10/15/2018 21:48

My wife and my daughters tell me that I do not get enough sleep. They know and have read that we humans should sleep for at least eight hours, if we do not do it we are threatened by Alzheimer's disease and senility. I assume they are right, usually I do not sleep for more than six hours.

However, I dream every night and am looking forward to those dreams. It has been stated that we experience three to five dreams per night. It has also been found that we are dreaming when our pupils during sleep are moving fast back and forth (REM, Rapid Eye Movement). Generally, during eight hours of sleep this happens for two hours.

We do not know much more than that about the character, origin and meaning of dreams. However, since we all dream all of us probably have their own theories about the meaning and function of dreams. Nevertheless, dreaming is not a unique human trait. What are the prerequisites for a dream? Intelligence? Feelings? Experience? Reflection? Planning? I do not have the slightest idea. Most mammals dream. Dolphins do not dream as much as we humans, but armadillos and opossums dream more than we do.

Recently, I once again watched Christopher Nolan's 2010 movie Inception. I have seen several of his films and then become fascinated by how Nolan allows his characters' inner lives and delusions to affect action in such a way that inner and outer worlds are mixed up. For example, in Nolan´s Insomnia, which takes place in Alaska, I recognized a sensation I had experienced while staying in northern Sweden during a summer month. I discovered how the absence of darkness, the bright nights´ opaque light, affected me. It was difficult to fall asleep and I began to feel lost, as if suffering from a light, but constant inebriation.

In these days when cyberspace occupies an ever-increasing space in the life of many people and even threatens to separate some of us from everyday life, it has become increasingly common with narratives about people becoming lost in parallel worlds; within dreams or computer games.

Among other sources of inspiration, it is possible that Nolan's Inception was influenced by Gabriele Salvatores´s movie Nirvana, made thirteen years earlier. In Nirvana, a virtual world is for its creator transformed into reality. The successful computer game designer Jimi has provided the characters of one of his a computer games with feelings and thoughts, trying to make them independent and difficult to predict for those who want to master the game. However, Jimi becomes a victim of his own creation and goes astray within an absurd, parallel existence where he eventually loses himself.

Attracted by a captivating movie poster I entered a Roman cinema, though due to the Italian language, as well as a quite confusing and complicated sequence of events, I was soon caught by feeling not entirely different from the one I had in northern Sweden. I felt like a stranger, alien to the strange place where I had ended up.

Within Inception, characters move around in a parallel reality. In a world of dreams. The film is better, more efficiently narrated and accessible than Salvatores´s Nirvana. Already from the start, illusion is allowed to distort reality. People adapt to and try to influence a world where time and boundaries are fluid. Like Chinese boxes their dreams enclose one another. The main characters jointly fall asleep and then share the same dream, only to find that they wake up in another. In this way they enter deeper and deeper into one of the dreamers´ subconscious mind. They reach a third level, while three of them continue their descent even deeper into the subconscious. Like Arctic Shamans or Australian Aborigines, they are guided by persons who have been in the dream worlds and become familiar with the topography and rules of this alien existence. We know these Psychopomps, soul guides, from Vergilius´s Aeneid (the Cumae Sibyl) and Dante's Divina Commedia (Vergilius and Beatrice).

This reminds me of a painting by Jacopo Tintoretto I Sogni degli uomini, People's dreams, from1550. Here we also find ourselves in a world of dreams. We realize it through the presence of the poppy flowers by Morpheus´s left foot. Poppy is the flower of sleep, while Morpheus is the god of dreams. He steps on Chronos, god of time (to be quite exact  ̶  linear/chronological time). In dreams, time is irrelevant, or at least flexible, something that is pointed out in Inception, in which the deeper you descend in the dream world the more elongated time becomes. At the first dream level what seems to be several hours is equivalent to a few minutes in reality. However, the further into the depths of our subconscious you come these minutes do in dreams correspond to years, even decades and perhaps even more than that.

In Tintoretto's Sogni, ten men and women sleep while Morphus points to dreams above them. Is Morpheus their psychopomp? Is it he who controls and directs the sleepers´ dreams? Are the dreamers in the painting, like those in Inception, dreaming the same dream? In Tintoretto's painting we see Rumour with her trumpet. Wealth, who lets gold coins rain down on the sleepers below, some monsters can be seen and behind Rumour, Love opens her arms, while her son Amor hovers over it all. In the background, Zeus sits on a winged throne and through his thunderbolts he sets the stars and other heavenly bodies, the entire Universe, in motion  ̶  Dreams are ruled by eternity.

Tintoretto painted several dream visions. Possibly it was particularily common in those days to speculate about dreams. Maybe it has always been like that. We humans spend a great deal of our lives dreaming. Shakespeare often wrote about dreams. Feasibly this came natural to a writer and dramaturge  ̶  such people live by their imagination. Though, what is fantasy? Where does the word come from? Probably from the Greek phantasesthai, "to make visible", phainein is "to bring into the light" and phaos, or phos, are "light".

In the beginning God created the heavens and the earth. Now the earth was formless and empty, darkness was over the surface of the deep, and the Spirit of God was hovering over the waters. And God said, “Let there be light,” and there was light.

Is the Universe God's visible dream? Fantasy brings our inner thoughts and feelings into the light. Our dreams obtain a shape, becomes visible, a personal interpretation of human existence. As Shakespeare writes in The Tempest  ̶   the entire Creation might even be a reality dreamed. A fantasy by God. We are actors in His dream, His spectacular theatre performance. Everything is an illusion, a spectacle. The curtain rises only to be lowered again after the performance. Nothing was real, after all it was just a short dream:

And, like the baseless fabric of this vision,
The cloud-capped towers, the gorgeous palaces,
The solemn temples, the great globe itself.
Yea, all which it inherit, shall dissolve,
And, like this insubstantial pageant faded,
Leave not a rack behind. We are such stuff
As dreams are made on, and our little life
Is rounded with sleep.

And what is Cervantes Don Quijote about? If not about an idealist who perceives the Creation in light of his own imagination and acts on the basis of that illusion. Thirty years after the death of Cervantes and Shakespeare in 1616, Cervantes´s compatriot Calderon de La Barca wrote a play about a nobleman whose father suspected that his son was a brutal maniac and therefore had him locked up. When this Sigismund came of age his father repented his cruelty and released his son. Filled with anger and a thirst for revenge Sigismund proved to be just as inhumanly cruel as his father had feared and he had his son locked up again while his gaolers succeed to convince Sigismund that his time in freedom had been nothing more than a passing nightmare.

What is this life? A frenzy, an illusion,
A shadow, a delirium, a fiction.
The greatest good's but little, and this life
Is but a dream, and dreams are only dreams.

A work that exclusively transpires within dream worlds, where the main character, like in Inception, moves from dream to dream, is Hypnerotomachia Poliphili, a work that in 1499 was published in Venice by the renowned printer Aldus Manutius.

Eighteen years ago my friend Mats Olin, bookseller and polyhistor, gave me an unusually beautiful and bound copy of this strange book. It was a translation made by Joscelyn Godwin, strange even he. I have several of Godwin's books; one that deals with music and mystique, as well as superbly illustrated biographies about Robert Fludd and Athanasius Kircher. Obviously, Godwin is a learned man, though what I find to be somewhat worrying about him is that Godwin compiled a serious anthology with writings by the charlatan Paul Brunton. For an amusing depiction of this astounding pretender I recommend Jeffery Masson's My Father's Guru, in which he describes his childhood and youth in the shadow of this strange man, who lived in his family home and through his bizarre ideas controlled all family members. If someone has spent an entire lifetime enclosed within an absurd, self-indulgent dream, it was undoubtedly Paul Brunton.

Even more worrying is that Godwin also translated the fringe fanatic and neo-fascist Julius Evola´s Cavalcare La Tigre, Riding the Tiger, and is furthermore writing books about dubious, esoteric faternities.

Well, even though I have my doubts about Joscelyn Godwin it does not hinder me from occasionally browsing through Hypnerotomachia Poliphili, enjoying the illustrations and pondering about this odd work of art, which was published anonymously but now is considered to have been written by a Dominican monk named Francesco Colonna, one of those renaissance intellectuals who became so fascinated by the writings of old Romans and Greeks that they eventually replaced their Christian faith with platonic and hermetic philosophies and mysteries. Colonna was one of several monks and prelates who were not particular uncommon before the Counterreformation largely discontinued their way of life, or at least forced it underground. Colonna was excused from living within a monastery and alternated from city to city. He appears to mainly have been moving between Venice and Treviso. Colonna earned his living by being paid to say masses, by writing and craftsmanship. It happened that he became banned and expelled from Church service and monasteries, only to repeatedly be recruited and favoured by nobles and wealthy prelates. Well-read, erudite and an intimate friend with several influential artists, Colonna was knowledgeable about art, architecture and antique literature, while frequently being accused of loose living and petty fraud.

The well-known art expert Maurizio Calvesi has written an extensive work in which he apparently proves that Colonna wrote Hypnerotomachia Poliphili. However, according to Godwin's careful analysis and the fact that Calvesi often identifies not entirely verifiable authors to more or less anonymous works and artworks, reasonable doubts remain about Colonna as the author of this fascinating book.

Hypnerotomachia Poliphili, a title that can be translated as Poliphilo's Strife of Love within a Dream is quite eccentric, yet captivating. A labyrinthine story, filled with bizarre incidents and extremely detailed depictions of nature and buildings, which often are so myopic that they become utterly unrealistic. Much in the Hypnerotamachia reminds me of Raymond Roussel's insane Locus Solus, written four hundred years later.

The novel, or what it might be called, tells us how Poliphilo, after his desirable Polia has deserted him, is lost in a forest where he is threatened by dragons and wolves, but also encounters and admires remarkable ruins, enormous gates, palaces, pyramids, and colossal sculptures. Poliphilo is even able to climb into one of these statues; a huge, resting, male figure, which turns out to be hollow.

With the aid of his hair one could climb upon his chest, then reach his lamenting mouth by the way of the dense twisted hairs of his beard. This opening was completely empty; and so, urged by on by curiosity, I proceeded down the stairs that were in his throat, thence into his stomach, and so by intricate passageways, and in some terror, to all other parts of his internal viscera. The Oh! what a marvellous idea! I could see all the parts from the inside, as if in a transparent human body: nerves, veins, muscles and flesh.

And so on. When Poliphilo loses himself in descriptions of works of art, buildings and ruins, he continues to portray them page up and page down. Beautiful nymphs appear and bring Poliphilo through meadows and groves to meet their queen Eleuthterydia, Free Will, by whom he is offered exquisite food and is entertained with celestial music within a marble hall decorated with marvellous mosaics. After Poliphilo has thanked her and demonstrated his humble reverence, Eleuthterydia presents him to her most trusted nymphs Logistica, Reason and Thelemia, Desire, ordering  them to bring Polophilo to three gates over which there are inscriptions in four languages; Arabic, Hebrew, Greek and Latin. The first gate is opened and Polophilo is met by an old lady pointing out a rocky path, this is the path of Christian deprivation and Poliphilo avoids taking it. The other gate is opened up and a powerfully built lady shows him the way to a mountain road, this is the road to fame and admiration. None of these propositions appeals to Polophilo, but when the third gate is opened and he meets his Polia, who indicates a flower-covered road, Poliphilo follows her through the gate. 

Standing hand in hand Polia and Poliphilo witness a sumptuous triumphal procession, which on carnival floats, drawn by real and fable animals offer live presentations of Zeus´s love adventures. After witnessing this pageant Polia and Polophilo ends within a magnificent round temple and the impressed Poliphilo spends no less than twenty-four pages on a detailed description of the building. Within the temple, Polia and Poliphilo are summoned by the High Piest of Love and after being married through an elaborate, pagan ceremony, they are brought to the bathing facilities of Venus and Mars. Within this divine spa, they witness how the war god is released from his armour and weapons to become united with the goddess of love. Afterwards, Venus presents the newly married couple to her son Cupido, who spreads his big wings to become sails for a craft, which furthermore is expertly rowed by six stunning nymphs dressed in translucent tulle. They are called Extravagance, Youth, Luxury, Happiness, Safety and Belonging, moving their oars in harmony with their otherworldly singing as the boat steers towards Cytherea, Island of Bliss.

However, when they arrived at Cytherea, Polia suddenly appeared to be unwilling to accept Poliphilo's embraces. As if to distract him she indicates the remarkable buildings surrounding them and Poliphilo´s passionate fascination with architecture overwhelms him. After many pages of architectural indulgence Poliphilo suddenly once more directs his attention towards Polia, but she is nowhere to be found.

Desperate from worries and despair, Poliphilo is scatter-brained scuttling around the island until he finds Polia sitting at the centre of a group of nymphs.  She is telling her attentive listeners how she in a dream had seen Cupid murdering and cutting up a loving couple. Horrified she had run for shelter in The Temple of Chastity, though even there she had been close to being raped by a gang of thugs:

Their faces were hideous and deformed, dusky and leaden in colour, covered in fissures and wrinkles. Their goat-like hair was greasy and filthy, grizzled with black and grey, it looked like the bark of an old elm-tree. Their broad, calloused hands were bloody and slimy, with stinking fingers and vile nails that they seemed eager to use cruelly against me, a poor maiden. They swore and blasphemed, furrowing their hairy brows and lowering their eyelids above their turgid cheeks.

Polia continues to describe in more detail how these male monsters had teared off her clothes, though before everything became even worse she woke up. The appearance of the male assailants was thus a dream in a dream, but Polia continues to tell us how the love sick Poliphilo turns up in The Temple of Chastity where he faints from fatigue. Polia finds Polihpilo lying unconscious on the floor, though instead of giving him a refreshing kiss, she grabs him by the ankles and drags him into a corner.

Now Cupido intervenes, convincing Polia that, unlike what she has been imagining after her dream about him slaughtering lovers, he is far from being a cruel god and that Polio's love is not at all threat to her, but will prove to be life-giving. Polia then returns to Poliphilo, embracing him:

Then, winding her immaculate milk-white arms in an embrace around my neck, she kissed me, gently nibbling me with her coral mouth. And I quickly responded to her swelling tongue, tasting a sugary moisture that brought me to death´s door; and I was straigthway enveloped in extreme tenderness, and kissed her with a bite as sweet as honey. She, more aroused, encircled me like a garland, and she squeezed me in her amorous embrace, I saw a roseate blush strongly effusing her naturally snowy cheeks, while on her stretched skin, a mixture of scarlet rose with the calm glow of ivory was shining with the utmost grace and beauty.

However, Poliphilo abruptly finds that he hugs empty air and is thus brutally awaken from his dream. After four hundred and fifty pages, the readers understand that they have been caught up in an erudite monk's erotic dreams.

It is not only the dreamy depictions of Poliphilo's love obsession, his striving to be united with his Polia that fascinates in Hypnerotomachia Poliphili. There is also the environment, with its ruins, rocky landscapes, forests and parks, inhabited by nymphs and ancient gods. An Italian dream landscape, a mixture of Dante and classical lyricism through which the protagonist moves like a somnambulist, searching for a love he imagines will free him from the confusing world he has ended up in. Hypnerotomachia Poliphili blends outer and inner landscapes. Poliphilo's search for Polia and the descriptions he provides of her grace and beauty are strangely akin to his perceptions of nature and architecture that surrounds him, mirroring the same obsession and passion.

That feeling of slight intoxication may be similar to the one I felt when I wandered around in northern Sweden's midnight sun, or as here in Italy where I am sometimes caught up in some kind of awe, or euphoria, when Rome opens up like Matryoshka dolls, revealing layers, paths and pits leading down through thousand years of history.

I recognize myself in one of the Swedish poet Gunnar Ekelöf's poems Roman nights, in which he in Rome during a rainy winter night among its ruins comes across a kitten:

I also stopped and looked down at a kitten,
big eyed, for the first time above ground,
newborn from the gutter next to it,
engrossed by playing rat with a scrap of meat
ignorant of the dangers coming from dogs and Vespas.
I thought: You know more about the underground than I do.
Where were you born? In a dirty drain drum,
or in some partly collapsed chamber
where another marble Aphrodite lies
virginal, unseen for more than a thousand years?
Was it in her womb the scraggy, dirty
mouser brought you forth?

As Poliphilo walks in his dreams, he is often surprised by strange, ancient buildings and during these encounters he cannot avoid immersing himself in overly detailed descriptions. Here in Rome I can unexpectedly find myself standing in front of an accumulation of forgotten ancient history. Watching such remains of the past may submerge me in a pensive mood and stop me on my walk towards a grocery store or coffee bar.

Edward Gibbon, author of the monumental The History of Decline and Fall of the Roman Empire described similar feelings when he in 1764 came to Rome:

… at the distance of twenty-five years, I can neither forget nor express the strong emotions which agitated my mind as I first approached and entered the eternal City. After a sleepless night I trod with a lofty step the ruins of the Forum; each memorable spot where Romulus stood, or Tully spoke, or Caesar fell at once present to my eye; and several days of intoxication were lost or enjoyed before I could descend to a cool and minute investigation.

Like in the dreams in Inception, there are in Rome, and not just there but in almost every Italian city, layers of leftovers from bygone times. A few days ago my good friend Leif came from Sweden for a short visit. When we here in Rome are visited by friends or acquaintances, it often means a great opportunity for me to reconnect with many of the places, which over the years have fascinated me.

Yesterday, Leif and I walked through Rome's centre, visiting piazzas, churches and museums. In Santa Maria in Vallicella we asked an old janitor how we could enter the church´s orange garden, which I had visited several years earlier. Kindly, the old man told us about his church and its saint, San Filippo Neri, Rome's Apostle, benefactor and counsellor of the poor and sick. The old caretaker, crumbled and enthusiastic, explained:

̶  San Filippo has been my companion throughout life. He used to say that he had come to earth not to lead, but to serve and that's what I have been trying to do.

In the church there is a painting by Guido Reni showing how Filippo Neri humbly raises his eyes towards heaven.

A sudden shower of rain forced us to seek shelter in a tailoring. The tailor, Alberto, and his stout wife received us with the same warm enthusiasm as the church janitor. They told us about their 50 years of marriage and their son who was married to a Colombian lady. The courteous Alberto, lanky with grey hair and an impressive moustache, proudly showed off his fabrics and dressed up in one jacket after the other, while his wife, who proudly throned in a velvet armchair, stated that: "Alberto is not only a tailor, he is an artist." Alberto added that for him, a customer is a co-worker.

̶  We create a suit together. I seek inspiration in the customer's wishes and his appearance, then we create, assisted by my imagination and experience, something both of us are pleased with.

Alberto showed us a photograph where he handed over a box to Karol Wojtyła, Pope John Paul II.

̶  As you can see, he was in good shape at that time. I was contacted by someone from his staff and was summoned to the Vatican where I took measures while John Paul told me he wanted an elegant and white winter outfit that also had to be warm and comfortable. He became very pleased with my work. I soon received other orders from him and from some members of the Curia.

Neither Alberto, nor his wife, made anty attempt to flatter us or sell anything. They just spoke enthusiastically, told us about themselves and demonstrated one garment after another. When it stopped raining, we left their store and continued our walk through the city.

Every day Rome, if you take your time to appreciate the city, will surprise you, either through an unexpected meeting like the one with the tailor and his wife, or a church, monument, ruin, which you have not seen or heard about before. It is as if the city has a life of itself and, like a living being, it also appears to be endowed with a subconscious; several layers of hidden and even forgotten memories. As unexpectedly as in a dream, a place in Rome may reveal several levels  ̶  dreams within in a dream. Perhaps the easiest way to experience this is through a visit to the Basilica of San Clemente, not far from the Coliseum. Conscious of the danger of being as long-winding as Poliphilo when he describes architectural wonders I will present some of its peculiarities.

Through a narrow side door you enter an overwhelming church hall and meet some features that are common in several other age-old Roman churches  ̶  the cosmatesque flooring and the baroque wooden ceiling. Cosimati was a Roman craftsman family who during four generations (1190 to 1303), through its workshop provided a large number of Italian churches with geometrically intricate and aesthetically pleasing mosaic floors, created by so-called opus sectile, cut work. The floors were made by inserting triangles and rectangles of coloured stone and combine them with marble flagstones. The material came from antique Roman fragments that were cut up and reshaped to form complex mosaics.

The gilded, wooden ceiling in gold and blue was in the early eighteenth century created by Carlostefano Fontana. Similar ceilings are found in many other Roman churches, where wooden trusses, often from medieval times, remain more or less unchanged under the baroque exuberance.

San Clemente also features several unique features, such as a schola cantorum from the 5th century. The word initially referred to choirs consisting of accomplished youngsters, which during the Middle Ages constituted an important part of the Catholic mass. The scholarum cantorum were sometimes separated from the congregation by marble balustrades, an example of this is found in San Clemente. Schola cantorum eventually came to designate not only the choir, but also the marble enclosure. San Clemente´s schola cantorum was during the eleventh century brought up from a church that now lies under the floor of the current church hall.

At the same time as the new basilica was built, a mosaic was created in its apse, becoming one of the absolute masterpieces of the Middle Ages, which in its imagery includes a thousand-year tradition. The Tree of Life, which vibrant emerald vines swirls above a sparkling gold backdrop, encloses an amazing array of Christian symbols, as well as depictions of medieval everyday life. At its centre is an azure blue Cross of Christ decorated with images of doves and flanked by Virgin Mary and St. John.

Similar, swirling life trees are found in several other ancient Roman churches, something that has made researchers assume that the apse mosaic of San Clemente was copied from an older mosaic present in the church that now lies under the current building. Other hints about a dependence of an older original may be the twelve lambs (symbolizing the apostles and the twelve tribes of Israel) who are praising Christ's hallowed, sacrificial lamb. From the right the sheep enter from the gate of Jerusalem and to the left from the one of Bethlehem.

As in so many other churches, we also discover the white-bearded St. Peter, sitting to the right in the company of San Clemente, and on the left we find the black-bearded St. Paul.

As a memory of the Roman Empire, we also discern God's hand descending from the heavens holding the victory wreath that once was held above the head of victorious generals during their triumphal processions along the Roman Forum's Via Sacra.

In San Clemente's mosaic we find so much more, of which much originates from myths and legends of the later Middle Ages. For example, the legend about a seed from the fruits of the Tree of Life that got stuck in Adam´s throat and after his death sprouted, becoming the tree from which the timber used for the cross of Jesus was cut. It is this Tree of Life we ​​see in the mosaic, covering the entire Creation. By the foot of The Cross of Christ we are reminded of the Paradise in which the tree originally grow;  the four rivers of Eden come forth under the cross  ̶  Phison, Gehon, Tigris and Euphrates, from which waters two deer quench their first. These stately animals, which every year sprout new, magnificent horns, thus making their bearers symbols of rebirth. At the same time, deer were sanctified as animals belonging to the chaste goddess Artemis.

Deer are not the only symbolic animals present in the mosaic; there are birds like the peacock not only revered for its beauty but also since its hard meat was considered to be indestructible and thus the bird became a symbol of Christ's flesh, present in the Eucharist.

And the rooster, symbol of light, dawn, sun and fertility. Within the mosaic he is presented as part of a daily scene depicting a lady feeding their hens.

We also find goat shepherds, cupbearers and scribes, together with pagan animals, like a dolphin, which on its back carried Arion, a young minstrel it had saved from drowning. San Clemente's mosaic pays homage to a Tree of Life that embraces the joy of life found in faith and everyday life, from age to age.

This tribute to life is not the only amazing feature in this church hall. There is also Santa Caterina's chapel, which one the Bailica´s cardinals, Branda di Castiglione, had erected during the 1410s. It was decorated by Masolino da Panicale, one of the first artists who successfully made use the newly discovered central perspective. The subject is unusual for a Catholic Church, which commonly claims that only men ought to preach the word of the Lord. The frescoes depict an Alexandrian woman's martyrdom. According to legend, the Roman Emperor Maxentius (280-312) proclaimed that Christianity should be banned from his Empire. However, the respected scholar Catherine raised her voice in defence of her Christian faith, thus succeeding in persuading the Emperor's own wife to convert to “the true religion”. The furious Maxentius sentenced his wife to death and summoned Catherine to convince fifty of Alexandria´s most distinguished scholars and philosophers about the absolute truth of Christianity. Through her superior oratory and insurmountable logic, Catherine succeeded in convincing the old, male philosophers about the sovereignty of Christianity. Nevertheless, the adamant Maxentius sentenced the heroic Catherine to be tortured until death between two nail studded wheels, the wheels broke and it was only after her beheading that Maxentius was delivered from the presence of this vociferous woman. On one of the frescoes we see how the young Catherine in front of Maxentius is preaching to a group of old men. It remains a mystery why Cardinal di Castilione ordered this cycle of frescoes celebrating a woman preacher.

Who was Saint Clemens that the church was named after? Answers may be found under the basilica. It was built above an older church, which in the fifth century had been constructed on top of a Roman villa, that had been burned down under the catastrophic fire in 64 AD, during the reign of Emperor Nero.

Legend tells us that Clemens was a Jewish slave converted to Christianity by St. Paul. Clemen's owner was a certain Titus Flavius ​​Clemens, who was also was owner of the villa and an apartment house, insula, which remains were found under the Basilica of San Clemente. The Christian Clemens finally became one of the first popes, but was eventually deported to Crimea.

Now let us descend below San Clemente´s Basilica. For a long time it had been suspected that something was hidden below the basilica, in fact, several ancient Roman churches in Rome had been built above temples, as well as Roman villas. The latter had probably been used for Christian gatherings and many of these villas were apparently owned by wealthy women, e.g. Prisca, Prassede, Cecilia, Prudenzia, Helena, to name just a few of them. Tradition tells us that San Clemente was also built on top of a villa. In 1857, a large amount of stone was removed from under the basilica and an almost intact church appeared, with walls covered by frescoes. Most of these artworks have no either faded, or disappeared during the more than hundred years that followed the discovery, though some are still preserved.

Among the frescoes, created during different periods of time, is a painting from the early 11th century, illustrating an episode from the legend of Saint Clemens. This legend tells us how St. Clemens by Emperor Trajan was sentenced to forced labour in the mines of Crimea. However, when Clemens preached Christianity among his fellow slaves the Romans chained him to an anchor and drowned him in the Sea of Azov. After a year, the water retreated and Clemens´s body was recovered. A chapel was built on the site and Clemens was buried there. Since that time the water temporarily withdraw by the same time each year and the Christians could celebrate mass in the chapel that’s was thus uncovered. Once a woman forgot her sleeping child in the chapel and even if he survived sleeping underwater for a full year, the little boy was recovered alive when the water receded. The fresco depicts how the woman finds her unharmed child. San Clemens´s anchor rests in a corner, while fish swim in the water above the chapel.

In the fourth century church we may visit Saint Cyril´s tomb, a Byzantine monk who, along with his brother Methodius, missionized among the slaves and introduced a calligraphy adapted to the Slavic language, the Glagolitic script, which later was developed into the Cyrillic alphabet, named after Saint Cyril. In 867, the missionary brothers visited Rome and brought with them what they believed to be Saint Clemen's bones, which according to them had been found on the shores of the Sea of Azov. The bones were buried in San Clemente and the following year Cyril was entombed there as well after unexpectedly having been infected with the plague and died. His chapel is now filled with marble slabs, through which pious slaves thank him for providing them with a written language of their own. Cyril and his brother were the first to translate a greater part the Bible into a Slavic language.

San Clemente is home to another linguistic memorial. A fresco from the 10th century describes how a jealous, pagan man, Sisinnius, shadows his wife who has been heading to a mass administered by Saint Clemens. When the furious Sisinnius disturbs the sacred ceremony, he is punished with both blindness and deafness. Nevertheless, the gentle Clemens seeks out Sisinnius and heals him from his affliction. However, the Roman bureaucrat issue orders to seize his benefactor, but the vision of Clemens´s captors is distorted. Instead of capturing Saint Clemens, who stands in front of them, they struggle with a column they imagine to be Saint Clemens. The column crashes to the ground and violently rolls around while Sisinnius and his perplexed servants are unable to get a hold on it. Sisinnius roars:  File dele pute, traite Gosmari. Albertel, traite. Falite derete colo pale, Carvoncelle,  "Sons of harlots, come on, Goosmari! Albertel, put an effort into it! You, Carvoncelle, get in behind with a lever!” These are the first sentences written in Italian that have been discovered so far, all previous inscriptions were in Latin.

There was another fresco found in the church, which also reflects a vulgar world. Sisinnius's vernacular Italian was hardly fitting in a church and probably someone thought that a picture of the emperor Theodora was just as inappropriate. In one side aisle a portrait of Theodora can be found, probably painted during her time as the Empress (523-548). Her portrait is in a niche and on both sides are two Byzantine ladies-in-waiting depicted. It was generally assumed that the controversial Theodora before her marriage to the mighty Justinian had been a renowned prostitute. When Justinian died, one prelate was apparently disturbed by having a portrait of such a notorious lady in his church and accordingly had a halo painted behind her, as well as a child in front of here. These additions to the original fresco transformed Empress Theodora into Christ's Mother.

After dislodging the stone masses from San Clemente's lower basilica another unknown area was revealed. However, it was filled by water and after draining it a labyrinth of passageways and rooms were unveiled; the  ground floors of a Roman insula, apartment house, a villa, a storage room and a Mithras sanctuary, all originating from the first century AD.

Mithras was a Syrian divinity, born in a cave he became by the Rulers of Universe; i.e. the Sun and other celestial bodies, chosen to bring salvation to the humankind. This was realized when Mithras slaughtered the Cosmic Bull, whose blood fertilized the Earth, though a scorpion poisoned it by stinging the bull's testicles making their outflow bring evil and torment to the humans. After mission accomplished, Mithras was by the Sun God celebrated with a sumptuous dinner before he was brought to Heaven in a triumphal carriage.

Mithra followers have not left any scriptures behind. What we know about them derives from numerous, often richly decorated, sanctuaries found in several places within the ancient Roman Empire, among them seventeen in Ostia and fifty in Rome, as well as writings by mainly Christian authors Judging from these sources the Mithras cult was a strict belief system, oriented exclusively towards men, who were initiated to different stages, apparently seven, along a path towards salvation.

The Mithras triclinium below San Clemente's basilica was built for the ritual meals, celebrated to commemorate Mithra's admission to the celestial sphere. Along the triclinium walls are broad ledges, which were covered with pillows and mattresses while meal-participants rested on their elbows as they shared bread and drinks (either water or wine), the ceiling above them was adorned with star constellations and indentations representing cosmic powers.

On the sides of the central altar are depictions of Cautes raising a torch, representing the god of the fertile season (21st of December to 21st of June), while Cautopates is depicted with a lowered torch, representing the “dormant season” (21st June to 21st December). In the triclinium we may also discern how the Mithra-child emerges from his cave.

After having looked inside the Mithra triclinium we may continue along a corridor and end up by a room with remains of stucco and frescoes, among a faint depiction of a bearded man, maybe a Mithraic instructor preparing novices for the trials expecting them on their path towards salvation.

We may continue our walk through the maze of rooms and storage areas of the Roman villa and the insula. We are aware of the presence of the church's weight above us, though we have not yet reached Rome's lowest cultural layers, they remain unexplored below us. There is also one of Rome's many underground streams and rivers. Through an opening in what might have been a grain magazine we can look down on clear, flowing water.

San Clemente´s layers remind of the different levels of dreams, similar to those we encountered in a movie like Inception, telling us about a journey into the depths of the subconscious, a place where time ceases. As in Hypnerotomachia Poliphili, Rome's landscape, its nature, its architecture, ruins and buried stories reflect human existence. The city becomes a living organism that like our own mind contains layers upon layers of memories, thoughts, plans and dreams. The Spirit of the Place. Everything lives, the city, we, the nature, the Universe. We are all part of everything.

A walk through Rome make us meet not only other human beings, but also traces of all those who have been here before us. We do not only travel through time and space, but also descend into our own mind, our soul. Once again  ̶  Gunnar Ekelöf:

Everyone is a world, peopled
by blind beings in dark commotion
against the self the king who rules them.
In every soul thousands of souls are trapped,
in every world thousands of worlds are hidden
and these blind, these underworlds
are real and living, though incomplete,
as true as I am real. And we kings
and princes of the thousand possibilities in us
are ourselves servants, trapped
in some greater creature, whose self and being
we grasp as little as our own superior
his superior. Our own feelings have taken
the color of their love and death.

Anonymous (Francesco Colonna?) (1999) Hypnerotomachia Poliphili; The Strife of Love in a Dream. London: Thames & Hudson.  Boyle, Leonard (1989) A Short Guide to St. Clement´s, Rome. Rome: Collegio San Clemente. Calderón de la Barca, Pedro (2000) ”Life is a Dream”, in Bentley, Eric (ed.) Life is a Dream and Spanish Classics. New York: Applause Theatre Books. Dieterle, Bernard and Manfred Engel (eds.) (2018) Theorizing the Dream/Savoir et théories du rêve. Würzburg: Königshausen & Neumann. Gibbon, Edward (2006) Memoirs of My Life. London: Penguin Classics. Godwin, Joscelyn (2004) The Real Rule of Four. New York: The Disinformation Company. Ekelöf, Gunnar (1967) Songs of something else. Selected poems of Gunnar Ekelöf translated by Leonard Nathan and James Larson. Princeton: Princeton University Press. Masson, Jeffery Moussaieff (1993) My Father´s Guru: A Journey Through Spirituality and Disillusion. Boston: Addison-Wesley. Zanchi, Mauro (2018) “Tecniche oniriche di condizionamento” in Artedossier No. 350, Ottobre.


10/13/2018 19:31

Min hustru och mina döttrar säger mig att jag sover för lite. De vet och har läst att vi människor under varje dygn bör sova åtta timmar, gör vi inte det hotar Alzheimer och senilitet. Möjligen har de rätt, oftast sover jag inte mer än sex timmar.

Drömmer gör jag dock varje natt och jag ser fram emot mina drömmar. Det sägs att vi upplever mellan tre och fem drömmar per natt. Det har konstaterats genom att observera våra ögon då vi sover. Vi drömmer då pupillerna under sömnen rör sig snabbt fram och tillbaka (REM, Rapid Eye Movement). I allmänhet sker detta två timmar under åtta timmars sömn.

Mycket mer än så vet vi inte om drömmarnas karaktär, ursprung och mening, men eftersom vi alla drömmer har antagligen var och en av oss egna teorier om deras mening och funktion. Att drömma är inte en unikt mänsklig egenskap. Vad krävs för att en dröm skall skapas? Intelligens? Känslor? Erfarenhet? Eftertanke? Planering? Inte en aning. De flesta däggdjur drömmer. Delfiner drömmer inte lika mycket som vi människor, men bältor och pungråttor drömmer mer än vi. 

Nyligen såg jag än en gång Christopher Nolans film Inception, från 2010. Jag har sett flera av hans filmer och då fascinerats av hur Nolan låter sin karaktärers inre liv och vanföreställningar påverka handlingen på ett sådant sätt att det inre och det yttre blandas. Exempelvis kände jag i hans film Insomnia, som utspelar sig i Alaska, igen känslor jag haft då jag under en sommarmånad vistades i norra Sverige och upptäckte hur frånvaron av mörker, hur nattens matta ljus, påverkade mig. Jag hade svårt att sova, började känna mig vilsen, som om jag drabbats av en lätt, konstant berusning, eller hamnat i en parallell tillvaro.

I dessa tider då cyberrymden upptar en allt större plats i flera människors liv och till och med hotar att skilja några av oss från vardagen, har det blivit allt vanligare med skildringar som berättar om hur människor förlorar sig i parallella världar; i drömmar eller dataspel. Bland andra inspirationskällor är det möjligt att Nolans Inception påverkades av Gabriele Salvatores film Nirvana, som gjordes tretton år tidigare. I Nirvana förvandlas en virtuell värld till verklighet för sin skapare. Den framgångsrike dataspelsdesignern Jimi har försett karaktärerna i ett dataspel med känslor och tankar som gör dem självständiga och svårförutsebara för den som försöker behärska spelet. Jimi blir ett offer för sin skapelse och tvingas irra runt i en absurd värld där han slutligen förlorar sig själv.

Attraherad av filmens fängslande affisch lockades jag för flera år sedan in en romersk biografi, men italienskan och den milt sagt förvirrande och komplicerade handlingen gjorde att jag snart förlorade all uppfattning om vad det hela rörde sig om och greps av en känsla inte olik den som gripit mig norra Sverige. Jag kände mig som en främling som inte alls hörde hemma på den plats där han hamnat.

I Inception rör sig karaktärerna i parallell verklighet. I drömmarnas värld. Filmen är bättre, mer effektivt berättad och lättillgängligare än Salvatores Nirvana. Fast även i Inception blandas illusion med verklighet. Personerna tvingas anpassa sig till och försöka påverka en värld där tid och gränser är flytande. Filmen rör sig så gott oavbrutet i drömmarnas värld. Likt kinesiska lådor omsluter en dröm en annan. Huvudpersonerna somnar tillsammans och delar sedan samma dröm, enbart för att finna att de vaknat upp i en annan. På så vis försvinner de allt djupare ner i en av de andra drömmarnas undermedvetna världar. De når en tredje nivå, alltmedan tre av dem hamnar än djupare ner. Likt arktiska shamaner eller australiska aboriginer leds de genom drömvärldarna av människor som varit där tidigare och lärt känna de främmande drömvärldarnas topografi och regelverk. Psykopomper, själsledsagare, gestalter vi känner igen från Vergilius Aeneid (sibyllan från Cumae) och Dantes Divina Commedia (Vergilius och Beatrice).   

Detta får mig att minnas en målning av Jacopo Tintoretto; I Sogni degli uomini, Människors drömmar. Även här befinner vi oss i drömmarnas värld. Vi förstår det genom närvaron av vallmoblommor vid Morfeus vänstra fot. Vallmo är sömnens blomma och Morfeus drömmarnas gud. Han trampar på Kronos, tidens gud. För drömmar är tiden betydelselös, något som för övrigt poängteras i Inception där det berättas att hur djupare ner du kommer i drömvärldarna ju mer utdragen blir tiden. På drömmens första nivå kan det som tycks vara flera timmar motsvaras av några minuter i verkligheten. Men, längre ner i djupet av vårt undermedvetna motsvaras dessa minuter i drömmarna av år, ja decennier och kanske mer än så. 

I Tintorettos Sogni sover tio män och kvinnor alltmedan Morfeus pekar upp mot deras drömmar. Är Morfeus deras psykopomp, är det han som styr deras drömmar? Drömmer de sovande, liksom i Inception, samma dröm? På Tintorettos tavla ser vi Ryktet med sin trumpet. Rikedomen som låter guldmynt regna över de sovande, under henne skymtas några monster och bakom Ryktet öppnar Kärleken välkomnande sina armar, medan hennes son Amor svävar över det hela. I bakgrunden sitter Zeus på en bevingad tron och får genom sina blixtar stjärnhimlarna, Universum, att röra sig  ̶  Drömmar styrs av Evigheten.

Tintoretto målade flera drömvisioner. Kanske låg det i tiden att fundera kring drömmar. Möjligen har det alltid varit så. Vi människor tillbringar en stor del av våra liv i drömmar. Shakespeare skrev ofta om dem. Kanske ligger det nära till hands för en författare och dramaturg  ̶  de lever på sin fantasi. Men, vad är då fantasi? Var kommer ordet ifrån? Antagligen från grekiskans phantazesthai, “synliggöra”, phainein är "att föra ut i ljuset", phaos eller phos är ”ljus”.

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till.

Är universum Guds synliggjorda dröm? Fantasin för fram vårt inre i ljuset. Våra drömmar gestaltas, blir till en personlig tolkning av tillvaron. Som Shakespeare skriver i Stormen  ̶  möjligen är hela Skapelsen en verklighet drömd. En Guds fantasi. Vi är ingenting annat än aktörer i Hans dröm, Hans teaterföreställning. Allt är illusion, ett skådespel. Ridån går upp för att åter sänkas, ingenting var verkligt. Allt var enbart en fantasi, en kort dröm:

And, like the baseless fabric of this vision,
The cloud-capped towers, the gorgeous palaces,
The solemn temples, the great globe itself.
Yea, all which it inherit, shall dissolve,
And, like this insubstantial pageant faded,
Leave not a rack behind. We are such stuff
As dreams are made on, and our little life
Is rounded with sleep.

Som denna svävande vision skall också
molnkrönta torn och praktfulla palats,
var helig lund, vart tusenårigt tempel;
allt jorden bär – ja, själva denna jord
och allt som lever på den, skingras,
fly som andras skådespel och tyst försvinna:
Ej ens en sky blir kvar. I drömmar går vi,
vi är gestalter i en dröm, vi vaknar
en kort minut och somnar om igen.

Och vad handlar Cervantes Don Quijote om? Om inte en idealist som ser skapelsen i ljuset av sin egen fantasi och handlar utifrån den illusionen. Trettio år efter Cervantes och Shakespeares död 1616 skrev Cervantes landsman Calderon de La Barca en pjäs om en ädling vars far misstänker att han är en brutal galning och därför låter spärra in honom. Då denne Sigismund vid vuxen ålder släpps ut, är han fylld av ilska och hämndbegär. Faderns farhågor besannas  ̶  Sigismund är omänskligt grym. Sonen spärras åter in och man lyckas övertyga honom att hans tid i frihet enbart var en mardröm. Sigismund är utan skuld för sina ogärningar.

Så vad är livet? Bländverk.
Vad är livet? Dårskap.
Bara skuggor, bara spegling
̶  det största är just ingenting,
när hela livet är att drömma,
och drömmen själv en dröm.

Ett verk som uteslutande utspelar sig i drömvärldar och där huvudpersonen, liksom i Inception, rör sig från dröm till dröm, är Hypnerotomachia Poliphili, ett praktverk som av den legendariske Aldus Manutius trycktes i Venedig 1499. För arton år sedan fick jag av min vän Mats Olin, bokhandlare och polyhistor, ett ovanligt vackert, inbundet exemplar av denna ytterst märkliga bok. Det var en översättning gjord av Joscelyn Godwin, märklig även han. Jag har flera av Godwins böcker; en som handlar om musik och mystik, samt utmärkt illustrerade biografier om Robert Fludd och Athanasius Kircher. Uppenbarligen är Godwin en lärd man, vad jag dock finner oroande är att han sammanställt en seriös antologi med skrifter av charlatanen Paul Brunton. För en roande skildring av denne tokstolle rekommenderas Jeffery Massons My Father´s Guru i vilken han berättar om sin uppväxt i skuggan av denne underlige man, som bodde i hans familjehem och med sina bisarra idéer kontrollerade samtliga familjemedlemmar. Om någon levt i en absurd dröm så var det onekligen Paul Brunton.  

Än mer oroande är att Godwin även översatt den osmakligt egotrippade neofascisten Julius Evolas Cavalcare la tigre, Rida tigrinnan, och dessutom skrivit böcker om suspekta esoteriska ordenssällskap.

Nåväl, även om jag har mina invändningar mot Joscelyn Godwin hindrar det inte att jag ofta bläddrar i Hypnerotomachia Poliphili, njuter av illustrationerna och funderar en hel del kring detta verk, som gavs ut anonymt, men numera anses ha skrivits av en dominikanermunk vid namn Francesco Colonna, en av de renässanspersoner som blivit så fascinerade av den klassiska Antikens återfunna skrifter att de ersatte sin kristna tro med platonsk och hermetisk filosofi och mystik. Colonna var en av dessa munkar och prelater som det tycks ha varit gott om innan Motreformationen till stor del satte stopp för deras livsföring, eller åtminstone drev den under jorden. Colonna var befriad från klosterboende och alternerade från stad till stad, mest tycks han ha rört sig mellan Venedig och Treviso. Colonna levde på att få betalt för att ge mässor, på skriftställeri och konsthantverk. Det händer att han blir både bannlyst och utdriven ur kloster, enbart för att återigen bli anställd och gynnad av adelsmän och förmögna prelater. Beläst, grundlärd och bekant med flera inflytelserika artister var Colonna ytterst kunnig om konst, arkitektur och antik litertur, samtidigt blir han vid upprepade tillfällen anklagad för skörlevnad och småbedrägerier.

Den välkände konstkännaren Maurizio Calvesi har skrivit ett omfattande verk i vilket han tycks kunna bevisa att Colonna skrivit Hypnerotomachia Poliphili, men enligt Godwins noggranna analys och det faktum att Calvesi tycks ha som specialitet att identifiera svårbevisade upphovsmän till mer eller mindre anonyma skrifter och konstverk, är det trots allt svårt att bortom allt tvivel fastställa att munken Colonna var författare till denna fascinerande bok.

Hypnerotomachia Poliphili vars titel kan översättas med Poliphilos kärlekskamp i en dröm är snårig och underlig, men likväl fängslande. En labyrintisk berättelse, fylld med märkliga infall och ytterst detaljerade skildringar av natur och byggnader, som ofta är så mikroskopiskt ingående att de blir fullkomligt overkliga. Mycket i Hypnerotamachian påminner mig om Raymond Roussels vansinniga Locus Solus, som skrevs fyrahundra år senare.

Romanen, eller vad den nu kan kallas, berättar om hur Poliphilo, efter det att hans hett åtrådda Polia har förskjutit honom går vilse i en skog, där han hotas av drakar och vargar, samt finner och beundrar märkliga ruiner. Enorma portar, palats, pyramider, kolossala skulpturer; han kan till och med kliva ner i en av dem; en väldig, liggande, manlig gestalt som visar sig vara ihålig.

Med hjälp av hans hår kunde man komma upp på hans bringa och sedan nå hans klagande mun genom att klättra upp längs hans skäggs slingrande slingor. Denna öppning var alldeles övergiven och därför, pådriven av min nyfikenhet, fortsatte jag nerför trappan som fanns i hans strupe, genom invecklade tunnlar och med en känsla av fruktan nådde jag alla delar av hans inälvor. Detta oerhörda! Vilken förunderlig idé! Jag kunde se det hela inifrån, som inom en genomskinlig kropp; nerver, ådror, muskler och kött.

Och så vidare. Då Poliphilo förlorar sig i beskrivningar av konstverk, byggnader och ruiner fortsätter han skildra dem sida upp och sida ner. Snart uppenbarar sig fagra nymfer som för Poliphilo genom ängar och lundar till sin drottning Eleuthterydia, Fri vilja, hos vilken han bland marmorsalar och utsökta mosaiker bjuds på mat och överjordisk musik. Efter det att han visat henne sin vördnad låter Eleuthterydia sina nymfer Logistica, Förnuft och Thelemia, Åtrå, föra Polophilo till tre portar över vilka det står inskrifter på fyra språk; arabiska, hebreiska, grekiska och latin. Den första porten öppnas och han möts av en gammal dam som visar mot en stenig stig, det är den kristna försakelsens väg och den undviker Poliphilo. Den andra porten öppnas och en kraftig dam visar mot en bergsväg, berömmelsens och ärans väg, inte heller den lockar Polophilo, men då den tredje porten öppnas och han möts av sin åtrådda Polia som visar honom mot en blomsterbeströdd väg och utan tvekan väljer han  den.  

Hand i hand bevittnar Polia och Poliphilo ett överdådigt triumftåg, som med processioner och karnevalsvagnar framställer Zeus kärleksäventyr. Därefter hamnar de i ett praktfullt rundtempel, som Poliphilo ägnar tjugofyra sidor åt att beskriva. I templets sammanvigs Polia och Poliphilo av Kärlekens översteprästinna i en hednisk ceremoni och förs sedan till Venus och Mars badanläggning. I de gudomliga termerna bevittnar de hur krigsguden befrias från sin rustning och vapen för att i en omfamning förenas med kärleksgudinnan. Venus för sedan de nygifta till sin son Cupido som öppnar sina stora vingar till segel för en farkost, som dessutom förs fram av sex undersköna nymfer skrudade i genomskinligt tyll. De heter Överdåd, Ungdom, Flärd, Lycka, Trygghet och Förtrogenhet och rör sina åror i takt till himmelsk skönsång, alltmedan båten styr mot Kythera, Lycksalighetens ö.

Men då de lagt till vid kärleksön visar sig Polia plötsligt obenägen att vila i Poliphilos famn. Hon uppmärksammar honom på de underbara byggnadsverk som omger dem och den fascination för arkitektur som Poliphilo vid flera tillfällen visat tar överhanden. Hans nyfikenhet stillar älskogsbegäret och han förlorar sig i försjunkenhet inför det arkitektoniska överdåd som omger honom. Det tar många sidor av arkitektoniska beskrivningar innan Poliphilo lyckas besinna sig och undra över var Polia tagit vägen. 

Utom sig av oro och förtvivlan irrar Polihpilo sedan runt som en galning innan han finner Polia, som sittande i en krets av nymfer berättar hur hon bevittnat hur Cupido mördat och styckat ett älskande par och att hon därefter i avsky och skräck inför det skådespelet sökt skydd i Kyskhetens tempel, där hon dock var nära att bli våldtagen av ett gäng anskrämliga typer:

Deras ansikten var fruktansvärda och deformerade, mörka, blyfärgade, täckta av sprickor och rynkor. Deras getliknande hår var oljigt och smutsigt, rufsig, svart och grått, det såg ut som barken på en gammal alm. Deras breda, grova händer var kletiga av blod, med stinkande fingrar och solkiga naglar som de verkade vara angelägna att grymt rista mig med, en stackars jungfru. De svor och hädade, rynkade sina håriga pannor och sänker sina ögonlock över plufsiga kinder.

Polia fortsätter att än mer detaljerat skildra hur dessa monster sliter sönder hennes kläder, men innan de skändat henne vaknar hon upp. Ännu en av de många drömmarna i en dröm som Hypnerotomachia Poliphili är fylld av. Det visar sig att Poliphili överväldigad av sina kärleksvedermödor lyckats ta sig till Kyskhetens tempel, men svimmat av utmattning. Polia finner honom, men istället för att ge honom en vederkvickande kyss griper hon sin försmådde älskare vi fötterna och släpar in honom i ett hörn. 

Nu ingriper Cupido och övertygar Polia att han till skillnad mot vad hon inbillat sig inte alls är en grym gud och att Polios kärlek knappast är hotfull,utan vederkvickande. Polia tar då Poliphilo i sin famn och han kvicknar till:

Sedan, medan hon slingrade sina fulländade, mjölkvita armar kring min nacke, kysste hon mig, nafsande mig försiktigt med sin korallröda mun. Och ofördröjligen svarade jag genom att på hennes svällande tunga smaka fuktens sötma i en lycksalighet som drev mig mot dödens tröskel; jag uppslukades av en översvallande tillgivenhet. Likt en blomsterranka slöt hon sig med stigande upphetsning kring mig och i en hängiven omfamning pressade hon mig tätt intill sig. Jag skymtade hur en rosafärgad rodnad snabbt spred sig över hennes naturligt snövita kinder, alltmedan hennes spända hy skiftade i scharlakansrött och den fridfulla lystern av elfenben som skimrade av fullkomligt behag och skönhet.

Men, plötsligt finner Poliphilo att han endast famnar luft och väcks brutalt ur sin dröm. Efter fyrahundrafemtio sidor förstår läsarna att vi varit fångna i en lärd munks erotiska drömmerier.

Det är inte enbart den drömska skildringen av Poliphilos kärleksbesatthet, hans strävan efter att förenas med sin Polia som fascinerar. Främst är det nog miljön, med sina övergivna ruiner, klipplandskap, skogar och parker, bland vilka nymfer och antika gudar ständigt dyker upp. Ett italienskt drömlandskap, en blandning av Dante och klassisk bildning genom vilket huvudpersonen rör sig likt en sömngångare, sökande efter en kärlekslycka som han inbillat sig skall befria honom ur den förvirrande värld han hamnat i. Det märkliga med Hypnerotomachia Poliphili är att den blandar samman yttre och inre landskap. Poliphilos skildring av sin samvaro med Polia och beskrivningarna av hennes skönhet präglas av samma kraft och detaljrikedom som hans betraktelser av omgivande natur och arkitektur.

En känsla av berusning kanske inte helt olik den jag kände då jag vandrade kring i norra Sveriges midnattssol, eller som då jag i Italien emellanåt gripas av en slags svindel. Likt matryoshkadockor, öppnar sig här liksom i Poliphilos drömmar vägar och djupa gropar ner mot tusen år av historia.

Jag känner igen mig i en av Ekelöfs dikter Romerska nätter, i vilken han i Rom under en råkall vinternatt bland ruinerna får syn på en kattunge:

Jag stannade också och såg på en kattunge
storögd, för första gången ovan jord
nyfödd ur rännstenshålet strax intill
helt fylld av att leka råtta med en köttslamsa
helt ovetande om faran av hundar och Vespor
Jag tänkte: Du vet mer om underjord än jag
Var föddes du? I en smutsig avloppstrumma
eller i något halvt igenrasat gemak
där ännu en Afrodite av marmor ligger
jungfrulig, osedd under mer än tusen år
Var det i hennes sköte den magra, smutsiga
kattan nedkom med dig?

Då Poliphilo vandrar i sin drömmar överraskas han emellanåt av märkliga, antika byggnader, eller av ruinhögar. Här i Rom kan jag oväntat finna mig stående framför en anhopning av bortglömd antik historia. Det blir en drömlik upplevelse att blicka in i resterna av det förgångna, alltmedan samtiden brusar kring mig på min väg till en matbutik eller kaffebar.

Edward Gibbon, författare till den monumentala Romerska rikets nedgång och fall beskrev sina känslor då han 1764 först kom till Rom:

... på ett avstånd av tjugofem år kan jag omöjligt glömma eller ens uttrycka de starka känslor som upprörde mitt sinne då jag först närmade mig och slutligen anlände till Den eviga staden. Efter en sömnlös natt vandrade jag med lätta steg mellan Forums ruiner. Varje oförglömlig plats där Romulus stått, där Tullius [Marcus Tullius Cicero] talat, eller Caesar fallit, framstod omedelbart för min inre syn; och flera dagar försvann i detta tillstånd av berusning, eller lycksalighet, innan jag förmådde ägna mig åt sansade och minutiösa efterforskningar.

Likt drömmarna i Inception finns det i Rom, och inte bara här utan i nästan varje italiensk stad, lager på lager av lämningar från flydda tider. Min gode vän Leif är på kort besök från Sverige. Då jag får besök av någon vän eller bekant blir det ofta ett utmärkt tillfälle för att återknyta bekantskapen med många av de platser som genom åren fascinerat mig i denna stad – La Cittá Eterna, Den eviga staden.

Igår vandrade Leif och jag under flera timmar genom Roms centrum, besökte palats, kyrkor och muséer. I Maria in Vallicella frågade vi en gammal vaktmästare hur vi skulle komma till kyrkans park med apelsinträd, som jag besökt flera år tidigare. Vänligt berättade han om sin kyrka och dess helgon, San Filippo Neri, ”Roms apostel”, välgörare och rådgivare för Roms fattiga och sjuka. Den gamle vaktmästaren, krumryggad och entusiastisk, förklarade:

̶  Filippo är min ledsagare genom livet. Han brukade säga att han kommit till jorden inte för att leda utan för att tjäna och det är vad själv försöker göra.

I kyrkan finns en målning av Guido Reni som visar hur Filippo Neri ödmjukt lyfter sin blick mot himlen.

En åskskur tvinade oss att söka skydd i ett skrädderi. Skräddaren, Alberto, och hans kraftiga hustru tog emot oss med samma varma entusiasm som kyrkvaktmästaren. De berättade om sitt femtioåriga äktenskap och om deras son som var gift med en colombianska. Den prydlige Alberto, mager med grått hårsvall och en imponerande mustasch förevisade stolt sina tyger och klädde sig i den ena kavajen efter den andra, alltmedan hustrun som tronade i en sammetsklädd fåtölj beundrande konstaterade att: ” Alberto är inte enbart skräddare, han är en konstnär.” Och Alberto tillade att för honom är en kund en medarbetare.

̶  Det är tillsammans vi skapar en kostym. Jag söker inspiration i kundens önskningar och yttre, sedan skapar vi med hjälp av min fantasi och erfarenhet något vi båda blir nöjda med.

Alberto visade ett fotografi på vilket han överräcker en låda till Karol Wojtyła, påven Johannes Paulus II.

̶  Som du ser var han på den tiden i god form. Jag blev kontaktad av någon från hans tjänarstab och kallades till Vatikanen där jag tog mått, medan Johannes Paulus berättade att han ville ha en elegant och vit skiddräkt, men den skulle samtidigt vara lätt att bära och varm. Han blev mycket nöjd med mitt arbete. Jag fick snart andra beställningar av honom och även några från en del medlemmar av kurian.

Varken Alberto eller hans fru gjorde minsta försök att smickra oss, eller sälja något. De enbart pratade på med samma stora entusiasm, berättade om sig själva och visade det ena plagget efter det andra. Då åskskuren slutat lämnade vi dem och fortsatte vår vandring genom staden.

Varje dag i Rom, om du tar dig tid att uppskatta det, bjuder på en överraskning, antingen ett oväntat möte som det med skräddaren och hans fru, eller en kyrka, monument, eller ruin som du inte sett eller hört något om tidigare. Det är som om staden lever och likt ett levande väsen tycks den ha ett undermedvetet; flera lager av gömda och ibland även glömda minnen. Lika oväntat som en dröm då den kommer under natten kan en plats i Rom avslöja flera nivåer  ̶  en dröm i en dröm. Här finns lager på lager av dold historia. Kanske tydligast och enklast blir detta uppenbart i basilikan San Clemente, belägen inte långt från Colosseum.

Genom en låg sidodörr stiger du in i ett överväldigande kyrkorum och möts av några särdrag som är vanligt förkommande i flera ålderstigna romerska kyrkor  ̶   cosimatigolv och ett barockt trätak. Cosimati var en romersk hantverkarfamilj som under fyra generationer (1190 till 1303), genom sin verkstad försedde ett stort antal italienska kyrkor med geometriskt invecklade och estetiskt tilltalande mosaikgolv skapade genom så kallat opus sectile, skuret arbete. Golven tillverkades genom inläggningar bestående av små trianglar och rektanglar av färgad sten och marmorhällar.  Materialet kom från antika, romerska fragment som höggs och slipades för att kunna forma de komplicerade mosaikerna.

Det förgyllda trätaket i guld och blått skapades i början av sjuttonhundratalet av Carlostefano Fontana, liknande tak täcker i många romerska kyrkor de tidigare bjälklagen som sedan den tidiga Medeltiden förblivit mer eller mindre oförändrade .

San Clemente uppvisar även flera unika drag, exempelvis en schola cantorum från 500-talet. Ordet betecknade från början en ungdomskör som under medeltiden utgjorde en viktig del i den katolska mässan och vars närvaro i kyrkorummet ibland hägnades av marmorbalustrader, som det utsökta exemplet i San Clemente. Schola cantorum kom snart att betyda själva marmorinhägnaden. San Clementes schola cantorum hämtades under elvahundratalet upp från den kyrka som nu ligger under det nuvarande kyrkorummet.

Samtidigt som den nya kyrkan byggdes skapades mosaiken i San Clementes absid, ett av Medeltidens absoluta mästerverk, som i sitt bildspråk innefattar en tusenårig tradition. Livsträdet vars livgivande esmeraldgröna vinrankor virvlar ovanför en gnistrande guldgrund omsluter en förbluffande mängd kristna symboler och även bilder från medeltidens vardagsliv. I centrum reser sig Kristi kors flankerat av Jungfru Maria och Johannes.

Liknande, virvlande livsträd finns i flera andra, äldre romerska kyrkor, något som fått forskare att anta att mosaiken i San Clementes till stora delar kopierar en äldre mosaik som fanns i den kyrka som nu ligger under den nuvarande byggnaden. Andra antydningar om beroendet av den äldre förlagan kan vara de tolv lamm (symboliserande apostlarna och Israels tolv stammar) som hyllar Jesu glorieförsedda offerlamm. Från höger kommer de ut genom Jerusalems port och till vänster från Betlehems.

Som i så många andra kyrkor ser vi också till höger den vitskäggige Petrus, som här har sällskap av San Clemente, och till vänster sitter den svartskäggige Paulus.

Som ett minne från den romerska kejsartiden ser vi Guds hand sänka sig ner från Himlen med segerkransen i handen, samma krans som av en slav hölls över segerherrarnas huvud under deras triumftåg längs Forum Romanums Via Sacra.

Men i San Clementes mosaik finner vi så mycket mer, sådant som skapats genom den senare Medeltidens mytbildning. Exempelvis historien om hur Adam fick en kärna från Livsträdets frukt i halsen och hur ett nytt livsträd efter Adams död spirade ur denna kärna, ett träd vars virke utgjorde Jesu kors. Det är detta livsträd vi på mosaiken ser omfatta hela jorden. Vid foten av Kristi kors påminns vi om trädets paradisiska ursprung, det är nämligen från det som Paradisets fyra floder springer fram  ̶  Phison, Gehon, Tigris och Eufrat, från vilka två hjortar, dessa ståtliga djur som genom att de varje år fäller sina horn, enbart för att nya skall växa fram, blivit symbol för återfödelse. Samtidigt var de helgade till den kyska gudinnan Artemis.

Hjortar är inte mosaikens enda symboldjur, där finns fåglar, som påfågeln som inte enbart vördades för sin skönhet utan också för att dess hårda kött ansågs vara oförstörbart och därmed blev påfågeln en symbol för Kristi kött, nattvardens hostia. 

Eller tuppen, symbol för ljus, gryning, sol och fruktbarhet, på mosaiken är han framställd tillsammans med en vardaglig scen med en dam som matar sina höns. 

På mosaiken finner vi också getherdar, munskänker och skrivare, tillsammans med hedniska djur, som delfinen som på sin rygg räddade den skönsjungande Arion från att drunkna. San Clementes mosaik framställer sannerligen ett livsträd som omfattar livsglädje och vardagar i all sin variation och lycka, från tidsålder till tidsålder.

Denna hyllning till livet är inte det enda förbluffande inslaget i detta kyrkorum. Där finns även Santa Katerinas kapell som en av San Clementes kardinaler, Branda di Castiglione, lät uppföra under 1410-talet. Det dekorerades av Masolino da Panicale, en av de första konstnärer som framgångsrikt använde det nyuppfunna centralperspektivet. Motivet är synnerligen ovanligt för en katolsk kyrka, ansluten till en tro inom vilken det ofta påpekats att enbart män borde predika Guds ord. Freskerna skildrar nämligen en alexandrinsk kvinnas martyrium. Enligt legenden påbjöd den romerske kejsaren Maxentius (280-312) att Kristendomen skulle förbjudas inom det Romrska imperiet. Då höjde den lärda Katerina sin röst till sin tros försvar och lyckades övertyga kejsarens egen hustru att omvända sig till den rätta läran. Rasande lät Maxentius avrätta sin fru och inbjöd Katerina att försöka övertyga Alexandrias femtio främsta filosofer om Kristendomens absoluta sanning. Genom sin överlägsna talekonst och oantastliga logik lyckades Katerina med konstycket att få filosoferna att erkänna Kristendomens suveränitet. Den förstockade Maxentius dömde dock den heroiska Katerina att mellan spikförsedda hjul torteras till döds, men en blixt från himlen krossade tortyrinstrumenten och det var först då hon halshöggs som Maxentius befriades från den kvinnliga förkunnaren. På en av freskerna ser vi den unga Katerina som genom sitt tal övertygar de åldriga filosoferna. Det är ett mysterium varför kardinalen di Castilione beställde denna cykel med fresker som hyllar en kvinnlig predikant.

Vem var då Sankt Clemens, som kyrkan fått sitt namn av? Svaren finner vi under basilikan. Den byggdes ovanpå en äldre kyrka, som uppförts under fyrahundratalet och som i sin tur rests ovanpå en romersk villa, nerbrunnen under den katastrofala brand som under kejsar Nero år 64 förstörde stora delar av Caput Mundi, Världens huvud. Legenden berättar att Clemens var en judisk slav som omvänts till kristendomen av Paulus. Clemens ägare var en viss Titus Flavius Clemens, som även var ägare till villan och det romerska hyreshuset, insula, vars rester nu ligger under San Clementes basilika. Den kristne Clemens blev slutligen en av de första påvarna, men landsförvisades av den romerske kejsaren till Krim.

Låt oss nu gå ner under San Clemens kyrka. Man anade att något dolde sig under basilikan, faktum är att flera gamla kyrkor i Rom har byggts ovanför tempel och även romerska villor som antagligen tjänat för kristna sammankomster. Ovanligt många av dessa villor ägdes uppenbarligen av förmögna kvinnor (exempelvis Prisca, Prassede, Cecilia, Prudenzia, Helena, för att nämna några av dem). Traditionen berättade att Clemens basilika även den var byggd ovanpå en villa. 1857 började man forsla undan en stor mängd sten och fann då att under San Clementes basilika fanns inte enbart ruiner utan en så gott som intakt kyrka vars väggar var täckta av fresker, varav de flesta dessvärre bleknat och försvunnit under de mer än de hundra år som följde upptäckten, en del finns dock bevarade.

Bland freskerna, som skapats under olika tidsperioder finns en fresk från 1000-talet som illustrerar en episod från legenden om Sankt Clemens. Den berättar att Clemens av Kejsar Trajanus sändes till straffarbete i Krims gruvor, men då han envisades med att predika kristendomen bland sina medslavar kedjade romarna honom vid ett ankare och dränkte honom i Azovska Sjön. Efter något år drog sig vattnet dock tillbaka och kroppen återfanns. Ett kapell byggdes på platsen och Clemens begravdes där. Sedan dess drog sig vattnet tillbaka vid samma tid varje år och de kristna kunde fira mässa i kapellet. Dock glömde en kvinna vid ett tillfälle sitt barn i kapellet och även om han levt under vattnet under ett helt år återfanns den lille pojken frisk och levande då vattnet åter drog sig tillbaka. På fresken ser vi hur kvinnan återfinner sitt barn. San Clemens ankare vilar vid en vägg och fiskar simmar i vattnet ovanför kapellet.

I ett sidokapell till San Clementes ”underkyrka” finner vi Sankt Kyrillos grav. Han var en bysantinsk munk som tillsammans med sin bror Methodios missionerade bland slaverna och utarbetade ett slaviskt skriftspråk, det glagotiska alfabetet, som sedermera utvecklades till det kyrillska alfabetet uppkallat efter Sankt Kyrillos. Då bröderna 867 besökte Rom tog de med sig vad de trodde vara Sankt Clemens ben som flutit upp på stranden till Azovska sjön. Benen begravdes i San Clemente och året efter begravdes även Sankt Kyrillos där efter att oväntat ha insjuknat och dött. Hans kapell är numera fyllt med marmorplattor genom vilka fromma slaver tackar honom för att ha skänkt dem ett skriftspråk. Kyrillos och hans bror var de första som översatte en stor del av Bibeln till ett slaviskt språk.

San Clemente är även hemvist för ett annat språkligt minnesmärke. En fresk från 1000-talet beskriver hur en svartsjuk, hednisk man, Sisinnius, följer efter sin hustru som smugit iväg till en mässa administrerad av Sankt Clemens. Då den rasande Sisinnius stör den heliga ceremonin drabbas han av både blind- och dövhet. Den milde Clemens uppsöker dock Sisinnius och botar honom. Men den otacksamme romerske ämbetsmannen ger order om att gripa sin välgörare. Men, synen förvrids på Sisinnius och hans slavar. Istället för att gripa Sankt Clemens kastar de sig över en kolonn, som de inbillar sig vara Sankt Clemens. Kolonnen faller till marken, rullar våldsamt runt och de inte får grepp om den. Sisinnius skriker: File dele pute, traite Gosmari. Albertel, traite. Falite derete colo pale, Carvoncelle. ”Horungar, hugg i Gosmari. Albertel, jobba på.  Du, Carvoncelle, stötta bakifrån med en hävstång.” Detta är den första mening skriven på italienska som man funnit, alla tidigare inskrifter var på latin.

I underkyrkan finns en annan fresk som även den speglar en vulgär värld. Sisinnius språkbruk var knappast passande i en kyrka och det tyckte antagligen någon prelat att en bild av kejsarinnan Theodora inte heller var. I en sidogång finns ett porträtt av Theodora, antagligen utfört under hennes tid som kejsarinna (523-548). Hennes porträtt finns i en nisch och på ömse sidor finns två bysantinska hovdamer avbildade. Det ansågs allmänt att den mycket kontroversiella Theodora före sitt giftermål med den mäktige Justinianus varit prostituerad och då kejsaren dött ville man antagligen inte ha ett porträtt av en sådan dam i kyrkan så man målade en gloria bakom henne och ett barn framför, därigenom förvandlades Theodora till Kristi Moder.

Efter det att man forslat bort stenmassorna från San Clementes underkyrka fann man ännu ett okänt utrymme, men det var vattenfyllt. Efter att ha pumpat undan vattnet frilades en labyrint av gångar och rum  ̶  de nedre våningarna av en romersk insula, en villa, förrådsrum och en mithrashelgedom, allt härstammande från det första århundrandet e.Kr.

Mithras var en syrisk gudomlighet, född i en grotta blev han av universums makter; solen och andra himlakroppar, utsedd at bringa frälsning till jorden. Det skedde genom att han slaktade den Kosmiska Tjuren, vars blod befruktade jorden, men en skorpion förgiftade med sin gadd tjurens testiklar och deras utflöde förde ondska och plåga till jorden. Efter ett fullgjort värv undfägnades Mithras av Solens gud, ibland representerad av Apollon, innan han i en triumfvagn fördes till himlen.

Mithraskultens anhängare har inte lämnat några skrifter efter sig. Vad vi vet om dem härstammar från de talrika, ofta rikt dekorerade helgedomar man funnit (bland andra sjutton i Ostia och femtio i Rom) och skrifter av främst kristna författare. Av allt att döma var det en strikt religion, enbart ägnad för män, som invigts i olika stadier på en frälsningsväg, uppenbarligen sju till antalet  ̶  en väg från mörker till ljus.

San Clementes triclinium, matsal, var säkerligen ämnad för de rituella måltider som hölls till åminnelse av Mithras upptagande till de himmelska sfären. Vid långväggarna finns avsatser som täcktes med kuddar och madrasser på vilka gästerna vilade stödda på armbågarna, medan de delade bröd och dryck (antingen vatten eller vin), taket över dem var smyckat med stjärnkonstellationer och fördjupningar som representerade de makter som styr våra liv.

På centralaltarets sidor finns framställningar av Cautes med höjd fackla, den fruktbara årstidens gudom (21:a december till 21:a juni) och Cautopates med sänkt fackla, den vilande årstidens gud (21:a juni till 21:a december), längst in i lokalen ser vi hur Mithrasbarnet träder fram ur sin grotta.

Följer vi en gång längre in hamnar vi en lokal med rester av stuckatur och målningar på tak och väggar, Vi skymtar en framställning av en mansgestalt, kanske en lärare som undervisar de invigda inför deras accepterande till olika frälsningsnivåer.

Vi vandrar genom en labyrint bestående av insulans och villans små rum, över oss känner vi närvaron kyrkornas tyngd, men vi har ännu inte nått Roms undre kulturlager, de finns fortfarande outforskade under oss. Där brusar också en av Roms flera underjordiska bäckar och floder. I något som kanske varit ett sädesmagasin kan vi blicka ner på det klara strömmande vattnet.

San Clemente minner om drömmars olika nivåer. De som i en film som Inception skildras som en färd ner i det undermedvetnas djup, där tiden upphör. Som i Hypnerotomachia Poliphili speglar Roms landskap, dess natur, dess arkitektur, ruiner och begravda historier männsikors liv. Staden blir till en levande organism och rymmer likt vårt medvetande lager på lager av minnen, tankar, planer och drömmar. The Spirit of the Place, Platsens ande. Allt lever, staden, vi, naturen, universum. Vi är en del av allt. En vandring genom Rom för oss till möten inte enbart med andra, levande människor, utan även med dem som varit där före oss och som lämnat sina spår i det yttre rummet, kanske på ett liknande sett som våra minnen och drömmar lämnar spår i vårt inre. Ekelöf igen:

En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror
mot jaget konungen som härskar över dem.
I varje själ är tusen själar fångna,
i varje värld är tusen världar dolda
och dessa blinda, dessa undre världar
är verkliga och levande, fast ofullgångna,
så sant som jag är verklig. Och vi konungar
och furstar av de tusen möjliga inom oss
är själva undersåtar, fångna själva
i någon större varelse, vars jag och väsen
vi lika litet fattar som vår överman
sin överman. Av deras död och kärlek
har våra egna känslor fått en färgton.

Anonym (Francesco Colonna?) (1999) Hypnerotomachia Poliphili; The Strife of Love in a Dream. London: Thames & Hudson.  Boyle, Leonard (1989) A Short Guide to St. Clement´s, Rome. Rom: Collegio San Clemente. Calderón de la Barca, Pedro (1992) Livet en dröm, tolkad av Jens Nordenhök. Lund: Studentlitteratur. Dieterle, Bernard och Manfred Engel (eds.) (2018) Theorizing the Dream/Savoir et théories du rêve. Würzburg: Königshausen & Neumann. Gibbon, Edward (2006) Memoirs of My Life. London: Penguin Classics. Godwin, Joscelyn (2004) The Real Rule of Four. New York: The Disinformation Company. Ekelöf, Gunnar (1941) Färjesång. Stockholm: Bonniers. Ekelöf, Gunnar (1961) En natt i Otoĉac. Stockholm: Bonniers. Masson, Jeffery Moussaieff (1993) My Father´s Guru: A Journey Through Spirituality and Disillusion. Boston: Addison-Wesley. Shakespeare, William (2016) Stormen, tolkad av Bengt Anderberg. Stockholm: Orfrontförlag. Zanchi, Mauro (2018) “Tecniche oniriche di condizionamento” i Artedossier No. 350, Ottobre.


10/07/2018 15:35

Especially Americans seem to have a romantic view of Paris as the capital of love, art and good food, at least if you believe the image of the French capital created and supported by Hollywood  ̶  La Ville Lumière, Le Gai Paris. My first experiences of that town were not particularly positive, probably due to my flawed French and fact that the French cuisine did not impress me as much as the Italian.

A particularly unpleasant memory of mine stems from the time I used to travel through Europe with Interrail. As I mentioned in a previous blog, during a stay at the Riviera, my money ran out, but I agreed to meet with some friends in Paris and thus solve my economic concerns However, at the hostel in Choisy-Le-Roi, a suburb to Paris that I became relatively familiar with several years later since there is an IKEA store there, they assured me that my comrades were not there.

My few coins were insufficient for a deposit. It was before the credit cards and I asked if I could leave my passport as security and thereby get a place to sleep until my friends showed up. The guy at the reception desk hesitated and asked to have a look at the passport. While he leafed through it an unofficial press card fell out. In English and Swedish it informed that I occasionally published articles for Norra Skåne, the local newspaper. A few years later I used it successfully during a visit to the Edinburgh International Festival.

̶ What is this? he wondered.

̶  Une carte de presse suédoise, I replied, more or less truthfully, so much I managed to say in my French.

̶  Cela ne suffit pas. Vous êtes à aller en ville, he declared and I understood that I could not stay. When I in English wondered if I could possibly sleep under a bush in the hostel's fenced-in park, he lost patience:

̶  Absolument pas! C'est complètement impossible. Vous devez immédiatement partir d'ici.

The message was perfectly clear and I left the place. Night had fallen, there was rain in the air. I wandered around in the inhospitable Choisy-Le-Roi, not finding any suitable place to sleep. The parks were occupied by a dubious night clientele and after some reluctance I slipped back into the hostel's park by climbing over its high fence and installed myself under a leafy bush. While lying there, slicing a salami with my pocket knife, I discovered that I was not alone. Muffled voices in foreign languages ​​could be heard in the dark, soon changing into snoring.

In spite of drizzle and worries about discovery, I managed to fall asleep, though the barking of dogs soon brutally pulled me out of confused dreams. Dazed I saw flashlights bobbing across the lawn. I hitched my backpack and rushed off with a steady grip on the knife and sausage. I left the sleeping mat behind. Heard a dog yelping behind my back, while someone screamed to me to stop once. I did not turn around, instead I threw myself against the metal mesh of the fence trying to climb over it as fast as I possibly could. I had not come even halfway over when someone got hold of the lining of my trousers and pulled me down. Reaching the ground I stumbled backwards, while staring straight into the yapping jaws of a furious dog. 

Thank goodness someone was holding it back, though in the dark I caught the glimpse of a raised baton. In my poor French I desperately stammered a few words:

̶  Ne me frappe pas! Je suis suédois!

My attacker calmed down at once, laughing out loud. He turned around shouting to his comrades:

̶  Ne frappez pas celui-ci! Il dit qu'il est suédois! Don´t beat that hit this one, he says he's Swedish!

With a steady grip round my upper arm my captor brought me to the hostel's entrance. A wide staircase led to large glass doors through which a white neon light illuminated the scene in front of me, as if it had been a theatre stage. What took place there was something that I up until now, after more than forty years, still has a clear memory of. Surrounded by sombre men and their threatening dogs, one of the guardians was in full swing beating a man rolling around on the ground. Blows and kicks sounded against the body with unpleasant, strangely blunt, muffled thuds. The beaten and utterly defenceless man squealed incessantly:

̶  Je suis désolé! je suis désolé! Je t'en prie! Laisse faire! Arrêt! Arrêt! I´m Sorry! I´m Sorry! I beg you! Let me be! Stop it! Stop it!

Everyone kept silent. All that could be heard was the sound of the disgusting, systematic beating and the thrashed man's constant pleading. Time seemed to be drawn out. A crouching group of homeless men huddled in a corner, watched over by an attentive Doberman on a short leash.

My captor had let go of my right arm and was with fascinated attention watching the nasty scene in front of us. The perpetrator seemed to be obsessed, methodically whacking his wretched victim. The neon light made the sweat of his brow glitter. The face was distorted into a furious mask. As if hypnotized I staggered towards the enraged attacker and tapped him lightly on the shoulder. I still had a steady grip on my sausage and pen knife.

̶  Calmez vous s'il vous plait. Please, calm down.

The raving man furiously turned around fixing a mad stare at me. His sclerae shone white. A tight fist struck me straight on one cheek, making me reel towards the entrance staircase, where I fell headlong. While I was laying there I heard police sirens and saw how my antagonist straightened up. Together we glanced towards the gates where the rotating blue lights of police cars could be seen. The cars braked in, in the spinning shadow play of blue lightning the police violently threw the meek group of vagrants into a van. Les flics did not seem to be bothered at all by the fact that one of wretched men had to be picked up from the ground, with all signs of having been brutally beaten.

As suddenly as they had appeared, the police cars disappeared. I rose up. My chin was hot. It hurt as I stroked it, but it did not bleed. Nobody seemed to take any notice of me. The guards disappeared into the dark, followed by their dogs. I stood shouldering my backpack and with my sausage and knife still in my hand. Once again I stroke my throbbing cheek, turned around and next to me I discovered the guy from the front desk. The one who had told me that I was not welcome to sleep at the hostel. In friendly but broken English the receptionist asked me:

̶  Tough going. Non? 

I answered:

̶  It was awful. How could you let him beat the poor guy like that? 

He gave me an embarrassed smile:

̶  Il le méritait. C'est lui qui a commencé. Comment dites-vous? He had it coming? He deserved it. It was he who started it all. How do you say? He had it coming?

I repeated:

̶  C'était horrible. And the police didn´t do anything. 

He shrugged his shoulders:

̶  Oh, ils savent comment traiter ces gens. Ne faites jamais confiance à un beur ou à un wog.

I did not really understand what he was saying, but caught its racism. Apparently he tried to tell me that the police knew how to treat Arabs and Africans. I became ashamed of my own subconscious racism that had made me try to save my own skin by stating I was Swedish. The guy from the front desk evidently remembered that I had something to do with the Press and thus assumed that I even could have disturbing influence on the reputation of the hostel. He wondered:

̶  Your … comment dis joue? … side of face, hurts? 

I grasped at the straw. I could use this:

̶  Oui, beaucoup. Yes, it really hurts.

He grabbed my shoulders:

̶  Ne t'inquiète pas. Je vais réparer ça. Don´t you worry. I'll fix this.

He brought me down to the boiler room, got a mattress, made it up with sheets and a pillow. In his French-English he explained that I could sleep down there until my pals showed up. I spent two nights in the boiler room, but my friends never showed up. The receptionist and I parted as friends. He would absolutely not receive any payment, something I was grateful for since I did not have a single centime left. What I had was unfortunately some confirmed prejudices  ̶  Paris was definitely a tough and hostile city, where racism was flourishing, both among ordinary guys and the police. Well, it is probably like that in most places here on earth, but for me Paris appeared in a particularily bad light

However, my averseness towards the city vanished when I between 2009 and 2012 came to live and work in Paris. I lived in the Quartier Latin, in a comfortable apartment with balcony, kitchen and bathroom, spending my evenings and weekends on walks and museum visits. Quite often I went to the opera and on several evenings I ended up in the small cinemas of the neighbourhood. I often received fiends from Sweden and visited my family in Rome and England, while my colleagues took good care of me. It rained quite often and the winters were raw. I never became a close friend of the French cuisine, and the banlieues were gloomy, though it would be a lie to deny that I did enjoy the city.

Like many other major cities, for example London and Rome, several houses in Paris have memorial plaques informing you that authors or composers have lived in them and there written their famous works. An unusually gloomy day, as often in Paris with drizzle and penetrating dampness, I had visited Musée de Cluny, the medieval museum housed in an ancient former Roman bathing facility. I came there quite often to admire the six exquisite gothic tapestries, La Dame à la Licorne, which tell the story of the unicorn. Afterwards I had dinner in a nearby Italian restaurant and botanized in the bookstores. On my way home I passed the Sorbonne University and at a nearby street I passed Hôtel Trois Collèges, on the wall was one those plaques, which read:

Here did the author Gabriel García Márquez, Nobel Prize in Literature 1982, in 1956 write his novel No One Writes to the Colonel.

The bronze plaque was adorned with a bust of García Márquez. Of course, I took a photograph of this by me highly appreciated author. Somewhat higher up on Rue Cuias I almost tripped over a clochard who was lying flat on the wet pavement. Since it was cold and humid, I became worried and leaned over him to see if he was alive. He lifted his head and shouted furiously:

̶  Laissez moi être! Sortez! Let me be! Fuck off!

He did not seem to be drunk, just angry and irritated. After giving me an angered and crazy look he lowered his head on the stuffed plastic bag he used as a pillow. I continued a couple of steps, turned around and could not avoid taking a photograph of the strange scene with the homeless guy and in the background the hotel where both García Marquéz and Vargas Llosa had lived and written some of their books. Unfortunately, the photograph has ended up in one of my drawers somewhere in Bjärnum, but I will attach it here as soon as I find it.

After I had returned home I found out that García Marquéz had been staying at the hotel when it was called Hôtel de Flandre and he had not only No One Writes to the Colonel there, but also The Evil Hour. In 1957 the twenty-year-old Mario Vargas Llosa had stayed in the hotel for a month while making a break from his studies in Barcelona, by that time García Marquéz had just moved out. Madame Lacroix who had been responsible for the hotel while García Marquéz was living there and whom he recalled with some affection, later became responsible for the nearby Hôtel Wetter, where Vargas Llosa became acquainted with her after he in 1960 had moved in there with his thirteen-year-older wife Julia Urquidi. In his sumptuous and quite hilarious novel Aunt Julia and the Scriptwriter Vargas Llosa is inspired by the romance he had with Julia in Lima of the fifties. At that time she was sister-in-law to one of his uncles.

Julia Urquidi and Vargas Llosa were short of money and soon had to move out of Hôtel Wetter. However, Vargas Llosa lived in the same quarter until 1966, a year before that he had divorced Julia and married his cousin Partricia Llosa, who was a student at the nearby Sorbonne University.

It was only after he had left Paris that Vargas Llosa became personally acquainted with García Marquéz. They met for the first time in Caracas. Four years later, in 1971, Vargas Llosa presented his doctoral thesis on García Marquéz's writings at the Universidad Complutense in Madrid: Gabriel García Marquéz: Historia de un Deicidio. In his thesis Vargas Llosa developed an idea that a great writer changes reality by imposing his own vision of human existence. An insight Vargas Llosa gained after listening to García Marquéz telling him about a return to the village of his childhood and youth, Aracataca. After being away for many years he found it to be nasty, dusty and diminished, not at all as it had appeared in his memories. At that moment García Marquéz decided to transform Aracataca according to his memories of the place, his fantasies about how it once had been and maybe even a vision of how it should have been. How he in his own mind perceived something he had thought he had been familiar with. That was how the village of Macondo was born and developed in García Marquéz's unforgettable novel Hundred Years of Solitude  ̶  a parallel reality, a landscape seen through a temperament, perhaps more truthful, or at least more interesting, than what we assume to be “the reality”. García Marquéz thus became a creator, a competitor to God. Vargas Llosa wrote:

Writing novels is a rebellion, an attack on reality, on God and his creation, which most of us perceive as reality. A novel is an attempt to correct, change, and arrange reality, an artificial creation accomplished by a novelist.

A strong friendship developed between the two authors, but it was definitely crushed five years later, outside a cinema in Mexico City. After the performance, García Marquéz approached Vargas Llosa with open arms shouting: "Mario!" But was met with a fist straight into one eye. The Peruvian turned his back on the baffled García Marquèz, while muttering: “How dare you come and greet me after what you did to Patricia in Barcelona!”

The reason for the unexpected blow was that Vargas Llosa had left his wife and moved to Stockholm with a Swedish air hostess. After a short while he did however crawl to the cross and returned to Patricia Llosa and their three children in Barcelona, though she had previously sought comfort and advice from García Marquéz and his wife Mercedes, who had advised Patricia to get a divorce from Mario Vargas Llosa, something she obtained first forty years later.

However, there were several other reasons for the broken friendship between the two master narrators. Not least political ones. When the Cuban regime in 1971, claiming that he had committed crimes the regime itself had invented, jailed the author Heberto Padilla, several former Cuban-friendly writers knew that Padilla had fallen into disgrace due to the satirical stance of his poems and a so far unpublished novel, Heroes are Grazing in My Garden. Vargas Llosa swore himself free from his support of  Castro, while García Marquéz continued to provide an indiscriminating backing to the Cuban caudillo.

At that time García Marquéz did not personally know Castro, but his stout support of the Cuban Revolution made him travel to Havana and interview Padilla at the airport, where the poet  ̶  after having been forced to publish a 4 000 word long humiliating "confession", in the best Stalinist manner  ̶  was waiting to be expelled. Even if Padilla had told García Marquéz about his suffering in Castro´s prisons, the Colombian author insisted that a publication of his book would damage Socialism and furthermore persisted in his absurd belief that Padilla was a CIA agent.

Castro and García Marquéz first met in 1977, but since then they were in constant contact. García Marquéz owned until his death in 2014 a large villa outside of Havana, which Fidel had given him. On the wreath that Fidel sent to García Marquéz´s funeral in Mexico City, he had written "to my endearing friend". Vargas Llosa used, half seriously, half-jokingly, call García Marquéz "Castro's courtesan."

García Marquez described his friendship with Fidel as being primarily based on the dictator´s great interest in literature. According to the Colombian writer Fidel was a diligent and critical reader, who in great detail commented on each of García Marquéz´s novels. Apparently, Castro shared his friend Che Guevara's view of the so-called Latin American literary boom:

This entire Latin American boom is a result of the Cuban Revolution. Without our Revolution, all these fellows would be nothing more than a bunch of vagabonds rambling around in Paris.

Vargas Llosa´s later view of socialism and communism emerged with all clarity in what he wrote in the book Manual del perfecto idiota latinoamericano, Manual for the perfect Latin American idiot. I found it to be a rather funny satire of sveral of those, in my opinion, quite unworldly and exaggeratedly revolutionary Latin Americans I had come to know throughout the years. One of them, the Argentine sociology professor Atilio Borón (a stout Fidel admirer), whom I learned to know during my time at Sida (the Swedish International Development Cooperation Agency) and occasionally hanged out with, described the Manual as:

... a monster created by Mario Vargas Llosa, which unambiguously demonstrates that the Right is unable to come up with any sustainable ideas and that their discourse constantly fails to interpret any social process, which by them is described from a most elementary and banal intellectual level.

Nevertheless, the violent reaction of Vargas Llosa outside the Mexican cinema may after all primarily be associated with the macho culture that he and García Marquéz, from their early years on, have been constantly influenced by. Even if they undoubtedly were sophisticated cosmopolites, their stories steam off Latin American machismo. This pestilence may be described through a generalizing excerpt from a book about Mexican customs:

Machismo meant the repudiation of all “feminine” virtues such as unselfishness, kindness, frankness and truthfulness. It meant being willing to lie without compunction, to be suspicious, envious jealous malicious, vindictive, brutal and finally, to be willing to fight and kill without hesitation to protect one´s manly image. Machismo meant that a man could not let anything detract from his image of himself as a man´s man, regardless of the suffering it brought to himself and the women around him […] The proof of every man´s manliness was his ability to completely dominate his wife and children, to have sexual relations with any woman he wanted, to never let anyone question, deprecate or attempt to thwart his manhood, and never to reveal his true feelings to anyone lest they somehow take advantage of him.

Magic and cynicism, love and power, corruption and salvation are prevalent ingredients in the impressive frescoes of the great Latin American representatives of what has come to be called magical realism: Alejo Carpentier, Ernesto Sabato, Julio Cortázar, Jorge Amado, Carlo Scorza, Miguel Angelo Asturias, Augusto Roa Bastos, Roberto Bolaño, to name just a few of these captivating masters, who with exquisite language and unforgettable imagery have enriched my life. Among these we find of course and not the least  ̶  Gabriel García Marquéz.

Gabriel García Marquéz depicts obsession in such a manner that it may be interpreted in several different ways. For example, I was surprised when some of my friends perceived his novel Love in the Time of Cholera as a magnificent description of a man's unshakable love for a the first woman he came to desire. They perceived the main character as a romantic dreamer, though I considered him as a cold cynic taking advantage of countless women, whom he wrecked in a search of a love he finally found  ̶  hence the name of the novel Love in the Time of Cholera. My interpretation indicated that the main character´s entire personality was sickly, even unpleasant and dangerous.  

García Marquéz male protagonists often suffer from unhealthy follies, in the midst of all these lush and exotic tropics, there is an odour of corruption, even necrophilia. It is almost unobtrusively detectable in Hundreds Years of Solitude, The Autumn of the Patriarch, The General in his Labyrinth, Of Love and Other Demons, but in this we also find some of the greatness of these amazing novels.

A similar scent is also apparent in some Vargas Llosa's of masterpieces, such as The Green House and The War of the End of the World, but there are also some other unpleasant details, hidden under a flowing narrative and multifarious imagery. However, I assume I have found more unpleasant details with Vargas Llosa than by García Marquéz and their presence seems to be gaining strength in some of Vargas Llosa´s later novels.

For several days and evenings, I was captivated by The War of the End of the World, although I could clearly see how intimately it was based on the fascinating documentary book by the Brazilian journalist Euclides da Cunha Os Sertões, Rebellion in the Backlands, from 1902. Vargas Llosa's novel stood nevertheless free, powerful and independent beside da Cunha's impressive work. However, I found Vargas Llosa's celebrated The Feast of the Goat to be worse when it came to its models and sources. Well written it dealt with the Dominican dictator Trujillo, an absurd dictatorship and personality, which madness constituted a perfectly factual example of magical realism, greater than life, more bizarre than any imaginary fiction. I had read quite a lot about Trujillo long before I came across the The Feast of the Goat, when I did I became amazed by how much Vargas Llosa´s text depended on Dominican and other sources, without him giving them any credit. Of course, the findings presented by these texts were in the public domain, but occasionally Vargas Llosa followed them almost verbatim, not the least Bernard Diederich's well-documented and excellently told book Trujillo: Death of the Goat and it was with good reason that the New Zeelandian journalist accused Vargas Llosa of plagiarism.

I soon realized that Vargas Llosa nurtured an unhealthy attraction to the brothel-life that is so forthrightly depicted not only in Fernando Botero's paintings, but also in several Latin American novels, like Juan Carlos Onetti´s Body Snatcher, or Pedro Juan Gutiérrez´s Dirty Havana Trilogy, novels that are far from being lousy pornography (though I have some doubts about Gutiérrez, who I found to be undeservedly celebrated) but nevertheless they move about in an erotically loaded atmosphere. Vargas Llosa's taste for soft porn becomes apparent in novels like In Praise of the Stepmother and The Notebooks of Don Rigoberto. It also pops up in The Bad Girl, which nevertheless was not as bad as the other two novels. It is easy to find the roots of this fascination for superficial sex in Vargas Llosa's interesting political autobiography A Fish in the Water: A Memoir, which while describing his political career as a presidential candidate in Peru, also deals with his youth´s journalism and frequent visits to Lima's brothels. However, I became very disappointed when I recently read his novel The Neighborhood, where Vargas Llosa unnecessarily trashes what could have been an exciting political thriller with an gratuitous and tacky Lesbian love story, completely in line with Emmanuelle Arsan's salon-pornographic products. How could a Nobel Prize laureate come up with such crap?

Unfortunately, I also think that García Marquéz's suffered a similar death by drowning in his last novel, Memories of my Melancholy Whores. Already the introduction is ominous:

THE YEAR I turned ninety, I wanted to give myself the gift of a night of wild love with an adolescent virgin. I thought of Rosa Cabarcas, the owner of an illicit house who would inform her good clients when she had a new girl available. […] insisting the girl had to be a virgin and available that very night. She asked in alarm: What are you trying to prove? Nothing, I replied, wounded to the core, I know very well what I can and cannot do. […] I have never gone to bed with a woman I didn't pay, and the few who weren't in the profession I persuaded, by argument or by force, to take money even if they threw it in the trash. When I was twenty I began to keep a record listing name, age, place, and a brief notation on the circumstances and style of lovemaking. By the time I was fifty there were 514 women with whom I had been at least once. I stopped making the list when my body no longer allowed me to have so many and I could keep track of them without paper.

García Marquéz still kept his excellent treatment of language intact. He wrote about "the transforming power of love". About a love that “never matures, but always remains childish in its expressions". The main character becomes aware of how his unrestrained quest for sexual satisfaction has hurt both him and others. He was unable to seek and find love's innermost core of community and hence its invigorating power. Nevertheless, nothing of that could dispel the novel's character of unhealthy senility.

Sure ... the aging writer is describing himself as forlorn and ugly. He realizes that his life has been lost to an egocentric pursuit of sexual bliss. He is ignorant of the meaning of true love. Furthermore, it is quite conceivable to interpret the old narrator's fantasies while he rests beside the body of a naked adolescent girl as a metaphor for fiction´s unfulfilled striving to replace reality with something ideal. However, the effect of all this remains as a complete denial of the sleeping girl's own life, her integrity and dignity. A cynical rape of her personality. The aged narrator considers her to be his exclusive property. When he suspects that the brothel madam has sold the girl to another customer, the aged journalist turns into a raving, destructive beast, something that may be interpreted as a powerful depiction of machismo´s harmful impact of on its male victims and their surroundings. However, this effect is soon lost when the novel ends with the narrator's realization that his "chaste" love nights are bestowing power and new life to his writings. It becomes even worse when his jealousy is defeated by a sheltering patriarchal attitude as the old sex maniac, together with the cynical madam, start to watch over the girl's wellbeing, like a couple of loving parents. Accordingly, the novel assumes a fairy tale´s happy ending. Is it irony or wishful thinking? I don´t know.

The fourteen-year-old girl, whom the old debaucher calls Delgadina, The Little Skinny One, is in the novel not provided with a voice of her own. She sleeps and thus remains silent during her "love nights" with the aged paramour, who does not want to learn anything about her daily existence, claiming that it would spoil his dream image of her. Is this not extremely arrogant, self-serving and even perverse? No one can make me appreciate this Marquéz´s last concoction. For me the novel became an unpleasant fly in the ointment, disturbing my high appreciation of the author Gabriel García Marquéz, all the joy and pleasure his tales have given me. Memorias de mis putas tristes became Una memoria triste de mi García Marquéz.

One origin of Memories of my Melancholy Whores may be traced to a short story in García Marquéz's Strange Pilgrims, published in 1992, though the story The Airplane of the Sleeping Beauty was written already in 1982. Like Memories of my Melancholy Whores it deals with sublimated sexuality and contemplation/peeping:

She was beautiful, elastic, with tender skin the color of bread and green almond-shaped eyes. Her hair was straight and black and reached her waist, and she had an aura of rich ancestry, the kind that could have been from Indonesia or the Andes. She dressed in fine taste: a linen jacket, a natural silk blouse with pale flowers, rough linen pants, and high heeled shoes the color of bougainvillea flowers. “This is the most beautiful woman that I have ever seen in my life,” I thought, when I saw her pass with her stealthy, long, lioness strides while I got in line to board the plane to New York at the Charles de Gaulle airport in Paris. She was a supernatural apparition that lasted only an instant, then disappeared into the crowd in the lobby.  

To the narrator's great pleasure this supernatural beauty is on the aircraft seated next to him. However, after having swallowed two sleeping pills, she slept deeply throughout the entire trip, while the narrator is surveying her, fantasising and dreaming about erotic encounters:

Later I reclined my seat to the level of hers, and we lay closer than we would have in a full-size bed. The aura of her breath was the same as her sorrowful voice, and her skin released a faint aroma that could only be the very scent of her beauty. It was incredible to me: the previous spring I had read a lovely novella by Yasunarl Kawabata about the ancient bourgeois of Kyoto who would pay enormous sums to spend the night studying the most beautiful women of the city, naked and drugged, while they, the men, were dying of love in the same bed. 

I wonder if García Marquéz had read the same book that I had once come across. Before reading any of García Marquéz stories I had read several of Kawabata's short and strangely exquisite novels. When I was fourteen years old I became captivated by The Old Capital. Never before had I read something like that; a quiet, beautiful depiction of an existence where beauty was at the centre. Nature, flowers and art worked in harmony to create an outstanding, sensitive imagery of an exotic environment with kimonos, Japanese gardens and Buddhist temples.

At the age of four, Yasunari Kawabata had lost both his parents, growing up with his grandparents, though his grandmother died when he was seven years old and his grandfather when he was seventeen. Perhaps it is these experiences that in Kawabata's work create a sense of distance. He appears as an observer, endowed with an exaggerated, aesthetic sensitivity. In every story he describes in detail all five senses   ̶  taste, sight, touch, smell and sound  ̶  though all of his narrators remain outsiders: " I feel as though I have never held a woman’s hand in a romantic sense […] Am I a happy man deserving of pity? " Kawabata was awarded the 1968 Nobel Prize in Literature, taking his own life four years later.

House of the Sleeping Beauties is not about "the ancient bourgeois of Kyoto who would pay enormous sums to spend the night studying the most beautiful women of the city, naked and drugged, while they, the men, were dying of love in the same bed.” The “house” is an isolated brothel, placed somewhere in the countryside and is characterized by ancient traditions  ̶  the discreet, apparently strict, but secretive madam is dressed in kimonos and serves tea, furnishings are sparse and there are rules for how the visiting old men have to behave in the proximity of the sleeping, naked girls; these are all young virgins, passive and drugged. The proximity of nature is noticeable; sighing of tree crowns and the roar of an open sea can be heard through the thin walls. When it rains coolness and the scent of flowers sip in. We are not told where the brothel can be found, only that it is frequented by old men and of those we only learn to know "old Eguchi", who is sixty seven years old, actually only three years older than I am now.

Naked old Eguchi spend four nights beside different young women. Strangely enough there are two girls present during his last night at the brothel. He touches the gilrs, look at them and inhales their fresh scent of youth, while remembering different women he has been with. Not only numerous mistresses, but also women with whom he has had other forms of relationship; his three daughters, his aging wife and his mother who suffered a painful death in tuberculosis. "The sleeping beauties" never wake up in Eguchi's presence. They are merely objects for his sublimated eroticism. He fantasizes about how he is making love to them, at one occasion he intends to do it, but refrains from it, feeling guilty about his intentions. On several occasions, old Eguchi fantasies become brutal. He imagines that he is hurting the young women, beating them, raping them, killing them, but most of his time by their side he spends on a devotional admiration of their young bodies, dreaming about past encounters with other women and falls gently asleep.

All this is engulfed in a pensive, dreamlike atmosphere, which occasionally become claustrophobic. Old Eguchi is plagued by a slight suspicion that he is an accomplice in some kind of criminal activity. The place is owned by an absent boss. When a wealthy businessman dies at the establishment, his corpse is discreetly taken away and placed in a hotel room. The drugs administered to the girls seem to be dangerous. Perhaps the girls are there against their will? Nevertheless, despite his doubts old Eguchi returns time and time again. The short novel ends when one of the young women in the middle of the night dies beside old Eguchi and is taken away. The hostess assures Eguchi that the unfortunate incident will not cause him any nuisance. He does not need to be worried and the same night she asks him to return to another "beauty" and fall asleep by her side. "There are more girls than that one". The reader does not know if the girl's death will prevent old Eguchi from revisiting the House of the Sleeping Beauties, but we suspect he will soon die and that the brothel will be shut down.

Reading The House of the Sleeping Beauties is like the encounter with Memories of My Melancholy Whores in many ways an upsetting experience, but its effect is quite different from the one provided by García Marquéz's story. The Colombian's take is far more realistic than Kawabata´s and furthermore has a happy ending. García Marquéz does not create the creepy, chilly and subtly sinister atmosphere of Kawabata´s novel, imbued as it is with distorted aesthetics, emotional callousness and budding anxiety.

Older men sleeping with young naked girls without making love to them actually has a name  ̶  shunamatism and has in many cultures been regarded as a way for aging men to revive their life force. When the European brothel culture flourished during the seventeenth and nineteenth centuries, it happened that medical doctors recommended shunamatism as a cure for aging, male patients who was in need to restore their vital fluids.

The denomination originates from the Bible, which tells the story of King David and Avishag, a young woman from Shunem:

King David was now an old man, and he always felt cold, even under a lot of blankets. His officials said, “Your Majesty, we will look for a young woman to take care of you. She can lie down beside you and keep you warm.” They looked everywhere in Israel until they found a very beautiful young woman named Abishag, who lived in the town of Shunem. They brought her to David, and she took care of him. But David did not have sex with her. (Book of Kings, 1:1-4).

Perhaps the most remarkable example of shunamatism is Mohandas Gandhi demanding attractive young women to share his bed with him. Of course, this is a sensitive issue for many of those who, like me, admire the great Mahatma Gandhi for his efforts in preaching and practicing non-violence, tolerance and liberation for nations, women, and men.

It was when Gandhi in 1906 served as a stretcher-bearer during one of the British wars against the Zulus in South Africa that he decided to make a decisive contribution to the wellbeing of his fellow human beings. To be able to do this he realized that he simultaneously had to strive at disciplining himself by practicing non-violence, patience, honesty and constant self-control. Gandhi, who came from a wealthy and politically influential family of merchants and lawyers, was a searcher and idealist.  Early on he tried to improve the conditions of poor, powerless and disconcerted people and by doing so he found inspiration in the writings of Leo Tolstoy. The great Russian novelist was like Gandhi a brilliant man from a privileged family, who late in life was able to transform himself in such a way that many came to regard him as a living saint. However, just like Gandhi, Tolstoy was far from being a secluded, unworldly preacher of good deeds. They were both intense, constantly active and incredibly influential persons, known and respected all over the world.

With his self-sacrificing and temperamental wife, Sofia Andrejevna, Tolstoy had no less than thirteen children, of whom five died before adulthood. The marriage was initially characterized by erotic passion. Just after their intense relationship had been initiated the thirty-four-year-old Tolstoy gave the eighteen-year-old Sofia his diaries, in which he described his previously unusually wide-ranging love life, which among other things had resulted in him having a son with a twenty three year old, married serf woman on his estate. This Timofei Ermilovich Bazykin was never officially recognized by Tolstoy. He died in 1934 after working as a coachman for one of Tolstoy´s legitimate sons, Andrei.  Tolstoy also confessed that he in his early youth had seduced a maid servant: Masha, who lived at my aunt’s. She was a virgin, I seduced her, and she was dismissed and perished.”

As his ideas and beliefs became ever more radical, Tolstoy's relationship with his wife deteriorated. He began to discipline himself, becoming a vegetarian and like many self-controlling saints before him Tolstoy also tried to control his sexual urges. He assumed that his sexual desire had so far been exceedingly intense. According to him, he had even allowed it to dominate his life. Tolstoy´s constant urge for sexual intercourse had resulted ridiculous vanity, futile pleasures like dancing and idiotic gallantry, as well an exaggerated care for looks and clothing. He had wasted far too much money and efforts on such deleterious nonsense. Wealth gained from the hard labour of peasants and workers had been thrown away on pleasures that any serious man could be without.  

Tolstoy came to consider frivolous love making as the ultimate cause of misogyny and devastating rivalry between people. Tolstoy was a masterful narrator, but his increasingly radical views about abstinence and self-sacrifice broke into his writings, making some of them strange and distorted. Like his Kreutzer Sonata from 1890 in which Tolstoy tells us about how some passengers begin to talk to each other in a train compartment somewhere in Russia (this often happens in Russian novels). Vividly and dynamically Tolstoy recounts the conversation between the narrator, an older merchant, a young bookkeeper, a lawyer and a chain-smoking, middle-aged lady. They talk about gender relations, marriage and love. An obviously nervous man, who initially had listened to the discussions in serious silence suddenly meddles in the conversation and  presents the others with a horrific disclosure  ̶  he has murdered his wife. The murderer´s troubled fellow passengers disappear one by one, soon the narrator and Pozdnyzhev, the murderer, are alone in the compartment. Pozdnyzhev gives his fellow traveller an intense look:

̶  You may not like to sit here with me, now when you know who I am? If it is so, I'll take my leave.

̶  No, by all means.

Pozdnyzhev then tells the narrator that it was precisely the distorted love based on an uncontrolled sex urge that the train passengers had been talking about, which had driven him to kill his wife. He describes how a time of passionate love, which gave rise to five children, ended when his wife began to use contraception, something that made their love life "even more piggish". The wife became infatuated with a handsome violinist, with whom she practiced Beethoven's Kreutzer Sonata, a music so powerful and mentally obsessing that it overwhelmed the two musicians and drowned them in uncontrollable desire. Pozdnyzhev suspected that his wife was lost in her passion for the violinist. He did everything to master his all-encompassing jealousy, but it ultimately made him stab his wife to death, after surprising her and the amorous violinist in flagrante delicto. 

Within this dramatically narrated framework, Tolstoy does in Pozdnysjev's mouth put forward his views of fatal sexual desire:

[Man] is only concerned with obtaining the greatest possible amount of pleasure. And who is this? The King of nature – man. You´ll notice that the animals copulate with one another only when if it is possible for them to produce offspring; but the filthy king of nature will do it any time, just as long as it gives him pleasure. More than that: He elevates this monkey pastime into the pearl of creation, into love. And what is that he devastates in the name of this love, this filthy abomination? Half of the human race, that´s all. For the sake of his pleasure he makes women, who ought to be his helpmates in the progress of humanity towards truth and goodness, into his enemies. Just look around you: who is it that constantly is putting a brake on humanity´s forward development? Women. And why is it so? Solely because of what I´ve been talking about.

Pozdnyzhev is lamenting shortcomings of the advancement of medical science, which in our the modern society are thwarting the true nature of man, turning him into a victim of his own whims and desires, while making women into a thing, a mere object of his lust:

Either, with the help of these sharks of doctors, she´ll prevent herself conceiving offspring, and so will be a complete whore, will descend not to the level of an animal, but of a material object, or else she´ll be what she is in the majority of cases – mentally ill, hysterical and unhappy, as are all those who are denied the opportunity of spiritual development.

Four years after his Kreutzer Sonata, Tolstoy published The Kingdom of God is Within You in which he described what he had found by reading of Schopenhauer, the Bible, as well as Christian, Buddhist and Indian mystics and philosophers  ̶  namely that we all need to change our lives in accordance with spiritual principles. Only when we abide to God's innermost message  ̶  love for your neighbour, self-sacrifice and compassion. Only then can the world and human existence change for the better and we may free ourselves from our imprisonment by property, violence, official religion and oppressive, political power. If each and every one of us honestly tried to live in accordance with the innermost essence of Jesus's teaching, namely that all forms of violence are deplorable, even acts committed in revenge or as self-defence, then we will all finally find ourselves on the right track towards common wellbeing.

The Kingdom of God is Within You overwhelmed Gandhi, here he found the guidelines for his own life. Like Tolstoy, Gandhi minimized his personal needs, dressed as basic as possible, while trying to spread his message as far and wide he gathered disciples around himself, became strictly vegetarian, deeply religious, and became a political agitator with a strict non-violence agenda and at the same time he abstained from sexual intercourse.

To my surprise, I have during conversations with friends who are Catholic priests found that several of do not mind at all talking about sensitive subjects related to sex and the intimate intercourse between men and women. Often they are quite well informed about such things and often reflect on them. As one of them confessed:

̶  If you are denied something, your thoughts are far too often taken up by just that.

Gandhi had no difficulties in living simply and poorly, it was sexual abstinence that plagued him. He developed a variety of complicated rules and regulations for self-discipline, while he at the same time engaged in embarrassing and detailed discussions about sexual intercourse, constantly preaching to others that they should refrain from such activities:

It is the duty of every thoughtful Indian not to marry. In case he is helpless in regard to marriage, he should abstain from sexual intercourse with his wife.

Gandhi put his sexual restraint to test, a behaviour that worsened after the death of his wife in 1944, though his strange behaviour had already begun in the 1910s. At first he slept in the same room as other women, while his wife was present. Then he started to sleep in the same bed with different women. Soon Gandhi demanded that his bed companions like him had to sleep without clothes and they gradually became younger and younger.  Gandhi did not have sexual intercourse with any of his female bed companions, explaining that his behaviour was founded on his intention to constantly strengthen his self-discipline. Furthermore, he did not at all carry out in the hidden. On the contrary, he spoke widely about them, spreading his theories through books and articles. Jawaharal Nehru, Gandhi's close collaborator and India's first prime minister, became deeply concerned about Gandhi's preaching about sex and abstinence, finding his friend´s and mentor´s sleeping arrangements to be utterly strange, indeed "abnormal and unnatural." His sexual experiments prompted several of Gandhi's closest colleagues to leave him and two chief editors of the newspapers, which he used to publish his articles, refused to include those articles that exposed his odd views of sexuality and threatened to resign if Gandhi continued to insist that they had be published.

The problem with this mild, tolerant man was that he demanded that people in his environment should live in accordance with his strict chastity rules. While Gandhi slept naked with young women, he demanded that men and women who lived around him would sleep apart from each other. If they felt overwhelmed by sexual desire he recommended them to immerse themselves in cold water.

Gandhi's wife Kasturba often despaired about her husband's moral rigor: "You try to turn my boys into saints, even before they have become men." Gandhi's eldest son became a victim of his father's rigidity. Like other sons of great men, Harilal Gandhi lived shadowed by his father. He turned into a dapper man, outfitted in expensive tailor-made, imported suits, while he gambled and drank. By the end of his unhappy existence Harilal converted to Islam. Five months after his father´s assassination he died of tuberculosis in a municipal hospital, forgotten and neglected.

Apparently did Mahatma Gandhi suffer from a blindness that seems to affect other practitioners of shunamatism. In spite of preaching non-violence, humility, tolerance and compassion, Gandhi seemed to have neglected that his austere views of human existence put high demands on his environment. This while he himself lived according to his own rules. For sure, he was the undeniable Father of a Nation, though he had difficulties in applying that role to his own fatherhood and since he also was a shunamatist I cannot help wondering if Gandhi really could, or even tried to, imagine the feelings of the young women he chose to be his bed companions.

And Paris? Did Che Guevara's opinion that without the Cuban revolution, Latin American writers of magic realism, would have been "nothing more than a bunch of vagabonds rambling around in Paris." I do not know, but Paris seems to have had a transforming impact on many authors, not the least when it comes to “sexual liberation” and perhaps even on the development of a cynical masculine view of sex.

Henry Miller, arguably the most important literary exponent of male, sexual desire, did after a visit to Hôtel Orfila, where the Swedish literary giant Strindberg experienced his so called inferno crisis, state that:

It was no mystery to me any longer why he and others (Dante, Rabelais, Van Gogh, etc., etc.) had made their pilgrimage to Paris. I understood why it is that Paris attracts the tortured, the hallucinated, the great maniacs of love.

Adams, Jad (2011) Gandhi: Naked Ambition. London: Quercus Books. Borón, Atilio (2008) “La derecha contraataca” in El Pais, 29 de marzo, De Monte, Boyé Lafayette (1996) NTC´s Dictionary of Mexican Cultural Code Words. Chicago: NTC Publishing Group. García Marquéz, Gabriel (2006) Memories of My Melancholy Whores. New York: Vintage. García Marquéz, Gabriel (2006) Strange Pilgrims. New York: Vintage. Halford; Macy (2010) ”The Nobel Is the Best Revenge” i The New Yorker, October 7. Kawabata, Yasunari (1969) House of the Sleeping Beauties and Other Stories. New York: Kodansha International. Miller, Henry (2001) Tropic of Cancer. London: Penguin Modern Classics. Mostashari, Firouzeh (2010) From the Ideal to Femme Fatal: Tolstoy’s Thoughts on a Peasant Woman Padilla, Heberto (1984) Heroes are Grazing in My Garden. New York: Farrar Straus & Giroux. Tolstoy, Leo (1988) A Confession and Other Religious Writings. Tolstoy, Leo (2008) The Kreutzer Sonata and Other Stories. London: Penguin Classics. Tolstoy, Leo (1988) A Confession and Other Religious Writings. Harmondsworth: Penguin Classics. Vargas Llosa, Mario (1971) García Marquéz: historia de un deicidio. Barcelona: Editorial Seix Barral. Vargas Llosa, Mario, (1996) Manual del perfecto idiota latinoamericano. Barcelona:  Plaza & Janés.


10/01/2018 06:58

Speciellt amerikaner tycks ha en romantisk uppfattning om Paris som en kärlekens, konstens och den goda matens huvudstad, i varje fall om man får tro den bild av den franska huvudstaden som har skapats av Hollywood  ̶  La Ville Lumière, Le Gai Paris. Mina första erfarenheter av staden var dock inte speciellt positiva, kanske främst beroende på att min franska alltid varit ytterst bristfällig och att det franska köket inte imponerat lika mycket på mig som det italienska.

Ett speciellt otrevligt minne härrör från tågluffartiden. Som jag nämnt i någon tidigare blogg var under en vistelse på Rivieran mina pengar på upphällningen, men jag kom överens om att i Paris sammanträffa med några kompisar för att med dem fortsätta färden mot Sverige och därmed skulle mina ekonomiska bekymmer bli lösta. Men, på vandrarhemmet i Choisy-Le-Roi, en förstad till Paris som jag flera år senare blev relativt bekant med eftersom det finns ett IKEAvaruhus där, kände man inte till om mina kamrater varit där eller om de skulle dyka upp. De fanns under alla förhållanden inte inskrivna i deras liggare förklarade man för mig.

Mina få slantar räckte inte för att jag skulle kunna betala en deposition. Det var före kreditkortens tid och jag undrade om jag kunde lämna mitt pass som säkerhet och därigenom få en sängplats tills mina vänner dök upp. Killen vid mottagningsdisken tvekade och bad att få se passet, medan han ögnade genom det föll ett icke officiellt presskort ut som på engelska och svenska talade om att jag emellanåt skrev artiklar för Norra Skåne. Jag använde det några år senare med framgång under ett besök vid teaterfestivalen i Edinburgh.

̶ Vad är det här? undrade han.

̶  Une carte de presse suédoise, svarade jag, mer eller mindre sanningsenligt, så pass mycket klarade jag på min usla franska.

̶  Cela ne suffit pas. Vous êtes à aller en ville, deklarerade han och jag begrep att jag inte kunde stanna. Då jag på engelska undrade om jag möjligen kunde få sova under en buske på vandrarhemmets stängselomgärdade park, tappade han tålamodet:

̶  Absolument pas! C'est complètement impossible. Vous devez immédiatement partir d'ici.

Budskapet var solklart och jag lomade av. Natten hade fallit, det var regn i luften. Jag strövade kring i det ogästvänliga Choisy-Le-Roi och kunde inte finna någon lämplig sovplats. Parkerna var upptagna av ett tvivelaktigt nattklientel och jag smög mig därför tillbaka till vandrarhemmets park, klättrade över stängslet och installerade mig under en buske. Av rädsla för upptäckt virade jag inte ut min sovsäck, utan lade mig på liggunderlaget med ett plastskynke över mig. Medan jag låg där och tuggade på en salamikorv, som jag skar i skivor med min fickkniv, upptäckte jag att jag inte var ensam. Dämpade röster på främmande språk hördes omkring mig och övergick snart i snarkningar.

Trots duggregn och oro för upptäckt lyckades jag somna, men hundskall ryckte brutalt upp mig ur förvirrade drömmar. Då jag yrvaken lyfte på huvudet upptäckte jag hur ficklampors ljuskäglor guppade över parkens gräsmatta. Skräckslagen ryckte jag till mig ryggsäcken och med ena handen om kniven och korven krängde jag springande på mig den. Liggunderlaget och plastskynket lämnade jag därhän. Hörde en hund gläfsa bakom ryggen alltmedan någon skrek åt mig att stanna, men jag vände mig inte om utan kastade mig mot det höga stängslet. Jag hade inte kommit halvvägs över då någon fick grepp om byxlinningen och brutalt ryckte ner mig. Hamnade på rygg och rakt över mig öppnade sig käftarna på en rasande hund. 

Tack och lov håll någon tillbaka den, men i dunklet skymtade jag hur någon höjde en batong. Skräckslagen fann jag några ord på franska:

̶  Ne me frappe pas! Je suis suédois!

Min angripare lugnade ner sig och började gapskratta. Han vände sig om och ropade till sina kamrater:

̶  Ne frappez pas celui-ci! Il dit qu'il est suédois! Slå inte den där, han säger att han är svensk!

Med ett stadigt grepp om min överarm förde min fasttagare mig bort mot vandrarhemmets entré. En bred trappa ledde upp till stora glasdörrar genom vilka ett vitt neonljus belyste platsen framför, som om det vore en teaterscen. Vad som utspelade sig där var något som jag nu, efter mer än fyrtio år, fortfarande har ett klart minne av. Omgivna av betongförsedda män och shäferhundar var en av väktarna i full färd med att prygla upp en liggande man. Batongslagen och sparkarna träffade kroppen med ett otrevligt, dovt ljud. Den hopkurade, brutalt slagne och försvarslöse mannen kved oavbrutet:

̶  Je suis désolé! je suis désolé! Je t'en prie! Laisse faire! Arrêt! Arrêt! Förlåt! Förlåt! Jag ber! Sluta! Sluta!

Ingen av de kringstående gjorde min av att avbryta den skoningslösa misshandeln. Allt som hördes var de motbjudande, dämpade slagen, sparkarna och den slagne mannens förtvivlade kvidande. Tiden tycktes segsliten, rörde sig som i ultrarapid.  En hopkurad skara uteliggare stod handlingsförlamad i ett hörn, med en morrande dobermann framför sig.

Min fasttagare hade släppt greppet om min högerarm och betraktade fascinerat den otäcka scenen. Våldsmannen verkade besatt, tigande och systematiskt lät han slag och sparkar hagla över sitt värnlösa offer. I neonljuset glänste svetten på angriparens ansikte, förvridet till en ursinnig mask. Tanklöst, som hypnotiserad, gick jag fram till den rasande mannen och slog honom lätt på axeln. Jag hade fortfarande korven och kniven i ena handen.

̶  Calmez vous s'il vous plait. 

Var snäll och lugna er.Häftigt vände våldsmannen sitt ansikte mot mig. Ögonvitorna lyste i det förvridna anletet. Ett knytnävsslag fällde mig mot entrétrappan. Där blev jag liggande, hörde polissirener och såg hur min antagonist sträckte på sig, avslutade misshandeln och blickade bort mot grindarna där polisbilarnas roterande blåljus syntes. Bilarna bromsade in, i skenet av blåljus och neon slängde polisen brutalt in uteliggarna i en piketbil. Les flics tycktes inte alls reagera över att en av de hemlösa fick plockas upp från marken, med alla tecken på att ha blivit brutalt misshandlad.

Lika plötsligt som de dykt upp försvann polisbilarna. Omtumlad kom jag på fötter. Kinden hettade. Den smärtade då jag med handen strök över den, men den blödde inte. Ingen tycktes ta någon notis om mig. Väktarna försvann med sina hundar åter ut i mörkret. Jag stod kvar, handfallen med min korv och kniv i handen. Jag strök mig åter över kinden, vände mig om och upptäckte bredvid mig killen från receptionen. Han som sagt att jag inte var välkommen att sova på vandrarhemmet. Receptionisten log vänligt och konstaterade på bruten engelska:

̶  Tough going. Non? Tuffa tag. Inte sant?

Jag svarade:

̶  It was awful. How could you let him beat the poor guy like that? Det var hemskt. Hur kunde ni låta honom slå den stackars killen på det viset?

Han log generat:

̶  Il le méritait. C'est lui qui a commencé. Comment dites-vous? He had it coming? Han förtjänade det. Det var han som började. Hur säger ni? He had it coming?

Jag upprepade:

̶  C'était horrible. And the police did not do anything. Och polisen gjorde ingenting.

Han ryckte på axlarna:

̶  Oh, ils savent comment traiter ces gens. Ne faites jamais confiance à un beur ou à un wog.

Jag fattade inte riktigt vad han sa, men uppfattade rasismen i konstaterandet. Antagligen rörde det sig om att polisen visste hur man behandlar araber och svartskallar. Jag skämdes över min undermedvetna rasism som gjort att jag för att rädda mitt eget skinn sagt att jag var svensk. Något som nu även hjälpte mig var att killen från receptionen antagligen mindes att jag haft något som kunde tolkas som ett slags samröre med pressen och därmed kanske även hade ett visst, möjligen oroande inflytande. Han undrade:

̶  Your - comment dis joue? – side of face, hurts? Har du ont i kinden?

Jag grep efter halmstrået, det här kunde jag utnyttja:

̶  Oui, beaucoup. Ja, mycket.

Han grep mig om axlarna:

̶  Ne t'inquiète pas. Je vais réparer ça. Var inte orolig. Det här skall jag fixa.

Han tog mig till pannrummet. Fick fram en madrass, ordnade med lakan och kudde. På sin fransk-engelska förklarade han att jag kunde sova där tills mina kamrater dök upp. Under två nätter sov jag därnere, men mina vänner dök aldrig upp. Receptionisten och jag skildes som vänner. Han ville absolut inte ha något betalt, något jag var tacksam för eftersom jag inte hade en enda centime i behåll. Vad jag hade var dessvärre en del av mina fördomar bekräftade  ̶  Paris var en hård och tuff stad där rasismen frodades, såväl hos gemene man som hos polisen. Så är det väl på de flesta platser här på jorden, men för mig kom Paris att framstå i en speciellt dålig dager.

Min avoghet gentemot staden försvann dock då jag mellan 2009 och 2012 kom att bo och arbeta i Paris. Jag bodde i Quartier Latin, i en bekväm etta med balkong, kök och badrum, och ägnade kvällar och helger åt promenader och museibesök. Tämligen ofta gick jag på operan och flera kvällar hamnade jag på de små biograferna i grannskapet. Jag fick ofta besök  från Sverige och min familj, medan mina arbetskamrater tog väl hand om mig. Det regnade för jämnan och vintrarna var råa, ofta med dystert snöslask. Jag blev aldrig riktigt vän med det franska köket och förstäderna var dystra. Men det vore lögn att förneka att jag trivdes ovanligt bra i staden.

Liksom i många andra stora städer, som London och Rom, har flera hus i Paris minnestavlor som berättar att författare eller kompositörer bott i dem och där skrivit sina berömda verk. En ovanligt kulen dag, som så ofta i Paris med duggregn och genomträngande väta, hade jag besökt Musée de Cluny, medeltidmuséet som är inrymt i en antik före detta romersk badanläggning. Jag besökte det flera gånger för att avnjuta de sex, utsökta, gotiska gobelängerna, La Dame à la Licorne, som berättar legenden om enhörningen, för att sedan äta kvällsmat på en italiensk restaurang i närheten och botanisera i någon av traktens bokhandlar. På väg hem passerade jag Sorbonneuniversitet och vid en gata i närheten fann jag ett hotell  ̶  Hôtel des Trois Collèges. På en väg var en av de där skyltarna uppsatt:

Här skrev författaren Gabriel García Márquez, nobelpris i litteratur 1982, år 1956 sin roman Ingen skriver till översten.

Bronsplaketten var prydd med ett byst av García Márquez. Givetvis tog jag ett fotografi av en av mina absoluta favoritförfattare. Något högre upp på Rue Cuias höll jag på att snava över clochard som låg pladask på trottoaren. Eftersom det var kallt och fuktigt blev jag orolig och lutade mig över honom, för att se om han levde eller var avsvimmad. Han lyfte på huvudet och skrek ursinnigt:

̶  Laissez moi être! Sortez! Låt mig va´! Ge dig av!

Han verkade inte en vara berusad, enbart arg och irriterad. Efter att ha rutit åt mig lade slusken åter huvudet på en plastpåse, som han hade som huvudkudde. Jag fortsatte ett par steg, vände mig om och kunde inte låta bli att ta ett fotografi på den märkliga scenen med uteliggaren och hotellet där både García Marquéz och Vargas Llosa hade bott och författat. Dessvärre har fotografiet hamnat i någon av mina lådor uppe i Bjärnum, men jag sätter in det så fort jag fått tag på det.

Då jag kommit hem tog jag reda på att García Marquéz bott på hotellet då det hette Hôtel de Flandre och hade där inte enbart skrivit Ingen skriver till översten där, utan även Den onda timmen. I januari året efter hade den tjugoettårige Vargas Llosa under en månad bott på hotellet, medan han gjorde att avbrott i sina studier i Barcelona, då hade Marquéz just flyttat ut. Madame Lacroix som ansvarat för hotellet under den tid García Marquéz varit där och som han mindes med viss tillgivenhet, blev senare ansvarig för det närliggande Hôtel Wetter, där Vargas Llosa lärde känna henne efter att 1960 ha flyttat in med sin tretton år äldre hustru, Julia Urquidi. Vargas Llosas frodiga roman och ovanligt roliga Tant Julia och författaren bygger till stor del på den romans han i femtiotalets Lima hade med Julia, som på den tiden var hans morbrors svägerska.

Julia och Vargas Llosa hade det knapert i Paris och flyttade sedermera ut från Hôtel Wetter. Vargas Llosa stannade dock kvar i samma kvarter fram till 1966, efter att året innan ha skilt sig från Julia och gift sig med sin kusin Partricia Llosa, som studerade vid det närliggande Sorbonneuniversitetet.

Det var först efter det att han lämnat Paris som Vargas Llosa lärde känna García Marquéz. De träffades första gången i Caracas. Fyra år senare, 1971, lade Vargas Lllosa vid Universidad Complutense i Madrid fram sin doktorsavhandling om García Marquéz författarskap  ̶  Gabriel García Marquéz: Historia de un deicidio, ”Gabriel García Marquéz: Historia om ett gudamord”, i vilken han utvecklar tanken om att en stor författare gör våld på verkligheten genom att ersätta den med en egen vision av tillvaron. En insikt Vargas Llosa grundar på García Marquéz skildring av hur han efter många år återvände till sin hemby Aracataca och fann den nersliten, dammig och förminskad, inte alls såsom den framstod i hans minnen. García Marquéz beslöt sig då för att omvandla Aracataca i enlighet med sina minnen, sina fantasier om hur den en gång varit och kanske hur den borde vara. Hur han i sitt inre uppfattade den. Det var så byn Macondo föddes i García Marquéz oförlikneliga roman Hundra år av ensamhet  ̶  en parallell verklighet, ett landskap sett genom ett temperament och därmed kanske sannare, eller i varje fall intressantare, än det vi tror vara en realitet. García Marquéz blir till en skapare, en konkurrent till Gud. Vargas Llosa skrev i sin avhandling:

Att skriva romaner är ett uppror, en attack mot verkligheten, mot Gud, mot Guds skapelse, den som de flesta av oss uppfattar som verklighet. En roman är ett försök till korrigering, förändring, en ersättning för verkligheten, en artificiell skapelse frammanad av romanförfattaren.

En stark vänskap utvecklades mellan de båda författarna, men utanför en biograf i Mexiko City gick den om intet fem år senare. Efter föreställningen kom García Marquéz mot Vargas Llosa med öppna armar, ropande: ”Mario!”, men denne träffade med en rak höger colombianen rakt i ansiktet och vände på klacken medan han muttrade: ”Hur vågar du komma och hälsa mig så där efter vad du gjorde med Patricia i Barcelona?”

Bakgrunden var att Vargas Llosa lämnat sin fru och flyttat till Stockholm med en svensk flygvärdinna. EEfter en kort tid kröp han dock till korset och återvände till Patricia Llosa och deras tre barn i Barcelona. Hon hade dock innan dess sökt tröst och råd hos García Marquéz och hans hustru Mercedes, som rått henne att skilja sig från Mario Vargas Llosa, något hon gjorde först fyrtio år senare.

Det fanns dock flera orsaker till de båda mästerförfattarnas brutna vänskap. Inte minst politiska. Då den kubanska regimen 1971, hävdande att han begått brott den själv hittat på, fängslade författaren Heberto Padilla, reagerade flera tidigare kubanskvänliga författare, väl medvetna om att Padilla hamnat i onåd på grund sin satiriska roman I min trädgård betar hjältarna. Vargas Llosa svor sig fri från sina tidigare Castrovänliga åsikter, alltmedan García Marquéz öppet stödde Fidel Castro.

García Marquéz kände vid den tiden inte personligen Castro, men var en stor supporter av den kubanska revolutionen. Han flög till och med till Havanna och intervjuade Padilla på flygplatsen då den kubanske poeten  ̶  efter att efter bästa stalinistförebild ha tvingats publicera en 4 000 ord lång förnedrande ”bekännelse”  ̶  skulle utvisas. Trots att Padilla för Garciá Marquéz berättade om sitt lidande i Castros fängelser, motsatte sig denne publiceringen av hans bok och framhärdade i sin absurda åsikt att Padilla var en CIAagent. 

Castro och García Marquéz träffades först 1977, men sedan dess var de i ständig kontakt och García Marquéz ägde fram till sin död 2014 en stor villa utanför Havanna, som Fidel skänkt honom. På den krans som Fidel sände till García Marquéz begravning i Mexiko City stod det ”till min älskvärde vän”. En irriterad Vargas Llosa brukade, halvt på allvar, halvt på skämt, fram tills dess han gav García Marquéz en ordentlig blåtira, kalla sin dåvarande vän ”Castros kurtisan”.

García Marquez beskrev sin vänskap med Fidel som främst baserad på den senares brinnande litteraturintresse. Enligt den colombianske författaren var den kubanske diktatorn en mycket noggrann och kritisk romanläsare, som ingående kommenterade var och en av hans romaner. Möjligen delade Castro sin vän Che Guevaras syn på den så kallade latinamerikanska litteraturboomen:

Hela denna boom för latinamerikanska författare är en produkt av den kubanska revolutionen. Utan Revolutionen skulle alla dessa typer inte vara annat än en samling vagabonder kringdrivande i Paris.

Vargas Llosas senare syn på socialism och kommunism framkom med all tydlighet i vad han skrev i boken Manual del perfecto idiota latinoamericano, ”Instruktionsbok för den perfekte latinamerikanske idioten”. Jag tyckte det var en ganska rolig satir över många av de enligt min uppfattning milt sagt världsfrånvända och överdrivet revolutionsromantiska latinamerikaner som jag lärt känna genom åren. En av dem, den argentinske sociologiprofessorn Atilio Borón (även han en hängiven Fidelbeundrare), som jag lärde känna under min tid på Sida och emellanåt umgicks med, har beskrivit boken som:

… en monster skapat av Mario Vargas Llosa, som med all tydlighet bevisar att Högern är oförmögen att skapa några hållbara idéer och att dess diskurs ständigt misslyckats med att tolka ett händelseförlopp annat genom att skildra det utifrån den mest elementära och banala intelligensnivån.

Kanske kan Vargas Llosas våldsamma reaktion utanför den mexikanska biografen likväl främst sättas i samband med den machokultur som både han och García Marquéz från tidiga år varit influerade av. Även om de onekligen var sofistikerade kosmopoliter ångar deras berättelser av latinamerikansk machismo. Detta otyg kan möjligen belysas genom ett generaliserande utdrag ur en bok om mexikanska seder och bruk:

Machismen innebar ett förnekande av alla ”kvinnliga”, hedervärda egenskaper; som osjälviskhet, vänlighet, öppenhet och ärlighet. Den betydde att du var beredd att ljuga utan ruelse, att vara misstänksam, avundsjuk, svartsjuk, elak, hämndlysten, brutal och villig att tveklöst slåss och döda om det gällde att skydda ditt rykte som ”verklig man”. Machism innebar att en man inte kunde tillåta någon form av hot mot hans manliga självuppskattning, även om det kunde innebära lidande både för honom själv och kvinnorna i hans omgivning […] Beviset för en mans manlighet var förmågan att fullständigt dominera sin hustru och sina barn, att ha sexuella relationer med varje åtrådd kvinna. Att absolut inte låta någon ifrågasätta, kränka eller hämma hans manlighet. Det gällde att aldrig avslöja sina innersta känslor, sådant kunde leda till utnyttjande och förnedring.

Magi och cynism, kärlek och makt, korruption och frälsning är talrikt förkommande ingredienser i de imponerande fresker som målats upp av de stora latinamerikanska företrädarna för vad som har kommit att kallas för magisk realism: Alejo Carpentier, Ernesto Sabato, Julio Cortázar, Jorge Amado, Carlo Scorza, Miguel Àngel Asturias, Augusto Roa Bastos, Roberto Bolaño, för att nämna ett fåtal av dessa fängslande författare som samtliga, med sitt utsökta språk och oförglömliga bildspråk har berikat mitt liv och givetvis  ̶  inte minst finns där även Gabriel García Marquéz.

Gabriel García Marquéz skildrar besatthet så att den kan tolkas på olika sätt. Exempelvis förvånades jag då några av mina vänner uppfattade hans Kärlek i kolerans tid som en storartad skildring av en mans outsläckliga kärlek till en ungdomsförälskelse. De uppfattade huvudpersonen som en romantisk drömmare, men jag betraktade honom som en kall cyniker som utnyttjade ett otal kvinnor på jakt efter en kärlek han slutligen finner – därav namnet på romanen Kärlek i kolerans tid.  Huvudpersonens ”kärlek” hade enligt min tolkning något sjukligt över sig. García Marquéz manliga huvudpersoner lider ofta av en osund dårskap, mitt i all den tropiska yppigheten anas en doft av förruttnelse och nekrofili. Den skönjs i Hundra år av ensamhet, Patriarkens höst, Generalen i sin labyrint, Om kärlek och andra demoner, men däri ligger också något av storheten i dessa fantastiska romaner.

Ett liknande mästerskap står att finna i Vargas Llosas mästerverk, som Det gröna huset och Kriget vid världens ände, men där finns även en del osmakliga detaljer, skicklig dolda under en flödande berättarglädje och mångbottnat bildspråk. Men jag tror mig ha funnit fler osmakliga detaljer hos Vargas Llosa än hos García Marquéz och deras närvaro tycks tillta i styrka i några av Vargas Lllosas senare romaner.

Under flera dagar och kvällar hölls jag trollbunden av Kriget vid världens ände, även om jag tydligt kunde se hur intimt den byggde på den brasilianske journalisten Euclides da Cunhas skildring Os Sertões, i svensk översättning Markerna brinna, från 1902. Vargas Llosas roman stod dock fri, mäktig och självständig vid sidan da Cunhas imponerande verk. Värre fann jag det dock vara med Vargas Lllosas hyllade Bockfesten från 2000. Den handlade om den dominikanske diktatorn Trujillo, i sig ett vansinnigt, men fullkomlig reellt exempel på storhetsvansinnig magisk realism, mer absurd än varje upptänklig fiktion. Trujillo hade jag läst åtskilligt om innan Bockfesten dök upp och då retade jag mig på att Vargas Llosa, utan att nämna det, allt som oftast slaviskt följde sina dominikanska och andra förlagor, inte minst Bernard Diederichs skickligt berättade och föredömligt välunderbyggda dokumentärskildring Trujillo: Death of the Goat och det var på goda grunder som den nya zeeländske journalisten anklagade Vargas Llosa för plagiat.

Det där kunde jag dock överse med, men snart fann jag dessutom att Vargas Llosa hade en osund dragning till det bordell-liv som så öppenhjärtligt och cyniskt skildras i Fernando Boteros målningar och inte minst i romaner som Juan Carlos Onettis Juntacadáveres, ”Samla kadaver”, eller Guillermo Cabrera Infantes La Habana para un infante difunto, ”Solodans [eller Havanna, det finns en dubbelmening här] för en avliden kronprins”, romaner som förvisso är fjärran från att vara usel pornografi, men som likväl rör sig i en erotiskt laddad atmosfär. Vargas Llosas fallenhet för mjukporr kommer än mer i dagen i hans odrägligt pornografiska romaner Elogio de la madarasta, ”Till styvmoderns lov” och Los cuadernos de don Rigoberto, ”Don Rigobertos anteckningsböcker”. Den sticker också upp huvudet i Travesuras de la niña mala, ”Den stygga flickans rackartyg”, som dock inte var så usel. Det är lätt att finna rötterna till denna fascination för ytlig sex i Vargas Lllosas intressanta politiska självbiografi El pez en el agua. Memorias, ”Fisken i vattnet. Minnen”, där han skildrar sin politiska karriär som presidentkandidat i Peru, men också sin ungdoms tillvaro i Limas bordeller. Uppriktigt bedrövad blev jag dock då jag nyligen läste hans Cinco esquinas, ”En peruansk affär”, där Vargas Llosa helt i onödan schabblar bort vad som kunde ha varit en spännande politisk thriller med en töntigt skildrad lesbisk kärlekshistoria, helt i klass med Emmanuelle Arsans salongspornografiska alster.

Dessvärre tycker jag att även att García Marquéz författarskap gick en liknande drunkningsdöd till mötes i hans sista roman Memorias de mis putas tristes, ”Minnen av mina ledsna horor”. Redan inledningen var olycksbådande:

Året jag fyllde nittio ville jag som gåva skänka mig en vild kärleksnatt med en tonårig jungfru. Jag kom att tänka på Rosa Cabarcas, ägarinna till ett illegalt kärleksnäste, som brukade informera sina stamkunder då en ny flicka fanns tillgänglig. [...] Jag insisterade att flickan måste vara jungfru och ställas till mitt förfogande redan samma natt. Upprört undrade hon: ”Vad är det du försöker du bevisa?” Djupt sårad svarade jag: ”Ingenting, jag vet mycket väl vad jag förmår och vad jag inte kan göra. [...] Jag har aldrig gått till sängs med en kvinna utan att betala för hennes tjänster och det fåtal som inte varit verksamma inom professionen övertalade jag att ta emot min betalning, antingen med argument eller våld, även om det enbart var för att pengarna skulle hamna bland soporna. Sedan jag var tjugo år gammal skrev jag ner älskarinnornas namn och ålder, platsen för kärleksmötena, samt en kortfattad anteckning om förhållandena kring dem och arten av älskog.  Vid femtio års ålder hade jag listat 514 kvinnor med vilka jag älskat minst en gång. Jag slutade räkna dem då min kropp inte längre tillät mig några täta älskogmöten och då jag inte längre förmådde att hålla reda på dem, utan att skriva ner allt på papper. 

Att García Marquéz hade sin utsökta språkbehandling i behåll. Att han skrev om ”kärlekens förvandlande kraft”. Om ”att kärleken aldrig blir mogen, utan ständigt barnslig i sina uttryck”. Att huvudpersonen kommer till insikt om hur en ohämmad strävan efter sexuell tillfredsställelse har skadat honom och andra. Att han varit oförmögen att söka och finna kärlekens innersta kärna av gemenskap och därmed dess ungdomliga kraft. Inget av detta förmådde att för mig skingra romanens karaktär av unken gubbsjuka.

Visst … åldringen som beskriver sig själv som asocial och ful inser att hans liv förfelats genom en egocentrisk jakt efter sexuell utlösning. Han erkänner att han aldrig har upplevt en ömsesidig kärleksvälsignelse. Det går även att tolka skribentens fantiserande vid sidan av en naken flickkropp som en liknelse för romanskrivandets oförlösta, ofullkomliga förlustelser. Men allt detta är egentligen inget annat än ett obestridligt förnekande av den sovande flickans egenliv. Ett cyniskt våldförande på hennes personlighet. Att den åldrade skribenten ser henne som sin exklusiva egendom. Vid misstanken om att bordellmamman sålt flickan till en annan kund förvandlas han till ett destruktivt odjur, något som givetvis kan tas som intäkt för att Memorias de mis putas tristes är en kraftfull skildring av machismens fördärvliga inverkan på oss människor. Men, effekten går snart förlorad då romanen avslutas genom konstaterandet att författarens ”kyska” kärleksnätter har skänkt kraft och nytt liv åt hans skriverier.  Och än värre blir det då hans svartsjuka besegras genom att han och bordellmamman slutligen vakar över flickans väl och ve, som ett par kärleksfulla föräldrar. Romanen får ett sagoskimrande slut. Är det ironi, eller önsketänkande? Inte vet jag.

Den fjortonåriga flickan, som författaren gett namnet Delgadina, Den lilla magra, kommer aldrig till tals, hon förblir nersövd under ”kärleksnätterna” och berättaren vill inte att hennes dagliga tillvaro och gestalt skall besudla hans drömbild av henne. Är inte detta både misogynt och mer än lovligt sjukligt? Ingen kan få mig att uppskatta detta sista hopkok av Marquéz och för mig blev romanen ett osmakligt smolk i den glädjebägare hans romaner skänkt mig  ̶  Una memoria triste de mi García Marquéz.

Ursprunget till Memorias de mis putas tristes står att finna i García Marquéz novellsamling Doce cuentos peregrinos, tolv långväga berättelser, publicerad 1992, men novellen El avión della bella durmiente, Den sovande skönhetens flygplan, skrevs redan 1982 och handlar liksom Memorias de mis putas tristes om sublimerad sexualitet och betraktande:

Hon var vacker, smidig, med mjuk hy, färg som bröd och hade gröna mandelformade ögon. Hennes hår var rakt och svart och nådde henne till midjan. Kring henne stod en aura av rika anor, av en art som kunde härstamma från Indonesien eller Anderna. Hon ekiperad med utsökt smak: en linnejacka, en silkeblus med bleka blommor, byxor i grovt linne och högklackade, bougainvilleafärgade skor. Då jag såg henne skrida förbi med långa, smidiga lejoninnesteg tänkte jag, medan jag köade på Charles de Gaulles flygplats i Paris, för gå ombord på planet till New York, att: "Detta är den vackraste kvinna jag någonsin sett ".

Till berättarens stora glädje tar denna överjordiska skönhet på flygplanet plats bredvid honom. Men, efter att ha svalt två piller sover hon djupt under hela resan, alltmedan berättaren betraktar hennes och drömmer om den erotiska samvaro de kunde haft:

Jag fällde mitt säte till hennes nivå och vi låg närmre varandra än vad vi skulle ha gjort i en säng. Doften av hennes andedräkt hade samma aura som hennes sorgsna röst och hennes hud andades en svag arom som kunde vara essensen av hennes skönhet. Det var mirakulöst: den föregående våren hade jag läst en vacker, liten roman av Yasunari Kawabata om anrika aristokrater från Kyoto som betalar enorma summor för att få tillbringa en natt med stadens vackraste kvinnor och betrakta dem sovande, nakna och drogade medan männen dog av kärlek i samma säng.

Jag undrar om García Marquéz läst samma bok som jag. Innan jag läst något av García Marquéz hade jag läst flera av Kawabatas korta, märkligt utsöka romaner. Då jag var fjorton år greps jag av Kyoto eller De unga älskande i den gamla kejsarstaden. Aldrig tidigare hade jag läst något sådant; en stillsam, vacker skildring där skönheten stod i centrum. Naturen, blommorna, konsten i harmoni med en enastående, känslig skildring av en exotisk miljö med kimonos, japanska trädgårdar och buddhisttempel.

Vid fyra års ålder miste Yasunari Kawabata båda sina föräldrar och växte upp hos morföräldrarna, men mormodern dog då han var sju år och morfadern då han var sjutton. Kanske är det dessa erfarenheter som gör att Kawabatas verk skapar en känsla av distans. Han framstår som en betraktare, med högt uppdriven, estetisk känslighet. Samtliga sinnen skildras ingående  ̶  dofter, smak, känsel, syn och hörsel  ̶  men samtidigt är berättaren utanförstående: ”Jag känner det som om jag aldrig hållit i en kvinnas hand, inte i en romantisk mening … Är jag en lycklig man som förtjänar lycka?” Kawabata tilldelades 1968 års nobelpris i litteratur, men tog livet av sig fyra år senare.

Huset med de sovande skönheterna handlar inte om ”anrika aristokrater från Kyoto som betalar enorma summor för att få tillbringa en natt med stadens vackraste kvinnor” och som sedan dör av kärlek i samma säng. Huset är en isolerat liggande bordell, präglad av anrika traditioner  ̶  den diskreta, korrekta men hemlighetsfulla värdinnan är klädd i kimono och serverar te, inredningen är sparsmakad och det finns regler för hur de besökande åldringarna skall bete sig i de sovande, nakna flickornas närhet; dessa är alla unga jungfrur, passiva och drogade. Naturens närhet är märkbar; trädens sus och ljuden från ett öppet hav hörs genom väggarna, det märks då det regnar utanför, alltmedan kyla och blomdoft tränger in. Vi får inte veta var bordellen ligger, enbart att den frekventeras av åldringar, vi presenteras enbart för ”den gamle Eguchi”, som är sextiosju år, tre år äldre än vad jag är nu.

Naken tillbringar Eguchi nätterna vid sidan av fem, olika unga kvinnor. Rör vid dem, betraktar dem och insuper deras doft av ungdom, alltmedan han minns de kvinnor han varit tillsammans med. Inte enbart talrika älskarinnor, utan även kvinnor som han haft andra former av förhållanden med; sina tre döttrar, sin åldrande hustru och sin mor som fick en smärtsam död i tuberkulos. ”De sovande skönheterna” vaknar aldrig i Eguchis närvaro. De är enbart objekt för hans sublimerade erotism. Han fantiserar om hur han älskar med dem, men han gör det inte. Vid flera tillfällen blir Eguchis fantasier brutala, han funderar på att skada de unga kvinnorna, strypa dem, men mest ägnar han sig åt en hängiven beundran av deras kroppar.

Det hela har en drömsk, overklig stämning som allt som oftast blir klaustrofobisk. Eguchi plågas av en svag aning om att han är inbegripen i någon form av brottslig verksamhet. Stället ägs av en icke närvarande man. Då en förmögen företagare dör forslas hans lik diskret bort och placeras i ett hotell. De droger som söver flickorna tycks vara farliga. Kanske är de där mot sin vilja? Men, sina tvivel till trots återvänder Eguchi gång på gång till bordellen. Den korta romanen avslutas genom att en av de unga kvinnorna mitt i natten avlider vid Eguchis sida och forslas bort. Värdinnan försäkrar Eguchi om att den olyckliga incidenten inte kommer att besvära honom. Hon ber honom återvända till en annan ”skönhet” och somna vid hennes sida. ”Det finns fler flickor”.  Läsaren får inte veta om flickans död kommer att hindra Eguchis fortsatta besök, men vi anar att han snart kommer att dö och att bordellen kommer att stängas ner.

Huset med de sovande skönheterna är liksom Memorias de mis putas tristes på många sätt en otäck roman, men på ett helt annat sätt än García Marquéz berättelse. Colombianens skildring är långt mer realistisk och har ett lyckligt slut, i den finns ingen krypande, kylig och subtilt sinister atmosfär av snedvriden estetik, känslokyla och spirande ångest.

Att äldre män sover med unga nakna flickor utan att älska med dem har faktiskt ett namn  ̶  shunamatism och har i flera kulturer betraktats som ett sätt för åldrande män att återuppliva sina livskrafter. Då den europeiska bordellkulturen blomstrade under sjutton-och artonhundratalen hände det läkare rekommenderade beteendet som ett botemedel för mäns ålderskrämpor.  

Beteckningen finner sitt ursprung i Bibeln som berättar historien om Kung David och Avishag, en ung kvinna från Shunem:

Kung David var nu gammal och ålderstigen. Trots att man bredde täcken över honom hade han svårt att hålla sig varm. Kungens män sade till honom: ”Herre, låt oss söka reda på en ung orörd kvinna, som kan betjäna och vårda dig. Om hon får ligga i din famn, herre konung, blir du varm.” Sedan sökte de runt hela Israel efter en vacker flicka. De fann Avishag från Shunem och förde henne hem till kungen. Det var en mycket vacker flicka, och hon vårdade kungen och hjälpte honom. Men han låg aldrig med henne (Första Kungaboken, 1:1-4).

Det kanske mest uppseendeväckande exemplet på shunamatism är Mohandas Gandhis krav på att vissa attraktiva, unga kvinnor nakna skulle dela sängläger med honom. Givetvis är detta ett känsligt kapitel för många av dem som, liksom jag, beundrar den store Mahatma Gandhi för hans stora insatser då det gällde att predika och praktisera icke-våld, tolerans och frigörelse för såväl nationer, kvinnor, som män.

Det var då Gandhi 1906 tjänstgjorde som bårbärare under ett av britternas krig mot zuluerna i Sydafrika som han beslöt sig för att göra en stor insats för sina medmänniskor och att detta inte vore möjligt om han inte samtidigt ansträngde sig för att disciplinera sig själv och hänge sig år icke-våld, tålamod, hederlighet, bekämpa sitt högmod och vinnlägga sig om ständig självbehärskning. Gandhi, som kom från en förmögen och politiskt inflytelserik köpmannasläkt var en sökare och idealist som tidigt strävade efter att förbättra människornas villkor och därför var det inte så underligt att han blev en flitig läsare av Lev Tolstoy, som även han var en genial man från en priviligierad familj och som sedermera kom att omforma sitt liv på ett sådant sätt att många betraktade honom som ett helgon, dock icke ett världsfrånvänt sådant utan liksom Gandhi en högst aktiv och mycket inflytelserik person.

Med sin självuppoffrande och temperamentsfulla hustru Sofia Andrejevna hade Tolstoy inte mindre tretton barn, varav fem dog innan vuxen ålder. Deras äktenskap var från början präglat av erotisk passion och vilda känslor. Deras samvaro inleddes med att den trettiofyraårige Tolstoy gav den artonåriga Sofia sina dagböcker i vilka han skildrade sitt tidigare ovanligt vidlyftiga kärleksliv, som bland annat resulterat i att han fått en son med en tjugoårig livegen och gift kvinna på familjens egendom. Denne Timofei Ermilovich Bazykin blev aldrig officiellt erkänd av Tolstoy. Han dog 1934 efter att ha arbetat som kusk hos en av Tolstoy legitima söner, Andrei. Tolstoj erkände också att han i sin tidiga ungdom hade förfört en tjänsteflicka: "Masha, som bodde hos min moster. Hon var jungfru, jag förförde henne, hon avskedades och försvann."

I takt med att hans idéer och övertygelser blev allt radikalare försämrades också Tolstoys förhållande till hustrun. Han började disciplinera sig själv. Sin matlust begränsade han genom att bli vegetarian och liksom många självkontrollerande helgon före honom började Tolstoy ägna ett allt större intresse åt sitt driftsliv. Han ansåg att hans sexuella begär varit alltför intensivt. Enligt honom hade det i alltför hög grad dominerat hans liv. Älskogsbegäret hade hos honom gett upphov till löjlig fåfänga, dåraktiga förlustelser som dans och galanteri, omsorg om utseende och klädsel. Han hade slängt ut pengar på sådant fjant. Rikedomar komna från bönders och arbetares hårda slit hade förspillts på fånerier som varje allvarligt inriktad man kunde vara fullständigt förutan.

Tolstoy kom att betrakta all älskog som den yttersta orsaken till kvinnoförakt och en förödande rivalitet mellan människorna. Tolstoy var förvisso en mästerlig berättare, men hans allt radikalare åsikter om abstinens och självuppoffring smög sig in i hans skriverier och fick en del att framstå som märkligt förvridet, samtidigt som allt han skrev bevarade sin språkliga spänst och fascination. Som Kreutzersonaten från 1890 i vilken Tolstoy berättar om hur några passagerare som börjar samtala med varandra i en tågkupé någonstans i Ryssland (sådant sker ofta i ryska romaner). Livfullt och dynamiskt skildrar han samtalen mellan berättaren, en äldre köpman, en ung bokhållare, en advokat och en kedjerökande medelålders dam. De talar om könsrelationer och äktenskap och kärlek. En uppenbart nervös man, som till en början lyssnat under allvarlig tystnad, kommer plötsligt med ett otäckt avslöjande  ̶  han har mördat sin hustru. Hans besvärade medpassagerare lomar försagt av och snart sitter Pozdnysjev och berättaren ensamma i kupén. Pozdnysjev ger sin medpassagerare en intensiv blick:

 ̶  Ni kanske tycker illa vara att sitta här tillsammans med mig, när ni nu vet vem jag är? I så fall ska jag gå min väg.

̶  Nej, för all del.

Pozdnysjev berättar då att det var just den snedvridna kärleken grundad på ett okontrollerat driftsliv som tågpassagerarna samtalat om som drivit honom till att döda sin hustru. Han berättade om hur en tid av passionerad kärlek, som gett upphov till fem barn, avslutades då hustrun började ta preventivmedel, något som gjorde deras kärleksliv blev ”allt svinaktigare”. Hustrun fattade tyckte till en stilig violinist, med vilken hon övade på Beethovens Kreutzersonat. En musik så kraftfull och mentalt dövande att den dränkte de båda musikanterna i en okontrollerbar åtrå. Pozdnysjev anade det och gjorde allt för att behärska den alltomslukande svartsjuka som slutligen drev honom att knivhugga hustrun till döds, efter det att han ertappat henne och violinisten in flagranti.

Inom denna dramatiskt berättade inramning lägger Tolstoy i Pozdnysjevs mun fram sina åsikter om det fördärvliga driftslivet:

Människan är bara intresserad av att skaffa sig så mycket njutning som möjligt. Och vem är då människan? Jo, naturens herre! Tänk på att djuren parar sig bara när de kan få avkomma, men den här eländige naturens herre – han parar sig alltid, när han behagar. Och inte nog med det! Han upphöjer denna sysselsättning för apor till skapelsens pärla, till kärlek. Och i den kärlekens namn, det vill säga i vidrighetens namn, fördärvar han – ja, vad? Jo, halva människosläktet. Kvinnorna som alla borde hjälpa till att föra mänskligheten fram mot sanning och lycka – dem gör han inte till medhjälpare utan till sina fiender, allt för sin njutnings skull. Se bara vad det är som bromsar mänsklighetens framåtskridande överallt. Jo, kvinnorna. Och varför är de sådana? Jo, just på grund av det här.

Pozdnysjev ondgör sig över läkarvetenskapens, det moderna samhällets framåtskridande, som våldför sig på människans sanna natur och gör henne till ett offer för sina drifter och förvandlar kvinnan till ett objekt:

Antingen kommer hon med de eländiga läkarnas benägna bistånd att förhindra barnsbörd, det vill säga hon blir helt och hållet en hora och sjunker längre ner än till djurets nivå, hon blir ett ting, eller också blir hon, vad hon i de flesta fall är – psykiskt sjuk, hysterisk och olycklig, utan möjligheter till andlig utveckling.

Fyra år efter Kreutzersonaten publicerade Tolstoy sin Guds rike finns inom dig i vilken han redogjorde för vad han funnit genom sin läsning av Schopenhauer, Bibeln och kristna, buddhistiska och indiska mystiker och filosofer  ̶  alla människor bör ändra sina liv i enlighet med andliga principer. Först då du lever i enlighet med Guds innersta budskap  ̶  kärlek till din nästa, självuppoffring och medlidande  ̶  först då kan världen förändras till det bättre och vi kan befria oss från egendomens, våldets, den officiella religionens och den politiska maktens gissel. Om var och en lever i enlighet med den princip som är den innersta kärnan i Jesu lära, nämligen att all form av våld är förkastligt, även sådant som utövas som hämnd eller i självförsvar, då är vi alla på rätt väg.

Guds rike finns inom dig tog Gandhi med storm, här fann han rättesnöret för sitt liv. Liksom Tolstoy avsade han sig personlig välfärd, klädde sig så enkelt som möjligt, predikade sin lära för var och en, spred den genom böcker och artiklar, samlade lärjungar omkring sig, blev strikt vegetarian, djupt religiös, en politisk agitator med en strikt icke-vålds agenda och han avhöll sig dessutom från sexuellt umgänge, alltmedan han skoningslöst disciplinerande sina drifter.

Till min förvåning har jag funnit att jag vid under mina samtal med vänner som är katolska präster funnit att de inte alls skyr ämnen kring sex och samlevnad. Ofta är de mycket välinformerade om bsådana ting och funderar ofta på dem. Som en av dem bekände för mig:

̶  Om du är förnekad något upptar det ofta dina tankar.

Gandhi hade inga svårigheter med att leva enkelt och fattigt, det var den sexuella avhållsamheten som plågade honom. Han utvecklade en mängd komplicerade regler för självdisciplin inom det området, samtidigt som han allt som oftast engagerade sig i pinsamma och ingående redogörelser för sexuell samvaro och ett ständigt predikande för andra att de borde avhålla sig från sådant: "Det är varje tänkande indiers plikt att inte gifta sig. Om han inte kan avhålla sig från äktenskap bör han i varje fall avstå från samlag med sin fru.”

Gandhi späkte sig och satte sin avhållsamhet på test, ett beteende som förvärrades vid hustruns död 1944, men det hade tagit sin början redan under 1910-talet. Till en början sov han i samma rum som andra kvinnor, förutom sin hustru. Sedan började han påklädd sova i samma säng med olika kvinnor. Snart krävde Gandhi att hans sängkamrater liksom han skulle vara nakna och de blev allt yngre, dock hade han inte samlag med dem, utan förklarade att hans beteende grundade sig på hans försök att styrka sin självdisciplin. Han ägnade sig inte alls åt dessa märkliga experiment i det fördolda, utan talade vitt och brett om dem. Jawaharal Nehru, Gandhis närmaste medarbetare och Indiens förste premiärminister, var djupt besvärad av Gandhis predikande kring sex och fann sinn väns och mentors nattvanor besynnerliga, ja rent ”abnorma och onaturliga”. De blev orsaken till att flera av Gandhis närmaste medarbetare lämnade honom och två chefredaktörer på de tidningar i vilka han publicerade sina artiklar vägrade publicera sådana som kretsade kring hans funderingar om sexualitet och hotade med avgång om han fortsatte insistera att de skulle offentliggöras.

Problemet med denne milde, tolerante man var att han krävde att folk i hans omgivning skulle leva i enlighet med hans hårda kyskhetsregler. Medan Gandhi sov naken med unga kvinnor krävde han att män och kvinnor som levde i hans närhet skulle bo och sova skilda från varandra, om de kände sig ansatta av sexuella drifter skulle de omedelbart ta kalla bad.

Gandhis hustru Kasturba förtvivlads ofta över makens moraliska stränghet: ”Du försöker göra helgon av mina pojkar innan de blivit män” och Gandhis äldste son blev av allt att döma ett offer för faderns krav på renlevnad. Likt andra söner till stora män hamnade hans liv i faderns slagskugga. Harilal Gandhi klädde sig i välskräddade, importerade kostymer, spelade och drack och konverterade vid slutet av sitt olyckliga liv till Islam.

Av allt att döma drabbades Mahatma Gandhi av samma blindhet som tycks ansätta andra utövare av shunamatism. Trots allt sig predikande om icke-våld, ödmjukhet, tolerans och medlidande tycktes Gandhi glömma bort att han mitt all sin strikta livsföring och höga krav på sin omgivning själv levde enligt egna regler. Visserligen var han nationens fader, men det var svårt att tillämpa den rollens på hans eget faderskap och som den sanne shunamatist han var undrar jag om Gandhi verkligen kunde, eller ens försökte, leva sig in i känslorna hos de unga kvinnor han valde som sina sängkamrater.

Och Paris? Stämde Che Guevaras åsikt om att förutan den kubanska revolutionen skulle de latinamerikanska, magiskt realistiska författarna ”inte vara annat än en samling vagabonder kringdrivande i Paris.” Inte vet jag, men det tycks dock som om Paris haft en förändrande inverkan på många författare, inte minst då det gällt sexuell frigörelse och kanske även skapandet av en cyniskt maskulin syn på sex. Det hävdade i varje fall Henry Miller, möjligen litteraturhistoriens främste skildare av lössläppt, manlig sedeslöshet. Efter ett besök på Hotell Orfila, där Strindberg genomlevde mycket av sin infernokris, konstaterade Miller:

Det var inte längre något mysterium för mig varför han och andra (Dante, Rabelais, Van Gogh, etc., etc.) hade gjort sin pilgrimsfärd till Paris. Paris som drar till sig de torterade, de hallucinatoriska, de stora kärleksgalningarna

Adams, Jad (2011) Gandhi: Naked Ambition. London: Quercus Books. Borón, Atilio (2008) “La derecha contraataca” i El Pais, 29 de marzo. De Monte, Boyé Lafayette (1996) NTC´s Dictionary of Mexican Cultural Code Words. Chicago: NTC Publishing Group. García Marquéz, Gabriel (2004) Memorias de mis putas tristes. Madrid: Editorial Planeta. García Marquéz, Gabriel (2006) Doce cuentos peregrinos. New York: Vintage Español. Halford; Macy (2010) ”The Nobel Is the Best Revenge” i The New Yorker, October 7. Kawabata, Yasunari (1969) House of the Sleeping Beauties and Other Stories. New York: Kodansha International. Miller, Henry (1976) Kräftans vändkrets. Stockholm: Wahlström och Widstrand.  Mostashari, Firouzeh (2010) From the Ideal to Femme Fatal: Tolstoy’s Thoughts on a Peasant Woman Padilla, Heberto (1981) I min trädgård betar hjältarna. Stockholm: Norstedts. Tolstoy, Lev (1984) Kreutzersonaten. Stockholm: Atlantis. Tolstoy, Leo (1988) A Confession and Other Religious Writings. Harmondswoth: Penguin Classics. Vargas Llosa, Mario (1971) García Marquéz: historia de un deicidio. Barcelona: Editorial Seix Barral. Vargas Llosa, Mario, (1996) Manual del perfecto idiota latinoamericano. Barcelona:  Plaza & Janés.



09/16/2018 15:46

Sometime in the late seventies, I and Rose went to an auditorium in the university town of Lund in southern Sweden, to listen to a lecture and watch colour slides presented by Erich Anton Paul von Däniken. The hall was filled and the atmosphere was expectant. The crowd was mixed; enthusiastic UFO nerds sat with their cameras prepared, while sceptical academics had small notebooks ready to write down the Swiss amateur researcher's most outrageous claims.

A sturdy, calm and authoritative von Däniken entered, accompanied by excited applause, the podium and then displayed photographs of a massive, non-rusting iron pillar in New Delhi, the Cheops Pyramid, a large, sculpted slab covering a  tomb in Mexican Palenque, monumental Moai heads from the Easter Island, Stonehenge, gold treasures and signs of UFO presence in caves in Ecuador, the Turkish Piri Reis map presenting the Antarctican coastline even before it had been discovered, the Tulli papyrus describing UFOs over ancient Egypt, the Peruvian Nazca lines and a host of other objects and sites proving that the earth had been visited by aliens from outer space, who had influenced and changed human culture and even our genetic composition.

von Däniken demonstrated how pineapples (though they are more likely pine cones) were depicted on Babylonian reliefs, far earlier than such fruits had been brought to Europe from the Caribbean.

There were pictures demonstrating how ancient Babylonians had used electric batteries. That Egyptians had used big light bulbs (more likely depictions of lotus buds enclosing snakes symbolizing their inherent fertility).

Space crafts from ancient India (actually heavenly temples).

Maya gods with space suits (head ornaments of wood and feathers).

The Kayapó people in Brazil, who during dance celebrations personalize ancient astronauts (actually shamans from the Mebêngôk people, among whom members of the Xikrin clan on specific occasions dress up as Bep Karoti´s mekakron, his spiritual double. Bep Karoti was a chief who sometime in the twentieth century introduced a new method of braiding carpets).

According to von Däniken, there could not be any doubts about the earth frequently and regularly being visited by advanced aliens. His claims came quickly and without a shadow of doubt. von Däniken spoke in a perfect English, moving continuously as he spoke. It was engaging, senseless, scientifically superficial and downright nutty.

When von Däniken after his imaginative speech, left the word free he was initially confronted with complete silence. Not even the dubious academics, with their scribble filled notebooks, came up with any objections. The speech had been overwhelming, in accordance with what in the United States has been referred to as Gish Gallop, named after the Creationist Duane Gish, who silenced critics by drowning them with an avalanche  unfounded facts, jokes and blatant lies.

Duane T. Gish delivered his statements at a furious pace  ̶  fast and furious. I assumed that von Däniken now would meet the sceptics´ expected criticism in a similar manner. He seemed to be doggedly sure of his case. An older lady rose, everyone was expectedly watching her. Like von Däniken she spoke English with an almost unnoticable German accent:

̶  Mr. von Däniken, I became interested in your theories concerning the Nazca lines in Peru, that you assume they served as runways for extra-terrestrial visitors.
von Däniken leaned forward:
̶  Yes, that's right, it's a perception I obtained after visiting the site several times.
̶̶  You also mentioned Maria Reiche´s name and told us that you know her personally.
Everyone in the hall had her/his attention focused on the lady, what was she hinting at? von Däniken answered with a calm and confident voice, though just as rapidly as he ahd done during his presentation:
̶ Yes, I know Maria Reiche. Although I, in some respects, hold different views about the origin of the Nazca lines, I remain a sincere admirer of her invaluable research and her self-sacrificial struggle to protect and preserve the Nazca lines. She lives in the area, in a very simple, even Spartan manner.
The lady answered:
̶  Yes, I am aware of that and share your admiration for her.

von Däniken now wondered:
̶  And your question?
̶  It's more of a query than a question. How many times have you met with Maria Reiche?
̶  Oh … Several times.
̶  Strange. She is familiar with your books, though she does not know you.
von Däniken was visibly shaken:
̶  How do you know that?
̶  For several years I have been a close friend of Maria Reiche and last time I met with her was a couple of months ago. She does not know you.

von Däniken was speechless. I do not remember how it all ended. The audience was stupefied. It was as if a bucket filled with ice cold water had been emptied over us all. I suffered with von Däniken, his public humiliation. He stood there before us, as embarrassingly exposed as The Emperor without Clothes, like a magician who had failed with his tricks, dropped his cards on the floor and did not dare to pick them up.

Why had Rose and I ended up there? In October 1972, the shah of Iran, Mohammad Rez Pahlavi, had placed an order for two passenger jets. He had recently traveled in a Concorde on a round trip between Teheran and Paris. The Shah had become mighty impressed: "It went so fast and easy. My suit did not even get wrinkled."

In connection with that, I read a Swedish newspaper article by the poet Gunnar Harding, in which he reviewed a book by Colin Wilson, The Occult. Harding described how impressed he had been by this more than 750 pages long and well-written exposé of the history of magic and unexplained phenomena, from ancient times to the present. Harding introduced his article with the Shah's statement and compared it with Wilson´s ideas. He  had among many other things told the story of mankind's millennial dream of being able to fly and how this had given rise to amazing speculations and literary works stimulating mind and imagination, even if such fancies had not resulted in any practical achievements.

Wilson had written about St. Joseph of Coppertino (1603 - 1663), an Italian, Franciscan priest who by his superiors had been described as being an "idiot", which in those days probably had the meaning of being “simple-minded” rather than “idiotic”, though everone agreed that Joseph was a pious man who spent much of his days on meditation and penitence. However, quite often he entered in such an extreme state of ecstasy that he lifted from the ground ... he levitated:

What are we to make of such phenomena? It would be convenient if we could dismiss the whole thing as a pack of lies or mass hysteria, or hypnosis. We can certainly dismiss 95 percent of the miracles attributed to the saints in this way without a twinge of conscience [...] But the evidence does cannot be dismissed; it is overwhelming. His feats were witnessed by kings, dukes and philosophers (or at least one philosopher  ̶  Leibniz). When his canonisation  was suggested, the Church started an investigation into his flights and hundreds despotions were taken. He became a saint 104 years after his death. [...] Fr. Josef flew. There can be no possible doubt about that.

In Basilica di XII Santi Apostoli here in Rome there is an altarpiece with the flying Joseph of Coppertino, in front of which you every day may spot one or two students praying for divine intervention to help them with their studies and exams.

Gunnar Harding´s interest in the story of Joseph of Coppertino, and his association of him with the Shah's statement about his unwrinkled suit, were probably due to Harding being a poet and musician. He described how we all have a propensity to be dominated by everyday concerns. Routines weaken our preparedness for experiencing the mystery of existence, the prerequisite for flight of fancy, for dreams and for profound appreciation of the miracles and wonders of life. Sitting by our cocktails in a comfortable airplane seat we do not perceive the wonder implied in Josef of Coppertino´s flights.

Colin Wilson compares our daily lives with a man who, during his train journeys to and from his workplace, sits submerged in the local newspaper´s easily forgotten words (nowadays it would more probably be a mobile phone or iPad) until he one day lifts his gaze and through the window detects the passing landscape, marvels at its beauty and afterwards, with a renewed interest, observes his fellow travelers. To channel this feeling, to make it into life-enhancing awareness is what Colin Wilson in his book The Occult describes as Faculty X:

Someone accustomed to a modern city probably cuts out as much as 99 per cent of the stimuli that fall on the senses. We all know about this. But what we have not yet grasped is the extraordinary power we possess in being able to focus upon particular aspects of reality. This power is Faculty X, but at the moment we hardly make use of it, unaware of its potentialities.

I assume that Gunnar Harding, as well as several other poets and writers, became interested in The Occult after having read The Outsider, which a twenty-four-year-old Wilson had published in 1956. It was easy to identify with a young man who had travelled around in Europe, for a while had a minor administrative job, married, had a son and then divorced, constantly devouring one novel after another, while trying to write an amazing novel. Wilson had his reading in common with sevetal other people of his age;  Kafka, Camus, Hesse, Eliot, Hemingway, Blake, T.E. Lawrence, Sartre, Dostoevsky, Nietzsche, Hamsun, H.P. Lovecraft and many others of a similar vein. I guess that many young persons still find their way to writers like these and might experience something like Wilson felt:

It struck me that I was in the position of so many of my favourite characters in fiction: Dostoevsky's Raskolnikov, Rilke's Malte Laurids Brigge, the young writer in Hamsun's Hunger: alone in my room, feeling totally cut off from the rest of society. It was not a position I relished.

Wilson began to write down his impressions from novels, biographies and diaries he was devouring. Like many other young people, he soon found literature that primarily concerned him dealt with experiences beyond social conventions. As the voice (it's the voice of the Great Boygen, a threatening troll) that come out of the darkness tells Peer Gynt in Henrik Ibsen's dramawith the same name:

Peer: Answer! Who are you?
A voice in the darkness: Myself.
Peer: Clear the way!
The Voice: Go roundabout, Peer! The hill's roomy enough.
Peer (tries to force a passage at another place, but strikes against something). Who are you?
The Voice: Myself. Can you say the same?

In his book, Wilson described his purpose in life as providing a description of how outsiders affect society and how society affects the outsiders. In particular, he was looking for different options that may provide life a meaning. In his next book, Religion and the Rebel, Wilson assumed he was on his way to find a solution  ̶  religious mysticism. He strived after safeguarding his inspiration, while maintaining a critical thinking. A "genius" (Wilson was convinced he was one of those) lived dangerously:

Our life in modern society is a repetition of Van Gogh's problem, the day-to-day struggle for intensity that disappears overnight, interrupted by human triviality and endless pettiness.

Wilson's ideas made him seek contact with the American psychologist Abraham Maslow, who assumed that every human being strives to develop his abilities as far as possible. Each and every one of us ought to identify her/his mental strength and try to achieve what Maslow called “self-actualization”.

Most of us are unable to reach this state of bliss, though Maslow discovered among his students and patients that  several of them had experienced moments of peak experience. A feeling that all our abilities, our experiences, during short, intense and blissful moments of happiness may converge into something that feels perfect. I do not really know what it may be, maybe something like what I have observed during voodoo ceremonies, when someone becomes possessed by a lwa, a god, and is suddenly transformed; singing, dancing and expressing her/himself in an unexpected manner. Other participants in the ceremonies state that a person behaving like that se sube, “raises”.

This can happen within different contexts; within the theatre world when an actor performs in such a manner that s/he seems to have been completely transformed. In music when someone begins to play or sing with such strength and inspiration that the musician her/himself does not understand it could. Within the flamenco culture such a state of mind is called tener duende, to have a duende (a kind of spirit that may possess people or places), it meaning that your mind and body are taken over by force/being   far mightier than your own personality.

The passionate poet and play writer Federico García Lorca (1898-1936) did in several of his writings and speeches try to explain what it meant to be obsessed by a duende:

The actual fight is with the duende, [taking place in various ways] the quest for God is well-known, it may take us away from the barbaric methods of the hermit, towards the mystics´ more subtle approach. Like taking refuge in Santa Teresa's sheltered tower, or by following one St. John of the Cross's three paths. And even if you might be forced to complain, as Isaiah did: "You are indeed a hidden God," God will nevertheless send his thorns of fire to the one who searches for him. [...] The great masters from southern Spain, the gypsies, the flamenco artists, are already singing, already playing, they know that no strong feelings are achieved without the arrival of the duende. [...] No map or practice is required to find the duende. We feel his presence when he burns our blood like molten glass, desiccating everything that denies the solemn, beautiful geometry that crushes all pretension, he is the one who made Goya a virtuoso in grey silver ...

Colin Wilson was looking for a state that was not limited by our everyday existence. He pursued clues and inspiration among his favourite writers and philosophers. His ability to read and absorb large amounts of writing was impressive, but it probably also gobbled up his analytical abilities and sense of reality. Colin Wilson seems to have become drowned by his own capacity to consume and present vast amounts of reading and information, something that makes him highly readable even his beliefs and statements are becomung incressinly bizarre and irrational.

Wilson's condition worsened by the great response and all the praise he obtained for his Outsider. It is often said that it is not good to be too successful when you are young, and even worse if your talent brings you fame, rewards and wealth. Wilson became solidly convinced about his own excellence, though he was unable to repeat his first success. During his pursuit of peak experiences, he lost himself in reading and writing about crimes (he concentrated on mass murderers), sex (often quiet bizzare variants) and above all occultism, paranormal phenomena and pseudo-history - Atlantis, secrets of the great pyramids and other oddities. However, even if Wilson himself was inclined to support weird fantasies it probably ought to be stressed that he considered von Däniken to be an imposter and a liar, without a single trace of scientific accuracy and decency.

I asked a good friend, who like me as a young man had been fascinated by The Outsider, what he assumed to be the reason to why Colin Wilson had lost himself in occult stupidities. His answer was perhaps the most likely one:

̶̶  He tried to support himself by his writing, devoting himself to what he perceived to be the most lucrative themes.

Well, I devoured The Occult when I had finished high school and during my military service was assigned as telegraphist, something that meant I had to spend lonely nights by a telegraph transmitter and a switchboard. With my comrades I discussed occult things and the same day we were demobbed my friend Claes and I caught a train to the Continent. Claes seena program from the BBC  ̶  Jerusalem's Lost Treasure. With great enthusiasm he had explained the content to me and our mates while we in a café just outside the Regiment were hiding from our military duties.

The documentary Claes had seen dealt with mysteries surrounding a provincial cleric, François-Bérenger Saunière (1852-1917), who in the small village of Rennes-le-Château in southern France suddenly had became wealthy, restored his parish church and equipped it with strange art works. The unexpected fortune of Father Saunière was explained by a pair of parchments with coded messages, which the priest had found under the church altar.Tthese documents had directed him to an immense gold treasure. The program´s producer, Henry Lincoln, had come across copies of these mysterious parchments, documents linking a branch of French nobility to esrly medieval Merovingian kings, Knight Templars and Cathars, the parish church of Rennes-le-Château and the French seventeen-century artist Nicolas Poussin.

All this was described by Henry Lincolnin his TV show.A complicated pattern that finally had revealed that Saunière was member of a mysterious brotherhood called Prieuré de Zion, which in 1070 had been founded by some monks arriving from Calabria. Prieuré de Sion had in 1099 been reorganized by the famous crusader Gottfried de Bouillion. The purpose of the brotherhood had been to safeguard Jerusalem´s temple treasures, including the Ark of the Covenant and the original Menorah, wich the Roman conquerors had stolen during their destruction of Jerusalem in 70 AD. The treasure finally ended up with the French Merovingians. In Palestine, Bouillon had learned about the secrets of the treasure and knew where it was. However, after leaving his county, Lorraine, in 1095, Bouillon had never returned from Palestine. In order to protect the temple treasure from discovery and abuse, Bouillon had invoked the brothers of Prieuré de Sion in the secrets and commissioned them to protect the treasure.

However, some members of the Prieuré de Sion could not refrain themselves from providing clues about its existence, among them the unknown writers of the parchments that Lincoln had been presented with. Nicolas Poussin, was one of them. In his famous painting Et in Arcadia Ego, he had suggested where the treasure was hidden. Finally had the priest Saunière dug up some of the gold and used it to restore his church, where he furthermore, through its artworks, left several clues how and where he had found it.

A nutty, though somewhat exciting story that I linked to a novel I had recently been given by my older sister, the confusing Monsieur, or the Prince of Darkness by Lawrence Durrell, who also dealt with secret societies in contemporary France, dark secrets, Knights Templar, Gnosticism and Chatars in Provence and Languedoc. As a result, I and Claes, as soon as we had been demobbed, took the train down to Languedoc and visited Rennes-le-Château, Carcasonne, Montségur and other places believed to have links with the Knights Templar and Chatars. We soon discovered that we were not the single outsiders in these places. We constantly encountered people, some of them quite odd, who ha wayched the same television program as Claes, while others, like Colin Wilson, had been far too impressed by occult literature.

When I had returned to Sweden, I signed up for Religious Studies at Lund University, the reason for this was not the least Colin Wilson and my reading about Chatars and other European heretics. While I studied History of Religions, I came across William James´s impressive The Varieties of Religious Experience, Spanish mystics, Kierkegaard, Wittgenstein and Nietzsche, Persian Sufis, Indian and Chinese philosophers, the world view of Indigenous People and much more that everntually transformed my youthful fantasies about alternative views of existence.

Of course, I also encountered pseudoscience in the form of von Däniken´s quite untrustworthy speculations about gods and angels actually being technically advanced aliens. Ideas that occasionally during seminars were mentioned by some nerd, These rengades were generally met with indulgence. von Däniken's naive and prosaic theories were  considered as pitiful replacements for religious visions and profound mysticism. Explaining religious experiences as having been influenced by technological innovations that extraterrestrials in ancient times had bestowed upon humanity was nothing less than a vulgarization of human imagination and rationality.

As an example, consider the relief above K'inich Janaa Pakal's sarcophagus in Palenque. In an, possibly already obsolete, interpretation Linda Schele assumed it to be a representation of the Mayan life-sustaining world tree. The surrounding frieze thus presents celestial bodies, among them the sun, the moon and several stars, as well as the names of six members of the Pakal dynasty. The central imagery consists of a cross-shaped World Tree in which crown a quetzal is resting. The quetzal, with its green-shimmering feathers and its ruby-red breast, was Kukulkan´s, the Fetahered Serpent´s, bird "Ruler of the Air". Kukulkan was god of vegetation, wealth, freedom and rebirth. At the foot of the tree, the deceased king K'inich Janaa Pakal rests in the shape of Hun-Hunapah the maize god, creator of the world. It is from him that the World Tree sprouts. Pakal rests in a foetus position, on top of a deity that may be either Hun-Came, One Death, or Vucu-Came, Seven Deaths, rulers of the Kingdom of Death, Xibalba, "The Place of Fear". Of course, the symbolism is more profound and significantly more complicated than that, while its riddles are not yet fully resolved, though several of the characters can now be read. However, I find Mayan mythology far more interesting than von Däniken's interpretations that makes him discern an Alien, who with an oxygen device attached underneath this nose, leans forward above the console of a jet-driven spacecraft.

von Däniken grabs wildly any hint of ancient astronauts. It is quite enough for him to see a picture or read a superficial translation of a fragment from an ancient text to begin associating them with alien spacecrafts and all sorts of imaginary, technical gadgets. He makes me think of a teenage boy who digs into technical mail order catalogues to find exciting devises to fiddle with, or something that might impress his pals.

von Däniken's enthusiastic presentations of ancient technology also remind me of a program called Technical Magazine, which was broadcasted on Swedish television between 1957-87. Like in such a TV show, there is no sense of mystery in von Däniken´s interpretations, no visionary flights. No fuzzy detours! The spaceship has landed and out comes ET, everything is explained.

Ezekiel 1: 4-26 does according to von Däniken, simply describe a technologically advanced spacecraft, and through a touch by his magic wand Jewish Merkabah mysticism fades away.Two thousand years of philosophical deliberations and profound mysticism that gave rise to the Kabbalah's intricate doctrines. Compare von Däniken's spacecraft with the complex world found in Kabbalists´ interpretations of the vision of Ezekiel. For sure quite strange even that and much more difficult to grasp than von Däniken´s crude no-nonsense approach, but still immensely more fascinating.

The Kabbalists did not perceive any spacecraft, they recognized the angels of God, the Seraphim (a difficult concept, maybe they are not actual beings, perhaps they are Sefirots, "emanations" of God's eternal and energetic presence ) and made Ezekiel´s vision into an indication of their faith in God, the complicated machinery that maintains His creation. Ezekiel´s vision reflects different states of knowledge and consciousness inherent in the Universe. Our paths towards a vague understanding of God´s essentially fathomless existence and our own lives. Below I provide  an extremely schematic representation of the Kabbalistic mind-set. If we want to immerse ourselves in Kabbalah's complex worlds, Gershom Scholem's books are a good, though not quite simple, introduction.

The various spheres of existence that many Kabbalists discerned through Ezekiel's visions were by some of them described as "heavens" or "spheres". Atziluth ("The Radiation", Divine Wisdom) was perceived as the abode of God, Ein Sof, "The Infinite", equaling absolute existence, in spite of actually being impossible to explain to a human being it may roughly be described as a state above and including self-consciousness; a boundless, all-encompassing reality. Beriah ("Creation”, Divine Understanding) the abode of Seraphim, "The Burning Ones”, where God´s presence is manifested through His radiance, His uninterrupted state of creativity. Yetzirah ("Formation", the moulding of thoughts and things), the sphere in which God's existence can be divined through human thinking/speculation, being partially grasped by our limited world of imagination, our intellectual capacities. Yetzirah may be described through myths and parables, though also by mathematics, physics and chemistry. Hayyot ("Living") the evident world, nature, human existence, where we humans live, act and create. A world that can be seen and touched, which constantly affects us and which we are ordained to protect and preserve. Assiah ("Action") The limited sphere within which each, single individual is active, which each and every one of us is influencing through our actions and thinking, the sphere of our personal responsibilities.

In his Chariots of the Gods? from 1968 and in a number of following books, von Däniken reiterates his arguments until they become quite tedious. He deprives the world history of its mystery, turning everything into consequences of ancient technological innovations provided by extra-terrestrial visitors. Some may find it much more exciting to consider a pile of ceramic chards, which probably consists of the remains of papyrus containers, to be broken galvanic batteries that charged primitive incandescent lamps and machines. However, I do not belong to those enthusiasts.

Who is Erich von Däniken? He was born in Zofingen in Switzerland in 1935 and received his basic education in a Catholic boarding school. After school, he started working as a waiter and bartender at a hotel in Bern where he met his current wife Elisabeth, they worked side by side at different hotels in Switzerland, the money they earned they used for travel, motivated by von Däniken's great interest in archaeology and ufology. Unfortunately, von Däniken was careless with other people´s money and even committed minor frauds and discreet thefts, which meant that he occasionally ended with juridical problems, including being sentenced to a four-month imprisonment.

In 1967, von Däniken while working at a hotel in Davos, met with Dr. Thomas von Randow, science editor at the German weekly magazine Die Zeit. Von Randow became impressed by von Däniken's enthusiastic story-telling about ancient spaceships and alternative archaeology. Admittedly, von Randow found it all to be far too fanciful for Die Zeit, but realized that there could be money to earn from a book about UFOs and ancient astronauts and accordingly put von Däniken in contact with a good friend of his, who was a book publisher. The publisher became interested and hired Wilhelm Roggersdorf, an editor with a keen sense of public taste, to edit and rewrite von Däniken's manuscript.

Roggersdorf was a pseudonym for Wilhelm "Utz" Utermann, a novelist and dramaturg who had been engaged in Nazi propaganda, among other activities he had been one of the main editors, Schriftleiter, for the Nazi party's main daily, Völkischer Beobachter. It is very possible that Utermann provided some of the racist undercurrents that may be discerned in Erinnerungen an die Zukunft, Memories of the Future, the original title of the Chariots of the Gods?, among other dubious statements the claim that aliens begat children with selected specimens of humanity and thus improved the genetic composition of some populations.

Racial views occasionally appear in most of the different writings of von Däniken, they are especially prominent in his Signs of the Gods from 1980:

Was the black race a failure and did the extraterrestrials change the genetic code by gene surgery and then programme a white or a yellow race? […] I quite understand that I am playing with dynamite if I ask whether the extraterrestrials ‘allotted’ specific tasks to the basic races from the very beginning, i.e. programmed them with special abilities. […] I am not a racialist …Yet my thirst for knowledge enables me to ignore the taboo on asking racial questions simply because it is untimely and dangerous… why are we like we are?

von Däniken elaborates his views in a Penthouse interview he gave to the future Nobel Prize Laureate Elfriede Jelinek (in my opinion one of the worst choices of the Swedish Academy):

These gods have also benefited man by creating Homo sapiens with the help of genetic mutation. They made him intelligent.

He even advocates eugenics, racial hygiene:

Assume I was experimenting with bacteria by placing them in test tubes. If I discover that a number of these cultures are developing erroneously, firstly to their own harm, secondly to the detriment of the environment, then I throw these test tubes into the fire.

Erinnerungen an die Zukunft became a great success in Germany and was soon translated into a multitude of languages , von Däniken became a wealthy, albeit controversial man. So far, he has written more than forty books, He wrote his second book Zurück zu den Sternen: Argumente für das Unmögliche, Return to the Stars: Evidence for the Impossible, while in prison where he had ended up for tax fraud and unpaid debts amounting to 750,000 USD. von Däniken was sentenced to three and a half years in custody, but was released when he was able to pay off his debts, and even more than that.

When, after the debacle in Lund, I read von Däniken's first book about extra-terrestrial visits, I was surprised by how much of it was not particular original. I had read about similar speculations before, for example in a book I once bought in a pharmacy in Santo Domingo. Most Dominican pharmacies used to market all sorts of strange, occult literature, from the awful, anti-Semitic The Protocols of the Elders of Zion to bitches´ brews of popular Latin American pseudo historians, like the Chilean neo-Nazi Miguel Serrano.

Well, at a pharmacy, I had picked up a Spanish translation of Le Matin des Magiciens from 1960. It was written by Jaques Bergier, born in Odessa, chemistry engineer, as well as former member of the French Resistance and Louis Pauwels, journalist at Le Figaro, a former Communist, nominated for the Goncourt Prize, a member of a host of secret societies and subsequently ending up as a fervent reactionary. This was a much more fascinating book van von Däniken's incresingly booring works.

I do not know if Le Matin des Magiciens, The The Morning of the Magicians, may be called pseudo history, rather it is a kind of magical realism, inspired by authors like Borges and Lovecraft. The book addresses Nazi occultism, a variety of conspiracy theories and ancient prophecies. In an initiated manner it describes modern alchemy, and not least theories of ancient, advanced races and unexplained "mysteries", several identical with those that von Däniken writes about, speculations such as Sodom´s and Gomorrah´s destruction through a nuclear explosion, as well as speculations concerning the Nazca lines.

This brings me back to Claes´s TV program  ̶  Jerusalem's Lost Treasure  ̶  which producer Henry Lincoln followed up the success with two more "documentaries" where he elaborated his claims even further. In 1982, he furthermore published a book, co-written with two other authors. Holy Blood, Holy Grail is a remarkable concoction in which the authors claim that Jesus was married to, and had several children with, Mary of Magdalene, who after her husband´s crucifixion with tiher children fled to what is present-day southern France. During the 500's AD, the reigning Merovingian kings were direct descendants of Jesus. The Holy Grail, in Medieval French Sangréal, was by Lincoln et. al. interpreted as Sangue réal, i.e. Royal blood, meaning that it was not at all a goblet in which Jesus's blood had been gathered, but rather "holy blood" in the sense of the DNA found in the veins of Jesus´s descendants. The secret organization Preuré de Sion was founded with the mission of safeguarding the Merovingian dynasty, until it once more could gain power over France. Several of the secret grandmasters of Preuré de Sion have been famous men, such as Nicolas Poussin, Isaac Newton and Leonardo da Vinci.

According to the authors of Holy Blood, Holy Grail, the secret brotherhood of Preuré de Sion still remains and this leads us to the strange secret French societies in which, for example, Louis Pauwels was a member. Pierre Plantard was born in 1920 as a son of a valet and a concierge, female janitor, but he claimed descent from the Merovingian kings. As an ultranationalist and anti-Semitist, Plantard the collaborated with the Nazis, who occupied Paris during World War II, claiming that he was an initiated Freemason able to reveal the subversive plans this secret organization.

Some time during the fifties, Plantard registered Prieuré de Sion as a charity organization and it is possible that he, with some friends and acquaintances, devoted himself to some puerile rituals. In 1961, Plantard read a book by pseudo historian Gérard de Sède, specialized in legends surrounding Cathars and Knight Templars. Plantard considered that Gérard de Sède could be useful for the spread of the myth of his own Merovingian heritage. Accordingly, Plantard suggested that de Sède and he could write a book based on what Robert Charroux had found out about Rennes-le-Château and unite those findings with Plantard's speculations about his own origins and the "holy blood" of the Merovingians.

Robert Charroux, whose real name was called Robert Joseph Grugeau, had before he could support himself on his books worked within the French postal service. He was one of the first to write extensively about ancient astronauts visiting Earth from other planets, both as science fiction and "documentary investigations". There is no doubt that von Däniken is well acquainted with Charroux's various writings.

By the beginning of the sixties, Charroux had in a local newspaper come across the story about how the priest Saunière in Rennes-le-Château had constructed a church that revealed how he had found a gold treasure. A man who figured in that article was Noël Corbu. He had in 1946 bought the land that was part of Saunière's inheritance fromthe preist´s sole inheritress Marie Dénaranaud, who had been his housekeeper. A few years later Corbu set up a restaurant in Rennes-le-Château. Ten years later, the local newspaper La Dépêche du Midi published a series of interviews with Corbu, in which he told the story that Father Saunière had found a treasure containing no less than 28,500,000 gold pieces, intended as ransom for St. Louis who had been held captive by the Saracens. St. Louis´s Egyptian gaolers had nevertheless been pleased with the 400,000 livres tournois that had already been delivered and in 1250 they released St. Louis from his imprisonment. The gold that his mother Blanche of Castile had collected was thus not delivered, but instead interred somewhere close to Rennes-le-Château, this had been revealed through some parchments found by Saunière under the altar of his parish church.

Robert Charroux became fascinated and contacted Noël Corbu, along with his wife and the restaurant owner Charroux, with thethe help of a metal detector, searched both the church and the landscape surrounding Rennes-le-Château. All in vain. The unsuccessful treasure hunt, did however not impede Charroux's firm belief in the existence of an amazing gold treasure and he later incorporated the story into a book he called Trésors du monde enterrés, emmurés, engloutis, "Treasures of the world buried, immured, engulfed". It was that same book that Pierre Plantard and Gérard de Sède had read and eventually made into the foundation of their concoction L'Or de Rennes from 1967, which in turn became the inspiration for Henry Lincoln's TV "documentaries".

To make his story more credible, Plantard along with his good friend, Philippe de Chérisey, had fabricated the "ancient" parchments that Saunière allegedly had found under the altar of his parish church. They photographed thier fake evidence and presented it as the real stuff in the book L'Or de Rennes. It was copies of these documents that Lincoln presented in his TV show. Plantard and his co-author Gérard de Sède eventually became nenemies. However, like Lincoln, they continued to spread their fancies about the gold treasure buried in Rennes-le-Château.

It soon became apparent that the clues about a treasure allegedly left by Saunière in his church were non-existent, as well. The sculptures, including the fearsome devil figure beneath the baptismal font, originated from an order catalogue issued by a company in Toulouse specializing in the production of church ornaments   ̶  La Maision Giscard. The renovation of the parish church in Rennes-le-Château, including the purchase and installation of the painted gypsum sculptures from La Maision Giscard was not funded by Saunière, but by a wealthy benefactor, a certain Mme Marie Cavailhé, who in July 1887 had paid 700 francs for the artworks.

Saunière, who due to various irregularities was deprived of his position as parish priest, nevertheless continued to serve as an unauthorized vicar in Rennes-le-Château. He did not earn an income from his discovery of a treasure, but by taking illegally payments for church services, which were either free of charge, or were not been accounted for to Church aithorities, something which along with other offenses originally had led to his discarding.

Jesus had children with Mary Magdalene, their descendants are still living among us and are protected by the Prieuré de Sion. The story sounds familiar, it is one of the main ingredients in Dan Brown's immensely successful The Da Vinci Code. Michael Baigent, Richard Leigh and Henry Lincoln also recognized the story and in 2006 they sued Dan Brown for plagiarism. They lost the process and had to pay three million English pounds for the costs of the trial. The problem was that the authors had claimed that their Holy Blood, Holy Grail had been based on serious research and thus was entirely reality-based. However, this became their downfall because the book could thus not be regarded as their original creation, which had been stolen by Brown. Accordingly, the data they had been presenting in their book were authentic facts and thus available to each and every one, unless s/he had not directly plagiarized the actual wording of the original text of the book. This might happen if you invent stories and claim they are true and well-founded. The trial was actually about the difference between facts and fiction, something that pseudo historians have difficulty in grasping, not least von Däniken.

By now, Rennes-le-Château and von Däniken are likely to have become forgotten history as well, but this does not prevent that distorted and forged past, in company with absurd conspiracy theories and quack medicine prosper and are further developed throughout the digital media network. It has been written a lot about how the truth is becoming perturbed and "smoothened out" by oversimplifications. Nowadays people are affected by an increasingly limited patience and often fail to read any written text longer than a twitter message. Efforts to foster equality and democratization have been taken as excuse for attacks on the "expert society". Each and every one can now become her/his own professor and disseminate unfounded insights and opinions, while s/he may pretend that their knowledge is the result of years of in-depth and critical research.

And this is not just due to the net. Intellectual lethargy is spreading. Earlier reputable and serious book publishers are no publishing mumbo-jumbo written by pseudohistorians and dubious advocates of all kinds of ridiculous miracle cures. Previously, such books were in the bookshops were referred to suspect departments such as "New Age", or "Alternative Medicine", but now you may find them under the "History", "Science" or "Healthcare" sections.

The list of intellectual fraudsters and quacks can be made almost infinite: Menzies, Diop, Schucman, Berlitz, Hancock, Jacobovici, Icke, Starbird, Farrakahn, Bauval, Mısıroğlu, Hubbard, Szukalski, Brennan, Tabov, Calleman, Pye, Chandler, McKeith, Asante, Cremo, Hartung, Deretic, Fomenko, Gaddis, Behe, Gardner, Duesberg, Kolosimo, Potter Gale, Landsburg, Tsoukalos, Levashov, Marss, Graf, Pellegrino, Phillips, Sitchin, van Sertima and Holford. That was just a minorl selection of charlatans, there are thousands like them. Scatterbrains denying the Holocaust, extolling their own "roots" and "people", informing you about what kind of vegetables that cure cancer, claiming that vaccines are fatal complaining about a devious "knowledge monopoly", and detect aliens everywhere.

Several earn fortunes through their stupidities. Once I heard about the opinion of a French minister: "I'm not particularily disturbed when an idiot declares that God is an onion, though when he on top of that forces people to believe in such an idiocy, preaching that we should be prepared to die or kill for that onion and furthermore asks for money to hear him praying and preaching such mumbo-jumbo, then I become upset."

When I half a year ago worked as a high school teacher, I was surprised by learning that several of my students were firm believers in the existence a secret society – the Illuminati – which goal it is to control governments and worldwide organizations in order to create a New World Order, meaning that their members will obtain absolute power over the world's wellbeing. Illuminati appears in Dan Brown's novels, in computer games and movies, while rappers and rock bands sing about them. This is one reason to why it may assumed that the Illuminati are non-existent, though that did not convince my students that everything told and written about the devilish influence of  the Illuminati is completely. Why trust my opinions when they are opposed to  what is preached on the web and by idols like Jay-Z or Beyoncé?

By the way, the mighty President of the USA also presents the image of an all comprehensive, secretive elite making "ordinary people" powerless and forgotten. Unemployed ex-workers, firm believers in God and America are emerging from an ever growing rust and suffer hard times while academics and politicians enjoy the good things in life. Thankfully Donald J. Trump has promised to drain the swamps filled with manipulative parasites and transmitters of fake news.

An attempt I made, which hopefully affected some of the Illuminati-believers, was to bring with me a book that I had bought and read while living in New York  ̶  The Illuminatus Trilogy. I was written by Robert Wilson and Robert Shea and consists of three novels  ̶ The Eye in the Pyramid, The Golden Apple and Leviathan, the last written in 1975. The authors have described the three novels as "fairy tales for adults" and the action is certainly absurd.

The action takes place in different alternative universes and mixes quantum mechanics, New Age philosophies, conspiracy theories, pseudohistory, mythology, fantasy, science fiction, B movies and comics. The absurd plot is difficult to describe in any sensible manner, though a brief summary may possibly provide a superficial perception of the character of this bizarre trilogy.

Two detectives residing in New York are investigating at terror attack directed against a left-wing magazine, writing about the murders of Kennedy brothers and Martin Luther King Jr.  The detectives are following tracks indicating a number of powerful secret societies. The editor-in-chief of the wrecked newspaper has been imprisoned for drug possession and is being tortured in a secluded prison in Texas. However, he is released by The Discordians, a resistance group commanded by a mysterious millionaire, Hagbard Celine. They blast the prison and brings with them the editor in Hagbard's golden submarine. It turns out that The Discordians are involved in global warfare against The Illuminati, an organization secretly controlling the entire world. Hagbard finances the Resistance through drug trafficking.

The action gradually derails and moves between Las Vegas, where the US Government Agency is experimenting with chemical weapons, a Chicago controlled by gangsters, Atlantis where Howard, a talking octopus, lives together with his gang of porpoises, and the island of Fernando Poo, which will be the scene of an upcoming cold war between Russia, China and the United States.

A satanist rock band collaborates with American scientists to stage a massacre intended to trigger off the energy needed to revive ancient Illuminati, among them Adolf Hitler. This will happen during a Woodstock-like event in the Bavarian town of Ingolstadt, in the vicinity of which hibernating Illuminati and an army of Waffen SS rest in the depths of a lake called Totenkopf. The plans are thwarted when the rock band and several Illuminati are killed by The Discordians, supported by a giant incarnation of the Eris, the Earth goddess .

After mission accomplished, the New York detectives and The Discordians take their refuge in Hagbard's golden submarine for a final confrontation with Leviathan, a pyramid-shaped, amoeba-like ocean monster, which is pacified by accessing the submarine's computer, that puts him in contact with other creatures and  relieves him from his immense loneliness. Once the threat of the Leviathan has been eliminated, Hagbard and The Discordians can finally defeat The Illuminati and disappear into the Universe´s immensity.

This concoction originated from the brain and actions of Robert Edward Wilson (1932 - 2007). Wilson moved during the fifties and sixties around within New York's beat cliques, with acquaintances like Timothy Leary, Richard Alpert, Allan Watts and Allen Ginsberg. As a "dadaist, agnostic and futurist," Wilson was engaged in the anarchist-synergic politics of beat prophets of the time.

Wilson regarded himself as a "nonbeliever". He did not want to create any "doubt in God, but doubt in everything". A mission he realize wd, together with a certain Robert Shea, as responsible for Playboy's questions-and-answers-column, here they excelled by acting as "scientifically" reliable journalists answering  both submitted and self-manufactured queries about the ”unexplained”, making them fabricating elaborate hoaxes evolving around conspiracies, spirituality and religion. An activity that found its way into their Illuminatis trilogy. Wilson and Shea considered their dadaist/anarchist role playing as a means to ridicule pompous elitism and ludicrous escapism. They could hardly imagine that their fantasies about Illuminati and pseudohistory would stimulate the phenomena and the perceptions they intended to make fun of.

Wilson and Shea assumed that they through their satirical exaggerations would reveal the absurdity of pretentious make-beliefs about esotericism, conspiracy theories and all other forms of superstitions. Nevertheless, they ended up in the wrong corner the ring, acting in accordance with the theories of Princeton philosopher Harry G. Frankfurt in his book On Bullshit:

 [A bullshitter] does not care whether the things he says describe the reality correctly. He just picks them out, or makes them up, to suit his purpose.

According to Frankfurt, a bullshitter cannot be characterized as a liar. What s/he states is beyond lie and truth Bullshitters are well aware of the difference between lies and truth, they know when they lie. Bullshitters may perfectly well believe in what they state. Even though they expose absurd allegations, they tend to defend themselves by declaring:

That's what I think and beleive. That's my truth. You can dismiss my statements only when someone else is coming up with a better explanation than mine. An explanation that I even can understand.

People who claim the truth of phenomena that cannot be proven or disproved are often not honest, only confused. In a world without fixed boundaries and firm opinions, where everything is uncertain, they opt for explanations that make life predictable. Fixed routines and authoritarian dogmas that convince us that things happen for a reason. That everything can be explained. Even if they believe in illusion, their faith provides meaning and purpose to their lives. As Wittgenstein pointed out  ̶  to get up on a roof, we need a ladder, but once we are there, it has served its purpose.

My propositions serve as elucidations in the following way: anyone who understands me eventually recognizes them as nonsensical, when he has used them — as steps — to climb beyond them. (He must, so to speak, throw away the ladder after he has climbed up it.)
He must transcend these propositions, and then he will see the world aright.

Baigent, Michael, Richard Leigh and Henry Lincoln (1982). Holy Blood, Holy Grail. London: Jonathan Cape. Frankfurt, Harry G. (2005) On Bullshit. Princeton University Press. Fritze, Ronald H. (2011) Invented Knowledge: False History, Fake Science and Pseudo-religions. London: Reaktion Books. García Lorca, Federico (2010) Juego y teoría del duende, 1933. Barcelona: Editorial Nortesur. Jelenik, Elfriede (1983) “Interview with Erich von Däniken”, in Penthouse, June. Pauwels, Louis and Jacques Bergier (2007) The Morning of the Magicians. London: Souvenir Press. Putnam, Bill and John Edwin Wood (2005) The Treasure of Rennes-le-Chateau, A Mystery Solved. Stroud: The History Press. Scholem, Gershom (1978) Kabbalah. New York: New American Library.  Schele, Linda, Peter Mathews, Everton Macduff and Justin Kerr (1999) The Language of Seven Sacred Maya Temples and Tombs. New York: Scribner. Shea, Robert and Robert Anton Wilson (1983) The Illuminataus! Trilogy: The Eye in the Pyramid, The Golden Apple. Leviathan. New York: Dell. Thompson, Damian (2008) Counter-Knowledge: How we surrendered to conspiracy theories, quack medicine, bogus science and fake history. London: Atlantic Books. von Däniken, Erich (1972) Chariots of the Gods: Unsolved Mysteries of the Past. New York: Bantam Books. von Däniken, Erich (1980) Signs of the Gods. London: Corgi Books. Wilson, Colin (1972) New Pathways in Psychology: Maslow and the Post-Freudian Revolution. Worthing: Littlehampton Book Services. Wilson, Colin (1973) The Occult: The ultimate book for those who would walk with the Gods. Frogmore St. Albans: Mayflower Books. Wilson, Colin (1978) The Outsider. London: Picador/Pan Books. Lund: Bakhåll. Wittgenstein, Ludwig (2016) Tractatus Logico-Philosophicus. Ballingslöv: Chiron Academic Press.


09/10/2018 15:29

Någon gång vid slutet av sjuttiotalet befann sig jag och Rose på Spartas auditorium i Lund för att lyssna till ett föredrag och se ljusbilder presenterade av Erich Anton Paul von Däniken. Salen var fylld och stämningen förväntansfull. Publiken var blandad; entusiastiska UFO-nerdar satt med sina kameror beredda, medan skeptiska akademiker hade små anteckningsböcker i knäet (Moleskine var ännu inte introducerat), beredda att skriva ner den schweiziske amatörforskarens mest ogrundade påståenden.

En kraftig, lugn och auktoritativ Däniken steg under begeistrade applåder fram inför publiken och förevisade sina ljusbilder på en massiv, icke-rostande järnpelare i New Delhi, Keopspyramiden, ett stort marmorblock som täcker en kungagrav i Palenque i Mexiko, Moaiskupturer från Påskön, Stonehenge, guldskatter och tecken på UFOs från grottor i Ecuador, den turkiska Piri Reis kartan som visade Atarktis innan det var upptäckt, Tullipapyrusen som beskriver UFOs över antika Egypten, Nazcalinjerna och en mängd andra föremål och platser som bevisade att jorden fått besök från utomjordingar, som påverkat och ändrat människornas kultur och till och med vår genetiska sammansättning.

von Däniken visade hur ananasfrukter (säkerligen pinjekottar) fanns avbildade på babyloniska reliefer långt tidigare än sådana hade förts till Europa från Karibien.

Där fanns bilder på och demonstrationer av hur forntida babylonier använt elektriska batterier. Hur egyptier haft stora glödlampor (framställningar lotusknoppar med ormar som symboliserar deras inneboende kraft).  

Rymdfarkoster från det forntida Indien (himmelska tempel).

Mayagudar med rymddräkter (huvudprydnader av trä och fjädrar).

Kayapófolket i Brasilien som personifierar forntida astronauter (egentligen shamaner från Mebêngôkrefolkets Xikrinklan som klätt ut sig som Bep Karotis mekakron, andlige dubbelgångare. Bep Karoti var en hövding som under nittonhundratalet introducerade en ny metod för att fläta mattor)

Enligt von Däniken rådde det alltså ingen tvekan om att jorden ofta och regelbundet har fått besök av avancerade utomjordingar. Hans påståenden kom snabbt och tveklöst. von Däniken talade obehindrat på en perfekt engelska och rörde sig oavbrutet medan han talade. Det var engagerande, roande, sanslöst, vetenskapligt ovederhäftigt och fullkomligt galet.

Då von Däniken efter sitt fantasifulla anförande lämnade ordet fritt för publiken, var det tillen början alldeles tyst. Inte ens de tvivlande akademikerna, med sina fullklottrade anteckningsböcker, tordes göra några invändningar. Så totalt överväldigande hade anförandet varit, helt i enlighet med vad som i USA har kommit att betecknas som Gish Gallop, ”gishgalopperande”, efter kreationisten Duane Gish som för att övertyga sina kritiker dränkte dem i skyfall av tillrättalagda, ogrundade fakta, skämtsamheter och regelrätta lögner.

Duane T. Gishs virriga påstående levererades i ett rasande tempo, fast and furious.  Och jag antog att Däniken nu skulle bemöta akademikerna på samma sätt. Han tycktes vara orubbligt säker på sin sak. En äldre dam reste sig, allas blickar riktades mot henne. Liksom von Däniken talade hon engelska med en nästan omärklig tysk brytning:

̶  Herr von Däniken, jag blev intresserad av era teorier om att Nazcalinjerna i Peru antagligen kunde ha utgjort forntida landningsbanor för utomjordiska besökare.
von Däniken lutade sig uppmärksamt framåt:
̶  Ja, det stämmer, det är den uppfattningen jag fått efter att flera gånger ha besökt platsen.
̶̶  Ni nämnde också Maria Reiches namn och sa att ni känner henne.
Samtliga i salen hade sin uppmärksamhet riktad mot damen, vad ville hon komma fram till? von Däniken svarade med lugn och säker stämma, fast lika snabbt som under sitt anförande:
̶  Javisst känner jag Maria Reiche och även om vi på en del punkter har skilda uppfattningar om Nazcalinjerna ursprung är jag en uppriktig beundrare av hennes ovärderliga forskningsinsatser och hennes självuppoffrande kamp för att beskydda och bevara Nazcalinjerna. Hon lever ju inom området, mycket enkelt och spartanskt.
Damen svarade:
̶  Jo, jag känner till det.

von Däniken undrade nu:
̶  Och er fråga?
̶  Det är mer en undran än en fråga. Hur många gånger har ni träffat Maria Reiche?
̶  Åtskilliga gånger.
̶  Märkligt. Hon känner nämligen till era böcker, men hon känner inte er.
von Däniken blev tydligt skakad:
̶  Hur vet ni det?
̶  Jag känner Maria Reiche sedan flera år tillbaka och träffade henne senast för ett par månader sedan. Hon känner er inte.

von Däniken var svarslös. Jag minns inte hur det hela slutade. Publiken var stum, chockad. Det var som om vi alla dränkts med iskallt vatten. Jag led med von Däniken, av hans offentliga blottande. Han stod framför oss lika pinsamt exponerad som kejsaren utan kläder, som en trollkarl som misslyckats med sina tricks, tappat sina kort på golvet och inte tordes plocka upp dem.

Varför var Rose och jag där? I oktober 1972 placerade shahen av Iran, Mohammad Rez Pahlavi, en order på två överljudspassagerarplan. Han hade nyligen färdats i en Concorde tur och retur mellanTeheran och Paris. Shahen var imponerad: ”Det gick så fort och lätt. Kostymen hann inte ens bli skrynklig.” 

I samband med det läste jag i Expressen en artikel av poeten Gunnar Harding, i vilken han recenserade en bok av Colin Wilson, The Occult. Harding skrev hur han blivit imponerad av denna mer än 750 sidiga, välskrivna genomgång av magins historia och oförklarliga fenomen, från Antiken till nutiden. Den handlade om fantasi och tankeflykt, om tillvaron som ett oförklarligt mirakel. Att Harding inledde sin artikel med Shahens flygfärd berodde på att Wilson bland annat hade berättat om människans mångtusenåriga dröm om att kunna flyga och hur detta gett upphov till fantastiska spekulationer och litterära verk som stimulerat tankelivet, om än inte gett upphov till några praktiska resultat.

Wilson skrev om Josef av Coppertino (1603 – 1663), en italiensk franciskanerpräst som av sina överordnade beskrivits som en ”något enfaldig”, men from man, som späkte sig dagligen och ibland kom i ett tillstånd av så stark hänryckning att han lyfte från marken, leviterade:

Vad skall vi tro om sådana fenomen? Det vore bekvämt om vi kunde avfärda det hela som lögner eller masshysteri, eller hypnos. Vi kan med gott samvete avfärda 95 procent av miraklerna som tillskrivs helgonen på det viset. […] Men bevisen [för Josef av Coppertinos levitation] låter sig inte avfärdas; de är överväldigande. Hans bedrifter bevittnades av kungar, hertigar och filosofer (eller åtminstone en filosof – Leibniz). När det föreslogs att han skulle helgonförklaras inledde kyrkan en undersökning av hans levitationer och hundratals vittnesattester avlades. Han blev ett helgon etthundrafyra år efter sin död. […] Fader Josef flög. Det kan inte råda några tvivel om det.


Basilica di XII Santi Apostoli här i Rom finns en altartavla med den flygande Josef av Coppertino inför vilken man dagligen kan se studenter be om gudomligt ingripande för att klara sina studier och examina.

Att Gunnar Harding fäste sig vid historien om Josef av Coppertino och jämförde den med shahens påpekande om sin oskrynklade kostym är antagligen för att han som poet och musiker har uppmärksammat hur vardagslunken dövar våra sinnen. Rutiner försvagar vår beredskap att uppleva tillvarons gåtfullhet, stoffet till fantasins flykt, drömmarna och en uppskattning av det verkliga livets mysterium. Vid våra drinkar i ett behagligt flygplanssäte förmår vi inte uppfatta undret i hur Josef av Coppertino lyfter från marken under en mässa. 

Colin Wilson jämför vår vardag vid en man som under dagliga tågresor till och från sin arbetsplats försjunker i lokaltidningens intetsägande nyhetsflöde (nuförtiden skulle det väl vara mobilen), tills han en dag lyfter blicken och genom fönstret betraktar det förbiilande landskapet, förundras av dess skönhet, för att sedan med intresse börja iaktta sina medresenärer. Att kanalisera denna känsla och förändrade blick på tillvaron till en livsförhöjande medvetenhet är vad Colin Wilson i sin bok The Occult beskriver som Faculty X, ”Egenskapen X”:

Någon som är van vid livet i en modern stad skär sannolikt bort så mycket som 99 procent av alla de stimuli överhopar våra sinnen. Det där känner vi alla till. Men det vi ännu inte har förstått är den extraordinära förmåga vi har för att kunna fokusera oss på vissa aspekter av verkligheten. Denna förmåga är vad jag kallar Egenskap X, men för tillfället använder vi den knappast, omedvetna som vi är om dess potential.

Jag skulle tro att Gunnar Harding och många andra poeter och författare intresserade sig för The Occult efter att tidigare ha läst The Outsider som den tjugofyraårige Wilson fick utgiven 1956.  Det var lätt att identifiera sig med den unge mannen som rest kring i Europa, försökt sig på en tjänst inom förvaltningen, gift sig, fått en son  och sedan skiljt sig, ständigt slukande den ena romanen efter den andra. Författare som bokslukande ungdomar ofta läste vid tiden då Wilson skrev sin bok  ̶   Kafka, Camus, Hesse, Eliot, Hemingway, Blake, T.E. Lawrence, Sartre, Dostojevskij, Nietzsche, Hamsun, H.P. Lovecraft och många flera. Jag antar att många ungdomar fortfarande hittar fram till dessa skribenter och då upplever något liknande det som Wilson kände:

Det slog mig att jag att jag befann mig i en liknande situation som så många av mina favoritkaraktärer i olika romaner: Dostojevskijs Raskolnikov, Rilkes Malte Laurids Brigge, den unge författaren i Hamsuns Hunger: ensam i mitt rum, kände jag mig fullkomligt avskuren från resten av samhället. Det var inte en situation jag trivdes med. 

Wilson började skriva ne intryck från de romaner, biografier och dagböcker han slukade. Likt många andra ungdomar fann han snart att den litteratur som främst berörde honom handlade om undantagsmänniskor bortom samhällskonventionerna. Som en stämma (det är stortrollet Böjgens röst) i mörkret säger till Per Gynt i Ibsens drama:

Peer Gynt: Giv svar. Hvem er du?
Stemmen: Mig selv
Peer Gynt: Af vejen!
Stemmen: Gå udenom, Peer! Den er stor nok, hejen 
(fjället är tillräckligt stort).
Peer Gynt: (vil igennem på ett andet sted, men støder imod) Hvem er du?
Stemmen: Mig selv. Kan du sige det samme?

I sin bok beskriver Wilson sitt syfte som att han vill ta reda på hur outsidern påverkar samhället och hur samhället påverkar outsidern. Framför allt söker han efter olika alternativ som kan ge livet en mening. I sin nästa bok Religion and the Rebel var han på väg mot en lösning  ̶  religiös mystik. Det gällde att hålla kvar inspirationen och det kritiskt tänkande utanförskapet, annars kunde ett ”geni” (Wilson ansåg sig vara ett sådant) gå under:

Vårt liv i det moderna samhället är ett upprepande av Van Goghs problem, den dagliga kampen för passion försvinner över natten, nerbruten av mänsklig trivialitet och oändlig småskurenhet.

Wilsons idéer fick honom att söka kontakt med den amerikanske psykologen Abraham Maslow, som ansåg att varje mänsklig varelse strävar efter att utveckla sina förmågor till fullo. Det gäller att finna sin mentala styrka och uppnå vad han kallade för self-actualization, självförverkligande.

De flesta av oss når sällan dit, men Maslow hade bland sina elever och patienter upptäckt att de flesta av dem någon gång hade upplevt ögonblick av peak experience, höjdpunktsupplevelse. En känsla av att all din förmåga, dina erfarenheter, kraft och strävan, under korta, saliga stunder av lycka sammanstrålar i något som känns fulländat. Jag vet inte riktigt vad det kan vara, kanske något i stil med vad jag sett under voodooceremonier då någon som blivit besatt av en lwa, en gud, plötsligt förvandlas; sjunger, dansar och lever ut på ett oanat sätt. Övriga ceremonideltagare säger då att personen se sube, lyfter sig.

Detta kan ske i olika sammanhang; inom teatern då någon grips av ett så övertygande utspel att hon/han tycks ha blivit fullkomligt förvandlad. Inom musik då någon börjar spelar med en sådan styrka och inspiration att musikern själv inte förstår hur det gick till. Inom flamencokulturen kallas ett sådant tillstånd för att tener duende, att ha en duende (ett andeväsen som kan påminna om vår svenske hustomte), det betyder alltså att någon beter som hon/han vore besatt av en annan, mäktigare varelse.

Den passionerade poeten och pjäsförfattaren García Lorca (1898-1936) försökte i flera skrifter och anföranden förklara vad det innebar att bli besatt av en duende:

Den verkliga kampen är med duenden, [den sker på olika sätt] strävan att söka Gud är välkänd, bort från eremitens barbariska metoder för att istället använda sig av mystikernas mer subtila förfarande. Söka sig till Santa Teresas bastanta torn, eller Johannes av Korsets tre vägar. Och även om du tvingas klaga som Jesaja: ”Du är sannerligen en fördold Gud”, så sänder Gud likväl den som söker honom sina första törnen av eld. [...] De stora mästarna från södra Spanien, zigenarna, flamencoartisterna, sjunger redan, spelar redan, de vet att ingen känsla är möjlig utan duendens ankomst. […] För att finna duenden krävs varken karta eller övning. Vi vet enbart att den likt smultet glas bränner blodet, torrlägger sådant som förnekar all den sträva, sköna geometri som krossar förställning, det är den som gjort Goya till en mästare i grått silver…

Colin Wilson var på jakt efter ett tillstånd som inte begränsades av vår vardagsvärld. Han sökte den hos sina favoritförfattare och filosofer. Hans förmåga att läsa och ta till sig stora mängder skrift var imponerande, men den slukade antagligen också hans analytiska förmåga och verklighetsuppfattning. Colin Wilson tycks ha dränkts av sin egen beläsenhet, något som gör att även då han framstår som mest galen är det den mängd av märklig information han presenterar som fortfarande gör det fascinerande att läsa vad han än skriver.

Wilsons tillstånd förvärrades av det stora gensvar och allt det beröm han fick för sin Outsider. Det sägs ofta att det inte är bra att bli alltför framgångsrik vid unga år och än värre är det om du dessutom blir hyllad och förmögen. Wilson övertygades om sin egen förträfflighet men kunde aldrig upprepa sin första framgång. På sin jakt efter peak experience förlorade han sig i läsning och skriverier om brott (han koncentrerade sig på massmördare), sex (ofta udda sådan) och framförallt ockultism, paranormala företeelser och pseudohistoria – Atlantis, pyramidhemligheter och andra egendomligheter.

Jag frågade en god vän, som liksom jag vid unga år blivit fascinerad av Outsidern, vad han trodde var orsaken till att Colin Wilson förlorat sig i ockulta dumheter och hans svar var kanske det mest troliga:

̶̶  Han försökte väl leva på sitt skrivande och ägnade sig då åt sådant som gav en hygglig inkomst.

Nåväl, jag slukade The Occult då jag under nätterna efter det jag hade slutat gymnasiet och under min militärtjänstgöring blivit telegrafist, något som gjorde att jag ofta var tvungen att ensam vaka vid växel och telegrafiapparat. Med mina kamrater diskuterade jag ockulta ting och samma dag som vi muckade for jag och min vän Claes med tåg ut i Europa. Han hade på TV sett ett program från BBC  ̶  Jerusalems förlorade skatt. Han berättade om det för mig och våra lumparkompisar medan vi på ett kafé alldeles utanför regementet höll oss undan från våra militära plikter.

Dokumentären Claes hade sett handlade om en bypräst, François-Bérenger Saunière (1852-1917), som i den oansenliga byn Rennes-le-Château i södra Frankrike efter att plötsligt ha blivit förmögen hade restaurerat kyrkan och utsmyckat den med en mängd märkliga konstverk. Saunières oväntade förmögenhet förklarades genom ett par pergament med kodade budskap som prästen funnit under kyrkans altare och som fört honom till en makalös guldskatt. Programmets producent, Henry Lincoln, hade kommit över kopior på dessa mystiska pergament. Dokumenten kopplade samman en fransk adelssläkt med anor bakåt till de medeltida Merovingerna, tempelherrar och katarer, till den lilla kyrkan i Rennes-le-Château och den franske sextonhundratalskonstnären Nicolas Poussin.

Allt detta beskrevs av Henry Lincoln som ett mönster som avslöjade att prästen Saunière varit medlem i ett mystiskt sällskap Prieuré de Sion, Sions brödraskap, som 1070 i Provence skulle ha grundats av några munkar från Kalabrien.  Prieuré de Sion hade 1099 omorganiserats av korsfararen Gottfrid de Bouillion. Brödraskapets syfte var att skydda den stora tempelskatt, bland annat med förbundsarken och den sjuarmade ljusstaken, som romarna rövat bort vid Jerusalems förstörelse 70 e.Kr. och som sedermera hamnat hos de franska Merovingerna. I Palestina hade Bouillon fått reda på hemligheterna kring skatten och visste var den fanns. Sedan han lämnade sitt grevskap Lorraine 1095 hade de Bouillon dock aldrig återvänt till Frankrike. För att skydda skatten från upptäckt och missbruk hade Bouillon invigt bröderna i Prieuré de Sion i hemligheterna och sedan dess skyddade det hemliga sällskapet dyrbarheterna.

Några medlemmar av Prieuré de Sion hade inte kunnat avhålla sig från att ge ledtrådar om dess existens, bland dem de okända författarna till dokumenten som Lincoln hade sett, Nicolas Poussin, som i sin tavla Et in Arcadia Ego hade antytt var skatten fanns gömd och slutligen prästen Saunière som tillskansat sig en del av dess guld och i sin kyrka lämnat ledtrådar till var han funnit det.

En galen, men spännande historia, som jag kopplade ihop med en roman jag precis hade fått av min äldre syster, den förvirrande Monsieur, or the Prince of Darkness av Lawrence Durrell, som också den handlade om mystiska ordnar i det samtida Frankrike, mörka hemligheter, tempelherrar, gnosticism och katarer i Provence och Languedoc. Följden blev att jag och Claes så fort vi muckat tog tåget ner till Languedoc och besökte Rennes-le-Château, Carcasonne, Montségur och andra platser som ansågs ha kopplingar till tempelriddare och katarer. Vi upptäckte snart att vi inte var ensamma besökare på dessa platser. Ständigt stötte vi på folk, en del mer än lovligt stolliga, som sett samma TVprogram som Claes, medan andra, likt Colin Wilson, hade förläst sig på en mängd ockult litteratur.

Då jag kommit tillbaka till Sverige skrev jag in mig på religionshistoriska avdelningen vid Lunds universitet, orsaken till detta var inte minst Colin Wilson och min läsning om katarer och andra europeiska kättare. Medan jag studerade religionshistoria kom jag i kontakt med William James magistrala Den religiösa erfarenheten i dess olika former, spanska mystiker, Kierkegaard, Wittgenstein och Nietzsche, persiska sufier, indiska och kinesiska filosofer, naturfolks världsbild och mycket annat som nyanserade mina ungdomliga fantasier kring en alternativ syn på tillvaron.

Givetvis stötte jag även på pseudovetenskap i form av von Dänikens stolliga spekulationer om att gudar och änglar i själva verket var tekniskt avancerade utomjordingar. Idéer som under seminarierna kunde nämnas av en och annan nerd, men sådant bemöttes med roat överseende. von Dänikens naiva och prosaiska spekulationer var en ynklig ersättning för religiösa visioner och djup mystik. Att förklara religiös strävan som influerad av tekniska innovationer som utomjordingar under forntiden hade begåvat mänskligheten med var helt enkelt en vulgarisering av människors fantasi och fabuleringsförmåga.

Betrakta exempelvis reliefen ovanför K´inich Janaa Pakals sarkofag i Palenque som i en möjligen redan nu föråldrad version av Linda Schele har tolkats som en framställning av Mayafolkets förställningar om ett livsuppehållande världsträd. Den omgivande frisen framställer kosmologiska riktmärken, bland dem solen, månen och flera stjärnor, samt namnen på sex medlemmar av Pakals dynasti. Den centrala framställningen utgörs av ett korsformat Världsträd över vars krona en quetzal vilar. Quetzalen som med sin grönskimrande fjäderskrud och sitt rubinröda bröst var Kukulkans, Den Befjädrade Ormens, fågel, ”luftens härskarinna”. Kukulkan var växtlighetens, rikedomens, frihetens och återfödelsens gud. Vid trädets fot vilar den döde konungen K´inich Janaa Pakal, i skepnad av majsguden Hun-Hunapah, världens skapare. Det är ur honom som Världsträdet spirar. Pakal vilar i fosterställning ovanpå en gudom som kan vara antingen Hun-Came, En Död, eller Vucu-Came, Sju Dödar, herrar över dödsriket Xibalba, ”Fruktans hemvist”. Givetvis är symboliken djupare och betydligt mer komplicerad än så och dess gåtor är ännu inte fullkomligt lösta, även om flera av tecknen nu kan läsas. Dock finner jag Mayamytologin betydligt intressantare än von Dänikens tolkning som fick honom att se en utomjording, som med en syreanordning fäst under näsan sitter framåtlutad över kontrollbordet på ett jetdrivet rymdskepp.

von Däniken griper vilt efter varje antydan om forntida astronauter. Det räcker med en bild eller ett lösryckt textstycke för att han skall associera till rymdskepp, eller allsköns tekniska prylar. Han får mig att tänka på en tonårskille som bläddrar i tekniska postorderkataloger för att finna spännande mojänger att meka med, eller något att imponera polarna med.

von Dänikens entusiastiska presentationer av forntida teknik får mig att minnas Erik Bergstens Tekniskt Magasin som sändes på svensk TV mellan 1957- 87 och som inleddes av tonerna till Count Basies Whirely Bird, ackompanjerande några knepigt roterande kugghjul. Som i ett sådant TVprogram finns det hos von Däniken ingen känsla för mystik, ingen visionär tankeflykt eller redogörelse för sekellånga grubblerier. Pang på rödbetan! Rymdskeppen är här och ut kommer ET, allt är förklarat.

Hesekiel 1:4-26 beskriver enligt von Däniken helt enkelt ett tekniskt avancerat rymdskepp och som genom ett trollslag har den judiska Merkabahmystiken dunstat bort, tvåtusen års grubblerier och visionärt tänkande som gav upphov till Kabbalahns inspirerande spekulationer och intrikata mystik. Jämför von Dänikens rymdskepp med den komplicerade världs-och tankestruktur som kabbalisterna fann i Hesekiels vision. Märklig även den och betydligt mer svårbegriplig, men likväl betydligt intressantare.

Kabbalisterna såg inte något rymdskepp utan Guds änglar, Seraphim (ett svårt begrepp, det är oklart om de verkligen är gestalter, snarare är de kanske sefirot, ”utflöden” av Guds allmakt), samt Guds tron och det komplicerade maskineri som upprätthöll Skapelsen. Samtidigt var visionen en sinnebild av Universums olika begreppsvärldar, tillstånd av kunskap och medvetande. Våra vägar till förståelse av Gud, tillvaron och våra egna liv. Nedan är en ytterst schematisk framställning av tankegångarna. Om vi vill fördjupa oss i Kabbalahns ytterst komplicerade världar är Gershom Scholems böcker goda, om än inte helt enkla, introduktioner.

De olika sfärerna av existens som kabbalisterna anade i Hesekiels syn beskrevs som ”himlar” eller ”världar”. Atziluth (”Utstrålningen”, Den Himmelska Visdomen). Hemvist för Gudomens, Ein Sofs, ”Det Oändligas”, absoluta existens, omöjligt att förklara är det ett tillstånd där självmedvetenheten har uppgått i ett gränslöst, allomfattande medvetande. Beriah (”Skapelsen”, Den Gudomliga Förståelsen) Seraphims, ”De Brinnandes”, hemvist inom vilken Gud gör sin närvaro påtaglig genom att manifestera sig genom sin utstrålning, sitt oavbrutna skapande. Yetzirah (”Bildningen”, gestaltandet), sfären där Guds existens kan anas genom vårt mänskliga tänkande, vår begränsade föreställningsvärld, vår intellektuella kapacitet. Yetzirah kan låta sig beskrivas genom myter och liknelser, genom matematik, fysik och kemi. Hayyot (”Levande”) Den påtagliga världen, naturen, den mänskliga tillvaron där vi människor lever och skapar. En värld som kan ses och beröras, som ständigt påverkar oss och som vi är satta att skydda och bevara. Assiah (”Handling”) Den begränsade sfär inom vilken varje mänsklig varelse är verksam. Som var och en av oss påverkar genom sitt handlande och tänkande, våra personliga ansvarsområden.

I sin Chariots of the Gods? från 1968 och i en mängd följande böcker, i vilka von Däniken till leda upprepar sina argument, berövar han världshistorien dess mystik och förvandlar den till en tråkig följd av tekniska innovationer gjorda av utomjordiska besökare. En del kanske tycker det är betydligt mer spännande att betrakta en hög krukskärvor, som antagligen är rester av förvaringskärl för papyrusrullar, som galvaniska batterier som laddat primitiva glödlampor och maskiner. Jag hör dock inte till dem.

Vem är Erich von Däniken? Han föddes 1935 i Zofingen i Schweiz och fick sin grundläggande utbildning i en katolsk internatskola. Efter skolan började han arbeta som kypare och bartender på ett hotell i Bern, där han mötte sin hustru Elisabeth och de fortsatte sedan att arbeta sida vid sida på olika hotell i Schweiz, pengarna de samlade använde de till resor, inspirerade av von Dänikens stora intresse för arkeologi och ufologi. Dessvärre var von Däniken lite väl benägen att skaffa sig inkomster genom småbedrägerier och diskreta stölder, något som ledde till att han allt som oftast hamnade i klammeri med rättvisan, bland annat dömdes han vid ett tillfälle till ett fyra månaders fängelsestraff.

1967 träffade von Däniken, medan han arbetade på ett hotell i Davos, Dr. Thomas von Randow, som var vetenskapsredaktör på den tyska veckotidningen Die Zeit. Von Randow imponerades av von Dänikens entusiastiska svada om forntida rymdfarare och alternativ arkeologi. Visserligen fann von Randow det hela vara alltför oseriöst för Die Zeit, men insåg att det kunde finnas pengar att tjäna på en bok om underligheterna och satte von Däniken i kontakt med en god vän som hade ett bokförlag. Denne nappade på kroken och lät Wilhelm Roggersdorf, en redaktör med känsla för publiksmaken, bearbeta von Dänikens manus.

Roggersdorf var en pseudonym för Wilhelm ”Utz” Utermann, romanförfattare och dramaturg som varit i tjänst hos nazistpropagandan, bland annat som en av huvudredaktörerna, Schriftleiter, för nazipartiets huvudorgan Völkischer Beobachter. Det är mycket möjligt att Utermann var skyldig till en del av de rasistiska undertoner som finns i Erinnerungen an die Zukunft, Minnen från Framtiden, originaltiteln på Chariots of the Gods?, bland andra påståendet att utomjordingar fått barn med utvalda exemplar av människosläktet och därmed förbättrat den genetiska sammansättningen hos en del befolkningsgrupper.

Rasistiska åsikter dyker emellanåt upp i von Dänikens olika skrifter, speciellt fatala är de i hans Signs of the Gods från 1980:

Var den svarta rasen ett misslyckande och ändrade utomjordingarna den genetiska koden genom genetiska operationer för att åstadkomma en vit, eller en gul ras? […] Jag inser att jag leker med dynamit om jag påstår att utomjordingarna från början "tilldelade" specifika egenskaper till grundraserna, d.v.s. programmerade dem med speciella förmågor. […] Jag är inte en rasist, men min kunskapstörst möjliggör ett negligerande av de tabun som råder då det gäller på att ställa frågor kring rastillhörighet, helt enkelt därför att det är otidsenligt och farligt. Varför är vi som vi är?

von Däniken utvecklar sina åsikter i en intervju som han i Penthouse gav den blivande nobelpristagarinnan (enligt min åsikt ett av Akademins sämsta val) Elfriede Jelinek:

Dessa gudar har också varit till nytta för människan genom att med hjälp av genetisk mutation skapa Homo sapiens. De gjorde honom intelligent.

Han förespråkar eugenik, rashygien:

Antag att jag gjorde ett experiment med bakterier och placerade dem i provrör. När jag upptäcker att ett antal av dessa kulturer utvecklas felaktigt, för det första till sin egen skada, för det andra till nackdel för miljön, då kastar jag dessa provrör i elden.

Erinnerungen an die Zukunft blev en stor succé i Tyskland, översattes snart till en mängd språk och von Däniken blev en förmögen, om än omstridd, man. Än så länge har han skrivit mer än fyrtio böcker, Sitt andra alster Gudar från yttre rymden, skrev han i fängelset där han satt inspärrad för skattebedrägeri och obetalda skulder, som uppgick till 750 000 USD. von Däniken var dömd till tre och ett halv års fängelse, men blev dock frisläppt då han genom sina stora bokinkomster kunnat betala av sina skulder, och mer därtill.

Då jag, efter debaclet i Lund, läste von Dänikens Olösta gåtor ur mänskligheten förvånades jag hur föga originella de flesta av hans påståenden egentligen var. Mycket hade jag läst förr, bland annat i en bok jag köpt på ett apotek i Santo Domingo. De flesta dominikanska apotek brukade saluföra allsköns underlig, ockult litteratur, från den osmakligt antisemitiska Sions Vises Protokoll till alster av populära latinamerikanska pseudohistoriker, som den chilenske nynazisten Miguel Serrano.

Nåväl, på ett apotek hade jag plockat upp en spansk översättning av Le Matin des Magiciens från 1960. Den var skriven av Jaques Bergier, född i Odessa, kemi-ingenjör och f.d. medlem i den franska motståndsrörelsen och Louis Pauwels, journalist på Le Figaro, f.d. kommunist, nominerad till Goncourtpriset, medlem i en mängd hemliga sällskap och sedermera känd reaktionär. Detta var en betydligt mer fascinerande bok är von Dänikens alster.

Jag vet inte om Le Matin des Magiciens (på svenska döpt till Vår fantastiska värld) kan kallas pseudohistoria, snarare är den en slags magisk realism, inspirerad av författare som Borges och Lovecraft. Boken tar upp nazistisk ockultism, en mängd konspirationsteorier och antika profetior, beskriver initierat modern alkemi och inte minst teorier kring forntida, avancerade raser och oförklarliga “mysterier” som även von Däniken tar upp, som att Sodom och Gomorra skulle ha gått under i en slags kärnvapenexplosion, samt spekulationerna kring Nazcalinjerna.

Detta för mig tillbaka till Claes TVprogram  ̶   Jerusalems förlorade skatt. Producenten Henry Lincoln följde upp succén med ytterligare två ”dokumentärer” där han fördjupade sina påståenden. 1982 publicerade han dessutom en bok han skrivit tillsammans med två andra författare.  Holy Blood and the Holy Grail (på svenska publicerad som Heligt blod, helig gral) är ett förbluffande hopkok där författarna hävdar att Jesus var gift med och hade barn med Maria Magdalena, som efter korsfästelsen flydde till det som är nuvarande södra Frankrike. Under 400-talet gav Jesus efterlevande släktingar upphov till de merovingiska kungarna. Den heliga gralen, på medeltida franska Sangréal -  Sang réal (kungligt blod), är inte alls en bägare i vilket Jesu blod samlats, utan ”heligt blod” i bemärkelsen av det DNA som finns hos Jesu ättlingar. Den hemliga organisationen Preuré de Sion grundades med målet att den merovingiska dynastin åter ska få makten över Frankrike och flera av dess fördolda stormästare har varit kända män, exempelvis Nicolas Poussin, Isaac Newton och Leonardo da Vinci.

Enligt författarna till Heligt blod, helig gral finns sekten kvar än idag och detta leder oss till de underliga, hemliga, franska sällskap i vilka exempelvis Louis Pauwels var medlem. Pierre Plantard föddes 1920 som son till en betjänt och en concierge, portvakterska, men hävdade att han var ättling till de merovingiska kungarna. Som ultranationalist och antisemit samarbetade han under kriget med nazister och franska kollaboratörer, hävdande att han var en initierad frimurare och därmed kunde avslöja den hemliga organisationens regimomstörtande och radikala konspirationer.

Någon gång under femtiotalet registrerade Plantard Prieuré de Sion som namnet på en välgörenhetsorganisation och det är möjligt att han med några vänner och bekanta inom ramen för sin ”orden” ägnade sig åt några töntiga ritualer. 1961 läste Plantard en bok av pseudohistorikern Gérard de Sède, specialiserad på myter kring katarer och tempelriddare. Plantard ansåg att de Sède kunde vara en bra kontakt för spridningen av myten om sitt merovingiska ursprung. Han föreslog att de Sède att de tillsammans skulle skriva en bok baserad på vad Robert Charroux funnit i Rennes-le-Château och koppla ihop det med Plantards egna spekulationer kring merovinger och ”heligt blod”.

Robert Charroux, som egentligen hette Robert Joseph Grugeau arbetade innan han kunde försörja sig på sina böcker inom det franska postväsendet. Han var en av de första som skrev utförligt om forntida astronauter från andra planeter, både science fiction och ”dokumentära undersökningar”. Det råder ingen tvekan om att von Däniken är väl förtrogen med Charrouxs olika alster.

I början av sextiotalet hade Charroux i en lokaltidning läst historien om att prästen Saunière i Rennes-le-Château hade konstruerat en kyrka som avslöjade hur han funnit en guldskatt. Mannen som skrivit artikeln hette Noël Corbu och hade 1946 av Saunières arvtagerska, Marie Dénaranaud, köpt prästens egendomar och inrättat en restaurang i Rennes-le-Château. Tio år senare publicerade lokaltidningen La Dépêche du Midi en serie intervjuer med Corbu i vilka han berättade att Fader Saunière funnit en skatt med 28 500 000 guldmynt som varit avsedda att utgöra den lösensumma som skulle utbetalas för att befria St. Louis ur hans fångenskap hos saracenerna. St. Louis egyptiska väktare nöjde sig dock med de 400 000 livres tournois som redan hade utbetalats och släppte år 1250 Louis ur hans fångeskap. Guldet som hans mor, Blanche av Kastilien, samlat in levererades alltså inte utan grävdes istället ner i närheten av Rennes-le-Château, något som avslöjades genom de pergamnetark som Saunière funnit under altaret i sin sockenkyrka.

Robert Charroux blev fascinerad och tog kontakt med Noël Corbu, tillsammans med restaurangägaren och sin hustru genomsökte sedan Charroux med en metalldetektor förgäves både kyrkan och trakterna kring Rennes-le-Château. Det resultatlösa skattsökandet rubbade dock inte Charrouxs tro på att guldskatten existerade och inkorporerade senare historien i en bok han kallade Trésors du Monde, enterrés,emmurés, engloutis,  "Världens skatter, begravda, inmurade, upplsukade". Det var den boken som Pierre Plantard och Gérard de Sède fått tag på och den kom att utgöra grund stommen för deras hopkok L'Or de Rennes från 1967, som i sin tur blev inspirationen till Henry Lincolns TV-dokumentärer.

För att göra sin historia mer trovärdig hade Plantard tillsammans med sin gode vän Philippe de Chérisey tillverkat de ”gamla” pergament som det påståtts att Saunière funnit under altaret i kyrkan i Rennes-le-Château och sedan låtit fotografera av dem i boken L'Or de Rennes. Det var kopior på de dokumenten som Lincoln presenterade i sitt TVprogram. Plantard och hans medförfattare de Sède blev snart ovänner, men de Sède har, liksom Lincoln, sedan dess oförtrutet spridit och ytterligare utbroderat fantasihistorierna kring guldskatten i Rennes-le-Château.

Det visade sig snart att de ledtrådar om en skatt som Saunière påstods ha lämnat i sin kyrka var obefintliga. Skulpturerna, bland annat den skräckinjagande djävulsfiguren under dopfunten, fann sitt ursprung i en tryckt beställningskatalog från en firma i Toulouse som specialiserat sig på framställning av kyrkodekorationer  ̶  La Maision Giscard. Renoveringen av sockenkyrkan i Rennes-le-Château, inköpet och installationen av de målade gipsskulpturerna från La Maision Giscard bekostades inte av Saunière utan av en rik välgörerska, en viss Mme Marie Cavailhé, som i juli 1887 betalade 700 francs för konstverken.

Saunière som avsatts från sin tjänst på grund av olika oegentligheter, men likväl hade fortsatt verka som präst i Rennes-le-Château, tjänade inte pengar genom upptäckten av en nergrävd skatt utan genom att ta olovligt betalt för kyrkliga tjänster, som antingen inte var avgiftsbelagda eller skulle ha redovisats för stiftsledningen, något han inte gjorde och som, jämte andra förseelser, hade lett till hans avsättning.

Jesus hade barn med Maria Magdalena, deras ättlingar lever än och skyddas av Prieuré de Sion. Visst känns historien igen, den är en av huvudingredienserna i Dan Browns Da-Vinci koden. Michael Baigent, Richard Leigh och Henry Lincoln kände också igen historien och stämde år 2006 Dan Brown för plagiat. De förlorade givetvis processen och fick betala tre miljoner engelska pounds för rättegångskostnaderna. Problemet var att författarna hävdat att The Holy Blood and the Holy Grail var grundad på seriös forskning och verklighetsbaserad. Detta blev dock deras fall eftersom boken därigenom inte kunde betraktas som deras originella skapelse, stulen av Brown. The Holy Blood and the Holy Grail var ju enligt dem en skildring av autentiska fakta, uppgifter tillgängliga för var och en, såvida de inte plagierades direkt från boken originaltext. Så kan det gå om man uppfinner historier och påstår att de är sanna och välgrundade. Rättegången handlade om skillnaden mellan fakta och fiktion, något som pseudohistoriker har svår att förstå, inte minst von Däniken.

Vid det här laget håller antagligen Rennes-le-Château och von Däniken på att förvandlas till bortglömd historia, men det hindrar inte att ett förvrängt och förfalskat förflutet, i gott samspel och sällskap med absurda konspirationsteorier, i högönsklig välmåga frodas och vidareutvecklas genom nätet. Det har skrivits en hel del om hur sanningen håller på att förvanskas och ”slätas” ut genom förenklingar. Folk får ett alltmer begränsat tålamod och orkar ofta inte ägna sig åt en text längre än ett twittermeddelande. Jämlikhetssträvanden och demokratisering tas som intäkt för attacker på ”expertsamhället”. Var och en kan nu vara sin egen professor och sprida ogrundade insikter och åsikter, alltmedan hon/han låtsas att deras kunskap är resultatet av år av kritisk granskning och forskning.

Och detta gäller inte enbart nätet. Intellektuell slapphet sprider sig. Tidigare välrenommerade, seriösa bokförlag ger ut rappakalja skriven av pseudohistoriker och upphovsmän till allsköns mirakelkurer. Tidigare var sådana töntar i bokhandlarna förvisade till suspekta avdelningar som ”parapsykologi”, ”New Age”, eller ”alternativ medicin”, nu finner du dem dock på avdelningarna för ”historia”, ”vetenskap” och ”hälsovård”. 

Listan på intellektuella bedragare och kvacksalvare kan göras i det närmaste oändlig: Menzies, Diop, Schucman, Berlitz, Hancock, Jacobovici, Icke, Starbird, Farrakahn, Bauval, Mısıroğlu, Hubbard, Szukalski, Brennan, Tabov, Calleman, Pye, Chandler, McKeith, Asante, Cremo, Hartung, Deretic, Fomenko, Gaddis, Behe, Gardner, Duesberg, Kolosimo, Potter Gale, Landsburg, Tsoukalos, Levashov, Marss, Graf, Pellegrino, Phillips, Sitchin, van Sertima och Holford. Detta är enbart ett litet urval av bedragare, det finns tusentals som dem. Virrhjärnor som förnekar holocaust, hyllar sina egna ”rötter” och ”folk”, berättar vilka grönsaker som botar cancer, ondgör sig över ”kunskapsmonopolet”, påstår att vaccin är livsfarligt och ser utomjordningar överallt.

Många tjänar grova pengar på sina dumheter. Någon gång hörde jag ett yttrande av en fransk minister: ”Jag störs egentligen inte om någon idiot deklarerar att Gud är en lök, men om han dessutom tvingar folk att tro på dumheterna, predikar att vi borde vara beredda att dö eller döda för löken och dessutom tar betalt för att vi skall lyssna och tro på honom, då blir jag upprörd.”

Då jag för något år sedan arbetade som gymnasielärare förvånades jag av hur många av mina elever som trodde att det existerade ett hemligt sällskap – Illuminati – vars mål är att i det fördolda styra och manipulera regeringar och världsomspännande organisationer för att därigenom skapa en Ny Världsordning, som innebär att deras medlemmar får absolut makt över Världens väl och ve. Illuminati dyker upp i Dan Browns romaner, som dataspel, på bio och hos rappare och rockband. Man skulle tro att detta skulle kunna räcka för att övertyga mina elever om att Illuminati och dess djävulska inflytande är bluff och båg, myt och osanning. Inte alls  ̶  de litade mer på nätet än på mig, eller på idoler som Jay-Z eller Beyoncé.

För övrigt har ju även USAs president målat upp bilden av en opåverkbar, hemlighetsfull elit som gjort ”vanligt folk” maktlösa och bortglömda. Arbetslösa, håglösa stackare drar sig fram i ett växande före detta industriellt rostbälte, alltmedan akademiker och politiker lever i högönsklig välmåga. Tack och lov har Donald J. Trump lovat att dika ut detta träsk fyllt med manipulerande parasiter och dyngspridare av fake news.

Ett försök jag gjorde, som förhoppningsvis möjligen påverkade en del av de illuminatitroende var att ta med mig en bok som jag någon gång på nittiotalet köpte och läste i New York, The Illuminatus! Trilogy. Trilogin skrevs Robert Wilson och Robert Shea och består av tre romaner  ̶   The Eye in the PyramidThe Golden Apple och Leviathan, den sista skrevs 1975. Författarna har beskrivit dem som ”sagor för paranoida” och handlingen är förvisso absurd.

Trilogin utspelar sig i olika alternativa universa och blandar vilt kvantummekanik, New Age, konspirationsteorier, pseudohistoria, filosofi, mytologi, fantasy, science fiction, B-filmer och deckare. Handlingen är omöjlig att redogöra för. Men en kort sammanfattning kan möjligen ge en shablonartad uppfattning om bokens karaktär.

Två detektiver bosatta i New York undersöker en bombräd mot en vänstertidning, i färd med att utreda morden på Kennedybröderna och Martin Luther King Jr., något som för detektiverna till ett antal mäktiga, hemliga sällskap. Den förstörda tidningens chefredaktör har fängslats för droginnehav och torteras i ett fängelse i Texas, men befrias då Discordians, en motståndsgrupp ledd av en gåtfull miljonär, Hagbard Celine, spränger fängelset och tar med sig redaktören i Hagbards gyllene ubåt. Det visar sig att The Discordians är inbegripna i ett globalt krig mot Illuminati, en organisation som i hemlighet kontrollerar hela världen. Hagbard finansierar sin verksamhet genom narkotikahandel.

Handlingen går successivt överstyr med förvecklingar i Las Vegas, där USAs regering experimenterar med kemiska vapen, Chicago som är i händerna på gangsters, Atlantis med Howard, en talande bläckfisk och hans gäng med tumlare och ön Fernando Poo, som kommer att bli skådeplatsen för ett kommande kallt krig mellan Ryssland, Kina och USA.

Ett satanistiskt rockband samverkar med amerikanska vetenskapsmän för att iscensätta ett massmord som skall utlösa den energi som behövs för att återuppleva forna, ondskefulla Illuminati, bland dem Adolf Hitler. Detta skall ske under ett Woodstockevenemang i det bayerska Ingolstadt, i vars närhet övervintrande Illuminati och en SSarmé vilar i djupet av en sjö kallad Totenkopf. Planen går om intet då rockbandet och flera Illuminatiledare dödas av Discordians, som fått hjälp av en jättelik inkarnation av jordgudinnan Eris.

Därefter tar New Yorkdetektiverna och The Discordians sin tillflykt i Hagbards gyllene ubåt för en sista konfrontation med Leviathan, ett pyramidformat, encelligt havsmonster, som dock pacificeras genom att han får tillgång till ubåtens datamaskin, som genom att sätta honom i kontakt med andra varelser lindrar hans enorma ensamhet. När hotet från Leviathan har undanröjts kan Hagbard och The Discordians slutligen besegra Illuminati och färdas ut i Universum. 

Denna soppa var en följd av Robert Edward Wilsons (1932 – 2007) verksamhet. Wilson rörde sig under sextiotalet i New Yorks beatkretsar, med bekanta som Timothy Leary, Richard Alpert, Allan Watts och Allen Ginsberg. Som ”dadaist, agnostiker och futurist” engagerade han sig i beatprofeternas ”anarkist-synergiska politik”.  

Wilson betraktade sig som en anarkistisk tvivlare. Han ville inte inte skapa ”tvivel på Gud, utan tvivel på allt”. En verksamhet som han förverkligade genom att, tillsammans med Robert Shea, ansvara för Playboys frågespalt, där de excellerade genom att med spelat ”vetenskapligt” allvar besvara såväl insända som egenhändigt påhittade frågor kring New Age, oförklarliga mysterier, konspirationer och allt möjligt annat som de sedan kokade samman i sin Illuminatitrilogi. Wilson och Shea betraktade sitt dadaist/anarkistiska rollspel som ett medel för att sticka hål på all pompös elitism och hjärndöd eskapism. De kunde knappast ana att deras fabulerande kring Illuminati och pseudohistoria i sin tur skulle stimulera just de fenomen och uppfattningar som de ville bekämpa.

Wilson och Shea trodde att de genom sitt satiriska struntprat skulle kunna avslöja absurditeten i vår tillvaro, men istället kom de att agera i enlighet med de teorier som Princetonfilosofen Harry G. Frankfurt redogjorde för i sin bok On Bullshit, "Om strunstsnack":

[En struntsnackare] bryr sig inte om ifall vad han säger beskriver verkligheten på ett korrekt sätt. Han plockar enbart fram, eller hittar på, sådant som tjänar hans syfte.

Enligt Frankfurt kan en struntsnackare inte karaktäriseras som en lögnare. Vad han/hon säger är bortom lögn och sanning  Lögnare kan skilja på lögn och sanning, de vet när de ljuger. Struntsnackare kan mycket väl tro på vad de säger. Även om de exponerar absurda påståenden så försvarar de ofta dem med yttranden som:

Det är vad jag tror och anser. Det är min sanning. Ni kan avfärda mina påståenden först då någon annan har kommit upp med en bättre förklaring. En förklaring som jag kan förstå.

Människor som påstår saker, eller tror på fenomen, som varken kan bevisas eller motbevisas, är ofta ärliga, men förvirrade. I en värld utan fasta gränser och vedertagna åsikter, där allt är otydligt och osäkert famlar de efter sådant som gör livet förutsägbart. Fasta rutiner och mönster som säger dem att saker och ting sker av en orsak. Att allt går att förklara. Även om det som de tror på kan vara en illusion skapar det riktning och mening åt deras liv. Som Wittgenstein påpekar  ̶  för att komma upp på ett tak behöver vi en stege, men när vi väl är där har den tjänat sitt syfte.

Mina framställningar fungerar som en form av klarlägganden. De brukas på följande sätt: Den som förstår mig erkänner så småningom att mina insikter var nonsens, men först då han redan har använt dem  ̶  som stegpinnar  ̶  då han med deras hjälp har klättrat uppåt. Han måste, så att säga, kasta bort stegen då han använt den. Han bör avlägsna sig från förutsättningarna, det är först då han kan se världen i sitt rätta ljus.

Baigent, Michael, Richard Leigh och Henry Lincoln (1982). Holy Blood, Holy Grail. London: Jonathan Cape. Frankfurt, Harry G. (2005) On Bullshit. Princeton University Press. Fritze, Ronald H. (2011) Invented Knowledge: False History, Fake Science and Pseudo-religions. London: Reaktion Books. García Lorca, Federico (2010) Juego y teoría del duende, 1933. Barcelona: Editorial Nortesur. Jelenik, Elfriede (1983) “Interview with Erich von Däniken”, i Penthouse, June. Pauwels, Louis och Jacques Bergier (2007) The Morning of the Magicians. London: Souvenir Press. Putnam, Bill och John Edwin Wood (2005) The Treasure of Rennes-le-Chateau, A Mystery Solved. Stroud: The History Press. Scholem, Gershom (1978) Kabbalah. New York: New American Library.  Schele, Linda, Peter Mathews, Everton Macduff och Justin Kerr (1999) The Language of Seven Sacred Maya Temples and Tombs. New York: Scribner. Shea, Robert and Robert Anton Wilson (1983) The Illuminataus! Trilogy: The Eye in the Pyramid, The Golden Apple. Leviathan. New York: Dell. Thompson, Damian (2008) Counter-Knowledge: How we surrendered to conspiracy theories, quack medicine, bogus science and fake history. London: Atlantic Books. von Däniken, Erich (1972) Chariots of the Gods: Unsolved Mysteries of the Past. New York: Bantam Books. von Däniken, Erich (1980) Signs of the Gods. London: Corgi Books. Wilson, Colin (1972) New Pathways in Psychology: Maslow and the Post-Freudian Revolution. Worthing: Littlehampton Book Services. Wilson, Colin (1973) The Occult: The ultimate book for those who would walk with the Gods. Frogmore St. Albans: Mayflower Books. Wilson, Colin (1992) Outsidern. Lund: Bakhåll. Wittgenstein, Ludwig (2016) Tractatus Logico-Philosophicus. Ballingslöv: Chiron Academic Press.


09/02/2018 17:13

Much remains a mystery and I have now reached an age which makes me realize that there are several things I will never learn to understand  ̶  mathematics, chemistry, nuclear physics, quantum mechanics. I acknowledge the fascination and power inherit in such wisdom, though like a dog living in the midst of the human world, having learned to understand some hominid behaviour, even being on friendly terms with some species of homo sapiens, I will never be able to embrace several aspects of human life.

One of the many endeavours that evades me is the creation of the ancient magic spell Sator Arepo, also called the Sator Square, or even Satan´s Square. A cryptogram consisting of five Latin words, each with five letters, which have been arranged within the shape of a perfect square. The words form a palindrome, meaning that they can be read from top to bottom, from bottom to top, from the front to the back and vice versa, always remaining exactly the same. They may also be rotated 180 degrees without losing their meaning.

The words are:

Sator (from serere = to sow) “sower", "author", "founder", or "creator". Obviously a denomination of God or Jesus.

Arepo, of the five words constituting the square this is the one hardest to define. It is usually overlooked by stating that it is just a "name". However, even names mean something.

In any case, Arepo is not a Latin name. It has been speculated whether it may be related to the word abrepo, "disappear", and could then be linked to something sacred – “secluded” or “unknown”. Another theory relates it to the arepos, which apparently was some kind of Gallic vehicle, or possibly a plough equipped with wheels, in which case the name could be associated with words like “driver”, or possibly “plowman”.

The word tenet does not create any major difficulties. It derives from Latin tenere, "to hold" and has meanings like "holding", "acting", "understanding", "owning", "controlling", or "maintaining". Opera is also pure Latin, a noun meaning ”work”, ”creation”, or ”care”. Rotas is also a noun  ̶  plural of ”wheel”.

A tentative, verbatim (assuming that Arepo is the name of an individual or deity) translation of the phrase sator Arepo tenet opera rotas, would thus be “the sower Arepo carefully keeps the wheels moving”, possibly with a religious significance like “the Maker diligently cares for the performance of his creation.” The phrase has the same meaning if you reverse the word order rotas opera tenet Arepo sator  ̶  the wheels are carefully kept moving by the sower Arepo.

The peculiarity of the sator palindrome is not only that it can be read from all directions, the two tenetwords, meaning “to hold, maintain”, form a cross at the centre of the square, thus symbolizing the security and comfort Christianity provides to its believers. On both sides of the crossbeams are the letters a and o, symbolising God's almighty power.

The palindrome's allusion to wheels may possibly be linked to the complicated wheel symbolism in Ezekiel 1: 15-21, which apparently has some kind of connection with the structure of the Universe and the power of God.

If all letters in the sator square are rearranged with the letter "n" at their centre, a Greek cross is created with the letters a and o flanking the cross beams. Peculiarly, the letters constituting the cross form the words Pater Noster, Our Father, the first words of the Lord's Prayer.

There appears to be no doubt that the sator square has a Christian origin and moreover is quite old, like Christ´s monogram - IHS, the fish, the dove and the Good Shepherd, which still can be seen in all Roman catacombs.

However, the sator square is quite uncommon in the catacombs, it is considerably more abundant above ground. The words and letters of the square have been used in efforts to date its creation. An important clue may be the the letters a and o, in Greek Λ and Ω, flanking the tenet- and Pater Nostercrosses. The first evidence of the use of the first and last letters of the Ionian alphabet used as symbols for God's all-encompassing power over time and space is found in The Book of Revelation 1:8 where God calls himself Alpha and Omega, i.e. the beginning and end of everything. St. John´s Revelation was apparently written around 90 AD and it is first during the latter part of second century AD that alpha and omega begin to appear in Christian iconography.

It is possible that the word Arepo may be related to Λ and Ω  and it may then be related of the Hebrew/Aramaic pronunciation of the Greek term Αλφα ω, alpha-omega, indicating totality, i.e.  ̶  the Cosmos. Λ and Ω as signs of God's sovereignty became quite common in Roman catacombs during the second half of the 4th century AD, possibly as an indication of Christianity's victory and omnipotence.

In spite of being in the middle of Rome there are no buildings in front of our terrace, only a kilometre-wide park. This is due to the fact that the ground below this park area consists of a soft, volcanic rock called tuff, easily excavated, but still relatively firm and stable, ideal for creating the vast system of catacombs that extends beyond Rome's walls. Fear of plagues and unhealthy filth caused a Roman ban on burying people within the city walls. These circumstance have meant that in the midst of an ever expanding Rome partly forested parks may be found, in particular in front of our living quarter. It is not allowed, or maybe even impossible, to construct large building complexes on a land that by underground catacombs has become hollowed out like a Swiss cheese.

The Roman catacombs are owned by the Vatican, perhaps mainly due to legends that pointed them out as hideouts for persecuted Christians, though also because the majority of those buried there were Christians, but there are also several Jewish catacombs and quite a few containing Roman pagans, as well as members of the various cults that thrived in Rome. However, most Romans preferred to burn their dead and the earth cover around ancient Rome was considered to be too thin for earth burials, which probably was one important reason for Jews and Christians to have the catacombs dug, since they preferred to keep their corpses intact.

During the 2nd and 3rd ´centuries the Christian Church had spread rapidly throughout the Roman Empire, despite the fact that it had occasionally been subjected to persecutions these had not at all decimated the believers. By the end of 3rd century AD, about ten percent of the Empire´s population was Christian, which was a significant proportion. The Church had by then consolidated itself through a new holy scripture (The New Testament), a system of dioceses, a fixed system of worship, and congregations that could vary in their rules and composition but nevertheless were structured in a similar manner.

The Roman congregation soon had become the largest and most dominant, but also the most diverse. Rome attracted people from all parts of the Empire, while several had been forced to end up there as slaves. It was the immigrants who made their mark on the Christian Church. The language of the Holy Mass was for several hundred years Greek and the Roman bishops had initially mostly Greek names.

Christianity's rapid expansion was the main cause for the catacombs' growth. It is only by the early 3rd century AD that they began to be excavated in earnest and this was not at all a result of any persecutions, but due to the increasing popularity of Christianity. After a couple of hundred years, the practice of burying Roman Christians in catacombs had disappeared and by the 7th century AD the catacombs were mainly used to worship martyrs and saints, but by then they covered extensive underground areas, in some places the tunnels lay in three layers on top of and below each other. I have heard it being stated, but so far not managed to check the figure, that only a mere tenth of the catacombs have been opened to the public and emptied of their human remains, the rest is still sealed or unexplored and may contain more than one and a half million corpses.

Several catacombs contain underground chapels adorned with frescoes and sculptures. This was because Christians, and even other believers, sometimes gathered within the tomb chambers, not because they were persecuted by Roman authorities, but because both Christians and Roman pagans during specific celebrations used to eat and drink in the presence of their deceased, something that still occur in, for example, Mexico.

I remember how by the end of the seventies I went to Teachers´ Seminary in Sweden where I was instructed to try to make my education efforts as vibrant and engaging as possible. One of my classmates, who for sure was a skilled pedagogue, was chosen to demonstrate how an inspiring lesson could be carried out. The seminarists were placed at the back of the classroom. The light was extinguished and by the teacher´s desk in front of the class, our fellow student lit an oil lamp she had bought in Rome and for a breathless listening class she evoked a feeling of mystery:

̶  So, ... now I have your attention and hope you are in the right mood to follow me through the darkness. Imagine that you are deep down in Rome's damp catacombs. You are the first Christians and above earth, your fellow believers are torn apart by wild animals in Rome's arenas, or tied to poles, being tarred and burned alive to lighten up the bloody spectacles.

With the burning oil lamp raised above her head she began to walk between the rows of benches, speaking in a low and emotionally charged voice:

̶  We are in the depths of the catacombs, surrounded by niches with corpses, the compact darkness is dispersed by oil lamps´ flickering flames. Down here, the Christians are gathering, hiding from Roman legionaries, praying to God, beseeching Him to save them from martyrdom and finally let their faith prevail. They shared the communion and read from the Bible: "The people walking in darkness have seen a great light; on those who are living in the land of deep darkness a light has dawned.”

My friend was praised for her efforts, though during the subsequent joint assessment I could not keep my big mouth shot. Remembering what Senior Assistant Master Bengt Hemberg, who, despite belonging to the Bible-faithful Friends, a small sect in my hometown, had pointed out during his Latin lessons, namely that the Christians had not at all used the catacombs as any hiding places:

̶  They had done better to meet in the depth of woods, or in private houses, where they could have been far more secure while carrying out their rituals, than in the catacombs. There was nothing preventing the Roman authorities from keeping the catacombs under surveillance, something they also did. And where could the Christians go if becoming trapped down there?

I reminded my classmates about this, asking if it was correct for us teachers to keep the myth alive about the catacombs as a place of refuge.  Our professor became quite irritated and corrected me quite harshly by pointing out that our classmate had performed her task in an exemplary manner. The task had been to engage the students and make them interested in Christianity's message of hope and change.

̶ Theoretical sophistry is not always a preferable educational method. Most important is to reach and engage the students.

I felt like an old, cranky pundit whose only hope for being able to reach any student was to apply stick, abuse and detainment.  

The belief in a Christian origin of the sator square was questioned when, in 1925, the excavation of a private house in Pompeii revealed an engraving of the sator palindrome on a wall. The find was not noticed outside archaeological circles. However, in 1936, during excavations of the largest gymnastics facility in Pompeii, another sator palindrome was found inscribed on a pillar, and soon afterwards a similar rough inscription was found in Herculaneum, several experts began to assume that the sator square was not Christian at all.

Pompeii was destroyed in 79 AD and this was assumed to have been too early for any conspicuous a Christian presence. If the sator inscriptions in Pompeii and Herculaneum really had a Christian origin this would mean that they constituted the earliest evidence of the spread of Christianity within the Roman Empire. So far the Annales of Tacitus, written in 116 AD, had been considered to be the earliest mentioning of Christians, if you do not consider a short paragraph in Josephus's Antiquities of the Jews, written around 93–94 AD, as an indication of a Christian cult:

[The High Priest] assembled the sanhedrim of judges, and brought them the brother of Jesus who was called Christ, whose name was James, and some others. And when he had formed an accusation against them as breakers of the law, he delivered them to be stoned.

In the forty-fourth chapter of the fifty-fifth book of his Annales, Tacitus wrote that Nero to avoid being accused for causing Rome's catastrophic fire in 64 AD, accused the Christians for setting off the disaster:

To suppress this rumour, Nero fabricated scapegoats – and punished with every refinement the notoriously depraved Christians (as they were popularly called).Their originator, Christ, had been executed in Tiberius´reign by the governor of Judaea, Pontius Pilatus. But in spite of this temporary setback the deadly superstition had broken out afresh, not only in Judaea (where the mischief had started) but even in Rome. All degraded and shameful practices collect and flourish in the capital.

The first tangible evidence of Christianity is a papyrus fragment with the text of the Gospel of John, discovered in the Egyptian Fayoum. It is difficult to date, but is generally considered to have been written down sometime between 100 and 125 AD, i.e. roughly by the same time as Tacitus mentioned the Christians. Otherwise, St. Paul's epistles are considered to be the earliest testimonies of Jesus´s existence. The oldest of those epistles may have been written already in the fourth decade AD, but papyrus fragments of the epistles that so far have been found are date to the beginning of the 3rd century AD.

If the sator inscriptions found in Pompeii are indeed Christian, they remain the oldest proof of the existence and spread of Christianity within the Roman Empire. In spite of various expert opinions, I assume it is highly likely that Christians were present in Pompeii and Herculaneum already before the 70's AD and the palindromes suggest that the Christian faith probably arrived from Alexandria in Egypt.  

Perhaps the palindrome word Arepo may be one key to the riddle's solution. Several researchers have suggested that Arepo was an Egyptian name. Popular presentations of ancient Greek and Roman culture have had  a tendency to consider them in splendid isolation, among other influences often overlooking Egypt´s importance for ancient philosophy and religion.

Ancient Greek and Roman elites were well aware of Egypt's already millenarian culture and had great respect for it, although most intellectuals had difficulties in understanding and accepting several aspects of the Egyptian worldview. Egyptians were well-known to the various peoples along the Mediterranean coasts. They were seafarers and merchants, and they brought with them not only commodities, but also religion and philosophy.

After Alexander the Great in 332 BC had conquered Egypt the influence of its old culture was reinforced all over the Mediterranean world and became an important part of the cultural blend that has become known as Hellinism.

After Alexander's death, his short-lived empire was divided between four of his satraps, a Persian term for governor, or as the term meant "protector of the country". Egypt was conceded to the Macedonian general Ptolemy, who called Egypt his "spear-won land". The name Ptolemaios means "Warrior," and when he had himself crowned as Ptolemy the First the macedonian added Soter to his tiles, from the Greek's word σωτήρ, meaning "rescuer", or "liberator". Undoubtedly, the word sotor reminds of sator, the first word of the famous palindrome, though this is probably a mere coincidence. Ptolemy's descendants ruled Egypt until the country was conquered by the Romans in 30 BC.

The Ptolemaians were Greek speakers, though all of them actively promoted Egyptian culture and religion, probably due to the great influence of the Egyptian clergy and their determined refusal to submit to any Greek cultural imperialism. Ptolemy´s acceptance of Egyptian traditions gave rise to a very specific mix of cultures, with the harbour metropolis of Alexandria at its absolute centre. This cosmopolitan melting pot, manifested by the city's famous library, mixed influences from the Egyptian/Hellenistic culture with Semitic/Syrian elements. The city of Alexandria, which by the turn of the millennium counted with approximately 300,000 inhabitants, did during the first century AD host several Jewish synagogues and emerging Christian congregations.

According to several researchers, the name Arepos may be associated with the words Ḥr-Ḥp, which means "Api's face." Apis was a black (the colour of the underworld) bull (a manifestation of fertility), which was sacrificed during elaborate ceremonies and then mummified. Apis was thus a symbol of death and rebirth, and later identified with Osiris, the foremost deity of rebirth and fertility.

During Ptolemy´s reign, the cult of Osiris-Apis, Osor-Hapi, was transformed into the cult of Serapis, a deity represented in the likeness of the Greek Hades, ruler of the Underworld, with a plant decorated urn atop of his head. An image that does not seem to have much in common with Osiris, though the Greeks obviously had difficulties in worshiping a bull in its original shape, or for that matter a god who looked like a green corpse. However, several of them obviously were fascinated by and accepted the complicated concepts symbolized by the different animal forms of several Egyptian deities. This was probably the reason to why Egyptian deities eventually were transformed in such a manner that they resembled Greek gods and goddesses, who generally were depicted in their human form. Although he resembled a genuine Greek god, Serapis was basically identical with Osiris, but without the shroud, the green face and the crown of the Pharaohs.

Another theory, which also links the sator square to Egypt, is that the name Arepos may be a Latinized form of the Greek/Egyptian god Harpocrates. Even he was a Hellenised variant of an Egyptian divinity, namely Horus in the form of a child. Horus was the son of Isis and Osiris, and as a child he is seated in the lap of his mother Isis, often sucking at her breasts, similar to Christian depictions Jesus as a child.

Horus was a personification of the sunrise and the new-born freshness of vegetation, considered to be a hope for a new era of happiness and prosperity. In religious thinking, children often symbolize hope and growth, like the only children worshipped as fertility symbols by Christians, namely Jesus and St. John the Baptist as children, who furthermore were connected with water. In Christian mythology, John the Baptist is linked to the summer solstice (Midsummer) and Jesus to the midwinter solstice (Christmas).

Harpocrates was also considered to be a god of silence and confidentiality. Antique Egyptian imagery often depicted the Horus child with a finger by, or in, his mouth. It is possible that the Greeks interpreted a child's sucking on his finger as the sign of silence, thus Harpokrates was turned into the god of secrets and discretion, a protector of mysterious knowledge, magic and initiation rituals.

There is a large amount of amulets dedicated to Harpokrates and most of them are inscribed with number- and letter combinations. Like many other people, Egyptians considered letters and numbers as attempts to interpret and control the world order. It is common that Harpokrates amulets are engraved with the Greek words εννέα χιλιάδες εννιακόσια ενενήντα εννέα, meaning 9999. Each letter in the ancient Greek alphabet was also a number, and if combined, the sum could never exceed 999, adding a nine to this number turned it into 9999, denoting eternity/infinity.

The intellectual circles that during the first century AD were present in Alexandria constitute a likely source of mathematical expertise associated with magical rituals, for example those connected the so called magic squares, which Chinese, Indian, Persian and perhaps even Greek and Egyptian mathematicians had been constructing for hundreds of years.

Mathematics was believed to imitate the divine world order and it was thus common to use letter and number combinations to "capture" divine power. An amulet could accordingly be considered as a kind of storage vessel for magic energy. It had been "energised" through magic spells and pictures, which also were thought to enclose the magic strength within an amulet. A strength and power which could be released while uttering the magic words inscribed on the amulet.

The sator square was probably considered to be a protective amulet and was worn by soldiers and sailors. It is possible that especially the latter had realized that it could have a connection with Serapis and Harpocrates and thus also related to Isis. She was their wife and mother and for many seafarers Isis was The Great Mother, who provided life giving force to the entire Creation, nurturing and protecting it.

It was Isis who unified the quartered body of Serapis (Osiris) and gave it its life back. She gave birth to Harpocrates (Horus) and nurtured him with her milk. If Serapis was considered to be the creator and sustainer of fertility and, like Osiris, was connected with the Nile's annual, life-giving floods, Isis was the one who initiated the entire process. She was identified with Sothis, Sirius, after the Sun heaven´s brightest shining star. Sothi's heliactic rise, i.e. the first date of the year when the Sirius emerged above the horizon, considered to be a sign to the Nile to swell.

Isis was Pharia, "The Guiding Light," protectoress of Alexandria's great lighthouse and she watched over the Egyptian ships as they travelled across the unreliable Mediterranean Sea. Observing Sirius's position has by all seafarers been regarded as the best means of navigation, not least by the intrepid Polynesian sailors. Isis Pharia guided the big merchant ships that brought Egyptian wheat, produced by her husband Serapis, to the ports of Spain, Italy, Greece and Asia Minor. As she watched over her son, Harpokrates, Isis was also the Great Mother, Pelagia (from the Greek word pelagikos, “the sea”) for seafarers. Our Lady of the Waves, who filled the sails with wind and silenced the storms. The Star of the Sea, Stella Maris, a dunction and title that was later taken over by Virgin Mary and immortalized in one of the most famous Latin hymns, Ave Stella Maris, from the 9th century AD:

Ave, maris stella,
Dei mater alma,
atque semper virgo,
felix cœli porta.

Hail to You, Star of the Sea
God's caring mother,
And also our eternal virgin,
Heaven's blessed gate.

Below is a Harpokrates amulet that probably had been worn by a Cypriot sailor. It is tentatively dated to the 6th century AD. At the top we see Harpocrates with the finger in his mouth sitting on something that may be the Winter Triangle, the star constellation that Sirius is a part of. In one hand, Harpocrates holds a sistrum, an instrument sanctified to Isis. Under the sistrum there is Isis´s Sirius star. To the left is a bird, which can be either the Fenix ​​reborn from its ashes, a symbol of the resurrection, or a rooster proclaiming the dawn. The snake to the right may then be Apep, a symbol of the darkness and chaos threatening the sun god Ra as he raises above or descends behind the horizon. Apep emerges from a mummy, symbol of both death and rebirth. Another mummy is resting in Osiris´s ship, heading for eternal life, as the crocodile god Sobek protects the vessel from the dangers that may befall it.

On the back of the amulet there is a palindrome, which like the sator square, can be read both from the rear and from the front: ΙΑΕW ΒΑΦΡΕΝΕΜ ΟΥΝΟΘΙΛΑΡΙ ΚΝΙΦΙΑΕΥΕ ΑΙΦΙΝΚΙΡΑΛ ΙΘΟΝΥΟΜΕ ΝΕΡΦΑΒW ΕΑΙ. It has been interpreted as "Jahveh, who carries the secret name, Ra´s lion, safe in his sanctuary."

The amulet originates from a time when Christianity in the Roman Empire had been proclaimed as State religion, though the talisman nevertheless presents an imagery in complete conformity within ancient Egyptian religion, while the backside has an inscription in Greek that blends Egyptian and Semitic beliefs. Yahweh is the secret name of the God of the Jews. Thus, the amulet is a testimony of the global syncretism and ancient superstitions that often characterize seafarers' imaginary world. Exposed as they are to the deadly whims of elements, they often seek security in magic and spells.

When the Egyptian crops gave enough surplus to fill the holds of Egyptian wheat ships, they set sail and moved north in big flotillas, this was a safety measure since Mediterranean seafarers were constantly threatened by pirates. The first destination of most Egyptian wheat vessels was the small island of Delos inside the Aegean archipelago. Delos was a free port, protected by the Roman Navy. On the island were buyers and trading houses and it was the biggest slave market in the ancient world. A cosmopolitan environment, which main temples were dedicated to Isis and Serapis. From Delos, the Egyptian wheat ships sailed north to the mainland of Greece and Asia Minor, or even further through the Bosphorus up to the cities around the Black Sea. Other wheat flotillas sailed westward.

By the middle of the second century AD the author Lucian described an Egyptian wheat ship moored at Piraeus quayside:

What a tremendous vessel it was! 180 feet in length, the ship´s carpenter told me, the beam more than a quarter of that, and 44 feet from the deck to the lowest point in the hold. And the height of the mast, and what yard it carried and what a forestay they had to use to hold it up! And the way the stern rose up in a gradual curve ending in a gilded goose-head, matched at the other end by the forward, more flattened, sweep of the prow with its figures of Isis, the goddess the ship was named after, on each side! […] The crew was like an army. They told me she carried enough grain to feed every mouth in Athens for a year. And it all depended for its safety on one little old man who turns those great steering oars with a tiller that´s no more than a stick! They pointed him out to me; woolly-haired little fellow, half bald. Heron was his name, I think.

The ship reconstruction below presents a significantly smaller wheat ship, though its appearance largely corresponds to Lucian´s description. Goose heads were a common embellishment of Roman and Egyptian ships, probably because Isis was often called The Egg of the Goose. Geese were dedicated to Geb, the Earth, the father of Isis.

At least once a year, an Egyptian wheat fleet moored in Puteoli, today's Puzzuoli just west of Naples, in ancient times it was Italy's most important trading port, protected by the Roman Empire´s Navy consigned to the nearby Misenum.

The philosopher and dramatist Seneca, who sometime in the 60's AD rested by the Campanian coast, plagued by sickness and the suffocating, dangerous life at Nero's court, has described an Egyptian what fleet's arrival at Puteoli:

Today we saw some boats from Alexandria – the ones they call ´the mail packets´- come into view all ai a sudden. They were the ones which are normally sent ahead to announce the coming of the fleet that will arrive behind them. The sight of them is always a welcome one to the Campanians. The whole of Puteoli crowded into the wharves, all picking out the Alexandrian vessels from an immense crowd of other shipping by the look of their sails.

Seneca had been carried down to Puteoli in his palanquin, though he refrained from participating in the commotion caused by the flotilla´s arrival, viewing it all from a distance. Seneca considered himself a stoic, celebrating restraint and equilibrium. Nevertheless, he was an extremely wealthy man and when he in his letter feigned disinterest, it was because he could afford it. Like many other wealthy Romans, Seneca earned money from his trade relations with Egypt and counted upon several representatives and employees in Alexandria:

While everyone around me was hurrying thus from all directions to the waterfront, I found a great pleasure in refusing to bestir myself. Although there would be letters for me from my people over there I was in no hurry to know what reports they might be carrying or what might be the state of my financial interests there. For a long time now I have not been concerned about any profit or loss.

There were plenty of Egyptian immigrants in Campania; merchants, former soldiers and sailors, and not the least a large number of slaves brought there from Delos. They had taken with them their religious beliefs. Isis, Serapis and Harpokrates were present in Campania's cities and villages. An Isis temple, still largely preserved, was built in Pompeii by the end of the 200's BC and in 109 BC a large Isis temple was inaugurated just by Puteoli´s shoreline.

Egyptian cults were most common among the lower classes; soldiers, sailors, craftsmen and slaves, an environments where Christianity also was gaining a foothold, beginning to be divulged on the Italian peninsula around fifty years after the turn of the millennium. Christianity, like the cult of Isis, was not localized, it emphasized cooperation between its faithful and both beliefs promised salvation after death.

Eventually, wealthy Roman citizens also became attracted by Egyptian beliefs. By the time of the sator inscriptions in Pompeii we find Isis altars in several of the city's private villas. Emperor Nero's wife Poppaea Sabina was born in Pompeii, where her wealthy cousin Poppaeus Habitus owned several extensive properties and in his villa he kept a stately altar dedicated to Isis. Nero´s mentor, the stoic Chaeremon, was familiar with Egyptian religion and the emperor´s astrologer Balbillus was a firm devotee of Isis. Several of Nero's successors on the imperial throne became followers of Egyptian cults.

In short, in its Greek form, Egyptian religion became common in all of the Roman Empire, where it was spread mainly by sailors, merchants, soldiers and slaves. In the Roman capital, the Isis cult was firmly established first after Delos in the year 88 AD had been plundered by Archelaus, one of the Parthian Mithridates´s generals. 200, 000 islanders were massacred, though a large number of Greeks, Romans and their numerous slaves had in time been rescued by the Roman general Sulla and safely transferred to Rome.

I suppose it was within this globalized environment, among sailors and slaves, that the sator square was shared, primarily as a powerful, magical spell, but perhaps also as an accompaniment to a budding Christianity. I assume it was created by some Christian mathematician with geometric and theological insights. The fascination with the apparent perfection of the palindrome convinced some early Christian believers that something so perfect could not have been created by a human being  ̶  it must have a divine origin.

In several Italian villages and towns the words SATOR AREPO TENET OPERA ROTAS have been found painted on walls, engraved on bones and pottery sherds, carved in stone, or on cliffs, immured in church walls, but they also occur in Ethiopia (where sator, arepo, tenet, opera and rotas have become the name of the five nails that pierced Jesus on the cross), in Syria, England, Egypt, Sweden and many other places. During ancient times, the words were often written in a different order than during the Middle Ages and onwards  ̶  ROTAS OPERA TENET AREPO SATOR.

Below is an example of a painted sator palindrome from the Syrian city of Dura Europos, which often exchanged rulers due to its importance as cosmopolitan trading town in the proximity of the constantly changing border between the Roman Empire and the Parthian Empire. In Dura Europos there were synagogues, Christian churches, Mithras sanctuaries, Zoroastrian fire temples and a wealth of other shrines belonging to different religions.

About 210 AD Dura Europos was occupied by a large Roman army and the temple dedicated to the goddess Azzanathkona was seized as a bivouac for Palmyra´s Twentieth, a company of mounted archers being part of the Roman forces. Recently, the temple ruins have been excavated and several papyrus fragments were found indicating that the temple served as headquarters for a Roman army leader. The walls were covered with graffiti and among them the sator square.

Among pottery shards in the remains of a Roman military camp from the 3rd century in Manchester, a fragment was found on which someone had inscribed words from the sator square.

On one of the walls of the Benedectine Abbey of St. Peter ad Oratorium in the town of Capestrano in the Italian province of Abruzzi there is a sator square immured, probably dating from the time of the Longobards. The church in with the sator stone was inaugurated 752 AD.

By the same time, in the small village of Duna on the Swedish island of Gotland someone buried a silver treasure, among the valuables was a Byzantine silver cup (an almost identical cup from the same time has been found in the Bulgarian town of Preslav). On the bottom of the cup the sator square had been inscribed with letters from the runic alphabet. Runic sator inscriptions have also been found on rune stones erected in Sweden, among them a very late one from the 14th century (runes were the alphabet of the Vikings and was mostly abandoned, though not for magic use, with the arrival of Christianity.

These are just a few examples of sator inscriptions that have been found throughout Europe and the use of writing down and carving the sator squares did not come to an end with the Middle Ages. In the following centuries it was used as a magic instrument to protect against fire, rabies, sickness among cattle, to cure “travel tiredness”, or as a protection against various forms of “demonic mischief”, like burglary and highway robbery. Sator sguares in huts and castles, they were inscribed on ceilings and walls, laid in beds and placed in stables. Astrologers, alchemists and magicians used them in their rituals, evidence of this is quite numerous, among them a German human skull from the eighteenth century, with a professionally achieved incision.

And the sator square something that may easily be confirmed by a search on the net, where there is a plethora of New Age charlatans praising its magic powers and offering it for sale in great variety of shapes and products.

The sator square is probably a quite insignificant phenomenon and maybe not worthy of all the effort that has been vested to track its origins. Certainly, it still raises admiration, yes, maybe even beliefs in its magical powers. Many have worshipped it through the ages, believing in a magic they assumed to be preserved within it´s amazing perfection. For others, the square has been completely uninteresting.

In connection with the intellectual effort that someone once had devoted to creating the sator square, I came to think of how we all have become used to everyday phenomena, forgetting that many of them really are quite amazing, testifying about hard work and ingeniousness.

Visiting an exhibition, I lingered a while in front of a painting by the hyperrealist Robert Cunningham, Miller High Life from 1977. It depicts something as simple as a neon light advertisement for a special brand of beer. Nevertheless, I came to think of all the work that was behind such a meaningless piece of work, which only purpose had been to make people inclined to buy a certain brew of beer.

The advertisement certainly adorned the entrance to an unremarkable bar somewhere in the United States. The place maybe does not exist anymore, probably the neon sign broke down several years ago and now lies forgotten on a dump somewhere. Nevertheless, Cunningham's painting still bears witness about the complicated scientific efforts that led up to the invention of the neon tube. How designers employed by The Miller Company planned and came up a design indicating how neon tubes could be manufactured, bent, joined together and combined to create an advertising sign. How engineers and workers created that sign. How it was marketed and distributed, was acquired by the bar owner and then mounted above his/her modest establishment.

Few have devoted much attention to that neon sign until Robert Cunningham one day saw it, took a photo and during long hours in his studio reproduced every detail of its design and looks. Its external aspects; shades, colours, reflections, tubes, pipes and chains, the wooden plate it was mounted onto and the light that fell over it a certain of time of the day, of the year. The artwork was then exhibited in an art gallery and bought by a wealthy client. Now it hangs on the wall in her/his home. And the meaning of it all? I do not know, but all the work behind that work of art fascinates me.

In the same way, I am intrigued by how artists are hired to present various products in an aesthetically pleasing manner and when it comes to technical innovations there is often expected to be instructive as well. Often their work is anonymous. Today, for example, I saw an advertisement from 1918 for the Italian company Pirelli's electric cables and was impressed by the aesthetic refinement with which the artist had been able to depict a cable's anatomy.

Everyday, I come across an amazing knowledge, without even noticing it. I just went into a hardware store to buy turpentine. While I was waiting for my turn, I experienced how one customer after the other asked a lot about for me completely unknown gadgets and how the salesclerk found exactly the right item and could furthermore, in an easy and accurate manner explain how those gadgets could be installed and used. Such knowledge requires years of experience, while the salesman is force to constantly update his knowledge.

Likewise, a year ago, I became fascinated by how the Mexican artist Damián Ortega had picked apart Volkswagen Beetle, the VW Type 1, and by exhibited his endeavour in an art gallery, thus succeeding in demonstrating how functional and beautiful every detail was.

Another piece of art, far more famous and infinitely more intriguing, is Albrecht Dürer's etching Melencolia 1 from 1514. It depicts how a gloomy, winged female figure is sitting with her head leaning in one hand, in what has been called "the melancholy gesture" and which has since become a routine while portraying profound artists and writers. The lady has a dark gaze, a closed book on her lap, a divider in her second hand. She seems to be confined within herself and ignores her surroundings.

A ladder is leaning against the building behind her, but we cannot see its beginning or end. By her side sits a putti or cupid on top of a millstone and scribbles in a book, the only activity in the image. By the foot of the millstone, an undernourished dog is sleeping. Unused things are scattered on the ground; a hammer, a saw, a ruler, pliers, a syringe, nails and an ink horn. In front of the dog there is a perfect globe, while the right hand side of background is dominated by a geometric structure, a truncated rhomboid polyhedron. On the house walls behind the female figure hangs a scale, a bell and an hourglass.

Over the landscape in the background is a rainbow and a radiant celestial body  ̶  the sun, a planet? A bat is flying across the sky, in the paws it carries a banner with the word Melencolia 1. Is it the title of the engraving, or only something the bat has brought with it?

Undoubtedly a suggestive piece of art, permeated by a gloomy, lugubrious mood. Perhaps it does not require any interpretation, but since Giorgio Vasari sometime the sixteenth century wrote that the artwork: "have put the whole world in awe" many have tried to interpret it.

Of course, most interpretations have moved around melancholy, the darkest of the four temperaments (sanguine, choleric, phlegmatic, melancholic), which was believed to have been caused by an excess of black bile. According to the humoral pathologists, people suffering from melancholy were “awkward, miserly, spiteful, greedy, malicious, cowardly, faithless, irreverent and drowsy.” Melancholy makes day into night. In Dürer's etching it is impossible to see what time of day or night it is.

Renaissance philosophers, like the influential Marsilio Ficino, often considered melancholy as a sign of genius. A melancholic spent his/her time in Jupiter's shadow, the planet that inspired questioning and thus also creation. It is during the night's dark, sleepless hours that ideas take shape, becoming transformed into creativity. Melancholics tend to be confined by their own mind and thus view the world with eyes different from those of other human beings. They find means to measure and weigh the world/existence and transform it. This is the reason to why measuring instruments lay scattered and unused around the gloomy woman in Dürer´s etching. Tools she according to her insights could be using to transform and improve the world. We see geometric shapes that may be her creations  ̶  a perfect sphere, but also the failed rhomboid polyhedron which hovers in the background. For the melancholic, the difference between activity and idleness is a hair´s breadth.

Has the winged woman given up? She does not use her wings, ignores her tools and lets time go by. The bell behind her does not chime, the scales are unused, the sand flows through the hourglass. Perhaps the image is a self-portrait? Had Dürer when he made the etching lost his self-confidence? Was he doubted his creative powers? Shortly before he began to work on Melencolia 1, he had written in his diary: "What is beautiful, I do not know".

Like so many others, I am intrigued by Melencolia 1. While looking at the etching, I come to remember another masterpiece, which my good friend Salvatore Iniziano once showed me  ̶  St.Jerome in his Study by Antonello da Messina.

̶  Do you not recognize yourself?

̶  What do you mean?

̶  Are not you like Hieronymus where he sits writing and reading in his cubicle inside a vast hall? Is -it not as though he is if you were sitting there alone, writing in the midst of the world. Nevertheless,, you are not enclosed, the cubicle is wide open to the world. Surely Hieronymus seems to be content. And so are you at a moment like that.

Salvatore was right though it may happen the outside world brutally breaks into that cubicle, which is actually is not a room at all. Jerome's workplace has no walls, it is unprotected. The self-absorbed writer is not safe. Dangers lure in the depths of the shadows of the big hall surrounding him and soon the night will be there.

In Dürer's picture the magic square on the wall behind the melancholic lady may contain some hints about the deeper meanings of his masterwork. It is not a sator square, but a so called magic square. Dürer´s inclusion of ot in his Melencolia 1 is obviously the first time such a square was depicted in European art. Dürer's square follows the same principle as the sator square. It can be read from different directions  ̶  from left to right, from right to left, bottom up, upside down, even diagonally; the sum of the numbers will always be the same  ̶  34.

Magic squares have a long history, the first so far has been found are in a Chinese tomb and is dated to 190 BC. They then appear in India 587 AD and in Baghdad 983 AD. Gradually they become increasingly sophisticated and eventually reached Europe, perhaps with the great mathematician Leonardo Fibonacci.

But why did Dürer include a magic square in his Melencolia 1? And why is the sum of its different numbers 34? I have not yet seen any proper answer to the last riddle, other than it is the number of Saturn, the planet ruling over melancholy. However, that does not tell me much. Perhaps the number has something to do with the medieval conviction that God's creation was perfect, though in some manner has been perverted by the sins of men. Especially through the first sin of them all, when Adam and Eve refused to obey God and instead relied on their own judgment, succumbing to their selfishness, eating from the forbidden fruit of the Tree of Knowledge.

During the Middle Ages, scientists and artists tried to pinpoint the original harmony of God´s Creation, using mathematics, architecture (i.e. the complex structures of the cathedrals) and geometry. Already Pythagoras had assumed that mathematics contain deeper truths than those that may be discovered by studying nature alone, since mathematics make it possible to explain and calculate the structure behind everything, namely relations, weight and dimensions. Thus, a correct combination of numbers and measurements may enable us to recognize the principle behind everything, the perfect realm of the almighty God, absolute order  ̶  the Cosmos.

While compiling his Divine Comedy, Dante obviously applied several mathematical rules and theories. A German philologist, Wilhelm Pötters, has investigated the relationship between verses, expressions and number sequences, applying complicated calculations to Dante´s ouevre.

Like many before him, Pötters found two key numbers  ̶  3 and 9, generally symbolizing perfection and totality. Pötters excels by presenting a host of complicated calculations and thus loses a bewildered reader and mathematical idiot like me. For example, he mentioned that there are 14, 233 lines in the Divine Comedy and that this number was by some Middle Age sages considered to be the exact diameter of the Universe. He develops this statement further through a number of complicated calculations, including the number of celestial messengers and virgins, naturally I was at a complete loss.

Like Virgil, Dante's guide to the Inferno and Purgatorio, Dante appeared to have considered number 3 as the most sacred of all numbers. Through its indivisibility this number represented perfection: The Holy Trinity, which includes everything - the Father, the Son, and the Holy Ghost.

What I understood from Pötters´s calculations was that the Divina Commedia has three sections, containing 34, 33 and 33 songs respectively. It is the Inferno that with its 34 songs breaks the symmetry. If the number 3 stands for perfection, what does number 4 mean? I do not know, but Vergil, who like most of his contemporaries, was fascinated by numerical magic, certainly knew that every god had his number and that Hermes/Mercury´s  number was four.

Who was Hermes? Like the Egyptian Thoth, he was also the god of scripture and mathematics, who knew all the secrets of the Universe, though he kept this knowledge to himself  ̶  hermetically sealed. Since if a person could lay his/her hands on the secret knowledge about the structure of the Universe, there was a risk that, for his/her own gain, s/he could be able to mess everything up.

Thoth and Hermes were cross-border deities, aided by their unlimited knowledge they were able to move freely through the Universe and through life and death. This made Hermes into a Psychopomp, a companion of the deceased. Just like Virgil when he guided Dante through Inferno and Purgatorio. The number four, combined with the number three, includes both order and disorder and thus become a symbol of perfection, 3 and 4  ̶ 34.

Perhaps the total sum of 34 on Dürer's magic square is an indication not only of infernal disharmony, but it may also be a sign of hope, indicating a path out of melancholy. The night is the mother of dawn. Chaos is neighbour to God.

Ancient and medieval mathematicians were characterized by their geometric thinking. If number 3 can be presented by a geometric shape it would be the triangle, this while Hermes´s number 4 could be represented by a square. If a square is combined with a circle, i.e. the symbol of perfection, inclusiveness, totality, but also emptiness, these two shapes can nevertheless be contained within a triangle. God's power prevails over all. Even though we may imagine that chaos is a permanent state, it is not omnipotent.

When sadness and hopelessness affect us, our pursuit of harmony, perfection and joy may evaporate. We end up in boundless despair. At the bottom of Dürer's magic square we find the numbers 1514, that was the year when his beloved mother died. Was he plagued by the void she left behind? Is it this sorrow that Melencolia 1 deals with? Life as an impossible project.

Two months before she died, Dürer made a drawing of his mother. As he writes on the top corner she was sixty-three years old and noticeably affected by her suffering. In his diary, Dürer wrote that his mother had a "hard death" and "I felt so grieved for her that I cannot express it."

It's now a little more than a year since my mother died. The void she left behind is constantly present. I feel far more insecure and vulnerable now than before. Could Dürer in the year of 1415 have experienced something similar, how vain all striving appears to be when Death breaks into our lives and changes everything.

Our vitality, all our hopes are crushed, our talents are unemployed, like the tools littering the ground in Melencolia 1. We stare into emptiness, while anxiety gnaws on our soul. However, from the chaos of hopelessness, new creative powers may be born. In 1514, Dürer's mother died and he was thrown into a pit of despair. Nevertheless, in the same year he was able to create a masterpiece like Melencolia 1 and since then on his vitality and creativity remained unbroken.

One again I scrutinize Dürer's picture, wondering about the words of the banner that the bat is carrying in his paws. Melencolia, it's actually misspelled! Even during Dürer's time, melancholy was written with an "a" in the middle. It is impossible that such an extremely conscientious craftsman as Dürer could misspell an important word. It must mean something.

The solution may be found among medications prescribed as  aremedy for melancholy. The opposite of bitterness is sweetness and honey was often used to counteract melancholy. In Italian, the word for honey is miele derived from the Latin mel, which in turn came from the Greek mele, méli in modern Greek. Did Dürer know this? Why not?

Melancholy is a Greek word constituted by melas "dark", "black" and kholé “bile”. If we replace melas with mele, we get melencholy, or melencolia as it is spelled out on the bat's banner  ̶  honey bile. During Antiquity there was no sugar, food and drinks were sweetened with honey. Cane sugar was until the 18th century a luxury in Europe. Did Dürer after all consider his melancholy to be something positive? It is maybe a heartening message that Dürer's bat brings with him into his gloomy image: “With a spoon full of sugar the medicine goes down.”

Cortesi, Paolo (2006) Manoscritti segreti dai misteri del Mar Morto alle profezie di Nostradamus. Roma: Newton Compton editori. Ferguson, John (1970) The Religions of the Roman Empire. London: Thames and Hudson.  Iperrealisti (2003) Roma: Viviani editore. Hill, Jonathan (2007) The History of Christianity. Oxford: Lion Hudson. Koester, Helmut (2012) History, Culture, and Religion of the Hellenistic Age. Berlin: Walter de Gruyter. Landström, Björn (1983) The Ship: Illustrated History. New York: Doubleday. Lo Sardo, Eugenio (ed.) (2008) La lupa e la sfinge: Roma e l´Egitto dalla storia al mito. Milano: Mondadori Electa. Panofsky, Erwin (1955) The Life and Art of Albrecht Dürer. Princeton: Princeton University Press. Pötters, Wilhelm (2008) “L´Enigma forte di Dante: Un caso di polisemia poetica”, in Studi danteschi, Vol. 73.  Seneca, Lucius Annaeus (1969) Letters from a Stoic. Harmondsworth: Penguin Classics. Tacitus, Cornelius (1956) The Annals of Imperial Rome. Harmondsworth: Penguin Classics. Turcan, Robert (1997) The Cults of the Roman Empire. Oxford: Blackwell Publishers. Yates, Francis A. (1982) Giordano Bruno and the Hermetic Tradition. London: Routledge & Kegan Paul.



09/01/2018 10:04

Mycket är gåtfullt och jag har nu nått en ålder som fått mig att inse att det finns sådant jag aldrig kommer att begripa och inte heller kommer att lära mig – matematik, kemi, kärnfysik, kvantmekanik. Jag anar fascinationen och kraften som finns förborgad i dessa kunskaper, men likt en hund som lever mitt i människornas värld, lär sig förstå en del av deras beteende, blir deras vän och kanske till och med i viss mån påverkar dem, så räcker min mentala kapacitet likväl inte till för att tillgodogöra mig vissa kunskaper och de som behärskar dem fyller mig därmed med förundran. Hur är det möjligt att skapa dessa komplicerade ekvationer? Att genom abstrakt tänkande förstå och förändra tillvaron?

En av de många konstruktioner jag inte begriper hur den har kunnat skapas är den magiska formeln Sator Arepo, även kallad Satorkvadraten, eller Fans Fyrkant. Ett kryptogram skapat av fem latinska ord, som med fem bokstäver i vardera ord har arrangerats i en perfekt kvadratisk form. Orden formar ett palindrom. De kan alltså läsas såväl uppifrån som nerifrån, eller framifrån och bakifrån. Utan att förlora sin betydelse och grundstruktur kan de också vridas 180 grader.

Orden betyder:

Sator (från serere = att så) ”såningsman”, ”upphovsman”, ”grundare” eller ”skapare”. Uppenbarligen en beteckning på Gud eller Jesus.

Arepo, är det mest svårdefinierade ordet av de fem. Det brukar förbigås genom konstaterandet att det rör sig om ett ”egennamn”. Men, även namn betyder något.

Under alla förhållanden är Arepo inte ett latinskt namn. Det har spekulerats om det kanske kan vara relaterat till ordet abrepo, ”försvinna”, och kunde då möjlien kopplas till något som är heligt – fördolt, avskilt eller okänt. En annan teori sätter namnet i samband arepos, som tydligen var ett galliskt fordon, eller möjligen en plog försedd med hjul, i så fall skulle namnet ha samband med ord som kusk, förare, eller möjligen plöjare.

Ordet tenet tycks inte ge upphov till några större svårigheter. Det kommer från latinets tenere, ” hålla” och har då betydelser som  ”hålla fast”, ”sköta”, ”förstå”, ”äga”, ”kontrollera”, eller ”bevara”.

Opera är också rent latin. Ett substantiv med betydelsen ”arbete”, ”verk”, eller ”vård/skötsel”. Rotas är också det ett latinskt substantiv  ̶  plural av ”hjul”.

En tentativ, tämligen ordagrann (med antagandet att Arepo är ett egennamn) översättning av frasen sator Arepo tenet opera rotas, skulle sålunda bli Såningsmannen Arepo håller i hjulen med omsorg, då möjligen med en religiös betydelse i stil med Skaparen gör på ett omsorgsfullt sätt så att hans skapelse fungerar. Frasen får samma betydelse om man vänder på orden rotas opera tenet Arepo sator  ̶  hjulen hålls med omsorg av såningsmannen Arepo.

Det märkliga med satorpalindromen är inte enbart att den med bibehållen betydelse kan läsas från alla riktningar, utan också att orden tenet, ”hålla fast”, ”sköta”, bildar ett kors i kvadratens mitt och därmed symboliserar den trygghet och säkerhet som kristendomen ger sina anhängare. På ömse sidor om tenets korsarmar finns bokstäverna a och o, symboler för Guds allmakt.

Palindromets hjulallusion kan möjligen kopplas till den komplicerade hjulsymboliken i Hesekiel 1:15-21, som även den tycks ha ett slags samband med universums uppbyggnad och Guds allmakt.

Om samtliga bokstäver i satorkvadraten arrangeras med bokstaven “n” i mitten bildas ett grekiskt kors med bokstäverna a och o utanför korsarmarna. Underligt nog bildar bokstäverna i korsarmarna orden Pater Noster, Fader Vår, de första orden i Herrens bön.

Det har inte rått någon tvekan om att satorkvadraten är en kristen symbol och dessutom en antik sådan, liksom kristusmonogrammet, fisken, duvan och den gode herden som fortfarande kan betraktas i samtliga romerska katakomber.

Dock är satorkvadraten tämligen ovanlig i katakomber och betydligt mer rikligt förekommande ovan jord. Kvadratens ord har använts för att försöka datera tiden för dess skapelse. En ledtråd kan var a och o, på grekiska Λ och Ω, som flankerar Pater Nosterkorset. Det första belägget för användandet av det joniska alfabetets första och sista bokstav som en symbol för Guds allomfattande makt över tid och rum finns i Uppenbarelseboken 1:8 där Gud kallar sig alfa och omega. Det vill säga alltings början och fullbordan. Johannes Uppenbarelse skrevs av allt att döma ner 90 e.Kr. och det är först under 200-talets senare del som alfa och omega börjar dyka upp inom kristet bildspråk.

Även ordet Arepo kan ha ett samband med Λ och Ω, det påminner om det hebreisk/arameiska uttalet av det grekiska begreppet Αλφα ω, alpha-omega, början och slutet, det vill säga allting  ̶  Kosmos. Λ och Ω som tecken på Guds allmakt förekommer alltsedan 300-talet allt oftare i de romerska katakomberna, kanske som ett tecken på den kristnas Kyrkans seger och envälde.

Framför vår romerska terrass finns inga byggnader utan en kilometeromfattande park. Detta beror på att marken under detta parkområde består av den mjuka, vulkaniska bergarten tuff. Lättarbetad och likväl relativt fast och stabil var tuffen idealisk för att gröpa ur och skapa det väldiga system av katakomber som sträcker sig utanför Roms murar. Oron för pest och orenlighet ledde till ett förbud att begrava folk inom murarna. Denna omständighet har gjort att det mitt i det ständigt expanderande Rom finns förvildade parker, bland annat framför vår bostad. Det går nämligen inte att konstruera större byggnadskomplex på en mark som genom de underjordiska katakomberna blivit urgröpt likt en schweizerost.  

De romerska katakomberna ägs av Vatikanen, kanske främst beroende på legenderna som pekat ut dem som tillhåll för förföljda kristna, men också beroende på att flertalet av de som begravts där var kristna, fast det finns även flera judiska katakomber och även sådana som anlades av andra kultmedlemmar. Jordlagren kring det antika Rom ansågs för tunt för jordbegravningar och de flesta romare brände sina döda. Men, judar och kristna föredrog jordbegravningar, med den döda kroppen intakt.

Under 100- och 200talen hade den kristna Kyrkan spritt sig över hela det romerska riket, trots att den emellanåt blivit utsatt för förföljelser hade dessa inte alls decimerat dess troende. I slutet av 200-talet var cirka tio procent av Imperiets befolkning kristen, vilket var en avsevärd andel. Kyrkan hade då konsoliderat sig med en ny helig skrift (Det Nya Testamentet), ett gemensamt biskopsämbete, en fastslagen gudstjänstordning, samt en församlingsorganisation som visserligen kunde variera, men likväl var uppbyggd på ett i stort sett likartat sätt.

Den romerska församlingen blev snart den största och mest dominerande, men också den brokigaste. Till Rom drogs människor från alla delar av Imperiet och det var invandrarna som satte sin prägel på kyrkolivet. Gudstjänstspråket var länge grekiska och de romerska biskoparna hade till en början främst grekiska namn.

Kristendomens snabba expansion var den främsta orsaken till katakombernas tillväxt. Det är först i början av 200-talet som de börjar framträda och då inte alls som ett resultat av några förföljelser, utan på grund av kristendomens ökande popularitet. Efter ett par hundra år försvann i stort sett bruket att begrava Roms kristna i katakomber och under 600-talet användes de enbart för martyr-och helgonkulten, men då täckte de omfattande underjordiska områden, på flera ställen i tre lager ovanpå och under varandra. Jag har hört sägas, men ännu inte lyckats kontrollera uppgiften, att enbart en dryg tiondel av katakomberna har öppnats för allmänheten och tömts på sina mänskliga kvarlevor, resten är fortfarande förseglade, eller outforskade. De sägs rymma uppemot en och en halv miljon kroppar.

Flera katakomber rymmer underjordiska gravkapell smyckade med fresker och skulpturer. Detta berodde på att kristna, och även andra troende, vid vissa tillfällen församlades i gravarna, inte för att de var förföljda av romerska myndigheter, utan för att det även bland andra romare var brukligt att äta och dricka i de dödas närvaro, något som fortfarande förekommer i exempelvis Mexiko.

Jag minns hur jag i slutet av sjuttiotalet gick på Lärarhögskolan i Malmö, där vi instruerades att försöka göra vår undervisning så levande och engagerande som möjligt. En av mina klasskamrater, som onekligen hörde till de skickligaste pedagogerna, valdes att demonstrera hur en suggestiv lektion skulle gå till. Lärarkandidaterna placerades längst bak i klassrummet. Ljuset släcktes och i katedern framför oss tände vår klasskamrat en oljelampa hon inköpt i Rom och för sin andäktigt lyssnande klass berättade hon:

̶  Så, … nu har ni kommit i rätt stämning. Tänk er nu att ni är djupt nere i Roms katakomber. Ni är de första kristna och ovan jord slits era trosfränder sönder av vilddjur på Roms arenor, eller binds vid stolpar och smetas ner med tjära för att brännas levande och lysa upp de blodiga skådespelen.

Hon började med den brinnande oljelampan gå mellan bänkraderna:

̶  I katakombernas gångar, mellan nischerna med de döda, var det beckmörkt, om inte mörkret skingrades av oljelampornas flackande sken. Här nere samlades de kristna för att gömma sig för de romerska soldaterna, be till Gud så att han skulle skona dem från martyrdöden och slutligen låta deras tro segra. De delade nattvarden mellan sig och läste ur Bibeln: ”Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus; ja, över dem som bo i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart.”

Min väninna fick beröm för sin insats, men jag råkade illa ut då jag under den följande analysen påpekade att vad vår kamrat sagt inte alls stämde. Lektor Hemberg, som trots att han tillhörde Bibeltrogna vänner, hade under gymnasiets latinlektioner inpräntat i oss att de kristna inte alls använde katakomberna som några gömställen.  De kunde hållit sig undan i skogarna eller i privathus, där de lika ostört hade kunnat genomföra sina mässor. Det fanns ingenting som hindrade de romerska myndigheterna från att hålla katakomberna under uppsikt, något de också gjorde.

Allt detta påstod jag och tillade att hålla myten levande om katakomberna som förföljda kristnas enda tillflykt kunde väl i dessa tider inte vara helt korrekt? Vår lärare tillrättavisade mig genom att poängtera att vår klasskamrat genomfört sin uppgift på ett föredömligt sätt. Det hade ju gällt att engagera eleverna och intressera dem för kristendomens budskap om hopp och förändring.

̶ Teoretiska hårklyverier är inte alltid en effektiv pedagogisk metod. Det gäller att nå fram till eleverna.

Jag kände mig som en snustorr, gammal mjällbemängd adjunkt, som utan hjälp av rotting och kvarsittning inte skulle kunna engagera några elever.

Tron på satorkvadratens kristna ursprung ruckades när man 1925 vid utgrävningar av ett privathus i Pompeji fann satorpalindromet inristat på en vägg. Fyndet uppmärksammades inte utanför arkeologiska kretsar, men då man 1936 vid utgrävningarna av den största gymnastikanläggningen i Pompeji fann palindromet inristat på en pelare och strax därefter även fann en liknande inristning i Herculaneum, började alltfler experter anta att satorkvadraten inte hade ett kristet ursprung.

Pompeji gick under år 79 e.Kr. och att det innan dess hade funnits satorinskrifter i Pompeji och Herculanum, ansågs vara alltför tidigt för att de skulle ha ett kristet ursprung. Detta med tanke på att det tidigaste belägget för kristendomens spridning inom det Romerska imperiet är Tacitus Annaler, om du inte anser en kort paragraf i Josephus Judiska fornminnen, skrivna omkring 93-94 e.Kr., som en indikation på en kristen kult:

[Översteprästen] samlade domarnas sanhedrim och förde till dem brodern till Jesus, som kallades Kristus, och vars namn var Jakob, samt några andra. Och efter att ha anklagat dem som lagbrytare, överlämnade han dem för att bli stenade.

I den femtonde bokens fyrtiofjärde kapitel i sina Annaler skriver Tacitus att Nero 64 e.Kr., för att undvika att själv bli anklagad för att ha anlagt Roms katastrofala brand, gav de kristna skulden för katastrofen:

För att alltså göra slut på ryktet sökte Nero några att ge skulden och de för sina skändligheter hatade människor som hopen kallar kristna lät han undergå de mest raffinerade straff. Deras ledare Kristus hade under Tiberius regering korsfästs av prokuratorn Pontius Pilatus, och deras fördärvbringande vidskepelse som kvävts förtillfället bröt åter ut, icke blott i Judéen, där detta onda uppstod, utan även i staden, dit alla gräsligheter, all sedeslöshet, strömmar samman från olika håll och vinner anhängare.

Det första påtagliga beviset på Kristendomen spridning är ett papyrusfragment med text från Johannesevangeliet det upptäcktes i den egyptiska Fayum och är mycket svårdaterbart, men anses ha skrivits någon gång mellan 100 och 125 år e.Kr, alltså vid samma tid som Tacitus omnämnande av de kristna. Annars anses Paulus epistlar vara de äldsta vittnesbörden om Jesu existens, den äldsta av dem kan ha skrivits redan under det fjärde decenniet e.Kr., men de papyrusfragment av epistlarna som man hittills har funnit härstammar från början av 200-talet.

Om satorinskrifterna som finns bevarade i Pompeji verkligen är kristna förblir de än så länge de äldsta bevisen för kristendomens existens och spridning inom det Romerska imperiet. Trots olika expertutlåtanden om motsatsen är det faktiskt högst troligt att det redan under 70-talet e.Kr. fanns kristna i Kampanien, landskapet där Pompeji ligger, och det är även fullt möjligt att kristendomen och därmed även satorpalindromet fördes dit från Alexandria.

Kanske utgör palindromets namn Arepo en av nycklarna till gåtans lösning.  Flera forskare har antytt att Arepo är ett egyptiskt namn och att det var från Egypten som satorkvadraten spreds över världen. Då man talar om den antika grekiska och romerska kulturen är det tämligen vanligt att glömma bort den stora betydelse som egyptisk kultur och religion har haft för skapandet av forntidens filosofi och religioner.

Antikens grekiska och romerska elit var väl medveten om Egyptens redan då mångtusenåriga kultur och hade stor respekt för den, även om de flesta av dess medlemmar hade svårt att begripa och acceptera flera aspekter av den egyptiska världsuppfattningen. Egypterna var välkända för de olika folken kring Medelhavets kuster. De var sjöfarare och handelsmän och med dem följde inte enbart handelsvaror, utan även religion och filosofi.

Efter det att Alexander den store 332 f.Kr. hade erövrat Egypten förstärktes den egyptiska kulturens inflytande över den värld som har kommit att kallas den ”hellenistiska”, ett begrepp inom vilket även Roms kultur ingick. Efter Alexanders död delades hans välde upp mellan fyra av hans satraper, en persisk term för ståthållare, ”landet beskyddare”. Egypten tillföll den makedoniske generalen Ptolemaios, som kallade Egypten för sitt ”spjutvunna land”. Namnet Ptolemaios betyder ”den krigiske” och då han lät kröna sig som Ptolemaios den Förste, lade makedoniern till sina titlar ordet Soter, från grekiskans σωτήρ, ”räddare”, ”befriare”. Onekligen påminner sotor om sator, satorkvadratens första ord, men det är antagligen en tillfällighet. Ptolemaios ättlingar styrde Egypten tills dess landet 30 f.Kr erövrades av romarna.

Ptolemaierna var grekisktalande, men befrämjade aktivt egyptisk kultur och religion, antagligen beroende på det egyptiska prästerskapets stora inflytande och vägran att underkasta sig några grekiska traditioner. Ptolemaiernas accepterande av de egyptiska traditionerna gav upphov till en alldeles speciell blandkultur, med den stora hamnstaden Alexandria som sitt absoluta centrum. En kosmopolitisk smältdegel, manifesterad genom stadens berömda bibliotek, där inflytanden från hellenistisk kultur blandades med semitisk/syriska inslag. I staden, som vid millennieskiftet räknade med omkring 300 000 invånare, fanns under det första århundradet flera judiska synagogor och spirande kristna församlingar.

Namnet Arepos kan enligt flera forskare sättas i samband med orden Ḥr-Ḥp, som uppges betyda "Apis ansikte”. Apis var en svart (underjordens färg) tjur (en sinnebild för fruktbarhet), som dyrkades genom ceremonier som innebar att den offrades och mumifierades. Därmed var Apis en symbol för död och återfödelse och identifierades sedermera med Osiris, guden för återfödelse och fruktbarhet.

Under ptolemaierna omformades kulten till Osiris-Apis, Osor-Hapi, till kulten av Serapis en gudom som framställdes som den grekiske Hades, underjordens härskare, med en växtornamenterad urna på huvudet. En framställning som inte tycks ha mycket att göra med Osiris, men grekerna hade uppenbarligen svårt för att dyrka en tjur i dess originaltappning, eller en gud som såg ut som ett grönfärgat kadaver, De accepterade dock de komplicerade begrepp som symboliserades genom den egyptiska teologins olika djurgestalter. Detta var antagligen orsaken till varför egyptiska gudomligheter omskapades så att de kom att likna grekiska gudar och gudinnor, som i allmänhet avbildades i sin mänskliga gestalt.  Trots att han liknade en skäggprydd, grekisk gudomlighet var Serapis i stort sett identisk med Osiris, fast utan liksvepning, grönt ansikte och egyptisk kungakrona.

En annan teori, som också kopplar satorkvadraten till Egypten, är att namnet Arepos möjligen kan vara en latiniserad form av den grekisk/egyptiske guden Harpokrates. Även han var en helleniserad variant av en egyptisk gudomlighet, nämligen Horus i gestalt av ett barn. Horus var son till Isis och Osiris och då han framställdes som ett barn var det ofta sittande i sin moder Isis knä, eller vid hennes bröst, liknande kristna framställningar av Jesusbarnet.  

Horus var en personifikation av soluppgången, fruktbarheten och betraktades som en förhoppning om en ny tid av lycka och välstånd. Inom religiöst tänkande symboliserar barn ofta hopp och växande, likt de enda gudomliga barn som av kristna dyrkas som fruktbarhetssymboler och följdriktigt kopplas till vatten och förnyelse, nämligen Jesus och Johannes Döparen som barn. Inom kristen mytologi kopplas Johannes Döparen till sommarsolståndet (Midsommar, Sankt Hans afton) och Jesus till midvintersolståndet (Julen).

Harpokrates var även tystnadens och förtrolighetens gud. Antika egyptiska avbildningar framställer ofta Horusbarnet med ett finger vid munnen Det är möjligt att grekerna misstog ett barns sugande på sitt finger som tecknet för tystnad och därmed gjordes Harpokrates till hemligheternas och diskretionens gud, en beskyddare av mystisk och fördold kunskap, magi och initiationsriter.

Det finns en stor mängd amuletter helgade åt Harpokrates och de flesta av dem är inskrivna med siffror och bokstavskombinationer. Liksom många andra folk betraktade egyptier bokstavstecken och siffror som försök att tolka och styra världsordningen. Vanligt förkommande Harpokratesamuletter har exempelvis ristats med texten εννέα χιλιάδες εννιακόσια ενενήντα εννέα, d.v.s. 9999. Varje bokstav i de antika grekernas alfabet var även en siffra och om de kombinerades kunde summan aldrig bli högre än 999, lade man till en nia kom 9999 därmed att beteckna evigheten, det oändliga. 

De intellektuella kretsar som under det första århundradet e.Kr. var verksamma i Alexandria utgör ett troligt ursprung till matematiska spetsfundigheter som kopplats till magiska ritualer, exempelvis de magiska kvadrater som kinesiska, indiska och kanske även grekiska och egyptiska matematiker under århundraden hade roat sig med att konstruera. Eftersom matematik ansågs efterbilda en gudomlig ordning var det vanligt att använda bokstavs- och sifferkombinationer för att ”fånga” gudomlig kraft. En amulett kunde därigenom anses vara ett slags förvaringskärl för magisk energi. Den hade ”laddats” genom magiska ord och bilder, som även inneslöt dem i amuletten. Kraften kunde frigöras då du tyst för dig själv upprepade de magiska ord som stod skrivna på den.

Satorkvadraten fungerade ofta som en skyddande amulett och bars av soldater och sjömän. Det är möjligt att speciellt de senare hade insett att den kunde ha ett samband med Serapis och Harpokrates och därmed var relaterad till Isis. Hon var deras hustru och mor och för många sjöfarare var Isis den Stora Modern, som gav liv åt hela skapelsen, närde och beskyddade den.

Det var Isis som samlat ihop Serapis (Osiris) styckade kropp och givit den livet tillbaka. Hon födde Harpokrates (Horus) och gödde honom med sin mjölk. Om Serapis kunde betraktas som skapare av fruktbarhet och liksom Osiris sammankopplades med Nilens årliga, livgivande översvämningar, så ansågs Isis vara den som inledde hela processen. Hon var nämligen identisk med Sothis, Sirius, efter solen himlavalvets klarast lysande stjärna. Sothis heliaktiska uppgång, d.v.s. det första datum på året då stjärnan åter steg över horisonten, betraktades som ett tecken till Nilen att svämma över.

Isis var Pharia, ”Det vägledande ljuset”, beskyddarinna av Alexandrias väldiga fyr och hon vakade över de egyptiska skeppen då de färdades över det nyckfulla Medelhavet. Att observera Sirius position på himlavalvet har av alla sjöfarande folk, inte minst polynesierna, betraktats som det bästa navigationsmedlet.  Isis Pharia vägledde de stora handelsflottiljer som förde egyptiskt vete, som frambringats av hennes make Serapis, till Spaniens, Italiens, Greklands och Mindre Asiens hamnar. Såsom hon vakade över sin son Harpokrates var Isis även det sjöfararande folkets Stora Moder, Pelagia, ”Vår Fru över vågorna”, som gav vind i seglen och stillade stormarna. Havets ledstjärna, Stella Maris, en roll och titel som sedermera övertogs av Jungfru Maria, odödliggjord i en av Kyrkans mest välkända, latinska hymner, Ave Stella Maris, från 800-talet:

Ave, maris stella,
Dei mater alma,
atque semper virgo,
felix cœli porta.

Var hälsad, havets stjärna
Guds vårdande moder,
likaså vår eviga Jungfru,
Himlens välsignade port.

Nedan är en Harpokratesamulett buren av en cypriotisk sjöman. Den är tentativt daterad till 500-talet e.Kr.  Överst ser vi Harpokrates med tummen i mun sittande på något som kan vara vintertriangeln, den stjärnkonstellation som Sirius är en del av. I ena handen har Harpokrates ett sistrum, ett instrument helgat till Isis. Under sistrumet finns Isis siriusstjärna. Till vänster syns en fågel, som antingen kan vara Fågel Fenix pånyttfödd ur lågorna, en symbol för uppståndelsen, eller en tupp som förkunnar gryningen. Ormen till höger kan då vara Apep, symbol för det mörker och kaos som hotar solguden Ra, då han lyfter från eller sänker sig ner mot horisonten. Apep stiger upp från en mumie, symbol för både död och pånyttfödelse. En annan mumie vilar trygg i Osiris skepp, på väg mot det eviga livet, alltmedan krokodilguden Sobek skyddar skeppet mot de faror som kan drabba det.

På amulettens baksida finns ett palindrom, som precis som satorpalindromet kan läsas både bakifrån och framifrån:  ΙΑΕW ΒΑΦΡΕΝΕΜ ΟΥΝΟΘΙΛΑΡΙ ΚΝΙΦΙΑΕΥΕ ΑΙΦΙΝΚΙΡΑΛ ΙΘΟΝΥΟΜΕ ΝΕΡΦΑΒW ΕΑΙ. Det har tolkats som ”Jahveh, som bär det hemliga namnet, Ras lejon, tryggt i sin helgedom”.

Amuletten härstammar från en tid då kristendomen inom det Romerska imperiet blivit påbjuden som statsreligion, men visar likväl på sin framsida ett bildspråk helt i överensstämmelse med antik egyptisk religion, alltmedan baksidan har en inskrift på grekiska som blandar egyptiska och semitiska föreställningar. Jahve är ju det hemliga namnet på judarnas Gud. Därmed är amuletten ett vittnesbörd om den globala synkretism och urgamla vidskepelse som ofta präglar sjöfarares föreställningsvärld. Utsatta som de är för elementens livsfarliga nyckfullhet söker de ofta trygghet i magi och besvärjelser.

När de egyptiska skördarna gett tillräckligt överskott för att fylla de egyptiska veteskeppen satte de segel och for i väl sammanhållna flottiljer norrut. Som skydd mot de talrika sjörövare som ständigt plågade Medelhavstrafiken seglade veteskeppen alltid tillsammans. De flesta av dem lade först till vid ön Delos inne i den egeiska arkipelagen. Delos var en frihamn, beskyddad av den romerska flottan. På ön fanns uppköpare och handelshus och det var den antika världens största slavmarknad. En kosmopolitisk miljö vars främsta tempel var tillägnade Isis och Serapis. Från Delos styrde de egyptiska veteskeppen norrut mot de grekiska och mindreasiatiska fastlanden eller genom Bosporen upp till städerna kring det Svarta Havet. Andra vetekonvojer seglade västerut.

Vid mitten av andra århundradet e.Kr. beskrev författaren Lukianos ett egyptiskt veteskepp som låg förtöjt vid Pireus kaj:

Vilket väldigt skepp det var! 54 meter långt, sade mig skeppets timmerman, och bredden mera än en fjärdedel därav, och 13 meter från däcket ned till det djupaste stället i lastrummet. Och mastens höjd, och vilken rå den uppbar, och vilket företag man måste ha som höll den upprätt! Och huru aktern reste sig i en långsam kurva slutande i ett förgyllt gåshuvud, i harmoni med förskeppets utjämnande båge och stäven med sin bild av Isis, gudinnan som givit skeppet dess namn. […] Besättningen var som en armé. Man talade om för mig att hon lastade tillräckligt med vete för att mätta varje mun i Aten under ett helt år. Och hela skeppets väl och ve är i händerna på en liten, gammal man som vrider de stora rodren med en rorkult inte tjockare än en käpp. De pekade ut honom för mig; en lite vithårig, nästan skallig gynnare  ̶  jag tror han hette Heron.

Skeppsrekonstruktionen oavn framställer ett betydligt mindre veteskepp, men dess utseende motsvarar i stort sett Lukianos beskrivning. Gåshuvuden var en vanlig utsmyckning på romerska och egyptiska skepp, antagligen för att Isis ofta kallades Gåsens ägg. Gäss var helgade åt Geb, Jorden, som var Isis far.

Minst en gång om året styrde en egyptisk veteflottilj mot Puteoli, dagens Puzzuoli strax väster om Neapel, Italiens viktigaste handelshamn, under beskydd av det Romerska Imperiets flotta, som var förlagd i det närbelägna Misenum.

Filosofen och dramatikern Seneca, som någon gång under 60-talet e.Kr. vid den kampaniska kusten vilade upp sig från det kvävande och farliga livet vid Neros hov, har beskrivit en vetteflottiljs ankomst till Puteoli:

Idag fick vi plötsligt syn på några fartyg från Alexandria; det var de som brukar segla i förväg och meddela att resten av flottan är på väg, de så kallade postbåtarna. Kampanien gläder sig att få se dem: hela Puteoli ställer upp på pirarna och känner på seglen igen Alexandria-fartygen i detta virrvarr av båtar.

Seneca hade i sin bärstol låtit sig föras ner mot Puteoli, men stoiker som han var vägrade Seneca att låta sig ryckas med av uppståndelsen kring flottiljens ankomst, utan betraktade spektaklet på avstånd. Seneca var trots att han hyllade återhållsamhet och jämvikt en ytterst förmögen man och då han i sitt brev spelar oberörd är det för att han hade råd med det. Liksom flera andra bemedlade romare tjänade Seneca pengar på handelsförbindelser med Egypten och räknade med flera representanter och medarbetare i Alexandria:

När nu alla kom springande från alla håll och ilade mot stranden gav mig min lättja en stark känsla av välbehag; trots att jag skulle få brev från mitt folk i Egypten, gjorde jag mig ingen brådska med att få veta hur det stod till med mina affärer och vad breven kunde berätta; det var länge sedan jag brydde mig om förluster eller vinster.

I Kampanien fanns det gott om egyptiska invandrare; handelsmän, före detta soldater och sjömän och inte minst en stor mängd slavar som forslats dit från Delos. De hade fört med sig sina religiösa övertygelser. Isis, Serapis och Harpokrates var närvarande i Kampaniens städer och byar. Ett Isistempel, som till stora delar finns bevarat, uppfördes i Pompeji vid slutat av 200-talet f.Kr och 109 f.Kr. invigdes ett stort Isistempel vid hamnbassängen i Puteoli.

De egyptiska kulterna var vanligast bland de lägre klasserna; soldater, sjömän, hantverkare och inte minst slavar, miljöer inom vilka kristendomen ett femtiotal år efter millenieskiftet hade börjat spridas. Kristendomen var liksom Isiskulten inte lokalbunden, poängterade sammanhållning mellan sina troende och utlovade även den frälsning efter döden.

Efterhand påverkades även förmögna, romerska medborgare av den egyptiska religionen. Vid tiden för satorinskriptionerna i Pompeji finner vi i flera av stadens privatvillor Isisaltare. Kejsar Neros hustru Poppaea Sabina var född i Pompeji, där hennes förmögne kusin Poppaeus Habitus ägde flera omfattande egendomar och i sin villa hade låtit uppföra ett ståtligt Isistaltare. Neros mentor, stoikern Chaeremon, var även han väl förtrogen med egyptisk religion och Neros hovastrolog Balbillus var Isistroende. Flera av Neros efterträdare på kejsartronen blev hängivna anhängare av egyptiska kulter. 

Kort sagt, i sin grekiska tappning blev egyptisk religion ytterst vanligt förkommande inom hela det Romerska riket, där den spreds av främst sjömän, handelsmän, soldater och slavar. I den romerska huvudstaden fick Isiskulten ordentligt fäste först efter det att Delos 88 e.Kr. hade plundrats av Archelaus, en av parterkungen Mithridates generaler. 200 000 öbor massakrerades, men en stor mängd greker, romare och deras talrika slavar räddades av den romerske generalen Sulla och fördes över till Rom.

Jag förmodar att det var inom denna globaliserade miljö, bland sjömän och slavar, som saporpalindromet spreds, främst som en mäktig, magisk besvärjelse, men kanske även i sällskap med en spirande kristendom. Det tycks alltså som om palindromet fann sitt ursprung i Alexandrias religionssynkretistiska miljö. Inte begriper jag hur det kunde skapas, men det konstruerades uppenbarligen av någon kristen matematiker med geometriska och teologiska insikter. Fascinationen inför palindromets perfektion gav tidigt en del kristna uppfattningen att något så perfekt inte kunde ha skapats av någon mänsklig varelse  ̶  det måste ha ett gudomligt ursprung.

I en mängd italienska byar och städer har man funnit orden SATOR AREPO TENET OPERA ROTAS målade på väggar, inristade på ben och krukskärvor, huggna i sten eller på klippväggar, men de förekommer även i Etiopien (där sator, arepo, tenet, opera och rotas har blivit namnet på de fem spikar som genomborrade Jesus på korset), i Syrien, England, Egypten, Sverige och på många andra platser. Under Antiken skrevs orden ofta i annan ordning än under Medeltiden och framåt ­  ̶  ROTAS OPERA TENET AREPO SATOR.

Nedan finns ett exempel från den syriska staden Dura Europos som ofta bytte härskare genom sin betydelse som kosmopolitisk handelsstad nära den skiftande gränsen mellan det romerska imperiet och Partien. I Dura Europos fanns synagogor, kristna kyrkor, mithrastempel, zorastriska eldtempel och flera andra kultbyggnader.

Omkring 210 e.Kr. ockuperades staden av en stor romersk armé och stadens tempel till gudinnan Azzanathkona beslagtogs som bivack av Palmyras Tjugonde, en trupp med beridna bågskyttar från Palmyra som utgjorde en del av de romerska styrkorna. Man har nyligen i tempelruinerna funnit papyrusfragment som tyder på att templet även användes av det romerska överkommandot och på väggarna har man funnit en hel del klotter, bland annat satorkvadraten.

Bland krukskärvorna i resterna av ett romerskt militärläger från 200-talet fann man i Manchester ett fragment på vilket någon ristat orden från satorkvadraten

På en av murarna till Bendektinerklostret St Pietro ad Oratorium i staden Capestrano i det italienska landskapet Abruzzi finns en satorkvadrat inmurad, antagligen härstammande från langobarderna.  Kyrkan i vilken stenen är inmurad invigdes 752 e.Kr.

Vid samma tid grävde någon ner en silverskatt i det gotländska Duna, bland dyrgriparna fanns en bysantinsk silverskål (en nästan identisk skål från samma tid har grävts fram i det bulgariska Preslav). På den gotländska skålens botten har satorkvadraten ristats in med runskrift och man har även funnit den på en runsten i Närke, som restes så sent som på1300-talet.

Detta är enbart några få exempel på de satorinskrifter man har funnit över hela Europa och bruket att skriva ner och rista in satorkvadraten upphörde inte med Medeltiden. Under de följande århundradena användes den som ett magiskt medel mot eldsvådor, rabiessmitta, för att skydda boskap, bota reströtthet, eller som ett skydd mot olika former av djävulska påfund, som stöld och röveri. Satorkvadratern dök upp i såväl i hydda som slott, där den ristades på tak och väggar, lades i sängar eller fäbodar. Astrologer, alkemister och magiker använde den ofta i sina riter och tecknen på detta är talrika, exempelvis en tysk människoskalle från sjuttonhundratalet med en hantverksmässigt utförd satorinristning.

Och bruket har inte upphört, något som bekräftas genom en sökning på nätet där det finns en uppsjö med New Age-fantasters mer eller mindre snurriga spekulationer kring hur man vid en mängd möjliga och omöjliga tillfällen kan använda sig av satorkvadratens magiska kraft.

Kanske är satorkvadraten ett tämligen obetydligt fenomen, och inte värd all den möda som lagts ner på att spåra dess ursprung.  Visserligen väcker den fortfarande beundran, ja, kanske till och med tro på högre makter. Många har genom tiderna ägnat den dyrkan och ansett att den magi man trodde fanns förborgad i den skulle kunna göra den troende till en nöjdare, lyckligare person. För andra har kvadraten framstått som fullständigt ointressant.

I samband med den intellektuella möda som någon ägnat åt att åstadkomma satorkvadraten kom jag att tänka på hur mycket som vi vant oss vid och betraktar som alldagliga företeelser likväl vittnar om arbete, möda och skarpsinne.

På en utställning stannade jag framför en målning av hyperrealisten Robert Cunningham, Miller High Life från 1977. Den föreställer något så simpelt som en ljusreklam för en speciell ölbrygd. Men, då jag betraktar tavlans detaljer tänker jag på allt det arbete trots allt ligger bakom ett så i grunden meningslöst verk  ̶  syftet med ljusreklamen är ju enbart att göra folk benägna att köpa en viss sorts öl.

Reklamen lyste säkerligen upp entrén till ett andefattigt ölschapp någonstans i USA. Stället finns kanske inte längre kvar, antagligen gick ljusreklamen sönder för flera år sedan och ligger nu bortglömd på en soptipp, men genom Cunninghams tavla tillåts den vittna om de komplicerade vetenskapliga insatser som ledde till uppfinnandet av neonröret. Hur formgivare anställda av The Miller Company planerade och funderade för att komma upp med en design för hur neonrören skulle tillverkas, böjas, anslutas och kombineras, för att slutligen åstadkomma en reklamskylt. Hur ingenjörer och arbetare skapade skylten. Hur den salufördes och distribuerades, införskaffades av ölschappets ägare och sedan monterades ovanför hans blygsamma inrättning.

Få har säkerligen ägnat den där ljusreklamen någon speciell tanke tills dess Robert Cunningham en dag fick syn på den, tog ett foto och under flitiga timmar i sin studio reproducerade varje detalj i dess utformning. Dess yttre aspekter; skuggor, färger, reflexer, tuber, rör och kättingar, träplattan den var monterad på och ljuset som föll över den under en viss tid på dygnet, en viss tid på året. Konstverket ställdes sedan ut av ett konstgalleri och inköptes av någon förmögen person. Nu hänger det på väggen i hennes/hans hem. Och meningen med allt detta? Jag vet inte, men jag kan inte låta bli att känna en viss fascination inför konstverket och allt det arbete som ligger bakom den där skylten och tavlan.

På samma sätt fascineras jag av hur konstnärer på beställning försöker att på ett estetiskt tilltalande sätt representera olika tekniska framsteg och göra dess innovationer åtråvärda. Ofta är deras arbete anonymt. Idag fick jag exempelvis syn på en annons från 1918 för det italienska företaget Pirellis elektriska kablar och imponerades av det estetiska raffinemang med vilket artisten framställt en kabels anatomi.

Dagligen möter jag en förbluffande kunskap, utan att ens lägga märke till den. Nyss gick jag in i en järnaffär för att köpa terpentin. Medan jag väntade på min tur fick jag uppleva hur den ena kunden efter den andra efterfrågade en mängd för mig fullständigt okända prylar och hur expediten varje gång fann exakt vad kunderna efterfrågade och dessutom klart och detaljrikt kunde redogöra för hur de där föremålen skulle installeras och användas. Sådant kräver år av erfarenhet och vana, samtidigt som expediten oavbrutet måste aktualisera sin kunskaper.

Likaså blev jag för något år sedan fascinerad av hur den mexikanske artisten Damián Ortega hade plockat isär en hantverksmässigt tillverkad Volkswagen Bubbla, VW typ 1, och genom att ställa ut det hela i ett konstgalleri lyckades demonstrera hur funktionell och vacker varje detalj var.

Ett annat konstverk, vida mer berömt och oändligt mer fängslande är Albrecht Dürers etsning Melencolia 1 från 1514. Det framställer hur en dyster, bekransad och bevingad kvinnlig gestalt sitter med huvudet lutat i ena handen, i vad som har kallats ”den melankoliska gesten” och som sedermera har blivit en slentrianmässig metod för att framställa djupsinniga artister och författare. Damen blickar mörkt framför sig, har en stängd bok i knäet, en passare i sin andra hand. Hon tycks vara innesluten i sig själv och ignorerar sin omgivning.

En stege är rest mot byggnaden bakom henne, men vi kan varken se dess början eller slut. Vid hennes sida sitter en barnängel, kanske en putti eller amorin, ovanpå en kvarnsten och klottrar i en bok, bildens enda verksamhet. Vid kvarnstenens fot sover en utmärglad hund. Oanvända ting ligger utspridda på marken; en hammare, en såg, en hyvel, en linjal, en tång, en spruta, spikar och ett bläckhorn. Framför hunden finns ett perfekt klot placerat, medan den högra bakgrunden domineras av en geometrisk struktur, en missformad romboid polyedern. På husväggarna bakom den kvinnliga gestalten hänger en våg, en klocka och ett timglas.

Över bakgrundens landskap reser sig en regnbåge och en strålande himlakropp  ̶  solen, en planet? En fladdermus flyger över himlen, i tassarna håller den en textremsa med ordet Melencolia 1. Är det gravyrens titel, eller något fladdermusen fört med sig?

Onekligen ett suggestivt konstverk, genomsyrat av en dystert luguber stämning. Kanske det inte behöver någon tolkning, men ända sedan Giorgio Vasari på femtonhundratalet skrev att konstverket: ”försätter hela världen i ett tillstånd av vördnad” finns det många som har försökt sig på en tolkning.

Givetvis har de flesta tolkningar rört sig kring melankolin, det mörkaste av de fyra temperamenten (kolerisk, flegmatisk, sangvinisk och melankolisk) orsakad av ett övermått av svart galla. Den som lider av melankoli är enligt humoralpatologerna ”avig, eländig, hätsk, girig, ondskefull, feg, trolös, respektlös och oföretagsam”. Melankoli gör dag till natt. I Dürers etsning är det omöjligt att se vilken tid på dygnet som råder. 

Renässansens filosofer, exempelvis den inflytelserike Marsilio Ficino, betraktade melankoli som ett tecken på genialitet. Melankolikern levde i Jupiters skugga, den stora planeten som inspirerar ifrågasättande och därmed leder till skapande. Det är under nattens mörka, sömnlösa timmar som eftertankar tar form, omskapas till idéer och verksamhet. Melankoliker lever till stor del inneslutna i sina egna tankar och kan därmed betrakta världen med andra ögon än gemene man. De finner metoder för att mäta världen/tillvaron och omvandla den. Det är därför mätinstrument ligger spridda och oanvända kring den dystra gestalten. Redskap hon i enlighet med sina insikter skulle kunna använda för att omforma världen. Vi ser geometriska former som möjligen är hennes skapelser  ̶  en perfekt sfär, men också den misslyckade romboid polyedern som behärskar bakgrunden. För melankolikern är skillnaden mellan verksamhet och uppgivenhet hårfin.

Har den bevingade kvinnan gett upp? Hon använder inte sina vingar, struntar i redskapen och låter tiden gå. Klockan bakom henne klämtar inte, vågen är oanvänd, sanden rinner genom timglaset. Kanske är bilden ett självporträtt? Hade Dürer då han gjorde sin etsning förlorat sitt självförtroende? Tvivlade han på sin skaparkraft? Kort innan han började arbeta med Melencolia 1 hade han i sin dagbok skrivit: ”Vad som är vackert vet jag inte”.

Som så många andra blir jag berörd av Melencolia 1. Då jag betraktar etsningen kommer jag att tänka på ett annat oförglömligt mästerverk som min gode vän Salvatore Iniziano en gång visade mig  ̶  Den helige Hieronimus i sin studio av Antonello da Messina.

̶  Känner du inte igen dig?

̶  Hur menar du?

̶  Är inte du som Hieronimus där han sitter i ett eget rum, inne i en stor sal? Det är som om han sitter ensam, mitt i världen och skriver. Omsluten av sin egen värld. Men, den är inte sluten. Den är vidöppen mot omvärlden. Visst ser han nöjd ut? Är det inte som du när du sitter för dig själv och skriver … mitt i världen, men likväl ensam. Och du trivs med det.

Salvatore hade rätt. Visst var det så. Men, det händer att omvärlden brutalt bryter sig in i det där rummet, som faktiskt inte är ett rum. Hieronimus arbetsplats har ju inga väggar, den är öppen inför omvärlden. Hieronimus är inte trygg. Han är skyddslös, blottad. I den stora salen omkring honom ruvar skuggor och snart kommer natten.

I Dürers bild antyds detta genom den magiska kvadraten på väggen bakom den melankoliska gestalten. Det är alltså inte satorkvadraten, utan en så kallad magisk kvadrat. Det var uppenbarligen första gången en sådan kvadrat avbildades i europeisk konst. Dürers kvadrat följer samma princip som satorkvadraten. Den kan avläsas från olika håll  ̶  från vänster till höger, från höger till vänster, nerifrån och upp, uppifrån och ner, till och med diagonalt; summan av siffrorna blir alltid densamma  ̶   34.

Magiska kvadrater har en lång historia, de första finns belagda i Kina 190 f.Kr. De dyker sedan upp i Indien 587 e.Kr och i Bagdad 983 e.Kr. Sedan blir de allt talrikare, alltmer sofistikerade och kommer slutligen till Europa, kanske med den store matematikern Leonardo Fibonacci.

Men varför inkluderade Dürer en magisk kvadrat i sin framställning av Melankolin? Och varför blir summan av dess olika nummer 34? Jag har ännu inte sett någon ordentlig förklaring till den sista gåtan. Kanske finns den att söka i en medeltida övertygelse om att Guds skapelse var perfekt, men på något sätt hade förvanskats genom människornas synder. Speciellt den första synden av dem alla, då Adam och Eva vägrade lyda Gud och istället förlitade sig på sitt omdöme, gav efter för sin egoism och åt av den förbjudna frukten från Kunskapens träd.

Under Medeltiden sökte man Guds ursprungliga skapelseharmoni i matematik, arkitektur (katedralernas komplicerade strukturer) och geometri. Redan Pythagoras hade konstaterat att matematiken bär på en djupare sanning än den vi finner i naturen, detta eftersom matematiken förklarar och beräknar strukturen bakom allt, nämligen antal, vikt och mått. Således kan kombinationen av siffror förklara principen bakom och meningen med allt som kommer ifrån och tillhör den allsmäktige Guden, ty han är den yttersta ordningen – Kosmos.

För konstruktionen av sin Gudomliga Komedi tillämpade Dante uppenbarligen flera matematiska regler och teorier. En tysk filolog, Wilhelm Pötters, har genom komplicerade uträkningar undersökt förhållandet mellan versrader, ordförekomst och nummerserier hos Dante.

Som många före honom, fann Pötters två nyckeltal för Dantes skapande  ̶  3 och 9, som ofta får symbolisera perfektion och totalitet. En mängd andra talanalogier förekommer hos Dante och Pötters förlorade tämligen omgående en förvirrad läsare och matematisk idiot som jag. Exempelvis då han nämnde att det finns 14, 233 rader i Den gudomliga komedin och att detta under Medeltiden betraktades som Universums diameter. Då han sedan utvecklade detta genom ett antal komplicerade uträkningar som bland annat inkluderade antalet himmelska budbärare och jungfrur kunde jag omöjligt följa hans resonomang.

Liksom Vergilius, Dantes vägledare geom Inferno, tycks Dante ha ansett att tre är det heligaste av alla nummer. Genom sin odelbarhet representerade siffran fullkomlighet:  Den Heliga Tre-enigheten, som innefattar allt  ̶  Fadern, Sonen och Den Helige Anden.

Vad jag förstod från Pötters uträkningar var att Divina Commedias tre delar vardera innehåller 34, 33 och 33 sånger. Det är Inferno som med sina 34 sånger bryter symmetrin. Om tre är fulländning, vad betyder då fyra? Inte vet jag, men Vergilius, som likt flertalet av sina samtida var fascinerad av siffermagi, visste säkert att varje gud hade sin siffra och Hermes/Merkurius nummer var fyra.

Vem var då Hermes, jo – likt den egyptiske Thoth var han även skriftens och matematikens gud som kände alla universums hemligheter, men han höll sina kunskaper för sig själv – hermetiskt tillslutna. Ty om en människa skulle kunna lägga vantarna på kunskapen om Universums uppbyggnad fanns det risk för att hon för egen vinnings skull kunde bringa allt i oordning.

Thoth och Hermes var även gränsöverskridare, genom sina obegränsade kunskaper kunde de röra sig fritt genom Universum, genom liv och död. Därigenom var Hermes en Psychopomp, De dödas ledsagare. Precis som Vergilius när han hjälper Dante genom Inferno och Purgatorio. Gränsöverskridarens fyra, kombinerad med den fullkomliga ordningens trea. 3 och 4  ̶  34.

Kanske är den sammanlagda summan 34 på Dürers magiska kvadrat en indikation på infernalisk disharmoni, men den kan likväl också vara en förhoppning om en lösning på melankolin. Ur hopplöshet och handlingsförlamning kan ny kraft skapas. Natten är dagens moder. Kaos är granne med Gud.

Antikens och Medeltidens matematiker präglades av ett geometrisk tänkande. Om tre-enigheten framställdes som en triangel, kunde Hermes nummer fyra föreställas som en kvadrat, men liksom den tredje, idealiska formen – cirkeln omfattades även den av triangeln. Guds allmakt råder över allt, även om vi kan inbilla oss att kaos är ett permanent tillstånd.

När sorg och hopplöshet drabbar oss blir all vår strävan efter harmoni, perfektion och glädje tillspillogiven. Vi hamnar i en gränslös förtvivlan. Längst ner på Dürers magiska tavla står året 1514, det var då hans mor dog. Kände han tomheten efter henne? Är det den sorgen som Melencolia 1 handlar om? Livet som ett omöjligt projekt.

Två månader innan hon dog gjorde Dürer en teckning av sin älskade mor. Som han skriver högst upp till höger var hon då sextiotre år och svårt märkt av sjukdom. I sin dagbok skrev Dürer att hans mor hade en ”svår död” och ”jag sörjde henne så svårt att jag omöjligt kan uttrycka det”.

Det är nu lite mer än ett år sedan min mor dog. Det tomrum hon lämnat efter sig är ständigt närvarande. Jag känner mig betydligt osäkrare och sårbarare än tidigare. Vad hjälper mig den trons perfektion som satorkvadraten antyder? Eller den matematiska balans som Dürers magiska kvadrat utstrålar. Precis som årtalet 1415, Dürers mors dödsår, spränger perfektionen i den magiska kvadratens struktur, bryter sig Döden slutligen in i våra liv och förändrar allt.

Vår livskraft, alla våra förhoppningar ligger krossade, eller oanvända, som Dürers redskap i Melencolia 1. Vi stirrar ut i tomma intet, ångest gnager på själen. Men ur hopplöshetens kaos kan ny skaparkraft födas. 1514 dog Dürers mor och han störtades ner i förtvivlan, men samma år skapade han sitt mästerverk Melencolia 1 och sedan dess var hans skaparkraft obruten.

Jag betraktar en sista gång Dürers bild och undrar då över ordet som fladdermusen bär i sina tassar melencolia, det är ju faktiskt felstavat! Även under Dürers tid skrevs melankoli med ett ”a” i mitten. Det är omöjligt att en så noggrann hantverkare som Dürer skulle felstava ett så viktigt ord. Det måste betyda något. Lösningen finns kanske att söka hos medicinen mot melankoli. Motsatsen till bitterhet är ju sötma och honung användes ofta för att motverka melankoli. På italienska heter honung miele från från det latinska mel, som i sin tur kom från det grekiska mele, méli på modern grekiska. Visste Dürer detta? Varför inte?

Melankoli är ett grekiskt ord som består av melas ”mörk”, ”svart” och kholé "galla". Om vi byter ut melas mot mele, får vi melenkoli, eller melencolia som det står fladderrmusens skylt. Alltså honungsgalla. Under Antiken fanns inte socker, utan man sötade med honung och rörsöcker var fram till 1700-talet en lyxvara i Europa. Betraktade kanske Dürer trots allt sin melankoli som något positivt? Det är kanske ett hoppingivande budskap som Dürers fladdermus flyger in med i hans dystra bild: With a spoon full of sugar the medicin goes down.

Cortesi, Paolo (2006) Manoscritti segreti dai misteri del Mar Morto alle profezie di Nostradamus. Roma: Newton Compton editori. Ferguson, John (1970) The Religions of the  Roman Empire. London: Thames and Hudson.  Iperrealisti (2003) Roma: Viviani editore. Hill, Jonathan (ed.) (2008) Den kristna kyrkans historia. Örebro: Libris. Koester, Helmut (2012) History, Culture, and Religion of the Hellenistic Age. Berlin: Walter de Gruyter. Landström, Björn (1961) Skeppet: En översikt av skeppets historia från den primitiva flotten till den atomdrivna ubåten med rekonstruktioner i ord och bilder. Stockholm: Forum. Lo Sardo, Eugenio (ed.) (2008) La lupa e la sfinge: Roma e l´Egitto dalla storia al mito. Milano: Mondadori Electa. Panofsky, Erwin (1955) The Life and Art of Albrecht Dürer. Princeton: Princeton University Press. Pötters, Wilhelm (2008) “L´Enigma forte di Dante: Un caso di polisemia poetica”, i Studi danteschi, Vol. 73.  Rydbeck, Monika (1965) ”Efterdyningar till Europarådsutställningen i Aten”, i Fornvännen: Journal of Swedish Antiquarian Research, No. 71. Seneca, Lucius Annaeus (1979) Breven till Lucilius: Översättning samt inledning och kommentarer av Bertil Cavallin. Stockholm: Forum.  Tacitus, Cornelius (1968) Annaler XI – XVI: Översättning samt inledning och kommentarer av Bertil Cavallin. Stockholm: Forum. Turcan, Robert (1997) The Cults of the Roman Empire. Oxford: Blackwell Publishers. Yates, Francis A. (1982) Giordano Bruno and the Hermetic Tradition. London: Routledge & Kegan Paul.


08/27/2018 23:31

I have had the fortune of sharing a great interest in art with my sisters. Like me, they find a great pleasure in visiting exhibitions and look at pictures. When we meet, we often go to galleries and museums together and become enthusiastic about our shared experiences.

A few months ago I found myself together with my oldest sister and her husband at the Malmö museum where I was caught by a painting by Pauliina Pietilä. She had captured a nightly image of an entrance to a tenement house in Malmö, the biggest town in the south of Sweden, lying by the shore of the sound that separates it from Copenhagen. The paining was named after the address  ̶  Lönngatan 1. I recognized the place not only because I knew where Lönngatan 1 was located, but also because I have seen many such entrances during nightly walks through the big cities, especially within the suburbs of Stockholm and in Malmö. I was well acquainted with the sterile emptiness of these abodes.

For a few years, I lived in Alby, one of Stockholm's suburbs with it is typical, huge, anonymous housing blocks and areas with wilting greenery close by a subway station and a large shopping mall. One day, my closest neighbour told me:

A month ago, an elderly relative visited me. Like me he is from Teheran. He who was wondering if he could really go out alone in the evening. When I wondered if something had happened during his walk down to the grocery store, he replied that it had not happened anything at all, everything was empty, no people around and that was exactly what had made him anxious. Since there had not been a living soul around and the store had been closed he feared that there was a curfew and that the military at any time could show up to arrest him.

In Malmö, I have often felt like a stranger. I have never lived there, but on several occasions I have worked at various schools in that city. Over the years I have also had several friends down there and it happened that I during my youth slept over in their apartments, after visiting bars, restaurants and other apartments. I was always a visitor, because I either lived in Hässleholm, Lund, New York or Rome.

Pauliina Pietilä, who was born in the small town of Ilmajoki in Finland in 1982 but now lives in Malmö, has told how she during nightly walks from her studio to her apartment had become fascinated by lights from shop windows and apartments. She was engulfed by a peculiar atmosphere of exclusion and loneliness, linked to the intimacy that might be present in anonymous apartments, or shops that were resting after a day's febrile activities. She tried to capture this mood in her paintings. She considered them to be a depiction of a collective mood, uniting her thoughts with what the light from shops and homes appeared to be telling her. There are no people in her paintings.

Pauliina Pietilä's observations and the entrance on Lönngatan 1 reminded me of the exclusion I had felt in Malmö. I have never understood that town, despite its lush parks, outdoor dining, cafés and pubs, combined with the some kind of rough kindness I have often encountered among Malmö´s inhabitants. Perhaps that is why I still remember a cameo I many years ago came across in William S. Burrough's Naked Lunch. By the way, Burroughs is a writer I have difficulties to appreciate. I cannot stand his superior cynicism and persistent fascination with drugs and extreme violence:

…  what hits you when you get off the Malmö Ferry (no juice tax on the ferry) in Sweden knocks all that cheap, tax free juice right out of you and brings you all the way down: averted eyes and the cemetery in the middle of town (every town in Sweden seems to be built around a cemetery), and nothing to do in the afternoon, not a bar not a movie and I blasted my last stick of Tangier tea and said, ”K.E. let´s get right back on that ferry.”

The mood that Pauliina Pietila's paintings produce is different; more thoughtful and quietly melancholic. However, a feeling of estrangement is present in all of them. I have never been to Finland, except for short stop overs at Helsinki Airport, but through pictures and books, I have created a mental picture of the country, which may not be entirely in accordance with reality, but nevertheless may be applied to Pauliina's childhood experiences in Ilmajoki.

Even as a child, growing up in Ilmajoki in Finland, where the darkness dominated the surroundings most of the year, she was fascinated by the bright spots in the landscape that became especially prominent travelling by car in the darkness among the area’s scattered villages and small communities.

I cannot really explain why, but when I read that description my inner vision conjured how a car is driving through a deep, wintry forest, instead of across the flat plain that apparently surrounds Ilmajoki. Perhaps it was because I tend to associate Finland with my much admired Moomin-books, set as they are in deep forests, among high mountains and on sea shores, all this far from Ilmajoki. Tove Jansson's books are primarily inspired by impressions from the islands of Bildö in the Swedish archipelago and Klovharun in Finland's southern archipelago. However, her books are imbued with depths of threatening mysteries emanating from deep forests, desolate seas and unknown mountain ranges.

Tove Janson was, in many ways, a child of the Swedish-speaking coastal areas of Finland, to some extent quite different from Ilmajoki's mostly Finnish-speaking inland, which hundreds of years earlier had become the centre of the legendary Cudgel War (thus called because the revolting peasants´ main weapons were heavy, wooden clubs). This war is still remembered and honoured by Ilmajoki´s inhabitants. Hungry and war-tired peasants did in the winter of 1595-96 rebel against Clas Fleming's, bailiff regime. Inspired by Duke Karl, who intended to conquer the Swedish crown from his nephew Sigismund, the peasants rose against the corrupt authorities, all in vain since Duke Karl did not lift a finger to support them. The revolutionaries were eventually massacred by Fleming's mercenaries. Leader of the rebellion was the war veteran Jacob Bengtson Ilkka, born and raised in Ilmajoki. Bengtson Illka was eventually captured, tortured and executed.

However, despite these differences I find the mysterious mood in Pauliina Pietiläs's art to be comparable to impressions I carry with me from Tove Janson's Moomin-books. Perhaps a contributing factor may be the fact that Tove's life companion was Tuulikki Pietilä, who, although born in the United States, spent her childhood and youth in Åbo/Turku, the coastal town not far from Ilmajoki. Perhaps is Pietilä a common Finnish name?

When I look at Pauliina Pietilä's pictures of attic storages, I associate with the lonely Moomin troll when he has suddenly woken up from his midwinter hibernation and finds that his otherwise so familiar home has turned into new, strange world.

Like the Moomin troll wandering through his winter-changed childhood environment, Pauliina Pietilä makes us revisit Malmö´s tenement houses, their familiar but night-changed and deserted streets. She lets us look up at the illuminated windows of the apartments.

When we had some additional rooms constructed to our house in Bjärnum, our friend, the builder Roland Hansson, installed electrical outlets above the windows. When I asked him why he did that, Roland explained that it was because it allowed us to install lamps to brighten up the flowers and ornaments we placed on the windowsills. Then I realized that in Sweden, unlike for example New York and Rome, home windows serve like some of exhibition areas where flowers and beautiful objects are displayed for the appreciation of onlookers. You do not pull down any blinds or shades, but allow outsiders to enjoy the mild light of your homes and the plants you proudly display. It is somewhat bewildering that Swedish tenants, who generally appear to be quite reserved and reclusive are able to arrange such alluring displays on their window sills. 

The fact that Pauliina Pietilä's vistas has something of a Peeping Tom´s standpoint seems to be confirmed by the fact that her house façades sometimes are surveyed through bushes, or groves.

The estrangement present in Pietilä's visual approach is often conveyed in the art of other realists. Her stairwells and bleak city motifs are found among German artists belonging to the group called Die Neue Sachlickeit, The New Objectivity, active in the 1920s and 1930s.

This realistic style of painting was very influential during the interwar period and similar approaches simultaneously appeared in many different places, for example in Sweden, and not least in the Soviet Union.

In Italy, we find an artist like Mario Sironi, who was an active member of the Fascist party, and depicted desolate urban landscapes of northern Italy. 

Carlo Carrá was another gifted painter, who like many other contemporary, Italian avant-garde artists also had fascist inclinations, also favoured a sparse style, mainly exhibited within a rural context.

The like-minded Pyke Koch portrayed his contemporary Holland with unscrupulous realism.

It is primarily solitude and exclusion which is depicted by these artists, no matter what political affiliation they had. Like the Fascists mentioned above several Communist artist were also inclined to transform reality into magic realism. Perhaps in accordance with Bertolt Brecht's recipe for the theatre. What he called the Verfremdungseffekt, the Effect of Estrangement, meaning that the actually unnatural theatrical world was combined with a specific manner of acting with the intention of inducing spectators in a state of critical attention, rather than, through illusions and tricks that tended to distance them from a contemplation about the real state of affairs.

The politicised theatre primary task was to remind audiences that they in reality witnessed a performance that intended to make them aware of the fact that it was a comment on reality, not reality in itself, thus enabling the onlooker to perceive the world in a new, more attentive manner. For example, making the spectator realize that our Western World is governed and manipulated by Capitalism. Even if the collective is at the central stage, existence is in social realist art nevertheless often experienced and seen through the eyes and mind of an individual. Perhaps this was one reason to why Die Neue Sachlickeit survived for so long in Communist East Germany.

Even in a Soviet Union controlled by State induced Social Realism, some limited space was allowed for personal, artistic expression. A few years ago, I saw in Rome a comprehensive exhibition of Soviet Social Realism and was surprised to find the skilled craftsmanship of several of the paintings. Lighting and composition were often impressive. One of the most important artists was Isaak Brodsky, who executed hero worshipping depictions of Lenin, Stalin and other potentates, not the least the rude and incompetent Kliment Voroshilov, Stalin's unsuccessful Comrade and Minister of War. Nevertheless, Brodsky´s art was despite its highly dubious motifs, certainly not any mass produced poster art, the dexterity of his work was quite often excellent. For example, the winter landscape behind a somewhat ridiculous presentation of a skiing Voroshilov was very competently reproduced.

Brodsky's Stakhanoviste, Model Workers, are often presented alone and seen from startling viewpoints within boldly depicted industrial landscapes.

Another skilled artist, Viktor Popkov, also portrayed Working Heroes.

However, occasionally he did not hesitate to depict a rather grim Soviet reality, like his representation of a worker who has collapsed with fatigue, on a worn couch under a bare light bulb.

Likewise do not Geliy Korzhev´s stark portraits of widows and soldiers reveal any unsavoury homage to larger than life fighters for socialist freedom.

Alexander Deineka's paintings show a brighter Soviet, with sporting events, sunny vacation days, daily work within brightly lit, clean factory premises, but also rural scenes of idealized kolkhozes. By Deinika we also find, like in the work of Brodsky, Popkov and Korzhev, single individuals, liberated from the collective, in situations we may easily identify with. Like his summer-light depiction of a "young kolkhoz worker" cycling through a landscape. A picture making me remember warm summer days when I alone cycled through the beautiful scenery surrounding my hometown.

However, loneliness is even more prominent among American realists from the same time period. There we are confronted with the perhaps most prominent painter of isolation  ̶  Edward Hopper. Like Pauliina Pietilä, he often excels in presenting desolate urban landscapes, though they are usually not set at dusk or dawn, but presented in strong sunshine. Some of his paintings do depict urban night scenes. However, in them, unlike in Pietilä´s work, we find one and another lone night wanderer, who also occasionally appear in the contemporary, desolate night scenes of the Belgian Léon Spillaert.

Hopper´s and Spillaert's landscapes radiate a remarkable silence and so do the paintings of the Canadian realist Alex Colville. A man is sitting with a dog at his feet listening to his wife's piano playing, though despite its depiction of music listening, the painting exudes a complete silence, being strangely calm and reassuring.

Silence also prevails around Hopper's lone restaurant customers, or other loners in hotel lobbies, offices, work-shops and cinemas. Like Pietilä's art, Hopper´s scenes have a voyeur quality. He depicts silent scenes, almost as if they had been cut out from a film strip. They portray something; maybe are people talking to each other, but we do not hear them. Something is going to happen, but we don´t know what it might be.

As with Pietilä, there may be a glass between the viewer and the observed. As when a waitress places fruits in a restaurant window.

Display windows are actually an invitation to looking.  When I first saw Pietilä's pictures, I immediately came to think of the Swedish artist Ola Billgren. When I was studying in Lund, I often walked past Anders Tornberg Gallery, located right behind the huge cathedral. At one point, I became fascinated by a big canvas by Ola Billgren. I still cannot explain why I was so captivated by this work of art, depicting two luxuriously outfitted mannequins (or were they real people?) placed in a shop window in Paris, sitting on a pair of strange chairs in the form of sheep.

Almost daily I went into the gallery to watch the painting. I even asked about its price, a sum that far exceeding my puny assets. Nevertheless, I wondered if I could not come up with a possibility to purchase the painting. Perhaps I could secure some kind of loan? For sure, it is now worth much more. Billgren´s paintings were for some time, and perhaps still is, Sweden's highest priced art.

Display windows are a favourite motif of Richard Estes, an icon of American super-realistic art. He often makes an effort to catch reflections from several mirrors, windows and other reflective surfaces, combining them in such a manner that they form complex patterns, thus turning his paintings into something that may appear as if they were some kind of abstract artwork. Like many other realists, Estes often depicts individuals´ loneliness within sterile, urban landscapes.

After spending a couple of years in New York, I easily recognize the cold, artificial light of a nightly bus station during one of New York's harsh winters.

Once upon a time, I ended up on the Staten Island Ferry, something I was immediately reminded of when I saw Estes's depiction of the humid atmosphere, how the wind was dragging water across the deck and how you through the windows could discern how passengers, weary from work sat slumped on the seats.

And once again, I was confronted with this strange silence that most super-realistic paintings exude. Even when they portray extremely dramatic events, like those depicted in Alfred Leslie´s Killing Cycle, a series of big paintings depicting how his friend, the poet Frank O'Hara, was killed by a car on the beach of Fire Island, just outside Long Island by New York. Leslie's images of intense scenes are involved in a stunning silence. The drama conveys, in spite of all activity and details, not any sense of reality, on the contrary they radiate a theatrical Verfremdung, estrangement.

I do not know if Peter Doig's paintings can be called super-realistic, they have more of an impressionist/expressionistic character. Like his remarkable Echo Lake, inspired by the final scene of the horror movie Friday the Thirteenth. It depicts how a police has climbed out of his patrol car and is standing by the shore of a lake, which surface mirrors him and the surrounding landscape. He shouts across the water, a cry that cannot be heard, frozen as it is in a painting's timelessness.

As I write, memories of one realistic painting after the other appear in my mind. It seems as if their exists a worldwide approach to depicting the alienating sterility of urban landscapes, which despite their lifelessness seem to be imbued with a kind of independent character, reflecting the human condition.

Realism may depict lonely persons in the streets of Berlin, Moscow, New York or Malmö. A poor child in South Africa.

A tired Chinese worker.

Or an Indian street scene where no one seems to have any contact with the others.

The desolation of Australian Sydney, with a lonely man at Jeffrey Smart's painting, Cahill Expressway. This is far beyond my own experiences, but I can still identify with these forlorn persons, like Popkov's tired worker, or Doig's searching police.

A good friend of mine once told me how he suddenly was hit by a blow of melancholy, as he while watching TV was confronted with a man who in Bejing was leaning on a bike, amidst heavy car traffic and other cyclists swarming around him.

I was an almost shocking experience of identification with that man. That could be me, who in the midst of all that noise and traffic had stopped my bike. Maybe he was waiting for someone? I did not think so. He had simply come to think of something and become overwhelmed by his own thoughts. Something burdened him. His wretched economy, his wife, his children´s future, his loneliness?

The image of a lonely Chinese man was just that. A picture, nothing else. We do not know anything about him. In spite of all the life and noise around him he was alone, an outsider. Like the people in some of Ola Billgren´s paintings.

An urban landscape is utterly human, in its entirety it is created and planned by people. Even if they are not there, their presence lingers. The gallerist Eva-Lotta Holm Flach wrote about Pauliina Pietilä's art:

She describes these places and situations as a kind of portraits of people in different moods. There are no people portrayed in the paintings but there is still a strong human presence through the perspective of the gaze, which is looking and is attracted by both artificial and organic qualities in the environment. [...] the paintings are also about sensuality and mystery. Pauliina Pietilä cleverly uses both these qualities in her paintings to create a dreamy atmosphere full of details. . […] These paintings reveal a strong sense of both melancholy and of romance.

This does probably explain why I am affected by Pietilä´s art. As the quotation from Joseph Conrad I use as a motto for my blog: "We live as we dream  ̶  alone." My friend suggested that even in the solitude there is a kind of community, sharing, and this sometimes becomes apparent to me in the kind of realistic art created by artists like Pauliina Pietilä - a presence in the emptiness.

Her depiction of a construction site, deserted in the quiet of the night. It is not populated by Stalinist Stakhanovists, as in Brodsky's paintings or Communist Swedish workers, as in Albin Amelin's paintings from the same period.

Yet, the site has its own, silent existence, telling us about people's endeavour, their determination, daily work. A hole in the middle of the city that reveals that something has been there before, while something new is currently created. Telling us about human life. How we destroy and create.

As we walk through a nightly city, looking up at the light from flats, or into empty business premises. We might meet another night stalker, someone who quickly hurries by, or walks a dog. We see someone sitting alone by a street food place. Street lamps light up our way, the moon is high above us, up there a plane moves under the Milky Way. We have time to think; about ourselves, about others, about our time on earth. The Swedish poet Erik Lindegren has captured something of this:

Somewhere within us we are always together.
Somewhere within us our love cannot escape.
Oh, somewhere
are all the trains gone, while the clocks have stopped:
somewhere within us are we always here and now,
united with others, almost to confusion and mix-up,
we are wonders of miracle and change,
breaking wave, burning roses and snow.

Burroughs, William S. (2015) Naked Lunch: The Restored Text. London: Penguin Modeen Classics. Holm Falch, Eva-Lotta (2016) Pauliina Pietelä. Realismi socialisti: Grande Pittura Sovietica 1920 - 1970 (2011) Milano: Skira. Schall, Ekkehard (2015) The Craft of the Theatre: Seminars and Discussions in Brechtian Theatre. London: Bloomsbury.



08/26/2018 11:40

Jag har glädjen att med mina systrar dela ett stort konstintresse. Liksom jag finner de ett stort nöje i att besöka utställningar och titta på bilder. Då vi träffas gör vi ofta det tillsammans och blir då lätt entusiasmerade över våra delade upplevelser.

För några månader sedan var jag med min äldsta syster och hennes make på Malmö museum där jag fastnade för en målning av Pauliina Pietilä. Hon hade fångat en nattlig bild av en hyreshusentré i Malmö  ̶  Lönngatan 1. Jag kände igen scenen, inte enbart för att jag visste var Lönngatan 1 ligger, vid korsningen till Nobelvägen, utan även för att jag sett många sådana entréer under nattliga promenader i stora städer, speciellt i Stockholms förstäder och i Malmö. Den sterila tomheten kände jag väl till.

Under några år bodde jag i Alby, en av Stockholms förstäder med anonyma bostadsblock och halvvissna grönområden i närheten av en tunnelbanestation och ett stort köpcentra. En dag berättade min närmsta  granne för mig:

För en månad sedan hade jag besök av en äldre släkting från Teheran som med oro undrade om han verkligen kunde gå ut ensam på kvällen. Då jag undrade om det hänt något under hans promenad ner till matvaruaffären svarade han att det hade det inte alls gjort, men det var så folktomt att han fruktade att det var utegångsförbud och att militären när som helst kunde dyka upp för att arrestera honom.

I Malmö kände jag mig ofta som en främling. Jag har aldrig bott där, men vid flera tillfällen har jag arbetat på olika skolor i staden. Jag har också genom åren haft flera vänner där, som jag under min ungdom ofta sov över hos efter att ha besökt barer, restauranger och andra lägenheter. Alltid på besök, eftersom jag antingen bodde i Hässleholm, Lund, New York eller Rom.

Pauliina Pietilä, som 1982 är född i en lilla staden Ilmajoki i finska Västerbotten, har berättat hur hon under nattliga promenader på väg från sin studio till sitt hem i Malmö har fascinerats av ljuset från skyltfönster och bostäder. Den säregna atmosfären av utanförskap och ensamhet, kopplad till den intimitet som kanske fanns i lägenheterna, eller affärerna som vilade efter dagens febrila verksamhet, kom henne att betrakta de målningar som hon gjorde som porträtt av människors olika stämningslägen. Både egna tankar och sådana som ljuset från affärer och bostäder tycktes berätta om, detta trots, eller kanske tack vare, att det inte finns några människor i hennes målningar.

Pauliina Pietiläs iakttagelser och den tomma entrén på Lönngatan 1 fick mig att minnas det utanförskap jag känt i Malmö. Jag har aldrig begripit mig på staden. Trots sina parker, uteserveringar, kaféer och pubar, parade med den vänlighet jag ofta mött från malmöbornas sida, har jag aldrig känt mig i staden. Kanske var det därför som jag för många år sedan fastnade för en skildring av staden som jag funnit i William S. Burroughs Den nakna lunchen. För övrigt är Burroughs en författare jag haft svårt för att uppskatta. Jag stöts bort av hans överlägsna cynism och återkommande vältrande i knark och våld:

…. det som slår emot en när man stiger av Malmöfärjan (sponken är skattefri på färjan) i Sverige slår omedelbart all den där billiga, skattefria spriten ur kroppen på en och gör en totaldeppad: bortvända ögon och kyrkogården mitt i stan (varenda stad i Sverige verkar vara byggd runt en kyrkogård) och inget att göra på eftermiddagen, inte en bar inte en bio och jag rökte upp min sista reefer på gräs från Tanger och jag sa: - K E, låt oss gå raka vägen ombord på den där färjan igen.

Stämningarna som Pauliina Pietiläs tavlor väcker är annorlunda; eftertänksamma och stillsamt melankoliska, men utanförskapet finns där. Jag har aldrig varit i Finland, förutom kortare uppehåll på Helsingfors flygplats, men har genom bilder och böcker skapat mig en bild av landet, som kanske inte alls överensstämmer med verkligheten, men som går att förena med Pauliinas barndomsupplevelser i Ilmajoki.

Även då hon som barn växte upp i Ilmajoki i Finland, där mörkret under större delen av året dominerar omgivningarna, fascinerades hon av landskapets ljusa fläckar då de i mörkret blev speciellt framträdande om man i bil färdades mellan utspridda byar och små samhällen.

Vet inte varför jag då jag läste beskrivningen för min inre syn såg hur en bil färdades genom en skog, istället för över den slättbygd som tydligen omger Ilmajoki. Kanske berodde det på att jag associerar Finland med mina beundrade Muminböcker, där det finns djupa skogar, höga berg och havsvidder, fjärran från Ilmajoki. Tove Janssons böcker är ju främst inspirerade av intryck från öarna Bildö i den svenska skärgården och Klovharun i Finlands sydliga skärgård. Men, hennes böcker har också djup av hotande mystik från djupa skogar, öde hav och okända bergsområden.

Tove Janson var i mångt och mycket ett barn av de svenskspråkiga kustområdena, i viss mån skilda från Ilmajokis främst finsktalande inlandsområde, som för flera hundra år sedan varit centrum för det mytomspunna Klubbekriget. Där talas det fortfarande om hur krigströtta, hungriga bönder under vintern 1595-96 gjorde uppror mot Clas Flemings fogdevälde, påhejade av den integrerande hertig Karl, som dock inte kom till deras hjälp då fattigbönderna massakrerades av Flemings krigsknektar. Böndernas ledare, krigsveteranen Jacob Bengtson Ilkka, var född i Ilmajoki.

Men trots dessa skillnader sammanfaller som sagt den mystiska stämning jag finner i Pauliina Pietiläs konst med mina intryck från Tove Jansons muminböcker. Kanske en bidragande orsak till denna sammanblandning kan vara det faktum att Toves livskamrat hette Tuulikki Pietilä, som även om hon var född i USA tillbringade sin barn- och ungdom i Åbo, kuststaden som ligger inte så långt från Ilmajoki. Kanske är Pietilä ett vanligt finländskt namn?

Då jag exempelvis betraktar Pauliina Pietiläs bilder på vindsförråd associerar jag direkt till det vilsna Mumintrollet då han ensam vaknar upp i midvinternatten och finner sitt annars så välbekanta familjehem vara en främmande värld.

Som Mumintrollet då han vandrar genom sin vinterförändrade barndomsmiljö tar Pauliina Pietilä med oss genom Malmös folktomma, välbekanta, men nattförändrade gator. Hon låter oss betrakta lägenheternas upplysta fönster.

Då vi byggde till vårt hus i Bjärnum installerade vår vän, byggnadssnickaren Roland Hansson, elektriska kontakter ovanför fönstren. Då jag frågade honom varför han gjorde så förklarade Roland att det var för att vi skulle kunna installera lampor för att lysa upp de blommor och prydnadssaker vi placerade på fönsterbrädena. Då slog det mig att i Sverige, till skillnad från exempelvis New York och Rom, är fönster som en slags altare, arrangerade för att betraktas av utomstående. Man drar inte ner persienner och rullgardiner utan låter främmande människor utifrån få avnjuta hemmets milda ljus och de växter och föremål som av sina annars så tillbakadragna ägare stolt förevisas bakom fönsterglasen.

Att Pauliina Pietiläs blick har något av en fönstertittare över sig tycks bekräftas av att hennes husfasader emellanåt tycks ha betraktats genom buskage eller träddungar.

Det främlingskap som andas ur Pietiläs bildkonst tycks hon dela med flera andra realistiska konstnärer. Hennes trappuppgångar och ödsliga stadsmotiv återfinns hos tyska konstnärer från den grupp som under 1920 och 1930-talet kallades för Die Neue Sachlickeit, Den nya sakligheten.

Den realistiska stilen fick ett kraftigt genomslag och snart uppstod liknande riktningar på flera ställen, exempelvis i Sverige och inte minst i Sovjetunionen.

I Italien finner vi samtidigt en konstnär som den fascistiskt anstrukne Mario Sironi, som skildrar skymningsmörka och öde stadslandskap i norra Italien. 

Carlo Carrá var en annan begåvad målare, som i likhet med många andra samtidiga italienska avantgarde-konstnärer hade fascistiska uppfattningar, och liksom flera av dem eftersträvade en "nyenkel" stil, applicerad mer på landsbygdmotiv än öde städer.

Eller den likaså facistinspirerade Pyke Koch, som med skoningslös realism skildrade sin samtids Holland.

Det är främst ensamheten, utanförskapet, som skildras, oavsett vilken politisk tillhörighet konstnären har. Det kan röra sig om kommunister som gör om verkligheten till en magisk realism. Kanske i enlighet med Bertolt Brechts recept för teatern. Det han kallade för Verfremdungseffekt, distansieringseffekt, d.v.s. att den onaturliga teatervärlden, förenad med ett visst manierat spelsätt, skulle försätta åskådaren i ett tillstånd av kritisk uppmärksamhet, istället för att glömma bort sig genom illusioner och taskspeleri. Det gällde att hela tiden påminna publiken om att de betraktade en föreställning, för att därmed göra dem medvetna om att det var en kommentar till verkligheten betraktade, inte verkligheten i sig.  

En sådan typ av föreställningar skulle det göra möjligt för betraktaren att se världen på ett nytt, vaket sätt. Exempelvis inse att det är kapitaliska värderingar som styr vårt västerländska sätt att tänka. Även om kollektivet skildras ses det ofta genom individens ögon. Kanske ett skäl till att Die Neue Sachlickeit överlevde så länge i det kommunistiska Östtyskland.

Till och med i socialrealismens Sovjetunionen, med dess hårt styrda propagandakonst fanns ett visst utrymme för ett personligt, konstnärligt uttryck. För några år sedan såg jag i Rom en utställning med sovjetisk socialrealism och överraskades hur skickligt gjorda många av målningarna var. Ljussättning och komposition var ofta imponerande. En av de främsta konstnärerna var Isaak Brodsky, som utförde den ena hjältehyllningen efter den andra av Lenin, Stalin och inte minst den oduglige Kliment Vorosjilov, Stalins misslyckade kamrat och krigsminister. Men, det var förvisso ingen plakatkonst, trots sina högst tvivelaktiga motiv var tavlorna virtuost utförda. Exempelvis var vinterlandskapet bakom en något löjlig framställning av en skidande Vorosjilov skickligt återgett.

Även Brodskys Stakhanoviste, mönsterarbetare, befinner sig ofta ensamma inom djärvt skildrade industrilandskap.

En annan skicklig konstnär, Viktor Popkov, skildrade även han arbetets hjältar.

Men tvekade inte att även framställa en mer sliten och hopplös sovjeteisk verklighet, exempelvis hur en ensam arbetare i sin eländiga lägenhet fallit ihop av trötthet, på en sliten soffa under en naken glödlampa.

På ett liknande sätt uppgör inte Geliy Korzhevs bittra porträtt av änkor och soldater någon glorifierande hyllning av de som kämpat och lidit i Det stora forsterländska kriget.

Alexander Deinekas målningar visar ett ljusare Sovjet, med sportevenemang, soliga semesterdagar, dagligt arbete i ljusa, rena fabrikslokaler, men också lantliga scener från idealiserade kolchoser.  Också hos Deinika finner vi, precis som hos Brodsky, Popkov och Korzhev, emellanåt ensamma individer, frigjorda från kollektivet, i situationer som vi lätt kan identifiera oss med. Som hans sommarljusa skildring av en ”kolchosarbeterska” som cyklar genom ett landskap. En bild som får mig att minnas de varma sommardagar då jag ensam cyklade genom de vackra landskapen kring min hemstad.

Ensamheten är dock än mer framträdande hos amerikanska realister. Där möter vi isoleringens kanske främste skildrare  ̶  Edward Hopper. Likt Pauliina Pietilä excellerar han ofta i att framställa öde stadslandskap, oftast i starkt solsken, men även i skymningsljus och hos Hopper finner vi till skillnad från hos Pietilä en och annan ensam nattvandrare, påminnande om de som samtidigt emellanåt dök upp i de annars folktomma nattlandskapen hos belgaren Léon Spillaert.

Hoppers och Spillaerts landskap utstrålar en märklig tystnad och det gör även den kanadensiske målaren Alex Colvilles tavlor. En man sitter med en hund vid sina fötter och lyssnar till sin hustrus pianospel, men trots det är skildringen fullkomligt stum, men ytterst rofylld.

Tystnad råder också kring Hoppers ensamma restaurangbesökare, i hans hotellobbys, kontor och biografer. Likt Pietiläs konst har Hoppers scenerier mycket av voyeurens blick över sig. Han skildrar stumma scener, nästan som om de klippts ur en filmremsa. De skildrar något, kanske samtalar personerna med varandra, men vi hör dem inte.

Liksom hos Pietilä kan det finnas ett glas mellan betraktaren och det betraktade. Som en servitris som lägger fram frukter i ett restaurangfönster.

Skyltfönster är ju faktiskt en invit till betraktande. Då jag först såg Pietiläs bilder kom jag omedelbart att tänka på den skånske konstnären Ola Billgren. Då jag läste i Lund gick jag ofta förbi Anders Tornbergs Galleri som låg alldeles bakom Domkyrkan. Vid ett tillfälle blev jag djupt gripen av en stor duk av Ola Billgren. Jag kan fortfarande inte förklara varför jag blev så fascinerad av hans framställning av två luxuöst utstyrda skyltdockor (eller är de verkliga människor?) som placerats på ett par märkliga stolar i form av får i ett skyltfönster i Paris. Så gott som dagligen gick jag in galleriet och betraktade tavlan. Jag frågade till och med vad den kostade, en summa som vida översteg mina sparsamma tillgångar, men jag funderade likväl på om jag inte på något sätt skulle kunna inhandla konstverket. Kanske genom något slags lån? Nu betingar det säkert ett mycket större belopp. Billgren var under en tid, och kanske fortfarande är det, Sveriges högst värderade konstnär.

Skyltfönster är för övrigt ett av den amerikanska konstens super-realistiske ikon Richard Estes favoritmotiv. Han briljerar ofta i att i enda tavla framställa hur stora fönsterglas och återkastar och blandar samman olika motiv så att de sammanfaller i kompositioner som framstår som i det närmaste abstrakta konstverk. Och liksom flera andra realister blir Estes i det närmaste fotografiska återgivningar, skildringar av individens ensamhet i sterila stadslandskap.

Efter att ha bott ett par år i New York har jag lätt att känna igen i det kyliga, artificiella ljuset vid en nattlig busstation under en av New Yorks hårda vintrar.

Enbart en gång hamnade jag på Staten Island Ferry, men Estes skildring av den fuktiga atmosfären, hur vinden drog in vattenstänk över däck och fönstren framför färjans inre, med dess tigande arbetströtta passagerare, motsvarade fullständigt den bild av överfarten som jag bär med mig.

Och återigen denna tystnad som super-realistiska målningar utstrålar. Till och med då de skildrar ytterst dramatiska händelser som Alfred Leslie gör i sin Killing Cycle som i en serie stora målningar skildrar hur hans vän, poeten Frank O´Hara blev ihjälkörd av en bil på stranden till Fire Island, strax utanför Long Island vid New York. I Leslies bilder av ett intensivt skede härskar en bedövande tystnad, scenerna får trots all sin aktivitet och detaljrikedom inte alls någon karaktär av verklighet, snarast utstrålar de en teatral Verfremdungseffekt.

Jag vet inte om Doigs märkliga målningar kan kallas super-realistiska, de har snarast en impressionistisk, expressionistisk karaktär, men de återger specifika händelser. Som hans märkliga Echo Lake som i bygger på slutscenen ur skräckfilmen Fredagen den trettonde.  Den visar hur en polis klivit ur sin bil och ropar ut över en sjös spegelblanka yta. Ett rop som inte hörs; fångat, fruset i en målnings tidlöshet.

Medan jag skriver dyker minnen av den ena realistiska målningen efter den andra upp i mitt medvetande.  Det tycks röra sig om en världsomspännande syn på stadslandskapets alienerande sterilitet, som trots detta tycks ha ett egenliv som speglar mänskliga tillstånd.

Superrealismen kan skildra en ensam människa i Berlin, i Moskva, New York eller Malmö. Ett fattigt barn i Sydafrika.

 En trött kinesisk arbetare.

Eller en indisk gatuscen där ingen tycks ha kontakt med andra människor.

Ödsligheten i det australiska Sydney, med en ensam man på Jeffrey Smarts målning Cahill Expressway. Långt bortom min egen erfarenhet, men jag kan likväl identifiera mig med honom, liksom med Popkovs trötte arbetare, eller Doigs sökande polis.

En god vän berättade en gång för mig hur han drabbades av melankoli så han på TV fick se hur en man i Bejing stod lutad mot en cykel, alltmedan biltrafik och andra cyklister svärmade kring honom.

Jag fick en nästan chockartad upplevelse av identifikation med den där mannen. Det där kunde vara jag, som mitt i allt bruset omkring mig hade stannat och klivit av cykeln. Kanske väntade han på någon? Men, det tror jag inte. Han hade helt enkelt kommit att tänka på något och överväldigats av tanken. Något som tyngde honom, som plågade honom. Ekonomin, hustrun, barnen, ensamheten?

Bilden av den ensamme kinesiske mannen var enbart det. En bild, ingenting annat. Vi får inte veta något om honom. Trots allt liv omkring honom är han ensam, utanförstående. Som människor i en del tavlor av Ola Billgren.

 De realistiska stadslandskapen kan också var folktomma, men eftersom en stad har skaptas av människor dröjer sig deras närvaro kvar. Galleristen Eva-Lotta Holm Flach skriver om Pauliina Pietiläs konst:

Hon beskriver dessa platser och situationer som en slags porträtt av människor i olika sinnesstämning. Inga människor syns i målningarna men där finns en stark mänsklig närvaro, genom en blick som ser och lockas av såväl det konstgjorda som det organiska i vår omgivning. [...] målningarna är sensuella och mystiska. I sin konst använder Pauliina Pietilä dessa båda dessa egenskaper för att ett intelligent sätt skapa en drömmande atmosfär full av detaljer. . [...] Dessa målningar förmedlar en stark känsla av både melankoli och romantik.

Antagligen förklaring till varför Pietiläs tilltalar till mig. Som citatet från Joseph Conrad jag använder som motto för min blogg: ”Vi lever som vi drömmer   ̶  ensamma.” Min vän antydde för mig att det även i ensamheten finns en gemenskap och den blir för mig ibland uppenbar i den slags realistiska konst som skapas av någon som Pauliina Pietilä  ̶  en närvaro i tomheten.

En byggarbetsplats ligger öde och tom i nattens stillhet. Den befolkas inte av stalinistiska Stakhanoviste, som i Brodskys tavlor eller svenska arbetare som i Albin Amelins skildringar från samma tid.

Likväl lever den ett eget liv som berättar om människors strävan och dagliga arbete. Ett hål mitt i staden som berättar om något som varit, om något som skall bli, något som skapas. Om människan. Hur hon förstör och skapar.

Då vi vandrar genom en nattlig stad, betraktar ljusen från lägenheter, blickar in i tomma affärslokaler, möter en annan människa som snabbt skyndar förbi eller vallar sin hund, ser någon som sitter ensam i ett gatukök, hur gatlyktorna lyser upp vår väg, hur ”månen vandrar sin sakta ban” högt över oss  ̶  då får vi tid att tänka; på oss själva, på andra, på vår stund på jorden.

Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman,
Någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
O någonstans
har alla tågen gått och alla klockor stannat:
någonstans inom oss är vi alltid här och nu,
är vi alltid du intill förväxling och förblandning,
är vi plötsligt undrans under och förvandling,
brytande havsvåg, roseneld och snö.

Burroughs, William S. (1978) Den nakna lunchen. Lund: Cavefors. Holm Falch, Eva-Lotta (2016) Pauliina Pietelä Lindegren, Erik (1947) Sviter. Stockholm: Bonniers. Realismi socialisti: Grande Pittura Sovietica 1920 - 1970 (2011) Milano: Skira. Schall, Ekkehard (2015) The Craft of the Theatre: Seminars and Discussions in Brechtian Theatre. London: Bloomsbury.


<< 1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>


Here in Rome, spring is changing fast into summer. A few weeks ago, nature rested in anticipation of the explosion that followed. For a couple of days the sky has now been boundlessly clear blue and the street around the corner, constantly lined with parked cars, has after its dreary everydayness...
Här i Rom övergår våren snabbt till sommar. För några veckor sedan vilade naturen i väntan på den explosion som sedan följde. Under ett par dagar har himlen varit gränslöst klarblå och den bilbelamrade gatan runt hörnet har efter sin trista alldaglighet förvandlats till ett sagorike då...
Russian Collusion has lately come to signify a suspicion of Russia's interference in the 2016 US election campaign to prevent Hillary Clinton from becoming USA´s president and secure Donald Trump's victory. Since then, the term has also come to denote Russia's alleged attempts to tear apart...
The Russian Collusion, kanske något i stil med den ryska intressegemenskapen, var till en början misstankar om möjligheten att Rysslands regering blandat sig i 2016 års amerikanska valkampanj i syfte att förhindra Hillary Clintons kandidatur och säkra Donald Trumps seger som USAs...
During my time at Lund University, it was in some radical cliques necessary to be familiar with Karl Marx's writings. However, any superficial knowledge was far from being enough, especially for someone who like me was not familiar with all intricate aspects of Marx´s Das Kapital, nor had...
Under min tid på Lunds Universitet hörde det till allmänbildningen att vara insatt i Karl Marxs skrifter. För min del var det väl lite si och så med den kunskapen, men jag läste väl så pass mycket om och av honom att jag inte framstod som en inbiten högerkille, vilket jag för övrigt inte var. Men...
In school, I was asked by a Swedish teacher "interpret" the poem Lunaria by the Swedish poet Wilhelm Ekelund: Far from others you seem to stand, so strange and quiet, your gaze is yours and cold; but the depth is heavy with desire. Your mood is not like others. Though the sunny gully...
I skolan bad mig en svensklärarinna ”tolka” dikten Lunaria av Wilhelm Ekelund: Så skild från de andra du synes stå, så främmande och tyst, och din blick är egen och kall; men djupet är tungt av längtan. Ingen ditt lynne liknar. Men soliga klyftan upptill är full av den sorlande...
When I read a book, watch a movie or listen to a piece of music that make me react and think, I often wonder if I might recommend the experience to others. In general, I know who among my friends who finds her/himself on same wavelength as I, though I am more uncertain about the taste and...
Då jag läst en bok, sett en film eller hört ett musikstycke som fått mig att reagera och fundera undrar jag ofta om jag verkligen kan rekommendera upplevelsen till andra. I allmänhet vet jag vem av mina vänner som befinner sig på samma våglängd som jag, men andra är jag mer osäker inför. Att få en...
Items: 1 - 10 of 247
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>