07/17/2018 15:08

While I was working in Paris I lived in a small apartment by a blind alley, Square Adanson. Since I lived alone I had evenings, as well the weekends when I did not go home to my family in Rome, for myself. Accordingly, I walked around in the city, having a book with me, which I read when if I found an empty bench in a nice spot. Leaving my alley I ended up at Rue Monge, which leads all the way down to the Seine.

Rue Monge finishes at a park, Square René Viviani, opposite Notre Dame. I often ended up there, sitting on a bench under a tall tree, reading until dusk. That it often became Square René Viviani was due to the splendid view and plenty of bookstores nearby, as well as several passable cafés and small restaurants.

Along the east side of the park was Rue Lagrange with one of Paris's increasingly rare specialist bookstores   ̶ Librairie Jules Verne. Passing by I always stopped to admire the magnificent volumes of Voyages Extraordinaires, Extraordinary Journeys. These were a series of Jules Verne's novels published by Pierre-Jules Hetzel. Almost all of these books were displayed in the Librairie Jules Verne´s shop window.

It was after Hetzel in 1863 had accepted thirty-five-year-old Jules Verne's manuscript, Cinq Semaines en ballon, Five Weeks in a Balloon, both writer and publisher became wealthy men. The novel was an immediate success. Verne signed a contract with Hetzel stipulating that he would deliver no less than two manuscripts a year, which Hetzel would then publish and issue as luxury volumes in his refined Voyages Extraordinaires. Between 1863 and 1905, this series came to include fifty-four tremendously appreciated novels by Jules Verne (all together he wrote 62 novels and 18 short stories). He still keeps his place as the world's most translated author, after Agatha Christie and before William Shakespeare.

Occasionally I walked into the bookshop and leafed through some of the newer editions. With a smile I experienced the special feeling Herzel's publications radiate. Through their magnificent red covers they still raise the child's wonder at the treasure-house of the world literature. Through its strangely obsolete and yet action-packed illustrations the viewer is immediately transported back to infancy and early youth and its enthusiasm for everything that was exciting, different and exotic. A sphere that at the same time was far away and very close, a parallel reality constantly present in fantasies and dreams.

Hetzel gave special attention to the illustrations, demanding a specific accuracy and style that would provide depth and vitality to the stories. It is difficult to distinguish the artists of these equally skilled renderings of Verne´s fantasies.The three most acclaimed illustrators were Éduard Riou, Léon Benett and Georg Roux, all three sharing a sensitivity to originality, drama and the exotic.

To fully enjoy Jules Verne I am in need of those illustrations. Each Jules Verne manuscript was published in the same manner. First, the novel was introduced in Hetzel´s magazine Magasin d'éducation et de récréation, Magazine for Education and Relaxation, where each instalment was provided with several illustrations. Then he published the complete sequels in a cheap publication without any illustrations, before the luxuriously bound Voyages Extraordinaires were released in time for Christmas.'

When I saw the original books I understood that they were children of their time. Verne wrote science fiction in the correct sense of the word  ̶  scientific fiction, i.e. stories where scientific and technological elements break into the storytelling, making the tales even more strange,  more amazing. The stories generally unfold in Verne´s time, albeit often in exotic places that generally are well researched and documented. His descriptions of Russia, India or Flemish villages are confidently rooted in Verne´s extensive reading and his own experiences. Just like the amazing stories of another of my favourite writers  ̶  H.G. Wells  ̶  the fantastic tales  find their point of departure in everyday life.

Wells´s The First Men in the Moon begins with a businessman who plagued by financial worries seeks refuge within an isolated cottage in Kent trying to find the peace and quiet necessary for him to finish a play he is working on. However, the budding author cannot concentrate on his writing since a neighbour time and again disturbs him with weird noise and even minor explosions. The annoying neighbour turns out to be an imaginative and probably quite mad scientist, Mr. Cavor, who is in the process of inventing a substance he calls cavorite, which according to him would remove the influence of gravity on any material it is applied to. The businessman gradually and reluctantly becomes increasingly captivated by Professor Cavor's experiments, which, among other things, for a horrific moment threatens to destroy the entire world, an example of how basic research in the form of crazy experimentation, how limited it may seem, can have devastating consequences for all humanity.

After this rather casual introduction, the novel gradually becomes more and more fanciful. The two men travel to the moon in a craft coated with cavorite. The moon proves to contain extensive mazes of underground corridors and vast caves, where the two explorers are confronted with intelligent creatures, living witin an insect-like society. These creatures are pacific and know nothing about war and selfish resource allocation, living in complete harmony with their surroundings. The tale is gradually transformed into a devastating criticism of Wells´s own time and the direction in which human civilization seems to move, at the same time he is able to tell an utterly strange and quite exciting story.

It may happen that some of Verne´s and Wells´s stories take place in a distant future, though most of them are anchored in their own time. Wells's fantasies are generally based on radical ideas and unconcealed criticism of our Western society, an approach that tend to be less obvious in Verne´s stories, but it is there as well  ̶  with their narcissistic technicians, scientists and millionaires, who nurture dreams about world domination. Like Wells, Verne is also discreetly involved in his own texts, easily recognized through a semi-detached attitude. Perhaps it is even Verne himself, in his role as an all-knowing writer, creator of his own worlds, who is reflected by his obsessed scientists. Odd characters like Professor Otto Lidenbrock, Captain Nemo, aka Prince Dakkar, and Robur the Conquerer.

By the beginning of his career Jules Verne wrote a dystopia that appeared to be inspired by the anxiety that plagued him before his first manuscript had ended up with Pierre-Jules Hetzel. Together with his Five weeks in a Balloon he gave Hetzel a manuscript he called Paris au XXe siècle, Paris in the Twentieth Century. The publisher immediately rejected it stating:

I was not expecting perfection — to repeat, I knew that you were attempting the impossible — but I was hoping for something better. In this piece, there is not a single issue concerning the real future that is properly resolved, no critique that hasn't already been made and remade before. I am surprised at you ... [it is] lacklustre and lifeless.

For certain, this harsh criticism came from a publisher with a keen sense of what the market demanded, besides Verne Hetzel also published Balzac, Hugo and Zola. Paris au XXe siècle has its apparent shortcomings, nevertheless I assume it is one of Jules Verne´s most personal books. He locked away the manuscript in a safe and it was not found until 1989, by one of his sons' grandsons.

Paris in the Twentieth Century is a dystopia taking place in late 1961. Contemporary comments have mostly focused on its technical predictions. However, almost all them reflect 19th century speculations about technological advances of the next century, something that  was quite common when Verne his novel by the beginning of the 1860s. In his vision of the future vehicles are powered by concealed gas engines, which fuel is distributed through gas stations while they travel across an efficient, asphalted road network. Fast subway trains are powered by magnetism and compressed air. There are skyscrapers and electric lights, "visual telegraphs", lifts, wind power and a kind of calculators able send wireless information. As Hetzel rightly pointed out, nothing of all this was particularly fanciful, if compared with other contemporary guesswork.

However, I assume our contemporary critics to a certain degree became blinded by easily discerned aspects of the novel, like its assumptions about a future society pampered by technical comforts. Verne´s dystopia was unfavourably compared with Huxley's and Orwell's masterpieces about a future devastated by wars and suffering under repressive, totalitarian regimes. By Verne there are no spine-chilling monitoring systems. Nothing that limits the freedom of law abiding, hardworking citizens. Paris in the Twentieth Century may have the appearance of being a rather coy vision of a society that in realty suffered the terror of two world wars, repressive Nazi - and Communist regimes, gulags and extermination camps. However, Verne´s novel has its chilly undertones.

Michel Dufrénoy, Jules Verne´s sixteen-year-old main character, suffers from being forced to live in the shadow of the giant capitalist conglomerate La Société Générale du Crédit instructionnel, The Academic Credit Union. Capitalist development had created sprawling suburbs and huge shopping malls. All education aims at technology and economics, humanities is becoming an unknown concept. Surely, there are no wars, but it is because warfare is so technologically advanced that human soldiers have become obsolete. Increasingly effective “death machines” are constantly being developed by chemists and engineers. The world is in the grip of a terror balance, meaning that any bellicose movement may result in a crushing counterattack leading to an escalation that would mean a total war that eventually would destroy human civilisation.

There is total freedom of press and speech, though newspapers and investigative journalism have disappeared. A strict law guarantees each individual, or her/his legal representative, to answer any written criticism with exactly the same number of words, something that has killed off all public criticism. Diseases are virtually extinct through medical achievements. Increased security and wellbeing have made society increasingly hedonistic. The entertainment industry has answered to citizens´ increasing urge to find outlets for their unsatisfied desires Paris is ripe with indecent spectacles, spiced with nudity and public, sexual acts. Furthermore, Verne regrets that classical music has disappeared from the repertoire, being replaced by electronically induced rhythmic sounds. Through the mechanization of home - and industrial work, the labour market and society have opened up to equal participation, wages and rights for women and men. Women have successfully competed with men in areas such as technological development and science. Women's increased freedom has caused a dissolution of families and resulted in a growing number of orphans.

In all this, Michel Dufrénoy moves around as an alienated stranger. His father was a musician and he was educated in literature and history. A poet born far too late. Michel searches for books by authors like Hugo and Balzac, though all available literature deals with science and technology. Michel discovers some old novels and poems in an obscure corner of the Imperial Library, though no means to support himself. There is no need for poets, musicians, fiction writers and journalists. Almost all women and men despise a romantic loser like Michel Dufrénoy. Nobody wants to publish his collection of poems, which he calls The Hope, and the woman he desires rejects his courtship.

By the end of 1961 nature reacts to the wanton resource utilization. A Fimbulwinter annihilates all agricultural production, resulting in mass starvation. Temperature drops to 30 degrees below zero (- 22 in Fahrenheit) and all European rivers freeze to solid ice. Without friends and family, Michel walks alone in a Paris strewn with disabled technological wonders, finally the dying artist enters a graveyard, where he stumbles around in senseless circles until he falls headlong into the snow and probably freezes to death.

It is not improbable that this dystopia was born out of Verne´s despair. After he had quit his studies to become a lawyer, his father did not want to have any contact with his ungrateful son. Verne had a wife and child to support and worked as a poorly paid secretary at the Théâtre Lyrique. Ten years earlier Jules Verne had published a historical novel, Martin Paz, which was turned into a modestly successful play, but since then he had written novel after novel, all of them rejected. In a fit of despair he had thrown his manuscript for Five Weeks in a Balloon into the stove, but at the last moment it had been rescued from the flames by his wife. The manuscript finally ended up at Hetzel's desk and his and Jules Verne´s fortune was made.

In a preface to one of Jules Verne´s lesser-known novels the Scottish writer Gilbert Adair writes that according to him are stories describing a nearby future more interesting than those who take place in a distant time. The greatness of Orwell's 1984 and Stanley Kubrick´s 2001 has been revealed only after these dates have been passed. In all their diversity and details, these masterpieces still hold and even if the future they described now is gone by, they may nevertheless be considered as both accurate and utopian. Wells´s and Verne's novels share certain characteristics with Peter Pan and Alice in Wonderland, they are creations of their authors´ time and world, albeit they exist in a parallel, eternal reality.

Back in Librairie Jules Verne I found Jules Vernes La maison à vapeur. A wave of nostalgia went through me. I had once encountered it in my grandfather´s bookcase when I was at the age when you can read almost anything, as long it is thrilling and engaging.  In Swedish the novel was called Ånghuset, The Steam House, and Granpa´s edition was from 1916. I was pleased and happy when I found it. I had previously read the story as an Illustrated Classics titled Tigers and Traitors. The exotic environment and rampant action had grabbed hold of me at once. I especially remembered a horrifying picture of an Indian who had been tied to a cannon muzzle, awaiting to be shot to pieces. I searched Grandpa´s book for a similar picture, but when I could not find it I started reading the novel instead. I was spellbound and after finishing it, I read it again.

It may be appropriate to present a brief account of the action of this not so well-known Verne novel, to exemplify Jules Verne´s ability of to gather lexical data on history and geography and then unite them with an almost cinematic, intensive action and his remarkably antiquated, mechanical inventions.

During the chaotic aftermath of the bloody Sepoy Rebellion, a mad woman wandered around in the jungles of Narmada. She carried a torch and was called The Rowing Flame. The locals who feared and respecter her gave her food, but she lived like a wild animal, far away from human abodes.  Rowing Flame appeared to have some kind of connection with the rebel leader Nana Sahib (a historical figure called Dundu Panth) who tried to resume the struggle against the English and with his men moved between caves and abandoned palaces. Rowing Flame was constantly pursuing him.

At the same time, an English engineer named Banks invited a group of friends, French and English adventurers and big game hunters, to travel with him through Northern India, while testing a steam elephant he had constructed. Behemoth, as the artificial elephant was called, pulled two luxuriously equipped carriages on specially designed wheels, similar to those of a tank, making it possible to travel across rugged terrain and even over water. The first wagon house was occupied by Banks and his friends, the other one housed their servants, a motley crew from all corners of the world.

During its dramatic journey the steam elephant and its passengers were attacked by fanatic sectarians who assumed the strange monster was the chariot of their deity, by British troops, hordes of monkeys, buffaloes, tigers and elephants. The steam elephant travelled through jungles and across rivers, enduring tropical storms and other mishaps. While traveling slowly across India, his travel companions soon realized that Colonel Munro´s primary purpose for joining their group was to seek revenge for his wife's death. Munro wanted to find and kill no other than Nana Sahib.

During a hunting expedition Colonel Munro was by an Indian named Kalanga rescued from being bitten by a poisonous snake. The versatile Kalanga became the company's trusted guide through an ever more dense jungles. By the shore of Lake Puturia, an aggressive horde of wild elephants forced Behemoth into the water, the fuel ran out and the steam elephant floated helplessly in the middle of the lake.

Kalangi volunteered to swim to land and get help. When he did not return Colonel Munro and his faithful Gurkha servant Goumi swam after Kalanga, who proved to be Nana Sahib's henchman. As soon as Munro reached the shore he was captured by Kalanga and Nana Sahib´s men, while Goumi succeeded to escape.

Kalangi brought his prisoner to Nana Sahib's lair, an abandoned fortress in the middle of the jungle. There the British officer was by Nana Sahib sentenced to death for crimes the Englishmen had committed against his people. It was decided that Colonel Munro, just as the English had treated rebellious Sepoys, wold be tied to a cannon muzzle and shot to pieces at dawn. Munro spent the night tied to the cannon, though was freed by the faithful Goumi who had been hiding inside the big cannon´s barrel.  As they prepared to leave, Goumi and Munro encountered the mad Rowing Flame. Colonel Munro recognized the wife he had assumed to be dead, but in her madness she did not remember her husband and in the turmoil that ensued when Colonel Munro grabbed hold of her and tried to make her realize who he really is, Rowing Flame dropped her torch, which ignited the cannon´s fuse, thus firing the heavy weapon and waking up Kalangi and his comrades, who dashed out only to find that Munro and Goumi had fled after been forced to leave Rowing Flame behind.

During their flight the two men encountered Nana Sahib, who had been visiting a neighbouring village, they knocked him down and brought him with them towards the steam elephant. In the meantime Banks and his comrades had managed to bring the Behemoth to shore, found fuel and were firing up its furnace. In the nick of time Colonel Munro, Goumi and their prisoner could board the elephant, which at full speed crashed through the jungle pursued by Kalanga and his men. However, while Behemoth´s steam engine, became overheated and close to exploding. Banks and his companions had to throw themselves out the elephant, but they could not bring with them the tied up Nana Sahib. The steam elephant exploded in an eruption that killed several of the pursuers. Its former passengers reached safety within an English fort, Kalanga had died, but Nana Sahib's body was nowhere to be found.

It is no wonder that film directors and artists have been captivated by Verne´s lively narrative style, which without being particularly sophisticated and proficiently descriptive, nevertheless possesses an imaginative force allowing his readers to perceive the course of events in an almost tangible manner. The details chosen by him tend to remain in memory. Like this with the cannon executions. Where such atrocities really carried out by British troops in India?

Vasily Vereshshagin (1842-1904) was a renowned Russian artist, who, while living in Munich organized a number of well-attended single-man exhibitions, in Paris, London, Dresden, Berlin and Vienna. After serving for several years as a cadet in the Russian navy and as officer during war expeditions in Turkestan and during the Russian-Turkish War (1877-78), Vereshshagin had come to detest all forms of war and violence.

I loved the sun all my life, and wanted to paint sunshine. When I happened to see warfare and say what I thought about it, I rejoiced that I would be able to devote myself to the sun once again. But the fury of war continued to pursue me. 

Vereshshagin was unable to settle down and continued to search out battlefields during the First Chinese-Japanese War, 1894 - 95 and in 1900 he followed Russian troops into Manchuria during the Boxer Rebellion. He was in the Philippines during the Philippine-American War and he was in Cuba during the US occupation. He lived in Japan during the Russian-Japanese War 1904 - 1905.

In an extreme, realistic manner Vereshshagin depicted executions, suffering and various war crimes, causing his exhibitions to be closed down in St. Petersburg, with the motivation that his work "showed the Russian army in bad light". The German Field Marshal Helmuth von Moltke banned members of the German Armed Forces to visit Vereshshagin exhibitions and the same order was by the Austrian War Minister issued to the Austrian-Hungarian Army.

British exhibition visitors became violently upset by Vereshshagin's Suppression of the Indian Revolt by the English, which depicted how strictly disciplined British soldiers tied Indians to cannon muzzles. The protests were not only voiced against the painter´s audacity to present British soldiers as cold-blooded executioners, but also against the fact that a painting depicting executions taking place in 1857 were carried out by British troops dressed in contemporary uniforms. Vereshshagin defended his venture by declaring that since the English had not apologized for their behaviour in 1857, nothing prevented them from repeating the same methods while suppressing a contemporary revolt. The painting has now disappeared and it is generally assumed that it was bought by the British government and destroyed.

However, the British army never denied that the barbaric execution method had been used relatively often to punish Indian mutineers, especially since several Muslims believed that all parts of the body had to be connected when they were being resurrected after death. Being dismembered was considered as suffering death twice.

There are several eyewitness records of such executions, including from British officers. Rudyard Kipling mentioned in his short story On the City Wall how he spotted an old man looking down from a prison wall and singing with a voice “rough as shark-skin on a sword-hilt”. He asks the Indian friend who accompanies him if he knows how the old man is and Wali Dad answers:

A consistent man, he fought you in '46, when he was a warrior-youth; refought you in '57, and he tried to fight you in '71, but you had learned the trick of blowing men from guns too well. Now he is old; but he would still fight if he could.

In December 1857, The Times published an anonymous eyewitness record under the heading An Indian Execution. An English reporter had seen how five Sepoys had been blown to pieces by cannons:

I walked straight to the scattered and smoking floors before the guns. I came first to an arm, torn off above the elbow, the fist clenched, the bone projecting several inches, bare. Then the ground was sown with red grisly fragments, then a blackhaired head and the other arm still held together … close by lay the lower half of the body of the next, torn quite in two, and long coils of entrails twined on the ground. Then a long cloth in which one had been dressed rolled open like a floor cloth and on fire. One man lay in a complete and shattered heap, all but the arms; the legs were straddled wide apart, and the smashed body on the middle of them; the spine exposed; the head lay close by, too … The troops immediately marched off, and I rode home at speed, and when I dismounted the dogs came and licked my feet.

Let us leave these horrors behind and instead devout ourselves to the inspiration Verne's novels and their illustrations have provided to a wealth of authors and movie directors. In addition to the obvious scientific side of Verne, which contained some measure of naivety and peculiarities which are quite delightful, there were also several other features that astonished and appealed to rebellious and innovative artists. For example, some of them had discovered that a solid bourgeois and apparently conservative man like Jules Verne, who furthermore was a distinguished member of the municipal council of his hometown, Amiens, nevertheless could air opinions that at the time could be perceived as quite extreme, such as an open anti-colonialism and an occasionally demonstrated affinity to anarchism. He was also appreciated for his love of word play, subtleties and a good-natured, distancing irony.

The spirit of Verne hovered above several progressive artists, especially Dadaists and Surrealists. It is for example evident in Max Ernst's remarkable collage books, such as Une semaine de bonte.

Several years ago while I visited an art gallery in Vienna I became permanently fascinated by Paul Delvaux's L'Ecole des savants, The School of Scientists, where a group of researchers appears to discuss the beauty of a young, naked girl, while Professor Otto Lidenbrock stands in a corner, intensively examining a fossil.

The same professor who descended towards the middle of the earth in company with his nephew Axel and their Icelandic guide Hans Bjelke. During their quest they were confronted with forests of enormous mushrooms and prehistoric sea monsters. I will not forget the horrors and panic Axel experienced when he had become separated from his traveling companions and came close to facing death, abandoned in the absolute darkness of narrow burrows far deep below other human beings.  

While looking at Max Ernst's collages or Paul Delvaux's paintings with their misplaced details, which nevertheless seem to fit well into the strange, though quite balanced well executed aspect of the oeuvres, it is easy to understand their creators´ fascination with the work of Jules Verne. Their creations are not more bizarre than Verne´s ability to make us believe that a group of eccentric gentlemen travels through his contemporary Indian jungles behind a giant steam-driven elephant.

These odd arrangements make me realize why Pataphysicians generally hold Jules Verne in high regard. Pataphysics was introduced and explained by Alfred Jarry in his 1911 posthumously published Exploits and Opinions of Dr. Faustroll, Pataphysician. Pathaphysics is the science of the impossible. Reality examined and interpreted through poetry and imagination, thus revealing its inherent absurdity. A method to contemplate human existence while ignoring logic and preconceptions.

Jarry was a true heir of the carnivalesque attitudes of medieval times, of the unreservedly learned Rabelais and others like him, who with wit and folkish mockery poked fun at conformity. Pataphysics has against all odds become a philosophy, supported and proliferated   by a Collège de Pataphysique based in Paris

The best example of a pataphysician, who furthermore seems to be completely out of control, is the extremely eccentric musician, chess player and millionaire Raymond Roussel, who wasted his father's heritage on trips around the world and sumptuous performances of his mildly speaking zany works. He writes as a Jules Verne on drugs and Verne was his house god:

My admiration for him is boundless. In certain passages Voyages to the Centre of the Earth, Five weeks in a Balloon, Twenty Leagues Under the Sea, From the Earth to the Moon, Trip to the Moon, Mysterious Island and Hector Servadec, he raised himself to the highest peaks that can be attained by human language. O, incomparable master, may you be blessed for the sublime hours that I have spent endlessly reading and re-reading your works throughout my life.

Initially, it was more through Roussel's senseless work than the novels of Jules Verne that several Surrealists and Dadaists discovered hidden depths and powerful inspiration for artistic activities. In his novel Locus Solus from 1914, Roussel enters into Verne´s fantasy worlds. The novel needs to be read in order to provide an idea of ​​Roussel´s frenzied blending of extensive reading, real and invented history, weird storytelling, crazy science, long-winding digressions, sudden concoctions and a rare, fascinating framework that describes how a bizarre millionaire and scientist presents a group of visitors to his outlandish inventions.

Among other things, the eccentric Professor Canterel brings his visitors to an icehouse he had constructed in his vast gardens. There they are shown live tableauxs acted out by seemingly living people. However, the actors are in fact deceased persons brought to life by Canterel, who has injected them with resurrectin, which preserves their outer appearance and inner organs, as well as all their life functions, except independent thinking. The deceased can only be brought to life if a vial of vitalium is introduced through “a narrow hole drilled above the right ear”.

These zombies are only able to repeat, down to the slightest detail, what constitutes their strongest memory. After being activated by vitalium they act within minutely recreated spaces, where every detail is real. The same action is repeated over and over again until the vitalium vial is removed and the zombie returns to its eternal rest.

Before Professor Canterel presents his zombie acts, he describes in detail the life story of the actors; outrageous stories, which nevertheless are imbued with an odd charm, as well as a certain quirkiness that provide them with the impression of having been inspired by Roussel's contemporary silent, short films, played at an exaggerated speed.

Rousell was contemporaneous with the magician Georges Mèliés. He killed himself in Palermo in 1933, four years before the death of the great movie pioneer. Raymond Roussel and Georges Mèliés were children of the same spirit. In his Le Voyage dans la Lune Georges Mèliés succeeded, already in 1902, by combining From the Earth to the Moon and The First Men in the Moon (published only a year before) in capturing the eccentric charm of both Jules Verne and H.G. Wells.'

These two authors also became a great inspiration for the Czech movie director Karel Zeman (1910 -1989). He was like Mèliés an accomplished craftsman who, with a small budget, impeccable taste and subtle humour, created his "innocent inventions" in the form of several movies combining actors with illustrations and scenes inspired by 20th century book illustrations. In his tribute to Jules Verne and his world Vynález zkázy, Facing the Flag, he turns Jules Verne´s novel into a peculiar and masterly visualized move.  My olderst daughter, who lives in Prague, gave it to me as a Christmas present and I have now watched it several times.

Zeman kept Verne's legacy alive and have inspired innovative movie makers like Terry Gilliam and Tim Burton, who also happen to be excellent draughtsmen. They have both used the skills of the great Italian set designer Dante Ferretti, who for Gilliam made the set designs for The Adventures of Baron Munchhausen and in 2008 won an Oscar for his work on Burton´s  Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street.

The circle was closed when Martin Scorcese gave Dante Ferretti the assignment to design his Verne-inspired sets for his cinematographic tribute to Georges Mèliés  ̶  Hugo Cabret, a work that also rendered Ferretti an Oscar.

Ferretti was also the designer behind Fellini's remarkable extravaganza  ̶  And the Ship Sails On, a movie that similarly may be considered as an homage to Verne. Fellini´s move has accurately bee described as “driven by the excellence of Fellini's unmistakably personal manner of directing. A brilliant spectacle about a past world. Captured at the moment it passed away." Fellini has revealed that important sources for his movie making have been the "great liar" Odysseus, the infallible Jules Verne and his own fascination with the comics he read as a child, like Dick Tracy and Little Nemo.

And the Ship Sails On begins with Gloria N., a luxurious cruise ship that in July 1914 leaves the port of Naples in order to by the island Erimo spread the ashes of opera singer Edmea Tetua, who had been born there. Tetua was considered to have been the world's greatest soprano. The ship´s passengers and crew appear as a collection of originals worthy of a novel by Verne; Ildebranda a bitter soprano, a crew-cut and stout Russian basso, Sir Reginald Dongby, a voyeuristic English aristocrat, the Grand Duke of Harzock, an obese Prussian, a sickly young man with a pensive blind sister, and several others.

After a while a nauseous odour rises up from the ship's hold. It turns out to originate from love-sick old rhinoceros that has been neglected by the ship´s crew. The huge animal is hoisted up from the cargo area, washed on deck and returned back together with fresh water and hay.

On the third day of the trip, group of shipwrecked Serbs are sighted and taken care of. However, the Gloria N. is soon threatened by the flagship of the Austrian-Hungarian Navy, which captain demands that the Serb refugees are immediately delivered to the destroyer. However, the Austrian-Hungarian admiral who is present on board the Imperial ship does after negotiations agree to the request that Edmea Tetua´s ashes are spread by the island of Erimo before the refugees can be extradited. However, a young Serb throws a bomb at the Austrian-Hungarian battle ship, which responds by bombarding Gloria N. that badly damaged begins to go under, while a grand piano slides over the deck smashing windows and doors during its rampage and butterflies are fluttering above abandoned suitcases floating in flooded corridors. The demise of Gloria N. constitutes, like in so many of Verne's novels, a catastrophic grand finale.

Finally I have now arrived at the reason to why I started to write this blog entry. I just finished reading a book, which I have forgotten where and when I purchased it. It contained not more than a hundred pages, but on a couple of occasions I had to laugh out loud. This happens very rarely when I read novels, though once in a while when I watch movies, such as John Cleese´s Fawlty Towers (including each and every one of the episodes, I do not know how many times I've seen them) and Blake Edward´s Oh, What a Party. According to what I remember the only novels that have made me laugh out aloud are the The Brave Soldier Švejk and Three Men in a Boat, and now Jules Verne´s A Fantasy of Dr Ox have joined the other two.

In this short novel, Jules Verne's describes how the phlegmatic citizens of the small and sleepy little Flemish town of Quiquendone suddenly change into passionate and aggressive fanatics. What made me laugh was his account of a pandemonium caused by a performance of the once so popular opera The Huguenots.

The performances of this serious opera generally lasts for more than five hours, although in the quirky Quiquendone, its laid-back and good-natured citizens usually prefer a version that lasts much longer. However, under the influence the strange affliction that has affected the town the performers, choir and orchestra start to behave at an insane pace, rushing in and out, stumbling over each other in an ever-increased speed. In their attempts to keep up the pace, members of the orchestra are crashing their instruments, while the excited audience screams and roars. Meyerbeer's masterpiece is finished off in twenty minutes, something that reminds me of Spike Jones's fast version of Carmen, which lasts twelve minutes.

Verne´s short novel begins with a portrayal of the bucolic Quiquendone (probably a name inspired by the English expression quick and done) that despite its laziness houses a college, a medieval castle and factories manufacturing whipped cream, sweet corn and confectionery. In the house of the town´s mayor, bourgmestre van Tricasse, a select group of  reliable and phlegmatic citizens are once again discussing whether the crumbling city gate has to be restored and if they may relieve themselves from the costs for the underemployed police commissioner Passauf. As usual, decisions are postponed to the next meeting.

But suddenly everything changes. A distressed Police Commissioner Passauf (Watch-out)  shows up announcing that in a fit of choleric madness two of the city's most respected citizens, the lawyer André Schut and the physician Dominique Custos have most unexpectedly and extremely agitated began to discuss politics! They ended up challenging each other on a duel. Everything becomes increasingly insane while the frenzied behaviour of the small city´s inhabitants increases unabated. A social event, a recurring dance for all citizens willing and able to attend, degenerates into a frantic orgy where, amongst others, the aging and timid Tante Némance turns into a passionate bacchantine, eagerly courted by the otherwise so discrete police commissioner Passauf.

The frenzy turns into uncontrolled aggressiveness, which to be prevented from destroying Quiquendone´s century-old, harmonious socializing has to be directed towards outer enemies. Accordingly, the common rage is turned against the neighbouring town of Le Quesnoy (Why not?). Each and every one of Quiquendon's infuriated citizens tries to lay their hands on a deadly weapon to once and for all settle a dispute originating from the fact that a cow sometime during the Middle Ages had disappeared from Quiquendon, supposedly stolen by a Quesnoy resident.

In a state of mutual anger, Mayor Tricasse and the chairman of the City Council, Monsieur Niklausse climb up the stairs of Quiquendone's tall medieval tower in order to from its summit inspect the surrounding terrain. This as a preparation for a planned battle manoeuvre. While they are taking in the view of the fertile and prosperous Flemish landscape, breathing in the fresh air and enjoy the sunshine, the mood of the two gentlemen changes. 

They regard each other with endless goodwill, cheerfully assuring their eternal friendship. However, as soon as they are walking down the staircase, their impatient irritation returns and by the time they have reached the tower´s entrance they are involved in a violent fight.

What is affecting Quiquendone´s otherwise sane and healthy citizens? The reader understands that there is a connection with Dr. Ox´s and his assistant Ygène´s (ox-ygen) sudden appearance and generous offer to install municipal gas lighting for the entire city of Quiquendone and its private homes. In fact, Dr. Ox is one of Verne's diabolically crazy scientists who exposes the prospering Quiquendone to a reckless experiment.

This hilarious trifle from Jules Verne is like so many of his stories a combination of petty bourgeois, everyday life and absurd technology/science. If critically scrutinized, the charming little story reveals depths and political insights that originally can be somewhat hard to discern. The story actually describes how a benevolent, prosperous, albeit a little far too phlegmatic idyll, becomes poisoned by a narcissistic manipulator's discreet dissemination of a venom that causes division within an otherwise well-organized and stable, small community. The citizens´ solution to the problem is, instead of searching for the actual roots of the evil, to direct their rage and frustration towards the citizens of Le Quesnoy, who have nothing at all to do with the malaise affecting Quiquendone. A fable well worth considering, especially now when Sweden, and other countries as well, are affected by a mindless populism/nationalism and soon, through important elections, has to choose what its future will be.

DeKiss, Jean-Paul (2005) Jules Verne: Le poète de la science. Boulogne-Billancourt: Timée-éditions. Jarry, Alfred (1996) Exploits and Opinions of Dr Faustroll. Pataphysician. New York: Exact Change. Kipling, Rudyard (2015) Soldiers Three, and Other Stories. Scotts Valley, CA: Create Space. Roussel, Raymond (1983) Locus Solus: A novel. London: John Calder Publications. Roussel, Raymond (2005) How I wrote Certain Of My Books. New York; Exact Change. Verne, Jules (1996) Paris in the 20th Century. New York:  Random House. Verne, Jules (2003) A Fantasy of Dr Ox, with a foreword by Gilbert Adair. London: Hesperus Press. Verne, Jules (2008) The Steam House: The Demon of Cawnpore and The Steam House: Tigers and Trators (2 volumes). Rockville MD: Wildside Press. Vereshchagin, Vasily (2018) Souvenirs; Enfance, Voyages, Guerres. London: Forgotten Books. Wagner, Kim A. (2016) “´Calculated to Strike Terror´: The Amritsar Massacre and the Spectacle of Colonial Violence”, Past & Present, Vol. 233, Issue 1, November. Wells, H.G. (2005) The First Men in the Moon. London: Penguin Classics. 


07/15/2018 14:55

Då jag arbetade i Paris bodde jag i en liten lägenhet vid en återvändsgränd, Square Adanson. Eftersom jag var ensam hade jag om kvällarna, och under de helger jag inte åkte hem till familjen i Rom, gott om tid för mig själv. Jag strosade därför ofta kring i staden och hade då en bok med mig, som jag allt som oftast satt och läste i om jag fann en ledig bänk någonstans. Om jag gick från min gränd hamnade jag på Rue Monge som leder hela vägen ner till Seine.

Rue Monge slutar vid en park, Square René Viviani, som ligger mittemot Notre Dame. Jag hamnade ofta där, satt på en bänk under ett högt träd och läste tills det började skymma. Att det blev Square René Viviani som jag många gånger hamnade i berodde på utsikten och att det i närheten finns gott om boklådor, samt flera hyfsade caféer och restauranger.

Längsmed parkens östra sida löper Rue Lagrange vid vilken man finner ett av Paris alltmer sällsynta specialantikvariat  ̶  Librairie Jules Verne. Då jag passerade kunde jag inte låta bli att stanna upp för att betrakta de praktfulla volymerna av Hetzels Voyages Extraordinaires, Extraordinära resor. Det rörde sig om de praktutgåvor av Jules Vernes romaner som Pierre-Jules Hetzel gav ut. Så gott som samtliga volymer fanns utställda i Librairie Jules Vernes skyltfönster.

Det var efter det att Hetzel 1863 antog den då trettiofemårige Jules Vernes roman Cinq semaines en ballon, Fem veckor i ballong, som både författare och förläggare blev förmögna män. Romanen blev en omedelbar succé. Verne skrev ett kontrakt med Hetzel som stipulerade att han till honom skulle leverera inte mindre än två romanmanuskript om året, som Hetzel sedan skulle publicera i form av de raffinerade Voyages Extraordinaires. Mellan 1863 och 1905 publicerades inom den bokserien femtiofyra våldsamt uppskattade romaner av Jules Verne (allt som allt skrev han 62 romaner och 18 noveller) och han behåller fortfarande sin plats som världens mest översatte författare, efter Agatha Christie och före William Shakespeare.

Någon gång steg jag in i antikvariatet, betraktade mängden av Jules Verneutgåvor och bläddrade i en del av de nyare upplagorna. Med ett leende kände jag igen den alldeles speciella stämning Herzels Vernepublikationer utstrålar. Genom sina magnifika röda pärmar väcker de fortfarande barnets förundran inför världslitteraturens skattkammare. Genom sina märkligt föråldrade och likväl actionfyllda och fantasieggande illustrationer kastas betraktaren omedelbart tillbaka till en förgången barndom och dess entusiasm inför allt som var spännande, annorlunda och exotiskt. De tillhör en sfär som samtidigt var långt borta och mycket nära, en parallell verklighet som var fjärran min barndomstillvaro, men ständigt närvarande i fantasier och drömmar.

Hetzel lade ner stor omsorg på illustrationerna och krävde en alldeles speciell noggrannhet och stil från de artister han engagerade för att ge djup och liv åt Vernes berättelser. Det är svårt att skilja upphovsmännen till de alltid lika skickligt utförda alstren av hans tre mest anlitade illustratörer, Éduard Riou, Léon Benett och Georg Roux, men det går inte att ta miste på deras känsla för uppseendeväckande originalitet, dramatik och exotism.

För att jag fullt ut skall kunna avnjuta Jules Verne tycks det som jag också behöver de där illustrationerna, som på ett föredömligt sätt berikar texten. Varje Jules Vernemanuskript publicerades av Herzel på samma sätt. Först presenterades romanen som följetong i hans tidskrift Magasin d'Éducation et de récréation, Magasin för utbildning och avkoppling, där varje avsnitt var försett med flera illustrationer. Sedan publicerade han i en billighetsupplaga de samlade följetongerna, utan illustrationer, innan de inbundna volymerna i serien Voyages Extraordinaires gavs ut lagom till julafton.

När jag såg böckerna i original förstod jag att de var barn av sin tid. Verne skrev science fiction i ordens rätta bemärkelse  ̶  ”vetenskaplig fiktion”, alltså berättelser där vetenskapliga och teknologiska inslag bryter in i berättandet och därmed gör historierna mer fantastiska än vardagliga. Vernes berättelser utspelar sig i hans samtid, visserligen ofta på exotiska platser, men de är väldokumenterade. Vernes Ryssland, Indien och flamländska byar har sina rötter i läsefrukter och egna upplevelser. Precis som de fantastiska berättelserna av en annan av mina favoritförfattare  ̶  H.G. Wells  ̶  tar de sin utgångspunkt i alldagligheten.

Wells The First Men in the Moon, Den första färden till Månen, börjar med att en affärsman med ekonomiska bekymmer drar sig tillbaka till en liten by i Kent för att där söka ro och stillhet så han kan avsluta den pjäs han arbetar med. Den förhoppningsfulle författaren kan dock inte koncentrera sig på sitt arbete emedan en tillbakadragen granne ständigt stör honom med diverse oljud. Det visar sig vara en originell, smått galen vetenskapsman, Mr Cavor, som är i färd med att uppfinna ett ämne, cavorit, som upphäver gravitationskraften. Affärsmannen blir motvilligt indragen i Mr Cavors experimenterande, som bland annat, under ett ögonblick hotar att förstöra hela världen. Ett exempel på hur grundforskning i form av galet experimenterande, hur ofarligt och begränsat det än kan tyckas vara, kan få förödande konsekvenser för hela mänskligheten.

Efter sin tämligen vardagliga inledning övergår romanen till ett alltmer omfattande fantasteri. De båda männen färdas i en farkost bestruken med cavorit till månen, i vars inre de konfronteras med vad som tycks vara ett slags insektsliknande samhälle med intelligenta varelser. Dessa känner inte till krig och egoistisk resursfördelning, utan lever i harmoni med sin omgivning. Alltså förvandlas berättelsen efterhand till en förödande kritik av Wells, och även vår samtid, samtidigt som han berättar en märklig och spännande historia.

Det händer att Vernes och Wells historier emellanåt utspelar sig framtiden, men för det mesta är de förankrade i deras samtid. Wells fantasier är ohöljt samhällskritiska och idébaserade, en tendens som i allmänhet inte är så uppenbar hos Verne, men den finns där, med dess tämligen besatta tekniker, vetenskapsmän och miljonärer med världsbehärskartendenser. Liksom Wells är även Verne diskret medverkande i sina texter, vi känner igen hans lätt distanserade tonfall. Och kanske är det Verne själv som i sin roll av allvetande författare, skapare av egna världar, som skymtar bakom hans besatta vetenskapsmän. Originella skapelser som Professor Otto Lidenbrock, Kapten Nemo, alias Prins Dakkar, och Robur Erövraren.

I början av sin karriär skrev Jules Verne en framtidsroman som speglade mycket av den ångest och oro han kände innan hans första manuskript hamnade hos Pierre-Jules Hetzel. Tillsammans med Fem veckor i ballong gav han Hetzel ett manuskript kallat Paris au XXe siècle, Paris i tjugonde seklet. Bokförläggaren avfärdade det omgående med orden:

Jag förväntade mig inte fullkomlighet  ̶  för att upprepa, jag förstår att du försökte det omöjliga  ̶  men jag hoppades på något bättre. I det här försöket finns det inte en enda frågeställning om den verkliga framtiden som ges en korrekt lösning, ingen kritik som inte tidigare har gjorts eller omarbetats. Jag förvånas över dig ... [den är] glans- och livlös.

Kritiken kom från en förläggare med känsla för vad marknaden kräver, förutom Vernes romaner gav Hetzel även ut Balzac, Hugo och Zola. Visst har Paris i tjugonde seklet sina uppenbara tillkortakommanden, men jag tror likväl att den är en av Jules Vernes mest personliga böcker. Han låste in manuskriptet i ett kassaskåp och det återfanns inte förrän 1989 av ett av hans söners barnbarn.

Paris i tjugonde seklet är en dystopi som utspelas i slutet av 1961. Nutida kommentarer har till största delen koncentrerat sig på de tekniska förutsägelser som romanen är fylld av. De är en återglans av 1800-talets teknologiska framtidsförhoppningar. Fordon drivs med inbyggda gasmotorer, vars bränsle distribueras genom gasstationer och de färdas över ett effektivt, asfalterat vägnät. Snabba tunnelbanetåg drivs med magnetism och komprimerad luft. Det finns skyskrapor och elektiskt ljus, ”bildtelegrafer”, hissar, vindkraft och en sorts räknemaskiner som sänder trådlös information. Som Hertzel så riktigt påpekade var ingenting av allt detta speciellt märkligt, Vernes samtid var fylld av liknande spekulationer om framtida teknologiska landvinningar.

Nutida kritiker tycks ha förblindats av romanens yttre aspekter, dess tro på att fredligt samhälle behärskat av teknisk bekvämlighet. Man har jämfört Vernes tämligen stillsamma dystopi med Huxleys och Orwells politiska framtidshelveten med deras förödande krig och repressiva, totalitära regimer. Hos Verne finns inga kusliga, förtyckande övervakningssystem. Ingenting som begränsar medborgarnas frihet. Men, trots den något tafatta skildringen av ett framtida, d.v.s. vårt, samhälle, har Paris i tjugonde seklet dystra undertoner, som är nog så politiska, om nu läsaren tar sig tid att begrunda dem.

Exempelvis så styrs Michel Dufrénoys, Jules Vernes sextonårige huvudpersons värld, av ett jättelikt kapitalistiskt konglomerat la Société Générale de Crédit instructionnel, Den akademiska kreditföreningen. Den kapitalistiska utvecklingen har åstadkommit växande, jättelika förstäder och enorma köpcentra. All undervisning har likriktats mot teknologi och ekonomi, humaniora är ett i stort sett ett okänt begrepp. Visserligen förkommer inga krig, men det beror på att krigsföringen blivit så teknologisk att det inte längre krävs några mänskliga soldater, enbart “dödsmaskiner” som fortlöpande utvecklas av kemister och mekaniker. Världen befinner sig terrorbalansens grepp, varje krigshandling kan leda till ett motangrepp och därmed utlysa det slutgiltiga, totalförstörande kriget.

Det finns en total press- och yttrandefrihet, men tidningar och kritiska reportage har försvunnit. En strikt lag garanterar varje individ, eller dess ombud, som kan definieras i ett reportage rätten att inom samma media besvara kritiken med exakt samma antal rader och ord. Något som gjort att all offentlig kritik är döfödd redan innan den yppats. Sjukdomar har genom medicinska landvinningarna så gott som utrotats och samhället har genom den ökade tryggheten blivit alltmer hedonistiskt. Medborgarna söker utlopp för sina drifter, något som gjort att nöjesindustrin behärskas oanständiga spektakel, i allmänhet kryddade med nakenhet och offentliga sexuella akter. Verne beklagar sig också över att den klassiska musiken har försvunnit och ersatts av elektroniskt framkallade rytmiska ljud. Genom att hem- och industriarbete har mekaniserats har en arbetsmarknad på lika villkor öppnats för kvinnor. De konkurrerar framgångsrikt med män inom områden som teknologisk utveckling och naturvetenskap. Kvinnors ökade frihet har lett till familjelivets upplösning och en växande skara föräldralösa barn.

I allt detta är Michel Dufrénoy en alienerad främling. Hans far var musiker och han utbildades i litteratur och historia. En poet född försent. Michel söker efter böcker av författare som Hugo och Balzac, men all tillgänglig litteratur rör enbart teknologi och naturvetenskap. Han finner vad han söker i ett undanskymt hörn av det Kejserliga biblioteket, men hittar inget sätt att försörja sig. Det finns inget behov av poeter, musiker, skönlitterära författare och journalister. Både män och kvinnor föraktar en romantisk loser som Michel Dufrénoy. Ingen vill publicera hans diktsamling Hoppet och kvinnan han åtrår avvisar hans försök till uppvaktning.

I slutet av 1961 slår naturen tillbaka mot det galna resursutnyttjandet. En fimbulvinter sätter in och lamslår all jordbruksproduktion, med massvält som följd. Temperaturen sjunker till 30 grader under noll och alla europeiska floder fryser till is. Utan vänner och familj vandrar Michel ensam bland Paris sönderfrusna teknologiska underverk, slutligen vandrar den döende artisten på en kyrkogård, runt, runt i meningslösa cirklar, tills han medvetslös faller omkull i snön och antagligen fryser till döds.

Det är inte otänkbart att denna framtidskildring föddes ur Vernes förtvivlade situation, strax innan han fick sin första roman antagen av Hetzel. Efter det att Verne gett upp sina juridiska studier ville hans far inte veta av honom. Han hade fru och ett barn att försörja och enbart ett uselt betalt arbete som sekreterare vid Théâtre Lyrique. Tio år tidigare hade Jules Verne fått en rafflande historisk novell publicerad, Martin Paz, som blev en måttligt framgångsrik pjäs, men sedan dess hade han skrivit roman efter roman, alla ständigt refuserade. I ett anfall av förtvivlan kastade han manuskriptet till Fem veckor i ballong i kaminen, men i sista stund räddade hans hustru det från lågorna, det hamnade på Hetzels skrivbord och hans och Jules Vernes lycka var gjord.

I ett förord till en nyutgåva av en av Jules Vernes mindre kända romaner skriver den skotske författaren Gilbert Adair att enligt honom är de framtidskildringar som beskriver en närliggande framtid de mest intressanta. Storheten hos Orwells 1984 och Stanley Kubricks 2001 har uppenbarats först efter det att dessa år har passerats. I all sin mångfald och detaljrikedom håller dessa mästerverk fortfarande och kan, trots att den framtid de beskrivit nu är förfluten tid, fortfarande betraktas som både sanna och utopiska. Enligt Adair har Wells och Vernes fantastiska romaner samma egenskaper som Peter Pan och Alice in Wonderland, de utspelas kringgärdade av sin tids samhällen, om än i en parallell verklighet.

Tillbaka i Librairie Jules Verne finner jag Jules Vernes La maison à vapeur. En våg av nostalgi far genom mig. Den boken fann jag under min slukarålder i Morfars bokhylla. Den hette då Ånghuset och var en upplaga från 1916. Jag blev nöjd och glad då jag fann den. Jag hade nämligen tidigare läst berättelsen i en Illustrerad Klassiker med titeln Tigrar och förrädare. Den exotiska miljön och den rafflande handlingen hade gripit tag i mig. Jag minns speciellt en otäck bild av en indier som av engelsmännen bundits fast framför en kanonmynning för att skjutas i stycken. Jag letade i Morfars bok efter en liknande bild, men då jag inte fann den började jag istället läsa romanen. Redan från början blev jag trollbunden och då jag läst ut romanen, läste jag den en gång till.

Det kan kanske vara på sin plats att kortfattat redogöra för handlingen i den här inte speciellt välkända Verneromanen för att därigenom demonstrera Jules Vernes förmåga att samla lexikaliska uppgifter kring historia och geografi och sedan förena dem med en i det närmaste filmatiskt rafflande handling och sina märkligt antikverade, mekaniska uppfinningar. En i det närmaste oemotståndlig kompott för en äventyrstörstande, ung bokmal.

Under efterdyningarna av det blodiga Sepoyupproret irrar en galen kvinna kring i Narmadas djungler. Hon bär en fackla och kallas Irrande facklan. Lokalbefolkningen som både fruktar och respekterar henne ger henne mat, men hon lever som ett vilddjur i djungeln. Hon har någon slags koppling till upprorsledaren Nana Sahib (en historisk gestalt vid namn Dundu Panth), som försöker återuppta kampen mot engelsmännen och med sina män rör sig mellan grottor och övergivna palats. Den Irrande facklan tycks hela tiden vara honom på spåren.

Samtidigt bjuder en engelsk ingenjör vid namn Banks in en grupp vänner, franska och engelska äventyrare och storviltjägare, att tillsammans med honom färdas med en ångelefant genom norra Indien. Behemoth, som den väldiga, mekaniska elefanten kallas, drar efter sig två lyxinredda vagnar försedda med specialkonstruerade hjul som gör att de likt en stridsvagn kan ta sig fram över oländig terräng och även färdas över vatten. Den första vagnen hyser Banks och hans vänner. I den andra bor deras tjänare, en brokig skara från världens alla hörn.

Under sin dramatiska färd norrut attackeras ångelefanten av fanatiska sekterister som uppfattar den som deras gudoms heliga farkost, av brittiska truppenheter, av horder med apor, bufflar, tigrar och elefanter. Den tar sig genom djungler och över floder, klarar tropiska stormar och andra missöden. Under det att färden sakta går mot norr inser resesällskapet snart att dess vän och medpassagerare, överste Munro, har som främsta syfte med resan att utkräva hämnd för sin hustrus död. Den man han vill finna och döda är ingen annan än Nana Sahib.

Under en jakt blir överste Munro räddad från en giftorm av en indier vid namn Kalanga. Den verserade Kalanga blir sällskapets guide genom de allt tätare djunglerna. Vid stranden av sjön Puturia drivs ångelefanten av en väldig flock elefanter ut i vattnet, bränslet tar slut och Behemoth blir hjälplöst flytande mitt i sjön.

Kalangi erbjuder sig att simma i land och hämta hjälp. Då han dröjer följer överste Munro och hans trogne Gurkhatjänare Goumi efter Kalanga, denne visar sig vara Nana Sahibs handgångne man och så fort överste Munro når sjöns strand blir han tillfångatagen, medan Goumi lyckas fly.

Kalangi för sin fånge till Nana Sahibs fäste som visar sig vara ett övergivet djungelpalats. Där döms den engelske officeren till döden av Nana Sahib för de brott som engelsmännen begått mot hans folk. Det bestäms att överste Munro, liksom engelsmännen gjort med upproriska Sepoys, skall spännas fast framför en kanonmynning och i gryningen slitas i stycken då kanonen avfyras. Munro tillbringar natten bunden vid kanonen, men befrias av den trogne Goumi som hållit sig dold i den väldiga kanonens eldrör. Då de skall fly från platsen uppenbarar sig den galna Irrande Facklan. Överste Munro känner igen sin hustru, som han trott vara död, men i sin galenskap känner hon inte igen maken och i det tumult som uppkommer då överste Munro griper tag i henne och försöker få henne att förstå vem han är, tappar hon facklan som antänder kanonluntan och avfyrar den.

Kalangi och hans män kommer rusande och de flyende överste Munro och Goumi tvingas lämna Den Irrande Facklan bakom sig. Under sin flykt överraskar de Nana Sahib, som varit på besök i en grannby, övermannar honom och tar honom med sig mot ångelefanten. Banks och hans sällskap har lyckats få upp Behemoth på stranden och skaffat bränsle, de startar den väldiga maskinen och blir snart förföljda av Kalanga och hans män. Med väldig hastighet spränger ångmastodonten genom djungeln. Dess ångmaskin blir dock alltmer överhettad och då den är nära att sprängas i bitar kastar sig Banks och hans sällskap ur elefanten, men de får inte med sig den bakbundne Nana Sahib. Ångelefanten sprängs i en våldsam explosion som dödar en mängd förföljare. Banks resesällskap lyckas undkomma och söka skydd i ett engelskt fort. Nana Sahibs kropp återfinns inte.

Det är inte underligt att speciellt filmregissörer och konstnärer har fängslats av Vernes levande berättarstil, som utan att vara speciellt sofistikerad och skickligt beskrivande likväl har äger en åskådlighet som gör att läsaren ser händelseförloppet och de ofta exotiska miljöerna framför sig. De detaljer Verne väljer ut stannar ofta kvar i minnet. Som det här med kanonavrättningar. Ägde de verkligen rum?

Vasily Vereshshagin (1842 - 1904) var en på sin tid berömd rysk konstnär, som då han var bosatt i München organiserade en mängd mycket uppmärksammade enmansutställningar, bland annat i Paris, London, Dresden, Berlin och Wien. Efter att under flera år ha tjänstgjort som kadett i flottan och under krigsexpeditioner i Turkestan och det Rysk-turkiska kriget (1877-78) hade Vereshshagin kommit att avsky alla former av krig och våld.

Jag har älskat solen hela mitt liv och skulle vilja måla solsken. Så råkade jag se krigföring och sa vad jag tyckte om det, jag gladde mig över att åter kunna ägna mig åt solen. Men, krigets raseri fortsatte att förfölja mig.

Vereshshagin kunde inte slå sig till ro och sökte upp stridsskådeplatser under det Första kines-japanska kriget, 1894 – 95 och 1900 följde han de ryska trupperna i Manchuriet under Boxarupproret. Vereshshagin var på Filippinerna under Filippinsk-amerikanska kriget och besökte även Kuba under den amerikanska ockupationen där. Under Rysk-japanska kriget 1904 – 1905 befann han sig i Japan.  

I sina realistiska målningar skildrade Vereshshagin avrättningar, lidande och olika krigsbrott, något som gjorde att en av hans utställningar stängdes i St. Petersburg, eftersom hans verk ”framställde den ryska armén i dålig dager”. Den tyske fältmarskalken Helmuth von Moltke förbjöd medlemmar av den tyska krigsmakten att bevista Vereshshaginutställningar och samma order utfärdades för den österrikisk-ungerska armén av den österrikiske krigsministern.

Den engelska publiken blev våldsamt upprörd av Vereshshagins målning Engelsmännens undertryckande av den Indiska revolten som framställer hur militäriskt disciplinerade brittiska soldater binder fast indier vid kanonmynningar. Protesterna vände sig inte enbart mot osmakligheten i att framställa engelska avrättningar, utan också mot det faktum att en tavla från 1884 framställde avrättningar som ägt rum 1857 som om de utförts av engelsmän iförda samtida uniformer. Vereshshagin försvarade sitt tilltag genom att förklara att det gjorde det samma vilken uniform soldaterna hade, eftersom engelsmännen inte ursäktat det förra barbariet så fanns det inget som hindrade att de tillämpade samma metod vid ett nytt uppror. Målningen är numera försvunnen och det anses allmänt att den köptes av den brittiska regeringen och förstördes.

Det förnekades dock inte att den barbariska avrättningsmetoden hade använts relativt flitigt för att bestraffa de indiska myteristerna, speciellt som den var avskräckande för många av de muslimer som trodde att kroppens alla delar måste hänga samman då de återuppstod efter döden.

Det finns flera ögonvittnesskildringar av dylika avrättningar, bland annat från brittiska officerare. Rudyard Kipling nämner i sin novell På stadsmuren hur han en gång får se en gammal man som blickar ner från en fängelsemur och sjunger med en röst "skrovlig som hajskinnet på ett svärdsfäste". Han frågar en indisk vän vem han är och Wadi Dad svarar:

En envis man, han bekämpade er '46 då han var en ung krigare; han slogs mot er igen '57, och försökte igen '71, men ni hade alltför väl lärt er tricket att från kanoner spränga män i bitar. Nu är han gammal; men om han kunde skulle han fortfarande slåss.

I december 1857 publicerade The Times en anonym ögonvittnesskildring under rubriken En indisk avrättning. En engelsk reporter hade bevittnat hur fem Sepoys hade sprängts i bitar av kanoner:

Jag gick rakt fram till den upprivna och rykande marken framför kanonerna. Jag kom först till en arm, avsliten ovanför armbågen, knytnäven sluten, det nakna benet var blottat med flera decimeter. Sedan var marken beströdd med otäckt röda fragment, sedan ett svarthårigt huvud och en annan, intakt arm ... i närheten låg den nedre halvan av en kropp, söndersliten i två delar, långa tarmslingor vindlade på marken. Därefter en lång klädtrasa brinnande och hopskrynklad. En man låg i en samlad, men splittrad hög, där fanns allt utom armarna; benen var uträckta långt ifrån varandra, ryggraden blottad, hans huvud låg också i närheten … Trupperna marscherade omedelbart därifrån och jag red fort tillbaka hem, och då jag suttit av kom hundarna fram och slickade mina fötter.

Låt oss lämna rysligheterna och istället tala om den inspiration Vernes romaner och deras illustrationer utgjort för en mängd författare och regissörer. Förutom den uppenbart vetenskapliga sidan av Verne, som onekligen var behäftad med en något egendomlig, nästan naiv aspekt, så fanns det många särtecken i hans konstnärskap som tilltalade andra uppsluppna och anarkistiskt anstrukna konstnärssjälar.  Exempelvis hade de upptäckt att en solitt borgerlig, stadgad och konservativ man som Jules Verne, som dessutom var kommunalråd i sin hemstad, i sina verk kunde hävda vad som på hans tid uppfattades som extrema politiska positioner, som en öppen antikolonialism och en ofta visad sympati för anarkism. Man uppskattade hans förkärlek för ordlekar, underdrifter och en godmodig, distanserande ironi.  

Inom konsten svävar Vernes ande över dadaister och surrealister. Han återfinns exempelvis i Max Ernsts märkliga collageböcker, som Une semaine de bonte.

För många år sedan greps jag av en bestående fascination inför Paul Delvauxs L´Ecole des savants, De lärdas skola, där en grupp Verneska vetenskapsmän tycks diskutera en ung flickas skönhet, alltmedan Professor Otto Lidenbrock i ett hörn skärskådar en fossil.

Samme professor som i Till jordens medelpunkt för sin brorson Axel och deras guide Hans Bjelke genom jordens innandömen, där de bland annat konfronteras med jättelika svampskogar och förhistoriska havsvidunder. Aldrig kommer jag att glömma skräcken då Axel skiljs från sina färdkamrater och är nära att möta döden i total ensamhet, i beckmörkret långt under jordytan, kringirrande i smalnande gångar, fjärran från mänskligheten.

Då jag betraktar Max Ernsts collage eller Paul Delvauxs målning med deras malplacerade detaljer, som likväl tycks passa väl in i konstverkens helhetsintryck, förstår jag deras skapares Vernefascination. Det är egentligen inte märkvärdigare än att Verne får oss att tro att en grupp excentriska herrar med en jättelik ångdriven elefant färdas genom hans samtida indiska djungler.

Upplägget får mig att inse att patafysiker betraktar Jules Verne som en av sina likasinnade. Patafysiken introducerades och förklarades av Alfred Jarry i hans 1911 postumt utgivna Dåd och idéer av doktor Faustroll. Patafysik är det omöjligas vetenskap. Verkligheten betraktad genom poesi och fantasi så att den därigenom framstår i sin rätta skepnad. Ett sätt att betrakta tillvaron vid sidan om, att bortse från all logik och vedertagna åsikter.

Jarry var en sann arvtagare till Medeltidens karnevaler, till den grundlärde Rabelais och andra som genom folkligt gyckel och hån gapskrattade åt konformiteten. Patafysiken har blivit till en livshållning och en filosofi, med ett Patafysiskt Kollegium som har sitt säte i Paris och löst anknutna grupper som det Vestrogotiska Patafysiska Institutet i Sverige. Patafysikers lek med ord och logik kan kanske exemplifieras genom Jan Stenmarks bilder och deras logikförnekande humor, fast jag har inte aning om han är patafysiker eller ej.

Det bästa exemplet på en patafysiker som tycks ha gått fullständigt över styr är den extreme excentrikern, musikern, schackspelaren och miljonären Raymond Roussel, som slösade bort sitt fadersarv på resor kring jorden och överdådiga uppsättningar av sina milt sagt galna verk. Han skriver som en Jules Verne på droger och Verne var hans husgud:

Min beundran för honom är gränslös. I vissa passager i Till jordens medelpunkt, Fem veckor i en ballong, En världsomsegling under havet, Från jorden till månen, Månen runt, Den hemlighetsfulla ön och Hector Servadecs resor i rymden, höjde han sig till de högsta höjder som mänskligt språk kan uppnå. O, ojämförliga mästare, må du välsignas för de sublima timmar som jag under mitt liv omättligt har ägnat åt att läsa och åter läsa dina verk.

Till en början var det faktiskt mer genom Roussels sanslösa verk än Jules Vernes romaner som flera surrealister och dadaister upptäckte de dolda djupen och mäktiga inspiration till konstnärlig verksamhet som stod att finna i Vernes berättelser. I sin roman Locus Solus från 1914 dränker sig Roussel i Verneskt fantasteri. Romanen måste läsas för att du skall kunna bilda dig en uppfattning om dess fanatiska blandning av läsefrukter, verklig och påhittad historia, ohejdad berättarglädje, vimsig vetenskap, långa och snåriga utvikelser och ett sällsamt fascinerande ramverk, som beskriver hur en bisarr och stormrik miljonär förevisar en grupp besökare sina galna uppfinningar.

Bland annat för den excentriske professor Canterel sina besökare till ett ishus som han låtit uppföra i sin väldiga trädgård. Där förevisas de tablåer som spelas upp av till synes levande människor. Men, aktörerna är i själva verket avlidna personer som väckts till liv genom att Canterel har injicerat dem med resurrectine, som bevarar deras inre och yttre, samt alla livsfunktioner, förutom självständigt tänkande. De avlidna personerna kan endast väckas till liv om en ampull med vitalium ”introduceras genom ett smalt hål som borrats upp ovanför det högra örat”.

Dessa levandegjorda zombies kan enbart i detalj återupprepa vad som utgör deras starkaste minne. Efter att ha aktiverats av vitalium agerar de inom minutiöst återskapade rum, där varje detalj är verklig. Samma handling upprepas gång på gång, tills dess ampullen med vitalium avlägsnas och zombien återgår till sin evighetsdvala.

Innan professor Canterel presenterar sina tablåer beskriver han i detalj aktörernas livshistoria; infallsrika och ytterst virriga berättelser, som likväl har en udda charm, liksom de underliga tablåerna som ger de intryck av att vara inspirerade av Roussels samtida korta stumfilmssnuttar uppspelade i ett överdrivet tempo.

Rousell var samtida med trollkonstnären Georges Mèliés, han tog livet av sig i Palermo 1933, fyra år före den store filmpionjärens död.  Raymond Roussel och Georges Mèliés var samma andas barn. Redan 1902 lyckades Georges Mèliés genom en egensinnig kombination av deras berättelser Från Jorden till månen och Den första färden till månen i sin Le Voyage dans la Lune fånga den excentriskt bisarra charmen hos Jules Verne och H.G. Wells.

Dessa två författare blev långt senare en mäktig inspiration för tjecken Karel Zeman (1910  ̶  1989). Han var liksom Mèliés en artist och hantverkare som med liten budget och utsökt smak, barocka inslag och underfundig humor skapade sina ”oskyldiga uppfinningar” i form av underfundiga filmer. I sin hyllning till Jules Verne och hans värld Vynález zkázy, Det dödliga vapnet, tar han Jules Vernes Face au Drapeau, Det yttersta vapnet, till utgångspunkt för en subtil och egendomlig film i vilken han låter skådespelare interagera med illustrationer och kulisser inspirerade av 1800-talsillustrationer. Jag fick filmen i julklapp av min dotter Janna, som bor i Prag, och jag har sedan dess sett den flera gånger.  

Zeman har fört Vernes arv vidare genom att inspirera filmkonstnärer som Terry Gilliam och Tim Burton. Dessa båda egensinniga regissörer har använt sig av den store italienske set designern Dante Ferretti för att skapa den mystiska stämningen i sina filmer Baron Münchhausens äventyr och Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street.

Cirkeln slöts då Martin Scorcese lät Dante Ferretti designa de Verneinspirerade scenerierna i hans hyllning till filmkonsten och Geroges Mèliés  ̶  Hugo Cabret.

Ferretti var också designern bakom Fellinis märkvärdiga extravaganza  ̶   Och skeppet går, en Vernehyllning även den, som med all rätt har beskrivits som ”förkonstling driven till skön konst på Fellinis omisskännligt personliga vis. Ett lysande spektakel om en förgången värld. Fångad i det ögonblick den förgick.” Fellini har berättat om sin inspiration från den “store lögnaren” Odysseus, den oförliknelige Jules Verne och hans barndoms serietidningarn, som Dick Tracy och Little Nemo.

Filmen inleds med att kryssningsfartyget Gloria N. i juli 1914 lägger ut från Neapels hamn för att vid ön Erimo sprida askan av operasångerskan Edmea Tetua, som föddes där. Tetua ansågs vara världshistoriens största sångerska. Med på båten är en samling original som hämtade ur en roman av Verne; Ildebranda en bitter sopran, en borsthårig rysk bassångare, Sir Reginald Dongby en voyeuristisk engelsk aristokrat, storhertigen av Harzock, en överviktig preussare, en sjuklig ung man med en späd, blind syster, med flera.

Efter en tid stiger en olidlig stank upp ur fartygets inre. Den visar sig komma från kärlekskrank noshörning som försummats av fartygsbesättningen. Det väldiga djuret halas upp, tvättas på däck och återvänder med färskt vatten och hö till lastrummet.

På resans tredje dag upptäcker passagerarna en grupp skeppsbrutna serber som tas om hand. Men, de hotas snart av flaggskeppet i den österrikisk-ungerska flottan som kräver att de serbiska flyktingarna skall utlämnas. Kaptenen går med på det under förutsättning att Edmea Tetuas aska innan dess sprids vid Erimoön. En ung serb kastar dock en bomb mot den väldiga pansarkryssaren som svarar genom att bombardera Gloria N., som går till bottnen medan en flygel far över däcken och under sin framfart krossar glas och dörrar, alltmedan fjärilar stillsamt fladdrar över resväskor i översvämmade korridorer. Slutet blir liksom i så många av Vernes romaner en katastrofal Grand Finale.

Äntligen har jag nu kommit till orsaken till varför jag började skriva det här blogginlägget. Jag började läsa en bok som jag glömt när och var jag köpte. Den var inte på mer än hundra sidor, men vid ett par tillfällen kunde jag inte låta bli att skratta högt. Detta händer ytterst sällan då jag läser romaner, men en och annan gång då jag ser på film, exempelvis John Cleeses Fawlty Towers (samtliga avsnitt, jag vet inte hur många gånger jag har sett dem) och Blake Edwards Oh, vilket party. Romaner som fått mig att skratta är Den tappre soldaten Švejk och Tre män i en båt och nu senast Jules Vernes Ett experiment av Dr Ox.

Vad som fick mig att skratta var Jules Vernes mästerligt uppskruvade skildring av hur de tidigare så groteskt flegmatiska medborgarna i den lilla flamländska staden Quiquendone under inverkan av en överdos av en blandning av vät- och syrgas blir fullkomligt förvildade under en föreställning av den på sin tid våldsamt populära operan Hugenotterna.

Föreställningen av denna ytterst allvarliga opera brukar i allmänhet pågå i mer än fem timmar, fast i det sävliga Quiquendone brukar de godmodiga borgarna föredra en version som varar betydligt längre. Men, under påverkan av gasen sjunger och spelar sångare, kör och orkester i ett vansinnigt tempo, de rusar in och ut, hetsar varandra att agera i alltmer uppskruvat tempo, de snavar över varandra alltmedan orkestern spelar sönder sina instrument och den alltmer upphetsade publiken vrålar och skriker. Meyerbeers mästerverk avverkas på tjugo minuter, något som får mig att tänka på Spike Jones galna snabbversion av Carmen, som avverkas på tolv minuter.

Kortromanen tar sin början i en skildring av den bukoliska småstaden Quiquendone (antagligen en ordlek inspirerad av det engelska quick and done, snabbt och gjort), som trots sin sävliga stillsamhet hyser en högskola, ett medeltida slott och fabriker som tillverkar vispgrädde, kornsocker och konfektyr. I borgmästare Tricasses bostad sammanträder några pålitligt trygga och flegmatiska borgare, för att än en gång dryfta om de skall restaurera den fallfärdiga stadsporten och möjligen befria sig från kostnaderna för den sysslolöse poliskommissarien Passauf (Se upp). I vanlig ordning bordläggs frågorna.

Men plötsligt förändras allt. En andfådd Passauf dyker upp och meddelar att i ett koleriskt vansinne har två av stadens mest stadgade medborgare, advokaten André Schut och läkaren Dominique Custos högst oväntat och ytterst uppbragta börjat diskutera politik! Det hela slutade med att de utmanade varandra på duell!  Allt blir vansinnigare och tempot i den lilla staden ökar. En sällskapsdans urartar till en frenetisk orgie där bland andra den åldrande och timida ungmön Tante Némance förvandlas till en lidelsefull backantinna, ivrigt uppvaktad av den annars så tillbakadragne poliskommissarie Passauf.

Frenesin ökar och övergår till okontrollerad aggressivitet, som för att hindras från att förstöra Quiquendones sekelgamla grannsämja nu riktas mot grannstaden Le Quesnoy (Varför inte?). Samtliga Quiquendones medborgare rustar sig för en blodig uppgörelse för att hämnas för att en ko någon gång under Medeltiden försvunnit från Quiquendone och då antogs ha stulits av en Quesnoybo.

Under ständigt grälande stiger borgmästare Tricasse och kommunalrådets ordförande Niklausse upp i stadens höga, medeltida torn för att från dess krön betrakta den omgivande terrängen, som förberedelse för det planerade krigståget. Väl däruppe blir de dock milda till sinnes, njuter av solskenet och anblicken av det bördiga och välmående flamländska landskapet.

De betraktar varandra med välvilja och försäkrar varandra muntert om sin eviga vänskap. Medan de går nerför trappan återkommer dock deras otåliga irritation och vid dess fot är de inbegripna i ett våldsamt slagsmål.

Vad har drabbat Quiquendones annars så beskedliga och sunda medborgare? Läsaren förstår att det finns ett samband med Dr Oxs och hans medhjälpare Ygènes (oxygène, syre) plötsliga uppdykande och generösa erbjudande om att installera kommunal gasbelysning för hela staden Quiquendone och dess privata bostäder. I själva verket är Dr Ox en av Vernes diaboliskt galna vetenskapsmän som utsätter det stillsamma Quiquendone för ett hänsynslöst experiment.

Den uppsluppna bagatellen är liksom så många av Vernes historier en kombination av småborgerlig vardag och absurd teknologi/vetenskap. Vid närmare eftertanke uppenbarar den oskyldiga berättelsen oanade djup. Den handlar faktiskt om hur en välvillig, om än lite väl flegmatisk idyll, förgiftas av en narcissistisk manipulatörs diskreta spridande av ett gift som orsakar splittring inom ett annars välorganiserat och stabilt litet samhälle. Dess totala upplösning förhindras enbart genom att medborgarnas agg och raseri riktas mot utomstående, mot staden Le Quesnoy. En fabel väl värd att begrunda, speciellt nu då Sverige snart skall välja sin framtid.

Asplund, Uno (1973) Jules Vernes underbara resor: Hans liv, filmer och pjäser. Uddevalla: Niloe. Jarry, Alfred (1964) Den fjättrade Ubu; Kung Ubu; Dåd och idéer av doktor Faustroll. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Roussel, Raymond (1989) Locus Solus. Stockholm: Författarförlaget. Kipling, Rudyard (2015) Soldiers Three, and Other Stories. Scotts Valley, CA: Create Space. Roussel, Raymond (2005) How I wrote Certain Of My Books. New York: Exact Change. Verne, Jules (1916) Ånghuset – eller en färd genom norra Indien. Stockholm: Beijer. Verne, Jules (1996) Paris in the 20th Century. New York:  Random House. Verne, Jules (2003) A Fantasy of Dr Ox, with a foreword by Gilbert Adair. London: Hesperus Press. Vereshchagin, Vasily (2018) Souvenirs; Enfance, Voyages, Guerres. London: Forgotten Books. Wagner, Kim A. (2016) “´Calculated to Strike Terror´: The Amritsar Massacre and the Spectacle of Colonial Violence”, Past & Present, Vol. 233, Issue 1, November. Wells, H.G. (1954) Den första färden till månen. Stockholm: Natur och Kultur. 

07/06/2018 22:35

Reading Fire and Fury, just one in a line of several books I have read about the mystery Donald John Trump. As a person, Trump does not appear as being mysterious. I do not doubt that he is a full-fledged narcissist. The mystery consists in the fact that such a person has been elected president of the US and remains in power; an unlettered buffalo, with a buffalo's limited emotions. Actually, it was probably quite unfair to liken Mr. Trump to a buffalo. A buffalo is, after all, a herd animal and thus have to be sensitive to the feelings of others, though the mob that surrounds Mr Trump, as well as the careerists who helped him to seize power, do not seem to be driven by any feelings of care for others. Trump´s entourage resembles a chaotic horde caught up in a self-destructive stampede, which threatens to destroy their own habitat  ̶  the United States of America. Making America worse!

Is Trump a victim of his personal background, his class and nation? A man who grew up in the shadow of a dominant, callous father and took over his economic empire. Is that therason why Trump is able to sympathize with Kim Jong-un, another strange character who was born privileged and is endowed with inadequate empathy? Certainly, Kim Jong-un comes from a completely different environment than Trump, raised as he was within the innermost circle of a totalitarian regime, which twenty years ago observed how a tenth of its oppressed subjects succumbed to a famine that was allowed to continue almost unabated while their tightly controlled state machinery spent millions on the well-being of the Kim family and a money devouring nuclear program. This while people who had been forced to steal for their own and their families´ survival were interned, starved to death and executed. By the way, this piece of history, as well as the current existence of deplorable concentration camps, were not mentioned by the propaganda that Trump supporters unfurled in anticipation of his meeting with the Rocket Man.

By the mid-1990s, when the North Korean famine was at its worst, villages and cities were pasted with posters announcing:

Death by Firing Squad to Those Who Hoard food! Death by Firing Squad to Those Who Waste Electricity! Death by Firing Squad to Those Who Cut Military Communications Lines! Death by Firing Squad to Those Who Hoard State Resources!

We still do not know enough about who this Kim Jong-un really is and the grotesque environment in which he grew up. What does Trump know? Does he know anything, or does he not want to know? Why does he otherwise avoid mentioning the at least 200,000 human beings who are currently detained in Kim Jong-un´s concentration camps, as well his regime's constant and blatant abuse of fundamental human rights? Ignorance or disinterest?

Trumps world, like Kim Jong-un´s, consists of a grotesque lie. It is fake, but hardly fake news, we all know that it is all nothing more than a smoke screen, an illusion constituted by gorgeous magazines, glamour, boastfulness and show business. A pathetic showcase, covering a rotting swamp of money laundering and other forms of illegal business transactions. Kim Jong-un´s world is also a bizarre sham, where an unpleasant reality is hidden behind imaginative Potemkin façades. Certainly worse than the capitalist society described by Guy Debord in his La société du spectacle, The Society of Spectacle from 1967. A hard-to-read book in which our western civilization is portrayed as an "incarnated ideology” where critical thinking has been replaced by a passive intake of manipulating messages and mindless consumerism, not different from a reality that currently is taking shape in Putin's Russia, Erdogan´s Turkey, Trump´s US and not the least in an increasingly nationalistic/populistic Europe.

A playacting society? One aspect of the unscrupulous and grotesque North Korean personality cult is the cultural interests of the ruling Kim family, which manifests itself primarily in extensive film production, operas, circus performances and the meticulously choreographed mass gymnastics of the Arirang Festivals. To obtain an insight into the latter phenomenon, the extremely detailed preparations and advanced child abuse behind the spectacles, I may recommend the movie On the Green Carpet.

A propaganda film based on an ideologically approved and chaste love story between two charming youth leaders, it unintentionally reveals the defects of a totalitarian system where people compete to become perfect, well-oiled, operating parts within an inhuman system. The film inadvertently depicts how thousands of children, under the leadership of youthful, fine-looking and sprightly mentors are forced to torment their juvenile and still undeveloped bodies to become self-sacrificial units in mass demonstrations, which praise ruthless despots, who are denying them their human worth.

Kim Il-sung, Eternal President of the Republic, who now has a divine status, claimed in his memoirs that during the Japanese annexation he wrote a play, The Flower Girl. Thirteen years after the liberation from the Japanese, whose control of the country lasted from 1910 to 1945, the play was turned into an opera. Kim Il-sung's son  ̶  Guiding Star of the 21st Century, Heaven´s Resplendent General, Unvanquished and Beneficent Commander, The People's Father and Sunbeam  ̶  Kim Jong-il, produced in 1972 a movie based on his father's opera.

Since uncertainty dims almost everything connected with the ruling Kim dynasty it is impossible to know if Kim Il-sung really wrote The Flower Girl. However, it has to be acknowledged that Kim Jong-il has a fervent interest in movie making. In any case, The Flower Girl became a hit, not least in neighbouring China.

Somewhat overly sentimental as it is, it cannot be denied that The Flower Girl is a passable movie, with professional acting, beautiful songs and a rather effective pace. The story is simple and straightforward. The beautiful Kotpatnum is daughter of dirt poor serfs. Her father is dead and to support her ailing mother and blind sister she sells flowers in the square of a small town, probably sometime during the Japanese occupation, maybe in the 1930s. However, the story could just as well take place during the Middle Ages, not much more than the dresses worn by some of the townspeople and the construction of a railroad suggest anything else. Kotpatnum´s little sister has become blind after the wife of their landlord had thrown boiling water in her face. The older brother of Kotpatnum finds himself far away in a Japanese prison, after he in revenge for the blinding of his sister had burned down the landlord´s barn.

Things get worse. Kotpatnum's mother dies and under the threat of being sold to the town's brothel to cover her mother's debts to the wicked landlord, Kotpatnum leaves in search for her imprisoned brother. Meanwhile, her blind little sister is taken care of by an aunt. However, when the wife of the landlord becomes mad due to her bad conscience, her husband assumes that it is the blind girl who, with the help of a demon, has bewitched his wife as a punishment for causing her mother's death and her own blindness. He orders one of his subordinates to put out the blind girl to die in the winter cold, while assuming the girl is dead the landlord´s wife recuperates.

After a year, Cotpatnum returns to the village. She has found out that her brother has died in Japanese custody and she is now told that her little sister has disappeared, probably frozen to death in the wilderness. Furious from rage and desperation Kotpatnum breaks into the house of the landlord and throws boiling water in the face of his wicked wife. Her enraged husband orders Kotpatnum to be tied up and locked in, to be sold to the brothel the next day, and if it does not want her  ̶  have her drowned in the river. However, it turns out that Kotpatnum ´s brother has not died, but escaped his imprisonment to join the Communist insurrectionists. He returns home at the right moment. With an old huntsman, in whose hut he has found shelter for the night, the brother encounters his blind little sister, who previously had been taken care of by the old man. The next day, the brother of Kotpatnum convinces the oppressed serfs that they have to rise up against their feudal lord and liberate Kotpatnum. Under his leadership the peasants lynch the landowners, their henchmen and the Japanese soldiers who protect them. The revolutionaries finally drive away the Japanese oppressors and a glorious socialist era begins.

Kim Il-sung's heroic deeds have been overly exaggerated by himself and his acolytes. Apparently, were Kim Il-sung's guerrilla achievements during the Japanese annexation quite limited. Nevertheless, his alleged heroics have been told in five volumes of memories, With the Century, and several action movies. He spent most of the WWII in Soviet exile. When Korea in1945 was freed from Japanese rule, Soviet forces entered from the north, while US troops moved up from the south. The armies met at the 38th parallel, which eventually divided the Korean peninsula in two territories.

Kim Il-sung was by the Soviets installed as leader of what became the Democratic People's Republic of Korea and in 1950 his forces invaded the southern part of the peninsula. Initially, the North Koreans were successful, but after the US army , with UN support, interfered in the fighting, Kim Il Sung's troops had to retreat and it was only with Chinese and Soviet support they were able to retrieve lost ground and the war ended in the same deadlock as before  ̶  a border along the 38th parallel. South Korea had then lost an estimated one million people, roughly the same number of North Koreans had perished, while China lost 600,000 soldiers, the United States just over 36,000 and the other UN countries 3,000 men. Soviet support was concentrated on providing material and air support to the North Korean war effort, making Russian losses almost insignificant.

It is a mystery that a man like Kim Il-sung is said to be the author of the play/novel/opera/movie The Flower Girl, which story is concentrated to the plights of one single Korean. A beautiful girl plagued by being born poor and oppressed. Whether this story really was written by Kim Il-sung remains an open question.  Maybe he was just as much the author of this popular tale as Donald Trump was to The Art the Deal  ̶  i.e. not at all. Nevertheless, Kim Il-sung was exceedingly proud of “his” book, just like Trump is extremely proud of his. The American president has on several occasions stated that it is his favourite book, “after the Bible” he likes to add. Kim Il-sung´s Flower Girl is even featured on North Korean banknotes.

Well, it is possible that Kim Il-sung wrote the original play, but how could he then behave even worse than the feudal lords he condemns so passionately? Like them, his power was supported by foreign superpowers  ̶  China and the Soviet Union. Like former Korean kings Kim Il-sung also lived in luxury, with exotic foods and concubines, while his minions subsisted in fear and oppression. In his play, Kim Il-sung makes the landlord's wife become sick by her bad conscience, though I wonder if Kim Il-sung for a single minute was overwhelmed by his own crimes and injustices.

As soon as the Korean War had ended, Kim Il-sung separated friends from enemies. The founders of the Communist party were purged and killed. The same fate was also met by several others who had helped Kim Il-sung to power. North Korea became more like an ancient Chinese empire with Kim Il-sung as the Son of Heaven, a sovereign of a country, with an appetite for more. When he had cleansed his Worker´s Party, Kim Il-sung turned his attention to the people. Each citizen was subjected to rigorous background checks and classified in accordance with his/her ancestry and family  ̶  parents, grandparents, even first and second cousins, their occupations and beliefs. Had any of them collaborated with the Japanese, South Koreans, or Americans? Were they “pure” Koreans born in the country, or was Japanese or Chinese blood running in their veins? Were they, or their relatives, peasants, landowners, workers, or civil servants?

Loyalty check-ups were conducted in various phases and became increasingly complex. A classification system was introduced as the basis for a variety of privileges and obligations, at least as rigorous as the ancient Indian caste system. Like in the old Korean class society your songhan affiliation determined your human dignity and your development potential. Individual ownership was prohibited in principle, the rural population was divided into collectives. The State controlled all production and distributed food and wages. If you belonged to the lowest level in the songhan system, you were banned from higher studies and could not be employed within governmental administration.

Until 1994, when the big famine was at its worst, North Koreans were dependent on a distribution system through which the government dispensed both household items and food. The rations´ size, regularity and content were determined by which songhan you belonged to. The highest ration was distributed on a daily basis and was assigned to party secretaries, the directors of central party units and high ranking officers. Further down in the hierarchy, the distribution took place every third day, once a week and finally once a month. The majority of the North Korean citizens received monthly rations, a distribution which definitely came to an end in 1994, while the food deliveries continued to those who earlier on had received their quotas more than once a week.

Neighbours spied on neighbours, friends on friends. Any sign of disloyalty towards the State and the Collective was immediately reported to the all-powerful authorities, who could reward informers with a TV, or a refrigerator. Neighbourhood committees were established to control each individual and were led by a chairman, or just as often a chairwoman, inminbanjang, who received complaints and continuously reported irregularities to the authorities. Every crime against society was punished hard and ruthlessly. It could be a theft, treachery against the state, hoarding or other crimes against the wellbeing of the Collective.

Criminals could be detained in ordinary prisons, jibkyliss, managed by the People's Security Bureau, or to work camps, rodong dallyeon dae, which interns dug dikes, laid asphalt and carried out heavy farm work. Criminals could also be detained in kyohwaso, "Enlightenment Centres", where they were supposed to be trained and rehabilitated through political indoctrination and hard work. Kyohwaso were concentration camps rigorously controlled and enclosed by barbed wire and detainees died from starvation and hardship, though the punishment was generally time-limited. The worst fate was to end up in a kwanliso, "Control and Surveillance Site", their detainees did not escape alive. Children born in a kwanliso remained there for the rest of their lives. There may still be more than 200,000 North Koreans living within the current kwanliso system.

The Almighty Leader Kim Il-sung had given his people its faith and guiding principle  ̶  Juche, "Self-Confidence". A philosophy proclaiming that Koreans are completely unique creatures. An ideology that denies that it was with the support of China and the Soviet Union that Kim Il-sung came to power and that they had guaranteed his reign. Neither Marx nor Engels are mentioned in the school books, songs are still sung to honour Kim Il-sung's legacy and every North Korean is obliged to bow in morning in front in front of him and his son. They are constantly present, in the form of large, gilded statues in every town and as portraits in every North Korean home. The most common hymn glorifying Kim Il-sung is:

Our father, we have nothing to envy here in the world.
Our house is within in the embrace of the Workers´ Party.
We are all brothers and sisters.
Even if a sea of fire comes towards us, sweet children
do not be afraid.
Our father is here.
We have nothing to envy in this world.

In order to maintain such a harmonious society, external enemies are required. The fatherland is protected by a ten-year military forced conscription (which means that men are recommended to marry at the age of thirty) in charge of the alertness and preparedness to face constantly threatening chaos and war. Especially the Americans are considered to be a constant threat. In museums, books and pictures they are generally portrayed as terrifying demons. Children sing:

Our enemies are the American bastards
who are trying to take over our beautiful fatherland.
With guns that I make with my own hands
I will shoot them. BANG, BANG, BANG.

Despite its Juche ideology, North Korea proved unable to manage on its own. By the end of the 1970s, economic development was slackening. Insufficient investments resulted in a stagnation of agricultural production, as well as in mining and heavy industry. By the beginning of the 1990s disaster had become a fact. Major trading partners and donors, i.e. the Soviet Union and China, abandoned an increasingly isolated Korea. The Soviet Union collapsed and to stimulate its own economy China turned inwards. North Korean soils were rapidly destroyed by drought and depletion, lack of improved seeds, fertilizers and pesticides proved to be disastrous. Soon the famine harvested ever increasing numbers of victims. People collapsed and died in streets and fields, in schools and unworkable factories  ̶  workers were still forced to arrive in their workplaces, even if nothing was produced and no salaries were paid.

Help arrived from the outside world, not least from the United States. The ruling and consuming class first seized the food supplies, but soon they were reaching the most affected areas. However, it was already late. The unimaginable catastrophe had become a horrid reality.  Between 1990 and 1997 between 600,000 and two million North Koreans died from starvation. Despite the State's once rigorous control of the population, there are no official statistics available about the magnitude of famine victims. Through large posters and constant propaganda in TV, radio and movies the State urged people to endure their horrific suffering. Through cynical comparisons with the Great Leader Kim Il-sung's self-sacrificing (but largely imaginary) battle against the Japanese, the state provided a name to the famine. Posters and media declared that The Ardous March would soon come to an end and like Kim Il Sung's pursuit it would eventually be rewarded with success and prosperity.

Barbara Demick, whose eyewitness sources provide horrifying accounts of the ravages of hunger, injustice and tyranny, describes how dockers scraped fat from cargo holds to find something edible, hungry families collected faeces in streets and fields and dried it to find residues of rice and corn. Throughout the country, hordes of abandoned children, kochebi, wandering swallows, tried to survive by begging and stealing. Boys were often the sole survivors of a family, since parents and siblings saved what little that was left to eat for them. Demick's eyewitnesses describe the symptoms of lethal starvation; bony bodies, enlarged heads, flaking skin, white spots around the eyes, the stench, exhaustion, mental decay and disintegration of all bodily functions. Rotting corpses at railway stations, in the streets and in the fields, rampant violence and criminality. Though also compassion and ingenuity born out of a fervent will to survive, a development that soon threatened the cynical, self-promoting Kim regime, which answered with increased terror. Highly positioned party members and the military leadership persisted with their mouths' confessions and pathetic submission to the Kim family, whose luxurious life style continued unabated.

Kim Jong-il, who had become ever more powerful through his father's worsened health and lack of social skills, cynically undermined Kim Il-sung´s power while he furthered his megalomania with increasingly grotesque tributes to his father´s superhuman greatness. Kim Jong-il himself soon developed into the prototype of a mad dictator. He lived detached from reality in seventeen different, rigorously guarded palaces and luxury apartments. Along the railways there were stations exclusively serving his personal needs. Every day Kim Jong-il ate lobster with his exclusively designed silver chopsticks and enjoyed other exotic dishes prepared by his Japanese chef. This chef had a foreign passport with a feigned name that made it possible for him to travel all over the world to identify dishes and recipes that would appeal to his husband. This Kenji Fujimoto is one of the main sources to what we know about Kim Jong-il and his son Kim Jong-un. However, the cook was a spy working for the Japanese intelligence service and he eventually managed to escape to Japan and write his memoirs. Fujimoto´s descriptions of Kim family vices were generally perceived as grossly exaggerated, though experts have increasingly come to consider them to be true to reality, especially since they have been confirmed by several high-ranking North Koreans who have managed to escape from the country in recent years.

Kim Jong-il was a movie enthusiast, demonstrated by two volumes about film, which he apparently wrote himself, and his more than 20,000 DVDs, among them his favourites  ̶  James Bond movies, Friday 13th, Rambo, Godzilla and action movies from Hong Kong. The latter is a taste he shared with Donald Trump. USA's own Great Leader does not get tired of watching his favourite movie Bloodsport, in which Jean-Claude van Damme with great variety of kills his opponents in various martial arts staged within underground fighting dens.

Kim Il-jong's taste for apocryphal monster movies is somewhat extraordinarily, particularily while considering the state of the country under his rule. His interest prompted him to order the kidnapping of the South Korean film director Shin Sang-ok, who during eight years directed seven Kim Il-jong produced films. Shin Sang-ok was able to escape while he was in Vienna to promote his latest North Korean movie, Pulgasari, an infantile monster film in the Godzilla genre, which as well as several other North Korean films is available on Youtube. Due to the suspicion that he had voluntarily collaborated with the North Korean dictator, Shin Sang-ok chose to live in the US, where he among other movies directed some martial arts comedies.

Kim Jong-il was fascinated by all Western glamour. His idol was Elvis Presley, whose speech and appearance he imitated during private gatherings. Like his son, Kim Jong-il was also a big basketball fan and, also like his son, he organized a pop group consisting solely of female artists, but unlike Kim Jong-un, he enjoyed their appearance and music only in closed company.

The contemporary North Korean popular music success Moranbong Band, is organized by Kim Jong-un himself based on his selection of 20 young women from all over North Korea. With their miniskirts and colourful outlook, Moranbong Band has become a trendsetter in North Korea, where women increasingly are abandoning their drab grey or brown uniforms in synthetic materials, for increasingly colourful outfits. The group is said to have gotten its name from a hill, Pony Heights, in Pyongyang, though older Koreans are well aware of the fact that in the past Moranbong was the name of the Capital's infamous red light district.

The challenging radiance of the beautiful young girls makes it easy to associate them with other phenomena of North Korea's sexually suppressed culture, for example is kissing not allowed neither on film nor publicly. Nevertheless, like Trump, Kim Jong-un likes to surround himself with beautiful, young women, especially those who enthusiastically expose their devotion to him.

Nor has it escaped foreign observers that female soldiers in North Korea's massive and impressive military parades in are goose stepping in mini-skirts.

Events that may not be so far from the exposure of well-shaped females in American beauty contests or the cheer leaders and baton girls who appear during sporting events and giant parades.

Huge spectacles and film production (albeit not as prolific as in the 1980s when 15 to 20 movies were produced annually) continue under Kim Jong-un, while the big city Pyongyang increasingly assumes the appearance of an oversized Hollywood film set, like something made for a Disneyland-inspired mastodon movie, a kind of glamour version of Fritz Lang's Metropolis. Visitors marvel at the city's vast squares and largely empty boulevards, its pastel-coloured skyscrapers dominated by the gargantuan Ryonyong. This huge, unfinished construction site may be likened to the entire Kim Jong-unregime. The building was designed by the end of the 1980s and intended to be the world's largest hotel, 300 metres high with 3000 rooms. At the top there would be luxury restaurants and a casino housed within a rotating tower. The building is now nothing but a huge shell, covered with glass windows. Very few know what is inside, probably it is empty.

Ryonyong Hotel's crystal façade conceals a vacuum, a cover-up like the one that has been erected around the lack of compassion and the commitment to nothing else than the power and wellbeing of a cynical clique of self-serving autocrats. A make-believe world presented to controlled tourist groups, who are introduced to Pyongyang's Moscow-inspired subway and gilded giant statues of the beloved leaders, monument after monument paying homage their supernatural characteristics. 

 and impressive shows staged within surreal youth and science palaces. They are seduced or disgusted by an avalanche of propaganda praising North Korea's ambitious nuclear weapons program.  Depictions and models of missiles appear almost everywhere; in museums, in squares, in work places, schools and day care centres.

Tourists are completely in the grip of their minders who along on empty highways take them to visit model farms, or even to be welcomed in the homes of "ordinary Koreans" whose sterile abodes lack any sign of normal family life and thus may be suspected to be just another aspect of a North Korean society of spectacle where actors pretend to be “commoners”.

Behind these fabulous facades lies a desolate countryside where most work is carried out without any help of machines, not only by farmers but also by state prisoners and conscripts. Tractors seem to be largely missing and ploughing is still done with wooden devices drawn by oxen, or by peasants bending over spades and hoes. Invisible to foreigners are the concentration camps where hundreds of thousands of unwelcome elements and regime critics are starved, beaten and killed. To get an idea of ​​what is happening in this hell, I recently read Blaine Harden´s book about Shin Dong-huk´s upbringing within a kwanliso concentration camp, a wretched existence worse than I could have imagined.

Recurring cleansing of people who are becoming too powerful or annoying for Kim Jong-un continues, including the killing of the husband to Kim Jong-un´s only aunt, a fate shared by the victim´s wife  and several other members of his family. Power and social control still reside with the Organisation and Guidance Department (OGD), an agency of the Central Committe of the Worker´s Party of Korea, which effectiveness was perfected during Kim Jong-il when he patiently and systematically removed his father from power and influence while turning him to God. Kim Jong-un´s control of State and Army is based on his father's repressive system, which engine is the Organisation and Guidance Department. Kim Jong-un has effectively used the ministry's refined terrorist methods to punish opponents and eliminate competitors to his unrestricted power, most recently his half-brother Kim Jong-nam, who was murdered at Kuala Lumpur's airport last year under mysterious circumstances.

When I watch and listen to what has been created in North Korea, my first thought is that it is completely absurd. Its sheer ludicrousness fascinates me. A clinical interest? Psychologists and psychiatrists often explain their examinations of mental patients and abnormal states of mind by explaining that a thorough knowledge of extremes increases our ability to understand what we perceive as normal. Might North Korea serve as a magic mirror that reveals the absurdities in our own environment?

It is often said that reality exceeds fiction. I have my doubts, assuming they are often on equal footing. I find that García Marquéz's fictional, Colombian small town of Macondo in his One Hundred Years of Solitude to be a fairly adequate depiction of my wife's birthplace in the Dominican Republic, just like my daughters, who lived in that country for many years, assure me that Monty Python's Flying Circus provides a quite correct impression of England. In my bookshelf I found Martin Esslin's Theater of the Absurd. When I read it more than 40 years ago, while studying Drama, Theatre, Film at Lund University, I found it to be the best textbook I had been forced to read. It still fascinates and in it I encountered a lot that may be applied not only to Trump and North Korea, but to my own existence as well.

I read about the first play Harold Pinter wrote  ̶  The Room. Before writing that play, Pinter had struggled with a novel he was unable to finish. One evening, he told a friend that he had found out how a really engaging play ought to be like:

Two people in a room. The curtain goes up on the stage, and I see it as a very potent question. What is going to these two people in the room? Is someone going to open the door and come in? Obviously they are scared of what is outside the room. Outside the room there is a world bearing upon them which is frightening. I am sure it is frightening to you and me as well.

The friend, who was in charge of an amateur theatre group at Bristol University, became enthusiastic:

̶  It's brilliant! Absolutely brilliant! Write a play based on this. Write it down at once. Already within a week we need something new and tumultuous. It as if you've been thinking about this for a long time. You should write it down now.

Pinter hesitated and the following day he asked his friend to forget about the whole idea. Nevertheless, he sat down and finished the play in four days: "I don´t know how it happened, but it did."

Rose is a fairly common, aging lady whose husband Bert never talks to her. Nevertheless, she pampers him, engulfing the grumpy man with her motherly care. The room is in a large building. Outside reigns winter and night. For Rose, the room constitutes a safe and cosy haven, placed within a dangerous and threatening world. A warm, bright and sheltered place, just right for her. The cellar would have been far too cold and humid and higher up in the building she would be exposed and vulnerable. Rose's only fear is that someone should invade her secure space, drive her out of her home. Rose and her husband are visited by a certain Mr. Kidd. We do not really understand who he is, whether he is the landlord or the janitor. Rose asks how many floors and rooms the house has. Mr. Kidd answers evasively: “Well, to tell you the truth, I don´t count them now.” When he is asked about who he really is and where he comes from Mr. Kidd is just as vague: “I think my mum was a Jewess. Yes, I wouldn´t be surprised to learn that she was a Jewess.”

Mr. Kidd and Bert leave the room. In her solitude, Rose becomes increasingly agitated. After a while she opens the door and finds that a young couple is waiting in the staircase. What are they doing there? They have heard that there is a room available in the building and are waiting for the landlord to come and show it to them, but he never turns up. What room is it? Number seven, that's why they are waiting outside Rose's door, it's the number of her room. The young couple apologizes and disappears down the stairs. Rose returns into the room. She is now violently upset. What if she would lose her safe haven? A knock on the door. Rose opens, it is Mr. Kidd who has returned. No, he does not know if Rose's room is up for rent, he just came to inform her that she soon will have a visitor. Mr. Kidd leaves the room. A by now horrified Rose stares at the closed door. It knocks again, she opens. A blind, black man enters. He presents himself as “Riley” stating that he has a message for Rose: “Your father wants you to come back home. Come back, Sal!” Rose does not deny that her name is Sal, though she demands: “Don´t call me that.” Rose´s husband, Bert, comes in through the open door and utter his her first lines: “I came back, after all.” He tells his wife that it is pitch-dark out there, though his van has brought him safely back home. Then he discovers the black man sitting by the kitchen table. Furiously Bert attacks the defenceless, blind man and beats him mercilessly until he ends up lifeless on the floor. The hysterically screaming Rose covers her eyes. Curtain.

As a truly absurdist play Pinter's work is opens to several interpretations. Who is the black man? Is he Death entering Rose´s lair? An illegal immigrant violating her privacy, triggering the unprovoked wrath of her otherwise indolent, constantly newspaper reading husband? Is the visitor an indication of the fact that status quo, how sad and miserable it might be, cannot remain the same? May we thus consider Pinter's play as a comment on North Korea's current situation? A fake façade covering up a secluded state of misery that cannot be kept away from outside intervention. Perhaps is Pinter acting as some kind a prophet while describing an existence that reminds us about the kind of society a populist party like the one of the Swedish Democrats wants us Swedes to strive at  ̶  a deceivingly cosy existence removed from the realities of the world we all live in?

The Room was written in 1957, four years after Beckett's ground breaking Waiting for Godot. Post-war Europe was ripe for the absurdists' gloomy view of life and their gallows humoristic mockery of morality, religion and other obsolete ideologies. What can you do? What are we waiting for? Socialist or capitalist utopia? The Apocalypse? Godot? My oldest daughter, Janna, who for a while was fascinated by Beckett's gloomy humour, found an astute interpretation of whom Godot could be. Who, or rather what, we were waiting for. She did not assume that the name might be a reference to an absent God, but rather a composition of the English phrase go-do-it, Go and do something! I found it to be a brilliant suggestion. What the clumsy, constantly squabbling tramps, Estragon and Vladimir, really lack is initiative. They are utterly unable to do anything about their hopeless situation. They have lost faith in their own abilities and are waiting for an alien, illusive power that will change their wretched existence.

In that sense I agree with Esslin  ̶  Absurdism, from Kirkegaard, Nietzsche, Camus and onwards, tackles the question of whether we, after all the insane violence and totalitarianism, have something left to believe in. Where was God when we needed him the most? Is it really worthwhile to engage in art and aesthetics in a world where we, with Beckett´s words are born with our mothers crouching:

astride of a grave and a difficult birth. Down in the hole, lingeringly, the grave digger puts on the forceps. We have time to grow old. The air is full of our cries. But habit is a great deadener. 

Esslin refers to Nietzsche´s Thus spoke Zarathustra. Nietzsche had in The Birth of Tragedy claimed that it was merely “an aesthetic phenomenon that existence and the world are eternally justified” and that “without music, life would be a mistake.” However, in his Zarathustra-book Nietzsche seems to have changed his mind. Neither art, nor music, are able to give us any relief from our existential suffering.

When Zarathustra descended from his mountain peaks to preach about his insights among the people, he met in the deep forests a hermit. The old man advised the prophet to remain in the wilderness. He knew that it was not worth trying to persuade any townspeople about the truths of life. They were full of themselves, their own personal striving and would not care one bit about any what any truth-teller had to say. When Zarathustra wondered what the old saint was doing his loneliness, he replied: “I make up songs and sing them; and when I make up songs I laugh, I weep, and I growl; thus do I prise God.” Zarathustra did not follow the hermit´s advice to remain in the forest and when he resumed his wanderings Zarathustra asked himself: “Can it be possible! This old saint in the forest had not yet heard that God is dead!”

According to Nietzsche we humans are free to both search for and blame God, though after all it is a meaningless endeavour. It is far better to forget all about God and assume full responsibility for our own acts. For sure, an extremely difficult task  ̶  "human, all too human". Who might be able to gain such strength and independence? At least not Nietzsche. He had to give up the struggle, was broken and spent the last ten years of his life as a vegetable.

We humans are limited by our own shortcomings; by our language and our environment. Another exceptional individual, Ludwig Wittgenstein, acknowledged the inadequacies of language, how it limits our thinking and actions. Wittgenstein was a man who mastered more languages ​​than regular human beings, he was familiar with both logic and mathematics, He suggested that we are all restricted by our language games, Sprachspiele. This means that not only words and sentences are affected by rules established through human interaction, even our entire way of thinking is enclosed by Sprachspiele:

A picture held us captive. And we could not get outside of it, for it lay in our language, and language seemed to repeat it to us inexorably.

If the Sprachspiele are controlled by a totalitarian regime, like the one who now holds North Korea in its iron grip, our thinking and behaviour also become affected.  Someone who clearly realized that was George Orwell, who in his novel 1984 explained how important it is for a totalitarian regime to transform the language ​​of its subordinates. In an appendix to his scary novel Orwell explained how the dictatorship's Newspeak was constructed. Most characteristic was that the amount of words was constantly reduced, in order to cleanse it from all subtleties and implications.

The vocabulary had to be transformed and limited and become as precise and direct as possible. Everything that was not in conformity the State doctrine had to be cleared away. There should be no other means of expression than those intended and controlled by the Government. Such policies are also found in another dystopian novel about an oppressive regime's attempt to limit people's ability to think - Ray Bradbury´s Fahrenheit 451.

In his novel Brave New World from 1932, Aldous Huxley divides the people of a distant future into different categories. People categorized as Alfa and Beta occupy the high and medium positions of society, while those of the Gamma, Delta and Epsilon categories are like bees and ants unable to think for themselves and act as individuals. The North Korean regime has also divided its citizens in a similar manner.

In an appendix to 1984, Orwell stated that language ​​could, within a meticulously controlled social structure, be divided according to class affiliation and centrally appointed roles The vocabulary of Newspeak is divided into three different categories; A for everyday speech, for political contexts and for expert use. The latter means of expression is divided by subject, meaning that each specific expert is provided with a strictly limited list of the words s/he needs to use during her/his allotted professional activities.

Newspeak´s simplified vocabulary was deliberately created to be as remote as possible from an earlier, more dynamic, often literally influenced language. An example  ̶  to express appreciation you had to use the word plusgood, meaning “great” or “very good”, or even doubleplusgood, “incredibly good”, “wonderful.

Newspeak ​​contained various sets of expressions, like Duckspeak, literally meaning to “quack like a duck”, i.e. talking without thinking. Duckspeak might be both good or bad, ungood, depending on who uses it and whether its use is in accordance with Big Brother's political stipulations. Talking and cheating could often benefit the Party.

Orwell's observations seem to be applicable to Donald Trump's limited vocabulary. He uses linguistic ineptitudes and abundant hyperboles, such as “bigly”, “winning”, “tremendous/tremendously”, “incredible”, “millions and billions”. When he does not know what to say Trump uses insipid phrases like “we're looking into it” or “you'll find out”. Even when it comes to invectives Trump has a quite limited vocabulary, his most common vilifications are “loser” or “moron”. However, he reveals a slightly more advanced imagination when it comes to finding epithets for his opponents. Here the list can be made wuite long, some examples may suffice to give a general idea of ​​the extent of his capacity: Crooked Hillary, Slippery James Comey, Wild Bill Clinton, Low Energy Jeb Bush, Lyin´ Ted Cruz, Cheatin´ Obama, Pocahontas (Elizabeth Warren), or Mr Magoo (Jeff Sessions). He also uses his not so particularily witty epithets on various organizations, especially newspapers and news channels, such as the Failing New York Times, the Very Fake News (CNN), and the Fake ABC News.

Several of my friends are constantly watching news with and around Trump, of course hoping to hear that he is going to be ousted from office, but also for the pathetic entertainment value of watching and listening to how a grotesque clown is managing the world´s mightiest nation. It has something of the desperately dark humour of the theatre of the absurd; laughing at the edge of the abyss.

In Orwell's 1984Ministry of Love is the name of Oceania's sinister Interior Ministry. Through fear and propaganda, an effective bureaucracy engineers the massive brainwashing scheme of Big Brother. Surrounded by barbed wire, high walls, steel doors and guardians, the officials of Ministry of Love work separated from "ordinary" people. Most feared in the huge complex of the Ministry is the infamous torture chamber  ̶  Room 101, which Orwell named after a conference room at the BBC where he had suffered endless, tedious meetings. The English artist Rachel Whiteread once exhibited a concrete copy of a hermitically sealed room, which she called Room 101, naming it after Orwell's torture chamber.

The Korean writer Jang Jin-sung also ended up in a place called 101, actually a department of the North Korean Organisation and Guidance Department. Office 101's name had nothing to do with Orwell's novel. The designation was based on the establishment of the Department in early October 1970, more particularly 1/10, making it 101. Just like Orwell's Room 101, Jang Jin-sung's workplace served as a tool for an absurd, oppressive regime trying to adapt reality to its distorted ideology and is thus another example of how literature unintentionally can be reflected and even surpassed by reality.

Jang Jin-sung and his colleagues´ task was to write poems, novels and newspaper articles praising the North Korean system, its leaders and especially the Kim family. Their concoctions had to give an impression that they had been written by South Korean writers and then been leaked to the North Korean press. To make the authors of Office 101 able to think and write like South Koreans they spent their working days completely isolated from North Korean society. Their food supplies exclusively consisted of imported products and on a daily basis they read a large amount of articles and books produced in South Korea. After working hours, all material had to be locked up. Office 101 employees could nevertheless borrow an occasional newspaper or book over night, though only after the loan had been carefully registered.

Jang Jin-sung's tragedy consisted of lending a South Korean magazine to a good friend. The friend had had the publication in his briefcase, but on the bus ride back home someone stole the portfolio and with it the dangerous magazine. Diffusion and possession of foreign literature was punishable by death, both Jang Jin-sung and his friend had to flee for their lives. Against all odds, Jin-sung succeeded in escaping to China and then South Korea. In a well-written book, he tells about his plight and dramatic escape.

As in North Korea, the language of the West is becoming depleted by media and advertising. In Sweden, public space is filling up with bad language, appalling stereotypes and shallow reporting. The increasing specialization of information and interests is strengthened by limited interests of different populations. During my childhood and youth there were only three radio stations in Sweden and first one, but later two TV channels. Certainly, that was a big limitation, but most Swedes had quite a lot of conversation topics in common.

Now the supply of information is so extensive that it has become possible for all us to limit our information intake to narrow fields of subjects and interests. When I for a few months of time recently worked as a high school teacher, I found that some of my students spent most of their time, both inside and outside of the classrooms, by following up on Kim Kardashian's rather uninteresting life and interests, while others devoted their attention to follow a ball´s, or a motorcycle's, virtual journey through an imaginary landscape.

The universe of words has shrunk. The verbal flow in social media is decreasing. Newspapers and magazines are disappearing. Investigative journalism is replaced by short, snappy slogans and catch-words. The Fourth Estate is losing punch and credibility. The intranet is changing character, becoming depleted and less verbal than before; Email shrank and became Facebook, which turned into Twitter, to Instagram, ending up as Snapchat. At the same time, words are replaced by visual signals and markers, such as different network symbols, Smileys and Emoji.

Trump is a child of his times. He does not read any books and gets the most of his stimuli in the form of pictures, mainly television. His written means of expression essentially consists of Twitter and the signing of Executive Orders. It would not surprise me if Kim Jong-un is found to be living in the same limited sphere of communication. As early as 1959, the undoubtedly somewhat too provocative Norman Mailer stated that:

The sickness of our times for me has been just this damn thing that everything has been getting smaller and smaller and less and less important, that the romantic spirit has dried up, that there is no shame today … We're all getting so mean and small and petty and ridiculous, and we all live under the threat of extermination.

I do not think it was better before, but when I found that my students are no longer able to keep their interests awake during an exciting movie, and even less so to read a novel, without after five minutes becoming plagued by an uncontrollable urge to grab their mobile phone to learn what Kim Kardashian might have been doing during the short period of time they have not been able to follow her, or been hindered from driving an imaginary motorcycle through an artificial landscape for a thousand times, then I wonder if Mailer's concerns were not justified.

Perhaps we are becoming too indolent to be able to influence not only our surroundings, but ourselves? Perhaps we are losing our language and thus our independent thinking? Perhaps Big Brother is watching us awaiting the right moment for taking command over us and the entire world?

Beckett, Samuel (2011) Waiting for Godot: A Tragicomedy in Two Acts. New York: Grove Press. Debord, Guy (1994), The Society of the Spectacle. New York: Zone Books. Demick, Barbara (2010) Nothing to Envy: Ordinary Lives in North Korea. New York: Spiegel & Grau. Esslin, Martin (1970) The Theatre of the Absurd. Harmondsworth: Pelican Books. Harden, Blaine (2013) Escape from Camp 14; One Man´s Remarkable Odyssey from North Korea to Freedom in the West. London: Penguin Books. Huxley, Aldous (2007) Brave New World. London: Penguin Modern Classics. Jin-sung, Jang (2015) Dear Leader: My Escape from North Korea. New York: Atria/37 INK. Lennon, Michael J. (1988) Conversations with Norman Mailer. Oxford MS: University Press of Mississippi. Nietzsche, Friedrich (1969) Thus Spoke Zarathustra: A book for Everyone and No One. Harmondsworth: Penguin Classics. Orwell, George (1990) 1984London: Penguin Classics. Wittgenstein, Ludwig (2009) Philosophical Investigations. Chichester: Wiley-Blackwell. Wolff, Michael (2018) Fire and Fury: Inside the Trump White House. London: Little, Brown.




07/02/2018 00:24

Läser Fire and Fury, som blivit en i raden av flera böcker jag läst om mysteriet Donald John Trump. Som person betraktad, framstår Trump inte som ett mysterium. Det framgår klart att han är en fullfjädrad narcissist. Mysteriet består snarare i att en sådan person kan väljas till president och därefter hålla sig kvar vid makten; en obildad buffel, med en buffels begränsade känsloliv. Egentligen borde jag inte skriva illa om bufflar. En buffel är ju trots allt ett flockdjur och måste därför ta hänsyn till andra, men den flock som Trump omger sig med, samt de myglare och karriärister som förde honom till makten, tycks inte drivas av någon drift att samarbeta för allas överlevnad. Trumps entourage är snarast att likna vid en kaotisk hord virrpannor vars panikartade och självdestruktiva framfart hotar att ödelägga sitt habitat  ̶  USA. Making America worse!

Är Trump ett resultat av sin personliga bakgrund, sin klass och sin nation? En man som vuxit upp i skuggan av en dominerande, kylig fader och tagit över hans imperium. Är det därigenom han kan sympatisera med och uppenbarligen umgås med Kim Jong-un, en annan stackare som fötts priviligierad och begåvats med en ytterst bristfällig empatisk förmåga. Förvisso kommer Kim Jong-un från en helt annan miljö än Trump, uppvuxen som han är inom en totalitär regims innersta krets, som för tjugo år sedan bevittande hur en tiondel av dess förtryckta undersåtar dukade under i en svältkatastrof som tilläts fortgå alltmedan den fortsatte spendera miljoner på sitt eget välbefinnande och ett penningslukande kärnvapenprogram. Detta medan människor som tvingats stjäla för sin överlevnad internerades, svältes till döds och avrättades. För övrigt något som inte nämnts i all den propaganda som Trump vältrade sig i inför sitt möte med Raketmannen.

Vid mitten av 1990-talet, då den nordkoreanska svälten var som värst, fanns i nordkoreanska byar och städer plakat uppsatta som kungjorde att:

Den som hamstrar mat bestraffas med arkebusering. Den som slösar med elektricitet bestraffas med arkebusering. Den som förstör militära kommunikationslinjer bestraffas med arkebusering. Den som hamstrar statliga resurser bestraffas med arkebusering. Den som sprider utländsk kultur bestraffas med arkebusering. Den som ägnar sig åt skvaller bestraffas med arkebusering.

Vi vet fortfarande inte tillräckligt om denne Kim Jong-un och den groteska miljö han växte upp i. Vad vet Trump? Vet han något, eller vill han inte veta? Varför teg han annars om de minst 200 000 människor som nu sitter inspärrade i Kim Jong-uns koncentrationsläger, om hans regims ständiga övergrepp på fundamentala mänskliga rättigheter? Okunskap, känslokyla eller ointresse? 

Trumps värld är, liksom Kim Jon-uns, en grotesk lögn. Den är fake, men knappast fake news, vi vet nämligen alltför väl att den inte är annat än en kuliss, inspirerad av glättiga magasin, glamour, skryt och show business.  En patetisk dokusåpa, som täcker ett stinkande träsk av penningtvätt och andra former av illegala affärstransaktioner. Alltmedan Kim Jong-uns värld är ett groteskt skådespelssamhälle, där en otäck verklighet döljes bakom fantasifulla potemkinkulisser. Visserligen än värre än det kapitalistiska samhälle som Guy Debord 1962 beskrev i sin La société du spectacle, Skådespelssamhället. En svårläst bok i vilken vår västliga civilisation skildras som en ”förkroppsligad ideologi”, där medborgarna till förfång för sin kritiska tankeförmåga har tilldelats den passiva åskådarens och manipulerade konsumentens roll, inte olik den verklighet som nu tar form i Putins Ryssland, Erdogans Turkiet, Trumps USA och inte minst i vårt kluvna, nationalist/populistiska Europa.

Ett skådespelssamhälle? Ett märkligt inslag i den både skoningslösa och groteska nordkoreanska personkulten är den härskande Kimfamiljens kulturintresse, som främst manifesterar sig i en omfattande filmproduktion, folkoperor, cirkusföreställningar och de väldiga Arirangfestivalernas massgymnastiska spektakel. För att få en inblick i det sistnämnda fenomenet, det minutiösa förberedelsearbetet och avancerade barnplågeri som ligger bakom eländet, rekommenderas filmen On the Green Carpet, På den gröna mattan. 

En propagandafilm som bakom en ideologiskt tillrättalagd och kysk kärlekshistoria mellan två charmerande ungdomsledare oavsiktligt avslöjar ett totalitärt system där människor tävlar om att vinna ynnest genom att i hård konkurrens förvandlas till välsmorda, perfekta kuggar inom ett omänskligt system. Filmen visar hur tusentals barn, under ledning av vackra, hurtigt välmående ledare, tvingas tukta sina unga, outvecklade kroppar för att därigenom förvandlas till självutplånande enheter i massuppvisningar som hyllar en nation som förnekar deras människovärde.

Kim Il-sung, Republikens Evige President, som numera har en gudomlig status, påstod i sina memoarer att han under japansk fångenskap skrev en pjäs, Blomsterflickan. Tretton år efter befrielsen från japanerna, vars kontroll av landet varade från 1910 till 1945, gjordes pjäsen om till en opera. Kim Il-sungs son  ̶  2000-talets Ledstjärna, Den strålande generalen härstammande från Himlen, Den ständigt segerrike, viljestarke Befälhavaren, Folkets fader och vägledande solstråle  ̶  Kim Jong-il, producerade 1972 en film baserad på faderns opera.

Nu är visserligen allt som gäller Kimfamiljen osäkert, man vet exempelvis inte hur stor Kim Il-sungs insats hade varit vid hans påstådda författande av Blomsterflickan, det går däremot inte att ta miste på Kim Jong-ils stora filmintresse. Under alla förhållanden blev Blomsterflickan en stor succé, inte minst i grannlandet Kina.

Lite väl sentimental som den är, kan det dock inte förnekas att Blomsterflickan är en hyfsad film, med goda skådespelarinsatser, vackra sånger och ett skapligt tempo. Historien är enkel och rättfram. Den vackra Kotpatnum, dotter till ett liveget par, säljer blommor på torget i en liten stad, antagligen under den japanska ockupationen, någon gång under 1930-talet. Historien skulle lika gärna ha kunnat utspela sig under Medeltiden, inte mycket mer än ett par stadsbors kostymer och byggandet av en järnväg antyder något annat. Kotpatnums fader har dött, hennes mor är utarbetad och sjuk, lillasystern blind efter det att frun till deras herre och jordägare har kastat kokande vatten i hennes ansikte, brodern sitter i japanskt fängelse efter det att han som hämnd för vållandet av systerns blindhet har tänt fyr på husbondens lada.

Efterhand blir det allt värre. Kotpatnums mor dör och under hotet om att bli såld som glädjeflicka till stadens bordell, som betalning för moderns skulder, ger sig Kotpatnum iväg för att söka efter sin fängslade bror. Under tiden bor hennes blinda lillasyster hos en moster, men då husbondens hustru blir galen av sitt dåliga samvete, tror jordägaren att den blinda flickan har förhäxat henne som straff för moderns död och sin egen blindhet. Han beordrar en av sina underlydande att sätta ut den blinda flickan för att dö i vinterkylan. Uppenbarligen befriad från sin demon blir husbondens hustru därvid åter ”normal”.

Kotpatnum kommer efter ett år tillbaka till byn. Hon har fått reda på att brodern dött i japansk fångenskap och man talar nu om för henne att systern är försvunnen, antagligen ihjälfrusen. Rasande bryter sig Kotpatnum in i husbondens hus och slänger kokande vatten i ansiktet på hans ondsinta hustru. Den rasande patronen ger befallning om att Kotpatnum skall bindas och låsas in, för att nästa dag bli såld till bordellen, och om den inte vill ha henne  ̶  att dränkas i floden. Det visar sig dock att brodern inte har dött utan lyckats fly och ansluta sig till de kommunistiska frihetskämparna. Han återvänder i rättan tid. Hos en gammal jägare där han sökt härbärge för natten finner han sin blinda lillasyster, som tidigare har räddats till livet av jägaren. Dagen efter uppviglar Kotpatnums bror de förtryckta bönderna, som under hans ledning befriar Kotpatnum, lynchar jordägarparet, deras handgångna män och de japanska soldaterna som skyddat dem. Revolutionärerna driver slutligen japanerna på flykt och en strålande socialistisk framtid tar sin början.

Kim Il-sungs bedrifter har av honom själv och hans akolyter blivit våldsamt överdimensionerade. Uppenbarligen var Kim Il-sungs insatser som gerillaledare under japanerna begränsade, även om hans påstått heroiska bedrifter har skildrats i de fem första volymerna av hans oavslutade sjävbiografi, Med århundradet (knappast skriven av honom själv), och en mängd påkostade filmer. Han tillbringade större delen av Andra världskriget i sovjetisk exil. Då Korea1945 befriades från den japanska annekteringen drog sovjetiska styrkor in från norr, medan amerikanska trupper tågade in från söder. Arméerna möttes vid den 38:e breddgraden och där drogs sedermera den gräns som fortfarande delar Korea i två territorier.

Kim Il-sung installerades av ryssarna som ledare för det som blev den Demokratiska folkrepubliken Korea och hans styrkor invaderade 1950 halvöns södra del. Till en början var nordkoreanerna framgångsrika, men efter det att USA, med FNs stöd, blandat sig i striderna drevs Kim Il-sungs trupper till reträtt och endast genom kinesiskt och sovjetiskt stöd kunde kriget avslutas i samma dödläge som tidigare  ̶  en gräns längs den 38:e breddgraden. Sydkorea förlorade uppskattningsvis en miljon människor, Nordkorea en miljon, Kina troligen 600 000 soldater, USA drygt 36 000 och övriga FN-länder 3 000 man. Det sovjetiska stödet koncentrerades till att förse de nordkoreanska trupperna med material och flygunderstöd, varigenom de ryska förlusterna blev tämligen obetydliga.

Det är en gåta att en man som Kim Il-sung står som upphovsmannen till en pjäs/roman/opera/film som Blomsterflickan, som rör sig kring ett enskilt människoöde. En vacker flicka som plågas genom att vara född fattig och förtryckt. Vare sig det var hans verk eller ej, kanske var Kim Il-sung lika mycket författare till Blomsterflickan som Donald Trump var till The Art the Deal  ̶  det vill säga inte alls, så var Kim Il-sung, liksom Trump, mäkta stolt över ”sitt” verk.  Filmens Blomsterflicka finns till och med återgiven på nordkoreanska sedlar.

Nåväl, det är möjligt att Kim Il-sung skrev den ursprungliga pjäsen, men hur kunde det då komma sig att han uppförde sig betydligt värre än de feodalherrar han så lidelsefullt fördömde? Liksom dem stödde han sin makt på främmande stormakter  ̶  i Kim Il-sungs fall Kina och Sovjetunionen. Liksom tidigare koreanska kungar och storgodsägare levde Kim Il-sung som en förmögen man, alltmedan det koreanska folket tack vare honom förtrycktes och svalt. I sin pjäs låter Kim Il-sung jordägarens hustru bli sjuk av sitt dåliga samvete, jag undrar dock om Kim Il-sung för en enda minut våndades över sina egna missgärningar.

Så fort Koreakriget avslutats skiljde Kim Il-sung vänner från fiender. Grundarna till kommunistpartiet rensades ut och avrättades. Samma öde mötte även andra som hjälpt Kim Il-sung till makten. Nordkorea kom alltmer att framstå ett antikt, kinesiskt kejsardöme med Kim Il-sung som Himmelens son och landets obestridde härskare. Då han rensat upp inom sitt Arbetarparti, vände Kim Il-sung sin uppmärksamhet mot folket. Varje medborgare utsattes för rigorösa bakgrundkontroller och klassificerades i relation till egna, sina föräldrars, far- och morföräldrars och till och med sysslingars bakgrund. Hade någon av dem samarbetat med japanerna, sydkoreanerna, eller amerikanerna? Var de ”rena” koreaner, födda i landet, eller hade de kanske japansk eller kinesiskt blod i sina ådror? Hade de och deras släktingar varit bönder, jordägare, arbetare eller tjänstemän? 

Lojalitetsundersökningarna verkställdes i olika faser och blev alltmer komplicerade. Ett klassificeringssystem infördes som underlag för en mängd privilegier och förpliktelser, minst lika rigoröst som det forna indiska kastsystemet. Liksom inom det gamla koreanska klassamhället avgjorde din songhantillhörighet ditt människovärde och dina utvecklingsmöjligheter. Enskilt ägande blev principiellt förbjudet, landsbygdsbefolkningen delades upp i kollektiv. Staten tog hand om produktionen och fördelade mat och löner. Om du tillhörde den lägsta nivån inom songhansystemet förnekades du högre studier och kunde heller inte bli anställd inom statsförvaltningen.

Fram till 1994, då den stora svälten härjade som värst, var nordkoreanerna beroende av ett distributionssystem genom vilket Staten fördelade såväl hushållsartiklar som mat. Ransonernas storlek bestämdes av vilken songhan du tillhörde. Den högsta ransonen var daglig och tilldelades partisekreterare, direktörer för de centrala partienheterna och högre officerare. Längre ner i hierarkin skedde ransoneringsfördelningen var tredje dag, en gång i veckan och slutligen en gång i månaden. Majoriteten av de nordkoreanska medborgarna fick månadsransoner, något som definitivt upphörde 1994 alltmedan leveranserna fortsatte till dem som erhöll sina matkvoter mer än en gång i veckan.

Grannar spionerade på grannar, vänner på vänner. Minsta tecken på dislojalitet mot Staten och kollektivet rapporterades omgående till de allsmäktiga myndigheterna, som kunde belöna angivarna med en TV eller ett kylskåp. Grannskapsgrupper bildades för att kontrollera varje individ och leddes av en ordförande, inminbanjang, som tog emot klagomål och rapporterade oegentligheter till myndigheterna. Varje brott mot samhälligheten bestraffades hårt och skoningslöst. Det kunde röra sig om stöld, förtal av Staten, eller undansmusslande för egen del av sådant som tillkom kollektivet.

Förbrytare kunde interneras i vanliga fängelser, jibkyliss, om sköttes av Folkets säkerhetsbyrå, eller i arbetsläger, rodong dallyeon dae, vars interner rörde sig ute bland folk där de grävde diken, lade asfalt och utförde tungt jordbruksarbete. Brottslingar kunde även interneras i kyohwaso, ”upplysningscenter”, där det var tänkt att de skulle omskolas och rehabiliteras genom politisk indoktrinering och hårt arbete. Kyohwaso var taggtrådsomgärdade och hårdbevakade koncentrationsläger, många fångar dog av svält och umbäranden, men straffen var i allmänhet tidsbegränsade. Det värsta ödet var att hamna i kwanliso, ”kontroll och övervakningsplatser”, dem slapp man inte levande ifrån. Barn som föddes där förblev i lägren livet ut. Fortfarande kan det finnas uppemot än 200 000 interner inom kwanlisosystemet.

Den Allsmäktige Ledaren Kim Il-sung hade skänkt sitt folk dess tro och rättesnöre  ̶  Juche, ”Självtillit”. En filosofi som förkunnar att koreaner är fullkomligt unika varelser. En ideologi som bland annat förnekar att det var med Kinas och Sovjetunionens stöd som Kim Il-sung kom till makten och möjliggjorde hans fasthållande vid den. Varken Marx eller Engels nämns numera i skolböckerna, men man sjunger fortfarande sånger till Kim Il-sungs ära och bugar varje morgon vördnadsfullt inför honom och hans son. De finns ständigt närvarande, i form av stora, förgyllda statyer i varje stad och som porträtt i varje nordkoreanskt hem. Den vanligaste hymnen till Kim Il-sung är:

Vår fader, vi har inget att avundas här i världen.
Vårt hus vilar i Arbetarpartiets händer.
Vi är alla bröder och systrar.
Även om havet och elden kommer emot oss, kära barn
behöver vi inte vara rädda,
Vår fader är här.
Vi har inget att avundas i världen.

För att kunna hålla samman ett så harmoniskt samhälle krävs yttre fiender. Fosterlandet skyddas genom en tioårig värnplikt (något som gör att män rekommenderas gifta sig vid trettio års ålder) som står för vakthållning och beredskap mot hotande kaosmakter, speciellt amerikanerna, som i muséer, böcker och bilder i allmänhet skildras som skräckinjagande demoner. Barnen sjunger:

Våra fiender är de amerikanska hundarna
som försöker ta över vårt fosterland.
Med vapen som jag tillverkar för egen hand
ska jag skjuta dem. PANG, PANG, PANG.

Trots Jucheideologin klarade sig inte Nordkorea på egen hand. Den ekonomiska utvecklingen var under 1970-talet nära att avstanna; otillräckliga investeringar resulterade i att produktionen inom jordbruk, gruvdrift och den tunga industrin började stagnera. Vid 1990-talets början blev katastrofen ett faktum, de stora handelspartnerna och biståndsgivarna, Sovjetunionen och Kina, övergav det genom Jucheideologin alltmer isolerade Korea. Sovjetunionen föll samman och Kina vände sig inåt för stimulera sin egen ekonomi. Jordarna förstördes av torka och utarmning, bristen på konstgödsel var skriande. Snart skördade svälten alltfler offer. Människor föll samman och dog på gator och fält, i skolor och obrukbara fabriker  ̶  arbetarna hade fortsatt arbetsplikt och måste infinna sig på sina arbetsplatser, även om ingenting producerades och inga löner utbetalades.

Hjälp kom från omvärlden, inte minst från USA. Den styrande och tärande klassen lade först beslag på livsmedelsleveranserna, men snart nådde de även de mest drabbade områdena. Mellan 1990 och 1997 hade dock mellan 600 000 och två miljoner nordkoreaner dött av svält. Trots Statens en gång så rigorösa kontroll av befolkningen finns det fortfarande ingen tillgänglig, officiell statistik om svältoffrens antal. Med stora affischer hade Staten manat folket att uthärda sina svåra prövningar. I cynisk jämförelse med den Store Ledaren Kim Il-sungs självuppoffrande (men i stort sett imaginära) kamp mot japanerna gav Staten ett namn på svältkatastrofen. Affischer och massmedia talade om den Den Mödosamma Marschen och försäkrade att prövningarna till slut, liksom Kim Il-sungs strävan, skulle lönas med framgång och välstånd.

Barbara Demick ger i sina ögonvittnesskildringar från Nordkorea fruktansvärda redogörelser för massvältens härjningar; hur hamnarbetare skrapade fett ur lastrummen för att finna något ätbart, uthungrade familjer samlade på gator och fält avföring och torkade den för att finna rester av ris och majs. Genom landet drev horder med övergivna barn, kochebi, vandrande svalor, pojkar dog ofta sist eftersom deras familjer sparade vad som fanns kvar att äta till dem. Demicks ögonvittnen beskriver svältsymptomen; de beniga kropparna och förstorade huvudena, flagnande hud, vita fläckar på skinnet, stanken och förruttnelsen. Likhögar på stationer och torg, brottsligheten, men också viljan att överleva, uppfinningsrikedomen då det gällde att finna mat, att hjälpa och stödja varandra i den ständiga kampen mot hungern. Hur detta krossade mycket av den disciplin och kontroll som Kimregimens Jucheförtryck utvecklat, alltmedan höga partifunktionärer och militärledningen framhärdade med sina munnars bekännelser och underkastelse under Kimfamiljen, som inte lät sig störas i sin lyxtillvaro.

Kim Jong-il, som blev allt mäktigare genom sin fars försämrade hälsa och bristande samhällskontroll, utvecklades till prototypen för en världsfrånvänd, galen diktator. Han levde skild från verkligheten i sjutton olika, rigoröst bevakade palats och lyxlägenheter. Längs järnvägarna fanns stationer enbart för hans personliga bruk. Kim Jong-il åt varje dag hummer med silverätpinnar och avnjöt exotiska rätter som hans japanske kock tillagade. Kocken hade ett pass med fingerat namn och reste fritt över världen för att finna rätter och recept som skulle tilltala hans husbonde. Denne Kenji Fujimoto är i mångt och mycket huvudkällan till vad vi vet om Kim Jong-il och hans son Kim Jong-un. Kocken var den japanska underrättelsetjänstens spion och lyckades slutligen hoppa av från sin tjänst och fly landet. Hans skildringar uppfattades som grovt överdrivna, men experter har alltmer kommit att uppfatta dem som överensstämmande med verkligheten, speciellt som de har bekräftats av flera högt uppsatta nordkoreaner som under senare år har lyckats fly från landet.

Bland Kim Jong-ils många egenheter fanns hans stora filmintresse, som demonstrerades genom två uppenbarligen egenhändigt skrivna volymer om film och hans mer än 20 000 DVDs, bland dem hans favoriter  ̶  James Bond, Fredag den 13:e, Rambo, Godzilla och action movies från Hong Kong. Det senare är en faiblesse han delade med Donald Trump. USAs Great Leader tröttnar inte på sin älsklingsfilm, Bloodsport i vilken Jean-Claude van Damme med stor variationsrikedom slår ihjäl motståndare i olika kampsporter som iscensätts i underground figthing dens.

Kim il-Jongs smak för monsterfilmer fick honom att 1978 beordra kidnappningen av den sydkoreanske filmregissören Shin Sang-ok, som under åtta år regisserade sju Kim Jong-li producerade filmer. Shin Sang-ok lyckades fly i Wien under visningen av hans sista film, Pulgasari, en infantil monsterfilm inom Godzillagenren, som liksom flera andra nordkoreanska filmer finns tillgänglig på Youtube. På grund av misstanken att han frivilligt samarbetat med den nordkoreanske diktatorn valde Shin Sang-ok att leva i USA, där han bland andra regisserade kampsportskomedier.

Kim Jong-il var fascinerad av all västerländsk glamour. Hans idol var Elvis Presley, vars tal och utseende han imiterade under privata sammankomster.  Liksom sin son var Kim Jong-il också en stor basketballfan och liksom sonen organiserade han en popgrupp med kvinnliga artister, men till skillnad från Kim Jong-un avnjöt han deras västerländskt inspirerade musik och förställningar enbart inom slutna sällskap.

Den samtida nordkoreanska populärmusiksuccén Moranbong Band, är av Kim Jong-un organiserad utifrån ett personligt urval av 20 unga kvinnor från hela Nordkorea. Med sina kortkorta kjolar och riviga shower har Moranbong Band blivit en trendsetter i Nordkorea, där kvinnor alltmer överger sina grå eller bruna uniformer i trista syntetmaterial för alltmer färggranna kläder. Gruppen sägs ha fått sitt namn från en kulle, Ponnyhöjden, i Pyongyang, äldre koreaner är dock väl medvetna om att det förr i tiden var namnet på huvudstadens ökända red light district.

De vackra unga flickornas utmanande utstrålning gör det lätt att associera till andra fenomen i Nordkoreas märkligt sexuellt undertryckta kultur, exempelvis får kyssar varken visas på film eller förekomma offentligt. Liksom Trump gillat Kim Jong-un att omge sig med, vackra unga kvinnor, speciellt sådana som entusiastiskt visar sin uppskattning av honom.

Det har heller inte undgått utländska observatörer att de kvinnliga soldaterna under Nordkoreas massiva och imponerande militärparader marscherar förbi i gåsmarsch och kortkorta kjolar.

Skådespel som kanske inte är så fjärran från exponerandet av kvinnligt hull i amerikanska skönhetstävlingar eller genom lättklädda cheer leaders och baton girls under sportevenemang och gigantiska parader.

Jättelika spektakel och riklig filmproduktion har fortsatt under Kim Jong-un. Alltmedan storstaden Pyongyang alltmer antar formen av en slags överdimensionerad hollywoodkuliss, uppbyggd för en Disneylandinspirerad mastodontfilm, en glamourversion av Fritz Langs gamla Metropolis. Besökare förundras över stadens väldiga torg och i stort sett biltomma boulevarder, dess pastellfärgade skyskrapor som domineras av mastodontbygget Ryonyong. Detta skrytbygge kan stå som modell för hela Kim Jong-unregimen. Byggnaden projekterades vid slutet av 1980-talet och var tänkt att bli världens största hotell, 300 meter högt med 3000 rum. Högst upp skulle det finnas lyxrestauranger och ett kasino inrymda inom ett roterande torn.  Byggnaden är nu ett jättelikt skal, täckt med glasfönster. Mycket få vet vad som finns inuti, antagligen är det tomt.

Ryonyonghotellets spegelblanka fasad, som döljer en ofärdig tomhet, kan liknas vid Kim Jong-unregimens ofantliga propagandaspektakel, som förevisas högt betalande turistgrupper, som hårt kontrollerade ges möjlighet att beundra ståtliga byggnadsverk, Pyongyangs moskvainspirerade tunnelbana och förgyllda jättestatyer av de älskade ledarna. 

Monument efter monument hyllar deras övermänskliga bedrifter. De högt ärade turisterna undfägnas dessutom med utsökta middagar och får bevittna imponerande shower på ungdoms- och vetenskapspalats. De förfäras eller förförs av all propaganda kring Nordkoreas ambitiösa atomvapenprogram. Bilder och modeller av missiler tycks finnas överallt; i muséer, på torg och i skolor och daghem.

Turister, helt i händerna på sina minders, skötare, bussas runt på tomma motorvägar och besöker mönsterjordbruk och grisfarmer. Kanske kan de till och med välkomnas i hemmen hos ”vanliga koreaner”, vars sterila bostäder dock tycks sakna varje tecken på normalt familjeliv och därmed kan misstänkas vara en del av skådespelssamhället, med statister som agerar ”vanliga” koreaner. Det tycks som om varje utländsk nordkoreabesökare undfägnas med exakt samma gästfrihet och besöker samma platser, som tillrättalagts för deras trivsel och uppskattning. 

Bakom de sagolika fasaderna gömmer sig en utarmad landsbygd där allt arbete utförs utan hjälp av maskiner, inte enbart av bönder, utan också av statsfångar och värnpliktiga. Traktorer tycks i stort sett saknas och plöjning sker fortfarande med träplogar spända bakom oxar, eller med ryggar krökta över spadar och hackor. Koncentrationslägren där hundratusentals ovälkomna element och regimkritiker svälter, misshandlas och dödas finns kvar. För att få en aning om vad som sker i dessa helveten läste jag nyligen Blaine Hardens bok om Shin Dong-huks barndom och den var mer fruktansvärd än jag kunde ana.

De återkommande utrensningarna i maktens korridorer fortsätter också, liksom avrättningar och mord, bland annat dödandet av maken till Kim Jong-uns faster och större delen av hans släkt och familj, bland dem fastern till Koreas strålande sol, Kim Jong-un, som tycks fortsätta terrortraditionen från sin far och farfar.

Makt och total samhällskontroll vilar fortfarande hos Departementet för organisation och vägledning vars effektivitet fulländades under Kim Jong-il, då han tålmodigt och systematiskt utmanövrerade sin far från makten, samtidigt som han förvandlade honom till Gud. Kim Jong-uns kontroll över Stat och armé grundar sig på hans fars i det närmaste perfekta förtryckarsystem och vars motor är Departementet för organisation och vägledning. Kim Jong-un har verkningsfullt använt sig av departementets förfinade terrormetoder för att straffa motståndare och undanröja konkurrenterna till hans oinskränkta makt, senast hans halvbror Kim Jong-nam, som förra året under mystiska omständigheter giftmördades på Kuala Lumpors flygplats.

När jag ser och lyssnar till sådant som skapats i Nordkorea är min första tanke att det är fullkomligt absurt. Det är genom sin uppenbara orimlighet som landet fascinerar mig. Ett kliniskt intresse? Psykologer och psykiatriker förklarar ofta sitt studium av mentalpatienter och abnorma sinnestillstånd med att en grundlig kännedom om ytterligheter ökar möjligheten att bedöma sådant vi ansar vara normalt. Kan Nordkorea tjäna som en trollspegel som avslöjar absurditeterna i vår egen omgivning?

Det sägs ofta att verkligheten överträffar dikten. Jag har mina tvivel och tror att de ofta är lika vederhäftiga. Exempelvis tror jag att García Marquézs colombianska by Macondo i hans ”fantastiska” roman Hundra år av ensamhet i mångt och mycket skulle kunna vara en realistisk skildring av min hustrus karibiska födelsebygd, liksom mina döttrar, som i många år bott i det landet, försäkrar mig om att Monty Python´s Flying Circus ger en korrekt bild av England. I bokhyllan finner jag Martin Esslins The Theatre of the Absurd, Den absurda teatern. Boken hamnade där för mer än fyrtio år sedan då jag läste Drama, teater, film vid Lunds universitet. Jag tyckte då att den var den bästa kursbok jag läst. Den fascinerar fortfarande och jag finner att en hel del som står i den kan tillämpas på Trump och Nordkorea.

Läser om den första pjäs Harold Pinter skrev  ̶  The Room. Innan han skrev pjäsen hade Pinter kämpat med en roman som aldrig blev klar. En kväll berättade han för en vän att han hade funderat på hur en ”riktigt gripande” pjäs skulle kunna se ut:

Två personer i ett rum. Ridån går upp, som åskådare frågar jag mig: ”Vad kommer att hända med dem i det där rummet? Kommer någon att öppna dörren och kliva in?” Självklart är de rädda för vad som finns utanför rummet. Där ute finns en värld som de upplever som skrämmande. Jag är säker på att den även är skrämmande … för dig och för mig.

Vännen, som ledde en amatörteatergrupp vid universitet i Bristol, blev entusiasmerad:

̶  Det är genialt! Alldeles strålande! Bygg en pjäs av dina tankar. Skriv ner den genast. Redan inom en vecka behöver vi något nytt och omtumlande. Det verkar som om du funderat en hel på det här. Du borde klara det.

Pinter tvekade och dagen efter bad han vännen glömma hela idén. Men strax därefter satte han sig trots allt ner och fullbordade pjäsen på fyra dagar: ”Jag begriper inte hur det gick till, men jag gjorde det.”

Rose är en tämligen alldaglig, åldrande dam, vars make Bert aldrig talar med henne. Trots detta skämmer hon bort honom och öser sina moderliga omsorger över den buttre mannen. Rummet ligger i en stor byggnad. Utanför råder vinter och natt. För Rose är rummet en trygg och ombonad tillflyktsort, belägen mitt i en farlig, hotande omvärld. En varm, ljus och skyddad plats, alldeles lagom för henne. Källaren vore alltför kall och fuktig, högre upp i huset skulle hon känna sig skyddslös och utsatt. Roses enda fruktan är att någon skall tränga sig in i tryggheten, eller köra ut henne från hemmets lugna ro. Rose och hennes make får besök av en viss Mr. Kidd. Vi förstår inte riktigt vem han är, om han är hyresvärden eller husets vaktmästare. Rose frågar honom hur många våningar och rum huset har. Mr. Kidd svarar undvikande: ”För att vara riktigt uppriktigt, så har jag aldrig räknat dem.” På frågan om vem han är och var han kommer ifrån är Mr. Kidd lika vag: ”Jag tror att min mamma var judinna. Jo, jag skulle inte bli förvånad om jag fick reda på att hon var en judinna.”

Mr. Kidd och Bert lämnar rummet. I sin ensamhet blir Rose alltmer oroad. Efter en tid gläntar hon på dörren och finner att ett ungt par väntar i trappuppgången. Vad gör de där? Jo, de har hört att det skall finnas ett rum ledigt i byggnaden och väntar nu på att värden skall komma för att visa dem det, men han dyker aldrig upp. Vilket rum är det? Nummer sju, det är därför de väntar utanför Roses dörr, det är nämligen numret på hennes rum. Det unga paret ursäktar sig och försvinner nerför trappan. Rose återvänder in i rummet. Hon är nu våldsamt upprörd. Tänk om hon skall förlora sin trygga tillflyktsort? Det knackar på dörren och Rose finner att det är Mr. Kidd som återkommit. Nej, han vet ingenting om att Roses rum skall hyras ut, men han vill meddela henne att hon strax kommer att få besök. Han lämnar rummet. Rose stirrar i skräck på den stängda dörren. Det knackar igen, hon öppnar. En blind, svart man stiger in i rummet. Han presenterar sig som Riley och säger att han har ett budskap till Rose: ”Din far vill att du skall komma tillbaka hem. Kom hem, Sal!” Rose förnekar inte att hennes namn är Sal, utan muttrar enbart: ”Kalla mig inte det.” Roses make, Bert, kommer in genom den öppna dörren och säger sin första replik: ”Jag kom tillbaka, trots allt.” Han berättar att det är beckmörkt därute, men att hans bil tryggt förde honom tillbaka hem. Då får han syn på den svarte mannen, som satt sig ner vid köksbordet. Fullkomligt rasande kastar sig Bert sig över den värnlöse, blinde mannen och misshandlar honom skoningslöst, tills besökaren blir livlöst liggande på golvet. Rose håller sig skräckslaget för ögonen. Ridå.

Som en sant absurdistisk pjäs öppnar sig Pinters verk för flera tolkningar. Vem är den svarte mannen? Är han Döden som tränger sig in för att hämta Rose. En invandrare som bryter sig in i hennes trygga värld och väcker den annars så stillatigande makens vrede? Ett tecken på att status quo, hur trist och eländigt det än är, aldrig är ett beständigt tillstånd? Kanske går det att betrakta Pinters pjäs som en kommentar till Nordkoreas nuvarande situation. Fasaden som täcker en dyster, vacklande verklighet som inte kan upprätthållas under någon längre tid. Omvärlden kommer att bryta sig in i det slutna samhället. Kanske är Pinter en profet som skildrar det samhälle som Sverigedemokraterna vill få oss att tro att Sverige har förvandlats till?

The Room skrevs 1957, fyra år efter Becketts banbrytande I väntan på Godot. Efterkrigstidens Europa var moget för absurdismens trolöst beckmörka livssyn och galghumoristiska hånskratt åt moralens, religionens och de föråldrade ideologiernas solkighet. Vad skulle man göra? Vad väntade man på? Godot? Min äldsta dotter, Janna, som under en tid var djupt gripen av Becketts svartsyn fann en för mig förbluffande tolkning av vem Godot egentligen kunde vara. Vem vi väntade på. Hon såg namnet inte som så många tolkat det, nämligen en referens till en frånvarande Gud, utan snarare en sammansättning av den engelska frasen Go-do-it, Gå och gör nåt! Jag tyckte det var en genial tanke. Vad de håglösa och schabblande luffarna Estragon och Vladimir saknar är just initiativkraft, handlingsstyrka. De är totalt oförmögna att göra något åt sin hopplösa situation. De förmår helt enkelt inte skärpa sig, ta sig i kragen. De tror inte på något, de kan ingenting.

I så måtto kan jag ge Esslin rätt. Absurdismen, från Kirkegaard, Nietzsche, Camus och framåt, tacklar frågan om vi efter allt vansinnigt våld och totalitarism egentligen har något att tro och hoppas på. Var fanns Gud då vi behövde honom? Är det verkligen lönt att ägna sig åt konst och estetik i en värld där, med Becketts ord i Väntan på Godot, kvinnorna föder sina barn ”hukande över en grav, för ett ögonblick glimmar ljuset till och sedan är det åter natt.”

Esslin hänvisar till Nietzsches Så talade Zarathustra från 1885. Nietzsche hade i Tragedins födelse hävdat att det var enbart som ”ett estetiskt fenomen som tillvaron och världen ägde sitt berättigande” och ”utan musik vore livet ett misstag”. I sin Zarathustrabok tycks Nietzsche dock ha ändrat uppfattning. Varken konst eller musik förmår ge någon lindring.

Då Zarathustra steg ner från sina berg för att bland människorna predika sin lära, träffade han i de djupa skogarna en eremit. Den gamle mannen tyckte att profeten borde förbli i ödemarken. Han visste att det inte lönade sig att försöka övertyga några stadsbor om livets sanningar. De hade fullt upp med sitt och brydde sig inte alls om vad en sanningssägare hade att säga. Då Zarathustra undrade hur det gamla helgonet klarade sin ensamhet, svarade han: "Jag skapar sånger och sjunger dem för mig själv; då jag gör det skrattar jag, gråter och nynnar; på det viset prisar jag Gud." Då Zarathustra åter var för sig själv undrade han: "Hur kan det vara möjligt! Att det där gamla helgonet i djupet av sin skog ännu inte hade hört att Gud är död!"

Hädanefter var människan hänvisad enbart till sig själv. Visst kunde hon både söka efter och skylla på Gud, men det var lönlöst. Hon har numera fullt ansvar för sig själv och andra. En oerhörd uppgift  ̶  ”mänskligt, alltför mänskligt”. Det kräver en övermänsklig ansträngning. Vem förmår vara övermänniska? I varje fall inte Nietzsche. Han visste att det var omöjligt och krossades.

Vi människor begränsas av våra tillkortakommanden; av vårt språk och vår miljö. En annan gränsöverskridare, Ludwig Wittgenstein, insåg att språkets otillräcklighet gör oss hopplöst begränsade i allt vårt handlande. Som en man som behärskade andra språkområden än vi vanliga dödliga använder oss av i vår vardag, som logik och matematik, insåg Wittgenstein att vi alla begränsas av våra språkspel, Sprachspiele. Det innebär att inte enbart ord och meningar får sin betydelse genom de speciella regler som har etablerats genom samspelet mellan människor, även vårt tänkande präglas av sådana Sprachspiele. Vår mänskliga förmåga begränsar oss.

En bild höll oss fångna. Vi kunde inte bryta oss loss, oförmågan fanns i vårt språk, ett språk som tycktes upprepa sig all oändlighet.

Och än värre blir det om die Sprachspiele behärskas av en totalitär regim, som den som nu håller Nordkorea i sitt järngrepp. En sådan diktatur försöker för sin egen överlevnads skull behärska allt, inte minst språket. Någon som klart insåg det var George Orwell som i sin roman 1984 förtydligade hur viktigt det är för en totalitär regim att förvandla sina underlydandes språk. I ett supplement till sin skrämmande bok förklarar Orwell hur diktaturens Newspeak, Nyspråk, är uppbyggt. Mest utmärkande är att mängden ord hela tiden minskas och att alla undermeningar undviks och rensas bort.

Ordförrådet omskapas och begränsas för att så exakt som möjligt, och i det närmaste undermedvetet, uttrycka diktaturens avsikt att behärska varje samhällsmedborgares tänkande. Allt som inte stödjer Statens intentioner rensas bort. Det skall inte finnas några andra uttrycksmedel än de som förordnats av statsmakten. En strävan som återfinns i en annan dystopisk roman om en förtryckande regims försök att begränsa människors tankeförmåga – Ray Bradburys Fahrenheit 451

I sin roman Du sköna nya värld från 1932 delar Aldous Huxley in framtidens människor i olika kategorier. Persontyperna Alfa och Beta besätter samhällets höga och mellanhöga positioner, alltmedan GammaDelta och Epsilon kategorierna är hänvisade till att vara arbetare, utan förmåga att tänka själva och handla på egen hand. Den nordkoreanska regimen har delat in sina medborgare på ett liknande sätt.

I sitt appendix till 1984 förklarade Orwell att även språk kan indelas i enlighet med klasstillhörighet och centralt anvisade roller inom samhällsstrukturen. Vokabulären i nyspråk är indelad i tre vitt skilda kategorier; A för vardagligt tal, B för politiska sammanhang och C för expertbruk. Den sistnämnda språktillämpningen är uppdelad enligt ämne, så att varje expert blir försedd med en strikt begränsad lista på de ord hon/han behöver inom sin yrkesverksamhet.

Nyspråkets förenklade vokabulär skapades medvetet för att vara så fjärmad som möjligt från ett tidigare, mer dynamiskt, ofta litterärt influerat språk. Några exempel, att uttrycka sin stora uppskattning för något begränsades till uttryck som plusgood, plusbra, i meningen ”jättebra” eller ”mycket bra”, eller doubleplusgood, dubbelplusbra, för att ersätta ”otroligt bra”, ”underbart”, eller något annat, antikverat ord eller uttryck

Nyspråk innehåller, bland andra, även kategorin Duckspeak, ankspråk, något som bokstavligt betyder ”att kvacka som en anka” i meningen ”att snacka utan att tänka”. Duckspeak kan vara både bra eller dåligt, ungood, beroende på vem som använder sig av det och huruvida användandet är i enlighet med Big Brother´s politiska tänkande. Att kallprata och ljuga kan ofta vara till Partiets fördel.

Orwells iakttagelser tycks stämma väl överens med Donald Trumps begränsade vokabulär. Han använder sig av språkligt klumpiga och rikligt förekommande överdrifter, som det oöversättliga bigly, storligt, winning, vinnande, tremendous/tremendously, enormt, incredible, otroligt, millions and billions, miljoner och biljoner. När han inte vet vad han skall säga hasplar Trump ur sig till intet förpliktigande fraser som we´re looking into it, vi håller på att ta en titt på det, eller you´ll find out, ni kommer att upptäcka det.  Även då det gäller invektiv har Trump ett begränsat ordförråd, präglat av ord som loser, förlorare eller moron, dumskalle. Han visar dock en något större fantasi då det gäller att finna epitet på sina motståndare. Här kan listan göras mycket lång, några exempel kan räcka för att ge en uppfattning om vidden av hans kapacitet: Crooked Hillary, Slippery James Comey, Wild Bill Clinton, Low Energy Jeb Bush, Lyín Ted Cruz, Cheatin' Obama, Pocahontas (Elizabeth Warren), eller Mr Magoo (Jess Sessions). Han använder även sina inte speciellt spirituella, stående epitet på olika organisationer, speciellt tidningar och nyhetskanaler, som Failing New York Times, Very Fake News (CNN), och Fake ABC News.

Flera personer i min omgivning tittar jämt och ständigt på nyheter med och omkring Trump, givetvis med förhoppningen om att få höra att han gått för långt och skall avsättas, men också för det patetiska underhållningsvärdet i att få se och höra hur en grotesk clown styr världens mäktigaste nation. Det har hela den absurda teaterns mörka underton av humor vid avgrundens rand. Absurdisternas insikter om att ett gapande bråddjup har öppnat sig mellan språk och verklighet.

I Orwells 1984 fungerar Kärleksministeriet som Oceaniens inrikesdepartement. Genom rädsla och propaganda verkställer där en massiv byråkrati genom systematisk hjärntvätt av alla medborgare Storebrors snedvridna visioner om trygghet och säkerhet. Omgivna av taggtråd, murar, ståldörrar och väktare arbetar tjänstemännen skilda från ”vanligt” folk. Mest fruktat inom Kärleksministeriet är tortyrkammaren rum 101, som Orwell uppkallade efter ett konferensrum på BBC där han genomled oändligt tråkiga möten. Den engelska konstnären Rachel Whiteread ställde vid ett tillfälle ut en betongkopia av ett slutet rum som hon kallade Rum 101, efter Orwells tortyrkammare.

Den koreanske författaren Jang Jin-sung hamnade också på en plats som kallades 101, en avdelning inom det nordkoreanska Departementet för organisation och vägledning.  Kontor 101:s namn hade märkligt nog ingenting med Orwells roman att göra.  Beteckningen kom sig av att avdelningen hade instiftats den första oktober 1970, alltså 1/10, därav 101. På ett liknande sätt som Orwells rum 101 var Jang Jin-sungs arbetsplats ett bevis på hur en absurd förtryckarregim försöker anpassa verkligheten till sin snedvridna ideologi och är därmed ännu ett exempel på hur absurdistisk litteratur speglas och överträffas av verkligheten.

Jang Jin-sungs och hans kollegors uppgift var att skriva dikter, romaner och tidningsartiklar som hyllade de nordkoreanska ledarna och alldeles speciellt Kimfamiljen. Deras alster skulle dock skrivas som om de hade författats av sydkoreanska författare och de spreds sedan spridits till den nordkoreanska pressen. Avsikten var att bevisa hur uppskattad Kimregimen var även på halvöns södra del. För att författarna inom Kontor 101 skulle tänka och skriva som sydkoreaner tillbringade de sina arbetsdagar fullkomligt isolerade från det nordkoreanska samhället. Deras matleveranser bestod uteslutande av utländska produkter och de läste dagligen en stor mängd artiklar och böcker som producerats i Sydkorea. Efter arbetstiden skulle allt material låsas in, eller lämnas tillbaka till det specialbibliotek som gav dem tillgång till den annars förbjudna litteraturen. Kontor 101:s anställda kunde dock under ett dygn tillåtas att låna hem en tidning eller en bok, efter det att lånet omsorgsfullt hade registrerats.

Jang Jin-sungs tragedi bestod i att han lånat ut en sydkoreansk tidskrift till en god vän. Vännen hade haft tidningen i sin portfölj, men i bussen då han var på väg till sitt arbete stal någon portföljen. Eftersom straffet för såväl spridande, som innehav av utländsk litteratur bestraffades döden var både vännen och Jang Jin-sung tvungna att fly för sina liv. Mot alla odds lyckades Jin-sung ta sig till Kina och därefter Sydkorea. I en välskriven bok, som även gått som följetong i P1, berättar han om sin dramatiska flykt.

Liksom i Nordkorea utarmas språket i Väst genom media och reklam. I Sverige fylls det offentliga rummet med svordomar och slentrianmässiga upprepningar. Tillvarons ökande specialisering förstärks ytterligare genom begränsandet av intressena hos olika befolkningsgrupper. Exempelvis så fanns det i Sverige under min uppväxt enbart tre radiokanaler och först en, men sedermera två TVkanaler. Visst, det var en stor begränsning, men de flesta samhällsmedborgare hade dock gemensamma samtalsämnen.

Nu är utbudet av information så stort att det blivit möjligt för oss att begränsa vårt informationsintag till mycket smala ämnesområden. När jag för några månader sedan arbetade på en gymnasieskola fann jag att några av mina elever ägnade det mesta av sin tid, både i och utanför klassrummen, åt att in i minsta detalj följa Kim Kardashians tillrättalagda och tämligen ointressanta liv och intressen, medan andra ägnade sig åt att följa en kulas, eller en motorcykels. virtuella färd genom ett imaginärt landskap.    

Ordens universum har krympt. Det verbala flödet i sociala medier minskas alltmer. Dagstidningar och tidskrifter dör. Undersökande journalistisk ersätts med korta, slagkraftiga nätnotiser. Intranätet blir alltmer språkligt begränsat; Email har kortats ner till Facebook, till Twitter, till Instagram, till Snapchat. Samtidigt ersätts orden med visuella signaler och markeringar, som olika nätsymboler, Smileys och Emoji.

Trump är ett barn av sin tid. Han läser inga böcker och får det mersta av sina stimuli i form av bilder, främst genom kabelTV. Hans skriftliga uttrycksmedel är i stort sett Twitter och underskrifter. Det skulle inte alls förvåna mig om det visar sig att Kim Jong-un lever inom samma begränsade kommunikationssfär. Redan 1959 hade den onekligen lite väl talföre och provocerande Norman Mailer konstaterat att:

För mig består vår tids sjukdom i att allting blir mindre och mindre, allt betydelselösare. Hela den romantiska tidsandan har torkat bort, det finns ingen skam idag. Vi har alla blivit elakare, mer begränsade, fördomsfulla och löjliga, detta trots att hotet om vårt utplånande växer sig allt starkare.

Inte tror jag att det var bättre förr, men då jag finner att mina elever inte längre orkar hålla sitt intresse så pass vaket att de kan följa med i en spännande film, och än mindre en roman, utan att de efter fem minuter känner sig tvungna att gripa efter sin mobil för att se vad Kim Kardashian kan ha hittat på under den korta tid de inte har kunnat följa hennes förehavanden, eller för att för tusende gången följa en imaginär motorcykel genom ett artificiellt landskap, då undrar jag om inte Mailers farhågor är befogade.

Kanske håller vi på att bli sinnesslöa, alltför pacificerade för att förmå påverka inte enbart vår omgivning, utan även oss själva? Kanske håller vi på att förlora vårt språk och därmed vårt självständiga tänkande? Kanske Storebror ser oss och väntar på ett tillfälle att ta kommandot över oss och världen?

Debord, Guy (2002), Skådespelssamhället. Göteborg: Daidalos. Demick, Barbara (2011) Inget att avundas: Vardagsliv i Nordkorea. Stockholm: Natur & Kultur. Esslin, Martin (1970) The Theatre of the Absurd. Harmondsworth: Pelican Books. Harden, Blaine (2012) Flykten från Läger 14: Den dramatiska rymningen från ett nordkoreanskt fångläger. Stockholm: Norstedts. Huxley, Aldous (2007) Brave New World. London: Penguin Modern Classics. Jin-sung, Jang (2014) Käre ledare: Min flykt från Nordkorea. Stockholm: Norstedts. Lennon, Michael J. (1988) Conversations with Norman Mailer. Oxford MS: University Press of Mississippi. Nietzsche, Friedrich (2007) Så talade Zarathustra: En bok för alla och ingen. Umeå: h:ström. Orwell, George (1990) 1984. London: Penguin Classics. Wittgenstein, Ludwig (2009) Philosophical Investigations. Chichester: Wiley-Blackwell. Wolff, Michael (2018) Fire and Fury: Inside the Trump White House. London: Little, Brown.


06/22/2018 23:33

As so often before, I ended up standing in front of a bookshelf at home, watching the book spines. I pulled out one book bound in red  ̶  Bible for Children. My grandfather had given it to me when I turned eight. On the back of the cover sheet I had once pasted a letter from Grandpa, written with his easily read, beautiful handwriting:

Tallebo 19/8 1962

            My little Jan!

Here comes the gift you would have received by Christmas 1961, but then it was not available in any bookshop because it had been sold out.
However, now it is back in a new edition. Hope you take good care of it and often read in it, now when you have learned to read so well. And so beautiful pictures it has! Here's a lot to see and think about. You can learn a lot from those pictures.

            With heartfelt greetings from Grandpa.
            Sw. Psalm 515

Grandpa was right. The pictures were beautiful and inspiring. With childish seriousness I studied each detail. They had been painted by a certain William Hole, who by the beginning of the last century had spent a few years in Palestine. The result was almost photographic, documentary images, which brought their viewer into the centre of events.

I invented my own stories in connection with several of those pictures. It was especially one picture I found unusually scary. It was Hole's depiction of the crucifixion. As he often did, Hole had chosen a point somewhat distant from the centre of the action. At the top right corner of the picture we discern the three crosses, with the mourning women kneeling at the foot of the cross of Jesus. They like white stone blocks.

Some men are coming towards the viewer. Gestures and postures seem to reflect their feelings about the executions they have just witnessed. It was especially one of those men who caught my attention. A white-robed man who is stumbling forward with his head bent down. He has seized his turban with both hands, but to me it looked like he had been decapitated and held his hands across an open wound. I assumed he was a living dead. Somebody who had  been beheaded and then risen from his grave. I had namely read:

And behold, the veil of the temple was rent in twain from the top to the bottom; and the earth did quake; and the rocks were rent; and the tombs were opened; and many bodies of the saints that had fallen asleep were raised; and coming out of the tombs after his resurrection, they entered into the holy city and appeared to many.

I was not only scrutinizing the Bible's pictures but also read it from cover to cover. It was not an easy read for a little boy who had just learned to read and write. This Bible for Children had no less than 500 tightly written pages and had not been adapted to and rewritten for children, but consisted of a selection of Bible texts from the official Swedish Bible translation. My great respect for Grandpa, who treated me as if I was more mature than I really was and often told me stories from the Bible, or Greek and Nordic mythology, made me read the book very carefully. Perhaps due to Grandpa´s thrilling manner of telling the biblical stories I became fascinated, despite the difficult language and the many incomprehensibilities.

When I now read Grandpa´s letter, I wondered which psalm number 515 was alluding to. It must be a hymn from the 1937 official hymn book, and not the more recent one from 1986. It turned out to be a psalm by the Swedish-Finnish poet Johan Ludvig Runeberg.

I lift my eyes unto heaven above
and fold my hands to draw near thee;
for thou, dear Lord, dust they children love,
and has promised to hear me.
How sweet to bless and praise thy Name,
for thou, O Christ, art my Saviour;
kind Shepherd, guard me from sin and shame
and let me love thee forever.

That must be the same childhood faith that inspired a hymn that the immensely popular Sami-Lisa Öst sang in the 1950s, both in Sweden and among Swedish communities in Minnesota and Dakota:

Do you still believe in heart,
nor from childhood faith depart?
Can you pray as in the days of long ago:
"Lord, who loves the children all,
keep me, guard me, though I'm small"?
Aged mother will rejoice with heart aglow!

Childhood faith, childhood creed,
a golden bridge to heaven you are indeed!
Childhood faith, childhood creed,
a golden bridge to heaven you are indeed!

I have to admit that I lost that kind of faith long ago. I even assume that I may pinpoint the moment I lost it. I must have been younger than ten years. It was a summer day and I lay on the couch in the living room reading a Classics Illustrated. I do not really remember which one it could have been, maybe Pitcairn's Island.

Some lost sailors were searching for a ship, but were unable to explain to the Polynesians how big the ship was and the number of its crew. A native islander took a watermelon, chopped it into two halves and through gestures explained that one half represented the ship. Then he took out the black seeds, put a number of them into his palm and arranged them on one melon half. The white sailors understood that a European sailing ship had previously passed by the island and that the islanders even had observed the number of its crew.

I put the comic aside and thought about the story, looking up at the ceiling I saw how sunshine that entered through the open balcony door turned it yellow. I went out on the balcony, a cloud covered the sun, everything darkened around me, with a sudden and crushing insight I understood that there is no Paradise above the clouds, not even beyond the blue sky. Only endless space and no God at all, no angelic hosts.

Religion is a human phenomenon and is thus affected by our personality and predispositions. Religion is exclusive to humanity, our experiences, insights and knowledge create and reshape our beliefs. Christianity is no exception. Since Grandpa gave me that Bible, I have often pondered on how my own faith has been shaped by people who lived hundreds, even thousands of years ago. Certainly, it was Jesus who founded Christianity, but it was his followers who interpreted and dispersed it across the globe. St Paul's letters and the Acts of the Apostles are the oldest evidences of Jesus´s existence and they were written by men who had not known him personally.

Sometime in the mid-1980s we bought an apartment in Lund, a town in the south of Sweden. It was rather worn down and covered with dirty wallpaper. When I some years later saw a few paintings by the quite well-known Swedish artist Ola Billgren, I realized that they had been painted in a similar apartment. I recognized the rooms, the views through the windows and the dirty wallpaper.

We started to paint the walls, it took more time than expected and we slept on mattresses directly on the floor, surrounded by moving boxes. The electricity was not yet plugged in and in the evenings I read a novel using a battery lamp I had attached to the book cover. It was The Kingdom of the Wicked by Anthony Burgess. A tersely and quite effectively written story about the first Christians. Burgess had tried to mix everything into the stew  ̶  Paul and Peter's travels and quarrels, their fanaticism and doubts. The random violence and staggering cruelty of the Roman Empire, the mind-blowing decadence within its absolute epicentre, La Cittá Eterna, Caput Mundi  ̶  Rome. Probably because the novel was based on a movie manuscript it was filled with dialogues and picturesque, realistic details. The story is told by a Greek shipping clerk, implausibly well- informed about the followers of a certain Yehoshua Naggar, or Iesous Marengos, an unusually strong and well-read construction worker whose physical strength made him survive his own crucifixion.

It was undoubtedly a well-written novel. Burgess displayed a thorough knowledge of nascent Christianity and Hellenistic civilization. Nevertheless, like so many other historical novels, Burgess´s story was somewhat too congested. His narrator knows everything and the novel´s scenery is crammed with the usual well-known actors; St Peter and St Paul, Seneca, Herod Agrippa, and the usual depraved Roman emperors. Burgess even shoves in a dialogue between Nero and St. Paul. The characters become far too one-dimensional, the discussions didactic and events are predictable.

Perhaps my appreciation of Burgess's novel had become somewhat soiled  by the fact that, just before I read The Kingdom of the Wicked I had come across a masterful, historical novel  ̶  Alejo Carpentier´s Il Siglo de las Luces, “Explosion in a Cathedral”. In that novel, history is told in a dazzlingly beautiful language, which takes  its starting point among unknown people who experience disturbing world events, although from a somewhat different perspective than the one commonly known.

At the heart of the tale is a fairly well-known character, Victor Hughes, who brought the French Revolution to Guadalupe, though otherwise we perceive most of the well-known, historic actors from at a distance, while we are thrown into an environment distanced from us both in time and place, though Carpentier succeeds in telling us his story as if he himself had experienced everything he is writing about. This overwhelming effect may partly be due to the fact that Carpentier as a Cuban writer was well versed in Caribbean history, as well as acquainted with the various settings he writes abou and the course of a revolution that had been enacted in the Caribbean during his own life time. Since 1966 Carpentier was ambassador for the Cuban revolutionary regime in Paris, where he died in 1980. He wrote Il siglo de las luces in 1962 while he was still living in Cuba and it is somewhat surprising that the novel could be published there since it unmistakably describes how a revolution devours its own children.

Carpentier´s novel is filled with aromas, weather changes and seemingly insignificant details. For example, he describes the books read by his protagonists, books that now are forgotten, but once was an integrated part of bibliophiles´ lives and discussions, more than those which now are considered to be classics. Carpentier walks and lives among people who existed more than two hundred years ago.

I come to think about how Carpentier describes the bloody and rusty blade of a guillotine, placed in the central square of the French small town of Bayonne. How it is raised and lowered in a gloomy drizzle, being watched by an insignificant crowd of fishermen and ruffians, while a group of authorities crouches under their black umbrellas:

Distanced from its larger and celebrated context, far from the square sprinkled with the blood of a monarch, where it had played its part in a fateful tragedy, now this blood drenched machine – not even horrible, but ugly, not even destructive, but sad and pathetic – gave the same ridiculous and pathetic impression as an ambulatory troupe of wretched comedians trying to imitate the virtuosity of the Capital's greatest stars.

This is history made alive, spiced with personal experience and heart-felt empathy. Someone who also is able to achieve this is the French author Emmanuel Carrère, who in his Le royuame, The Kingdom, like Anthony Burgess is depicting the life and opinions of St. Paul and the birth of Christianity, here perceived through the eyes of the Greek medical doctor, Luke, author of the Gospel of St Luke and The Acts of the Apostles. Carrère takes liberties with his basic material, although his depictions indicate an intimate and accurate knowledge of The Gospels, The Acts of the Apostles and other sources, like Eusebius´s History of the Church from the third century AD, as well as a host of scientific findings and interpretations. Neverthelss, Carrère´s story is a highly personal interpretation of the nascent Christianity and his comparisons to current phenomena and personal experiences make Le royuame an exciting read.

According to Carrère, the agreeable and quite refined Greek St. Luke was one of many intellectuals who had been attracted by the intense piety, sense of togetherness and devotion to an all-powerful deity that characterized the Jewish faith. Furthermore, such spiritual searchers had been  attracted by the intense study the Jews devoted to their holy scriptures, Tanach, which by the beginning of the 200's B.C. in Alexandria had been translated into Greek  ̶   the so called Septuaginta.

Greek had for a long time been the main language of Jewish traders and administrators, who had spread throughout the Hellenic world, especially living in thriving, trading cities. It was only sometime in the late first century AD that the Sanhedrin, the Great Council of the Temple of Jerusalem, had decreed that all Jews should read the Tanach in Hebrew and not in Greek.

Goyim, non-Jews, were welcomed to visit the synagogues, which existed all over the Roman Empire and they were even encouraged to participate in discussions and rituals. Carrère writes that Judaism was probably quite "fashionable", its attraction could maybe be compared to today's New Age enthusiasts, who gather to practice Yoga and Tai Chi. It was in synagogues outside of Palestine that St. Paul began to preach his Jewish-Greek-inspired teachings about a resurrected Messiah and that a belief in Him could mean a completely changed life, a salvation. St Paul and his followers began to organize the first Christian communities among non-Jews, who already had been attracted to the Jewish faith.

Carrère assumes that it was in the small town of Troas in Asia Minor that St. Luke was presented to Paul, perhaps he was called to try to cure the charismatic prophet from seizures caused by a mysterious disease that St. Paul occasionally mentions in his letters.

As you know, it was because of an illness that I first preached the gospel to you, and even though my illness was a trial to you, you did not treat me with contempt or scorn. Instead, you welcomed me as if I were an angel of God, as if I were Christ Jesus himself (Galatians 4:13-14).

I know a man in Christ who fourteen years ago was caught up to the third heaven. Whether it was in the body or out of the body I do not know — God knows. […] I will boast about a man like that, but I will not boast about myself, except about my weaknesses. […] In order to keep me from becoming conceited, I was given a thorn in my flesh, a messenger of Satan, to torment me. Three times I pleaded with the Lord to take it away from me (2 Corinthians, 12: 2-8).

There has been quite a lot of speculations about the nature of Paul's disease. The most common assumption has been that it could have been some kind of temporal lobe epilepsy, an affliction expressed through epileptic seizures, often associated with severe cramps and feelings such as fear or euphoria, déjà vu, hallucinations, hearing- and vision disorders, as well as dissociation.

In any case, St. Luke was deeply taken by the charismatic and eloquent St Paul and his preaching about a life-changing faith in Jesus Christ as a path to personal joy and salvation. Luke followed Paul on some of his tours and also ended up together with him in Jerusalem, where Luke met with people who had known Jesus and he was also given access to written testimonies and descriptions of Jesus´s acts and teachings, which he used to compile his gospel.

In Jerusalem, the apostles John and Peter were still alive and a congregation adhering to the teachings of Jesus was led by a brother of Jesus. Brother? Yes, Jesus had had no less than four named brothers and several sisters, whose names we do not know (Mark 6:3). His brother James was heading a group of followers, which in Jerusalem was named "Those Who Follow the Path." It was in the Syrian town of Antioch that converted Greeks came to be known as "Christians".

Eusebius quotes in his History of The Church a certain Hegesippus "belonging to the first generation after the apostles". Hegesippus tells us that James was a strictly Orthodox Jew, who, although converted to his brother's teachings, continued to live as a Jew, demanding that Those Who Follow the Path had to allow themselves to be circumcised and ordered them to obediently follow the Jewish law:

… this one was holy from his birth; he drank no wine or intoxicating liquor and ate no animal food; no razor came near his head; he did not smear himself with oil, and took no baths. He alone was permitted to enter the Holy Place, for his garments were not of wool but of linen. He used to enter the Sanctuary alone, and was often found on his knees beseeching forgiveness for the people, so that his knees grew hard like a camel´s.

James and John were sceptical of St Paul and his teachings about Jesus, though Peter vacillated between doubts and support. On several occasions, the Jewish/Christian congregation of Jerusalem dispatched preachers to foreign synagogues where St. Paul was spreading his interpretations of Jesus´s teachings, intending to correct his “misconceptions”. However, it appears as if the Jewish Christians over time accepted Paul as an “apostle for the Gentiles" and acknowledged his deviations from what they considered to be the correct doctrine. For many years, the two interpretations of the teachings of Jesus existed side by side. In the church of Santa Sabina on the Aventine Hill in Rome you can still see a mosaic dating from the 5th century AD (422-432 CE), presenting the Jewish Christian Church side by side with the Pagan Christian Church  ̶  Ecclesia ex circumcisione and Ecclesia ex gentibus.

Within this unique, ancient Christian environment, Carrère allows Paul´s and Luke's personalities and doubts to reflect his own attractions and doubts concerning the teachings of Jesus. Carrère applies a kind of parallel approach, meaning that he offers in-depth descriptions of his own time as being "saved”, and his later "awakening" from his fanatic convictions. He compares St. Paul´s convictions and the blind faith of the first Christians to Lenin and the Bolsheviks, though Carrère does stress the love and compassion of Christians as being different from the Bolsheviks´ merciless inflexibility.

When I read about Luke and Paul and their meetings with men and women who knew Jesus, I come to think of  my own meetings with people along the border between Haiti and the Dominican Republic, who by the beginning of the twentieth century had known the charismatic peasant leader Olivorio Mateo. Like the more than hundred years old Julian Ramos, who described his friend to me:

Olivorio was a sturdy fellow, compact. He was generally in a cheerful mood, liked to dance and was fond of fish. He drank a lot, but not excessively. I knew him and am convinced that he is the living God.

At a first meeting, you might assume that Julian Ramos was slightly crazy, though he was actually a wise and sensible man. He was well-acquainted with his surroundings, who exhibited great respect towards him and during our discussions he taught me things which I found to be quite profound.

While I studied History of Religions at Lund University, one of my professors explained prophetism by presenting me with an example:

If a man runs naked through a city crying out aloud: "I´m chosen by God. Follow me and you´ll be saved!" If no one follows him he is crazy. However, if people start to run after him, crying: "We believe you. We will follow you to the end of the World!" Then he is a prophet.

An odd and charismatic person may inspire people just through his way if being. As in a scene from Robert Zemecki's movie Forrest Gump. The naive, kind-hearted, but far from smart Forrest is after his girlfriend's death overwhelmed by an urge to run. He runs from USA´s east coast to its west coast, back and forth for several years. He becomes famous. TV reporters ask him:

̶  Why are you doing this? Are you doing it for world peace? Are you doing it for the homeless? Are you running for women´s rights? For the environment? For animals?

Gump simply states: ”I just felt like running”. Later someone runs up by his side:

̶   I saw you on TV and thought “Is it really you!” I thought here´s someone who got it all right. Here´s someone who have it all figured out. I´ll follow you everywhere, Mr. Gump.

Soon a whole bunch of followers are running behind Forrest Gump.  After more than three years of running from coast to coast, he suddenly stops. His followers stop running as well and eagerly await his words:

̶  Quiet, quiet, He´s going to say something.

Gump surveys his hangers-on:

̶  I´m pretty tired. I think I´ll go home now.

They watch him with bewildered disillusionment:

̶  Now what? What are we supposed to do now? 

Gump is harmless and far from being a prophet. However, there are many real-life examples of how religious and charismatic individuals have merged their own beliefs with what they assume to be assignments bequeathed to them by God himself. They have used their fanatic convictions to create strict rules for everyone else, to entire communities and even nations. Some of them have even demanded that if the entire planet is going to be changed and saved, the rules laid down by them must be followed by each and every one. Thus, those who do not follow these rules may be branded as dangerous opponents, the scum of Satan, who have to be punished, or even wiped out.

Such freaks may be religious fanatics, or any other kind of convinced ideologists. Benito Mussolini did for example consider his own ego to be identical to the real soul of Italy. He was certainly delusional and brought his nation to the edge of the abyss  ̶  he and his cronies actually dropped it into the chasm. Nevertheless, Mussolini was no idiot. When signing a Concordat with the Vatican, the Catholic Church was rendered its long-awaited influence over education and morals. It actually became a state-subsidized authority in Italian society  ̶  on condition that the pope gave his full support to Mussolini and his fascist dictatorship.

However, the convinced atheist Mussolini did not want appear as the Pope's stooge and while defending his support to the Vatican he did in a parliamentary speech present Catholicism as an Italian creation. A result of the power and influence of the Roman Empire. The Pope and his Catholic Church would never have existed without the Roman emperor Constantine making Christianity the only permissible religion of his Empire. Ergo  ̶ the Pope was then, just as now, dependent on the goodwill of the state, i.e. Mussolini',  and not the other way round:

This religion was born in Palestine, but it became Catholic in Rome. Very probably it would simply been one of the many sects that flourished in that overheated environment … and very likely it would have died out, without leaving a trace. The Italian state is Catholic but also Fascist, indeed before all else exclusively and essentially Fascist.

Obviously the pope became furious. The easily agitated Pius XI scolded Mussolini's hapless ambassador to the Vatican:

I am offended, mortally offended: Open your mouth, and your breath offends the Pope; you move, and you humiliate me; you get your sinister brain in motion and plot things that insult the Church … Enough! Enough!

Nevertheless, in my opinion Mussolini was right. Christianity became a power factor after Constantine made it the obligatory faith of his empire. This eventually became both the strength and weakness of Catholicism.

Emmanuel Carrère tells us how some dedicated men and women became the founders of a world religion. Personal convictions were eventually transformed into general law. History offers examples of several such processes; how a person's fanatic opinions become the moral criterion for thousands, even millions of people  ̶  Hitler, Stalin, Mao. Let us consider such a process on a smaller scale  ̶  Savoranola´s road to power in Florence, followed by a pathetic failure, which nevertheless sowed a seed to a sea change of Christianity, eventually resulting in the subsequent death of  millions of people.

By his opponents, the Dominican monk Girolamo Savoranola (1452-1498) has been depicted as a demon. I recently read about him in Simon Monteforte´s Monsters:

His very name is a synonym for mad monks, and the crimes of theocracy and misguided virtue.

Savoranola has thus gone down in history as a fanatic opponent to the beauty and splendour represented by the very words “Italian Renaissance”, epitomized by an enlightened, tolerant and beauty-worshiping Florentine Republic. This despite the fact that some of the Renaissance's greatest heroes, such as the humanist Pico Della Mirandola and the artist Sandro Botticelli were devoted admirers of Savoranola. 

The truth about Savoranola is thus not as one-dimensional as it often has been depicted. His character and actions should be judged in relation to his contemporary society. To me the best source to this strange era remains Jakob Burckhardt's magnificent The Civilization of the Renaissance in Italy from 1860; easy-to-read, well-written and clarifying it paints a frieze that turns into a formidable overview, with a wealth of astonishingly details it depicts an entire era and after more than a hundred years the colours still appear as fresh as ever.

A few years ago I visited Savoranola´s cell in the San Marco monastery in Florence. I saw the desk where he wrote down his revelations and the horsehair shirt he wore during sleepless nights to chase away his sinful thoughts and chastise his body. Through a window in his cell, Savoranola could see how the beauty-loving millionaire, poet, patron of the arts and charmer Lorenzo de Medici quietly walked in his rose garden.

The Medici were Florence's factual rulers, despite the complicated parliamentary system practiced by the city's Signoria. It was Lorenzo's grandfather, Cosimo, who had founded the magnificent San Marco monastery, contracting masters like Fra Angelico and Ghirlandaio to adorn it with exquisite frescoes. It was Lorenzo de Medici, who for good reasons was called Il Magnifico, who recalled Savoranola to Florence after his Dominican superiors had sent the rabble rousing and fanatic monk on an apparently never-ending preaching tour through northern Italy.

On his return, the formerly quite ugly and unarticulated Savoranola became a changed person. A masterful, charismatic speaker who with his fiery sermons convinced members of ever increasing audiences about a future fall from grace of the corrupt and morally despicable Pope Alexander VI, Rodrigo Lanzol-Borja y Borja, as well as the necessity to guarantee rights of and support to the poor people of Florence, finally introducing a true democracy curbing the mafia rule of the Medici and eradicating the alarming debauchery of the Florentines.

Judgment Day is approaching! Repent! I have visited the Paradise and across Florentine skies I have seen mighty, heavenly warnings about the times that are on their way!

When Lorenzo de Medici in April 1492 found himself by death´s door, he called for his devoted opponent Savoranola. The severe monk came and demanded Lorenzo´s unconstrained confession and for that purpose they had to be left alone in the room. After Lorenzo had confessed his sins, Savoranola required that he had to unreservedly surrender to the grace of God. "I'm doing that with all my heart and soul," replied Lorenzo. "Are you renouncing your ill-gotten wealth and going to restore what has been wrongfully taken?” “Father, I will do so, or I will cause my heirs to do it if I cannot.” Finally, Savoranola requested Lorenzo to guarantee Florentines their freedom and order his heirs to be instrumental in establishing a strictly Republican regime. Lorenzo refused to answer, turning his face towards the wall. The monk did not give him the viaticum and left the room. The same night Lorenzo died. The story has been told by Savoranola himself, though as so much else concerning the "demonic monk" his enemies have portrayed the meeting in a different manner:

The haughty Savoranola appeared, probably thinking that in these last moments of agitation and suffering he might be enabled to collect material for his factious purposes. Lorenzo had already confessed his sins, been absolved and obtained the Last Rites.

Nevertheless, it is a fact that Savoranola and Lorenzo for a long time were left alone in Lorenzo´s chamber of death.

One of the reasons to why Savoranola nurtured worries about the piety of Lorenzo de Medici was his enthusiasm for Classical Greek paganism. Lorenzo had summoned an "academy" consisting of an intimate circle of enlightened and congenial friends. Among the academicians we find Marsilio Ficino, translator of Plato, directly from the Greek originals that had been brought from Constantinople just before it´s fall to the Turks in 1453. Pico della Mirandola, the humanist who believed that knowledge of all ages and places could be combined with his great appreciation of the Greek philosophers. To that end he studied Arabian and Jewish philosophy, the Church Fathers, Islam and Persian religion. Angelo Poliziano, a precocious poet and Lorenzo´s competitor in a joint effort to apply the most delightful Italian vernacular to their pioneering poetry. The ingenious artist Sandro Boticelli, creator of the immaculate masterpieces The Birth of Venus and Primavera. Cristoforo Landino, diligent commentator to The Aenid and The Divine Comedy and not the least  ̶  Leon Battista Alberti, apogee of what it meant to be a Renaissance man. Alberti was an outstanding musician, architect, painter, natural scientist, art theorist, poet and athlete. Even Leonardo da Vinci considered himself to be a mere dilettante compared to this incomprehensible master, who once declared that search and effort is the meaning of life: "There is no art which has not had its beginnings in things full of errors. Nothing is at the same time both new and perfect." 

Sodomy was quite common in groups such as these. This behaviour was violently condemned by Savoranola, who was in agreement with the great philosopher of his Dominican order, Thomas Acquinas, who considered that of all sins homosexuality was second only to murder. Homosexuality was so endemic among Lorenzo´s compatriots that it was commonly labelled as the Florentine Affliction. Lorenzo il Magnifico himself was openly bisexual. Savoranola´s greatest crime was probably that after his most virulent sermon in December 1494 he demanded that the Signoria imposed death penalty for sodomy.  However, the Florentines apparently preserved their tolerance for this kind of transgression. Only one person was burned alive for sodomy, though he was also accused of theft and brigandage.

Lorenzo de Medici was not a beautiful man, though both men and women were attracted to him. He was a skilled poet, endowed with a winning charm. Burckhardt wrote:

Lorenzo the Magnificent was supreme over his circle, not, as we might be led to believe, through the princely position which he occupied, but rather through the wonderful tact he displayed in giving perfect freedom of action to the many and varied natures which surrounded him.

Accordingly, Lorenzo was completely different from the stern Savoranola, who had a tendency to force all people to adapt themselves to his idealistic Procrustes bed.

Lorenzo il Magnifico arranged and paid for sumptuous festivals and public pageantries. He supported a host of extremely talented sculptures, architects and painters. At the same time, Lorenzo, like several of his family members, was a skilled schemer, who deliberately manipulated, threatened and bribed members of Florence's "elected" town council  ̶  La Signoria. Like a mafia boss, Lorenzo put the welfare of his own family above everything else and he was quite inhibited and shameless when it came to bring his youngest son Giovanni to the fat income possibilities guaranteed by a brilliant Church career. Through generous gifts to the pope, Lorenzo managed to have the charming, chubby and luxury loving Giovanni appointed as Cardinal at the tender age of fourteen years. He later became Pope Leo X. Lorenzo's contemporary, the historian Franceso Guicciardini, described the economic and political power of the Medici family:

But even with a clear-sighted a man as Lorenzo, such a position might easily lead to errors, and he did in fact make mistakes in important cases to the disadvantage of the State, either by allowing himself to be carried away by passion or by regarding only his personal position and advantage, always under the pretext that his greatness and that of his family was necessary to the common good.

Savoranola´s times were tough and dissented, with constant skirmishes between power hungry city states, like Naples, Venice, Genoa, Florence and the Papal territories, while the whole of the Italian peninsula was constantly threatened by France in the West, the Turks to the East and Barbaresque pirates in the South. When the somewhat imbecilic and power-infested young French king Charles VIII, with a great army, entered Italy the same year as Lorenzo il Magnifico died, Savoranola saw him as a new Cyros II of Persia who would liberate Italy from its corrupt Pope and power greedy princes.  

Karl VIII appears to be a somewhat unlikely hero for an ascetic and principled monk. The French king was of short stature and slightly hunchbacked, with six toes on each foot and a constantly gaping mouth, through which he tended to mumble to himself. Worse than those physical shortcomings was Karl VIII's rock-solid conviction of his own excellence, combined with stubbornness and plain inanity, worsened by an excruciating sexual appetite.

The French campaign ended in failure, but made the Medici abandon Florence, thus opening for the election of an unprecedentedly democratic Signoria, renamed as The Great Council, which, inspired by Savoranola's fiery preaching about the necessity of a moral shake-up and social justice, began to establish new, harsh laws.

By the end of the fifteenth century, large crowds gathered to listen to Savoranola´s Advent sermons. All over Italy, members of the Franciscan and Dominican preaching orders competed in arousing the passions of church goers. People flocked in their thousands to listen to the most famous orators, whose fame was almost equal to today's rock stars.

Savoranola was the main attraction. This may seem strange judging from the descriptions of his visions, which he wrote down to defend himself from the accusations of the Papal Curia, Compendium di Rivelazione e Dialogus de veritate prophetica, "Compendium of Revelations and a Dialogue concerning Genuine Prophecy". This book, which became an immediate bestseller, conveys a rather heavy-footed impression. Savoranola´s detailed descriptions of the Paradise appear derive from church frescoes, his convoluted conversations with the Devil are wearisome and it is only occasionally that his outbursts become visionary and inspiring. 

Savoranola´s oratory must have been quite different. He considered his sermons to be some kind of inspired speech coming to him directly from God. They were fired by a personal blaze of frenzy, not witnessed until the appearance of Luther, 40 years later. In these times, without loudspeakers, radio, television and the intranet, a man like Savoranola had to be able to enthral his audience through his powerful and instantaneous charisma.

While preparing for his 1492 Advent sermons Savoranola had been particularly worried and tense. He knew they were crucial for his and Florence´s future, though any divine inspiration refused to appear, in spite of intense fasting and mortification of the flesh. However, one night it seemed to him as if the sky opened up. In an ecstatic fever Savoranola saw how a gigantic hand hit the air above Florence with a bloody dagger. Above the monstrous hand flaming letters declared: Gladius Domini superterram, cito et velociter, "The Lord's sword above the earth, stinging and swift." A powerful voice proclaimed:

The time is nigh when I shall unsheath my sword. Repent before my wrath is vented upon you. For when the day of my judgement comes you may seek to hide but you will find no refuge. You will fall prey to raging foes; see rivers blood in the streets; wives will be torn from their husbands, virgins ravished, children murdered before their mothers´ eyes; all will be terror and fire; and bloodshed.

Savranola's empathy, his fanatic belief in his own prophecies, which could sometimes be quite accurate, probably due to the fact that he was quite well-informed about politics and current events, impressed most of the Florentines. During a few years the city found itself overshadowed by Savoranola´s glowing fanatism.

The piagnoni, the city's proletariat, gathered behind the prophet's message and gangs of white-mantled, chanting and light-bearing youths broke into private houses, dragging with them luxury items, which they gathered in Piazza della Signoria. Many also volunteered their most precious possessions, since Savoranola had claimed that their attachment to them prevented their salvation. Savoranola remained a role model in asceticism and moral high-ground. His Dominican brethren, he had eventually become abbot of the San Marco monastery, adored him. Gambling dens and brothels were cleansed, bathhouses closed down, men and women who appeared in elegant gear, adorned with jewellery and precious fabrics, were mocked and shamed. Famous were the two occasions when Savoranola organized his huge Bonfires of Vanity:

On the lowest tier were arranged false beards, masks, and carnival disguises; above came volumes of the Latin and Italian poets, among others Boccaccio, the ’Morgante’ of Pulci, and Petrarch, partly in the form of valuable printed parchments and illuminated manuscripts; then women’s ornaments and toilet articles, scents, mirrors, veils and false hair; higher up, lutes, harps, chessboards, playing-cards; and finally, on the two uppermost tiers, paintings only, especially of female beauties, partly fancy pictures, bearing the classical names of Lucretia, Cleopatra, or Faustina, partly portraits of the beautiful Bencina, Lena Morella, Bina and Maria de’ Lenzi.  […] When the pile was lighted, the Signoria appeared on the balcony, and the air echoed with song, the sound of trumpets, and the pealing of bells. The people then adjourned to the Piazza di San Marco, where they danced round in three concentric circles. The innermost was composed of monks of the monastery, alternating with boys, dressed as angels; then came young laymen and ecclesiastics; and on the outside, old men, citizens, and priests, the latter crowned with wreaths of olive.

Savoranola's senseless struggle against luxury and immorality did not have much in common with Jesus's teachings of forgiveness and tolerance. Nevertheless, immorality was rampant at the very centre of Christianity. The scandalous court of Pope Alexander VI was populated by his various concubines, bastard children, boot-lickers and consummate criminals. A Vanity Fair where revenue-generating offices were sold to the highest bidder. The Catholic Church had become a lucrative revenue for wealthy and unscrupulous men, enjoying lifetime incomes from tithes and fat bishoprics. There was not much the Christian love, nor compassion for the suffering poor. Savoranola preached that the fish was rotting from the head.

However, Savoranola became blinded by his own successes. Soon his moral aloofness and boldness knew no limits. In sulphurous sermons he attacked Alexander VI and demanded his immediate departure from office. He wrote to Europe's princes and asked them to gather for a Council and jointly disperse of the corrupt Sybarite occupying St Peter´s chair and within the tarnished Church restore the true teachings of Christ.

However, by attacking the spiritual authorities, Savoranola also attacked the worldly powers. His violations of the wealthy Florentines´ privacy, the fanatic assertions of his self-serving prophecies and his self-proclaimed role as God's representative on earth earned Savoranola powerful enemies. The pope banned Savoranola and forbade him to preach; his faithful Pigioni was soon attacked by i Arrabbiati, the Furious Ones; annoyed youngsters who felt choked in Savoranola´s godly Republic. Soon Florence was plagued by daily and sometimes deadly riots. Savoranola´s supporters lost their majority in The Great Council and the Signoria was reinstated. The Pope's henchmen appeared in Florence with orders to suffocate all opposition to his rule. In collusion with the Franciscans, envious of the influence of Savoranola´s Dominicans, a plan was cocked up to dethrone “the mad monk”.

Although the Savoranola was quite Medieval in his moral convictions and revelations, he was nevertheless an enlightened person. He considered astrology and alchemy, which were quite fashionable among the intellectual elite, as humbug and considered these “sciences” to be an abuse, a denial of the almighty power of God. He also fiercely condemned all other forms of “superstition”. When a Franciscan monk challenged Savoranola for a fire test, he knew quite well that he would not participate in such a superstitious contest. A fire test was a seldom used remnant from Medieval times and consisted of two "competitors" jointly passing through a burning tunnel. If one of them survived the trial, it was considered as a sign that God approved of his faith and teaching. To Savoranola´s annoyance one of the Dominican brethren accepted the challenge in his abbot´s name and declared he was willing to endure the test in his superior´s place. It was decided that the fire test would be conducted in Piazza della Signoria. A tunnel of twigs impregnated with oil was prepared. However, both the Dominican and the Franciscan contestant hesitated to undergo the test and the great crowd became increasingly unruly. When an intense rainfall inhibited the performance the crowd's anger and disappointment were transformed into an uncontrollable rage.

I Arrabiati ensured that the anger was directed against the Dominicans, who headed off to their monastery, where they soon were attacked by an angry and armed mob demanding the hand-over of Savoranola. However, the Dominicans took up a violent fight, fiercely defending themselves and their abbot. A few monks who had seen what was coming had, without the knowledge of Savoranola, stockpiled weapons; swords, crossbows, pikes and even some primitive muskets. Although Savoranola pleaded that everyone had to lay down their arms, the monks fought with unabated fury, killing and wounding several the attackers. However, they had to give up the fight when the Signoria ordered the city's troops to attack the monastery. The humiliated Savoranola was, accompanied by the Arrabiati´s angry jeering, brought to be judged by the Pope's representatives.

Savoranola's formerly triumphal story now turned into a tragedy. His already battered and emaciated body was broken through merciless torture with il strappado. This meant that his hands were pinioned and a hook attached to his wrists. Then he was winched up towards the ceiling and kept dangling there with his arms stretched above his head, while he underwent long, pitiless interrogations. If the hearings did not lead to the expected results, the rope was loosened and Savoranola fell down towards the floor, only to be halted immediately before his feet reached the pavement. The violent jerk generally caused the shoulder bones to be dislocated. After the bones had been reset, the prisoner was brought back to his cell. Time and time again, Savoranola was exposed to il strappado. Soon his body was broken down and he had to be carried to the interrogations. The persecutors shouted at him that he was a false prophet. A liar in love with his own magnificence and persuasiveness.

Savoranola broke down, both physically and mentally. In the end, he acknowledged everything he was accused of. He confessed that he had been blinded by his own vanity and deliberately seduced the people. He had had no revelations. His prophecies were his own inventions. Actually, he was a renegade lacking any honest belief in God and Jesus. In his cell, Savoranola wrote:

Unfortunate am I, abandoned by all, I who have offended heaven and earth, where am I to go? With whom can I seek refuge? Who will have pity on me? I dare not raise my eyes to heaven because I have sinned against heaven. On earth I can find no refuge, because here I have created a scandalous state of affairs … Thus to Thee, most merciful God, I return filled with melancholy and grief, for Thou alone art my hope. Thou alone my refuge.

In the end, Savoranola realized the meaninglessness of his confessions. He stated that he had actually believed in his visions  ̶  they were real, they came from God. He honestly felt that the pope was an apostate and a spoiler of the true doctrine of Christ. He did not want to disappoint the poor who still believed in him. He had devoted his life to God. Would he now deny him in the face of death?

When the pope's messenger brought the troubled monk from his cell and once more ordered the executioner to undress him and tie him to il strappado, Savoranola shouted:

Now hear me, God! Thou hast caught me. I confess that I have denied Christ, I have told lies. O you Florentine Lords, be my witness here: I have denied Him from fear of being tortured. If I have to suffer, I wish to suffer for the truth: What I said, I heard from God. Thou art making me do penance for having denied Thee under fear of torture. I deserve it. 

Savoranola had thus withdrawn his confession and was immediately sentenced to death. With two of his monk brethren, he was brought to Piazza della Signoria; the convicted heretics were forced to climb up a ladder leaning against a tall pole. On top of it they were hanged in such a way that they would die as slowly as possible, while a fire was lit beneath them.

Savoranola´s ashes were sprinkled in the Arno River. Sic transit gloria mundi. It is foolish to let State morality penetrate citizens´ private lives (with the exception of safeguarding the human rights), how benevolent and necessary it might seem to be for society as a whole. The victims will eventually feel violated and sooner or later they will revolt.

Burckhardt, Jacob (1990) The Civilization of the Renaissance in Italy. London: Penguin Classic. Burgess, Anthony (1986) The Kingdom of the Wicked. London: Abacus. Carpentier, Alejo (1972) Explosion in a Cathedral. Harmondsworth: Penguin Modern Classics. Carrère, Emmanuel (2018) The Kingdom. London: Penguin. Eusebius (1989) The History of the Church from Christ to Constantine. London: Penguin Classics. Kertzer, David I. (2015) The Pope and Mussolini: The Secret History of Pius XI and the Rise of Fascism in Europe. New York: Random House. McGuinn, Bernard (1979) Apocalyptic Spirituality: Treatises and Letters of Lacantius, Adso of Montier-en-Der, Joachim of Fiore, the Spiritual Franciscans, Savoranola. New York:  Paulist Press. Landsborough, David (1987) “St Paul and temporal lobe epilepsy”, Journal of Neorology, Neurosurgery, and Psychiatry. No. 50. Monteforte, Simon Sebag (2009) Monsters: History´s most Evil Men and Women. London: Quercus. Strathern, Paul (2012) Death in Florence: The Medici, Savoranola and the Battle for the Soul of Man. London: Vintage Books. Williamson, Hugh Ross (1974) Lorenzo the Magnificent. London: Michael Joseph Ltd.

06/16/2018 18:52

Som så ofta förr hade jag blivit stående framför bokhyllan och med blicken skannat bokryggarna, Jag drog ut en bok, inbunden i rött  ̶  Bibel för barn. Då jag jag blivit åtta år hade jag fått den av min morfar. Framför försättsbladet hade jag någon gång på pärmens insida klistrat in ett brev från Morfar, skrivet med hans lättlästa och vackra handstil:

Tallebo 19/8 1962


Min lille Jan!


Här kommer presenten som du skulle fått till julafton 1961, men den fanns inte då i någon bokhandel ty den hade tagit slut.

Nu har den emellertid kommit igen i ny upplaga. Hoppas att du är mycket rädd om den och ofta läser i den, när du nu har lärt dig läsa så bra. Och så vackra bilder den har! Här är mycket att se och fundera över. Man kan utläsa mycket av de bilderna.


Med hjärtlig hälsning från Morfar.

Sv. Psalmboken 515

Morfar hade rätt. Bilderna var vackra, detaljerade och fantasistimulerande. Med barnsligt allvar betraktade jag varje detalj. De hade målats av en viss William Hole, som för att förbereda sig inför uppgiften hade vistats i Palestina under några år vid förra seklets början. Resultatet hade blivit nästan fotografiskt dokumentära bilder, som omgående förde betraktaren in i händelsernas centrum.

Som barn ofta gör diktade jag upp egna berättelser kring flera av bilderna. Det var speciellt en bild som jag fann ovanligt skrämmande. Det var Holes framställning av Jesu korsfästelse. Som han ofta gjorde förlade han blickpunkten en bit bortifrån händelsernas centrum. Längst upp i bildens högra hörn ser vi de tre korsen och de sörjande kvinnorna, som då de knäfaller vid Jesu kors ser ut som vita stenblock.

Mot betraktaren närmar sig en skara män som med sina gester och kroppshållning tycks spegla känslorna inför den avrättning de nyss har bevittnat. Det var speciellt en av dem som fångade min uppmärksamhet. En vitklädd man som med nerböjt huvud stapplar framåt. Han har med sina båda händer gripit om sin turban. Jag fick för mig att han var en levande död. Någon som blivit halshuggen och därefter stigit upp ur sin grav. Jag hade nämligen läst:

 Och se, då rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån och ända ned, och jorden skalv, och klipporna rämnade, och gravarna öppnades, och många avsomnade heligas kroppar stodo upp. De gingo ut ur sina gravar och kommo efter hans uppståndelse in i den heliga staden och uppenbarade sig för många.

Jag hade nämligen pliktskyldigt inte enbart betraktat Bibelns bilder utan också läst texterna. Det var inte helt lätt för en liten pojke som nyss lärt sig läsa. Bibel för barn, som hade inte mindre 500 tättskrivna sidor, var nämligen inte tillrättalagd och omskriven för barn, utan bestod av ett urval bibeltexter ur den officiella, svenska bibelöversättningen. Min stora respekt för morfar, som behandlade mig som om jag var mer mogen än jag var och för mig ofta berättade historier från Bibeln eller den grekiska och nordiska mytologin, gjorde dock så att jag läste boken från pärm till pärm. Det var kanske tack vare Morfars berättande som jag trots det svåra språket och de många obegripligheterna blev så djupt fascinerad.

När jag nu läste Morfars brev undrade jag vilken psalm 515 syftade på. Det måste röra sig om 1937 års psalmbok och inte den från 1986, som man numera använder i kyrkan. Det visade sig vara Johan Ludvig Runebergs psalm Jag lyfter ögat mot himmelen:

Jag lyfter ögat mot himmelen
och knäpper hop mina händer.
Till dig, o Gud, som är barnens vän,
min håg och tanke jag vänder.

Jag är så glad att få tacka dig,
och gärna vill jag det göra.
Jag vet det visst att du ser på mig
och mina böner vill höra.

Ja, det där måste väl röra sig om den barnatro som Lapp-Lisa en gång sjöng om:

Har du kvar din barnatro
ifrån hemmets lugna bo?
Kan du bedja än, som förr du alltid bad:
"Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är".
Gamla mor då känner sig så nöjd och glad.

Barnatro, barnatro,
till himmelen du är en gyllne bro!
Barnatro, barnatro,
till himmelen du är en gyllne bro!

Jag får nog erkänna att den där tron har jag inte längre kvar och jag tror mig till och med kunna fastställa hur jag miste den. Jag måste ha varit yngre än tio år. Det var en sommardag, jag låg i på soffan i vardagsrummet och läste i en Illustrerad Klassiker, minns inte riktigt vilken men tror att det kan ha varit Myteristernas ö.

Några sjömän sökte efter ett fartyg, men kunde för söderhavsborna inte förklara hur stort skeppet och dess besättning var. Då tog en inföding en vattenmelon, klöv den och förklarade att ena melonhalvan var skeppet. Sedan tog han ut kärnorna lade ett antal av dem i sin handflata och satte dem sedan tillbaka på melonhalvan, varvid de vita sjömännen förstod att ett fartyg tidigare hade lagt till vid ön och att öborna till och med observerat hur stor besättningen var.

Jag lade undan tidningen och medan jag funderade på historien blickade jag upp mot taket och såg hur solskenet genom den öppna balkongdörren färgade det gult. Jag gick ut på balkongen och fick då ser hur ett stort, ulligt moln täckte solskivan, det mörknade omkring mig och med en förkrossande insikt förstod jag att det där ovanför molnen, ovanför det blå himlavalvet, inte fanns något Paradis. Enbart oändlig rymd och alls ingen Gud och änglaskara.

Religion är en mänsklig företeelse och därmed påverkad av vår personlighet, vad vi tror vara sant och riktigt för oss och andra, vår strävan efter makt och inflytande. Religionen har sitt ursprung hos människor som genom sina insikter, erfarenheter och kunskaper har skapat och format den. Kristendomen är inget undantag. Sedan Morfar gav mig den där Bibeln har jag ofta funderat över hur min tro har formats av människor som levt för hundratals år sedan. Visserligen var det Jesus som grundade kristendomen, men det var hans efterföljare som tolkade och spred det över jorden, något som gjort att jag tidigt började intressera mig för vad jag antar vara de äldsta bevisen på hans existens – Pauli brev och Apostlagärningarna, som skrevs av män som inte träffat honom personligen, men som likväl blivit djupt gripna av vad de hört berättas om honom.

Någon gång på åttiotalet köpte vi en bostadsrätt i Lund. Lägenheten var sliten med smutsiga tapeter. Då jag några år senare såg några målningar av Ola Billgren förstod jag att de målats i en liknande lägenhet, jag kände igen rummen, utsikterna och de smutsiga tapeterna.

Vi började måla väggarna, det tog tid och vi sov på madrasser omgivna av flyttlådor. Elektriciteten var ännu inte inkopplad och jag läste om natten en roman med hjälp av en batterilampa som jag fäst vid pärmen. Det var The Kingdom of the Wicked (Syndarnas rike) en rappt berättad roman om de första kristna. Burgess hade försökt få med allt – Paulus och Petrus resor, fanatism och tvivel. Det godtyckliga våldet och grymheten i det Romerska Imperiet, den otyglade dekadensen i dess absoluta brännpunkt La Cittá Eterna, Caput Mundi – Rom. Antagligen på grund av att den byggde på ett filmmanus var romanen fylld med dialoger och pittoreskt realistiska detaljer. Historien uppgavs vara skriven av en grekisk skeppsspeditör, osannolikt välinformerad om efterföljarna till en viss Yehoshua Naggar, eller Iesous Marengos, en ovanligt kraftig, skriftlärd byggnadssnickare, vars starka fysik gjorde att han överlevde sin korsfästelse.

Det var onekligen en välskriven roman. Burgess briljerade med grundliga kunskaper om urkristendomen och den hellenistiska civilisation inom vilken den verkade. Men, som så många andra historiska romaner led den av att ha gapat över alltför mycket. Berättaren vet och kan allt, scenerna fylls med alltför välkända aktörer; Petrus, Paulus, Seneca, Herodes Agrippa, de romerska kejsarna. Burgess pressar till och med in en dialog mellan Nero och Paulus. Personerna blev alltför endimensionella, diskussionerna didaktiska och händelserna tillrättalagda.

Kanske grumlades min uppskattning Burgess roman genom att jag strax innan jag tog itu med The Kingdom of the Wicked hade läst en av de mest mästerliga historiska romaner jag fått i min hand, Alejo Carpentiers Il siglo de las luces, Detta upplysta tidevarv. Där skildras historien med ett bländande vackert språk som tar sin utgångspunkt från okända människor, som på avstånd upplever omvälvande världshändelser. I centrum står visserligen en realtivt välkänd person, Victor Hughes, som förde den Franska revolutionen till Guadalupe, men annars ser vi de flesta kända, historiska aktörerna på avstånd, samtidigt som vi kastas rakt in i miljöer som trots att de är fjärran från oss i tid och rum levandegörs som om berättaren befunnit sig där. Kanske berodde det på att Carpentier som kubansk författare var väl förtrogen med den karibiska miljön och en revolutions förlopp på en sådan plats. Sedan 1966 verkade han som den kubanska, revolutionära regimens ambassadör i Paris, där han avled 1980. Il siglo de las luces skrev han 1962, då han fortfarande bodde på Kuba och det är märkligt att romanen publicerades där, eftersom den med stor skärpa skildrar hur en revolution slukar sina egna barn.

Där finns dofter, väderväxlingar och små till synes oväsentliga detaljer, som exempelvis de böcker som läses av romanfigurerna nu tycks vara bortglömda, men på sin tid lästes de mer än de böcker som nu är klassiker. Minns Carpentiers skildring av hur den rostande bilan på en giljotin, som satts upp på torget i den franska småstaden Bayonne, i duggregn höjs och sänks medan den hugger av huvuden inför en liten skara ämbetsmän som hukar under sina svarta paraplyer:

Långt från sin egentliga miljö, långt från den plats nerstänkt av en monarks blod där den hade spelat sin stora roll i en historisk tragedi, fick denna vinddrivna maskin  ̶  inte ens fruktansvärd utan enbart ful, inte ens ödesdiger utan enbart trist och klibbig  ̶  där den sattes i funktion, ett drag av teater där några kringflackande gycklare på turné i provinsen försökte apa efter huvudstadsaktörernas stora stil. Inför åsynen av en avrättning stannade några fiskare till med sina fiskkorgar; tre, fyra figurer med tvivelaktigt utseende och en tobaksstråle strilande mellan tänderna, en barnunge, en alpargatasmakare, en bläckfiskförsäljare. Utan att påskynda stegen fortsatte de sedan sin väg medan den avrättades hals började stöta ut blodet som vin ur munstycket till en vinsäck.

Så skall en historisk roman skrivas. Med tankeväckande och emellanåt magnifika, poetiska bilder från en svunnen tid, befolkad av människor av kött och blod, med människors förvirrade och ofullgångna känslor och tankar.

Om en historisk roman skall bli levande måste nog författaren krydda sin anrättning med egna erfarenheter och sitt högst personliga känsloliv. Någon som gör det är fransmannen Emmanuel Carrère som i sin Le royuame (The Kingdom) liksom Burgess skildrar Paulus liv och kristendomens födelse, här betraktade genom den grekiske läkaren Lukas ögon, författare till Lukasevangeliet och Apostlagärningarna. Författaren Carrère tar sig stora friheter med sitt grundmaterial, visserligen uppvisar hans skildring en intim och korrekt kännedom om Johannes- och Lukasevangelierna, Apostlagärningarningar och annat källmaterial, som Eusebius Kyrkohistoria från 300-talet, samt en mängd vetenskapliga fynd och tolkningar, men det är hans högst personliga tolkningar av historien, samtida jämförelser och djärva tilldiktningar som gör La rouyuame till spännande läsning.

Enligt Carrère var den stillsamt fromme och bildade greken Lukas en av de många hellener som attraherades av judarnas intensiva fromhet, samhörighetskänsla, deras ende och allsmäktige Gud, samt intensiva studium av och den inspiration de fann i sin heliga skrifter, Tanach, som i början av 200-talet f.Kr. i Alexandria hade översatts till grekiska  ̶  Septuaginta.

Grekiska hade under en låg tid varit huvudspråket för de bildade judiska handelsmän och administratörer som levde spridda över hela den helleniska världen, speciellt i städerna. Det var först någon gång i slutet av 100-talet e.Kr. som Sanhedrin, Det stora rådet, i Jerusalem påbjöd att alla judar borde läsa Tanach på hebreiska. Det stod fritt för gojim, icke-judar att besöka synagogorna runt om i det Romerska imperiet och deltaga i de diskussioner och riter som förkom där och det var många som lockades dit och även många icke-judar som samlades för att läsa och diskutera Septuaginta.  Carrère skriver att antagligen var judendom ”på modet”, precis som nutiden New Age entusiaster samlas för att praktisera yoga och Tai Chi, även förutan ”religiöst initierade” ledare. Det var i synagogor utanför Palestina som Paulus började förkunna sin judisk-grekiskt inspirerade lära om den uppståndne Kristus personförändrande frälsningslära och organiserade de första kristna församlingarna bland icke-judar.

Carrère antar att det var i den mindreasiatiska staden Troas som läkaren Lukas presenterades för Paulus, kanske tillkallad för att bota den karismatiske profeten från ett anfall av den mystiska sjukdom som han på ett par ställen i sina brev säger sig vara plågad av och som kunde ge upphov till såväl svåra plågor som hallucinationer.

Ni vet att det var på grund av sjukdom som jag första gången kom att förkunna evangeliet för er. Min kroppsliga svaghet frestade er inte till förakt eller motvilja, utan ni tog emot mig som en ängel från Gud, ja, som Kristus Jesus (Gal 4:13-14).

Jag vet en man som lever i Kristus och som för fjorton år sedan – om det nu var med kroppen eller utan den vet jag inte, men Gud vet det – han blev i alla fall uppryckt till den tredje himlen. […] Den mannen vill jag skryta med; med mig själv vill jag inte skryta, bara med min svaghet. [… ] Och för de väldiga uppenbarelsernas skull […] har jag fått en tagg som sticker mig, en ängel från Satan som misshandlar mig så att jag inte blir högfärdig. Tre gånger har jag bett Herren att den skall lämna mig i fred (2 Kor, 12: 2-8).

Det har spekulerats en hel del om arten av Paulus sjukdom, det har bland annat antagits att det rörde sig om Temporallobsepilepsi, en form av epileptiska anfall ofta förenade med svåra kramper och känslor som rädsla eller eufori, déjà vu, hallucinationer, hörsel- och synvillor och dissociation.

Under alla förhållanden blev Lukas djupt gripen av karismatiskt vältalige Pauli förkunnelse om hans tron på Jesus Kristus som en väg till personlig glädje och frälsning. Lukas följde Paukus på hans vandringar och hamnade tillsammans med honom i Jerusalem, där Lukas mötte personer som känt Jesus och han fick även tillgång till skrifter som han sedan använde för att skriva sitt evangelium. I Jerusalem levde och verkade fortfarande Johannes och Petrus som varit Jesu lärjungar och Jakob, Jesu broder. Broder? Jo, Jesus hade haft inte mindre än fyra namngivna bröder och flera systrar som vi inte vet namnen på (Mark 6:3). Jakob var ledare för Jesu församling som i Jerusalem kallades ”De som följer vägen”, det var först i Antiokia som omvända greker kom att kallas kristna.

Eusebius citerar i sin Kyrkohistoria, skriven i Caesarea i början trehundratalet f.Kr., en viss och numera okänd Hegesippus ”som tillhörde den första generationen efter apostlarna”. Hegesippus berättar att Jakob varit en sträng, ortodox jude, som även om han blivit omvänd till sin brors lära fortsatte att leva som en jude och krävde att de ”kristna” skulle omskära sig och noggrant följa den judiska lagen.

Den här mannen var helig från födelsen; han drack inget vin eller några berusande drycker och åt inget kött; ingen rakhyvel hade kommit nära hans huvud; han smorde inte in sig med olja och tog inga bad. Endast han var tillåten att träda in i Helgedomen, ty hans kläder var inte av ull utan av linne. Han brukade ensam gå in i helgedomen och blev ofta sedd knäböjande emedan han bad om förlåtelse för folket, så till den grad att hans knän blivit förhårdnade, som på en kamel.

Jakob och Johannes var skeptiska mot Paulus och hans läror kring Jesus, medan Petrus pendlade mellan tvivel och stöd. Vid flera tillfällen skickade den judekristna församlingen medlemmar till de utländska synagogor där Paulus spridit sin förkunnelse, för att därigenom försöka komma tillrätta med villolärorna. Dock verkar det som om de judekristna med tiden accepterade Paulus som en apostel ”bland hedningarna” och accepterade hans avvikelser från den rätta läran. Under många år existerade dessa två trosrinriktningar sida vid sida. I kyrkan Santa Sabina på Aventinen  kan man fortfarande se en mosaik från 420-talet e.Kr, som framställer den judekriskna  och den hednakristna kyrkan, Ecclesia ex circumcisione och Ecclesia ex gentibus.

Inom denna unika, urkristna miljö levandegör Carrère Paulus och Lukas personligheter och tvivel i sken av sin egen attraktion till och tvivel på Jesu lära. Carrère  gör det parallellt med en ingående skildring av sin egen tid som ”frälst” och sitt senare ”uppvaknande” ur sin fanatiska övertygelse. Han jämför Paulus och de första kristnas blint hängiva övertygelse med Lenin och bolsjevikerna, men med sina moderna exempel belyser han även den kärlek, trygghet och medkänsla som kunde råda inom de urkristna församlingarna.

Då jag läser om Lukas och Paulus och deras möten med män och kvinnor som känt Jesus och som för dem berättar om sina minnen av honom och hans verksamhet minns jag egna möten med människor som i gränstrakterna mellan Haiti och Dominikanska Republiken som vid nittonhundratalets början känt och varit tillsammans med den karismatiske bondeledaren Olivorio Mateo. Exemplevis den mer än hundraårige Julian Ramos, som beskrev sin vän:

Olivorio var kraftig och kompakt byggd. Han hade en vaggande gång, tyckte om att dansa och var förtjust i fisk. Han drack en hel del, men inte överdrivet. Jag kände honom och vet att han är den levande Guden.

Vid ett första möte skulle man kanske inbilla sig att Julian Ramos var lätt galen, men det var han inte alls. Han var väl förtrogen med sin omgivning, som hyste stor respekt för honom och under våra samtal yttrade han mycket som jag fann vara både förnuftigt och ytterst tänkvärt.

Då jag läste religionshistoria förklarade en av lärarna profetism med ett exempel:

Om en man springer naken genom en stad och ropar: ”Jag är Guds utvalde. Följ mig” och ingen följer efter honom. Då är han galen. Men, om folk börjar springa efter honom och ropar: ”Vi tror dig och följer dig!” Då är han en profet.

En udda, övertygad och karismatisk person kan, även om han själv inte är så speciellt övertygad om det, enbart genom sitt handlande och sitt sätt att vara, verka ytterst inspirerande på sin omgivning. Som i en scen i Robert Zemickis film Forrest Gump från 1994. Den naive, godhjärtade, men långt ifrån smarte Forrest grips efter sin flickväns död av en drift att lämna allt bakom sig och börjar utan någon speciell tanke springa från USAs östkust till dess västkust, fram och tillbaka under flera år. Han blir berömd. TVreportrar frågar:

̶  Varför gör du det här? Gör du det för världsfreden? Gör du det för de bostadslösa? Springer du för kvinnors rättigheter? För miljön? För djuren?

Gump svarar att han enbart kände för att springa. Någon kommer upp vid hans sida:

̶  Jag kan inte tro att det verkligen är du! Jag har sett dig på TV. Jag tänkte här är en kille som räknat ut allt. Som har alla svaren. Jag följer er var som helst, Mr. Gump.

Snart har han en hel hop följeslagare springande efter sig. Men, efter mer än tre års löpande stannar plöstligt Gump. Följeslagarna stannar även de och väntar förväntansfullt:

̶  Lugn, tyst. Han skall säga något, viskar någon. Gump betraktar följeslagarna:

̶  Jag är ganska trött nu. Jag tror jag går hem.

De ser besviket efter honom:

̶  Men nu? Vad är det tänkt att vi skall göra nu?

Gump är harmlös och knappast någon profet eller regionsstiftare, men historien uppvisar flera exempel på hur religiösa personer blandat samman sina egna övertygelser med vad de trott vara Guds budskap till dem och andra. De har använt sin fanatiska övertygelse för att skapa regler för alla andra, ja för hela samhället. De kan till och med kräva att om hela världen skall förändras eller frälsas så måste de av dem fastslagna reglerna följas. Därmed kan de som inte följer dem stämplas som motståndare, ja till och som Satans anhang, som bör straffas, ja kanske till och med utrotas.

De kan kan röra sig om såväl religiösa, som politiska ideologer. Mussolini betraktade exempelvis sitt ego som identiskt med Italiens fascistiska samhälle. Han var förvisso storhetsvansinnig och förde sitt land till avgrundens rand, ja han tippade faktiskt ner det i avgrunden. Men, Mussolini var ingen idiot. När han undertecknat ett konkordat med Vatikanen som återgav Katolska Kyrkan dess makt över undervisning och i stort sett gjorde den till en statsunderstödd auktoritet i det italienska samhällslivet, givetvis under förutsättningen att påven gav sitt fulla stöd till Mussolini och hans fascistiska diktatur.

Ateisten Mussolini ville dock inte framstå som påvens marionett och för att försvara sitt stöd för katolicismen försökte han i ett tal i parlamentet framställa den som en italiensk skapelse, ett resultat av det Romerska imperiets makt och inflytande. Påvedömet och den katolska kyrkan, påven och Vatikanen skulle aldrig ha existerat om det inte varit för att den romerske kejsaren Konstantin hade gjort kristendomen till imperiets enda tillåtna religionen. Ergo  ̶  Påven var beroende av Mussolinis välvilja och inte tvärtom:

Denna religion föddes i Palestina, men det var i Rom som den blev katolsk. Om så inte varit fallet är det mycket möjligt att kristendomen enbart hade varit en av alla de sekter som blomstrade i den där överhettade miljön ... och det är även möjligt att den skulle ha tvinat bort och dött utan att lämna några spår efter sig. Den italienska staten är katolsk men den är också fascistisk, ja, framförallt, uteslutande och väsentligen fascistisk.

Givetvis blev påven rasande. Den koleriske Pius XI skrädde inte orden då han konfronterade Mussolinis ambassadör vid Vatikanen:

Jag är förolämpad, dödligt förolämpad: Öppna din mun och din andedräkt enerverar Påven; du gör en manöver, och du förnedrar mig; du sätter din lömska hjärna i rörelse och smider ränker som förolämpar kyrkan ... nog! Basta!

Enligt min åsikt hade Mussolini dock rätt. Kristendomen blev en maktfaktor efter det att Konstantin gjort den till Imperiets statsreligion. Det blev katolicismens styrka och svaghet.

Emmanuel Carrère berättar om hur några enstaka mäns och kvinnors starka tro blev grunden för en världsreligion. Personliga förhållningssätt förvandlades till allmän lag. Historien är fylld av sådana processer, hur en persons fanatiska övertygelse blir till moralisk måttstock för tusentals, ja miljontals människor – Hitler, Stalin, Mao. Låt oss betrakta en sådan process i mindre skala  ̶  Savoranolas väg till makten i Florens, följt av hans patetiska misslyckande, som dock sådde ett frö till hela Kyrkans förändring, protestantismen, motreformations och sedermera miljontals människor död i de trosstrider som följde.

Av sina motståndare har den dominikanske munken Girolamo Savoranola (1452-1498) framställts som en demon. Jag läste nyligen om honom i Simon Montefortes Monsters:

Hans namn har blivit till en sammanfattande beteckning på galna munkar och brott begångna i namn av teokratiskt övermod och missriktad dygd.

Savoranola har alltså gått till historien som en fanatisk motståndare mot allt det som representerades av Renässansen, sinnebilden av ett upplyst, tolerant och skönhetsdyrkande Florens. Detta trots att några av Renässansen stora hjältar, som humanisten Pico Della Mirandola och konstnären Sandro Botticelli var hängivna beundrare av Savoranola. 

Mitt intresse för Savoranola finner också det sitt ursprung hos min morfar, som berättade den florentinske munkens märkliga historia. Nyligen, då jag med en av mina systrar efter vår mors död tömde vårt föräldrahem fann jag källan till Morfars kunskaper  ̶  Hjalmar Bergmans roman om den fanatiske munken, skriven 1909. Det var en förstaupplaga med Morfars exlibris.

Jag läste den och fann likheter med Alejo Carpentiers roman om Victor Hughes  ̶  samma grundliga bakgrundsstudier och intresset för till synes ovidkommande detaljer. Främst tycks Bergman och Carpentier dela fascinationen inför hur en kunnig, idealistisk och av allt att döma medkännande individ förblindas av sin framgång och förvandlas till en maktfullkomlig despot, fast likväl, under ytan förblir deras romanhjältar patetiskt mänskliga. 

Savonarola. En munkhistoria berättad av Messer Guidantonio Vespucci, roman. Bokomslag till första upplagan, 1909.

Hjalmar Bergman skrev:

Jesus kallade till sig de små judebarnen för att föra dem in i sitt rike, min munk kallade till sig florentinerbarnen som kastade sten och rövade, han lärde dem att bära bröd till de hungrande. Jeus korsfästes, Savoranola brändes […] och de florentinska gatornas barn grepo åter efter stenarna.

Sanningen om Savoranola är komplicerad och hans karaktär och insatser bör bedömas i relation till hans samtid. Enligt min mening förblir den bästa källan kring denna märkliga tid och underlige man fortfarande Jakob Burckhardts magnifika Renässanskulturen i Italien från 1860; lättläst, välskriven och klargörande målar den en fresk som blir till en formidabel översikt och sammanfattning av en mängd detaljer som gör att  Burckhardt i friska färger kan måla upp en hel tidsepok.

För några år sedan besökte jag Savoranolas cell i San Marco klostret i Florens. Jag såg skrivbordet där han skrev ner sina uppenbarelser och tagelskjortan han drog på sig för att tillsammans med fasta och sömnlösa nätter späka sig så att syndiga tankar jagades ur kroppen. Genom ett fönster i sin cell kunde Savoranola betrakta hur den skönhetsälskande miljonären, poeten, mecenaten och charmören Lorenzo de´ Medici stillsamt promenerade i sin rosenträdgård.

Medicéerna var Florens egentliga härskare, trots den komplicerade parlamentarism som utövades av stadens Signoria. Det var Lorenzos farfar, Cosimo, som låtit uppföra det magnifika San Marco klostret och engagerat mästare som Fra Angelico och Ghirlandaio för att smycka det med utsökta fresker.  Det var Lorenzo de´Medici, på goda grunder kallad Il Magnifico, som återkallat Savoranola till Florens efter det att hans dominikanska ordensöverordnade hade skickat den besvärlige och fanatiske munken på en utdragen predikotur genom Norditalien.

Vid sin återkomst var den tidigare fule och oartikulerade Savoranola en förändrad person.  En mästerlig, karismatisk talare som med sina eldiga domedagspredikningar övertygade sin åhörare om påvemaktens förfall, de fattigas rättigheter och nödvändigheten av att införa en sann demokrati som kunde begränsa medicéernas maffiavälde och bekämpa florentinarnas samhällsförstörande njutningslystnad och omoral.

Domens Dag var på väg, gören bättring! Jag har i hänryckning besökt Paradiset och över Florens sett mäktiga järttecken i skyn!

Då Lorenzo de´ Medici i april 1492 under svåra plågor låg på sin dödsbädd bad han de kringstående att hämta sin rabiate motståndare Savoranola, så att han kunde ge honom den sista smörjelsen. Den stränge munken krävde en fullständig bekännelse och alla utom den döende Lorenzo och Savoranola fick lämna rummet. Efter syndabekännelsen yrkade Savoranola på att Lorenzo för sin frälsnings skull måste ångra sina synder och förbehållslöst utlämna sig åt Guds nåd. ”Det gör jag av hela mitt hjärta och min själ” svarade Lorenzo. ”Avsäger du dig all din bedrägligt förtjänade rikedom och ger den tillbaka till dem som du har lurat och bestulit?” Lorenzo svarade: ”Fader, jag skall göra det och om jag inte förmår det skall jag övertyga mina arvingar om att de måste göra det.” Slutligen begärde Savoranola att Lorenzo skulle garantera alla florentinare sin fulla frihet och av sina efterlevande kräva att de bidrog till att ett sant republikanskt styrelsesätt instiftades. Lorenzo vägrade svara och vände tigande sitt ansikte mot väggen. Munken gav honom inte sista smörjelsen och lämnade rummet, samma natt dog Lorenzo. Historien har berättats av Savoranola, men som så mycket annat kring den ”demoniske munken” har hans fiender skildrat mötet på ett annat sätt.

Den ondskefulle Savonarola, antog förmodligen att han under de sista ögonblicken av häftig oro och lidande skulle kunna samla material för sina högst partiska syften. Skildringen än en uppenbar lögn. Lorenzo hade redan biktat sig och mottagit den sista smörjelsen.

Faktum är dock att Savoranola och Lorenzo under en längre tid var ensamma i den senares dödsrum.

Lorenzo hade skapat en ”akademi”, bestående av ”upplysta och behagliga” personer. Bland den ”platonska akademins” medlemmar finner vi Marsilio Ficino, översättare av Platons grekiska skrifter. Pico della Mirandola, humanisten som ansåg att alla tiders och platsers vetenskap och sanningar borde förenas med samtidens framhävande av den klassiska antiken och därför studerade hebreiska, kyrkofäder, Islam och persisk religion.  Angelo Poliziano, en utsökt poet och medtävlare till Lorenzo i deras gemensamma försök att finna den mest välljudande italienskan. Sandro Boticelli, en genial konstnär och Leon Battista Alberti, själva sinnebilden för en renässansmänniska. Alberti var framstående musiker, arkitekt, målare, naturvetenskapsman, konstteoretiker, diktare och atlet. Till och med Lionardo da Vinci betecknade sig själv som en dilettant i jämförelse med denne oförliknelige mästare som ansåg att en ständig strävan efter förbättring bör vara varje människas mål: ”Det finns ingenting som inte i början var fyllt av misstag. Ingenting kan samtidigt vara både nytt och perfekt.”

Sodomi var uppenbarligen ganska vanligt i grupper som dessa. Detta beteende fördömdes våldsamt av Savoranala, som därmed var väl överens med sin predikarordens store filosof, Thomas Acquinas, som ansåg att av alla synder var endast mord värre än homosexualitet. Kärleksförhållanden mellan män var uppenbarligen så vanliga att de allmänt kallades för den "florentinska anfäktelsen". Även Lorenzo il Magnifico var bisexuell. Savoranolas största brott var förmodligen att han efter sin mest våldsamma predikan i december 1494 krävde att Signorian skulle utdöma dödsstraff för sodomi. Florentinerna behöll dock uppenbarligen sin tolerans för denna typ av överträdelse. Endast en person brändes levande för sodomi, han var dock samtidigt dömd för grov stöld och stråtröveri.

Lorenzo var ingen vacker man, men både kvinnor och män attraherades av honom. Han var en skicklig poet, ytterst beläst och hade en naturlig, vinnande charm. Burckhardt skriver:

Lorenzo är framför alla andra en person som fullständigt behärskar sin omgivning, ej som man skulle tro genom sin fursteliknande ställning utan genom sin högst ovanliga personlighet och just genom att han låter alla dessa inbördes olika människor behålla sin fullständiga handlingsfrihet.

Därmed var han fullständigt annorlunda Savoranola, som ville tvinga in alla människor i sin teokratiskt, moraliska prokrustesbädd.

Lorenzo il Magnifico arrangerade generöst bekostade, överdådiga festtåg och offentliga skådespel. Han försörjde frikostigt en mängd artister, arkitekter och konstnärer.  Samtidigt var Lorenzo, liksom flera av sina familjemedlemmar, en slipad intrigör som medvetet manipulerade, hotade och mutade medlemmarna i Florens ”folkvalda” styrelse  ̶  Signorian. Likt en maffiadon satte Lorenzo familjens välfärd framför allt annat och han var fullkomligt sanslös då det gällde att föra sin yngste son Giovanni till de feta inkomstkällor som garanterades genom en lysande karriär inom Kyrkan. Genom rikliga skänker till påven lyckades Lorenzo få den fryntlige, men lyxälskande, Giovanni utnämnd till kardinal vid enbart fjorton års ålder. Han blev sedermera påve. Lorenzos samtida, historikern Franceso Guicciardini beskrev medicifamiljens maktutövning:

Men, även med en skarpsynt man som Lorenzo kunde utifrån sin ställning lätt hamna på villovägar och han gjorde faktiskt en hel del misstag i handhavandet av viktiga angelägenheter, något som ledde till svårigheter för Staten, antingen beroende på att han låtit sig bli vilseledd av sin strävan att vända allt till sin fördel, för att därmed bevara sin egen position och skydda sina tillgångar, alltid med förevändningen att tillfredställandet av hans familjs behov var en förutsättning för bevarandet av det allmänna välbefinnandet.

Savoranolas samtid var hård och splittrad, med ständiga skärmytslingar och småkrig mellan maktsfärer som behärskades påvestaten, Neapel, Venedig, Genua och Florens, samtidigt som hela den italienska halvön hotades av Frankrike i väst och turkarna i öst. Då den något imbecille och maktberusade unge, franske kungen Karl VIII med en väldig armé ryckte in i Italien samma år som Lorenzo il Magnifico dog, såg Savoranola i honom en ny Kyros II som skulle befria Italien från dess korrupta påve- och furstedömen.

Karl VIII var en något märklig hjältegestalt för en asketisk och moralisk munk. Den franske kungen var kortvuxen och puckelryggig, med sex tår på varje fot och en ständigt gapande mun, genom vilken han för jämnan mumlade för sig själv. Värst var dock Karl VIII:s bergfasta övertygelse om sin egen förträfflighet, dessutom var han korkad och envis, egenskaper som parats med en omättlig sexuell aptit.

Den franska kampanjen slutade i fiasko, men ledde till att medicéerna flydde från Florens och att en för sin tid ovanligt demokratiskt vald Signoria, som döptes om till Stora Rådet, inspirerad av Savoranolas predikande om moralisk uppryckning och social rättvisa, fick makt över staden.

Den radikala förändringen fann sitt ursprung i Savoranolas inspirerande adventspredikande. Vid fjortonhundratalets slut samlades stora folkmassor för att lyssna till predikantmunkarnas julpredikningar. Vältalande franciskaner och dominikaner tävlade på olika håll i Italien om att elda upp sina kyrkobesökare. Folk flockades i tusentals, som om det rörde sig om nutidens rockkonserter.

Savoranola var det främsta dragplåstret. Detta kan tyckas märkligt eftersom en redogörelse för sina visioner som han skrev till sitt förvar inför Vatikanens Kuria, Compendium di Rivelazione e Dialogus de veritate prophetica, ”Kompendium med uppenbarelser och en dialog kring verklig profetism”, ger ett tungfotat intryck, med sitt självförsvar, sina detaljerade beskrivningar av Paradiset som tycks hämtade inte från autentiska visioner utan från beskrivningar av fresker och altartavlor, ett uppstyltat samtal med Djävulen och mycket annat i samma stil.

Savoranolas knapphändigt refererade talekonst tycks dock ha haft en helt annan karaktär. Savoranola betraktade sina predikningar som ”ingivelser” från Gud, eldade av en personlig glöd och kraft som inte skulle återkomma förrän Luther fyrtio år senare började predika med ett liknande, överhettat engagemang. I dessa tider utan högtalare, TV och intranät gällde det att trollbinda sina åhörare med hjälp av sin starka och omedelbara karisma.

Inför 1492 års adventspredikningar hade Savoranola plågat sig med ovanligt hårda späkningar, men inspirationen dröjde. En natt var det dock för honom som om himlen öppnat sig. I febrig extas tyckte han sig över Florens himlavalv se hur en väldig hand högg i luften med en blodig dolk, över vilken det stod skrivet med flammande bokstäver: Gladius Domini superterram, cito et velociter, ”Herrens svärd över jorden, stingande och rappt.” En mäktig röst förkunnade:

Tiden kommer då jag skall blotta mitt svärd. Ångra er innan min vrede släpps loss över er. Ty när Domens dag kommer skall ni söka skydd, men ni kommer inte att finna något. […] ni kommer att bli byte för en rasande galenskap, ni kommer att se floder av blod på gatorna; hustrur slitas från sina män; jungfrur skändas, barn mördade inför sina mödrars ögon; allt kommer att bli skräck och eld; och blodbad.

Savranolas inlevelse, hans fanatiska tro på sina egna profetior, som ibland kunde vara tämligen exakta eftersom han var beläst och väl underrättad om samtidens politik och ränker, grep florentinarna och under ett par år fann sig staden överskuggad av Savoranolas glödande fanatism.

Piagnoni, stadens proletariat, ställde upp bakom profetens budskap och gäng med vitklädda, hymnsjungande och ljusbärande ynglingar bröt sig in i privathus, från vilka de släpade ut lyxföremål som samlades på stadens torg. Många gjorde sig också av med kära, dyrbara ägodelar, som Savoranola hävdade hindrade deras frälsning och ståndaktighet. Själv förblev han en förebild i asketism och moraliskt högtstående leverne. Hans klosterbröder avgudade honom. Bordeller och spelnästen rensades ut, badhus stängdes, män och kvinnor som visade sig i eleganta utstyrslar, med smycken och bjäfs, hånades och skändades. 

Berömda blev de två tillfällen då Savoranola lätt iscensätta sina väldiga Bål av Fåfänga:

Längs nere vid basen var masker, lösskägg, maskeradkostymer o. dyl. grupperade. Däröver följde de latinska och italienska skaldernas böcker, bl.a. Pulcis Morgante, Boccacio, Petrarca, delvis dyrbara pergamenttryck och manuskript med miniatyrer.  Så kvinnornas prydnader och toalettsaker, parfymer, speglar, slöjor, löshår, längre upp lutor, harpor, schackbräden, brädspel, spelkort. De båda översta avsatserna slutligen var fyllda av enbart målningar, mest framställande kvinnlig skönhet, dels med Lucretias, Cleopatras, Faustinas klassiska namn, dels samtiga porträtt av skönheterna Bencia, Lena, Morella, Bina och Maria de´Lenzi. […] vid antändandet trädde rådsmedlemmarna ut på balkongen, sång, trumpetstötar och klockklang fyllde luften. Härefter drog man till platsen framför San Marco, där hela Savoranolas parti dansade i tredubbla ringar, innerst munkar från detta kloster, omväxlande med änglagossar, så unga adliga och lekmän och ytterst gubbar, såväl borgare som präster, de senare bekransade med olivkvistar.

Dock var Savoranolas sanslösa kamp mot lyx och omoral ett intet jämfört med den attack på Jesu lära om förlåtelse och tolerans som frodades i påven Alexander VI:s, Rodrigo Borgias, påvepalats med dess hejdlösa perversitet, fyllt som det var med hans frillor, oäkta barn, fjäskare och förbrytare. En Fåfängans marknad där inkomstbringande ämbeten såldes till högstbjudande. Den katolska kyrkan hade för mäktiga män blivit till ett penningflöde skapat av stora lantegendomar, kyrkoskatter och avlatshandel. En fast livstidinkomst kunde säkras om du lyckades lägga beslag på ett fett biskopsdöme. Mäktiga, kyrkliga potentater tog i allmänhet lätt på Kristi lära om fattigas rätt och frälsning, kärlek och medkänsla. Rofferi, hänsynslös maktkamp och ohämmad perversitet fick Kyrkans centrum att murkna och fromma män som Savoranola predikade att fisken ruttnar från huvudet.

Savoranola förblindades dock av sin sina framgångar. Snart visste hans moraliska upprördhet och djärvhet inga gränser. I svavelosande predikningar angrep han Alexander VI och krävde hans avgång. Han skrev till Europas furstar och bad dem samlas till ett kyrkomöte för att gemensamt avsätta den korrupte sybariten och inom Vatikanen återupprätta Kristi sanna lära.

Men genom att angripa den andliga makten, angrep Savoranola även den världsliga. Hans inträngande i privatlivets helgd, det fanatiska hävdandet av profetior som inte alltid slog in, hyllandet av egen fromhet och hans självpåtagna roll som Guds representant på jorden, förlänade honom mäktiga motståndare. Påven bannlyste Savoranola och förbjöd honom att predika, hans pigioni angreps snart av arrabbiati, de rasande; nöjeslystna, liberala ungdomar som kände sig kvävda i Savoranolas Gudsstat. Det blev till öppna och blodiga gatustrider. Inom det Högsta Rådet förlorade Savoranolas anhängare sin majoritet och Signorian återinfördes. Påvens handgångna män dök upp i Florens med order om att oskadliggöra upprorsstiftaren. I maskopi med hans motståndare, franciskanerna, kokade de ihop en plan för att fälla Savoranola.

Även om den fanatiske munken var tämligen medeltida då det gällde hans moraliska övertygelser och uppenbarelser, så var han likväl en upplyst person.  Savoranola betraktade den allmänt förekommande astrologin och alkemin som humbug, som försök att förneka Guds allmakt och han hade enbart förakt till övers för andetro och vidskepelse. Då en franciskanermunk utmanade Savoranola till ett eldprov visste man att han skulle vägra gå med på det. Ett eldprov bestod i att två ”tävlande” gemensamt passerade en ”tunnel” som antänts med eldfängt material. Om en av dem klarades sig genom ”prövningen” sågs det som ett tecken på att Gud sett med välvilja på hans tro.  Till Savoranolas irritation antog en dominikan å hans vägnar utmaningen och det bestämdes att eldprovet skulle utföras på Florens centraltorg. En tunnel av kvistar indränkta med olja hade förberetts. Men såväl dominikanerna som franciskanerna drog ut på tiden, alltmedan den stora folkmassan blev alltmer uppretad. Då ett kompakt skyfall förhindrade prövningen och hela föreställningen förvandlades till ett okontrollerbart upplopp när folkmassans ilska och besvikelse fick sitt utlopp i raseri.

Arrabiati såg till att ilskan riktades mot dominikanerna, som hals över huvud flydde till sitt kloster, som snart attackerades av en beväpnad folkmassa som krävde att Savoranola skulle lämnas ut. Dominikanerna försvarade sig dock hårdnackat. Några munkar som sett vartåt det hela lutade och hade utan Savoranolas vetande smugglat in en mängd vapen; svärd, armborst, hillebarder och även en del primitiva musköter. Även om Savoranola bad dem lägga ner sina vapen bekämpade munkarna med raseri den angripande folkmassan, men fick slutligen kapitulera då Signorian lät anfalla stadens trupper dem och inta klostret. Den förnedrade Savoranola fördes under arrabiatis hån bort för att dömas av påvens representanter.

Nu förvandlas Savoranolas tidigare så triumfartade historia till en tragedi. Hans redan sönderspäkta och magra kropp slets sönder genom tortyr med il strappado. Det innebar att hans händer bakbands, en krok fästes vid handlederna och han sedan vinschades upp mot taket. Hängande med armarna sträckta över huvet genomled han långa, skoningslösa förhör. Om utfrågningen inte ledde till de förväntade svaren lossades repet så att Savoranola handlöst föll mot golvet, men fallet hejdades strax innan fångens fötter nådde stenläggningen och det våldsamma rycket ledde i allmänhet till att axlarna slets ur led. Efter det att axlarna åter fixerats fördes fången tillbaka till sin cell, enbart för att efter en tid åter utsättas för tortyr med il strappado och de obarmhärtiga rannsakningarna. Gång på gång utsattes Savoranola för il strappado. Snart var hans kropp led- och värkbruten och han fick bäras till förhören. Hela tiden ringde förhörsledarnas ord i hans öron - Han var en falsk profet! En folkförförare, förälskad i sig själv och sin makt!

Savoranola bröts ner fysiskt och mentalt. Till slut erkände han allt man bad honom om: Att han medvetet förfört folket för sin egen fåfängas skull. Att han inte haft några uppenbarelser. Hans profetior var påhittade. Han hade inte låtit sig biktas och förlitade sig enbart på sin egen makt och förträfflighet. Han trodde inte på Gud och Jesus. I sin cell skrev Savoranola:

Olycklig är jag, övergiven av alla, jag som har förolämpat himmel och jord, vart skall jag gå? Hos vem kan jag söka min tillflykt? Vem kommer att förbarma sig över mig? Jag vågar inte höja mina ögon mot himlen eftersom jag har syndat mot himlen. På jorden kan jag inte hitta någon tillflykt, för här har jag skapat en skandalös situation ... Så, för dig, barmhärtigaste Gud, återkommer jag nu fylld av melankoli och sorg, ty endast Du är nu mitt hopp. Endast Du är min tillflykt.

Till slut insåg Savoranola meningslösheten i sina bekännelser. Han hade verkligen trott på sina visioner. Han avskydde påven och hans besudlande av Jesu lära. Han ville inte svika de fattiga som trodde på honom. Han hade ägnat sitt liv åt Gud. Skulle han då förneka honom nu då han snart skulle dö?

Då påvens sändebud åter hade låtit släpa ut den plågade munken ur hans cell, låtit klä av honom naken och bödeln var i färd med att bakbinda honom vrålade Savoranola:

Hör mig, Gud! Du har fängslat mig! Jag erkänner att jag förnekat Kristus. Jag har ljugit. Ni florentinska herrar, var nu mitt vittne: Jag förnekade honom i skräcken för att åter bli torterad. Om jag måste plågas, vill jag lida för sanningen: vad jag sa, hörde jag från Gud. O Gud, du har fått mig att göra bot för att jag förnekade dig i min rädsla för tortyren. Jag förtjänar det.

Savoranola hade därmed dragit tillbaka sin bekännelse och dömdes omedelbart till döden. Med två av sina munkbröder fördes han ut på Florens centraltorg, de tvingades klättra uppför en stege lutad mot en hög påle, där hängdes de på ett sådant sätt att de skulle dö så sakta som möjligt, medan en eld tändes under dem. Savoranolas aska ströddes sedan i floden Arno. Sic transit gloria mundi. Det visar sig alltid fatalt att med moralens makt tränga in i familjelivet (om det inte är för att skydda familjemdlemmarnas mänskliga rättigheter), hur moraliskt välvilligt och nödvändigt den än kan tyckas vara så känner sig offren våldförda och kommer för eller senare att revoltera.

Bergman, Hjalmar (1909) Savoranola: En munkhistoria berättad av Messer Guidantonio Vespucci. Stockholm: Bonniers. Bergström, Gunnar (ed.) (1961) Bibel för Barn. Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag. Burckhardt, Jacob (1965) Renässanskulturen i Italien. Stockholm: Natur och Kultur. Burgess, Anthony (1986) The Kingdom of the Wicked. London: Abacus. Carpentier, Alejo (1965) Detta upplysta tidevarv. Stockholm: Bonniers. Carrère, Emmaunel (2018) The Kingdom. London: Penguin. Eusebius (1989) The History of the Church from Christ to Constantine. London: Penguin Classics. Kertzer, David I. (2015) The Pope and Mussolini: The Secret History of Pius XI and the Rise of Fascism in Europe. New York: Random House. McGuinn, Bernard (1979) Apocalyptic Spirituality: Treatises and Letters of Lacantius, Adso of Montier-en-Der, Joachim of Fiore, the Spiritual Franciscans, Savoranola. New York:  Paulist Press. Landsborough, David (1987) "St Paul and temporal lobe epilepsy”, i Journal of Neorology, Neurosurgery, and Psychiatry. No. 50. Linder, Erik Hjalmar (1962) Sju världars herre: Hjalmar Bergmans liv och diktning till och med En döds memoarer.  Stockholm: Bonniers. Monteforte, Simon Sebag (2009) Monsters: History´s most evil Men and Women. London: Quercus. Strathern, Paul (2012) Death in Florence: The Medici, Savoranola and the Battle for the Soul of Man. London: Vintage Books. Williamson, Hugh Ross (1974) Lorenzo the Magnifecent. London: Michael Joseph Ltd.



06/12/2018 10:37

They are there, resting among the brain circuits, ready to show up when you need them and sometimes even quite unexpected  ̶  lingering memories (several have been cleared away and disappeared for ever), sayings and songs. Especially the latter have a tendency to move around behind the skull, serving as accompaniment to my thoughts. Today, I woke up to John Lennon:

You can go to church and sign a hymn.
You can judge me by the colour of my skin.
You can live a lie until you die.
One thing you can´t hide
is when you´re crippled inside.

An all-encompassing truth applicable to us all. I assume each and every one of us needs confirmation and thus hide our shortcomings. Though  ̶  What's really wrong with us? The correct functioning of liver, heart, spleen or kidneys? Ancient people thought it was one or another of these organs that made us happy or sad, wild or mild. Of course, nowadays we assume the brain must have something to with it as well.

Recently, we visited our oldest daughter in Prague. During a moment of calm I browsed through one of her books with close-ups of moths and their wings. While looking at them I was affected by nostalgia. Several years ago, my oldest sister gave me a book about butterflies, which I never got tired of looking in, now the fascination returned. What magnificent beauty and diversity! Such enigmatic creatures. Several of them live only for a couple of days. Their splendour and senses are exclusively created for these few days. Some of them even lack digestive organs.

However, my Swedish butterfly book was far from Joseph Scheers Night Visions, which I found in Janna's bookshelf. The book was a work of art, which on big spreads presented the magnificence of night moths, which Scheer had caught during nights in the depths of an American forest, far from pesticide poisoned fields and night-illuminated cities. There were pictures of Hypropeia Frucoa, of an unimpressive stature  ̶ though with a glowing colour arrangement, as if it had flown directly out of a red-hot furnace.

Or a close-up of Plusia Putnami, red and orange like the Hypopreia. Nevertheless, completely different.

On one page, two Great Peacock Moths flaunted their beauty. They are among the world's largest butterflies, similar but distinct from their European peers, which since the beginning of the last century have been studied in detail .

The author and naturalist Jean Henri Fabre, who Darwin called the Homer of Insects, wrote that "The only goal in life of a male Peacock Moth is reproduction and for this he is equipped in an outstanding manner." Even more fascinating than his magnificent wings is the male moth´s ability to find a female. Just after he has broken through his cocoon and dried his wings he to flies away in pursuit of a female, who may be miles away from him. In order to mate, the male flutters unobtrusively through forests and bushes and dies shortly after he has satisfied his urges

Fabre, who lived 1823 to 1915, described how he one day at the foot of a mulberry tree found the cocoon of a Peacock Moth. He brought it home and placed it in one of the steel cages he used to study insects' lives and development:

On the morning of the 6th of May, a female emerges from her cocoon in my presence, on the table of my insect-laboratory. I forthwith cloister her, still damp with the humours of the hatching, under a wire-gauze bell-jar. For the rest, I cherish no particular plans. I incarcerate her from mere habit, the habit of the observer always on the look-out for what may happen.

The Great Peacock Moth is a night butterfly. Moths, phalaina, differ from butterflies, rhopalocera, by being shaggy and with more compact bodies. They fly at night and sleep in the day. Some Peacock Moths have a wing span of almost 30 centimetres. Fabre explained what happened to his female moth:

It was a memorable evening. I shall call it the Great Peacock evening. […] At nine o'clock in the evening, just as the household is going to bed, there is a great stir in the room next to mine. Little Paul, half-undressed, is rushing about, jumping and stamping, knocking the chairs over like a mad thing. I hear him call me: “Come quick!” he screams. “Come and see these Moths, big as birds! The room is full of them!” I hurry in. There is enough to justify the child's enthu­siastic and hyperbolical exclamations, an invasion as yet unprecedented in our house, a raid of giant Moths. […] We enter the room, candle in hand. What we see is unforgettable. With a soft flick-flack the great Moths fly around the bell-jar, alight, set off again, come back, fly up to the ceiling and down. They rush at the candle, putting it out with a stroke of their wings; they descend on our shoulders, clinging to our clothes, grazing our faces. The scene suggests a wizard's cave, with its whirl of Bats. Little Paul holds my hand tighter than usual, to keep up his courage.

Somehow, the female had attracted males who were hundreds, maybe thousands of metres away from her. But how? Of the three senses a Peacock Moth possesses, Fabre assumed that sight and hearing were irrelevant to the males´ search for the female, the sense of smell remained. If Fabre hermetically insulated the female moth’s cage with glass, cotton and other materials, the male Peacock Moths did not show up. Likewise, when Fabre cut off the antennas of the male suitors, they became unable to find and reach the female.

When Fabre filled the room where he had placed the butterfly cage with strong fragrant substances, such as naphthalene and others, this did not at all prevent the gallants from appearing and desperately crawl over the cage's network. Perhaps the sense of smell could be ruled out as a means of navigation? Possibly could the electromagnetic waves recently discovered by Heinrich Herz explain the moths´ amazing ability to find each other?

The solution to the problem did not come until 1957, emanating from one of the eighty German Max Planck Research Institutes, which all have had an outstanding significance for human thinking. In 1936, Professor Adolf Butenandt became a member of the National Socialist Party, and shortly afterwards he was appointed as Director of the Biochemistry Department at the Kaiser Wilhelm Institute (after WWII these research institutes were renamed Max Planck Institutes), in 1939 he received the Nobel Prize in Chemistry.

A membership in the Nazi Party was probably a prerequisite for Butenand's appointment, though the Party's disgusting ideology apparently did not contradict the profoundly conservative views of the professor, among other things demonstrated by the deep Schmiss, Gash, which adorned his left cheek, a sign of his membership in a conservative student association, where fencing scars were a sign of valour and honour. Butenandt's relatively late membership in the Nazi party was maybe due to the fact that it´s ideology was not sufficiently conservative to his taste.

Adolf Butenandt has been honoured as one of German scientific giants. He was awarded the Nobel Prize for isolating a variety of sex hormones, including estrone, testosterone and progesterone and he was crucial for the mass production of cortisone. However, unpleasant things lay buried in his past, including his cooperation with his friend and colleague Ottmar von Verschuer, Joseph Mengele´s superior, whose Institute of Human Heritage and Eugenics was housed in the same building as Butenand's biochemical institution.

Verschuer, who rightly pointed out that “the German people's Führer is the first statesman who has elevated genetic biology and racial hygiene to become the guiding principle of a country's regime” had several employees who performed dreadful medical and genetic experiments in Auschwitz. After WWII, Verschuer was sentenced to fines, though allowed to unabated continue with his “scientific” activities, though without the same cruel experiments on human beings that earlier had been an essential part of them. In 1969  died in a car accident, never demonstrating any signs of remorse for his merciless cruelty.

Butenandt, as one of the leaders in the Kaiser Wilhelm Institutes, must have been well aware and also benefited from the grotesque, painful and lethal medical experiments performed witin the concentration camps. Among other things, it has been proved that one of the researchers who worked directly under Adolf Butenandt, Günther Hillmann, regularly received blood samples and other human organic material collected by Josef Mengele in Auschwitz. Such organic material were apparently also sold and exported to other institutions. In his memoirs, the Swedish academician Lars Gyllensten mentions how he, in the 1940s, as a medical student at the reputed Karolinska Institutet in Stockholm, worked with preparations from humans, these were often in poor condition. However:

Fresher preparations from recently executed humans came through the mediation of a German anatomy professor. With abhorrence I still remember a typical Jewish nose embedded in paraffin.

After the war, Butenandt claimed that he had supported and committed himself to "pure science, impartial and independent of politics", a statement that actually did not contradict that waht he had been guilty of supporting unethical and inhumane "science". In Nazi Germany, like in many other places where scientific thinking is worshiped as one of humanity´s most admirable qualities, basic research has often been carried out with an astonishing lack of empathy.

After the end of WVII, Butenandt continued his acclaimed and ground breaking research until his death in 1995. When he retired in 1972, Butenandt had for some tears been president of all Max Planck Institutes. His activities during the dark war years and Butenand's involvement in grotesque medical barbarity has been difficult to track since immediately before his relocation to the University of Tübingen in 1944, Butenandt ordered the destruction of all files labelled Geheime Reichsache, Secret National Affairs, which could be found within the Biochemical Institute's archives.

It was Butenandt´s research that was the main reason for the solution of the mystery of butterflies´ navigational skills. His research team at the Biochemistry Department at the Kaiser Wilhelm Institute, under the direction of Peter Karlson, who despite his Swedish-sounding name was born and raised in Berlin, dissected no less than 500,000 newly hatched Domestic Silkmoths (Bombyx Mori) and could finally from their scent-producing glands extract a triacylglycerol ester that Butenandt named Bombykol.

The reason for renaming the reorganized the Kaiser Wilhelm Institutes to Max Planck Institutes was to pay tribute to the unblemished nuclear physicist who had been a well-known anti-nazi. The biochemical division of the institutes moved to Munich where Peter Karlson continued his experiments with bombykol, now in collaboration with the Swiss entomologist Martin Lüscher. They managed to identify a molecule that through the air could be transferred between individuals of the same species and then recieved by specific neurocircuits. The molecules, which are few in numbers, spread together with clouds of other molecules. Scent molecules are inconspicuous and well below what humans and other animals can consciously perceive. This was certainly the reason to why Fabre's spreading of strong smells around his Peacock Moth´s cage did not seem to interfere with the mating urge of the males.

When Karlson and Lüscher managed to isolate scent molecules from silk moths, they found that they could attract the attention of male moths even without the presence of a female moth. They repeated their experiments with other butterflies and found that the same phenomenon was could reproduced. In 1959, they named their discovered substances pheromones.

Soon researchers discovered that pheronomes can give rise to different kinds of behaviour, not just those directly linked to reproduction and that pheronomes have been developed in a specific manner among different animal species. Pheromones are manufactured in animal bodies and spread to their environment to affect other individuals. "Simple" animals like fish and insects release pheromones, for example to alert their fellow beings about various dangers, so-called alarm substances.

Particularly interesting is the role of pheromones for eusocial animals, living in organized, hierarchically designed societies where thousands of individuals interact and sacrifice themselves for the general good. Some hymenoptera, such as bees, wasps and ants, live in communities that appear to act as a single creature (or even “brain”), where individual creatures are completely subordinate to specific functions. The cooperation of these animals and their individual efforts appear to be largely controlled by the excretion of chemical substances (the pheronomes), but sound and touch may also play a role.

Ants leave pheronome trails on the ground, thus creating pathways for their activities. If food runs out in a particular place, or if insurmountable obstacles arise, specific scout ants create new pheronome trails to other food stuff places, while the old trails evaporate. At the same time, the scouts are also capable of leaving false, confusing tracks for other, food-competing insects, or alien ant colonies.

A damaged ant releases alarm pheronomes causing its peers to either attack an enemy, or escape. Ants blend pheronomes into their food to achieve specific results and individuals also exchange chemical signals between them.

Soon, pheromones were also found in mammals and suspicions arose that even human behaviour could, to some extent, be stimulated and controlled by fragrance signals, unique to our species. Certainly could the reception of scent impulses of humans not be as powerful as it is in dogs, which in their olfactory system have more than 200 million fragrance receptors, compared to the six to twelve million within the human nose. Scent receptors are cilia covered nerve cells enclosed in noses and snotes. The cilia perceive the pheromones and their attached nerve cells transmit the information to the brain for processing. Pheromones make an individual being´s organic system aware of the emotional state of other organisms  ̶  whether they are threatening, friendly or want to mate.

However, the general scientific opinion seems to be that pheromones do not have a significant impact on humans´ emotional life, but that has not prevented scientists from considering humans as some kind of complicated machines acting on external stimuli, which in turn triggers processes within us, completely dependent on substances and various forms of combustion and other transforming processes.The discovery of pheromones thus raised great hopes among researchers active within the war industry. They argued that it would be great if we could find substances that reprogrammed the central nervous system and, for example, blocked feelings of fear and faintheartedness to make us ruthless and brave.

When Albert Hofmann in 1936 managed to synthesize LSD, he found through his own experiences and animal experiments that the drug had a strange impact on the central nervous system. For example, LSD got cats to stare absentmindedly into empty space and if mice were released into their glass cages, the cats either left them unmolsted or became extremely scared of them. Chimpanzees broke against flock behaviour and scared fellow apes out of their wits. Spiders spun more precise webs than before, but when higher doses were administered their work became a mess.

In the 1950s and 60s, the US Army performed extensive drug experiments within its Edgewood Arsenal in Maryland, experimenting with various substances, not just LSD, but also BZ (3-Quinuclidinyl Benzilate), THC (Tetrahydrocannabinol), Ketamine and an assortment of different opiates. It was easy to discern that the drugs affected animals and people's behaviour, but the results were difficult to predict and controle. There were too many factors that disturbed the achievement of simple, predictable effects.

We humans are certainly an accumulation of nerves, organs and electrically charged particles. This was something that Adi Shankara preached already in 9th centruy India. His conclusion became something like that of the seventeenth-century philosopher Baruch Spinoza  ̶  namely that spiritual and material worlds are intimately united and constitute an all-encompassing reality. For Adi Shankara, this reality was identical with the universal soul, the Ultimate Reality  ̶  Brahman. All our search, all our pursuit, our world and existnece, are nothing else but an illusion, a Maya. Our identity with the entire creation is expressed through the formula Tat twam asi, तत् त्वम् असि, "That's You". We are an integral part of the whole, there is nothing to worry about.

There is no other world other than this;
There is no heaven and no hell;
The realm of Shiva and like regions,
are fabricated by stupid imposters.

Do you recognize it?

Imagine there's no heaven.
It's easy if you try.
No hell below us,
above us, only sky.
Imagine all the people living for today.
Imagine there are no countries.
It is not hard to do.
Nothing to kill or die for
And no religion, too.
Imagine all the people living life in peace.

The ant expert Edward O. Wilson has a tendency to compare human societies with those created by eusocial insects. According to him, eusocial insects and humans are among the few animal species (exceptions among the vertebrates are mole rats) constituting complex societies based on a division of labour that benefits other members of large groups. Eusocial animals are engaged in a joint pursuit of food, as well as they practice agriculture and war.

According to Wilson, humans are far more dangerous for our planet than other animals, which are driven by instincts developed over 100 million years. Their specialization and survival are favoured by their smaller brains and limited emotional life, which made them well adapted to the's biosphere. We humans, on the other hand, have developed an astonishing brain capacity. We have created new, sophisticated means of communication and multi-faceted cultures that have released us from dependency on specific habitats. This development has place at an amazing and apparently devastating speed. The rest of the creation has neither had the time, nor the opportunity to adapt to the completely new environment that parasitizing human beings have created all around the planet and all existence is now breaking at its joints.

How did all this come about? Wilson refers to another scientist's opinion - Richard Dawkins's “selfish gene”, which makes us humans different from all other creatures. Other animals generally act in such a way that their actions favour a significantly larger group of individuals than those who are close to them. The "selfish gene", on the other hand, tells us humans that it is far better to worry about and take care of individuals who are in our absolute vicinity, than to engage ourselves with other members of the large groups of individuals who make up a society. We may be able to do everything in our power to help someone who is really close to us, instead of acting on behalf of a large society that does not recognize us as individuals. Wilson quotes Darwin, who wrote that if a limited group of people lived close to another and

included a great number of courageous, sympathetic and faithful members, who were always ready to warn each other of danger, to aid and defend each other, this tribe would succeed better and conquer the other.

Wilson assumes that we humans are a kind of eusocial apes. Like eusocial insects, the early hominids, our ancestors, had some group members collaborating in taking care of their joint offspring, while other group members were hunting or gathered food, a development that also characterized the emergence of ant communities. However, while the ants for millions of years developed their societies to form a single all-encompassing organism, a kind of common brain where chemical substances and electrical impulses connect a wide variety of activities, the “selfish gene” appears have enabled us humans to carry such a world within ourselves, within our own sophisticated, individual brains, while we at the same time, within a broader context, depend on and cooperate with other human beings. The result is a wide-ranging confusion, in which selfish genes fuelled by mainly chemical substances are creating egomaniacs, who nevertheless are linked to common interests, desires and actions of wider communities.

I do not think human empathy can only be linked to things like pheromones and nerve activities. Processes governing feelings of love and compassion must be far more complicated than that. Whatever Wilson and Dawkins might claim, I do not think science has all the cards on hand, of course, it is an extremely important tool in our constant quest for explanations and solutions, but I am still inclined to agree with Hamlet when he assures his friend that “there are more things in heaven and earth, Horatio, than are dreamt of in your philosophy.”

There is love and compassion, something that is not so hard to understand. We want to be liked and loved. If we express love and consideration to others, then we wish to receive such attention for ourselves as well. Not true? But, is it really so? Hardly. How often do I not get angry and annoyed myself? How often does humanity not violate itself? Are we all crippled inside? Is there something that is not quite OK within all of us? “The time is out of joint. O cursed spite. That ever I was born to set it right!" No, I do not really think that is my task. My efforts are far too insignificant. However, mere existence is a constant struggle.

After Prague we went to Berlin to visit our younger daughter. During the seventies I had been there several times; when I studied History of Art, or together with my comrades, as teacher for a school class and when I worked as a waiter on the ferry between Sweden and East Germany. Then West Berlin was hectic and confined, with demonstrating, highly politicised students and an intense nightlife with punks in Kreuzberg. East Berlin was grey and heavy underneath dirty clouds from coal furnaces, which still were used to warm the city. Remaining ruins from the War could be seen everywhere, but even there life was strange and exciting, with its Communism and Black Market, which meant we did not know what to do with all the money we got from illegal money exchange.

Now everything was different, clean and modern, the wall and barbed wire were gone. The east was beautiful, with large parks, piteously restored houses and churches, excellent bars and restaurants filled with young people and eccentrics, art and theatres everywhere. Berlin ist noch eine Reise wert.

The feeling that the war had not ended. The wall, which cut through the heart of the city like an infected wound, drunken American soldiers, the ruins, Cold War and Stasi  ̶  all that had blown away in the summer heat. Hoever, death still lurked under the surface, old wounds had been reopened through sinister monuments.

Denkmal für die ermordeten Juden Europas, Monument to Europe's Murdered Jews  ̶  at a first glance I was surprised. Was it not any worse than that? A mass of concrete sarcophagi spread over a large area and were criss-crossed by narrow cobblestone corridors. It was only after we had stepped in between the cement cubes that a gloomy cold made itself present; the heavy presence of the dead, their suffering, the ruthlessness of their destruction. I assumed I was beginning to understand the idea behind the monument. The perfectly arranged lines of concrete blocks seemed to mirror the perfection of an ice cold system that had been carefully calibrated to achieve the most effective slaughter possible. The higher the concrete blocks rose around us, the more obvious it became that the walls were leaning in an irregular manner and that the cobblestone paths rose and sunk.

Passing in the sunshine between the lower cubes was maybe a way of portraying how Nazi victims had walked through sunlit streets, on their way to starvation in overcrowded ghettoes, or to freight cars which would bring them to mass executions, being suffocated to death in hermetically sealed vans, or end up in the inferno of extremination -  and concentration camps. Indescribable suffering and humiliation shadowed by clouds, fattened by smoke from constantly corpse-fed furnaces and slaughter pits.

Soon we were surrounded by tall, blackened concrete blocks that obstructed our view, making us feeling uneasy and abandoned, an increasing sense of claustrophobia. Above us only blue sky over which a helicopter buzzed like a gigantic horsefly.

We continued our walk under the lush tree canopies that now embellish Tiergarten in front of Brandenburger Thor, liberated from obnoxious border guards, its dreadful wall and barriers of concrete and barbed wire. Enclosed by the trees was a circular pond of black water surrounded by irregular stones inscribed with guesome names  ̶  Dachau, Stutthof, Sachsenhausen, Ravensbrück, Plazow, Gross Rosen, Mauthausen, Auschwitz, Birkenau, Majdanek, Sobibor, Belzec, Chelmno and many more, several names were unknown to us, though we knew those were places of death and suffering. This was the memorial dedicated to Porajmos, The  Devouring, the destruction of between 200,000 and 500,000 European Roma and Sinti.

In the middle of the dark water was a triangle, the badge of concentration camp prisoners (Roma and Sinti were forced to carry a black triangle, signifying “asocial element”) always adorned with a flower bouquet. Around the stagnant water of the pond ran a narrow stream of water, maybe suggesting that many Romas have been, and many still are, nomads constantly on the move, in contrast to the pools immovable, dark waters  ̶  death and forgetfulness of the Nazi extermination camps. Above the running water was a Roma poem, written with rusty metal letters: "Gaunt face, dead eyes, cold lips, quiet, a broken heart, out of breath, without words, no tears.”

Again, helicopters buzzed above us. Benjamin Netanyahu was on a state visit to the Government in Berlin. It was hard to avoid thinking about the 58 Palestinians whom the Israeli army had killed fourteen days earlier. Will this madness never come to an end?

On our way away from the monument of Porajmos, we passed a parking lot, which I knew was on top of Hitler's bunker. Under us was the underground lair where Hitler had trudged around while 500,000 people died above him during the final battle for Berlin. A signboard described the Führerbunker.

One and a half month before his suicide on the thirtieth of April 1945, Hitler had with an "ice cold voice" told Albert Speer:

If the war is lost, the people will also be lost. There is no need to be concerned about the essentials the German people would need to survive at even a most primitive level. On the contrary, it is better to destroy these things, to destroy them ourselves. Because the [German] people have proved they are the weaker ones, and the future belongs to exclusively to the stronger people in the East. Besides, after this struggle, those who are left will only be the inferior ones, for the good have fallen. 

Hitler had previously declared that he wanted come down in history "unlike any who had ever existed before" and surely he got it right  ̶  Hitler's appalling contribution to history was that he was the ultimate cause of seventy million people's death.

Such a ruthless desire to be remembered at all costs, is that also created by the chemical processes governing our existence? Is there any creature, apart from man, which in its boundless quest to exegi monumentum aere perennius, to build monuments over itself that are more persistent than copper, are becoming so blinded by self-love that it disregards the pursuit for happiness and suffering of others, prepared to sacrifice thousands of millions of fellow beings on the altar of its own greatness?

The story is filled with powerful lunatics. For example, Saparmurat Atayevich Niyazov, self-appointed Father to the Turkmen  ̶  Turkmenbashi. He renamed the days of the week and the months of the year after himself and members of his family.

Opposite his sumptuous presidential palace, he ordered the construction of a 120-metre-tall tower, crowned by a gold-plated sculpture of himself. The statue is mounted on a rotating disc, which makes the impression that the despot is continually glancing at the sun. Evil tongues in Turkmenistan's capital, Ashgabat, point out the monument´s likeness to a toilet-bowl plunger.

When a foreign journalist asked Turkmenbashi, who had forbidden the wearing of long hair, beard and golden teeth, if he did not think it was a somewhat embarrassing with all these gold-covered statues by himself, which disfigured towns and villages all over the country, the despot answered unabashed:

  ̶  I admit it, there are too many portraits, pictures and monuments [of me]. I don’t find any pleasure in it, but the people demand it because of their mentality. 

Turkmenbashi decided that all libraries outside the capital would be closed. They were an unnecessary expense, since according to his opinion most rural residents were unable to read a book, apart from his own Ruhnama, The Book of the Soul. Ruhnama was, and probabaly still is, mandatory reading for all Turkmen college students, state employees and for those who aspire to obtain a driving license.

According to the few non-Turkmen who have managed to get through the wretched thing, the Ruhnama (the book has in Turkmenistan been translated into no less than forty-one different languages) is a megalomaniac drivel, a concoction of autobiography, Turkmen folklore, premeditated history, cooking and dietary advice, musings about the misgivings of Soviet times, boastful, exaggerated promises and Turkmenbashi's miserable poetry. However, this did not prevent the great leader from considering his work as being almost as powerful reading as the Quran and an excellent self-help guide for all Turkmen.

The author Paul Theroux wrote about a conversation he had had with a Turkmen taxi driver:

“He was on TV last night,” my driver said. “Well, he’s on almost every night.” Turkmen almost never said Turkmenbashi’s name aloud. “He said, ‘If you read my book three times, you will go to Heaven.’”
"How does he know this?”
“He said, ‘I asked Allah to arrange it.’”

Theroux read the concoction, but acknowledged that he was prepared to put his soul's salvation at stake because no one could make him read such a dull book twice.

Even in such a repressed country as Turkmenistan, not everyone could accept being fooled by an apparent madman and some exasperated underlings tried to kill him. The attempt failed and the consequence was a ruthless terror against real and imagined dissidents, many were imprisoned, tortured and executed.

Was Saparmurat Atayevich Niyazov a medieval, Eastern despot? Hardly, he was highly contemporaneous and died in December 2006, followed by the former dentist Gurbanguly Berdymukhamedov, now bearer of the honorary title Arkadag, Protector. Perhaps it is Berdymukhamedov's odonatological background that has made him love whiteness. Dark-coloured cars have since January 2018 been banned from the streets of Ashgabat. Such vehicles were seized by the police and their owners were forced to repaint them in white or silver at their own expense.

Like his predecessor, Berdymukhamedov likes gold as well, and in 2015 he “accepted” an equestrian monument. Moulded in bronze and covered with 24 karats gold, Berdymukhamedov is represented mounted on a horse on top of a 20 metres high, dazzlingly white, marble cliff. When he in 2014 was approached "by people who wanted to honour him" with an equestrian monument, the Protector modestly replied:

̶  My main goal is to serve the people and the motherland. And so, I will listen to the opinion of the people and do as they choose.

Why do narcissists have this taste for gold and marble? In his book Dictator Style, Peter York describes some outstanding features of dictatorship and home decoration:

1) Big it up: Make sure that everything is seriously over-scale. 2) Go repro: Dictators like the old style because it looks serious and involves a lot of gold and fancy work. 3) Think French: Repro French decoration and furniture has been the taste of thrusting New Money for 150 years. […] oval-backed gilt chairs [and] naked-lady paintings in pinky-green oils. 4) Think Hotel: Hotels – as shiny as possible – should be your inspiration. 5) Go for Gold starting with the taps. 6) Get more glass: Chandeliers are the diamonds of interior decoration. 7) Have important nineteenth century oils: French salon painters have found a second home in dictator land. 8) Involve brands: Choose names people know: Go Mercedes, go Ming, go Aubusson. 9) Make it marble: Go in for as much marble as possible. New marble, obviously, as the old stuff can be distinctly manky. 10) Have yourself everywhere: Celebrate your achievements. You´re doing it for the people.

What these inflated potentates seem to be striving at is to cover up their own inner defects, their total lack of empathy. That they are in fact crippled inside. An outlandish environment might make us forget their pathetic humanity. Are they human? Perhaps too human, equipped with a mutated selfish gene turning them into monsters. They cannot be susceptible to any pheromone forcing them to interact with other human beings and sacrifice themselves for the general good. A butterfly living for a day, only to satisfy another creature and then die in complete forgetfulness, must for these despots  appear as the highest form of perversity.

Billington, Ray (1997) Understanding Eastern Philosophy. London/New York: Routledge. Blum, Deborah (2012) “The Scent of Your Thoughts” in Ariely, Dan and Tim Folger (eds.) The Best American Science and Nature Writing. Wilmington MA: Mariner Books. Fabre, Jean Henri (1998) Fabre´s Book of Insects. Mineola NY: Dover Publications. Fest, Joachim (2005) Inside Hitler´s Bunker: The Last Days of the Third Reich. London: Pan Books. Scheer, Joseph (2003) Night Visions: The Secret Design of Moths. New York/London: Prestel Publishing. Schieder, Wolfgang and Archim Trunk (eds.) (2001) Adolf Butenandt und die Kaiser-Wilhelm-Gesellschaft: Wissenschaft, Industrie und Politik in “Dritten Reich”. Göttingen: Wallstein Verlag. Theroux, Paul (2007) “The Golden Man: Saparmurat Niyazov´s reign of insanity” in The New YorkerMay 28. Tinbergen, Nico (1978) Animal Behavior. New York: Time-Life Books. Wilson, Edward O. (2013) The Social Conquest of Earth. New York: Liveright Publishing. York, Peter (2006) Dictator Style: Lifestyles of the World's Most Colorful Despots. San Francisco: Chronicle Books.


06/09/2018 09:58

De finns där, slumrande bland hjärnvindlingarna, redo att dyka upp när du behöver dem  ̶  de kvardröjande minnena (flera har rensats ut och försvunnit), talesätten och sångerna. Speciellt de senare har en förmåga att röra sig bakom skallbenen där de blir till ackompanjemang för händelser och funderingar. Idag vaknade jag upp till John Lennon:

You can go to church and sign a hymn.
You can judge me by the colour of my skin.
You can live a lie until you die.
One thing you can´t hide
Is when you are crippled inside.

Du kan gå till kyrkan och sjunga en psalm.
Du kan döma mig efter färgen på min hud.
Du kan leva en lögn, tills du dör.
En sak kan du inte dölja
och det är om du är skadad inuti.

En allomfattande sanning som gäller oss alla. Jag tror att var och en av oss behöver bekräftelse. Vi blir sorgsna om vi förnekas den. Och kärlek. Varför inte nämna detta missbrukade och så ofta föraktade ord? Vad är det då som är skadat inom oss? Lever, hjärta, mjälte och njurar? Forntida människor ansåg det var något av de organen som bidrog till att vi blev olyckliga. Givetvis, måste också hjärnan spela en av avgörande roll.

Vi besöker vår äldsta dotter i Prag, under ett ögonblick av lugn bläddrar jag i en av hennes böcker med närbilder på nattfjärilar och deras vingar. Ett kärt återseende. För flera år sedan fick jag av min äldsta syster en bok om fjärilar som jag inte tröttnat att bläddra i, nu återkom fascinationen. Vilken skönhet och mångfald! Vilka gåtfulla djur. Flera av dem lever enbart ett par dagar. Deras prakt och sinnen är skapade enbart för dessa fåtal dagar. En del saknar till och med matsmältningsorgan.

Min svenska fjärilsbok var fjärran från Joseph Scheers Night Visions som jag funnit i Jannas bokhylla. Boken var ett konstverk som på stora uppslag visade nattfjärilar som Scheer fångat under nätterna i djupet av en amerikansk skog, fjärran från pesticidförgiftade fält och nattupplysta städer.

Där fanns bilder på den lilla malen Hypropeia Frucoa, oansenlig – men med en glödande färgprakt, som om den flugit direkt ur en rödglödgad ässja.

Eller en närbild på den ulliga Plusia Putnami, likt Hypopreian röd och orange, men likväl fullständigt annorlunda.

På ett uppslag prunkade två påfågelspinnare. De är bland världens största fjärilar, släkt med, men likväl skilda från sina europeiska artfränder, som detaljstuderats sedan början av förra seklet.

Författaren och naturbetraktaren Jean Henri Fabre, av Darwin kallad Insekternas Homeros, skrev att ”Fjärilens enda mål i livet är fortplantning, och för detta är han utrustad på ett enastående sätt”. Än mer fascinerande än hans praktfulla vingar är nattfjärilhannens förmåga att finna och direkt, efter det att han tagit sig ur sin puppa och torkat vingarna, flyga till en hona, som kan befinna sig flera kilometer ifrån honom. För att para sig flyger hannen i beckmörker obehindrat genom skogar och busksnår och dör strax efter det han funnit sin tillkommande.

Fabre, som levde 1823 till 1915, skriver hur han en dag vid foten av ett mullbärsträd fann en påfågelspinnares kokong. Han tar med sig kokongen hem och placerar den i en av de stålburar han använder för att studera insekternas liv och utveckling:

Den 6 maj på morgonen blev jag alltså vittne till hur en hona lämnade kokongen. Fuktig som den var efter kläckningen, blev den genast placerad under en kupa av metalltråd. Det var inte i något bestämt syfte utan snarare av gammal vana, eftersom jag var nyfiken på vad som skulle hända. Det blev min lycka.

Påfågelspinnaren är en nattfjäril. Nattfjärilar, phalaina, skiljer sig från dagfjärilar, rhopalocera, genom att de är ludnare, grövre, flyger på natten och sover på dagen. Vissa påfågelspinnaren kan ha en vingbredd på nästan 30 centimeter. Fabre berättar vidare om vad som hände med hans påfågelspinnarhona:

Den kvällen är värd att minnas. Jag skall kalla den för stora påfågelspinnarens kväll. […] Vid niotiden på kvällen, när familjen höll på att gå till sängs, blev det stor uppståndelse i rummet intill mitt: lille Paul springer, hoppar, stampar, kastar omkull stolarna och bär sig åt som om han hade blivit tokig. Jag hör honom ropa på mig. ”Kom, kom! Skynda dig”, skriker han, fjärilarna är stora som fåglar! Hela rummet är fullt!” […] Såvitt jag kan bedöma, har stora påfågelspinnaren invaderat hela min borstad. Med mjuka smackande ljud flyger de stora fjärilarna kring buren, sätter sig ett tag, ger sig iväg igen, kommer tillbaka, stiger upp mot taket och flyger åter ner. De kastar sig över mitt stearinljus och släcker det med ett slag av vingarna; de hänger sig vid våra kläder, snuddar vid våra ansikten. Det är som i trollkarlens grotta med fladdermössens virveldans. Lille Paul håller mig hårt i handen.

På något sätt kunde honan attrahera hanar som befann sig hundratals, kanske tusentals meter från henne. Men hur? Av de tre sinnen en påfågelspinnare förfogar över ansåg Fabre att syn och hörsel var irrelevanta för deras sökande efter honan, återstod luktsinnet. Om Fabre med glas, bomull och andra material hermetiskt isolerade påfågelspinnarhonans bur dök de manliga påfågelspinnarna inte upp. Likaså, när Fabre skar bort känselspröten från de manliga friarna blev de oförmögna att ta sig fram till honan.

Då han fyllt rummet där han placerat fjärilhonans bur med starkt doftande medel, som naftalin och annat, hindrade det likväl inte de pilska hanarna från att dyka upp och förtvivlat kravla över burens nätverk. Kanske var även luktsinnet uteslutet som navigeringsmedel? Möjligen kunde de av Heinrich Herz nyligen funna elektromagnetiska vågorna förklara fjärilarnas förbluffande förmåga att finna varandra?

Lösningen på problemet kom först 1957, från ett av de tyska, åttio Max Planckinstitut som haft en enastående betydelse för mänskligt tänkande. År 1936 blev professor Adolf Butenandt medlem i det nationalsocialistiska partiet och strax därefter utsågs han i Berlin till direktör för den biokemiska avdelningen vid Kaiser Wilhelm-institutet (det var efter Andra världskriget som forskningsinstituten bytte namn till Max Planckinstitut), 1939 fick han nobelpriset i kemi. 

Medlemskapet i nazipartiet var antagligen en förutsättning för Butenandts tillsättning, men partiets motbjudande ideologi stred uppenbarligen inte mot professorns gediget konservativa åsikter, som bland annat demonstrerades genom det ståtliga mensurärr, Schmiss; som prydde hans vänstra kind, ett tecken på medlemskap i högkonservativa studentföreningar, där fäktningssåren var ett hederstecken. Butenandts relativt sena medlemskap i nazipartiet berodde väl snarast på att det inte var tillräckligt konservativt för hans smak.

Adolf Butenandt har hyllats som en av tysk vetenskaps giganter. Han tilldelades nobelpriset för att ha isolerat en mängd könshormoner, bland andra östron, testosteron och progesteron och han bidrog till att möjliggöra massproduktion av kortison. Dock finns otrevliga ting begravda i hans förflutna, bland annat hans samarbete med vännen och kollegan Ottmar von Verschuer, Josef Mengeles chef och överordnade, vars Institut för mänsklig arvslära och eugenik var inhyst i samma byggnad som Butenandts biokemiska institution.

Verschuer, som mycket riktigt påpekade att ”det tyska folkets Führer utgör den förste statsman som har upphöjt genetisk biologi och rashygien till ledande princip för ett lands styre” hade flera anställda som bedrev ohyggliga medicinska och genetiska experiment i Auschwitz. Efter kriget dömdes Verschuer till böter, men fortsatte obehindrat sin vetenskapliga verksamhet, dock förutan några grymma experiment på människor. Han dog i en bilolycka 1969, efter att aldrig ha visat någon ånger för sina vettlösa grymheter.

Som en av de ledande inom Kaiser Wilhelm-institutet måste Butenandt ha varit väl medveten om och även gynnare av de groteska, plågsamma och dödliga medicinska experiment som utfördes på koncentrationslägerfångar. Bland annat har det bevisats att en av de forskare som arbetade direkt under Adolf Butenandt, Günther Hillmann, regelbundet mottog blodprover och annat mänskligt organmaterial som i Auschwitz hade insamlats av Mengele. Sådant material såldes uppenbarligen även till andra institutioner. I sina memoarer nämner Lars Gyllensten hur han under 1940-talet, som medicne studerande vid Karolinska Institutet, förfärdigade mikroskopiska preparat från människor, dessa var ofta i dålig kondition, men: 

Det förekom att [...] fräschare preparat från avrättade stackare kom genom förmedling av nån anatomiprofessor i Tyskland. Jag minns ännu med obehag en typiskt judisk näsa som kom inbäddad i paraffin.


Efter kriget hävdade Butenandt att han stött och ägnat sig åt ”en ren vetenskap, opartisk och oberoende av politiken" ett yttrande som faktiskt inte motsäger att vad han ägnat sig åt varit både oetiskt och omänskligt. I nazitidens Tyskland, liksom på så många andra platser där vetenskapligt tänkande dyrkas som en av mänsklighetens mest beundransvärda egenskaper, kunde grundforskning utan svårighet paras med ondska och en förbluffande brist på empati. 

Efter krigsslutet fortsatte Butenandt fram till sin död 1995 sin hyllade och banbrytande forskning. Han hade under hela sextiotalet, tills han pensionerades 1972, varit president för samtliga Max Planckinsititut. Verksamheten under de mörka krigsåren och Butenandts inblandning i det groteska barbariet har varit svårt att följa eftersom han strax innan sin förflyttning till universitetet i Tübingen 1944 utplånade samtliga filer som på Biokemiska institutets arkiv var märkta med Geheime Reichsache, Hemliga riksangelägenheter.

Det var Butenandt som var den främsta orsaken till lösningen av gåtan kring fjärilarnas navigeringsförmåga.  Han forskargrupp på biokemiska avdelningen vid Kaiser Wilhelm-institutet, under direkt ledning av Peter Karlson, som sitt svenskklingande namn till trots var född och uppvuxen i Berlin, dissekerade inte mindre 500 000 nykläckta silkesfjärilshonor (Bombyx mori) och slutligen ur deras doftproducerande körtlar lyckades extrahera ämnet bombykol.

Orsaken till att de efter kriget omorganiserade Kaiser Wilhelminstituten döptes till Max Planckinstiut var att hylla den sympatiske kärnfysikern som varit en välkänd antinazist. Den biokemiska delen av instituten förflyttades till München där Peter Karlson fortsatte sina experiment med bombykol, numera i samarbete med den schweiziske entomologen Martin Lüscher. De lyckades identifiera en molekyl som genom luften kunde förflyttas mellan individer av samma djurart och uppfattas av deras doftorgan. Molekylerna, som är få till antalet, sprids tillsammans med moln av andra molekyler. Doftmolekykerna är så oansenliga att de ligger långt under vad vi och andra djur medvetet kan uppfatta, detta var säkerligen orsaken till att Fabres spridning av starka dofter kring sin påfågelspinnarhonas bur inte alls tycktes störa de uppvaktande hannarna.

Då Karlson och Lüscher lyckats isolera molekylerna från silkesfjärilarna fann de att det ämne de lyckats extrahera lockade till sig fjärilshannar, vare sig en hona var närvarande inte. De upprepade experimenten med andra fjärilsarter och då samma fenomen upprepades gav de 1959 sina upptäckta ämnen namnet feromoner.

Snart upptäckte forskare att feronomer kan ge upphov till olika beteenden, inte enbart sådana som är direkt kopplade till fortplantning och att feronomer har utvecklats på specifika sätt hos skilda djurarter. Feromoner tillverkas i djurkropparna och sprids till deras omgivning för att påverka andra individer. ”Enkla” djur som fiskar och insekter frigör feromoner för att bland annat varsko sina artfränder om olika faror, så kallade alarmämnen. När en individ sänder ut feronomer till andra artfränder att gynna och hjälpa dem kallas de allomoner.

Speciellt intressant är feronomernas roll för eusociala djur, som lever i organiserade, hierarkiskt konstruerade samhällen där tusentals individer samverkar och uppoffrar sig för det allmänna bästa. Vissa steklar, som bin, getingar och myror, lever inom samhällen som tycks fungera som en enda varelse, där de enskilda individerna är helt underordnade sina speciella funktioner. Dessa djurs samarbete och enskilda insatser tycks till allra största delen vara styrda genom utsöndringen av kemiska ämnen, men även ljud och beröring kan spela en roll.

Myror lämnar feronomspår på marken och skapar därmed stigar för sin verksamhet.  Om maten tar slut på en speciell plats, eller om oöverstigliga hinder uppkommer, skapar spaningsmyror nya feronomstigar till andra matställen, alltmedan de gamla dunstar bort. Samtidigt är spaningsmyrorna även kapabla att lämna falska, förvirrande spår för andra, matkonkurrerande insekter, eller myrkolonier.

En skadad myra frigör alarmämnen som får dess artfränder att antingen attackera en fiende, eller fly. Myror blandar feronomer i sin mat för att därigenom få olika resultat och individer utväxlar också kemiska signalämnen mellan sig.

Snart fann man även feromoner hos däggdjur och började misstänka att även människors beteenden till viss del kunde styras av doftsignaler, unika för vår art. Visserligen inte så starka som hos hundar, som i genomsnitt har 200 miljoner doftreceptorer i sitt olfaktoriska system, jämfört med människans sex till tolv miljoner. Receptorerna är flimmerhårbeklädda nervceller som ligger inkapslade i nosar och näsor. Cilierna (flimmerhåren) uppfattar feromenerna och nervcellerna vidarebefordrar informationen för bearbetning av hjärnan. Feromonerna gör så att en individs organiska system kan känna av andra organismers känslotillstånd  ̶  huruvida de är hotfulla, vänliga eller parningsinriktade.

Den allmänna, vetenskapliga meningen tycks dock vara att feromoner inte har någon större betydelse för människors känsloliv, men det hindrar inte vetenskapsmän från att betrakta oss människor som en slags komplicerade maskiner som agerar på yttre stimuli, som i sin tur sätter igång processer inom oss, fullkomligt avhängiga av substanser och olika former av förbrännings- och omvandlingsprocesser.

Upptäckten av feromoner väckte stora förhoppningar hos forskare som arbetade inom krigsindustrin. Visst skulle det vara härligt om vi kunde finna substanser som omprogrammerade det centrala nervsystemet och exempelvis kunde slå ut känslor av skräck och fruktan för att därigenom göra oss hänsynslösa och oförvägna.

Då Albert Hofmann 1936 lyckats syntetisera LSD fann han både genom egen erfarenhet och djurexperiment att preparatet påverkade det centrala nervsystemet på märkliga vis.  Exempelvis fick LSD kattor att stirra tomt ut i luften och om man släppte in möss i deras glasburar lät de dem antingen vara, eller blev livrädda för dem. Schimpanser bröt mot flockbeteenden och skrämde upp sina artfränder. Spindlar spann mer precisa nät än tidigare, men vid högre doser blev deras verk rena röran.

USAs armé gjorde under femtio-och sextiotalen omfattande drogexperiment vid sin så kallade Edgewood Arsenal i Maryland där man experimenterade med olika preparat, inte enbart LSD, utan även ämnen som BZ (3-Quinuclidinyl benzilate), THC (Tetrahydrocannabinol), ketamin och en mängd olika opiater. Det var lätt att konstatera hur de påverkade djur och människors beteenden, men resultaten var svåra att förutse. Det fanns alltför många faktorer som störde enkla, förutsebara effekter. 

Vi människor är förvisso en anhopning av nerver, organ och elektiskt laddade partiklar. Detta visste redan Adi Shankara i 800-talets Indien. Hans slutsats blev väl något i stil med sextonhundratalsfilosofen Baruch Spinozas – nämligen att den andliga och materiella världen är intimt förenade och utgör en allomfattande verklighet. För Adi Shankara var denna verklighet identisk med världssjälen  ̶  Brahman. Allt vårt sökande, all vår strävan, vår värld, är ingenting annat än ett bländverk, en maya. Vår gemenskap med hela universum uttrycks i formeln Tat twam asi, तत् त्वम् असि, ”det är du”. Vi är en integrerad del av helheten, det finns inget att oroa sig för.

Det finns ingen annan värld än denna.
Det finns ingen Himmel och inget Helvete.
Shivas rike och sådana trakter
har skapats av idiotiska bedragare.

Känns det igen?

Imagine there's no heaven.
It's easy if you try.
No hell below us,
above us, only sky.
Imagine all the people living for today.
Imagine there's no countries.
It isn't hard to do.
Nothing to kill or die for
And no religion, too.
Imagine all the people living life in peace.

Myrexperten Edward O. Wilson har en fallenhet för att jämföra mänskliga samhällen med de som skapats av eusociala insekter. Enligt honom är de eusociala insekterna och människorna några av de få djurarter som kan bilda komplicerade samhällen baserade på en arbetsfördelning som gynnar andra medlemmar av stora grupper. De ägnar sig åt gemensam jakt efter föda, jordbruk och krig.

Enligt Wilson är vi människor dock betydligt farligare för vår planet än djuren, som drivs av instinkter som utvecklats under 100 miljoner års tid. Deras specialisering och överlevnadsförmåga gynnas av deras små hjärnor och begränsade känsloliv, något som gjort dem väl anpassade till jordens biosfär. Vi människor har däremot utvecklat en förbluffande hjärnkapacitet. Vi har skapat kommunikationskanaler och kulturer som frigjort oss från vår omedelbara närhet, något som skett med en förbluffande och uppenbarligen förödande hastighet. Resten av skapelsen har varken haft tid eller möjlighet att anpassa sig till den fullkomligt nya miljö som den parasitiserande människoarten skapar omkring sig och hela tillvaron knakar nu i fogarna.

Hur kunde det bli på det viset? Wilson hänvisar till en annan vetenskapsmans åsikt – Richard Dawkins ”själviska gen”, som gör att vi människor skiljer oss från alla andra varelser. Övriga djurarter agerar i allmänhet på ett sådant sätt att deras handlingar gynnar en betydligt större grupp artfränder än de som står dem nära. Den ”själviska genen” säger däremot oss människor att det är bättre att oroa oss för och ta hand om individer som befinner sig i vår absoluta närhet än att engagera oss för de stora grupper av individer som utgör ett samhälle.  Vi kan göra allt som står i vår makt för att hjälpa någon som står oss riktigt nära, istället för att agera för samhällets, ja hela vår omgivning/miljös bästa. Wilson citerar Darwin, som skrev att om en grupp människor

omfattade ett stort antal modiga, sympatiska och trofasta medlemmar, som alltid var redo att varna varandra för fara, att hjälpa och försvara varandra, då skulle denna grupp lyckas bättre och slutligen behärska andra grupper.

Wilson menar att vi människor är en sorts eusociala apor. Likt de eusociala insekterna samarbetade de tidiga hominiderna, våra förfäder, genom att gemensamt ta hand om sin avkomma, alltmedan andra gruppmedlemmar jagade och samlade mat, en utveckling som också kännetecknade myrsamhällenas framväxt. Men, medan myrorna under miljoner år utvecklade sina samhällen till att bilda en enda stor organism, en slags gemensam hjärna där kemiska substanser och elektriska stötar kopplar samman en mängd impulser till tankar och aktiviteter, tycks den ”själviska genen” göra så att vi människor inom var och en av oss bär en sådan värld/hjärna, samtidigt som vi är beroende av och samverkar inom ett större sammanhang. Resultatet har blivit en total förvirring där egoistiska drifter, styrda av framförallt kemiska substanser, kopplas ihop med gemensamma intressen, begär och handlingar inom de samhällen som omger varje enskild individ.

Jag tror inte att mänsklig empati enbart kan kopplas ihop med feromoner och nervkopplingar. Processerna som styr känslor av medmänsklighet är säkerligen betydligt mer komplicerade än så. Vad Wilson och Dawkins än hävdar så tror jag inte att vetenskapen har alla kort på handen, givetvis är den oerhört viktig i vår jakt på förklaringar och lösningar, men jag är likväl böjd att hålla med Hamlet då han försäkrar sin vän om att ”det finns mer i himmel och på jord, Horatio, än vad din filosofi kan drömma om!” 

Där finns kärlek och medlidande, något som inte är så svårt att förstå. Vi vill ju bli omtyckta och älskade. Om vi skänker kärlek och omtanke till andra, så lär vi väl också själva få sådant till del? Inte sant? Men är det verkligen så? Knappast. Hur ofta blir jag inte själv arg och irriterad? Hur ofta våldför sig inte mänskligheten på sig själv? Are we all crippled inside? Finns det något som inte stämmer med oss? ”Ur led är tiden: Ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen.” Nej, det tror jag faktiskt inte. Min insats har ringa betydelse. Men, att existera är att kämpa.

Efter Prag åkte vi till Berlin för att hälsa på vår yngre dotter. Under sjuttiotalet var jag där flera gånger; då jag läste konsthistoria, eller på egen hand tillsammans med mina kamrater, som lärare för en skolklass och då jag arbetade som kypare på färjan mellan Trelleborg och Sassnitz. Då var Västberlin hektiskt och instängt, med demonstrerande studenter och ett intensivt nattliv med punkare i Kreuzberg. Östberlin var grått och tungt under smutsiga moln från koleldandet, ruinerna från kriget fanns kvar, men även där var livet märkligt och spännande, med sin kommunism och svartväxling, som gjorde att vi inte visste vad vi skulle göra med alla pengar vi fick tag på.

Nu var allt annorlunda, rent och modernt, muren och taggtråden var borta. Öst var vackert med stora parker, pietetsfullt restaurerade hus och kyrkor, utmärkta barer och restauranger, fyllt med ungdomar, konst och teatrar. Berlin ist noch eine Reise wert.

Känslan av att kriget inte tagit slut; muren som likt ett infekterat sår skar rakt genom staden, de berusade amerikanska soldaterna, ruinerna, Kallt krig och Stasi  ̶  allt sådant var som bortblåst i sommarvärmen. Men under ytan lurade fortfarande döden, sår som åter öppnats genom kusliga monument.

Denkmal für die ermordeten Juden Europas, Monument över Europas mördade judar  ̶  vid första anblicken blev jag förvånad. Var det inte värre än så? En mängd sarkofager av betong spridda över ett stort fält med smala kullerstensgångar mellan sig. Det var först då vi steg in mellan betongkuberna som kylan kom; den tunga närvaron av de döda, deras fruktansvärda lidande, hänsynslösheten kring deras förintelse. Jag trodde mig begripa tanken bakom monumentet. De perfekt ordnade raderna av betongklumpar tycktes anspela på perfektionen av ett iskallt system som noggrant kalibrerats för ett effektivt massmord. Ju högre betongen reste sig omkring oss, desto mer uppenbart blev det att väggarna skevade och att kullerstensgatorna buktade upp och ner.

Att i solskenet vandra inåt mellan allt högre kuber var kanske ett sätt att skildra hur nazismens offer först vandrade genom solbelysta gator, in mot ghetton och/eller godsvagnar som skulle föra dem till massavrättningar, dödsgasningar i hermetisk tillslutna skåpvagnar, koncentrationslägrens helveten av träck och förnedring i skuggan av fettbemängda moln, bolmande från dödfabrikers ständigt upphettade ugnar och slaktgropar.

Snart var vi omgivna av höga, svartnade betongblock som spärrade blicken och kom oss att känna oss vilsekomna och ensamma, en stigande känsla av klaustrofobi. Ovanför oss fanns enbart blå himmel över vilken en helikopter surrade likt en väldig spyfluga.

Vi fortsatte sedan vår vandring under de lummiga trädkronor som nu skuggar Tiergarten framför Brandenburger Thor, befriat från sina gråklädda vakter, sin anskrämliga mur och taggtrådshinder. Mellan träden låg en cirkelrund damm med svart vatten, omgiven av oregelbundna stenar inristade med skräckbemängda namn  ̶  Dachau, Stutthof, Sachsenhausen, Ravensbrück, Plazow, Gross Rosen, Mauthausen, Auschwitz, Birkenau, Majdanek, Sobibór, Belzec, Chelmno och många fler därtill, flera för oss okända platser för död och lidande. Detta var minnesplatsen för Porajamos, Uppslukandet, förintelsen av mellan 200 000 och 500 000 europeiska romer och sinti.

Mitt i det mörka vattnet fanns en triangel, kännemärket för koncentrationslägerfångarna, prydd med en vissnad blombukett. Runt om dammen med dess stillastående vatten löpte en smal ränna med rinnande vatten, kanske en anspelning på att många romer varit och fortfarande är nomader, ständigt i rörelse, i kontrast till dammens stillastående, mörka vatten  ̶  döden och glömskan de mötte i nazisternas utrotningsläger. Över det rinnande vattnet fanns en romsk dikt, skriven med rostande metallbokstäver: ”Magert ansikte, döda ögon, kalla läppar, tystnad, ett brustet hjärta, andlöst, utan ord, inga tårar.”

Återigen mullrade helikoptrar över oss. Benjamin Netanyahu var på statsbesök i Berlin. Det var svårt att undgå att tänka på de 58 palestinier som den israeliska armén hade dödat fjorton dagar tidigare. Tar vansinnet aldrig slut?

På väg bort från minnesmärket över Porajamos, passerade vi en parkeringsplats under vilken jag visste att Hitlers bunker låg. Under oss hade Hitler en gång vankat runt alltmedan 500 000 människor dog ovanför honom under Berlins slutstrid. En skylt beskrev platsen.

En och en halv månad före sitt självmord den trettionde april 1945 hade Hitler ”med iskall röst” för Albert Speer förklarat:

Om kriget förloras, kommer folket också att vara förlorat. Det är ingen idé att oroa sig över de förnödenheter som det tyska folket behöver för överleva, ens på den mest primitiva nivån. Tvärtom vore det bättre att ödelägga allt sådant. Vi borde själva förstöra förråden. Alldenstund [det tyska] folket har bevisat att de är de svagare, att framtiden uteslutande tillhör till det starkare folket i öst. Dessutom, de som kommer att finnas kvar efter denna kamp, kommer att vara de mindervärdiga, eftersom de goda har stupat.                                                     

Hitler hade tidigare deklarerat att han ville gå till historien “inte lik någon annan som någonsin existerat tidigare” och förvisso fick han rätt  ̶  Hitlers fasansfulla bidrag till historien var att han blev den yttersta orsaken till sjuttio miljoner människors död.

En sådan hänsynslös vilja att till varje pris bli hågkommen av historien, är även den skapad av de kemiska processer som styr vår tillvaro? Finns det någon varelse förutom människan som i sin gränslösa strävan att exegi monumentum aere perennius uppföra monument över sig själv som är mer beständigt än koppar, fullkomligt förblindas av egenkärlek och därmed bli okänslig för andras strävan och lidande, beredd att offra tusentals, miljontals medmänniskors välbefinnande för sin egen storhets skull?

Historien är fylld av maktfullkomliga galningar. Exempelvis Saparmurat Atayevich Niyazov, självutnämnd Fader till Turkmenerna  ̶  Turkmenbashi. Han döpte om veckans dagar och årets månader efter sig själv och sina familjemedlemmar. 

Mittemot sitt överdådiga presidentpalats lät han uppföra ett 120 meter högt torn som kröntes av en guldpläterad skulptur av honom, som monterats på en roterande skiva vilket gör att envåldshärskaren ständigt blickar mot solen. Elaka tungor i Turkmenistans huvudstad Asjchabad liknade det pinsamt pråliga monumentet vid en toalettrensare.

Då en utländsk journalist undrade om Turkmenbashi, som förbjudit långt hår, skägg och guldtänder, inte tyckte det var lite pinsamt med alla dessa guldtäckta statyer av honom själv, som missprydde landets städer och byar, svarade han anspråkslöst:

̶  Jag erkänner det villigt, det finns alltför många porträtt, bilder och monument [av mig]. Jag finner inget nöje i det, men på grund av sin mentalitet kräver folket det. 

Turkmenbashi bestämde att alla bibliotek utanför huvudstaden skulle stängas, de utgjorde en onödig utgift, enligt hans åsikt var de flesta landsbygdsbor oförmögna att läsa en bok, förutom den av honom författade Ruhnama, Själens bok. Obligatorisk läsning för alla högskolestuderande, statsanställda och för de som ville ta körkort.

Enligt de få icke-turkmener som lyckats ta sig igenom eländet är Ruhnama (boken har i Turkemenistan översatts till inte mindre är fyrtioett olika språk) ett pekoralistiskt hopkok av självbiografi, turkmenisk folklore, tillrättalagd historia, mattips, klagosånger över Sovjettiden, skryt, överdrivna löften och Turkmenbashis usla lyrik. Detta hindrade dock inte den store ledaren från att betrakta sitt verk som i det närmaste lika mäktigt som Koranen och en utmärkt självhjälpsguide för alla turkmener.

Författaren Paul Theroux återgav ett samtal han hade med en turkmensk taxichaufför:

”Han var på TV i går kväll”, sa min chaufför. ”Nåja, han dyker upp där nästan varje kväll." Turkmener yttrar sällan Turkmenbashis namn med hög röst. Turkmenbashi hade deklarerat att ”Om du läser min bok tre gånger kommer du till himlen."
”Hur visste han det?”
"Han sa: ´Jag bad Allah att ordna det.´"

Theroux läste hopkoket, men erkände att han var beredd att sätta sin själs frälsning på spel eftersom ingen skulle kunna få honom att läsa en så tråkig bok två gånger till.

Även i ett så undertryckt land som Turkmenistan kunde inte alla acceptera att bli hunsade av en storhetsvansinnig dåre och några sammansvurna försökte mörda honom. Det misslyckades och följden blev en hänsynslös terror mot verkliga och påstådda dissidenter, många fängslades, torterades och avrättades.

Var Saparmurat Atayevich Niyazov en medeltida, österländsk despot? Knappast, han var högst samtida och dog i december 2006, efterträdd av tandläkaren Gurbanguly Berdymukhamedov, numera bärare av hederstiteln Arkadag, Beskyddaren. Kanske är det Berdymukhamedovs odontologiska bakgrund som gjort att han älskar allt som är vitt. Mörkfärgade bilar är sedan januari 2018 förbjudna att framföras på Asjchabads gator.  Sådana fordon beslagtogs av polisen och deras ägare tvingades att på egen bekostnad omlackera dem i vitt eller silver.

Likt sin företrädare gillar dock Berdymukhamedov även guld och lät 2015 sig föräras en ryttarstaty. Gjuten i brons och täckt med 24 karats guld reser den sig över en 20 meter hög bländande vit marmorklippa. Då han 2014 ”av folket föreslogs” en ryttarstaty svarade Beskyddaren blygsamt:

Mitt främsta mål är att tjäna moderlandet. Och därför lyssnar jag till folkets vilja och gör som de vill.

Varifrån kommer narcissisternas smak för guld och marmor? I sin bok Hemma hos diktatorn redogör Peter York för några tumregler för diktatorers heminredning:

1) Ta i: Blås upp skalan på allt du gör. 2) Välj rätt stil: Diktatorer gillar ”gammal stil”, för att det ser seriöst ut och innehåller mycket guld och intrikata detaljer. 3) Tänk franskt: Stolar med ovala ryggstöd och mycket förgyllning. 4) Tänk hotell: Så blankglänsande som det bara går. 5) Guld är bra, börja med kranarna. 5) Mycket glas: Kristallkronor är heminredningens diamanter. 6) Snygga 1800-tals målningar: Oklanderliga men ofarliga i stil med 1800-talets läckra salongsmålare. 7) Värdesätt varumärken: Tänk Mercedes, Ming och Aubusson. 9) Marmormums: Använd så mycket marmor du kan. Ny marmor, naturligtvis, eftersom gammal marmor kan kännas lite smutsig. 10) Var ständigt närvarande: Se till att bli konterfejad. Fira dina framgångar, allt du gör är ju för folket. 

Dessa uppblåst förmätna potentater tycks alla vilja täcka över sina uppenbara defekter, sin totala avsaknad av empati. Att de i själva verket är crippled inside. Är de mänskliga? Kanske alltför mänskliga, försedda med en muterad självisk gen som gjort dem till monster. Inte kan väl de vara mottagliga några feronomer som tvingar dem att samverka med andra och uppoffra sig för det allmänna bästa? Att likt en fjäril leva för en dag, enbart för att tillfredsställa en annan varelse och sedan dö i fullkomlig glömska, vore för dem säkerligen den högsta graden av perversitet.

Billington, Ray (1997) Understanding Eastern Philosophy. London/New York: Routledge. Blum, Deborah (2012) “The Scent of Your Thoughts” i Ariely, Dan and Tim Folger (eds.) The Best American Science and Nature Writing. Wilmington MA: Mariner Books. Fabre, Jean Henri (1964) Insekternas liv. Stockholm: Natur och Kultur. Fest, Joachim (2005) Inside Hitler´s Bunker: The Last Days of the Third Reich. London: Pan Books. Gyllensten, Lars (2000) Minnen, bara minnen. Stockholm: Bonniers. Scheer, Joseph (2003) Night Visions: The Secret Design of Moths. New York/London: Prestel Publishing.. Schieder, Wolfgang och Archim Trunk (ed.) (2001) Adolf Butenandt und die Kaiser-Wilhelm-Gesellschaft: Wissenschaft, Industrie und Politik in “Dritten Reich”. Göttingen: Wallstein Verlag. Theroux, Paul (2007) “The Golden Man: Saparmurat Niyazov´s reign of insanity” i The New Yorker, May 28. Tinbergen, Nico (1965) Beteenden i djurvärlden. Stockholm: Svalan/Bonniers. Wilson, Edward O. (2013) The Social Conquest of Earth. New York: Liveright Publishing. York, Peter (2006) Hemma hos diktatorn. Stockholm: Norstedts.

05/22/2018 10:43

When I was a kid, It happened that an elderly lady moaned and stated: "There´s much ado about earthly worries." Certainly, quite often everyday life seems to be choking us. Family life's wear and tear nibble on the soul. The darkness of duties, worries and mistakes hovers above us, closes in and threatens our wellbeing.

Outside our Roman apartment lies Parco Cafarella. Actually, it can maybe not be called park, rather it is a piece of nature and countryside in the middle of La Cittá Eterna. The stream Almone flows through a valley passing wooded hills and undulating meadows with grazing sheep. There is a rich bird life, an impressive variety of trees and bushes, a farmhouse with horses, donkeys, hens and peacocks, ancient temples and the remains of a nympheum.

Spring has come and passed, the grass is still thick and lush, flowers spread their fragrance, foliage of trees and bushes is dense, fresh smell of greenery and life. In the Cafarella Park, the weight of everyday life vanishes. As I walk along its gravel paths, I forget time. Like so many times before, I rest for a while by the derelict nympheum. A jet of crystal clear water has for more than two thousand years run forward from an overgrown hill, hiding a cave which is the abode of the nymph Egeria and her sisters, eternally young and seductive, fresh and healthy like the affluent nature they watch over. However, even nymphs might die, just like the nature they protect, though people affirm that Egeria and her sisters still live under their hill.

The marble-covered and mosaic-paved refuge from summer´s stifling heat, which Herod Agrippa once had erected and where his young wife, Anna Regilia was booted to death by a slave, has long been ruined and its remains are now covered with juicy mosses. The water of the pool is opaque and light green, its surface covered by watercress and at the edge blossomed some stately lilies. I came to think of the few snippets of Latin I still remember from the Latin lessons that plagued me more than forty-five years ago:

O fons Bandusiae, splendidior vitro,
dulci digne mero non sine floribus,
cras donaberis haedo,
cui frons turgida cornibus.

Spring of Bandusia, whose crystalline
Glitter deserves our garlands and best wine,
You shall be given a kid,
Tomorrow, horns half-hid.

I am amazed by the fact that I still can quote the poem word by word. My high school Latin lessons mostly consisted of a rough cramming of words and expressions under the strict scrutiny of the austere, but under his rigid surface obviously good-hearted, Docent Hemberg, captain in the Royal Swedish cavalry reserve. I spent a lot of time with Latin, but never understood the grammar and after a year almost everything had blown away. However, what Bengt Hemberg managed to do was to implant a subsisting interest in everything Roman.

Maybe it was because I shared Hemberg's interest in the Antiquity that I finally got quite a good grade in Latin. Without difficulty, I could appreciate Horace's depiction of rural pleasure in the aforementioned verses. With its rhythmically, lively and yet compressed language, Quintus Horatius Flaccus creates the atmosphere of his country-house, located nowaday Licenza, a mile north of Tivoli, outside Rome. A place he often visited to get a rest from the heavy duties of representation and the constant cringing by the feet of powerful magnates, as well as from the dust and stress in Rome. Out in the isolated countryside, Horace was able to enjoy a refreshing freedom, wander through his aromatic groves, drink delicious wine from his own crops, relax by the source of Banusia, and through his windows gaze at Soracte's mountain peak, which in the moonlight shone dazzling white under deep snow.

Horace is one of the few ancient Romans who have told us about himself. In his poems, he has described his appearance, opinions, and habits. Self ironically he characterized himself as a pinguis et nitidus Epicuri, a fat and shiny pig in Epicurus's flock. According to himself, Horace was a small and compact man with a hint of pot belly, nurtured by wine and fine food. He was easily burned by the sun and already as a young man he had grey hair. That Horace described himself as an Epicurean becomes obvious from his writing. According to Epicurus's philosophy, you should strive for a happy and calm life. Free from pain and fear, you should, as far as possible, live off your own assets and enjoy the company of good and honest friends.

Horace stayed in bed until nine in the morning, after that he spent three hours by his writing desk. If he was in Rome and the heat was stifling, he went down to the bathhouse, and if he found himself in the countryside he took a walk across his properties. Then he ate a simple lunch, slept siesta, and in the late afternoon he mingled with the people on Rome's streets, conversed with acquaintances he encountered, perhaps had his future told by a fortune teller, or sat down in a tavern for a snack and wine. While in his country house, Horace often had a jar of wine brought up from his cool cellar – Caecuban, Massicum or Falernian. The latter wine was so strong that it could be ignited, but all wine were mixed with fresh spring water and I can trough my inner vision see how Horace enjoyed his well-mixed wine at Bandusia's source.

Horace happily swung his wine cup among good and boisterous friends and often enjoyed himself in the company of various ladies, especially those who did not require any greater commitments and responsibilities from his side, several of them eventually became immortalized through his poems - Lydia, Leuconoë, Glycera and Lalage. Like many of his wealthy contemporaries, Horace had no qualms about easing his sexual desire in the company of a hapless slave.

The remains of Horace´s villa are still around, and so is Bandusia's spring which actually is not a small source within the woodlands, but a quite impressive waterfall cascading into the remains of a Nympheum.

The lush greenery on the slopes of Colle Rotondo and the valley of Aniene were also frequented by another self-proclaimed Epicurian, the in his mother country immensely popular Evert Taube, who figures on Swedish stamps and bank notes. Most Swedes know several of his songs by heart. It is told that it was on the terrace of the tavern Sibillina in Tivoli that Taube sometime in the 1930s created its alter ego - Rönnerdahl. By that time, Evert Taube had probably begun to tire of his increasingly successful role as entertainer. Portraying himself as a singing sailor and adventurer in books, the radio and amusement parks. He now wanted to reach out to more sophisticated circuits.

“Rönnerdahl”, always mentioned without a first name, is in Taube's poetry much older and more established than his other alter ego – the womanizing swashbuckler Fritiof Andersson. Rönnerdahl is a fairly well-established homeowner, living on an island in the Stockholm Archipelago, but at the same time he is a pensive bohemian, who with some regret evokes his youthful exploits, but now engage himself with painting and innocent courting of young ladies. In one of his memoirs, When I was a young caballero, Taube describes his new stand-in:

Rönnerdahl is a Swedish painter and humanist, well at home among roses and ruins in Rome and among lilies in Florence. He is by me studied in accordance with reality.

In a song we find Rönnerdahl by a waterfall in the Aniene valley, not far from Bandusia's spring, probably by another waterfall located a few kilometres further south, in Monte Catillo´s National Park. While Rönnerdahl is painting, the restaurant keeper´s daughter, the beautiful Sylvia, turns up, boldly and light-hearted she undresses and takes a bath in the clear spring water. Maybe, or maybe not, has she noticed the peeking Rönnerdahl and when he suddenly shows up with a suggestion about painting her as a water nymph she coquettishly agrees to his proposal.

Rönnerdahl was certainly not the first artist who painted bathing, naked ladies in Aniene´s leaf-shaded valley. One of them had been the mentally disturbed German artist Carl Blechen, who had done so a hundred years earlier.

In his song Rönnerdahl's polka from 1954, Evert Taube describes the scene:

Rönnerdahl stands painting in Aniene´s myrtle grove,
where gushing currents are shaded, cool and soave.
Descend from scorching mountain sides, road dusted poet
and behold the colour of a waterfall, the way I know it!
“Rönnerdahl, I´ll give you, in Aniene´s myrtle grove,
my hearty evoe, far from stress and shove!
Your painting makes me grasp, in Aniene´s myrtle grove,
my Sylvia, my nymph, who abandoned me like a dove,
but naked now she stands by a glittering stream!
Sun rays glow on her hair, from your palette they gleam!
Sylvia takes her morning bath in Aniene´s myrtle grove,
a tanned naiad, warm and cheerful by a dusky cove.
While you paint, I´ll sing in Aniene´s myrtle grove,
praising Sylvia's beauty, a river´s treasure trove.”

Trough his "evoe" Taube reveals his classic schooling. It was an ecstatic exclamation that drunken Bacchants burst into while they rushed through the forests during their wild Bacchanals, which were part of the frenzied worship of Dionysos, the Roman Bacchus, god of wine, fertility and extasy. In Euripides´s The Bacchae, the choir sings:

From Asia´s land I come, forsaking sacred Tmolus, in my eagerness to perform my joyous labour for the Roaring One, the toil that bring no toil, crying ´Evoe to the lord of Bacchants.

Tmolus is the mountain Bozdağ in today's Turkey. It was believed that Dionysos had been born there. In “his beastly aspect” Dionysos was called The Roaring One and like the God of the Wild, Pan, Dionysus was sometimes depicted with curving ram horns, but generally he was portrayed as a handsome man with a black beard and crowned by a wreath of oak leaves, being dressed in a full-length, orientally coloured, female himation.

Goat kids were commonly sacrificed to Dionysus, maybe Horace´s sacrifice was dedicated to him, or maybe rather Pan. Anyway Horace cut its throat and let its blood colour Bandusia's source, before having its meet grilled and enjoyed with a tasty wine:

[A kid´s horns] in a bulging forehead forecast love and war  ̶
a fine destiny, but not the one in store:
The hot goat people´s son
must with his crimson one
dye your cool vein. No Dog-day in intense
August can touch the sweet chill you dispense
to unfenced, wandering flocks
and the plow-weary ox.

My verse shall make you to a famous spring
known for the ilex on the echoing,
cavern beneath whose shade
your garroulous streams cascade.

After all, the poem makes it clear that there is no god but the source itself which is bequeathed the sacrifice. Like Horace, other Roman poets found themselves immersed by a fresh and vibrant nature. At that time there were no noise from cars and busses, no muzak, no exhaust gases and no electric lights that invaded nature's tranquilizing, all-encompassing presence. You could bring with you a jug of wine, cool it in crystalline, drinkable spring water, while you relaxed on lush, green grass in the cool shadow of tall trees, within the fragrance of new-born greenery, looking up towards an endless clear blue sky, while listening to the birds and the wind's singing in tree crowns, the fresh aroma of spring – that´s all, life itself. Like in a poem by Jorge Guillén

Ser, nada más. Y basta.
Es la absoluta dicha.
¡Con la esencia en silencio
Tanto se identifica!

To be, nothing else. Enough.
That is complete happiness.
The essence of silence,
so much to identify with!

For the ancient Romans, nature was anything but dead, it was even more alive than nowadays. You lived within nature, the healthy presence of breathing life, where you could even be seized by an overflowing feeling of goodwill towards the entire creation; plants, animals and not the least –humans. As Suetonius wrote in one of his letters to Lucilius:

In each and every good man a god (what god we are uncertain) dwells. If ever you have come upon a dense wood of ancient trees that have risen to an exceptional height, shutting out all sight of the sky with one thick screen of branches upon another, the loftiness of the forest, the exclusion of the spot, your sense of wonderment at finding so deep and unbroken a gloom out of doors, will persuade you of the presence of a deity. Any cave in which the rocks have been eroded deep into the mountain resting on it, its hollowing out into a cavern of impressive extent not produced by the labours of men but the result of processes of nature, will strike into your soul some kind of inkling of the divine. We venerate the sources of important streams; places where a mighty river bursts suddenly from hiding are provided with altars; hot springs are objects of worship; the darkness of the unfathomable depth of pools has made their waters sacred.

I learned about that presence while I was interviewing peasants along the border between Dominican Republic and Haiti. Like in bygone rural Europe nature had not yet been besieged by noise, electric light and smelly highways. The houses´ plank walls did not shut out the sounds of the night, the sky was studded with stars. The saturated fragrances and sounds of nature were everywhere, people were part of a nature that was only partially tamed and conquered by human presence. Romilio Ventura told me:

– Sometimes I walk up into the mountains, to the cave under the wooded heights of Nalga del Maco. There I meet God.

According to him, and many others like him, he could pass through the different realms of existence, “like a man walking through sunshine and shadow”, the earth was merely a thin cover above an all-time, life-giving power that springs forth in springs and other holy places, not the least caves, where we after descending into the bowls of earth may sense how The Great Power of God lives and breathes down below our everyday life.

Like the Roman landscape, the Dominican countryside is dotted with holy places. Like ancient Romans, Dominican peasants have marked their sacred places; with altars, coloured bands tied to tree branches, clusters of stones, crosses, or mysterious signs, painted on tree trunks, boulders and rock walls.

In Roman frescoes, we encounter atmospheric, strangely tranquil and enchanted landscapes with altars and ruins, which, as in the Cafarella Park, indicate a divine presence. They testify to the Roman faith in Numina. As everything connected with faith and piety the concept is hard to define. The word is usually translated as "gods", but with the disclaimer that it is rather a "personified power", than a god in its common sense. A Numen could be a thing, like a rock or a plant, an animal, or even be found within a human being. If a man has a Numen, it is that force which constitutes his power, his charisma, virility and even his ability to do things in the best possible way. Each Numen had a very specific, limited task.

Numina may adopt their shape and turn into objects or animals, often snakes, slithering themselves out of the life-giving underworld, source of all budding life. In a frieze within a gym in Herculanum, which like Pompeii was buried and preserved after Vesuvius eruption in 79 AD, we see how a naked boy, with a twig in his hand, approaches a snake swirling around an altar to devour a fruit laying there. Next to the snake it is written Genius huius loci montis, The spirit of this part of the mountain. Obviously the boy is a peasant or shepherd who demonstrates his reverence to a local Numen.

As in the old Nordic peasant communities rådare, rulers, guardians protected, or rather supervised certain places, such as forests, lands, watercourses and mountains. In the Nordic landscapes water sprites were called Näcken, Draugen, Sjörået or Bäckahästen. Overseers of a farmstead and its lands were tomtar, lyktgubbar and vättar. In forests we found Skogsrået, Mosekonen, Vittran or Råndan. In the mountains Bergakungen, Bergsrået and Gruvrået. All these creatures could be both dangerous and beneficent, though they were fundamentally alien, instilled with powers far beyond human understanding. They had to be honoured and respected, otherwise they could become extremely dangerous.

The ancient Romans, and perhaps especially the Empire´s rural inhabitants, apparently believed that everything was populated by mysterious supernatural powers. Fornax made ovens heat up properly, Robigo protected grains from ergot. Laverna protected thieves. Pilumnus fermented bakers' dough. Terminus punished those who did not respect property boundaries. Concordia made city dwellers get on with one another. Liber protected the wine and gave it its accurate strength. Pietas made sure the children respected their parents.

Each phase of pregnancy, birth and childhood was monitored by specialised Numina: Alemona protected the foetus, while Nona and Decima watched over the future mother, Partula ensured that the birth transpired without harmful incidents. Lucina, Candelifera and the Caramines were invoked to protect the child from injuries and diseases. After the birth of the child, thanksgiving ceremonies were organised to honour Inrecedona and Deverra. Cuniva watched over the cradle. Vagitano made children scream. Rumina made sure that the breast milk flowed, Edusa and Potina were summoned to make the child eat properly. Fabulino made it speak. Statulino made it walk, while Abeona and Adeona constantly watched over the child.

Thus, long lists of Numina may be compiled, not least those whose power was circumscribed by specific places, such as the nymph Egeria in the Cafarella Park. A headless sculpture of Almone, rests above the jet of water emerging from the abode of Egeria and her sisters. Almone was the Numen of the stream that watered the valley, home of Egeria and many other Numina.

I walk up a slope next to Egeria's nympheum and soon the landscape opens up. A hill top is covered by Bosco Sacro´s sumptuous trees. Such sacred groves could be found all over the Roman Empire. They were sacer, yet another complicated concept, which originally comes from the Latin word for chopping off and was used to denote something that was divorced/different, both in the sense of being inviolable/protected and cursed, meaning it was dangerous/harmful. The English word holy has the same meaning as sacer and the term exists in a variety of cultures; In Polynesia it is referred to as taboo, in Hebrew it is qadosh and ancient Greeks used the word τέμενος, tenemos to denote a piece of land devoted to the worship of a divinity and it could absolutely not be violated.

Within the History of Religions, such places are often designated by the term hierophany, a concept launched by the influential researcher and author Mircea Eliade, who explained it as a place, or any object or living thing, through which a suprahuman force manifests itself. The German philosopher of religions, Rudolf Otto wrote in 1917 a book about the concept of holyness Das Heilige - Über das Irrationale in der Idee des Göttlichen und sein Verhältnis zum Rationalen, The Idea of the Holy: An Inquiry into the Non-Rational Factor in the Idea of the Divine and its Relation to the Rational. Like most German humanists of his days, Otto had through a strict and authoritarian schooling been stuffed with Latin and he made the concept of Numen his point of departure. Otto explained that the sensation holiness was a "non-rational, non-sensory experience or feeling whose primary and immediate object is outside the self.” While explaining what he meant Otto became both lyrical and dramatic:

The feeling of it may at times come sweeping like a gentle tide, pervading the mind with a tranquil mood of deepest worship. It may pass over into a more set and lasting attitude of the soul, continuing, as it were, thrillingly vibrant and resonant, until at last it dies away and the soul resumes its “profane” non-religious mood of everyday existence. It may burst in sudden eruption up from the depths of the soul with spasms and convulsions, or lead to the strangest excitements, to intoxicated frenzy to transport, and to ecstasy. It has its wild and demonic forms and can sink to an almost grisly horror and shuddering.

The very word Numen really means "nodding one´s head", an expression explained by the fact that Numen originally denoted a "divine act", a method used by deity to make its presence known. This makes me remember a strange incident that Armando Caceres once told me about. In the early 1990s, we lived in Guatemala, a strange and violent country, characterized by great injustices once committed against and still perpetrated against its indigenous population. When we were there prejudices against the inditos were still common among the country´s more affluent citizens, who proudly declared their “European” ancestry. It was a class society, just like the one of ancient Rome, where Horace and Seneca, lived within a context where slaves were abused and exploited. Many of their peers considered it to be entertaining to watch human beings being tortured to death under aesthetic pretexts, or gladiators fighting to death. Nature-loving aesthetes like Seneca and Horace were not particularly upset if a neighbour whipped one of his slaves to death and did without much scruples use their own slaves for both unpaid work and to quench their own sexual desire. 

Armando Caceres's story about a god nodding in agreement has stayed with me. Once, I wrote an article about it, and even if I do not have it with me here in Rome I will try to reconstruct the course of events, with a disclaimer that some details may be incorrect.

Between high mountains and volcanoes, Lake Atitlán, which for centuries has been the centre of battles between conquerors, modern armies and Mayan descendants, who despite ruthless external influences and violence, have managed to retain much of their ancestors´ faith while adapting it to their needs.

By an inlet of the south shore of Lake Atitlán lies the small town of Santiago Atitlán, with dusty, steep streets, nowadays lined with shops selling handicraft to increasingly dense crowds of tourists and hippies. It is located with a backdrop of three impressive volcanoes - Atitlán, Touman and San Pedro. Once upon a time, Santaigo Atitlán was the center of the Tz'utujil kingdom, though in 1524 the Tz'utujiles were forced to surrender to the unscrupulous Pedro de Alvardo's Spanish troops and their allies, the Kaqchikeles, eternal enemies of the Tz'utujiles. Since then, the Tz'utujiles have been compelled to subject themselves to Christianity and serfdom.

I do not know how the state of affairs in Santiago Atitlán is today, but when I and Rose on several occasions visited the city more than twenty-five years ago, many of the traditions of the Tz'utujiles remained. Most women still had their traditional clothes; beautifully embroidered skirts and blouses, as well as their distinctive headdresses, called glorias, which consist of 2.5 centimetres wide and 10 meters long cotton bands worn like a wheel around the head, while the men wore embroidered blouses and pants of the same length as Bermuda-shorts.

What particlarily attracted me to Santiago Atitlán, which at that time could only be reached after an hour's boat trip from the town of Panajachel, on the opposite shore of the lake, was the cult of Maximon. There are several maximones in various Guatemalan Maya towns, though Santiago's Maximón is most famous of them all. There are plenty of stories about Maximon's origins. Most common is to regard him as a modern adaptation of an ancient fertility god, the cigar-smoking Ma'am, though in Santiago Atitlán I was told that sometime by the beginning of the last century it was an aj'kun, Mayan traditional priest, who at Santiago Atitlán´s cemetery found the mask of "a Judas".

It is a Spanish tradition to hang and burn a human seized doll on Good Friday, representing Judas Iscariot, the disciple who betrayed Christ. In Santiago Atitlán, this effigy was made out of straw covered with clothing and equipped with a wooden mask, this was generally cut out from tsaj'tol, a species of wood that, according to the holy scriptures of the Mayan Popul Vuh of the gods, was used to create the people after the second fall of the world. We are now living in the fourth period of humanity.

Tsaj'tol, American Coral Tree (Erythtrina Rubrinervia) is venerated by all ancient Native American cultures. Aj´kunes use its red seeds for divination. Its bark and flowers are cooked and used as medicine for various ailments. The brew has a mild hypnotic effect, which is assumed to make women aroused, in particular if tsaj'tol is cooked together with the fly amanita, from which mycelium the tree is believed to grow. The religious trance that tsaj'tol is believed to produce is probably as reason to why it is called “the talking tree”.

The aj'kun who found Maximón was none other than Francisco Sojuel. Some claim that he was killed in 1907, chopped to pieces by his enemies, but others say that Sojuel never died. During nights he has always been walking through Santiago Atitlán. Admittedly, he found Maximon's mask at the cemetery, but he himself had manufactured it thousands of years ago. In fact, Maximón is Rilaj Ma'am "The Ancient One", who created forgetfulness, hunger, sterility and madness, but he also sustains their opposites - memory, abundance, saturation, unlimited virility and knowledge. Like Francisco Sojuel, Maximon walks at night through Santiago Atitlán, and in the form of a young man he seduces beautiful women. It was to hinder Maximon´s constantly wanderings around the world, that Sojuel cut off his head and legs and then tied them together again so he could not leave Santiago Atitlán anynore. Maximón actually means "The Bundled One".

Maximon's face is oval, with a straight nose, squinting eyes and a sharp, half-open mouth through which he smokes cigars, or cigarettes. Maximon's face mask spoke to Sojuel and asked him to bring to his house. Since that day, Maximón has for a year lived in the residence of a member of his cofradía, brotherhood, until Easter, when he changes domicile

Maximón is about one metre high. He is wears the characteristic cotton trousers of the Tz'utujiles and a variety of colourful ties and shawls covering his entire body. On his head Maximón wears no less than three Stetson hats and he also has brown, well-polished leather shoes. Maximón welcomes his visitors in a room decorated with different coloured crepe festons and is always surrounded by aj'kuner, aguaciles, bodyguards and other cofradía members. Several are often drunk. They drink home-distilled brandy, not for pleasure, but because alcohol and smoke make them "risie up" to the abode of spirits and gods. Once I talked with an aj'kun who claimed that the toughest hardship connected with his calling was the excessive drinking. He called it la carga, the burden. Several times he repeated the word - la carga, la carga and sighed heavily.

Maximón helps us to get in touch with the other sphere. He is both god and man. He is a Judas, a traitor. I asked an aj´kun how it came that he showed respect and reverence to a traitor:

– Because he´s like us. All humans are traitors. Nobody is perfect, neither you, nor me. We are all liars who pretend to be better than we are. Not Maximón ... he's honest. He acknowledges that he is both villain and god. Since he´s neither a saint, nor a mortal, he knows us all and that is the reason for us turn to him in confidence. He is authentic. We can trust him because we know how he is. God also trusts Maximón, because he never pretends to be someone else.

Maximón is neither Tz'utujil nor White. He is married to a Tz'utujil lady and has a white mistress - Yamteh'or, Virginwhore. Maximón likes to take a glass or two and he smokes like a chimney, is completely without morals and constantly looking for women to be laid. He is like us, though much wiser. He knows everything and is a part of the entire world.

Once I visited Maximón together with Víctor, he was a Cuban gentleman and married to Rose´s sister. It was Víctor and Anys who received us when I first came to the Caribbean with Rose. He was the first to listen my broken Spanish and we became friends at once. Víctor was a nice man, more than thirty years older than Anys and he died a couple of years ago, grieved by those who knew him. When we arrived at Maximóns cofradía, one of the aj'kunes recognized me. Gracefully he greeted Víctor and me, but regretted that Maximón was not there to meet us. He was sleeping his siesta in the loft above us, but if we would like to do it, we could always take a look at him. Maximón always slept soundly and was not disturbed by any visitors.

I and Víctor climbed up a steep ladder, and in loft was Maximón. His feet were facing us, pointing upwards in their polished leather shoes. We could not discern his and he slept under heavy a blanket. His Stetson hats hung from the wooden wall.

­– He's not breathing. He´s completely immobile, Víctor whispered.

– But, he's not alive. He's a wooden figurine, I whispered back.

Víctor looked surprised. Obviously I had forgotten not explain that Maximón was an effigy.

– But, they´re talking about him as if he´s a living person.

– Maybe they think he is, I told Víctor while we climbed down again.

And Armando Caceres? What about his story? Even before I met Armando, I had read about an incident which occurred in Santiago Atitlán 1950.

At that time, the town did not have priest of its own and that year the Easter celebrations were for the first time organized by a certain Father Godofriedo Recinos from El Salvador. When Father Recinos arrived at the church, he became violently upset by finding Maximón placed on the church´s staircase, where the god received sacrificial gifts from the townspeople. After having kicked down Maximón, the priest was almost lynched by the angry Atitecos, though a couple of "literate boys” managed to calm down the people and declare to the priest that he absolutely could not harm Rilaj Mam, because he was a powerful god and Santiago Atitlán's patron. Infuriated the priest left the square and run to the covent, where he kept his revolver. Armed, Father Recinos returned to the church staircase, where he once again kicked down Maximón, while he shouted:

– I die for the truth, but I will make sure that you follow me [in death] and come to hell as the pack of idolaters and you will be!

Because Recinos fired several shots, though they did not hit anyone and seince he kept aiming his revolver at the crowd, the aj'kuns let him leave their town unharmed. However, six weeks later, Father Recinos returned with a motorboat and in company with two other priests. Late in the night they broke into Maximon's home, they destroyed his effigy with machetes and left with two his wooden masks. One of them disappeared completely, but after a couple of years the other one appeared in the Musée de l'Homme in Paris. Armando Caceres claimed it was Nathaniel Tharn who brought it there.

For a few years in the early fifties, the anthropologist and poet Nathaniel Tharn lived in Santiago Atitlán to write a doctoral thesis on the Maximón cult. Surprisingly, Tharn wrote his studies of Mayan religion and Buddhism under the pseudonym “Michael Mendelson”. Tharn is of French, Romanian, English, Lithuanian origin and born in Paris, where he studied anthropology and for several years occasionally was attached to the Musee de l'Homme. He now lives outside of Santa Fe in the United States.

Armando Caceres is a nice, somewhat bohemian guy, well – he is older than me, who is an ethnobiologist at University of San Carlos of Guatemala and is thus familiar with all sorts of Mayan lore, personally acquainted with several aj'kuns all around Central America and Mexico. Even though he was a respected researcher, Armando was at the time I got to know him something of hippie who happliy moved around within informal circles where he had become acquainted with a certain Martin Pretchel. Pretchel's mother was a Canadian Native American and his father was Swiss palaeontologist. Prechel had grown up among Pueblo Indians in a village in New Mexico, where his mother had worked as a school teacher.

Together with Pretchel, Armando once visited Maximóns cofradía, where one of the aj'kuns unexpected approached Martin Pretchel to impress him. Nicolás Civiliu Tacaxoy, who had been present when Father Recinos destroyed Maximón, began to speak in an enthused manner, grabbed the Yankee by his shoulders while he saw straight him into the eyes:

– I had a dream that a young man who like Maximón, belongs to the two worlds, would come here and become one of us. You are the one who will bring back Maximón's face to him. You will be his telenel [carrier]. The face is somewhere far from here and you're the one who will bring it here.

Armando knew that the mask had been deposited in the Musee de l'Homme and together Pretchel he wrote a letter to Nathaniel Tharn, who promptly responded. After a year, the mask was formally brought to Santiago Atitlán by an attaché of the French embassy and ceremonially handed over to the representatives of Cofradía de Santa Cruz, which is the official name of the Maximón´s cofradià. Below we see Nicolás Civiliu Tacaxoy, Pretchel and Tharn at the ceremony which took place in 1979.

Now we finally arrive at the god's nod. Nicolás Civiliu declared to the surprised French that he could not accept the mask on Maximón's behalf, it was the god himself who had to accept it.

– How would that be possible? wondered the bewildered Frenchman. The aj'kun nodded towards Michael Pretchel:

– It´s him over there whom Maximón himself has chosen to be his telenel. It is he who will give him his face to tonight. If Maximón accepts the, we accept it as well.

During the evening, lots of candles were lit and placed on the floor in front of Maximón. The cofradía members danced their strangely tripping dances and sang their hymns, drinks were passed from man to man while they repeatedly asked the Pretchel to try to hand the mask over to Maximón, but nothing happened. Only just after midnight when the American once again had kneeled down in front of Maximón and once again hold out the mask of him, that Maximón unmistakably nodded three times. The mask had been accepted and the cofradía members laughed and cheered.

– We all saw it, Armando declared. I am fully convinced that Maximón nodded. Though, what should be said as well is that by that time we were all pretty drunk.

When at a later occasion asked an aj'kun if Maximón now was equipped with his original face, he answered:

– No, no, it's a copy, we've hidden the original.

The Numina are apparently everywhere. Carl von Linnaeus (1707 – 1778), the great Swedish naturalist and sharp observer of everything around him, was firmly convinced of God's presence in his creation. Linnaeus could marvel at the unusual waste of offspring from plants and animals, which constantly withered down, were killed and slaughtered, though for Linnaeus all of this was part of the infinite chain of power and life of existence. All living things are dependent on other organisms and God is behind everything turning a constantly evolving cycle.

God Almighty is also present and active in the lives of every human being, he is also an essential part of human morality. In his strange book Nemesis Divina, Linnaeus kept a record of how God punished his enemies. To Linnaeus human ethics equalled the natural laws – God chastises those who violate his rules.

On the door frame to the bedroom on his farm in Hammarby, Linnaeus had set placed a picture of a whale and her calf. Underneath the picture he had written Innocue vivito, numen adest, Live righteously  – a Numen is present.

I honestly do not know if I am religious or not. I actually think I am. Otherwise, I would not have experienced so many absurdities. It seem that a higher, benevolent power is watching over me, in spite of the indescribable misery that befalls so many of my fellow beings, many of whom are more deserving, much nicer and better than me. It is there, like in the words of the Beatles´ song:

Do you believe in love at first sight?
I'm certain it happens all the time.
What do you see when you turn out the light?
I can't tell you but it sure feels like mine.

Blunt, Wilfred (2001) Linnaeus: The Compleat Naturalist. Princeton NJ: Princeton University Press. Euripides (2005) The Bacchae and Other Plays translated by John Davie. London: Penguin Classics. Ferguson, John (1985) The Religions of the Roman Empire. Ithaca NY: Cornell University Press. Guillén, Jorge (2013) Cántico. Madrid: Biblioteca Nueva. Horace (1967) The Odes of Horace, translated by James Michie. Aylesbury Bucks: Penguin Classics. Kozljanič, Robert Josef (2011) “Genius loci and the numen of a place: A mytho-phenomenological approach to the archaic,” in Bishop, Paul (ed.) The Archaic: The Past in the Present. Hove: Routledge. Mendelson, Michael E. (1965) Los Escándalos de Maximón. Guatemala: Minsterio de Educación. Otto, Rudolf (1958) The Idea of the Holy. Oxford: Oxford University Press. Rätsch, Christian  (2005)The Encyclopedia of Psychoactive Plants: Ethnopharmacology and Its Applications. New York:  Park Street Press. Seneca (1969) Letters from a Stoic: Epistulae Morales ad Luclium. London: Penguin Classics.


05/15/2018 11:08

När jag var liten hörde jag någon gång en och annan äldre dam suckande beklaga sig med orden ”det är mycket med det jordiska.” Visst är det så, ibland hotar vardagen att kväva oss. Familjelivets slit och smågnabbande knaprar på själen. Det alldagliga mörkret växer och tycks sluka tillvaron. Livet blir tungt att bära, sikten skyms, du känner dig instängd.

Utanför vår port i Rom ligger Parco Cafarella. Egentligen kan den kanske inte kallas park, snarare rör det sig om ett stycke landsbygd, mitt i storstaden. Ån Amone letar sig genom en dalgång fram mellan skogklädda kullar och böljande ängsmarker med betande får. Här finns ett rikt fågelliv, en mängd trädarter, en bondgård med hästar, åsnor, höns och påfåglar, flera antika tempel och resterna av ett nympheum.

Försommaren är kommen och snart förbi, än är gräset tjockt och frodigt, blommor prunkar, trädens och buskarnas lövverk är täta, det doftar friskt från grönska och liv. I Cafarellaparken lättar vardagslivets tyngd, allt svårt förflyktigas. Då jag vandrar längs dess grusstigar glömmer jag tiden. Som så många gånger förr stannar jag framför det förfallna nymphéet. En klar vattenstråle kväller efter mer än tvåtusen år fram ur en trädbevuxen kulle, som gömmer en grotta där nymfen Egeria och hennes systrar fortfarande bor. Nymfer är jungfrur, oskuldsfulla, men likväl förföriska, ständigt ungdomligt, friska och fräscha likt det stycke välmående natur de vakar över, men liksom den kan även de dö, fast nu har både den och de fortsatt leva i tusentals år.

Den marmortäckta, mosaikprydda och kollonadförsedda tillflykt från sommarmånadernas hetta som Herodes Agrippa lät uppföra och där hans unga hustru en gång sparkades till döds av en slav, har för länge sedan vittrat bort och dess lämningar täcks nu av saftig mossa. Bassängens vatten är grumligt och ljusgrönt, ytan täckt av vattenkrasse och vid kanten blommar ett par ståtliga liljor.Tänker på de få versrader jag fortfarande minns från latinlektionerna som plågade mig för mer än fyrtiofem år sedan:

O fons Bandusiae, splendidior vitro,
dulci digne mero non sine floribus,
cras donaberis haedo,
cui frons turgida cornibus.

I Gunnar Hardings och Tore Janssons tolkning blir det:

Klara Bandusia, glittrande likt kristall
Källa, ett offer värd, - blommor och utsökt vin:
Du skall skänkas en killing
Som nyss fått sitt första horn.

Det förvånar mig att jag så ordagrant minns de latinska textraderna. Latinlektioner, som tog upp det mest av min gymnasietid, bestod av råplugg under den stränge, men under den sträva ytan uppenbart godhjärtade, Docent Hemberg, ryttmästare i kavalleriets reserv. Jag ägnade mycket tid åt latinet, men begrep aldrig grammatiken och efter något år var allt som bortblåst. Vad Bengt Hemberg dock lyckades med var dock att hos mig inplantera ett levande och livslångt intresse för allt romerskt.  

Det var kanske för att jag delade Hembergs intresse för det antika som jag trots allt fick ett hyfsat latinbetyg. Utan svårighet kunde jag redan då i de nämnda versraderna uppskatta Horatius bild av lantligt behag.  Med sitt rytmiskt levande och komprimerade språk levandegjorde Quintus Horatius Flaccus stämningen vid sitt lantställe, beläget i nuvarande Licenza, någon mil norr om Tivoli utanför Rom. En plats som han ofta drog sig tillbaka till för att vila ut efter dammet, representationsbestyren och furstekrypandet i Rom. Ute på den isolerade landsbygden kunde han njuta av sin frihet, vandra genom de väldoftande lundarna, dricka utsökt vin från egna odlingar, koppla av vid Bandusias källa och genom sina fönster betrakta hur Soractes bergstopp, som i månskenet lyste bländande vit av djup snö.

Horatius är en av de få antika romare som berättade om sig själv. I sin diktning har han beskrivit sitt utseende, sina åsikter och levnadsvanor. Självironiskt karaktäriserade han sig som pinguis et nitidus Epicuri de grege porcus, en fet och skinande gris i Epikuros hjord. Enligt sig själv var Horatius en liten och kompakt byggd man med antydan till kalaskula. Han hade lätt för att bli bränd av solen och redan som ung hade han gråsprängt hår. Att Horatius beskrev sig som epikuré är uppenbart. Enligt Epikuros filosofi bör du eftersträva ett lyckligt och lugnt liv. Fri från smärta och rädsla skall du i görligaste mån leva av egna tillgångar och njuta av goda vänners sällskap.

Horatius stannade i sängen till nio på morgonen, fram till tolvtiden höll han sig sedan vid sitt skrivbord. Om han befann sig i Rom och värmen blev alltför tryckande gick han ner till badhuset, på landet tog han en promenad över sina ägor. Sedan åt han en enkel lunch, sov siesta och under den senare eftermiddagen flanerade han kring bland människorna på Roms gator, samtalade med de bekanta han stötte på, kanske fick sin framtid spådd av någon spåkvinna, eller tittade in på en taverna. På landet tyckte Horatius om att hämta upp ett krus från sin svala vinkällare – massiska, caecuber eller falerner. Det sistnämnda vinet var så starkt att det kunde antändas, men allt vin blandades med friskt källvatten och jag kan för min inre syn se hur Horatius njöt sitt välblandade vin vid Bandusias källa.

Horatius svingade gärna en vinbägare i goda vänners lag och förlustade sig ofta med diverse damer, främst sådana som inte krävde något större åtaganden och ansvar från hans sida och som han odödliggjort i sin lyrik – Lydia, Leuconoë, Glycera och Lalage. Likt många av sina välbärgade, manliga vänner försmådde han heller inte att släcka sina lustar i sällskap med någon rättslös slavinna, eller slav.Ruinerna efter Horatius villa finns kvar och det gör även Bandusias källa, som inte är ett litet källsprång i en skogsglänta, utan ett imponerade vattenfall ovanför resterna av ett Nympheum.

Den frodiga grönskan på Colle Rotondos sluttningar och Anienes dalgång var också under en tid hemvist för en annan livsdyrkare och framstående poet – Evert Taube. Det berättas att det var på terrassen till tavernan Sibillina i Tivoli som Taube någon gång på trettiotalet skapade sitt alter ego – Rönnerdahl. Med tiden hade Evert Taube antagligen börjat tröttna lite på sin alltmer framgångsrika roll som underhållare. På att framträda som populär vissångare i radio och folkparker, framställande sig som den av honom uppfunne gamängen, sjömannen och äventyraren Fritiof Andersson. Nu ville han nå fram till lite mer sofistikerade kretsar.

Rönnerdahl, alltid nämnd utan förnamn, är i Taubes diktning äldre och mer stadgad än Fritiof Sndersson. En ordentlig och tämligen välsituerad hemmansägare, bosatt på en ö i Skärgården, men samtidigt en drömmande bohem som med viss saknad minns sin ungdoms sjömansliv och kvinnotjusande, men som nu ägnar sig åt måleri och oskyldigt kurtiserande av unga damer. I en av sina memoarböcker, När jag var en ung caballero, beskriver Taube honom

Rönnerdahl är en svensk målare och humanist, väl hemmastadd bland rosor och ruiner i Rom och bland liljor i Florens Han är av mig studerad efter verkligheten.

I en visa finner vi Rönnerdahl målande vid ett vattenfall i Anienes dalgång, förvillande likt Bandusias källa, men antagligen beläget några kilometer längre söderut, i Monte Catillos nationalpark. Medan Rönnerdahl målar vid sitt staffli dyker krögardottern Sylvia upp, frimodig och lättsam klär hon av sig naken och för tar sig ett bad i det klara källvattnet. Kanske, kanske inte, har hon skymtat den målande Rönnerdahl och då han dyker upp med ett förslag om att få måla av henne som en vattennymf går hon skrattande, men likväl något generat, med på hans förslag.

Rönnerdahl var förvisso inte ensam att måla badande, nakna damer i Anienes lövskuggade dalgång. Hundra år före honom hade den sedermera mentalsjuke konstnären Carl Blechen gjort samma sak.

I sin visa Rönnerdahls polka från 1954 beskriver Evert Taube scenen:

Rönnerdahl står målande i Anienes myrtenlund,
där strömmarna de sorlande gör skuggan ljuvligt sval.
Stig ned från solglödsheta berg, du vägdammsgråa skald
och skåda i min friska färg en flod med vattenfall!

Rönnerdahl, dig vill jag ge, i Anienes myrtenlund,
mitt skönhetsdruckna evoe långt bortom dagens larm!
Din målning lät mig återse, i Anienes myrtenlund,
min Sylvia, min nymf, min fé, som flydde ur min famn.
Hur naket skön min älskling står på vattenfallets brant!
Se solens glimt på hennes hår är tavlans färgdiskant!

När Sylvia tar sitt morgonbad i Anienes myrtenlund,
en brunhyllt, sprittande najad med varmt och lustigt blod,
då målar du, då sjunger jag i Anienes myrtenlund
där Sylvias knoppande behag omsvallas av en flod.

Genom att nämna ”evoe” ger Taube prov på sin klassiska bildning. Det var ett extatiskt utrop de berusade backanterna brast ut i då de rusade genom skogarna under de vilda bacckanaler som utgjorde en del av det hänryckta dyrkandet av vin- och fruktbarhetsguden Dionysos, romarnas Bacchus. I Euripides Backanterna sjunger kören:

Från Asiens land kommer jag, från det heliga Tmolus i min iver att visa min glädje inför Den Rytande . I en strävan som inte är betungande ropar jag mitt Evoe till Backanternas herre.

Tmolus är berget Bozdağ i dagens Turkiet. Man trodde att det var där Dionysos föddes, guden som i sin djuriska aspekt kallades Den Rytande. Likt naturguden Pan kunde den ”djuriske” Dionysos ibland framställas med bockhorn, men i allmänhet skildrades han som en stilig man med svart skägg, krönt med en krans av eklöv och iklädd en fotsida, orientaliskt färgad, kvinnlig himation, mantel. 

Killingar var ett vanligt offerdjur till Dionysos ära, kanske är det för honom, eller kanske snarare Pan, som Horatius skär halsen av en ung get och låter dess blod färga Bandusias källa innan man grillar det och avnjuter det med goda viner:

Redo att söka strid, redo för parningslek,
men förgäves, den skall färga dig med sitt blod
när den offras i morgon,
Ungdjuret från en lekfull flock.

Hettans brännande luft kan inte röra dig
ens i hundstjärnans tid.
Svalka ger du år djur:
Oxar, trötta av plogen,
hjord av strövande kreatur.

Du blir vida berömd när jag besjunger dig,
källa som porlar fram under en åldrig ek,
ut ur rundade klippblock
skuggade av dess täta löv.

Dikten gör det dock klart att det inte är till någon gud, utan till själva källan som offret görs. Likt Horatius var romerska skalder omgivna av en frisk och levande natur. På den tiden fanns inget maskinbuller, ingen skvalmusik, inga avgaser och inget elektriskt ljus som inkräktade på naturens vederkvickande, allomfattande närvaro. Du kunde ta med dig ett krus vin, svalka det i källvattnet, alltmedan du i skuggan av en lunds höga träd, med ryggen mot en bädd av frodigt gräs genom ett nyutsprunget lövverk blickade upp mot en klarblå himmel, lyssnande till vindens sus och fågelsång, insupande vårens dofter –  inget annat. Som i en dikt av Jorge Guillén:

Ser, nada más. Y basta.
Es la absoluta dicha.
¡Con la esencia en silencio
Tanto se identifica!

Att vara, inget mer. Det räcker.
Den fullkomliga lyckan.
Med tystnadens essens
är mycket förklarat!

För de antika romarna var naturen allt annat än död, den levde mer än den gör nu. Du vistades i naturens sköte och kunde där känna det friska livets starka närvaro och kanske till och med låta dig fyllas av välvilja gentemot hela skapelsen; växter, djur och inte minst människor. Som Suetonius skrev i ett av sina brev till Lucilius:

I varje god man bor det en gud, fast obekant vilken. Om du kommer in en skog med gamla träd som har vuxit till ovanlig höjd och som med sina täta grenar som täcker varandra och tar bort åsynen av himlen, då skall den höga skogen och platsens avskildhet och din förvåning över en så tät och avbruten skugga i det fria övertyga dig om en gudoms närvaro. Om klippan har urholkats djupt och gjort en grotta som bär upp berget, icke ett verk av händer utan av naturen urgröpt till en sådan rymd kommer din själ att gripas av en aning om det gudomliga. Vi dyrkar stora floders källor; där en mäktig ström bryter fram ur det fördolda, reser vi altaren; varma källor hålls i helgd och vissa sjöar har deras mörka vatten eller omätliga djup gjort heliga.

Det där lärde jag mig förstå då jag för många år sedan under en tid vistades bland bönder längs gränsen mellan Dominikanska Republiken och Haiti. Även där var naturen besjälad i avsaknad av elektiskt ljus och stinkande motorvägar. Husen brädväggar var tunna, nätterna långa och himlavalvet bestrött av stjärnor. Naturens mättade dofter och ljud fanns överallt, människorna var en del av skapelsen, enbart delvis tämjd och påverkad av vår närvaro. Romilio Ventura berättade för mig:

– Ibland vandrar jag upp i bergen, till grottan under Nalga del Macos skogstäckta höjd. Där möter jag Gud.

Enligt honom och många andra som likt honom vandrade mellan tillvarons olika världar, likt en man som vandrar genom solsken och skugga, är marken enbart ett hölje över en allstädes närvarande, livgivande kraft som springer fram i källor och vissa heliga platser, inte minst grottor – då vi stiger ner dem kommer vi att känna hur Guds Stora Makt lever där nere, under oss och då vet vi att det är den som frambringar växtligheten ur marken och ger de levande varelserna kraft och mening.

Liksom det romerska landskapet var den dominikanska landsbygden späckad med heliga platser där naturens trängde fram och blev påtaglig. Liksom de antika romarna hade de dominikanska bönderna uppfört kännetecken på att det rörde sig om heliga platser; altare, färgade band knutna i trädgrenarna, anhopningar av stenar, kors eller mystiska tecken målade på trädstammar, stenar eller klippväggar.

På romerska fresker möter vi stämningsfyllda, märkligt stilla och besjälade landskap med altare och ruiner, som precis som i cafarellaparken antyder en gudomlig närvara. De vittnar om romarnas tro på numen. Som allt som har med tro att göra är det svårt att ge en entydig definition av begreppet. Det brukar översättas som “gudom”, men med förbehållet att det snarare rör sig om en “personifierad kraft”, inte en gud i sig. Ett ting, som en sten eller en växt, ett djur, eller till och med en människa kan ha en numen inom sig. Om en man hyser en numen  är det den som alstrar hans kraft, hans fortplantningsförmåga, ja till och med hans förmåga uträtta saker och ting på bästa sätt. Varje numen har nämligen mycket bestämda, avgränsade uppgifter.

Numina kan också anta en egen gestalt, som våra tomtar och troll, eller representeras av ett föremål eller djur, ofta ormar, eftersom man trodde att de vaktade heliga platser och ringlade sig upp ur underjorden, källan till allt spirande liv. På en fresk i en gymnastiksal i Herculanum, liksom Pompeji begravt och bevarat efter Vesuvius utbrott 79 e.Kr., ser vi hur en naken pojke med en kvist i handen närmar sig en orm som slingrar sig kring ett altare och slukar en frukt som lagts där. Bredvid ormen står det Genius huius loci montis, anden för denna del av berget. Tydligen handlar det om en pojke, bondson eller herde, som visar sin vördnad inför en numen som råder över speciell plats. 

Som i det gamla svenska bondesamhället var säkerligen flera numina en slags rådare som det gällde att hålla sig väl med. Rådare skyddade, eller snarare ”rådde över” vissa platser, som skogsrået som höll till på vissa platser i skogen, vattenrået, med namn som Näcken, Bäckahästen eller Brunnsgubben, som rådde över sjöar, vattendrag, källor och brunnar, eller tomten som skyddade gården. All dessa väsen måste vördades och blidkades, annars kunde de bli mycket farliga.

De antika romarna, och kanske alldeles speciellt landsbygdsborna, ansåg tydligen att allt var besjälat av mystiska, övernaturliga krafter. Fornax gjorde så att ugnarna fungerade och blev ordentligt upphettade, Robigo gjorde så att säden inte angreps av mjöldagg. Laverna gjorde så att tjuvar förblev oupptäckta. Pilumnus fick bagarnas degar att jäsa. Terminus straffade de som inte respekterade ägandegränser. Concordia gjorde så att stadsbor kom överens. Liber skyddade vinet och gav det dess rätta styrka. Pietas såg till att barnen vördade sina föräldrar.

Varje fas av graviditeten, födandet och barnets uppväxt övervakades av en numen: Alemona skyddade fostret, medan Nona och Decima vakade över den blivande modern, Partula såg till att förlossningen gick rätt till. Lucina, Candelifera och Caraminerna åkallades för att barnet inte skulle skadas, vara döfött eller missbildat. Efter barnets födelse gav man tackoffer till Inrecedona, Pilumno och Deverra. Cuniva vakade över vaggan. Vagitano fick barnet att skrika. Rumina såg till att bröstmjölken flödade, Edusa och Potina åkallades för att barnet skulle äta ordentligt. Fabulino fick det att tala. Statulino gjorde så att det kunde gå, medan Abeona och Adeona följde barnet inne och ute, så att det inte skulle komma till någon skada. 

Sålunda kan man sammanställa långa listor med olika numina, inte minst de vars makt var begränsade till speciella platser, som Egeria vid nymféet i Cafarellaparken där även en huvudlös skulptur av Amone, dalgångens ås specielle numen, fortfarande vilar ovanför vattenstrålen som bryter fram ur Egerias kulle.  

Jag fortsätter min promenad uppför en sluttning vid sidan om Egerias nympheum och snart öppnar sig landskapet. På en höjd ser jag Bosco Sacros, Den heliga lundens, frodiga träddunge. Sådana heliga lunder fanns det gott om i det Romerska imperiet. De var sacer. Ännu ett komplicerat begrepp, det kommer ursprungligen från det latinska ordet för att “hugga av” och kom att betyda något som var avskilt/annorlunda, både i betydelsen okränkbart/fridlyst och ”förbannat”, det vill säga farligt/skadligt. Det svenska ordet heligt har samma betydelse som sacer och begreppet finns i en mängd kulturer; i Polynesien betecknas det genom ordet tabu, på hebreiska är det qadosh och de antika grekerna använde ordet τέμενος, tenemos för att beteckna för ett stycke land som avsatts för dyrkan av en gudomlighet och som absolut inte fick kränkas.

Inom religionshistorien betecknas sådan platser ofta med begreppet hierofani, som lanserades av den inflytelserike forskaren och författaren Mircea Eliade och som betecknar var och hur det ”heliga” manifesterar sig. Den tyske religionsfilosofen Rudolf Otto skrev 1917 en epokgörande bok om vad “helighet” innebär, Das Heilige Über das Irrationale in der Idee des Göttlichen und sein Verhältnis zum Rationalen, Det Heliga – Om det irrationella i det gudomligas idé och dess relation till det rationella. Liksom de flesta av den tidens humanister hade Otto genom den hårda pluggskolan fått latinet implanterat i ryggraden och därigenom utgick han i sin  undersökning från det latinska begreppet numen och förklarade att känslan av att något var heligt var numinöst – en "icke-rationell, icke-sensorisk erfarenhet eller känsla vars främsta och omedelbara objekt är utanför en själv". Då Otto närmare förklarade vad han menade med en numinös känsla blev han både lyrisk och dramatisk:

En känsla som emellanåt kan välla fram likt en stilla dyning, som skänker din själ en förnimmelse av allomfattande, rofylld och djup andakt.  Ett tillstånd som kan övergå i en varaktig sinnesstämning, dramatiskt levande och gripande tills det slutligen falnar då själen återfinner sin profana, icke-religiösa vardagsexistens. Men den kan också ur själens avgrunder oväntat brista ut i spasmer och konvulsioner, eller leda till en särpräglad upphetsning, till hälsovådlig hänryckning, till extas. Den kan ta sig otyglade och demoniska uttryck och förfalla till nästan avskyvärd skräck och gastkramning.

Själva ordet numen betyder ”att nicka med huvudet”, ett uttryck som har förklarats med att numen ursprungligen betecknade en ”gudomlig handling”, ett sätt för en gudom att göra sin närvaro känd. Detta får mig att minnas en egendomlig händelse som Armando Caceres en gång berättade för mig. I början av 1990-talet bodde vi i Guatemala, ett märkligt och våldsamt land, präglat av de stora orättvisor som begåtts och fortfarande begås mot dess ursprungsbefolkning. Kanske något i stil med Horatius och Senecas Rom där folk roade sig med att på cirkus se hur människor torterades ihjäl under estetiska former, slets i stycken av vilddjur eller dödades under gladiatorstrider. Där naturälskande skönandar som Seneca och Horatius inte upprördes om en granne piskade ihjäl en av sina slavar och utan några samvetskval förlustade sig med sina slavar, som de ansåg mindre värda än slavägare och fria medborgare. Vi lever förvisso i skilda världar, nu som då.

Armando Caceres berättelse om hur en gud nickade samtycke har stannat hos mig. En gång skrev jag en artikel om det, men jag har den inte här i Rom, likväl skall jag försöka rekonstruera händelseförloppet, dock med förbehållet att några detaljer kan vara felaktiga.

Mellan höga berg och vulkaner ligger sjön Atitlán, som under sekler varit centrum för strider mellan europeiska erövrare, moderna arméer och mayaättlingar, som trots skoningslös yttre påverkan och våld lyckats behålla mycket av sina fäders tro, samtidigt som de har anpassat den till sina behov.

Vid en vik vid Atitlánsjöns södra strand ligger staden Santiago Atitlán, med dammiga, branta gator, numera kantade av butiker som säljer hemslöjd till alltmer tätnande horder av turister och hippies, vilar staden i skuggan av tre imponerande vulkaner – Atitlán, Touman och San Pedro. En gång var den centrum för tz´utujilernas rike, men 1524 tvingades de kapitulera inför den hänsynslöse Pedro de Alvardos spanska trupper och deras bundsförvanter, tz´utujilernas eviga fiender –  kakchikelerna. Sedan dess har tz´utujilerna tvingats underkasta sig kristendom och slavarbete.

Jag vet inte hur tillståndet är idag, men då jag och Rose vid flera tillfällen besökte staden för mer än tjugofem år sedan fanns mycket av tz´utujilernas traditioner kvar. De flesta kvinnorna bar fortfarande sin traditionella klädnad; vackra hemvävda kjolar och blusar, samt sin särpräglade huvudbonad, kallad gloria och som består av ett 2,5 centimeter brett och 10 meter långt bomullsband som viras likt ett hjul kring hjässan, medan männen bar broderade blusar och byxor av samma längd som bermudashorts.

Vad som speciellt lockade mig till Santiago Atitlán, som på den tiden enbart kunde nås efter en timmes båtfärd från staden Panajachel på sjöns motsatta strand, var Maximóns kult. Det finns flera maximones i olika mayasmåstäder runt om i Guatemala, men Santiagos Maximón är mest känd. Det finns tusentals historier kring Maximóns ursprung. Vanligast är att betrakta honom som en modern anpassning av en urgammal fruktbarhetsgud, den cigarrrökande Ma´am, men vad jag fick mig berättat i Santiago Atitlán var att någon gång i början av förra seklet fann en aj´kun, mayapräst, på Santiago Atitláns kyrkogård masken till ”en Judas”.

Det är en spansk tradition att på långfredagen både hänga och bränna en stor docka som får representera Judas Iskariot, lärjungen som förrådde Kristus. I Santiago Atitlán utgjordes i allmänhet judasdockans ansikte av en mask som skurits ur tsaj´tol, ett trädslag som enligt Mayafolkets heliga skrift Popol Vuh av gudarna användes för att skapa människorna efter världens andra undergång. Vi lever nu i mänsklighetens fjärde tidsperiod.

Tsaj'tol, amerikanskt korallträd (Erythtrina Rubrinervia), uppskattades av alla forntida kulturer på de amerikanska kontinenterna. Aj'kunerna använder dess röda frön för spå framtiden och hålla reda på sin komplicerade kalender. Barken och blommorna kan kokas och användas som medicin för olika sjukdomar. Dekokten har en mild hypnotisk effekt som antas få kvinnor erotiskt upptända, speciellt om tsaj'tol kokas tillsammans med flugsvamp, från vars mycel trädet tros växa. Den religiösa trance som tsaj'tol tros orsaka är förmodligen ett av skälen till varför det kallas "det talande trädet".

Den aj´kun som fann Maximón var ingen annan än Francisco Sojuel. En del påstår att han dog 1907, hackad i småbitar av sina fiender, men andra säger att Sojuel aldrig har dött. Han har alltid funnits och vandrar genom Santiago Atitlán om nätterna. Visserligen fann han Maximóns mask på kyrkogården, men han hade själv tillverkat den för tusentals år sedan. I själva verket är det Maximón, Rilaj Ma´am ”Den Uråldrige” som skapat glömska, hunger, sterilitet och galenskap, men han råder även över motsatserna – minne, överflöd, mättnad, obegränsad virilitet och kunskap. Likt Francisco Sojuel vandrar Maximón om nätterna genom Santiago Atitlán och förför i gestalten av en ung man unga kvinnor,. Det var på grund av att Maximón ständigt vandrade kring i hela världen och ställde till ofog som Sojuel högg av honom huvud och ben och sedan band dem samman, så att han inte skulle kunna lämna Santiago Atitlán. Maximón betyder egentligen ”Den Sammanbundne”.

Maximóns ansikte är ovalt, med rak näsa, kisande ögon och en skarp, halvöppen mun genom vilken han röker cigarrer, eller cigaretter. Maximóns ansiktsmask talade till aj´kunen som funnit honom, enligt myterna kan tsaj´tolträd tala, och bad honom att ta med sig till sitt hus. Sedan dess vistas Maximón i ett år i bostaden hos en medlem av hans cofradía, brödraskap, fram till påskdagen, då han byter vistelseort.

Maximón är ungefär en meter lång. Han är klädd i tz´utujilernas karaktäristiska bomullsbyxor och en mängd färggranna slipsar och sjalar, som täcker hela hans överkropp. På huvudet bär Maximón inte mindre än tre Stetsonhattar och han har bruna, blankpolerade läderskor. Jag har sett honom bolma på sina tjocka cigarrer. Maximón tar emot besökare i ett rum dekorerat med olikfärgade crepepappersgirlanger och är alltid omgiven av aj´kuner, aguaciles, livvakter och andra cofradíamedlemmar. Flera av dem är ofta berusade. De dricker hemdistillerat brännvin, inte för nöjes skull utan för att alkohol och rökverk får dem ”att stiga uppåt”, till den högre sfär där andar och gudar vistas. En gång samtalade jag med en aj´kun som påstod att det han fann svårast med sitt kall var det myckna drickandet, la carga kallade han det – bördan. Flera gånger upprepade han suckande ordet – la carga, la carga.

Maximón hjälper oss människor att komma i kontakt med den andra sfären. Han är både gud och människa. Han är en Judas, en förrädare. Jag frågade en aj´kun hur det kom sig att han visade respekt och vördnad för en förrädare:

– För att han är som vi. Alla vi människor är förrädare. Ingen är perfekt, varken du eller jag. Vi är alla lögnare, som låtsas vara bättre än vi är. Inte Maximón … han är ärlig. Han erkänner att han är både skurk och gud. Eftersom han varken är helgon eller dödlig känner han oss alla och det är därför vi i förtroende kan vända oss till honom. Han är ärlig. Vi kan lita på honom eftersom vi vet hur han är. Även Gud litar på Maximón, eftersom han aldrig har påstått sig vara någon annan än den han är.

Maximón är varken tz´utujil eller vit. Han är gift med en tz´utujildam och har en vit älskarinna – Yamteh´or, Jungfruhora. Maximón tar sig gärna ett glas eller två och röker som en borstbindare, är fullkomligt omoralisk och ständigt på jakt efter kvinnor att lägra. Han är som vi, fast betydligt visare. Han känner och är en del av hela världen.

En gång besökte jag Maximón tillsammans med Víctor, han var kuban och gift med Roses syster. Det var Víctor och Anys som tog emot oss då jag tillsammans med Rose först kom till Karibien och han var den förste som jag talade min usla spanska med. Vi blev goda vänner. Víctor var en fin man, mer än trettio år äldre än Anys och dog för ett par år sedan. Då vi kom till Maximóns cofradía kände en av aj´kunerna igen mig. Han hälsade vänligt på Víctor och mig, men beklagade att Maximón inte var där. Han sov sin siesta på loftet ovanför oss, men om vi ville kunde vi ta en titt på honom. Maximón sov alltid djupt och blev inte störd. 

Jag och Víctor klättrade uppför en brant stege och i loftets halvdunkel låg Maximón och sov. Han hade fötterna vända mot oss. De stack rakt upp i sina grova, blankpolerade läderskor. Vi kunde inte urskilja ansiktet. Han hade en filt över sig och stetsonhattarna hängde på en krok vid ena långväggen.

– Han andas inte. Han är helt orörlig, viskade Víctor.

– Men, han är ju inte levande. Han är en staty, viskade jag tillbaka.

Víctor såg förvånad ut. Jag hade tydligen inte förklarat att Maximón var ett beläte.

– Men, de talar ju om honom som han vore en levande människa.

– Kanske tror de att han är det, sa jag till Víctor efter att ha klättrat ner igen.

Och Armando Caceres? Vad var det för en historia han berättade för mig? Redan innan jag träffade Armando hade jag läst om vad som 1950 hade inträffat i Santiago Atitlán.

På den tiden hade Santiago Atitlán ingen egen präst, det året arrangerades påskhögtiden för första gången av en viss Fader Godofriedo Recinos från El Salvador. När Recinos anlände till kyrkan blev han våldsamt uppbragt över att finna Maximón placerad på kyrktrappan, där han tog emot folkets offergåvor. Efter det att han sparkat omkull Maximón blev Recinos nästan lynchad, men ett par ”skrivkunniga” pojkar lyckades lugna de uppretade stadsborna och förklarat för prästen att han absolut inte fick misshandla Rilaj Mam, eftersom han var en mäktig gud och Santiago Atitláns beskyddare. Den uppretade prästen rusade dock bort till de paulinska fädernas kloster, där han förvarade sin pistol.  Beväpnad återvände Fader Recinos till kyrktrappan där han åter sparkade omkull Maximón, alltmedan han skrek:

- Jag dör för sanningen men jag skall se till att ni följer mig [i döden] och kommer till Helvetet som det pack avgudadyrkare och vildar ni är!

Eftersom Recinos avfyrade flera skott och höll sin pistol riktad mot folkmassan, lät aj´kunerna honom hållas och oskadd ge sig av från staden. Sex veckor efter incidenten återvände dock Fader Recinos med en motorbåt och i sällskap med två andra präster. Sent på natten bröt de sig under pistolhot in i Maximóns bostad slog söner Maximón och högg med machetes sönder hans ansiktsmask, medan de tog med sig två andra masker. En av dem försvann, men den andra dök efter ett par år upp i Musée de l´Homme i Paris. Armando Caceres påstod att det var Nathaniel Tharn som tog den dit.

Antropologen och poeten Nathaniel Tharn bodde under några år i början av  femtiotalet i Santiago Atitlán för att där skriva sin doktorsavhandling om Maximónkulten, Underligt nog skrev Tharn sina studier om mayareligion och buddhism under pseudonymen Michael Mendelson. Tharn är av franskt, rumänskt, engelskt, litauiskt ursprung och född i Paris, där han studerade antropologi och emellanåt var knuten till Musée de l´Homme, sedan flera år tillbaka är han bosatt utanför Santa Fe i USA.

Armando Caceres är en trevlig, något bohemisk kille, mja, han är väl äldre än jag, som forskar kring etnobiologi och därmed är väl förtrogen med allsköns mayalore och personlig bekant med flera aj´kuner runtom i hela Centralamerika och Mexiko. Trots att han var en respekterad forskare var Armando på den tiden jag lärde känna honom något av en hippie som gärna rörde sig i informella kretsar där han blivit bekant med Martin Pretchel. Pretchels mor var kandensisk indian, hans far schweizisk paleontolog och han hade vuxit upp bland puebloindianer i New Mexico.

Tillsammans med Pretchel besökte Armando Maximóns cofradía, där en av aj´kunerna plötsligt började inressera sig för honom. Nicolás Civiliu Tacaxoy, som varit med när Fader Recinos förstörde Maximón, började tala inspirerat, grep den amerikanske killen om axlarna alltmedan han såg honom stint in i ögonen:

– Jag hade en dröm om att en ung man, som liksom Maximón hör hemma i två världar, skall komma hit och bli som en av oss. Du är den som skall föra tillbaka Maximóns ansikte. Du skall bli hans telenel [bärare]. Ansiktet finns någonstans långt härifrån och du är den som skall ta hit det.

Armando visste att masken fanns deponerad i Musée de l´Homme, tillsammans skrev han och Pretchel till Nathaniel Tharn som svarade omgående och efter ett års tid fördes masken av en attaché vid Franska Ambassaden formellt till Guatemala och överlämnades under högtidliga former till representanterna för Cofradía de Santa Cruz som är maximóncofradiáns officiella namn. Nedan ser vi  Civiliu, Pretchel och Tharn vid cermonin 1979.

Nu kommer vi äntligen till gudens nick. Nicolás Civiliu förklarade för de förvånade fransmännen att han omöjligt kunde acceptera masken å Maximóns vägnar, guden måste själv acceptera den.

 Hur skall det gå till? undrade främlingarna. Aj´kunen nickade mot amerikanen:

– Han där, som Maximón själv valt till telenel. Det är han som ikväll skall ge ansiktet till honom. Accepterar Maximón ansiktet som sitt, tar vi emot det.

Under kvällen tändes mängder av stearinljus och placerades på golvet framför Maximón. Cofradíamedlemmarna dansade sina märkligt trippande danser och sjöng sina entoniga sånger, brännvinet flödade och gång på gång bad de amerikanen att han skulle räcka fram masken mot Maximón, men inget hände. Först efter midnatt då Pretchel reste sig upp, gått ner på knä framför Maximón och än en gång räckt fram masken, nickade Maximón tydligt tre gånger. Ansiktet var accepterat, cofradíamedlemmarna skrattade och jublade.

– Vi såg det alla, det var alldeles klart och tydligt, påstod Armando. Jag är fullkomligt övertygad om att Maximón nickade, det var uppriktigt sagt ganska kusligt. Men, men, vad skall jag säga, vid det laget var vi alla ordentligt berusade.Vid ett senare tillfälle frågade jag en aj´kun om Maximón nu hade sitt ursprungliga ansikte:

- Nej, nej det är en kopia, originalet har vi gömt.

Det numinösa finns tydligen överallt. Carl von Linné, den store naturkännaren och skarpe iakttagaren, av allt omkring honom var bergfast övertygad om Guds närvaro i sin skapelse. Linné kunde förundra sig över den ofantliga slösaktigheten med avkommor till växter och djur, som ständigt vissnar bort, dödas och slaktas, men för honom var allt detta en del av existensens oändliga kedja av kraft och liv. Allt levande är beroende av andra organismer och Gud står bakom allt i ett ständigt fortgående kretslopp.

Gud allmakt är också närvarande och verksam i varje människas liv, den utgör en del av mänsklig moral. I sin underliga bok Nemisis Divina höll Linné reda på hur Gud straffat hans fiender. För honom var den etiska ordningen lika med naturlagarna  – Gud hämnas på den som bryter hans regler.

Över dörrkarmen till sovrummet på sin gård i Hammarby hade Linné satt upp en bild på en valhona och hennes kalv. Under bilden står det skrivet Innocue vivito, numen adest, lev oförvitligt en numen är närvarande.

Jag vet uppriktigt sagt inte om jag är religiös, eller ej. Jag tror faktiskt att jag är det. Annars skulle jag inte ha känt att, hur absurt det än kan tyckas vara, en högre, välvillig makt vakar över mig. En förmätenhet, speciellt med tanke på allt det oförklarliga lidande som drabbar och har drabbat miljontals människor som varit betydligt snällare och bättre än jag. Men märkliga ting har hänt mig och jag kan inte hjälpa att känna mig oförtjänt gynnad av någon/något bortom mig själv. Något numinöst som ständigt vakar över mig. Som orden i Beatles sång:

Do you believe in love at first sight?
I'm certain it happens all the time.
What do you see when you turn out the light?
I can't tell you but it sure feels like mine.

Euripides (2005) The Bacchae and Other Plays translated by John Davie. London: Penguin Classics. Ferguson, John (1985) The Religions of the Roman Empire. Ithaca NY: Cornell University Press. Guillén, Jorge (2013) Cántico. Madrid: Biblioteca Nueva. Henrikson, Alf (1984) Antikens historier. Stockholm: Bonniers. Horatius (2017) Plocka din dag: Oden i urval och översättning av Gunnar Harding och Tore Jansson. Stockholm: Wahlström och Widstrand. Kozljanič, Robert Josef (2011) “Genius loci and the numen of a place: A mytho-phenomenological approach to the archaic,” i Bishop, Paul (ed.) The Archaic: The Past in the Present. Hove: Routledge. Mendelson, Michael E. (1965) Los Escándalos de Maximón. Guatemala: Minsterio de Educación. Otto, Rudolf (1958) The Idea of the Holy. Oxford: Oxford University Press. Palm, Anders och Johan Stenström (2011) Evert Taube: Sångboken. Stockholm: Bonniers. Rätsch, Christian (2005) The Encyclopedia of Psychoactive Plants: Ethnopharmacology and Its Applications. New York: Park Street Press. Seneca, Lucius Annaeus (1979) Breven till Lucilius; översättning och kommentar av Bettil Cavallin. Srockholm: Forum. Taube, Evert (1970) När jag var en ung caballero. Stockholm: Bonniers.



<< 2 | 3 | 4 | 5 | 6 >>


In school, I was asked by a Swedish teacher "interpret" the poem Lunaria by the Swedish poet Wilhelm Ekelund: Far from others you seem to stand, so strange and quiet, your gaze is yours and cold; but the depth is heavy with desire. Your mood is not like others. Though the sunny gully...
I skolan bad mig en svensklärarinna ”tolka” dikten Lunaria av Wilhelm Ekelund: Så skild från de andra du synes stå, så främmande och tyst, och din blick är egen och kall; men djupet är tungt av längtan. Ingen ditt lynne liknar. Men soliga klyftan upptill är full av den sorlande...
When I read a book, watch a movie or listen to a piece of music that make me react and think, I often wonder if I might recommend the experience to others. In general, I know who among my friends who finds her/himself on same wavelength as I, though I am more uncertain about the taste and...
Då jag läst en bok, sett en film eller hört ett musikstycke som fått mig att reagera och fundera undrar jag ofta om jag verkligen kan rekommendera upplevelsen till andra. I allmänhet vet jag vem av mina vänner som befinner sig på samma våglängd som jag, men andra är jag mer osäker inför. Att få en...
It has been a dark, gloomy and cold day here in Rome. Less than a week is left before Christmas Eve, decorations and Christmas shopping ads to the sullenness, reminding me of childhood Christmases, my parents' death and my increasingly fragmented family. Since a long time back our daughters have...
En mörk, dyster och kall dag här i Rom. Det är en dryg vecka kvar till jul, dekorationer och julhandel fördystrar ytterligare dagen, får mig att minnas barndomens jular, mina föräldrars död och min alltmer splittrade familj. Våra döttrar är sedan länge vuxna, bor på skilda håll och har skapat egna...
Three naked ladies, all identically alike, rest in different positions on what appear to be two grey and rust-brown carpets. The cold, sharp rendering deprives them of their personality. Behind them is a green drapery. The environment is sterile and impersonal. A hotel? A theatre scene? Playing...
Tre nakna damer, de är identiskt lika och ligger i olika ställningar på vad som tycks vara två gråa och rostbruna heltäckningsmattor. Det kyligt skarpa framställningssättet berövar dem all personlighet. Bakom dem syns ett grönt draperi. Miljön är även den sterilt opersonlig. Ett hotell? En scen?...
Strong feelings fascinate me. Anger is such a state of mind – my own and that of others, but in reality it scares me more than it fascinates. Like so much else I do not understand, I try to find some valid explanations for anger. What triggers it? I assume the root cause must be a frustration...
Starka känslor fascinerar mig. Ilska är ett sådant sinnestillstånd – min och andras, fast egentligen skrämmer den mer än fascinerar. Som så mycket annat jag inte förstår söker jag förklaringar till ilskan. Vad orsakar den? Grundorsaken borde väl vara allmän frustration, en oförmåga att...
Items: 1 - 10 of 241
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>