, skördar och rikedomar bevarades och Karl IV:s makt ökade, speciellt som det tycktes som om hans rike hade Guds välsignelse.

Mitt i all denna välfärd reste sig Karlsteins slott och då det stod färdigt 1368 var det förvisso det återuppståndna, progressiva Europas absoluta mittpunkt. Att det hela sedan till stor schabblades bort av Karl IV:s son Wenceslas IV är en annan historia präglad av de europeiska dynastiernas, påvarnas och turkarnas komplicerade maktspel, uppmuntrat av starka sociala motsättningar som tagit formen av skilda religiösa trosriktningar och urartade i 1500- och 1600-talens blodindränkta religionskrig. 

De där krigen tog även de sin början i Prag där prästens Jan Hus provocerande straffpredikningar mot det tyska prästerskapet i Böhmen och påven Johannes XXIII:s avlatshandel ledde till att Hus och hans tjeckiska anhängare bannlystes. Hus protesterade genom att låta sin församling under mässan ta del av nattvardsvinet, slutligen dömdes Hus till döden och brändes levande bränd på torget i tyska Konstanz. 

Då den katolske Sigismund tagit makten från sin bror Wenceslas kom katastrofen. De böhmiska ständerna vägrade svära Sigismund tro och lydnad och en allmän resning inleddes. Ett våldsamt inbördeskrig rasade mellan 1419 och 1436. De radikala husiterna leddes av den enögde och ständigt obesegrade Jan Zizka, som tillfogade Sigismunds korstågshärar det ena nederlaget fruktansvärdare än det andra. EfterZizkas död i pesten 1424 splittrades husiterna i alltfler fraktioner och härförare från andra områden blandade sig för egen vinnings skull i striderna.

Bland dem var polacken Sigismund Korybut, som till en början stred på Zizkas sida, men då han senare såg vart vinden vände gick över till katolikerna. För husiterna räkning belägrade han år 1422 Karlstein. Det stora slottet, högt upp på sin klippa, med en outsinlig djupbrunn och väldiga lager av spannmål och insaltat kött visade sig till en början vara ointaglig. Dock lyckades Sigismund Korybut genom biologisk krigföring besegra försvararna. Med katapulter slungades en mängd lik över murarna, tillsammans med 2 000 vagnslaster dynga. Snart spred sig infektioner bland slottets trupper och de tvingades ge upp.

I ett tilltagande duggregn vandrade jag mellan de tillbommade souvenirbutikerna längs den branta vägen upp mot slottet. Även borggården låg tom och övergiven, men i biljettluckan kunde jag betala för en guidad tur, den enda möjligheten att besöka Karlsteins slott och snart vandrade jag genom de stora salarna i sällskap med en äldre dam och en guide som på tyska berättade vad som skett i de olika rummen.

Allt var ganska sparsamt möblerat och mycket var kopior av originalinredningen. Möjligen var Karl IV:s säng densamma som den han brukat och han hade antagligen även använt bönpallen som stod placerad framför en trästaty av Jungfru Maria, som jämte en till synes frusen Kristus var de enda dekorationerna i hans sovrum.

Säkerligen hade allt varit överdådigare under den gamle kejsarens tid på slottet, något som en utställning med hans bordsilver vittnade om.

Efter den guidade turen stod det mig fritt att ensam vandra kring bland borgens bröstvärn och små trädgårdar, varifrån det emellanåt bjöds på en magnifik utsikt över det omgivande landskapet.

Efter ett par timmar på slottet gick jag över en bro till flodens andra sida, varifrån jag tänkte ta tåget tillbaka till Srbsko, men det skulle dröja flera timmar innan dess ankomst. Gick därför in på en krog och tog en pilsner medan jag betraktade de andra gästerna som i den eftermiddagsgrå lokalen satt stillsamt konverserande över sina ölglas. Jag bestämde mig att gå tillbaka till Srbsko längs den andra flodstranden, även om jag sett att den på sina ställen bestod av branta klippväggar misstänkte jag att det måste finna en väg ovanför dem.

Jag följde floden och snart hade vägen förvandlats till en smal stig. Regnet hade upphört och då solskenet bröt fram under det tunga molntäcket fick allt en sällsam lyster. Passerade en del öde hus och en stor fabriksanläggning som även den tycktes vara övergiven.

Stigen tog slut, men jag lyckades ta mig under järnvägen genom en tunnel och efter att ha trasslat mig igenom en snårskog med björnbärssnår och ruttnande alträd kom jag fram till en underlig plats som tycktes ha varit en slags ungdomskoloni, eller något liknande. En mängd trekantiga träskjul låg utspridda i klungor på olika platser i den risiga skogen, i flera av dem fanns sängar och madrasser kvar och en del av skjulen såg ut att ha brunnit.

Slutligen kom jag fram till en smal asfalterad väg som ledde upp till en by, folktom även den, förutom en mängd höns som sprang fritt omkring överallt. Vägen bar brant uppåt och nådde slutligen en platå med vidsträckta fält.

Åter var vägen obanad och jag var nu tvungen att klättra över en del smärre klipputsprång tills jag kom fram till kanten ett bråddjup med utsikt över flodlandskapet. Jag hade definitivt nått vägs ände och om jag inte ville riskera livet genom friklättring hade jag inget annat val än att återvända till den andra flodstranden längs samma, långa väg jag redan tillryggalagt.

Medan jag återvände kunde jag långt i fjärran emellanåt skymta Karlsteins slott.

Då jag trött, men nöjd, i skymningsmörker återvänt till Sbrsko funderade jag över vad jag varit med om. Det hade på olika nivåer varit en resa genom tid och rum, men främst ett minne. Som Matt Masuda påpekat får minnen form och innehåll genom den tid och plats där de skapats. De formas i det förgångna, men skapar framtiden. En stund på jorden, ett minne. Tänker på Salvatore Quasimodos dikt :


Ognuno sta solo sur cuor della terra

trafitto da un raggio di sole:

Ed è subito sera.


Var och en är ensam på jordens hjärta

genomborrad av en solstråle:

Och plötsligt är det afton.



Agnew, Hugh (2004) The Czechs and the Lands of the Bohemian Crown. Stanford: Hoower Press. Bridgwater, Patrick (2003) Kafka, Gothic and Fairytale. Leyden: Brill. Burton, Robert (2010) Wonderful prodigies of judgement and mercy, discovered in near hundred memorable histories (facsimile from A. Bettesworth and J. Batley, London 1729). Farmington Hills, MI: Gale ECCO.  Dellarosa, Ludwig (1842) Drahomira mit dem Schlangenringe: oder, die nächtlichen Wanderer in den Schreckensgefängnissen von Karlstein bei Prag: eine Schauergeschichte aus Böhmens grauer Vorzeit. Faksimile på nätet under Google Books. Froissart, Jean (1978) Chronicles. Aylesbury: Penguin Classics. Imsen, Steinar (2011) Senmedeltiden: Europas historia 1300 – 1550. Stockholm: Dialogos. Kafka, Franz (2007) Nu återstår bara att spetsas på pålar: Brev mars 1914 - augusti 1916. Lund: Bakhåll. Matsuda, Matt K. (1996) The Memory of the Modern. Oxford: Oxford University Press.


02/05/2018 19:00

Of course, hisstory does not repeat itself, neither as a tragedy nor as a farce. All flows and no man ever steps in the same river twice. With one of my sisters I spent a weekend cleaning out my parents' home, among other things we found vast amounts of letters. Chests and drawers overflowed with letters exchanged between my grandparents, between my parents and those I and my sisters had written over time. It was sad to be confronted with letters my parents had written and received when they were still alive. The letters preserved thoughts and concerns nurtured on specific occasions. When I read them I heard their voices and saw my parents in front of me. At first I throw away bundles with letters, particularly those I had written, though I eventually changed my mind. "Someday" I thought "sometime I'm going to sit down and read everything." Try to track my parents' lives and thoughts and maybe to certain degree succeed to make them live again. It will probably never happen.

Most amazed I become over the amount of letters I had written and received. Reading a few of them I realized that he who wrote and received these letters was a different man than the one I am today. Someone who lived in another time, had other friends and priorities, thoughts and feelings. Nevertheless, some of those friends remain and several convictions are still there, though in a different kind of existence, within a different time sphere.

I found other documents, like an essay that my then seventeen-year-old father had written after the Nazi takeover of Germany. To my dismay, I discovered that he, whose strong reluctance to intolerance and power abuse have become beacons for me, once had defended the National Socialism. My father seldom hid his radical ideas and did not hesitate to expose his occasionally unconventional views to relatives, acquaintances and even unknown people. Surely he would have been ashamed if I had presented my find to him. Though - why had he kept that essay during all those years? Had he forgotten all about it? I do not think so. Maybe he had just like me become fascinated by the person he had once been. Maybe he wanted me to find it?

One of my father's older brothers did at that time work for a German-owned company and often visited Hamburg. Uncle Herbert, or Hubbe as my father called him, furthermore had a German fiancée, a relative to his boss and Hubbe was soon to marry her. My grandfather, who died when my father was two years old, was apparently a convinced socialist. At one photograph I see him was standing on a scaffold together with his bricklayer workmates. After the bankruptcy of the family smithy my grandfather had lived in Germany for several years and when returned to Sweden he was a bricklayer, germanophile, teetotaller and Social Democrat. Accordingly, Germany was to a certain degree present in my father´s family and who could in 1933 imagine how badly it all would end? Millions of people; completely harmless children, women and men, Jews, homosexuals, mentally handicapped, Romani, socialists, pacifists and Soviet prisoners of war, would have been efficiently murdered to an unprecedented extent.

In his essay my father argued that reports about Nazi discrimination against Jews were exaggerated, while he exposed musty views about race and nation. I do not believe that my Father could have been a full-fledged Nazi: I assume that he already at that age was a Liberal, or rather Social Democrat, but the shoddy arguments of his essay was painful reading.

When I now listen to how Jimmie Åkesson, leader of the Sweden Democrats, is speaking in the radio, I come to think about my young father. How would he have behaved if he was young today? Would he have argued that the Sweden Democrats do "raise important questions" and in "several respects have quite sensible opinions"? Would he agree that this political party's murky past has nothing to do with its present appearance? That comparisons between Sweden Democrats and totalitarian, racist ideologies are unjustified?

It is not my seventeen years old father, but the older, more experienced and critical journalist who makes me ask questions like: "Why listen to such a party?" If the Sweden Democrats are "expressing good opinions," why accept all that dirty washing from times gone by that ripple around in its backwater? "The Swedish-friendly Party", which prioritises issues like health - and elderly care, though they nevertheless consider them to be less significant  than the all-encompassing issue of immigration's adverse effects on Swedish society. Or, as Jimmie states:

Mass immigration has transformed an ethnically homogeneous Sweden into a multicultural mess, with violence, drugs and ethnic conflicts - a country where the future looks darker than ever.

If some of my friends would happen to catch a glance caught a glance of what I am writing, they would probably make their usual remark about my dogged opinions: "Now he's caught up in his old track about the Sweden Democrats. His disc repeats the same old scratchy sound, over and over again. Why does he care? The Sweden Democrats are no Nazis, but a big national that, which in the name of democracy raises unpleasant but necessary questions about an issue that other political parties are reluctant to deal with. In addition, far from all their opinions are as repellent as Jan seems to assume they are."

What do I answer to that? Nothing except that it was my aversion to these so called "democrats" that made me start writing this blog a few years ago. Those friends of mine point to the apparent absurdity of my way of equating the Sweden Democrat Party´s chanting about how a marvellous, homogeneous Sweden is being threatened by unrestricted immigration, with the Nazis' idea of ​​Blut und Boden, “Blood and Soil” which aimed at justifying ethnic cleansing, extermination or repatriation of people the Nazis considered to be a threat to the purity of the Aryan race.

My friends may be right, I am exaggerating. Let me therefore ignore my generalizations and instead scrutinize the healthy opinions of the Sweden Democrats. Can those also be traced to Nazi ideology? Certainly, at that time, there was for sure several voters who neglected or excused the Nazis' mad antisemitism, their xenophobia, homophobia and hatred of all those whom they considered to be odd and abnormal. Instead, they voted in support of the Party's health- and employment policy.

A glance at the Sweden Democrats website “The Sweden Democrats - The Swedish Friendly Party” reveals that under the heading Our policy the party prioritizes the well-being of the elderly:

Pensioners are probably the most neglected group of our time. [...] We Sweden Democrats want to strengthen the elderly's status in society. It is an endeavour at many levels. Several elderly people have the energy and will to continue to work, though today they are denied that opportunity. We need to be better at taking advantage of the skills of our older generation both in the labour market and in society at large.

Already in their in their first party program from 1920 the German National Socialists demanded "a generous increase in the benefits for the elderly". However, when they came to power in 1933 all commitments and reforms related to the elderly were linked to citizens' duty

to mentally and physically act for the general welfare. Claims of an individual cannot be allowed to violate public interests, but must always be judged whether they are beneficial to each and everyone. Your health is not your exclusive concern, it is your duty to society.

Difference between individuals were emphasized: "not every elderly person is valuable". The primary goal of all health care should be to prolong an active, profitable life, guaranteeing every citizen a "full disposal of the achievements and health that find their foundation in inheritance and race." The main concern was to maximize the employability of citizens and "reducing the unemployed phase of a person's life". In fact, pensions did not change significantly after the National Socialists had come to power, other than retirement pensions and payments were becoming calculated, controlled and disbursed by the State.

National Socialism declared that health care, healthy living and sustainable resource utilization had to be prioritized. It defended the rights of the animals and several party members had a craze for things natural and organic. Hitler's party pointed to the fact that German doctors in the early 1930s had clarified the connection between smoking and lung cancer and did accordingly initiatiate the world's first state-sponsored campaign against smoking. Research on the harmful effects of smoking was extensive. Hitler's personal disgust for tobacco was crucial for a campaign that was already associated with racism. Hitler, who devoured Karl May's books about noble Indians, regarded smoking as the "Red Man's Revenge" since "they the White People had poisoned him with their alcohol". According to the Führer and medical expertise, addiction was currently weakening and could finally destroy the entire Aryan race.

Pregnant women's smoking and alcohol consumption resulted in a higher rates of fetal death and miscarriage. The Nazis anti-tobacco campaign included a ban on smoking in public places and mandatory health education in schools. Health magazines with names like Gesundes Volk, Healthy People, Volksgesundheit Public Health and Gesundes Leben, Healthy Living, warned of the harmful effects of smoking and alcohol. At the same time, it became commonplace among national socialists to attack the “Jewish monopoly” that favoured "excessive and unnecessary" healthcare and drug production. As an alternative the Nazi regime favoured a plethora of unconventional medical treatment.

Personally, Hitler fought for animal rights and often complained about meat intake, as well as the use of animal fat (gelatine) in cosmetics. Vivisection and painful animal testing were banned. Under Hermann Göring, the Reichsforst und Jägermeister, National Forestry and Hunting Master, a Reichstierschutzgesetz, Animal Protection Act, was established, which forbade kosher slaughtering, boiling of live crustaceans, commercial use of animal traps, and harmful use of animals in film and entertainment. Specific rules were established for nature conservation, forestry and animal transport.

However, the care for helpless creatures did not include humans classified as Lebensunwertes Leben, Life unworthy of life. The systematic killing of Jews and Romani, as well as Russian prisoners of war were not the only savagery resulting from this kind of twisted reasoning, approximately 300,000 mentally and physically disabled people were killed by gas or mortal injections, while 400,000 were sterilized.

In 1933, more than 6 million German men were unemployed. Hitler's party promised Arbeit und Brod, Work and Bread, by imposing labour duty, expanding the weapon industry and trying to make Germany self-sufficient (autarchy). Reichsarbeitsdienst (RAD), The Reich Labour Service, proclaimed that every man between 18 and 25 years of age for six months had to undergo "manual labour training" in specific camps. RAD included forestry, digging of drenches, as well as construction of highways and hospitals. At the same time the armed forces increased from 100,000 men in 1933 to 1,400,000 in 1939. Men aged 18-25 had to undergo two years of mandatory military service. In 1939, less than 350,000 Germans were unemployed, with the exception of women and Jews. However, the autarchy policy failed. In 1939, Germany imported 33 percent of its raw materials and several parts of the country suffered food shortages.

Aggressive militarism, nationalism, yearning for revenge and territorial expansion, contempt for others and the ever expanding arms industry led to the inevitable - war! Nazi Germany had once again taken the road that earlier had led to the First World War. The former English Foreign Minister, Edward Grey, did in 1925 determine the cause of the Great War:

More than one true thing may be said about the causes of the war, but the statement that comprises most truth is that militarism and the armaments inseparable from it made war inevitable. Armaments were intended to produce a sense of security in each nation - that was the justification put forward in defence of them. What they really did was to produce fear in everybody. Fear causes suspicion and hatred; it is hardly too much to say that, between nations, it stimulates all that is bad, and depresses all that is good.

Lord Grey wrote this after he had retired to his estate, the Fallodon. At that time he was half-blind: “I am getting to an age when I can only enjoy the last sport left. It is called hunting for your spectacles.” Two years after he had written about his role in Great Britain´s war efforts he wrote a charming book about birds and birdsong. Reading it I came to think of how nice it would be if certain politicians, instead of forcing unpleasant ideas on their nations, dedicated their time to listening to birdsong. Fanatics are dangerous and if they engage in politics their views and actions become threat to us all.

When Jimmie Åkesson joined the Sweden Democrats in 1995, he was as old as my father was when he wrote his defence of German National Socialists in 1934. When he had matured emotionally and politically my father changed his opinions completely, after realizing how harmful it is to generalize and make a distinction between people and people.

At the age of seventeen my father had written a poorly informed school assignment, which now lies forgotten in a box placed in a corner of our garret in Bjärnum. At the same age, however, Jimmie Åkssson joined a party whose founders had their roots and inspiration among extreme, racist organizations. The party's first chairman (1988 - 1995) was Anders Klarström, convicted of, among other things, unlawful threat to the television entertainer Hagge Geigert: "We will burn you, damned Jewish swine!" Klarström was succeeded by Mikael Jansson, who has been acclaimed for housetraining the party. However, I doubt that a man who believes that "some cultural differences between countries are there for a racial reason" actually succeeded in doing so. When Jimmie Åkesson was joining the Sweden Democrats, Klarström was still party chairman and when Åkesson took over the chairman's club it was from Mikael Jansson. Are the Sweden Democrats roots insignificant? I am told they have sturdy and healthy Swedish roots:

For us it is also obvious that Sweden is unique and that Swedish culture is exceptional and worthy of preserving and underscoring. The common Swedish culture is much older than multicultural culture and we in particular want to highlight its significance for the peaceful, democratic and solidary welfare society we live in.

According to Jimmie we Swedes are not like any others:

I mean that Swedishness cannot be considered as some kind of general identity that anyone can acquire. I cannot become an Albanian, an Aboriginal or a Chinese.

This means I cannot become a Sweden Democrat, since I cannot understand what is meant by Swedishness and is unable to swallow the chit-chat on their party site. To me, the views and actions of Sweden Democrats are similar to the bargain Faust made with the Devil, through which he abandoned his moral principles for wealth, security and other personal benefits. We live in a time of general indifference in which we constantly ask ourselves, "What's in it for me?" I want my smartphone, my car and villa and nobody will stop me in this endeavour of mine, or take away my rights from me.

Faust's shadow rests heavily on Germany. At last year's art biennial in Venice, the German pavilion presented Faust a Gesamtkunstwerk, “total work of art” by Anne Imhof. The pavilion had been transformed to accommodate a five-hour performance by Imhof's work team. By the entrance visitors had to pass fenced-in Dobermanns, who occasionally barked at the passers-by. Imhof´s black-dressed, young collaborators either sat high up on the faces, staring absent-mindedly into empty space, or were playing with the dogs.

Within the exhibition halls, youngsters crawled under a thick glass, which constituted the visitors' floor and their roof. Underneath the glass the actors performed mysterious rituals, sat alone, or rested in the corners. Likewise, young people were moving around the premises, where they either stood on protruding shelves above the visitors' heads, or performed complicated ballet movements, apparently mimicking emotionless mating games.

Occasionally someone sang under the glass – long winding, German song cycles. The environment was cold and chilly; steel, glass and white walls. Alienation, numbness and incomprehension, which emanated something threatening, something pending. Past, present and future mixed together. The aggressive watchdogs reminding of concentration camps and/or East German border patrols. The classical songs, the glass floor separating visitors from an incomprehensible underworld populated by strangers who moved under the vistors and even in the midst of them, acting in an incomprehensible manner. Europe/Germany - choices made and not made, choices that have to be made. The story of Faust, who for his own short-sighted benefit made a fatal choice, ending up in the claws of the Devil. Again, Germany and Europe are at the crossroads, making its choice between good and evil.


In the introduction to Murnaus's movie Faust from 1926, we meet a grotesque Devil discussing with an archangel. The Devil proudly declares that the world belongs to him, but is contradicted by the angel who reminds the demon that there are good people and to prove his point the angel shows the demon Faust, who is instructing a group of eager students reminding them about the great gift God has given humankind – that we unlike animals are able to choose, something that opens up a host of exciting possibilities. The angel challenges the Devil by proposing that if he can make Faust doing a bad choice and live a life in sin and God denial the Devil has proved that the world belongs to him.

The Devil accepts the challenge. In the next scene we see how people are enjoying themselves within the square of a medieval town. Menacing the Devil´s immense figure rises above the picturesque thatched roofs of the little town. He spreads his black coat over it all, darkness devours everything and like poisonous smoke evil sweeps in, taking the form of a plague that Faust is supposed to cure.

A prophetic vision of the utter immorality and despair, which seven years after Murnaus's film relentlessly would consume Europe. Like Faust, who made a fatal choice and thus brought misery upon himself, as well as everything and everyone he came into contact with. Nevertheless, Goethe succeeded in transforming his tale about Faust's originally tragic story into a legend of salvation in which the ever-dreaming, stubborn and striving Faust finally is pardoned by a merciful God. However, in the so-called German folk book The History of Dr. Johann Faustus, the Devil drags the unfortunate Doctor with him down into the eternal damnation of Hell.

Ever since I as a child read a Classics Illustrated based on Goethe´s Faust I have been obsessively fascinated by the story. An interest that was enlivened further when I among my grandfather's bookshelves found a German luxury edition of Goethe´s Faust with illustrations by a certain Dr. August von Kreling.

A few years ago, while I was alone driving our car from Rome to Bjärnum, I passed through Germany and visited Bayreuth, the epicentre of a global Wagner cult. The weather was brilliant and I visited the piteously renovated Baroque opera house, Wagner's Villa Wahnfried and his Festspielhaus. For several years I have in vain tried to understand and appreciate Wagner's music. Particularly since some of my friends and acquaintances are dedicated Wagnerians. I have honestly, with great effort, really tried to enjoy Wagner's music, though have not succeeded to do so, despite extensive reading and intense listening to his operas.

Like other cities I visited I was amazed by how beautiful and tranquil Bayreuth was. In former West Germany, the completely destroyed cities were quickly rebuilt after World War II, but the results were often terrifying with their tasteless, brutal functionalism, lack of character and charm, this while large parts of East Germany remained in ruins until the town centres now are being restored with greater care than in the old West. Although Bayreuth was saves from the Communism of East Germany it appeared to have been rebuilt with the same care as the ancient cities of the East.

Wagner's newly restored Villa Wahnfried, who had been badly damaged during World War II, was now restored but was alas not much more than a beautiful shell. The minimalist décor did not reflect the plotty Bierermeier style that had appealed to its luxury-loving builder.

Quite strange were the rooms in the cellar, with their sacred atmosphere and reverential exposure of the original manuscripts to the Master's operas, shrines of devotion erected for members of the Wagnerian cult.

In the adjacent museum I bought Daniel Barenboim's recording of Parsifal and during my continued journey along the nail-straight highways up to Lübeck I listened to it. However, I was not able to experience Thomas Mann's “wonderful hours of deep and solitary happiness […] hours filled with frissons and brief moments of bliss.”

Lübeck reflects Mann's detailed and rather heavy breakthrough novel Buddenbrooks. The last time I was in the city was with my parents in 1963 and my memories were therefore more linked to the novel than with that bygone visit. It was a sunny day and from early morning to late afternoon I walked through the town, visiting its churches and museums, all impeccably fresh and restored. The churches´ cool, white-washed interiors bore witness about all that had disappeared through the bombings during the war. Lübeck was one of first towns to be terror-bombed and a fire storm devoured it.

Of course, I visited Buddenbrook House, where rooms from the novel were recreated, yet with a slightly creepy feeling that nothing was quite correct, because everything was new. The whole of Lübeck, with its well-organized tranquillity, is a reconstruction, a scene and while I walked up and down along its streets, I thought more about Thomas Mann's Doctor Faustus than Buddenbrooks. Perhaps because, although it was 36 years between the novels, Buddenbrooks was published in 1901 and Doctor Faustus in 1947, a time during which Germany and Lübeck had been destroyed and completely changed, both novels presented great similarities, for example an obsession with music, and this was of course due to the character and interests of the author.

The novels deals just as much with Thomas Mann as with Germany, maybe even more with Mann. His strange double character as a wealthy, strict and stiff philistine and witty bohemian, dissident and philanthropist, between humour and dryness, acting, self-awareness and honesty. There is something out of joint with Thomas Mann. He is a skilled and often original stylist, but occasionally monotonous and pretentious. During World War II, he became a symbol of "the second Germany", the cultured, humanitarian, genial and musical Germany, in stark contrast to Nazi brutishness. A role that suited Thomas Mann perfectly and which he cleverly adapted himself to. However, at the same time, Doctor Faustus emits a sense of guilt, deceit and insufficiency, something that makes Thomas Mann interesting, both as a person and as an author.

As soon as I had returned to Sweden, I looked up my father's copy of Doctor Faustus and read it. I remembered how my father used to talk about that novel in very appreciative terms. He said it explained a lot about how the Nazis could gain a grip on Germany. When I several years before had tried to read Doctor Faustus I soon got stuck. I found that the narrator, the somewhat dry and pedantic, but nevertheless likable Serenus Zeitblom, side up and side down lost himself in convoluted music theory. When I now much later returned to the novel I found it quite interesting, though I did not find it particularly informative about how the Nazi movement could overwhelm Germany. It is mostly about Thomas Mann, in various chameleonian disguises. He did admittedly distance himself from Nazism and turned into a fierce and quite brave opponent to its barbarism, but under his disguise as the main character of the novel, Adrian Leverkühn, Thomas Mann distances himself from the world, ruthlessly using his life experience and the people around him to create art. Like Leverkühn, Mann apparently felt himself to be excluded from normal life, an exclusion that made real love impossible. Through his bargain with the Devil Leverkühn succeeds in creating great art, but he does not surrender himself to love and kindness, an aspect he appears to share with Thomas Mann, who through his masterly writing and intellectual haughtiness turned himself into a lonely giant on the cool heights of the Parnassus.

Thomas Mann's radical brother Heinrich, also he a skilled writer, wrote in 1918 in a non-sent letter to his more famous and admired younger brother:

Probing and struggle have defined the experience of a few others besides yourself, if more modestly; what they have as well is regret and a new strength for action: they´re not just “managing” which is not worth all the trouble; not just “suffering” for the sake of the self, this furious passion for your own ego. It is to this passion that you owe the production of a few narrow but resolute works. To it you owe as well your complete lack of respect for others, particularly for those who don´t measure up to your standards, you owe that “contempt” that sits more easily with you than any other, in short, the inability to grasp the real earnestness of another person´s life.

On another occasion, Heinrich Mann wrote about his brother:

What he wanted most was to be loved, not for his literary skill or his talent as an entertainer but for his human qualities. What he wanted least was to be condemned as cold, detached, unloving, unlovable.

In Doctor Faustus, Adrian Leverkühn lives under modest conditions - an ingenious hermit, assured of his own greatness, honoured by music connoisseurs, without family, but surrounded by a small number of devoted friends. Leverkühn knows in advance, after being infected with syphilis in his youth, that he has been sentenced to privation of love and a premature death. The contrast seems to be great between Levekühn and Thomas Mann, the world renowned and acclaimed Nobel laureate who enjoyed a wealthy existence among waiters, drivers and chefs, surrounded by the most respected intellectuals of his time and a big family. He and his wife Katia had six talented children. However, the similarities are great between Thomas Man and the sharp, almost eerily talented Leverkühn, who lives for his art, while nurturing a cynical distance towards an environment, which he make use of in his art. Germany collapses around Leverkühn, while he transforms the impressive German music tradition into something completely new, making use of the tragic state of affairs that affect everyone around him, he achieves this through its brilliant intellect and intense discipline. However, he has to pay for it all with an inability to experience true love. He is a loner, an angry genius on the verge of total collapse and madness.

Thomas Mann´s acquaintance, the multifaceted inventor of twelve-tone music, Arnold Schönberg, believed himself to be the main model for the tragic Leverkühn, but it is doubtful if he ever read the novel with much attention. If Schönberg had done that he would probably have discovered that it is Thomas Mann himself, and especially Nietzsche, who are to be found behind the character of Adrian Leverkühn. The brutally sincere Nietzsche who shook up the intellectual history of the twentieth century has provided the novel with much of his life story - his loneliness, crippling migraine, syphilis, clear-mindedness, cleverness, vanity and final, total paralysis. Not least, was Nietzsche like Thomas Mann a passionate music lover, with and impressive knowledge of music history and harmonics. Nietzsche explained that he wrote his philosophy like a composer writes his music, while Thomas Mann claimed that Wagner's music constituted a pattern, a model, for his writing. According to Mann, his brave masterpiece Buddenbrooks could not have been conceived without the help of Wagner's music.

The convoluted music theories and elaborate, almost rigid structure of Doctor Faustus , are in my opinion the most unfortunate features in this rather bizarre novel. Mann described how he made use of what he called his “montage technique”. How he lifted entire segments from other books, like The Brothers Karamazov, Theodor Adorno´s musical theories, and the German folk book about Faust, and then grinded, brushee and adaptsed them to his all-encompassing novel structure.

Adrian Leverkühn's conversation with a demon is, is for example a quite faithful copy of Ivan Karamazov's more awe-inspiring meeting with the Devil himself, and the death of little Nepomuk, the only person for whom Leverkühn was able express a sincere and deeply felt love, is a reflection of Ivan Karamazov's violent accusations of a God who is capable of letting innocent children undergo excruciating, deadly pain and abuse.

If you read Doctor Faustus side by side with the German folk book The story of Dr. Johann Faustus, it becomes apparent that Mann used it as a model for the structure of his novel and that the folk book's burlesque and occasionally long-winding descriptions have been adapted to modern conditions. For example, the difficult music theory sections may be compared to Dr. Johann Faustus bewildering discourses about the universe's nature and structure.

Another aspect of Mann's montage technique is that he ruthlessly made use of the lives of friends and close of kin. In Doctor Faustus, the sisters Rodde play an important role. One of the sisters dies after an unsuccessful acting career, during which she became exploited by an unpleasant deceiver, while the other sister, after accepting an unemotional marriage, becomes a morphinist, kills her lover and ends up at a mental hospital. Destinies that somewhat to perfectly harmonized with those of Thomas Mann´s sisters Carla and Julia, one of whom killed herself after a failed acting career, while the other who in spite of striving to maintain a bourgeoisie facade had an excessive love life, became a drug addict and finally took her life. Several others of Mann's relatives, friends and acquaintances played under easily uncovered disguises prominent roles in his novel.

Doctor Faustus was not the first tale in which Thomas Mann used music as an important ingredient, for example is music important in Buddenbrooks and it may be that the outwardly correct, bourgeoisie and stoic-minded Mann considered the romantic music tradition, with Wagner at its highest peak, to be an almost inaccessible ideal, a model for his authorship, Nevertheless, he admitted that any ideal, in all its perfection also requires shadows that may take the shape of disharmony, fraud, theft and exploitation, and that such ingredients are required if you want to create meaningful and great art, hence Leverkühn´s bargain with the Devil, and the unavoidable bad choices the agreement brought with it.

Within religious sphere, and Doctor Faustus is to a certain extent a religious tract, heavenly tunes are combined with infernal ones. Music belongs both to God and the Devil. Religion has always been wrestling with the nature of music. Is it divine or demonic? It has been declared that it may bring the pious closer to God, while others accuse it of turning them away from his presence. The divinely inspired Bach, juxtaposed to the shrewd wizard Wagner.

Nazism and the disaster of World War II are present though almost invisible in Doctor Faustus's, for me it is more concerned with an artist who loses his soul by sacrificing it to his artistry, utilizing and victimizing people around him. However, those who sold their sold to Nazism behaved much worse than Leverkühn. The stifling and destructive ferocity of the regime, the abominable crimes committed by human beings in the Party´s service, how their humanity, their love, compassion and human souls perished, disappeared completely, is revealed with much more frightening clarity in other fictional works, for example in Jonathan Littell's terrifying The Kindly Ones, which credibly and chillingly describe the monstrous inhumanity of a cultured SS officer - Maximilian Aue.

And when it comes to a Faustian bargains with the Nazis, when a human being for money and fame sells his soul to the Nazis, Thomas Mann's Doctor Faustus is surpassed by his son Klaus Mann's novel Mephisto, which tells the story of how the actor Hendrik Höfgen leaves his conscience and radical friends behind to move into the Nazi sphere in order to improve this social status, secure his income and gain admiration from the general public and Nazi bigwigs.

The model of the pathetic collaborator and traitor Hendrik Höfgen was Klaus Mann's former brother-in-law Gustaf Gründgens, who had been married to his beloved sister Erika, Thomas Mann's favourite among his six children. Through his stage interpretation of Mephistofeles in Goethe's drama, Gründgens celebrated great triumphs in Hitler Germany. He thus played the demon who seduced Faust into making his fatal deal with the Dark Forces and in Klaus Mann's novel, Gründgens becomes identical with both the Devil and Faust, and thus a representative for the seemingly radical and benevolent persons who for their well-being, betrayed their ideals and ended up as associates with absolute malevolence.

Thomas Mann's relationship with his talented son reflects Adrian Leverkühn's attitude towards the world and others. The bisexual Thomas Mann, whose inclinations were no secret within the family circle, and who to a quite astonishing degree hinted at them in his correspondence, apparently respected his son's open homosexuality, his unconventional radicalism and the straightforward popular writing style he used in his novels and articles. Furthermore, Thomas Mann was intrigued by the chic appearance of his son: However he did seldom reveal anything of this to Klaus, whom he routinely criticized for depravity, idleness and laziness, maybe due to a grain of envy of Klaus unequivocal stance. Klaus Mann's prose was easy to read and his opinions effortlessly discernible. His character was volatile, generous and unreserved, yet he did often fall into the trap of boundless melancholy.

Thomas Mann kept Klaus at a certain distance, criticizing him for his openness and bluntness, while he at the same time concealed his fascination and admiration. Thomas Mann's aloofness and internalized, personal struggles probably wounded Klaus and like his younger brother, the musician Michael Mann, he eventually took his own life. The youngest of Thomas Mann´s sons, the historian Golo Mann, wrote about his father's behaviour shortly after the First World War:

We had once loved our father almost as tenderly as our mother, but that changed during the war. He could still project an aura of kindness, but for the most part we experienced only silence, sternness, nervousness or anger. I can remember all too well certain scenes at mealtimes, outbreaks of rage and brutality that were directed at my brother Klaus but brought tears to my own eyes. If a person cannot always be very nice to those around him when he is devoting himself exclusively to his creative work, must it not be much more difficult when he is struggling day after day with Reflections of a Non-Political Man in which the sinking of the British ship Lusitania with twelve hundred civilian passengers on board is actually hailed, to name just one of the book’s grimmest features.

Thomas Mann remains despite - or because of - his shortcomings one of the few writers who have stayed with me after reading their novels. He has become a life companion. Notwithstanding his acting, his intellectual haughtiness and stiff rectitude Thomas Mann is an unusually lively and distressed author, whose exquisite language and hypersensitive artistry continue to amaze me. Doctor Faustus is probably among Thomas Mann's worst works and is occasionally too long-winding, a shortcoming it shares with Buddenbrooks and The Magic Mountain, though at the same time it is his most engaging novel. I cannot agree with the opinion that he succeeds in describing and explaining Germany's descent into the abyss. But ... it does maybe after all succeed is doing just that - through its description of how a person by turning his back towards love and compassion. Instead Leverkühn chases glory and admiration, though not even fame and admiration satisfy him and he loses his soul. It is maybe only by acknowledging our weaknesses, our shortcomings that we become truly human. Accordingly, we need to identify ourselves with the weak, the forgotten, the lonely and odd people who surround us.

My father wrote in his youth a pathetic defence of Nazism. However, he did not remain in that place. Apart from politics and accepted opinions, he was interested in and found individuals and eccentrics. Of course, my father was not a perfect human being, but he was a curious and kind man. He wanted to get to know other people, understand them, learn from them. He was probably also trying understand himself. Perhaps that was one reason to why he safeguarded his unpleasant essay. Perhaps he even wanted me read it and understand that we can all change, that we while dealing with politics need to be unfaithful, doubtful and not fall into any inhuman, vicious traps. Adrian Leverkühn denied love and compassion and suffered for it, that is the message I carry with me from Thomas Mann´s novel and maybe from his life story as well.

Grey, Edward (1925) Twenty-five Years: 1895 – 1916, 2nd Volume. London: Hodder and Stoughton. Grey, Edward (2001) The Charm of Birds. London: Gollancz. Imhof, Anne (2017) Faust. London: Koenig Books. Hayman, Ronald (1995) Thomas Mann: A Biography. New York: Scribner. Mann, Thomas (1975) The Letters of Thomas Mann, selected and translated by Richard and Clara Winston. Bungay, Suffolk: Penguin Modern Classics. Proctor, Robert N. (1988) Racial Hygiene: Medicine Under the Nazis. Cambridge: Harvard University Press. Proctor, Robert N. (1999) The Nazi War on Cancer. Princeton University Press. Weiss, Andrea (2008) In the Shadow of the Magic Mountain: The Erika and Klaus Mann Story. University of Chicago Press.


01/20/2018 18:57

Givetvis upprepar historien sig inte, varken som tragedi eller fars. Allt flyter och det är omöjligt att stiga ner i samma flod två gånger. Med en av mina systrar ägnade jag en helg åt att rensa ur mitt föräldrahem, bland annat fann vi oanade mängder brev. I kappsäckar och lådor fanns brev som växlats mellan mina morföräldrar, mellan mina föräldrar och sådana som jag och mina systrar skrivit. Det var sorgligt att se brev som mina föräldrar skrivit medan de fortfarande levde. Breven bevarade tankar de haft vid bestämda tillfällen. Då jag läste dem hörde jag deras röster och såg min föräldrar framför mig. Det bjöd emot att slänga breven. ”Någon gång” tänkte jag, ”någon gång skall jag sätta mig ner och läsa allt.”  Försöka spåra mina föräldrars liv och tankar och därigenom levandegöra dem. Det kommer nog aldrig att ske.

Mest förbluffad blev jag över den mängd brev jag skrivit och tagit emot. Till en början slängde jag dem hämningslöst, men snart insåg jag att han som skrivit och fått breven var en annan person än den jag är nu. Någon som levde under en annan tid, hade andra vänner och prioriteringar, andra tankar och känslor än de jag nu har.

Jag fann andra tidsdokument, exempelvis en uppsats som min sjuttonårige far skrivit efter nazisternas maktövertagande i Tyskland. Till min förskräckelse upptäckte jag att min far, vars starka motvilja mot intolerans och maktmissbruk varit förebilder för mig, en gång i tiden hade försvarat nationalsocialismen. Far dolde inte sina radikala idéer och tvekade inte att hävda bestämda uppfattningar inför släktingar, bekanta och även för honom okända personer. Säkerligen hade han skämts om jag visat uppsatsen för honom. Men, varför hade han då bevarat den? Kanske var han liksom jag fascinerad av den person han en gång varit.

En av Fars äldre bröder arbetade på den tiden för ett tyskägt företag och besökte ofta Hamburg. Farbror Herbert, eller Hubbe som Far kallade honom, hade en tysk fästmö, släkting till hans chef och han gifte sig sedermera med henne. Min farfar, som dött då min far var två år, var visserligen övertygad socialist, men hade under flera år bott i Tyskland. Och vem kunde 1933 veta hur illa det skulle gå? Att miljontals människor; fullkomligt harmlösa barn, kvinnor och män, judar, homosexuella, psykiskt handikappade, romer, socialister, pacifister och krigsfångar, skoningslöst skulle avrättas i industriell omfattning?

I sin uppsats hävdade Far att uppgifterna om nazisternas diskriminering av judar säkerligen var betydligt överdrivna, samtidigt som han förfäktade numera nattståndna åsikter om ras och nation. Nationalsocialist var han antagligen inte, kanske var han redan då liberal, eller snarare socialdemokrat, men uppsatsens aningslöst urskuldande ton var plågsam.

Då jag nu lyssnar till hur Jimmie Åkesson talar i radion tänker jag på min unge far. Om han varit ung idag? Hade han då tyckt att Sverigedemokraterna ”lyfter väsentliga frågor” och i ”flera avseenden hyser vettiga åsikter”? Skulle han hålla med om att partiets förflutna inte har något med dess nuvarande framtoning att göra? Att jämförelser med människoföraktande och totalitära ideologier är obefogade?

Det är inte min en gång sjuttonårige far, utan den äldre, mer livserfarne och kritiske journalisten som får mig att ställa frågor som: ”Varför överhuvudtaget lyssna till ett sådant parti?” Om Sverigedemokraterna kan tänkas ”hysa goda åsikter”, varför acceptera all den smutsiga byk från anno dazumal som skvalpar i deras bakvatten? ”Det Sverigevänliga partiet” som prioriterar hälso-och äldrevård, dock med underordnad betydelse än den allomfattande frågan om invandringens skadeverkningar på det svenska samhället. Eller som den tillräckligt polerade, satis polito, Jimmie uttrycker det: ”Massinvandringen har omdanat ett etniskt homogent Sverige till ett mångkulturellt, med våld, droger och etniska motsättningar – ett land där framtiden ser allt mörkare ut.”

Om några av mina vänner fick syn på vad jag nu skriver skulle de antagligen tänka: ”Nu är han inne på sitt gamla spår kring Sverigedemokraterna. Skivan har hakat upp sig. Varför bryr han sig? De är inga nazister utan ett stort parti som i demokratins namn lyfter frågor som andra partier efterhand tvingas befatta sig med. Dessutom är långt ifrån alla deras åsikter förkastliga.”

Vad svarar jag? Inget annat än att det var min aversion mot dessa ”demokrater” som för ett par år sedan fick mig att börja skriva den här bloggen. Nämnda vänner pekar på den uppenbara absurditeten i mitt likaställande av Sverigedemokraternas partiparoll om ett utmärkt, homogent Sverige, som nu hotas av invandringens nedbrytande krafter, med nazisternas idé om Blut und Boden, som ytterst syftade till att rättfärdiggöra etnisk rensning, förintelse eller repatriering av sådana människor som de såg som ett hot mot den ariska rasens renhet.

Vännerna kan möjligen ha rätt. Låt mig nu bortse från mina grundlösa generaliseringar och istället skärskåda Sverigedemokraternas sansade åsikter. Kan även de spåras hos Nazisterna? Förvisso, på den tiden var det säkert flera väljare som bortsåg från, eller urskuldade, nazisternas galna antisemitism, deras främlingsfientlighet, homofobi och hat mot allt de ansåg vara udda och anormalt. Istället röstade de till förmån för partiets stöd till en anständig hälsovårds- och sysselsättningspolitik.

En blick på Sverigedemokraternas hemsida Sverigedemokraterna – Det sverigevänliga partiet visar att de under rubriken Vår politik sätter äldrevården främst.

Pensionärerna är vår tids kanske mest eftersatta grupp. […] Vi sverigedemokrater vill stärka de äldres status i samhället. Det är ett arbete på många plan. Många äldre har ork och vilja att fortsätta arbeta men ges idag inte den möjligheten. Vi måste bli bättre på att ta tillvara på den äldre generationens kompetens såväl på arbetsmarknaden som i samhället i stort.

Även de tyska nationalsocialisterna krävde i sitt första partiprogram från 1920 ”en generös ökning av förmånerna för de äldre”. När de kom till makten 1933 kopplades dock alla åtaganden och reformer till medborgarnas plikt att

mentalt och fysiskt verka för den allmänna välfärden. En enskild individs existens får inte kränka allmänhetens intressen utan måste alltid bedömas ifall den är till gagn för alla och envar. Din hälsa är inte din ensak, den är en plikt.

Människors olika värde poängterades: ”inte varje åldring är en värdefull person”. Det främsta målet för all hälsovård borde inte vara att förlänga livet, utan att varje medborgare garanterades ett ”fullständigt förfogande över de prestationer och den hälsa som finner sin grund i arv och ras”. Det gällde att maximera medborgarnas arbetsförmåga och ”minska den arbetsfria fasen av en människas liv”. Pensionsförmånerna ändrades i själva verket inte nämnvärt efter nationalsocialisternas makttillträde annat än att in- och utbetalningar av pensioner förstatligades. 

Nationalsocialismen sade sig prioritera hälsovård, en sund livsföring och hållbart resursutnyttjande. Den värnade om djurens rätt och vurmade för sådant som är naturligt och organiskt. Hitlers parti pekade på det faktum att tyska läkare på 1930-talet upptäckt sambandet mellan rökning och lungcancer och inledde därmed världens första, statsunderstödda kampanj mot rökning. Forskning kring rökningens skadeverkningar var omfattande. Hitlers personliga avsky för tobak var avgörande för en kampanj som redan från början förenades med rasism. Hitler, som slukade Karl Mays böcker om ädla indianer, betraktade rökning som den ”röde mannens hämnd” för att ”de vita förgiftat honom med sin sprit”. Enligt Führern och medicinsk expertis var missbruk i färd med att försvaga och förstöra den ariska rasen.

Gravida kvinnors rökning och spritförtäring resulterade i en högre frekvens av fosterdöd och missfall.  Nazisternas antitobakskampanj inkluderade förbud mot rökning på allmänna platser och obligatorisk hälsoundervisning inom skolorna.Hälsotidskrifter som Gesundes Volk, Friska människor, Volksgesundheit, Folkhälsa, och Gesundes Leben, Sunt leverne, varnade för rökningens och spritens skadeverkningar. Inom den nationalsocialistiska rörelsen blev det samtidigt vanligt att angripa ”judemonopolets” gynnande av ”överdriven och onödig” sjukvård och läkemedelsproduktion. Naziregimen gynnade allsköns ”alternativ” medicinsk behandling.

Personligen vurmade Hitler för djurens rättigheter och ondgjorde sig ofta över köttförtäring, samt användandet av djurfetter och gelatin (svinsvål) i kosmetika. Vivisektion och plågsamma djurförsök förbjöds. Under Hermann Göring, Reichsforst und Jägermeister, Riksskogs- och jaktmästare, instiftades en Reichstierschutzgesetz, Riksdjursbeskyddsakt, som förbjöd kosherslakt, kokande av levande kräftdjur, kommersiellt användande av djurfällor, skadligt användande av djur inom film och underhållning. Specifika regler instiftades för naturskydd, skogsplantering och humana djurtransporter.

Omtanken om hjälplösa varelser omfattade dock icke personer som klassats som Lebensunwertes Leben, Liv ovärdigt att leva. Detta gällde inte enbart judar, romer och ryska krigsfångar, men uppskattningsvis 300 000 mentalt och fysiskt handikappade människor som dödades genom gas eller dödliga injektioner, medan 400 000 tvångssteriliserades.   

1933 var mer än 6 miljoner arbetsföra tyskar arbetslösa. Hitlers parti utlovade Arbete och Bröd genom att införa arbetsplikt, bygga ut vapenindustrin och försöka göra Tyskland självförsörjande (autarki). En Reichsarbeitsdienst (RAD) instiftades, något som innebar att varje man mellan 18 och 25 år under sex månader måste genomgå ”manuell arbetsträning” i speciella läger. RAD omfattade bland annat skogsplantering, dikesgrävning, byggande av motorvägar och sjukhus. Samtidigt ökades armén från att 1933 ha omfattat 100 000 man till 1 400 000 man år 1939. Män mellan 18 och 25 måste genomgå två års obligatorisk militärtjänstgöring. 1939 var mindre än 350 000 tyskar arbetslösa, undantagna var kvinnor och judar. Autarkipolitiken misslyckades dock - 1939 importerade Tyskland 33 procent av sina råvaror och det rådde livsmedelsbrist i landet.

Den aggressiva militarismen, nationalismen, expansionslusten, revanschviljan, människoföraktet och den väldiga rustningsindustrin ledde till det oundvikliga – Krig! Nazitidens Tyskland slog in på en väg som det Första Världskrigets engelske utrikesminister, Edward Grey, 1925 påstod ha varit orsaken till det stora kriget: ”Militarismen och de rustningar som är oskiljaktiga från den gjorde kriget oundvikligt.” Det där skrev Lord Grey två år innan han halvblind på sitt gods Falloden författade en charmig bok om Fåglar och fågelsång. Det är inte utan att jag tycker att politiker borde ägna sig mer åt att lyssna till fågelsång än att tvinga obehagliga idéer på sina nationer. Fanatism är skadlig och om den tar formen av politiska program och åtgärder blir den direkt farlig för allmänheten.

Jimmie Åkesson var då han 1995 gick med i Sverigedemokraterna lika gammal som min far var då han 1934 skrev sitt försvar av Tysklands nationalsocialister. Då han mognat emotionellt och politiskt ändrade Far sina åsikter i grunden efter att ha insett hur skadligt det är att generalisera och göra skillnad på människor och människor.

Som sjuttonåring hade Far skrivit en dåligt informerad skoluppsats, som nu ligger bortglömd l i en låda på vår vind i Bjärnum. Vid samma ålder gick däremot Jimmie Åkssson med i ett parti vars grundare fann sina rötter i högerextrema och rasistiska organisationer. Partiets första ordförande (1988 – 1995) var Anders Klarström, dömd för bland annat olaga hot mot TVprofilen Hagge Geigert: "Vi ska bränna dig ditt jävla judesvin!" Klarström efterträddes av Mikael Jansson, som hyllats för att ha gjort partiet rumsrent. Dock tvivlar jag på att en man som anser att "en del kulturella skillnader länder emellan torde ha rasmässig grund" egentligen lyckades med det. Då Jimmie Åkesson sökte sig till Sverigedemokraterna var Klarström fortfarande partiordförande. Åkesson tog sedan över ordförandeklubban från Mikael Jansson. Är Sverigedemokraternas rötter oväsentliga? Det rör sig ju om sunda, svenska rötter:

För oss är det också självklart att Sverige är unikt och att den svenska kulturen är unik och värd att bevara och belysa. Den gemensamma svenska kulturen är betydligt äldre än mångkulturen och vi vill särskilt belysa dess betydelse för det fredliga, demokratiska och solidariska välfärdssamhälle vi lever i.

Vi svenskar är inte som andra, utan som Jimmie uttrycker det:

Jag menar att svenskheten kan inte vara en sådan där allemansidentitet som vem som helst kan bli. Jag kan inte bli alban, inte aboriginer eller kines.

Detta betyder att jag inte kan bli Sverigedemokrat. Jag förstår inte vad som menas med svenskhet och kan inte svälja det orediga pratet på deras partisajt. För mig vore en röst på Sverigedemokraterna likt den pakt som Faust gjorde med Djävulen, genom vilken han för rikedom, säkerhet och andra fördelar övergav sina moraliska principer. Vi lever i likgiltighetens tid då vi oavbrutet frågar oss ”vad finns det för mig?” Jag vill ha min smartphone, min bil och villa och ingen skall hindra min strävan eller ta mina rättigheter från mig.

Fausts skugga vilar tung över Tyskland. Vid förra årets konstbiennal i Venedig presenterade Anne Imhof i den tyska paviljongen sitt allkonstverk/föreställning Faust. Paviljongen hade omformats för att hysa en fem timmar lång föreställning av Imhofs arbetslag med svartklädda ungdomar.

På väg in i lokalen passerade besökaren inhägnader med dobermannhundar, som emellanåt skällde och gläfste åt de förbipasserande, eller lekte med ungdomarna, som antingen befann sig inne i inhägnaden, eller stelt stirrande satt gränsle över staketen som skilde hundarna från besökarna.

Inne lokalen kröp ungdomar kring under ett tjockt glas, som utgjorde besökarnas golv och deras tak. Därunder utförde de tillsammans mystiska ritualer, eller satt ensamt hopkrupna eller låg vilande i hörnen. Likaså fanns ungdomar spridda runtom i lokalerna, där de antingen stod eller satt på utskjutande hyllor ovanför besökarnas huvuden, eller utförde komplicerade balettrörelser, som anspelade på känslolösa parningslekar.

Emellanåt sjöng någon under golvglasen - långa, klassiska tonstycken. Miljön var kall och kylig; stål, glas och vita väggar. Alienation, känslokyla och obegriplighet, allt präglat av något hotfullt, något väntande. Dåtid, nutid och framtid i ett rum. De aggressiva vakthundaren som väckte minnen från koncentrationsläger och östtyska gränspatrulleringar. De klassiska sångcyklerna, glasgolven som skilde besökarna från en obegriplig värld med främlingar som rörde sig under dem och även mitt ibland oss, där det även där försiggick sådant som vi inte begrep. Europa, Tyskland - om val som gjorts och val som måste göras. Historien om Faust som i mänskligt lättsinne och för sin egen lyckas skull gjorde ett fatalt val och hamnade i Djävulens våld. Återigen befinner sig Tyskland och Europa vid skiljevägen, i valet mellan gott och ont.

I inledningen till Murnaus sällsamt suggestiva film Faust från 1926 möter vi en grotesk djävul i samspråk med en ärkeängel. Djävulen deklarerar att världen tillhör honom, men blir motsagd av ängeln som påminner demonen om att det finns goda människor och då visar honom Faust, som inför en grupp hängivet lyssnande studenter påminner sina adepter om den stora ynnest Gud gett människan – att till skillnad från djuren kunna välja och därmed alla de spännande möjligheter som står oss till buds. Ängeln säger till Djävulen att om han kan få Faust att välja det onda så har han därmed bevisat att världen tillhör honom.

Djävulen antar utmaningen och i nästa scen ser vi hur människor roar sig på ett torg i en medeltida småstad. Hotfullt reser sig Djävulens väldiga gestalt över den välmående staden och breder sin svarta kappa över den, mörkret faller och likt en giftig rök sprider sig ondskan över nejden.

En profetisk vision över den omoral som sju år efter Murnaus film obevekligt skulle förpesta hela Europa. Likt Faust som för sin egen lystnads skull gjorde fel val och därigenom drog elände över sig själv och allt och alla han kom i kontakt med. Visserligen lyckades Goethe i sin beundransvärda versroman omvandla Fausts tragiska historia till en frälsningsfabel, där den ständigt drömmande och strävsamme Faust till slut blir benådad, men i den så kallade ”tyska folkboken” Historien om doktor Johann Faustus, som Goethe inspirerades av, hämtas Faust av Djävulen och förs ner i helvetet.

Jag har sedan jag som barn gång på gång läste en Illustrerad Klassiker om Goethes Faust varit fascinerad av historien. Ett intresse som späddes på ytterligare då jag i min morfars bokhylla fann en tysk praktutgåva med illustrationer av en viss Dr. August von Kreling.

Då jag för några år sedan ensam körde bil från Rom till Bjärnum tog jag vägen genom det forna Östtyskland och besökte då bland annat Bayreuth, centrum för all världens wagnerdyrkan. Vädret var strålande och jag besökte den pietetsfullt renoverade barackoperan, Wagners villa och hans Festspielhaus. Under flera år har jag förgäves försökt förstå och uppskatta Wagners musik. Speciellt som en del vänner och bekanta uppskattar de tungt storvulna tonerna har jag med stor ansträngning försökt njuta av Wagners musik, men förgäves, trots omfattande läsning och genomlyssnande av hans operor.

Liksom andra städer jag som hastigast besökte imponerade Bayreuth på mig genom hur vacker och stillsam den var. I större delen av det forna Västtyskland byggdes de totalförstörda städerna snabbt upp efter Andra världskriget, resultaten blev dock ofta förskräckande genom en opersonlig, anskrämlig funkisstil, utan karaktär och gemyt, detta alltmedan stora delar av Östtyskland förblev i ruiner tills de gamla stadskärnorna nu har restaurerats med större omsorg än i Väst. Även om den låg i det forna Väst har dock Bayreuth återuppbyggts med stor pietet.

Wagners nyrestaurerade Villa Wahnfried, som under Andra världskriget bombades sönder och samman, var  inte mycket mer än ett vackert skal. Den minimalistiska inredningen reflekterade inte den plottriga biedermeierstil som tilltalat dess lyxälskande byggherre.

Märkliga var källarlokalerna, som med sin sakrala atmosfär och vördnadsbjudande exponering av originalmanuskripten till Mästarens operor tycktes ha skapats för att bli en brännpunkt för wagnerdyrkan.

Jag införskaffade Daniel Barenboims inspelning av Parsifal och under min fortsatta färd längs de spikraka motorvägarna upp mot Lübeck lyssnade jag på den. Men, jag kunde genom mitt wagnerlyssnande omöjligt uppleva Thomas Manns ”underbara timmar av djup och ensam lycka […] upphetsande timmar fyllda med spänning och korta ögonblick av lycksalighet.”

Lübeck speglar Manns detaljerade genombrottsroman Huset Buddenbrooks, sist jag såg staden var 1963 och mina minnen var därför kopplade mer till romanen än besöket jag gjorde med mina föräldrar. Det var en strålande dag och från tidig morgon till sen eftermiddag vandrade jag genom staden och besökte dess kyrkor och muséer, allt oklanderligt fräscht och restaurerat, fast kyrkornas kyligt vitkalkade inre bar vittnesbörd om vad som försvunnit genom världskrigets bombkrig.

Givetvis besökte jag Buddenbrookshuset där rum från romanen återskapats, dock med en lätt kuslig känsla av att ingenting riktigt stämde, eftersom allt var nygjort. Hela Lübeck, med sin välordnade fridfullhet är en rekonstruktion, en kuliss och medan jag gick upp och ner längs dess gator tänkte jag mer på Thomas Manns Doktor Faustus än Buddenbrooks. Kanske för att även om det var 36 år mellan romanerna, Buddenbrooks publicerades 1901 och Doktor Faustus 1947, en tid under vilken Tyskland och Lübeck förändrats och förstörts i grunden, hade de båda romanerna stora likheter och dessa stod givetvis att finna i gestalten Thomas Mann.

Romanerna handlar både om Thomas Mann och Tyskland. Kanske mest om Thomas Mann; hans kluvenhet mellan borgerlighet och bohemeri, humor och torrhet, skådespeleri och självbekännelse. Hos Mann finns något som inte riktigt stämmer. Han är en skicklig och ofta originell stilist, men emellanåt även enformig, pretentiös och osjälvständig. Under Andra världskriget blev han en symbol för ”det andra Tyskland”, det kultiverade, humanitära, geniala och musikaliska Tyskland, i bjärt kontrast till nazisternas osmakliga pöbelvälde. En roll som passade honom utmärkt och som han skickligt anpassade sig till. Men, samtidigt förnimmer jag i hans böcker en känsla av skuld, svek och otillräcklighet, något som gör honom intressant.

Så fort jag kommit tillbaka till Sverige letade jag upp Fars exemplar av Doktor Faustus och läste om romanen. Mindes hur min far ofta talat om den i uppskattande ordalag, att den förklarat en hel del om hur nazismen fått grepp om Tyskland. Då jag för många år sedan försökte läsa romanen gav jag upp efter det att berättaren, den något torre, pedantiske men ovanligt renhårige Serenus Zeitblom, sida upp och sida gav sig in i tillkrånglad musikteori. Många år senare läste jag dock romanen med ett betydligt större intresse, men inte heller då fann jag den speciellt informativ som förklaring till hur nazismen fick grepp om kultiverade tyskar. Snarast handlar den om Thomas Mann, som visserligen tog avstånd från nazismen men under sin förklädnad som romanens huvudperson, Adrian Leverkühn, antyder att han för sin konsts skull hänsynslöst använt sin livserfarenhet och människorna omkring sig för att fullända sin konst. Likt Leverkühn upplevde uppenbarligen Mann ett utanförskap som omöjliggjorde riktig kärlek. Leverkühn blir genom sin pakt med djävulen framgångsrik, men förnekas ömhet och kärleksfulla förhållanden, liksom Mann som genom sitt mästerliga författande förvandlades till en ensam gigant på Parnassens kyliga höjder.

Thomas Manns radikale bror Heinrich, även han en skicklig författare, skrev i ett icke avsänt brev till sin än mer berömde och beundrade bror:

Självprövning, kamp finns det också andra än du som upplever, om än i mera blygsam måtto; men då också med ånger och ny handlingskraft; inte bara ett ´konstaterande´ som det inte lönar sig att göra stor affär av. Inte enbart ett ´lidande´ för det egna jagets skull, denna ursinniga lidelse för det egna jaget. Denna lidelse har du att tacka för […] en total brist på respekt för allting som inte faller dig i smaken, ett ´förakt´ vilket sitter löst som hos ingen annan, kort sagt oförmåga att någonsin kunna fatta allvaret i en annan människas liv.

Vid ett annat tillfälle skrev Heinrich Mann om sin bror:

Vad han önskade mest av allt var att bli älskad, inte för sin litterära talang, eller sin förmåga att underhålla. Vad han ville minst av allt var att bli betraktad som kylig, oengagerad, kärlekslös, oälskad.

I Doktor Faustus lever Adrian Leverkühn under enkla förhållanden - en genial eremit, förvissad om sin egen storhet, hyllad av musikkonnässörer, utan familj men omgiven av en liten skara hängivna vänner. Leverkühn vet på förhand, efter att i sin ungdom ha smittats av syfilis, att han är dömd till kärlekslöshet och en förtidig död. Kontrasten tycks vara stor till den världsberömde och hyllade nobelpristagaren Thomas Mann, som aktad och förmögen levde på stor fot bland betjänter, chaufförer och kockar, i centrum för samtidens mest aktade intellektuella och en talrik familj. Han och hustrun Katia hade sex talangfulla barn. Dock är likheterna stora mellan Thomas Man och den skarpsinnige, nästan kusligt begåvade Leverkühn, som lever för sin konst och med cynisk distans betraktar en omgivning som han använder sig av i sin konst. Tyskland rasar samman kring Leverkühn, samtidigt som han genom sin lysande förmåga och arbetsdisciplin omvandlar den mäktiga tyska musiktraditionen och landets ödesmättade tragedi till stor konst och något fullkomligt nytt. Men detta sker till priset av en oförmåga att uppleva verklig kärlek. Han är ett ensamt, plågat geni på gränsen till sammanbrott och vansinne.

Thomas Manns bekant, den mångkunnigt snillrike uppfinnaren av tolvtonsmusiken, Arnold Schönberg, trodde sig vara den främste förebilden till den tragiske Leverkühn, men det är tveksamt om han läste romanen med någon större uppmärksamhet. Om Schönberg gjort det skulle han säkert ha upptäckt att det är Thomas Mann själv och främst Nietzsche som ligger bakom gestalten Adrian Leverkühn. Den brutalt uppriktige Nietzsche som skakade om nittonhundratalets intellektuella historia har försett romanen med stora stycken av sitt liv – ensamheten, den bedövande migränen, syfilisen, klarsynen, kluvenheten, det misslyckade frieriet, det smygande vansinnet och slutgiltiga paralysin. Inte minst var Nietzsche likt Thomas Mann en passionerad musikälskare, med imponerande kunskaper i musikhistoria och harmonilära. Nietzsche förklarade att han skrev sin filosofi som en kompositör skriver sin musik, medan Mann hävdade att Wagners musik utgjorde ett mönster för hans skrivande. Enligt Mann hade inte minst hans brådmogna mästerverk Buddenbrooks inte kunnat skrivas utan hjälp av Wagners musik.

Musikteorierna och den genomarbetade, nästan förkonstlade strukturen, är i min mening det mest olycksaliga i den snåriga romanen. Mann beskrev hur han använt sig av vad han kallade en montageteknik. Hur han lyft stycken ur andra böcker, som Bröderna Karamazov, Theodor Adornos musikteoretiska skrifter och den tyska folkboken om Faust, för att sedan slipa och anpassa dem till sin allomfattande romanstruktur.

Adrian Leverkühns samtal med en demon är exempelvis en lite väl trogen kopia av Ivan Karamazovs betydligt kusligare möte med Djävulen och likaså är den helgonlike lille Nepomuks död, den enda person som Leverkühn förmådde ägna en uppriktig kärlek, en spegelbild av Ivan Karamazovs anklagelser mot en Gud som är kapabel att låta barn genomlida obegripligt oförtjänt smärta.

Och om du läser Doktor Faustus vid sidan om den tyska folkboken Historien om doktor Johann Faustus märks det tydligt att Mann använt den som förlaga för romanens struktur och att den bokens folkligt burleska och emellanåt långrandiga skildringar har anpassats till moderna förhållanden. Så kan exempelvis de krångliga musikteoretiska styckena jämställas med folkbokens krångliga beskrivningar av universums natur och struktur och likt folkboken rymmer Doktor Faustus även flera roande avsnitt.

En annan aspekt av Manns montageteknik är att han ovanligt hämningslöst använde sig av sina närmastes livsöden. I Doktor Faustus spelar systrarna Rodde en viktig roll. Den ena av systrarna tar livet av sig efter en misslyckad skådespelarkarriär, under vilken hon utnyttjats av otrevlig streber, medan den andra systern efter att ha hamnat i ett känslokallt äktenskap blir morfinist, mördar sin älskare och hamnar på mentalsjukhus. Öden som alltför väl överensstämmer med de som drabbade Manns systrar Carla och Julia, varav den ena efter en misslyckad skådespelarkarriär tog livet av sig och den andra, som ansträngde sig för att upprätthålla en högborgerlig fasad, hade ett vidlyftigt kärleksliv, blev narkoman och slutligen tog livet av sig, även hon. Flera andra av Manns släktingar, vänner och bekanta tilldelades, under tunna täckmantlar, framträdande roller i hans roman.

Det var inte första gången Mann vävde in musik som en viktig ingrediens i sina romaner, den spelar exempelvis en viktig roll i Buddenbrooks och det är möjligt att den till det yttre så korrekte, högborgerlige och stoiskt behärskade Mann såg den romantiska musiktraditionen, med Wagner i spetsen som ett harmoniskt ideal, en förebild för hans författarskap, samtidigt som han insåg att det ideala dock kräver sina skuggor i form av disharmoni, svek, stöld och utnyttjande och att det trots allt är sådana tillsatser som krävs för att kunna skapa stor konst, därav avtalet med Djävulen och de samvetskval som ett sådant avtal för med sig.

Inom religionen, och Doktor Faust är även en slags religiös traktat, samsas himmelska tongångar med infernaliska sådana. Musik tillhör såväl Gud som Djävulen och religionen har alltid brottats med musikens vara eller icke vara; dess förmåga att föra människor närmre Gud, samtidigt som den har anklagats för att fjärma dem från honom. Den gudomligt inspirerade Bach ställd bredvid den genialiske förföraren Wagner.

Nazismen och världskrigets förödelse skymtas bakom Doktor Faustus text, men för mig handlar det mer om en konstnärs själsförlust genom att alltför strikt hänge sig åt sitt konstnärskap och därigenom utnyttja, glömma och offra människorna omkring sig. Med andra ord – att försmå och förakta kärleken. Att sälja sig till nazismen var dock betydligt värre än så. Regimens kväljande och människoföraktande destruktivitet och de avskyvärda brott som människor med lätthet förmådde begå  i dess tjänst, hur deras mänsklighet, deras kärlek, medkänsla och själar förtvinade och försvann framgår med än mer skrämmande tydlighet i andra skönlitterära verk, exempelvis i Jonathan Littells milt sagt skrämmande, ja kväljande, De välvilliga som trovärdigt och förskräckande skildrar den kultiverade SS-officeren Maximilian Aues monstruösa omänsklighet.

Och då det gäller ett faustiskt avtal med naziregimen, där en människa för pengar och berömmelse säljer sin själ till nazisterna överträffas Thomas Manns Doktor Faustus av Klaus Manns Mephisto, som skildrar hur skådespelaren Hendrik Höfgen överger sitt samvete och sina radikala vänner för att genom sin anslutning till nationalsocialisterna förbättra sin sociala ställning, trygga sitt jobb och beundras av publik och makthavare.

Förebilden till den ömklige medlöparen Hendrik Höfgen var Klaus Manns tidigare svåger Gustaf Gründgens, gift med hans älskade syster Erika, Thomas Manns favorit bland sina sex barn. Genom sin gestaltning av Mefistofeles i Goethes drama firade Gründgens stora triumfer i Hitlertyskland. Han spelade alltså den djävul som förförde och gjorde sitt fatala avtal med Faust och i Klaus Manns roman blir Gründgens identisk med både Djävulen och Faust, människovännen och radikalen som för sitt välbefinnande svek sina ideal.

Thomas Manns förhållande till sin talangfulle son speglar Adrian Leverkühns hållning till världen och människorna. Den bisexuelle Thomas Mann, vars läggning inte var någon hemlighet inom familjekretsen och som i sin brevväxling med viss öppenhet underligt nog avslöjade sin karaktär, förundrade sig säkerligen över sonens öppna homosexualitet, oförvägna radikalism och den raka, populära skrivstil han nyttjade i sina böcker och sin journalistik. Dessutom var Thomas Mann förtjust i sonens stiliga yttre, men i faderns ständiga kritik av sonens hållningslöshet förmärks en viss avundsjuka gentemot Klaus oförvägna beteende. Klaus Manns prosa var lättläst. Hans karaktär var flyktig, generös och oreserverad, trots detta försjönk han allt som oftast i nattsvart melankoli.

Thomas Mann höll sonen på ett visst avstånd, kritiserade honom tämligen hårt för hans öppenhet och obetänksamhet, samtidigt som det genom hans avståndstagande märks både fascination och dold beundran. Thomas Manns kyliga distans och personliga själskamp drabbade antagligen Klaus hårt och liksom sin yngre bror, musikern Michael, tog han sitt liv. Den yngste brodern, historikern Golo Mann, skrev om sin fars uppträdande strax efter Första världskriget:

Vi hade en gång älskat vår far nästan lika mycket som vi älskade vår mor, men det förändrades under kriget. Han kunde fortfarande utstråla en aura av vänlighet, men för det mesta upplevde vi enbart tystnad, stränghet, nervositet eller ilska. Jag komma alltför väl ihåg vissa scener vid våra måltider; utbrott av raseri och brutalitet som främst riktades mot min bror Klaus, men som även fick mina egna ögon att tåras. Om en person inte alltid kunde vara vänlig och snäll mot dem som omgav honom medan han ägnade sig åt sitt kreativa arbete, så måste det ha varit än svårare då han dag efter dag kämpade med sin En opolitisk mans betraktelser i vilken han hyllade sänkningen av Lusitania, med tolvhundra civila passagerares död som följd, enbart för att nämna ett av den bokens hjärtlösa avsnitt.

Thomas Mann är trots – eller på grund av – sina brister en av de få författare som stannar hos mig efter läsningen. Han har blivit till en följeslagare genom livet. Trots sitt skådespeleri, sin intelligenshögfärd och stela borgerlighet förblir Thomas Mann en ovanligt levande, plågad människa, vars utsökta språk, sitt överkänsliga artisteri, når fram till mig. Doktor Faustus är antagligen Thomas Manns sämsta, men samtidigt hans mest gripande roman. Jag kan inte hålla med om att den beskriver eller förklarar Tysklands störtande ner i avgrunden. Men … kanske gör den det ändå – genom sin beskrivning av hur en människa genom att vända kärleken ryggen, den förbehållslösa kapitulation som sann kärlek innebär, för att istället söka ära och beundran och därmed förlora sin själ. Först genom att erkänna sin vår svaghet, våra tillkortakommanden blir vi sant mänskliga och därigenom kan vi möjligen även identifiera oss med de svaga, de förbisedda, de ensamma och udda människor som finns omkring oss.

Min far skrev i sin ungdom ett patetiskt försvar av nazismen. Men, han förblev inte där. Bortom politik och vedertagna åsikter fann han den enskilda människan och insåg faran i grupptänkande och fördömandet av andra. Givetvis var Far inte perfekt, men han var en nyfiken man. Han ville lära känna andra människor, förstå dem, lära sig från dem. Han ville nog också förstå sig själv. Kanske var det därför som Far sparade den otrevliga uppsatsen. Kanske ville han att jag skulle finna den? Läsa den och därmed förstå att vi alla kan förändras, att vi inom politiken bör vara trolösa, ifrågasättande och inte falla ner i några människoföraktande fällor. Inte som Adrian Leverkühn försmå och förneka kärleken.

Grey, Edward (1967) Fåglar och fågelsång. Stockholm: Pan/Norstedts. Imhof, Anne (2017) Faust. London; Koenig Books. Levander, Hans (1995) Thomas Mann och hans tid: Liv och verk. Stockholm: Carlssons. Mann, Thomas (1975) The Letters of Thomas Mann, selected and translated by Richard and Clara Winston. Bungay, Suffolk: Penguin Modern Classics. Proctor, Robert N. (1988) Racial Hygiene: Medicine Under the Nazis. Cambridge: Harvard University Press. Proctor, Robert N. (1999) The Nazi War on Cancer. Princeton University Press. “Sverigedemokraterna – Det sverigevänliga partiet.” Weiss, Andrea (2001) Flykt till livet – berättelsen om Erika och Klaus Mann. Stockholm: Telegram Bokförlag.

<< 3 | 4 | 5 | 6 | 7 >>


It has been a dark, gloomy and cold day here in Rome. Less than a week is left before Christmas Eve, decorations and Christmas shopping ads to the sullenness, reminding me of childhood Christmases, my parents' death and my increasingly fragmented family. Since a long time back our daughters have...
En mörk, dyster och kall dag här i Rom. Det är en dryg vecka kvar till jul, dekorationer och julhandel fördystrar ytterligare dagen, får mig att minnas barndomens jular, mina föräldrars död och min alltmer splittrade familj. Våra döttrar är sedan länge vuxna, bor på skilda håll och har skapat egna...
Three naked ladies, all identically alike, rest in different positions on what appear to be two grey and rust-brown carpets. The cold, sharp rendering deprives them of their personality. Behind them is a green drapery. The environment is sterile and impersonal. A hotel? A theatre scene? Playing...
Tre nakna damer, de är identiskt lika och ligger i olika ställningar på vad som tycks vara två gråa och rostbruna heltäckningsmattor. Det kyligt skarpa framställningssättet berövar dem all personlighet. Bakom dem syns ett grönt draperi. Miljön är även den sterilt opersonlig. Ett hotell? En scen?...
Strong feelings fascinate me. Anger is such a state of mind – my own and that of others, but in reality it scares me more than it fascinates. Like so much else I do not understand, I try to find some valid explanations for anger. What triggers it? I assume the root cause must be a frustration...
Starka känslor fascinerar mig. Ilska är ett sådant sinnestillstånd – min och andras, fast egentligen skrämmer den mer än fascinerar. Som så mycket annat jag inte förstår söker jag förklaringar till ilskan. Vad orsakar den? Grundorsaken borde väl vara allmän frustration, en oförmåga att...
A pleasure of mine is to listen to CDs while I am alone in the car. Alone? Well, it means that I am able to listen with a concentration that cannot be achieved when the rest of the family is around, particularly since they are not so particularily fond of some of the sounds I occasionally like to...
Ett av mina glädjeämnen är att i bilen ensam lyssna till mina CDskivor. Ensam? Jo, då kan jag nämligen spela sådant som kräver koncentration och som i allmänhet inte uppskattas så livligt av den övriga familjen, men som emellanåt fascinerar mig  ̶  exempelvis Schönberg, Webern, Penderecki...
My wife and my daughters tell me that I do not get enough sleep. They know and have read that we humans should sleep for at least eight hours, if we do not do it we are threatened by Alzheimer's disease and senility. I assume they are right, usually I do not sleep for more than six hours. However,...
Hans Adolph Brorson, präst i den sönderjyllandska staden Tønder, skrev 1734 psalmen Jeg går i fare, hvor jeg går, vars tredje vers beskriver dödens visshet: Jeg går til døden, hvor jeg går og ved mig ikke sikker, ej nogen dag og time, når han har mig alt i strikker; et lidet åndefang kan ende...
Items: 1 - 10 of 237
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>