04/03/2019 07:48

Here in Rome, spring is changing fast into summer. A few weeks ago, nature rested in anticipation of the explosion that followed. For a couple of days the sky has now been boundlessly clear blue and the street around the corner, constantly lined with parked cars, has after its dreary everydayness been transformed into a fairy-tale land while the crowns of cherry trees are blooming. From the beginning of the street to its distant end the trees are gleaming with white and bright pink flowers, creating a continuous corridor of dazzling indulgence. Unfortunately, the abundance lasts only for a week or two, then the street becomes just as dreary as it usually is.

Likewise, our balcony baffles me with intensely yellow lemons and freesias, cerise-red cyclamen and multi-coloured pansies, while freshly green leaves are bursting out in the park below. Unfortunately, I am not an avid gardener taking excellent care of flowers and plants. I would like to be like that, like my wife is and my parents and grandfather were. Though, maybe my father was more like me. He mostly left responsibility, as well as the hard and tiresome gardening to my mother be, while he himself enjoyed the results, or sat indoors browsing in seed catalogues and floras.

When I several years ago lived in Paris I used to at this same time of the year stroll in the iris-garden of the Jardin des Plantes. It boasted with an incomprehensibly wide variety of blossoming iris. I often sat there for a long time watching the flowers, maybe I came to think of how it once was told how they got their name.

When Iris, who served as the messenger of the gods, walked down to the ground along her rainbow, the soles of her feet became coloured by its sheen and when she stride across the earth´s flowering meadows iris flowers sprang up in her tracks. In his Metamorphoses, this ancient book that still is fresh as dew, filled as it is with glorious landscape - and flower depictions, the ever-so elegant Ovid tells us how Iris, on behalf of Juno, descends to earth to seek out the god Somnus in his palace, in order to ask him to let to let Alcyone dream of her husband's impending death:

Juno had spoken. Then Iris dressed herself in her cloak
of a thousand colours, she painted the sky with the arch  of
the rainbow,
and made it as she had been told for the cloud-wrapped
palace of Somnus. Picture a long, deep cave, not far from Cimmerian
bored in in a mountain, where indolent Sleep has his hearth
and his home.

The iris's complicated corolla fascinated early Renaissance grand masters like Hugo van der Goes and Albrecht Dürer who excelled in reproducing its diverse colours and shades.

In Jardin de Plantes I also came to think about Pierre-Joseph Redouté (1759 - 1840), le Raphaël des fleurs,  who was employed as “plant painter” by Académie de sciences and later as professor of “plant imagery” of les Jardines du Roi and Muséum national d´histoire naturelle.

Considered to be quite ugly and uneducated, throughout his life his writing and spelling remained awkward, Redouté was nevertheless a charming man, employed as a drawing teacher for Marie-Antoinette, the empresses Joséphine and Marie Louise, as well as France's last king – Louis Philippe I. He passed undisturbed through the Ancien Régime, la Terreur, Napoleon's Empire and the reintroduction of monarchy, quietly painting his more than 2000 exquisite flower aquarelles, well at ease in exquisite parlours, academies and in his cosy home with wife and two daughters.

Every Redouté watercolor is perfect. Of the 162 rose plants he reproduced in his masterpiece Les Roses, each rose is depicted differently in terms of colour, angles and shadows. The depictions are exquisitely detailed, crisp and endlessly diverse with an occasional shimmering dew drop or a butterfly, varied leaf twists and a clear light falling from different angles. You never get tired of watching them.

It is a grand, aesthetic pleasure to be immersed in all this perfection. I understand why such a fastidious connoisseur as Napoleon's wayward wife Joséphine wanted Redouté to depict all plants in her perfectly groomed flowerbeds and the large greenhouses within her rural estate Malmaison, so she could enjoy the sight of them even when autumn and winter had obliterated them.

That was the reason why I went to Malmaison, just outside Paris, but the greenhouses are now gone and the gardens a sad shadow of their former selves. The "Palace" was not at all as I had imagined. The interior gave an impression of being some kind of counterfeit backdrop, cheap and overcrowded.

However, let us now enjoy Redouté's paintings. He provided brilliantly detailed depictions of the exotic plants that botanists and explorers brought to France from distant lands. The late eighteenth century and early nineteenth centuries, during which Redouté were active, constituted a Golden Age for botany, not only in France but throughout Europe.

Consider his depiction of a Metrosyderos from one of Malmaison's greenhouses. It is a tall plant, it may be up to three meters high, its natural habitat is in Australia and New Zealand. It is does not appear so distinctively in the reproduction below, but Redouté has with great skill and patience produced how the small, fuzzy flowers sit closely lined up in a spiral twisting around the stem. Every little flower straw, every pistil is painted so it together with all the others form an almost transparent mist, while the lancet-like leaves shift in different light shades.

As in all his flower paintings, Redouté make use of an air perspective where objects closest to us have darker shades than those wich are is farther away. He thus achieves a strong sense of depth, a three-dimensionality that makes us perceive the shape of the Metrosydero's flower wreath. It is popularly called Bottle Cleaner and as such it is perfectly rounded. In his teachings Redouté pointed out that in any plant reproduction you must strive to achieve three criteria – scientific precision, measured composition of the entire image surface and perfect colouring and shading of each individual detail of the aquarelle.

Redouté depicts Heliconia and Parrot Flowers, which exotic peculiarities fascinate me every time we are visiting our second home in the Dominican Republic.

When I look at these exotic flowers I am reminded of Redouté's great admirer, the American bird painter John James Audobon (1785 - 1851), who wrote about Redouté:

His flowers are grouped with peculiar taste, well drawn and precise in the outlines and coloured with a pure brilliancy that depicts nature incomparably better than I ever saw it before.

In his depictions of birds Audobon is at least as skilled and fascinating as Redouté. Audobon depicted how hummingbirds swarmed around intricate flowers and leaves, just as I have seen them do among the plants around our home in Guavaberry. Audubon is known for his efforts to depict every bird within its habitat and his plants and flowers are almost as exquisitely rendered as those of Redouté.

Often, Audobon adds dramatic effects, such as how a pair of mockingbirds are defending their nest against a viscous, threatening rattlesnake.

And I can almost hear the chattering of a flock of Audobon's parrots.

His corpse devouring black vultures, zoopiliotes as they are called on the island, are so spotlessly and beautifully crafted as if it were an odalisque painted by Ingres instead of the dirty and smelly scavengers vultures really are.

Redouté was also a scientist as may be noticed through how he in every detail describes a banana plant and its fruits. He does not only intend to satisfy his customers' taste for exoticism and aesthetic perfection, but does in collaboration with well-known botanists complement his watercolours with in-depth texts about the peculiarities of the plant species, their scientific classification, habitat, kinship and benefits.

The same goes for Redouté's depictions of European fruits, such as these appetizing peaches and cherries.

While depicting domesticated fruits and berries, Redouté does not at all overlook wild specimens like strawberries and raspberries, which he renders with the same scrupulous and impressive attention. As a keen stroller through the wilderness around our Swedish home I am of course annoyed by the ever present raspberry bushes that with their hooked, small thorns cling to and scrapes me, though it cannot be denied that their berries are delicious, filled as they are with fresh summer sweetness.

Thus, it is not only refined garden plants and exotic flowers that Redouté depicts with loving care, even fungi and weeds he is able to provide with a distinctive greatness. He perceives the beauty of the unappreciated dandelion and when I look at his depiction of it I am reminded of the Swedish troubadour Carl Anton's homage to this flower in a summer song he called About Dandelions and the Smell of Tar. A translation of a few lines could be something like:

I let all my dandelions live and grow,
though I know they are weeds and ought to be killed.
Though it´s nice to remember how small suns were aglow
in the meadows that winter has chilled.

Redouté's flowers bring me back to my childhood meadows. As I write this, I remember how I as a twelve-years-old boy was lying within a flowery slope just below my parents' summer cottage. The sun warmed, insects swirled around, the fragrance of greenery was all around me and I thought, as if I was carrying out some sort of experiment for the future: “I shall remember this moment.” And I actually do remember. After more than fifty years I can still evoke that particular moment. The experiment succeeded. How I lay there watching everything growing around me, as in Dürer's aquarelle of a tuft of grass. “As above so below” – the immensity in the diminutive. William Blake´s magnificent and unforgettable poem:

To see a World in a Grain of Sand
Aand a Heaven in a Wild Flower.
Hold Infinity in the palm of your hand
and Eternity in an hour.

A sophisticated simplicity as the immediacy of Redoutés bluebell:

Like Redouté´s Lily of the Valley:

There will soon be lots of those flowers in the grove below our house in Bjärnum. A fragrant excess that also brings me back to my childhood. How I with my mother on our bicycles rode out and into a forest grove to pick large bouquets with Lilies of the Valley. How many they were, how easy it was were to pick them up. You just had to pull the slender stems and they came straight up, their abundance never came to an end, there were thousands of them.

We brought them home and their strong fragrance filled the apartment, though not as heavy and intoxacting as the one spread by the Lilium Candidum, one among the true flower aristocrats, far from my childhood´s Göinge meadows we find such lilies on frescoes from Egypt, Mycenae and Crete. The Greeks described the song of the muses as soft lilies and told us the myth about how the great, white lilies were born. When Hera throw Hercules, Zeus bastard, far away from her breast and how her milk dispersed across the night sky, creating the Milky Way, while the drops that fell to the ground became lilies. This while Jewish myths tell us that lilies came from the ground where it had been hit by tears shed by Eve when she was expelled from Garden of Eden.

The lily has since then been depicted as a flower of motherhood, virginity and death. They are also symbols of the strength and confidence that can found in faith.

However, it was perhaps rather the Lily of the Valley that Jesus spoke of when he stated:

And why do you worry about clothes? See how the flowers of the field grow. They do not labour or spin. Yet I tell you that not even Solomon in all his splendour was dressed like one of these.  If that is how God clothes the grass of the field, which is here today and tomorrow is thrown into the fire, will he not much more clothe you—you of little faith? So do not worry, saying, ‘What shall we eat?’ or ‘What shall we drink?’ or ‘What shall we wear?’ For the pagans run after all these things, and your heavenly Father knows that you need them. But seek first his kingdom and his righteousness, and all these things will be given to you as well.  Therefore do not worry about tomorrow, for tomorrow will worry about itself. Each day has enough trouble of its own. (Matthew 6:28-34).

Lilies are truly magnificent and so is the glowing amaryllis, born when the young shepherd Alteo shot an arrow straight into the heart of the nymph Amaryllis and the wound opened up like a gleaming star. The Greek word, αμαρύλλις, amarýllis means “sparkling”.

Amaryllis is a winter flower, which after being hidden in cellars is awakened from the dark and then opens up in all its glory. As in the Swedish 18th century poet Carl Michael Bellman's beautiful song About a Fishing Trip. For sure was the classically-educated Bellman well aware of the fact that to Theocritus and Virgil, “Amaryllis” was tantamount to a frivolous shepherdess:

Up. Amaryllis!
Darling, awaken!
Through the still bracken,
soft airs swell;
Iris, all dightly,
vestired so brightly,
coloreth lightly
wood and dell.

A morning song that makes me remeber early, mist-covered mornings when I went down to the lake in the hope of catching a pike, just as in Bellman´s song. Though I have never caught any.

As domesticated and refined as the amaryllis became over the years, even more than that has the tulip become by being bred, crossed, assorted and cultivated in Persian and Ottoman palace gardens. Its name comes from the Persian word for turban. For centuries, the turban has for many Muslims been considered as a sign of high social standing, knowledge and piety. The Prophet carried a turban, whether it was black or white has been the subject of many learned disputations. Perhaps the turbans adorning Ottoman headstones may be considered as tulips as well, resting in themselves awaiting the Day of Judgment, when they will open their petals to receive the heavenly grace.

Tulips have by Sufi poets been described as images of the human soul, which like a goblet is ready to receive heavenly grace, often likened to wine, as by Shams al-din Mohammad Hafez:

Cypress and Tulip and sweet Eglantine,
of these the tale from lip to lip is sent;
Washed by three cups, oh Saki, of thy wine,
my song shall turn upon this argument.
Spring, bride of all the meadows, rises up,
clothed in her ripest beauty: fill the cup!
Of Spring's handmaidens runs this song of mine.

Classical European writers do not seem to have known anything about the tulip, it appeared during the Renaissance and soon became an object for admiration and desire, which in Holland evolved into a formal hysteria, the so-called Tulip Mania, reaching its peak 1633 - 1637. During the last year a bulb of a specimen called Semper Augustus sold for thirty thousand guilders. For that price you could buy three sturdy houses in Amsterdam's most prominent neighbourhood, the amount is said to have amounted to two hundred average annual salaries.

The Crown Imperial grows wild in Asia´s interior and was early on brought to European gardens. It is said to have gotten its name due to its resemblance of Byzantine imperial crowns.

Of course there are several legends surrounding this strange flower. One of them tells us that when Jesus was arrested in the Garden of Gethsemane, all flowers bowed their stems in reverence to the Son of God, only the proud, white, Crown Imperial remained  standing straight. However, when Jesus rebuked it, the Crown Imperial blushed out of deep-felt shame and its disgrace has since then forever remained trough the colour of its flowers.

Otherwise, the peony has been the imperial plant above all others. The Chinese have been breeding masters of everything from dogs and goldfish to plants. For more than 1500 years, peonies have in China been cultivated as ornamental and medicinal plants. Shrub peonies were only allowed to be grown in imperial gardens and were thus called Emperors of the Plants, this while perennial, “fragrant” peonies could be cultivated by mandarins and imperial officials and were therefore called “Imperial ministers”. The practice of cultivating and refining peonies soon spread to Japan, where, unlike the case in China where "bulky, well-filled" peonies were favoured, the Japanese preferred those peopnies that were  "simple and half-filled".

Otherwise, it was the chrysanthemum that became the Japanese favourite flower above all others, cultivated in a large variety of shapes, colours and general looks. The Japanese imperial seat became known as the Chrysanthemum Throne and Japan's Imperial Seal has the shape of a stylized chrysanthemum, while one of the Shinto religion's five sacred festivals is the Chrysanthemum Day, Kiku no Sekku, dating back to 910 CE.

The refined Japanese high culture and the almost unimaginable brutality of the Imperial Army and the Japanese occupying authorities during World War II astonished the US Army. After they had bombed Tokyo to pieces and through their atom bombs wiped out Hiroshima and Nagasaki, the Americans finally forced Japan to surrender. The US victors gave the anthropologist Ruth Benedict the task of explaining of the "Japanese national mentality". The result was The Chrysanthemum and the Sword: Patterns of Japanese Culture, a book that never has been out of print since and which has been both hailed and criticized. The latter reactions are based on the issue whether it is possible to make generalizations about a “national character”, especially if the author is not raised within the distinctive culture s/he describes and is thus not thoroughly knowledgeable about all aspects of the unique language and customs that are coming under scrutiny.

However, a Japanese author who became fascinated by and reacted strongly to The Chrysanthemum and the Sword was Yukio Mishima. He agreed with Benedict about the synthesis she made of aesthetic nature worship and ritual, violent action, regarding them as expressions of a unique Japanese pursuit of self-realization and patriotism. Consciously and systematically Mishima made an effort to transform himself into a tragic and romantic heroic figure, who ultimately, through the shocking effect caused by a public, ritual suicide, would be able to “wake up”  the Japanese people and make it realize what its true destiny really was.

Through his grotesque seppuku, through which a samurai cuts up his stomach with a knife and afterwards is beheaded by a loyal apprentice, Mishima wanted to provide his compatriots with a heroic example that could help them to avoid disappearing into a grey, everyday mist of mediocrity, characterized by a falsely perceived well-being based on apathetic consumerism. Through his melodramatic self-sacrifice, Mishima tried to realize an "anti-civilization" drama in accordance with what he assumed to have been the "unifying and consciousness-creating" rites of an agricultural, nature-worshiping people.

On November 25, 1970, Mishima and four his disciples entered the eastern Tokyo headquarters of the Japanese Self Defense Forces. After back-binding the regiment´s commander Mishima delivered a speech from his balcony, trying to convince the utterly surprised and perplexed soldiers, who watched him from below, to rebel and restore the Empire. After being booed at, Mishima returned to the commander´s office. In front of the gagged and bound officer he then committed a somewhat bungled seppuku. It all turned out to be pathetic flop, completely different from the masterpieces that several of Mishima's novels actually are, through their exquisite language, psychological insights and sensitive, highly visual descriptions.

Mishima´s stories are a blend of Western and Japanese inspiration, spiced with their author's self-disclosure as a riven, homosexual aesthete, being plagued in a limbo characterized by inner contemplation and an intense longing for powerful, redeeming action. Like in the movies of his compatriot Nagisa Oshima, Mishima´s literary output features an exquisite, aesthetic mix with brutality, often with sado-masochistic exaggerations. Mishima's remarkably intense writing is indeed a symbiosis between the chrysanthemum and the sword.

From the Far East comes also the highly refined camellia, which was brought to Europe in the early eighteenth century by a German missionary named Georg Josef Kamel. In the Jardin de Plantes, Redouté depicted several specimens of this extremely popular flower. While working as a gardener in the same place Friedrich Jacob Seidel was drafted to Napoleon´s Imperial Army. Seidel fled to his native Germany, with three of Joséphine´s camellias in his rucksack. Back in Dresden Seidel established, together with his brother, a successful business with the camellias as the base. In 1820 the Seidel catalogue listed six types of camellia. The firm still exists, it is now based in Grüngräbschen and specializes in the breeding and sale of rhododendron and azalea.

It was particularly the white camellia that through Empress Joséphine´s great interest became a very popular fashion flower all through the 19th century. An enthusiasm that increased even more through the Alexandre Dumas´s (fils) popular novel The Lady with the Camellias about the beautiful, reformed courtesan Marguerite. Through elaborate machinating the father  of the main protagonist, Armand,  succeeds in convincing the by now very honourable Marguerite that his son deceives her with another woman. Marguerite thus avoids the unfortunate Armand, who finds comfort with the woman his father wants him to marry. Too late Armand realizes that his father has fooled both him and his beloved Marguerite and returns to her only to find that Marguerite is dying from tuberculosis. The novel inspired a wealth of dramas, ballets, movies and above all Verdi's masterpiece La Traviata.

La Dame aus Camélia´s blend of desire, innocence and tragic death lead me to Redouté's depictions of gentians. 

Their dark blue, mysteriously dense colour seems to return in Dante Gabriel Rosetti's painting of Proserpina, Mistress of the Underworld, who in one hand holds a cracked, glowing pomegranate.

The colour of the fruit is acclaimed in the Bible. The High Priest's mantle is coloured like the flesh of a pomegranate and the same hue covered the walls of the inner sanctuary of King Solomon's temple. The crown of this wise king also reflected this fruit and he considered it to be a sign of the Grace of God. In his Song of Songs, Solomon likened the colour of the cheeks of his beloved to the inner of a pomegranate.

In his collection of poems, Birds, Beasts and Flowers, which D.H. Lawrence wrote while living in San Gervasio outside of Florence and during his sojourns in Taormina, at Ceylon and in Australia until he published it in 1923, he does intensely, in great and inspirational detail describe flowers, animals and birds. He succeeds, like Ovid, to blend in lush depictions of nature with classic mythology, as well as parables and legends of his own invention. However, his selection of poems did not include Bavarian Gentians. It is possible that he originally intended these dark verses to be part of his Birds, Beasts and Flowers, though for some reason Lawrence changed his mind and the poem was found among papers he left behind after his death in 1930.

Perhaps Lawrence's qualms were due to his stormy relationship with the temperamental Frieda von Richthofen, who was born in Lorraine and not Bavaria. Frieda had left husband and children to be with Lawrence. Even though he had initially been passionately captivated by Frieda, "My Queen Bee", Lawrence gradually changed into becoming an almost unbearably self-centred and unsympathetic family tyrant. A famous scene unfolded on Lawrence's publisher's lawn when the famous author forced Frieda to bend down on her knees to pick up a butt-end he had thrown to the ground while humming a folk song with the wording: "If you have lived with an artist, all other men are so boring.” All patience disappeared from Frieda and her suppressed anger exploded, she grabbed a clay pot and crushed it against the skull of the surprised Lawrence.

Nevertheless, their relationship continued until Lawrence's death and despite his egoism and recurring bitter moods and  misanthropy, it cannot be denied that Lawrence was a great poet and it is undoubtedly his love of Frieda which he is describing in the posthumous poem:

Not every man has gentians in his house
in Soft September, at slow, Sad Michelmas.

Bavarian gentians, big and dark, only dark
darkening the daytime torch-like with the smoking blueness
of Pluto’s gloom,
ribbed and torch-like, with their blaze of darkness spread
down flattening into points, flattened under the sweep of
white day
torch-flower of the blue-smoking darkness, Pluto’s dark-
blue daze,
black lamps from the halls of Dis, burning dark blue,
giving off darkness, blue darkness, as Demeter’s pale lamps
give off light,
lead me then, lead me the way.

Reach me a gentian, give me a torch!
let me guide myself with the blue, forked torch of a flower
down the darker and darker stairs, where blue is darkened on
even where Persephone goes, just now, from the frosted
to the sightless realm where darkness is awake upon the dark
and Persephone herself is but a voice
or a darkness invisible enfolded in the deeper dark
of the arms Plutonic and pierced with the passion of dense
among the splendour of torches of darkness, shedding
darkness on the lost bride and her groom.

I have become quite tired of sitting and writing in my murky magazine and am now going out into the spring sunshine.

Abbs, Annabel (2018) Frieda: The Original Lady Chatterley. London: Two Roads. Bell, Gertrud (1995) The Hafez Poems of Gertrud Bell with the Original Persian on the Facing Page. Bethesda MD: Ibex Publishers. Bellman, Carl Michael (1990) Fredman´s Epistles & Songs, translated by Paul Britten Austin. Stockholm: Proprius Förlag. Benedict, Ruth Fulton (1989) Chrysanthemum and the Sword: Patterns of Japanese Culture. New York: Mariner Books. Lawrence, David Herbert (1994) The Complete Poems. Ware, Hertfordshire: Wordsworth Editions. Nathan, John (2000) Mishima: A Biography. Boston MA: Da Capo Press. Ovidius Naso, Publius (2004) Metmorphoses: A New Verse Translation by David  Raeburn.  London: Penguin Classics. Taylor, Judith M. (2014) Visions of Loveliness: Great Flower Breeders of the Past. Athens OH: Swallow Press. van Druten, Terry (ed.) (2013) Pierre-Joseph Redouté: Botanical Artist of the Court of France. Rotterdam: Teylers Museum Publishers.


04/01/2019 12:33

Här i Rom övergår våren snabbt till sommar. För några veckor sedan vilade naturen i väntan på den explosion som sedan följde. Under ett par dagar har himlen varit gränslöst klarblå och den bilbelamrade gatan runt hörnet har efter sin trista alldaglighet förvandlats till ett sagorike då körsbärsträden med sina blomstrande kronor från dess början till dess fjärran slut med skir vit- och ljust rosa blomprakt har skapat en obruten korridor av prunkande överdåd. Dessvärre varar överflödet enbart under en vecka eller två, sedan blir gatan lika trist och grå igen.

Likaså prunkar vår balkong med intensivt gula citroner och fresior, ceriseröda cyklamen och mångfärgade penséer, alltmedan bladen spricker ut i parken nedanför. Dessvärre är jag ingen större trädgårdsmästare som vårdar om blommor och växter. Jag skulle vilja vara det, som mina föräldrar och min morfar var det. Kanske var dock min far mer som jag. Han lät för det mesta min mor påta i trädgårdslanden, medan han själv betraktade resultaten eller satt och bläddrade i frökataloger och floror.

Då jag för flera år sedan bodde i Paris gick jag vid samma tid på året som nu till iristrädgården i Jardin des Plantes. I en obegripligt omfattande mängd varianter prålade där irisen. Ofta satt jag och betraktade blommorna, kanske kom jag att tänka på hur det berättats hur de fått sitt namn. 

Då Iris, som tjänade som gudarnas budbärarinna, längs sin regnbåge gick ner mot jorden så färgades hennes fotsulor av dess lyster och då hon sedan vandrade på blomsterängarna så sprang irisblommor upp i hennes spår. I sina Metamorforser, denna urgamla men alltjämt daggfriska bok fylld med härliga landskaps- och blomsterskildringar, berättar den alltid lika elegante Ovidius om hur Iris på uppdrag av Juno stiger ner på jorden för att i hans palats be guden Somnus låta Halcyone drömma om sin makes förestående död:

… och Iris då tog sin tusenfärgade slöja,
slog över himlen sitt spann och, lydande Junos befallning,
sökte konungen upp i hans boning, gömd bakom molnen.
Nära kimmeriers land, fjärran ligger en grotta,
holkad ur berget ut: där har dåsiga Sömnen sitt hemvist.

Iris komplicerade blomkalkar fascinerade den tidiga Renässensens stora mästare och  Hugo van der Goes och Dürer excellerade i att framställa dess skiftande färger och schatteringar.

I Jardin de Plantes kom jag givetvis också att tänka på Pierre-Joseph Redouté (1759 – 1840), Blomstrens Rafael som där varit sysselsatt som tecknare för Académie de sciences och sedermera som professor i växtavbildning vid Jardines du Roi och Muséum national d´histoire naturelle.

Ful och obildad, hans skrivstil och stavning är anskrämliga, var Redouté dock en charmig man, anställd som teckningslärare åt Marie-Antoinette, kejsarinnorna Joséphine och Marie Louise, samt Frankrikes siste kung – Louis Philippe I. Han tog sig ostörd genom Ancien Régime, Skräckväldet, Napoleons kejsardöme och monarkins återinförande, stillsamt målande sina långt mer än 2000 utsökta blomsterakvareller, väl hemmastadd i de fina salongerna, inom akademierna och i sitt ombonade hem med hustru och två döttrar.

Varje Redouté akvarell är fulländad. Av de 162 rosenplantor han återgav i sitt praktverk Les Roses är varje ros annorlunda då det gäller färg, vinklar och skuggningar. De är utsökt detaljrika, skarpa och skiftande med skimrande daggdroppar, bladvridningar, en och annan fjäril och ett klart ljus som faller in från skilda håll. Du tröttnar inte på att betrakta dem.

Det är en storslagen, estetisk njutning att få tid att försjunka i all denna perfektion. Jag förstår varför en så sparsmakad blomsterkonnässör som Napoleons egensinniga Joséphine ville att Redouté skulle skildra växterna i hennes perfekt ansade rabatter och stora glashus på hennes lantliga Malmaison, så att hon sedan kunde då höst och vinter skattat dem åt förgängelsen kunde fortsatta att njuta av deras fräschör och skönhet.

Det var orsaken till varför jag begav till Malmaison utanför Paris, men växthusen finns inte längre kvar och trädgårdarna var en trist skugga av sina forna jag. ”Palatset” var heller inte alls som jag tänkt mig. Inredningen gav ett kullissartat, oäkta, till och med billigt och överbelamrat intryck. Jag finner Gustav III:s något tidigare Haga betydligt mer utsökt; enklare, elegantare.

Men låt oss njuta av Redoutés målningar. Han briljerade med att utföra detaljrika skildringar av exotiska växter som botaniker och upptäcktsresande i Linnés och hans lärjungars efterföljd från fjärran länder fört med sig till Frankrike. Det sena sjuttonhundratalet och tidigt artonhundratal under vilka Redouté verkade var botanikens guldålder, inte enbart i Frankrike utan i hela Europa.

Betrakta hans framställning av en Metrosyderos från Malmaisons växthus. En hög planta, den kan bli uppemot tre meter, som hämtats dit från Australien. Det syns inte så tydligt på reproduktionen, men Redouté har med stor skicklighet och tålamod framställt hur de små, luddiga blommorna sitter tätt uppradade i en spiral som vrider sig kring stängeln. Varje litet blomsterstrå, varje florstunn pistill är målad så att den tillsammans med de andra bildar en nästan genomskinlig sky, alltmedan de lansettlika bladen skiftar i olika ljusschatteringar.

Som i alla sina blomsterbilder använder sig Redouté av ett luftperspektiv där det som är oss närmast är mörkare än det som är längre bort. Han åstadkommer därmed en djupverkan, en tredimensionalitet som gör att vi genast uppfattar att Metrosyderos blomsterkrans, den kallas populärt för Flaskrensare är perfekt rundad. I sin undervisning påpekade Redouté ständigt att i en växtframställning måste du främst eftersträva att fullkomna tre kriterier – vetenskaplig detaljprecision, perfekt och väl genomtänkt komposition av hela bildytan och ett försök att hitta perfekt färgnyans/ljussättning hos varje enskild detalj av akvarellen.

Redouté skildrar Heliconia och Papegojblommor vars exotiska märkvärdighet fascinerat mig varje gång vi besökt vårt andra hem i Dominikanska Republiken.

Då jag ser de exotiska blommorna påminns jag om Redoutés store beundrare, amerikanen John James Audobon (1785 – 1851):

Han grupperar sina blommor med en säregen smak, de är vältecknade, med precisa konturer, och färgade med en ogrumlad briljans som skildrar naturen ojämförligt bättre än jag någonsin sett det ha gjorts förut.

I sina fågelskildringar är Audobon minst lika skicklig och fascinerande som Redouté. Audobon skildrar hur kolibrier svirrar kring komplicerade mönster av blommor och blad, precis som jag sett dem göra i blomstersnåren kring vår bostad i Guavaberry. I sina framställningar vinnlägger sig Audubon om att skildra fåglar i sin naturliga miljö och hans blommor är nästan lika ekvilibristiskt framställda som hos Redouté.

Ofta lägger Audobon till dramatiska effekter, som hur ett par nordhärmtrastar, mockingbirds, försvarar sitt bo mot en otäckt hotfull skallerorm.

Och jag tycker mig nästan höra tjattret från Audobons papegojflock.

Hans kadaverkalasande svarta gamar, zoopiliotes som de kallas på ön, är så fläckfritt och vackert framställda som om det rört sig om en odalisk målad av Ingres och inte de smutsiga, illaluktande asätare som gamarna i själva verket är.

Redouté var även vetenskapsman och då han detaljrikt skildrar en bananplanta och dess frukter gör han det inte enbart för att tillfredsställa sina kunders smak för exotism och estetisk perfektion, utan gör det i samarbete med välkända botaniker som kompletterar akvarellerna med ingående texter om växtarternas säregenheter, vetenskapliga klassifikation, växtplatser, släktskap och eventuella nytta.

Detsamma gäller Redoutés skildringar av europeiska frukter, som dessa fräscht aptitretande persikor och körsbär.

Bland frukter och bär försmår Redouté inte att ägna samma imponerande uppmärksamhet åt enklare, vilda varianter, som smultron och hallon. Som trägen skogsvandrare retar jag mig givetvis på de irriterande, taggiga hallonsnåren, men det kan inte förnekas att bären har en utsökt smak av frisk sommarsötma.

Det är alltså inte enbart förädlade trädgårdsväxter och exotiska blomster som Redouté skildrar med kärleksfull omsorg, även svampar och ogräs förmår han skänka en särpräglad storhet. Han ser skönheten hos en maskros och då jag betraktar den bilden tänker jag på Carl Antons sommarvisa Om maskros och tjärdoft där han upprättar maskrosens skamfilade rykte: 

Jag lät alla mina maskrosor finnas,
fast jag vet att dom kallas ogräs och bör rotas ut.
Men det är så skönt att sitta och minnas
små solar i gräset, när sommaren är slut.

Redoutés blomster för mig tillbaka till barndomens ängar. Då jag skriver detta minns jag hur jag som tolvårig gosse låg i en blomsterbacke nedanför mina föräldrars sommartorp. Solen värmde, insekter surrade i luften, det doftade starkt från grönskan omkring mig och jag tänkte, som om jag utförde ett slags experiment inför framtiden: ”Detta skall jag minnas”. Och det gör jag faktiskt. Efter mer än femtio år minns jag den stunden. Experimentet lyckades. Hur jag låg där och betraktade allt som växte omkring mig, som i Dürers skildring av en grästuva.

Storheten i det lilla. En växts skira, obegripliga skönhet. Redoutés blåklocka:

Eller hans liljekonvalj:

Det kommer snart att finnas mängder av dem i dungen nedanför vårt hus Bjärnum. Ett doftande överdåd som även det för mig tillbaka till barndomen. Hur jag med min mor cyklade ut till en skogsdunge för att där plocka stora fång liljekonvaljer. Hur många de var, hur lätta de var att plocka. Det var enbart att dra de fina stänglarna rakt upp och de tog aldrig slut.

Sedan deras starka dofter som spred sig hemmet, fast inte så tungt och bedövande som hos liljor, som Redouté också skildrat i en mängd olika former. Nu kommer vi till blomsteraristokraterna, fjärran från Göinges blomsterängar finner vi de stora liljorna framställda på fresker i Egypten, Mykene och Kreta. Grekerna beskrev musernas sång som mjukt liljelik och berättade att blomman skapats då Hera slet Herkules, Zeus bastard, från sitt bröst. Hur hennes mjölk spred sig i en kaskad över natthimlen och skapade Vintergatan,  Galaxias kýklos, Mjölkcirkeln, på grekiska. De droppar som föll till marken blev till liljor. Däremot berättar judiska myter emellanåt att liljor sprang fram ur marken där den träffades av de tårar som Eva fällde då hon tillsammans med Adam fördrevs ur Edens Lustgård.

Liljan har sedan dess skildrats som moderlighetens, den jungfruliga oskuldens och Dödens blomma. De är också symbol för trons styrka och tillförsikt. 

Fast det var kanske snarare liljekonvaljer Jesus talad om då han konstaterade:

Och varför gör ni er bekymmer för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er att inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står på ängen och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer skall han då inte klä er? Så lite tro ni har! Gör er därför inte bekymmer och fråga inte: Vad skall vi äta? eller: Vad skall vi dricka? eller: Vad skall vi klä oss med?  Efter allt detta söker hedningarna, men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga (Matteus 6:28-34).

Liljorna är storslagna och det är även den intensivt glödande amaryllisen, som föddes då den unge herden Alteo sköt en pil i nymfen Amaryllis bröst och blodet slog ut likt en stjärna, det grekiska ordet betyder att gnistra.

Amaryllis är en vinterblomma, som efter att ha varit gömd i källare väcks ur mörkret och sedan öppnar sig i all sin prakt. Som i Bellmans visa Om fiskafänget. Säkerligen var den klassiskt bildade Bellman inte ovetande om att hos Theokritos och Vergilius var Amaryllis liktydigt med en lättfärdig, rustik herdinna:

Opp, Amaryllis!
Vakna min lilla!
Vädret är stilla,
luften sval.
Regnbågen prålar,
med sina strålar
randiga målar
skog och dal.

En gryningsvisa som får mig att tänka på tidiga, dimhöljda morgnar då jag gått ner till sjön i förhoppning att som i Bellmans visa fånga en gädda.

Lika förädlad som amaryllisen blivit genom åren, ja mer än så, har tulpanen blivit då den odlats fram, korsats och förändrats i persiska och ottomanska palatsträdgårdar. Namnet kommer från det persiska ordet för turban. Under århundranden var turbanen hos många muslimer ett tecken på hög samhällsställning, kunskap och fromhet. Profeten hade burit en turban, om den var svart eller vit tvistar de lärde. Kanske kan turbanerna på ottomanska gravvårdar även tydas som tulpaner, som slutna i sig själva vilar i väntan på Domens Dag då de skall öppna sina kalkar för att ta emot den himmelska nåden. 

Tulpaner har av sufiska poeter beskrivits som sinnebilder för människans själ, som likt en bägare öppnar sig mot himlen för att därifrån få mottaga Guds gåvor, som av dem ofta liknas vid vin, som i min klumpiga omskrivning av en engelsk version av några rader från Shams al-din Mohammad Hafez:

Cypresser, milt doftande äppelros och tulpan
präglar nu våra sånger, likt vinet i dina bägare,
om dem sjunger jag för dig, min vän och sultan.
De är svaret på allt vi sökt som lyckojägare
och … nu då våren, ängarnas brud, har vaknat,
låt oss glömma vad vi under vintern saknat,
till vår och vin har vi blivit gudabenådade ägare.

Antikens författare tycks inte ha känt till tulpanen och det var först under Renässansen som den dök upp i Europa och med tiden väckte en våldsam beundran och åtrå, som i Holland utvecklade sig till en formlig hysteri, den så kallade Tulpanmanin som nådde sin kulmen 1633-1637. Det sista året av vansinnet såldes tulpanlökar av en art kallad Semper Augustus för trettiotusen gulden per lök. För det priset gick det att köpa tre gedigna hus i Amsterdams förnämsta kvarter, beloppet sägs ha motsvarat tvåhundra genomsnittliga årslöner.

Kejsarkronan växer vilt i det inre av Asien och fördes tidigt till de europeiska trädgårdarna. Det sägs att den fått sitt namn genom sin likhet med bysantinska kejsarkronor. 

Givetvis finns det också en mängd legender kring den märkliga blomman. Det berättas exempelvis att då Jesus greps i Getsemanes trädgård så böjde alla blommor sina stjälkar i vördnad inför Guds son, enbart den bländvita kejsarkronan stod rak, men då Jesus tillrättavisade den rodnade Kejsarkronan av skam.

Den kejserliga växten framför alla andra har annars varit pionen. Kineserna var mästare i att förändra och förädla allt från hundar och guldfiskar till växter. Pioner har där under mer än 1500 år odlats som exklusiva prydnads- och medicinalväxter. Buskpioner fick enbart odlas i de kejserliga trädgårdarna och kallades därför Blommornas kejsare, doftpioner fick däremot odlas av mandariner och kejserliga ämbetsmän och kallades därför kejsarens ministrar. Bruket att odla och förädla pioner spred sig snart till Japan, där man till skillnad från vad fallet var i Kina, där man eftersträvade ”bulliga, välfyllda” blommor, föredrog blommor som var ”enkla och halvfyllda”.

Annars var det den liknande krysantemumen som var japanernas favorit och den blomman odlade man fram i en stor mängd olika former, färger och varianter. Den japanska monarkin fick sedermera benämningen Krysantemumtronen och Japans Kejserliga Sigill fick formen av en stiliserad krysantemum, medan en av Shintoreligionens fem heliga festivaler är Krysantemumdagen, Kiku no Sekku, som leder sitt ursprung till 910 e.Kr.

Den förfinade japanska högkulturen och den kejserliga arméns och de japanska ockupationsmyndigheternas i det närmaste ofattbara brutalitet hade förbluffat amerikanerna och efter det att de bombat sönder och samman Tokyo och genom sina atombomber utplånat Hiroshima och Nagasaki tvingat Japan till kapitulation, gav den amerikanska segermakten antropologen Ruth Benedict i uppdrag att söka en förklaring till den ”japanska nationsmentaliteten”. Resultatet blev The Chrysanthemum and the Sword: Patterns of Japanese Culture (på svenska: Blomman och svärdet: En bok om Japan).  En bok som ständigt trycks i nya upplagor och som både har hyllats och kritiserats hårt. De senare reaktionerna grundar sig på ifrågasättandet om det verkligen går att göra grova generalisering om nationalkaraktärer, speciellt om författaren inte är uppvuxen inom en särpräglad kultur och grundligt kunnig i alla aspekter av dess språkbruk och seder, något som Benedict inte var.

En japan som däremot fascinerades av och reagerade på Krysantemumen och svärdet var författaren Yukio Mishima. Han höll med om syntesen mellan estetisk naturdyrkan och rituellt aggressiva handlingar och betraktade det som ett uttryck för en unik japansk strävan efter självförverkligande och patriotism. Medvetet och systematiskt gick han inför att förvandla sig själv till en tragisk och romantisk hjältegestalt, som slutligen den genom den chockverkan ett offentligt, rituella självmord förväntades ha ville väcka japanerna till insikt om sitt sanna öde.

Genom sin groteska seppuku, genom vilken en samuraj skär upp magen med en kniv för att strax därefter bli halshuggen av en medhjälpare, ville Mishima ge sina landsmän ett så mäktigt exempel att de skulle undgå att försvinna in i ett grått, alldagligt töcken av utslätad medelmåttighet, präglad av vällevnad och själslös konsumism. Genom sin teatrala offerhandling sökte Mishima skapa ett ”anti-civilisatoriskt” drama i enlighet med vad han antog ha varit ”medvetandeskapande” riter som fordom enat ett jordbrukande, naturdyrkande folk.  

Den 25 november 1970 tog sig Mishima och fyra lärjungar sig in i de Japanska självförsvarstyrkornas östra högkvarter i Tokyo, bakband regementschefen varefter Mishima från hans balkong höll ett tal genom vilket han övertyga de förvånade och oförstående soldaterna att göra uppror och restaurera Kejsardömet, därefter begick han inför regementschefen ett fumligt utfört rituellt självmord.  Det hela blev till en patetisk flopp, fullkomligt skild från de mästerverk som flera av Mishimas romaner faktiskt är, genom sitt utsökta språk och känsligt visuella skildringar.

Mishimas berättelser uppvisar blandning av västerländsk och japansk beläsenhet, kryddad genom författarens självutlämnande som en kluven, homosexuell estet, plågad i ett limbo präglat av inre kontemplation och en intensiv längtan efter kraftfulla, befriande handlingar. De präglas liksom hans landsman Nagisa Oshimas filmer en utsök estetik blandad med brutalitet, ofta med sado-masochistiska överdrifter. Mishimas märkligt intensiva författarskap är sannerligen en blandning av krysantemer och svärd. Skildringar av blommor och våld förenade i ett i filmatiskt, bildrikt berättande.

Från Fjärran Östern kom också den högförädlade kamelian, som i början av sjuttonhundratalet av den tyske missionären Georg Josef Kamel fördes till Europa. I Jardin de Plantes avbildade Redouté flera exemplar av den populära blomman, samtidigt som Redouté målade sin blommor i den stora trädgården arbetade trädgårdsmästaren Friedrich Jacob Seidel där. Då Seidel kallades in till Napoleons kejserliga armé flydde han  tillbaka till sitt hemland, Sachsen, i sin ryggsäck hade han gömt undan tre av Joséphines kamelier. Tillbaka i Dresden etablerade Seidel med kamelierna som bas, tillsammans med sin bror, ett framgångsrikt trädgårdsföretag. Redan 1820 kunde Seidelkatalogen presentera sex typer av förädlade kamelier. Företaget finns kvar, det är numera baserat i Grüngräbschen och har specialiserat sig på förädling och försäljning av rhododendron och azalea.

Speciellt den vita kamelian blev speciellt genom Joséphine förmedling 1800-talets stora modeblomma. En entusiasm som ökade än mer genom den yngre Alexandre Dumas våldsamt populära skådespel Kameliadamen om den vackra, reformerade kurtisanen Marguerite. Genom utstuderat ränksmidande övertygar huvudpersonen Armands far den nu ärbara Marguerite att hans son bedrar henne med en annan kvinna. Marguerite undviker därmed den olycklige Armand som söker tröst hos den annan kvinna hans far vill att han gifter sig med. Allt försent inser Armand att allt var en lögn och återvänder till sin olyckliga Marguerite som dör i tuberkulos. Romanen blev inspiration till en mängd dramer, baletter, filmer och framförallt Verdis utsökta opera La Traviata.

Kameliadamens blandning av åtrå, oskuld och tragisk död leder mig till Redoutés framställning av gentianor.

Deras mörkblå, mystiskt dunkla färg tycks gå igen i Dante Gabriel Rosettis målning av Proserpina, Underjordens härskarinna, som i sin hand håller ett uppsprucket, glödande granatäpple. 

Fruktens färg hyllas i Bibeln, där den prunkar i översteprästens mantel och i utsmyckningen av Kung Salomos tempel. Den vise konungens krona återspeglade dess frukter och han såg dess färg som ett återsken i av Guds nåd. I sin Höga Visa liknas färgen på Salomos älskades kimder vid den som finns hos ett brustet granatäpple.

I sin diktsamling Birds, Beasts and Flowers, som D.H. Lawrence arbetade på i San Gervasio nära Florens och under sina vistelser i Taormina, på Ceylon och i Australien, tills han publicerade den 1923, beskriver han på ett oefterhärmligt och ingående sätt en mängd blommor, djur och fåglar. Han lyckas likt Ovidius blanda friska naturskildringar med mytologiska berättelser och sin egen åtrå. Dock ingår inte hans dunkelt gripande dikt Bajerska gentianor i Birds, Beasts and Flowers, den var nog ämnad att göra det, men av någon anledning ångrade sig Lawrence och diktens återfanns bland hans efterlämnade skrifter.

Kanske Lawrences tvekan inför att inkludera dikten bland sina publicerade dikter berodde på hans stormiga förhållande med den temperamentsfulla Frieda von Richthofen, som dock kom från Lothringen och inte Bayern. Frieda hade lämnat make och barn för Lawrences skull. Trots att han till en början hade varit sin hett åtrådda Frieda, ”min bidrottning”, undergiven och beundrande utvecklade sig Lawrence efterhand till en olidligt självcentrerad och osympatisk hustyrann. En välkänd scen utspelade sig på Lawrences förläggares gräsmatta då den berömde författaren tvingat Frieda böja sig ner för att plocka upp en cigarettfimp som han kastat på marken, alltmedan han nynnat på en folkvisa med texten: ”Om du levt med en artist, blir andra män så tråkiga”. Allt tålamod brast hos Frieda, hon grep en lerkruka och krossade den mot den förvånade Lawrences skalle. 

Deras förhållande fortsatte dock till Lawrences död 1930 och trots all sin egoism och emellanåt djupa misantropi kan det inte förnekas att Lawrence var en stor poet och det är utan tvekan kärleken till Frieda som han beskriver i sin efterlämnade dikt:

Inte alla har i sitt hus
i mjuk september, sorgsen Mickelmäss.

Bajerska gentianor, stora mörka, endast mörka,
förmörkande dagsljuset liksom facklor med sin blåa rök
från Plutos glöd,
ådriga, fackelfladdrande med sin flamma av mörker utslaget blå
utdragen i flikar under den vita dagens andedräkt,
fackelblomster från det blårykande mörkret, Plutos mörkblå eld,
svarta lampor från Dios hallar, brinnande dunkelblå,
spridande sitt mörker, sitt blåa mörker, liksom Demeters bleka lampor
sprida ljus, –
led mig då, visa mig väg.

Räck mig en blomma, giv mig en fackla,
låt mig lysa mig själv med gentianans blåa fackelgren,
nedför allt dunklare och dunklare trappsteg, där blått mörknar mot blått
just där Persefone går, just nu, från frostig september
till det blinda rike, där mörker ruvar över mörker
och Persefone är bara en röst
eller ett mörker osynligt inneslutet i det djupare mörkret
av Plutos famn och genom borrad av det dystra mörkrets lidelse,
mitt i glansen av mörka facklor, som ljuta sitt mörker
över den förlorade bruden
och hennes brudgum.

Jag har nu tröttnat på att sitta och skriva i mitt dunkla magasin och går nu ut i vårsolen.

Abbs, Annabel (2018) Frieda: The Original Lady Chatterley. London: Two Roads. Bell, Gertrud (1995) The Hafez Poems of Gertrud Bell with the Original Persian on the Facing Page. Bethesda MD: Ibex Publishers. Benedict, Ruth (1969) Blomman och svärdet: En bok om Japan. Stockholm: Norstedts. Lawrence, David Herbert (1957) Blommor och människor: Dikter i urval och tolkning av Erik Blomberg. Stockholm: FIB;s lyrikklubb. Nathan, John (2000) Mishima: A Biography. Boston MA: Da Capo Press. Ovidius Naso, Publius (1961) Metmorfoser: Originalets text i urval med svensk översättning av Erik Bökman. Stockholm: Natur och Kultur. van Druten, Terry (ed.) (2013) Pierre-Joseph Redouté: Botanical Artist of the Court of France. Rotterdam: Teylers Museum Publishers.


03/26/2019 22:58

Russian Collusion has lately come to signify a suspicion of Russia's interference in the 2016 US election campaign to prevent Hillary Clinton from becoming USA´s president and secure Donald Trump's victory. Since then, the term has also come to denote Russia's alleged attempts to tear apart European unity. Trump has claimed that such speculations mainly are a conspiracy theory and insists that at least from his quarters there was Russian Collusion during the election campaign.

What is a conspiracy theory? The word comes from the Latin conspirare, to breathe together and suggests that people involved in a conspiracy try to keep their secrets from outsiders. Accordingly, it is difficult to map and prove a conspiracy.

One of the most damaging conspiracy theories is the one that that 1905 was invented by someone working for the Ochrana, the Tsarist secret police and was eventually spread all over the world in the form of a pamphlet called The Protocol of the Elders of Zion. This fake document was claimed to be the record of a secret Jewish conspiracy, which meant that Jews, supported by liberals, Freemasons, socialists, and capitalists (who did not necessary knew that Jews were behind the scheme), would submerge the entire world in chaos and thus make it ripe for a global Jewish takeover.

This bizarre lie turned out to be remarkably successful and was by millions considered to be the ultimate proof of the perfidious and devilish nature of each and every Jew and evidence that they in reality were behind every conceivable misery. A believer in the veracity of the “protocol´s” satanical plot could add any kind of association that s/he feared or despised as an accomplice to the fictitious Jewish plot.

Below is an illustration from one of the numerous publications that were spread at the time before and during World War II. It suggests that Jesuits, Communists, and the Catholic Inquisition were all created and supported by the perfidious Jews. The German text can possibly be translated as: The Jews bring destruction and corruption, making people and cultures face death and disruption.   

A typical example of how conspiracy theories have a tendency to compile and unite incompatible extremes, precisely in order to demonstrate that the truth is almost too inconceivable to be taken seriously, though it is this apparent absurdity that makes it possible for conspirators to hide their schemes from any serious attempt to scrutinize them. In this case, by presenting the Inquisition, which was largely instituted to combat Judaism in Spain and the Jesuits, who especially in France by the beginning of the last century were known to be fierce anti-Semites, were portrayed as being servants of the Jews. The devilish concoction of a planned Jewish takeover of the world was used to instigate and endorse the Nazi mass murders of Jews and Soviet prisoners of war.

The myth of a Jewish world conspiracy is still common among extreme right-wing nationalists and fundamentalist Islamists. Among the former, who in recent years have made their presence noticeable in Russia, the fictions surrounding the Elders of Zion have merged with stories about the crimes and origins of Bolshevism. It has been claimed that without the involvement of Jewish schemers Russian socialism could probably have turned out to be quite OK. This is a recycling of the so-called "Cultural Marxism" theory, which ever since the Russian October Revolution has been cherished by extreme hate groups.

Nowadays, it is not so much Lenin's and Stalin's Bolsheviks who among obsessive  fringe groups are portrayed as Jew-controlled creators of chaos and depravity, but philosophers who belonged to the German Frankfurt School and "liberals" who "advocate" abortion, homosexuality, gender equality, atheism, immigration, and a general "moral dissolution", all in support of a plan supposedly initiated and supervised by the imaginary  Elders of Zion The assumed adherents to this scheme are a motley crew; the Illuminati, Freemasons, The World Bank, Templars, Opus Dei, several foundations created and supported by multi-millionaires (like Georges Soros and Bill Gates), the UN Security Council, the Bilderberg Group, the IMF and spy organizations like the CIA, Mossad and KGB (since 1993 –FSB).

Incidentally, it is not only the extreme right that produces and spreads conspiracy theories, they are also common among left-wing movements, which often considers global capitalism to be a huge conspiracy, usually with a leading click of American capitalists and politicians at the top of the oppressive pyramid.

Conspiracy theorists, like Robert Langdon hero of Dan Brown's popular conspiracy novels, are experts in finding more or less hidden signs suggesting the presence and activities of uncanny organizations. For example, in the picture above the peak of the pyramid of world global capitalism is crowned the all-seeing eye that adorns US dollar bills. It has been retrieved from the back of the United States coat of arms, also known as The United States' Great Seal and its text Novus Ordo Seclorum, meaning "the new order of the ages", is generally interpreted as The New World Order and by fanatics related to the alleged strivings of Illuminati and the Elders of Zion. Suspicions of a plan for a new world order has not only been directed towards sinister secret societies, Israel and the US, but has recently also been applied to Vladimir Putin's foreign policy.

Are there some solid foundations for such speculations? Probably not, most wild-grown conspiracy theories remain far too fantastic and imaginative. Nevertheless, some of them that initially were suspected to be quite unfounded have over time been revealed as essentially true, like several tales about shady contacts between Mafia, big capital and politicians, as well as money flows between major banks and various decision makers and putschists. Several political conspiracies have proved to be true, even in their most bizarre details, such as the US Watergate Scandal, the Echelon Scandal, and Italy's P2 Freemasonry Scandal, which involved high-ranking lawyers, officers, businessmen, decision makers on both sides of the aisle,  and not the least the Mafia and the Vatican. So, is there any truth behind the speculations of Russian foreign policy involvement in American and European internal affairs? Does Russia, like the US for that matter, use financial contributions and subtle propaganda to support extreme groups and undermine "western democracies"? Do circles close to Vladimir Putin nurture a plan to divide Europe by weakening the EU and NATO?

I recently read an article in one of Italy's excellent weekly magazines. L´Espresso which specializes in investigative journalism, it is part of GEDI, Gruppo Editoriale that also owns the daily newspaper La Repubblica, a well-written, radical daily. On February 24 this year, L'Espresso revealed some discoveries about an assumed connection between friends of Putin and the supreme leadership of the populist party Lega Nord and the circle around its rude and xenophobic leader Matteo Salvini, Italian Deputy Prime Minister and Interior Minister.

The L´Espresso articles began by unravelling some threads that gradually led its journalists towards the Russian hierarchy and its association with Italian politicians. Eggzero is an Italian family business renovatiing and furnishing Italian luxury villas belonging not only to Italian millionaires, but also other wealthy people such as the emir of Abu Dhabi, Kuwait's royal family and Russian oligarchs. In 2017, Eggzero reported to the Tribunal of the town of Grosseto that billionaire Igor Rotenberg had ceased to pay his large debts to the company, which was thus threatened with bankruptcy. Igor Rotenberg is the son of Putin's Judo teacher and good friend Arkady Rotenberg, who has been able enrich himself and his family through profitable state contracts.

The owners of Eggzero had several times met and discussed with Igor Rotenberg, though all business transactions had initially been made through the Luxembourg branch of the Russian Gazprom Bank and an offshore company called Highland Ventures Group Limited, based on the British Virgin Islands. After the commitments of Eggzero had been finished to everyone's satisfaction, Igor Rotenberg bought yet another Italian villa, surrounded by 220 hectares and situated outside the coatal town of Santo Stefano. This time, payments were made through an association, Norba Ag, based in Vaduz. Hiwever, suddenly Rotenberg´s payments ceased completely.

Grosseto's tribunal discovered a variety of shell companies around Igor Rotenberg, but were unable do anything to recover the debts. Here, L´Espresso entered in close collaboration with a bold Putin-critical magazine Novaya Gazeta, where among others the murdered investigative journalist Anna Politkovskaya had worked. Several Novaya Gazeta articles had described how Igor's father, Arkady Rotenberg and his brother Boris had become billionaires through the construction of the Moscow-Saint Petersburg highway, the construction of expensive installations for the Sochi Olympics and the impressive bridge between Kertj in Crimea and Krasnodar Krai on the Russian mainland, which with its 18 kilometres is Europe's longest bridge.

Part of the Rotenberg brothers' wealth has also been used to pay for the ongoing war in Ukraine. This has led to their blacklistng by the US and the EU. In Italy, Guardia di Finanza has frozen the Rotenberg brothers´ assets, including three luxury villas in Sardegna, and three others on the mainland, a restaurant in Rome and fifty percent of the ownership in a real estate company named Auror 31. It was also found that Arkady's son Igor controlled large parts of Gazprom Burenie, part of the Gazprom Group which main owner is the Russian state. Gazprom is currently Russia's largest company. Igor Rotenberg also controls TPS Real Estate, which owns a large number of Russian shopping centres. The size of untaxed gains from several of these activities was discovered through the so-called Panama Papers. Among them was also a wealth of information about other slightly shady economic transactions traced to Putin's close acquaintances, particularily the cellist Sergey Roldugin, godfather to Putin's oldest daughter Maria Putina.

The blacklisting of oligarchs around Putin have caused that several of them now are trying to secure their wealth and income, one of their means to do so is to try to influence European and American politicians, including Matteo Salvini and his Lega Nord. By the beginning of July 2018, Italy's Supreme Court decided that Lega Nord had to repay 49 million euros to the Italian state and immediately froze 1.5 million euros found in Lega Nord's bank accounts. This occurred in connection with the Party's founder, Umberto Bossi, being sentenced to two years and three months' imprisonment for between 2008 and 2010 having misappropriated large sums of state funding to Lega Nord. If the Party begins to repay the misappropriated amounts the ruling may be annulled and the freezing of its assets cease.

L´Espresso is now accusing Lega Nord of desperately seeking funding for the repayment of its large debts, an effort that includes complicated business transactions with Russia. One channel to Russian oligarchs has been secured by Salvini's consigliere Gianluca Savoini, founder of the Lombardia-Russia Foundation, through which he collaborates with businessmen close to Putin.

L´Espresso visited one of Gianluca Savoini's Moscow partners Marshall Capital and Avangrad Oil & Gas controlled by the oligarch Konstantin Malofeev with offices in a large building in central Moscow, which also houses Russian headquarters for multinational giants such as Exxcon, Repsol, Shell, Glencore and Samsung.

The financier Malofeev is not only an influential and wealthy oligarch, he also has a life task that involves a struggle against homosexuality, abortions and the "Russian breakaway state" Ukraine. Malofeev has, with large funds, contributed to the "return" of Crimea and also provided financial support to the Ukrainian breakaway enclave Donbass, as well as he is supporting a foundation called The World Congress of Families, a worldwide coalition based in Rockford, Illinois. The World Congress of Families states that it safeguards values upheld by true Christian forces and opposing same-sex marriages, pornography and abortion, especially by encouraging the foundation of a society based on a Christianity that is securely established upon "a voluntary union of a man and a woman within the life-long union of a marriage”. In connection with this commitment, Malofeev founded a foundation called Saint Basileo, which among other imitiatives runs a university promoting the values ​​of The World Congress of Families.

L´Espresso and the London-based radical newspaper The Guardian accuse Constantine Malofeev of providing financial support to a number of nationalist populist parties within the EU, such as Marine Le Pen´s Rassemblement national, Viktor Orbán's Fidez, as well as Jimmie Åkesson's Sweden Democrats. Money is channelled through bank accounts on islands such as Cyprus, the Seychelles and the British Virgin Islands, as well as First Czech-Russian Bank in Prague.

How is this accomplished? L´Espresso has tracked one example of such support. With Gianluca Savoino's Lombardy-Moscow Foundation as intermediary, Konstantin Malofeev's company Avangard sells and delivers through a Russian state-owned company, Rosneft, three million tonnes of diesel for the monthly price of 250 million euros to the Italian company Eni. Of these amounts, the Lombardy-Moscow Foundation receives a monthly four percent commission that goes directly into the coffers of Lega Nord. To secure the agreement, both Savoino and the party leader Salvini have visited Moscow, under the guise of attending a conference organized by Confindustria, Italy's largest employer organization.

On this occasion, Savoino also had a meeting with his good friend Aleksandr Dugin, whom he has met several times before and who also through the years has visited Italy several times. It is through Dugin´s involvement that the conspiracy theories become interesting and exciting.

The philosopher and successful writer Aleksandr Dugin adheres to transhumanism, an international movement that advocates the use of various techniques to improve and extend human mental and physical capabilities and is furthermore a fanatic promoter of an ideology called Eurasianism, which considers Russia to be the origin and protector of a separate and unique culture at the very centre of the world, separate from both European and Asian cultures, and not least the Atlantic sphere which includes Great Britain and the USA.

Aleksandr Dugin, is a prolific writer and has apparently key role in the business dealings between Lega Nord and Konstantin Malofeev. In 1999, Aleksandr Dugin published his most influential work, Osnovy Geopolitiki, Geopolitical Foundations, in which he through more than 900 pages outlineed the foundations of Eurasianism. Together with Petr Suslov, director of The Centre for European Studies at Moscow´s Higher School for Economics, Dugin has established a Centre for Geopolitical Competence, called Edinenie, Unity. Suslov, who is one of Putin´s acquaintances, was previously a senior officer at the SVR, The Russian Federation's Federal Security Service and has a past as "operator" in Afghanistan, Mozambique and Angola. Suslov has together with Dugin declared that the US commercialised culture is a lethal threat not only to the Russian way of life, but to the entire world. Among other statements Suslov has declared that:

Atlantism, in the form of US ideology, seeks to spread its values worldwide, threatening [Russian] orthodoxy and traditional Islam, which can only survive if united in a common struggle.

Dugin and Suslov do not regard Islam as a threat to Russian culture, it is rather an integral part of their Eurasian concept. The Muslim-Mongolian Tatar Empire, The Golden Horde, which ruled the Russian core lands between 1227 and 1380 is by Dugin considered to have been the crucial period time when Russian culture was formed. The Moscow region was developed through wars, shared heritage, colonization, interaction and intermarriage between Russians and Tatars. The Golden Horde allowed an extensive autonomy for the Russian Slavs and even supported the Orthodox Church. Only the highest officials were Mongols, while recurrent rebellions were stifled by their efficient and superior cavalry. In contrast, Edinenie strongly opposes Wahabism, which Dugin does not consider to be any true Islam, but rather an abomination supported by the House of Saud and the Americans, a sect that has to be fervently opposed for being contrary to true Islamic doctrine.

Edinenie is headquartered at the same address as Konstantin Malofeev's company, Tverskaya Street No.7 in the very centre of Moscow. Dugin considers himself to be a key player when it comes to develop a Putin "ideology". On December 23, 2013, Dugin published in his newspaper Evrazia, a renowned article in which he predicted that if Putin ignored the importance of ideas and history, just what Dugin was willing to offer him, the Russian president´s influence ran the danger of waning. Obviously, Putin snatched the bait and many of his speeches and appearances now seem to suggest that he has become influenced by Dugin's ideas.

I recently read in Italian a book written by Dugin together with Alain de Benoist, founder of Groupement de recherche et d'études pour la civilization européenne, Society for Research and Studies of European Civilization. de Benoist is a leading representative of the French Nouvelle Droite, the New Right, opposed to globalism, liberalism, and overseas immigration. He is a supporter of a so-called ethnopluralism, which assumes that to preserve the world's ethnic and cultural diversity, "different peoples" must live apart. However, this does not prevent him from cooperating with Dugin, who also liaises with other European nationalist populist parties, such as the Greek Syriza, the Bulgarian Ataka, the Austrian Freedom Party and, not the least, the French Rassemblement national.

However, Dugin's support to ethnic, national aspirations does not include Ukrainian nationalists whom he regards as traitors to their shared Mother Russia and Eurasian culture. While Dugin in 2014 was working as professor at the Department for International Relations at Moscow´s prestigious Lomonosov University , an increasingly bloody conflict between pro-Russians and pro-Ukrainians peaked in Odessa when a pro-Ukrainian mob attacked the city's Labour Union House, which had been occupied by pro-Russians. As a result, the building caught fire and 42 pro-Russian activists were killed. Dugin was furious:

What we see on May 2nd is beyond any limits. Kill them! Kill them! Kill them! There should not be any more conversations. As a professor, I consider it so.

In their joint book, Dugin and Benoist state, among other things:

Eurasianism is an earthly force, an alternative to the Thalassocratic ideology born of the moving, changing sea - Atlanticism. The American Atlantic challenge is global, therefore, any move against it must also be global. Russia has always been the carrier of an idea. [...] The cultural and political projects of Eurasia are based on a geopolitical reality characterized by civilization, tradition, religion and coexistence, something that has been realized through a strong identity and a common destiny that is opposed to a totalitarian, Western development. Liberalism and Atlanticism are incompatible with Russian identity, the Eurasian affiliation which is in fact the world's geopolitical and geostrategic heart, an organic entity born from a symbiosis of Russian and Turkish-Muslim values. […] Ukraine is the current scene of a struggle between Eurasian and Atlantic ideas. It is not any European ideas that have taken a hold there, but harmful American, Atlantic values. Europe does not belong to either the Euro-Asian or the Atlantic realm. It is a distinct, free and independent civilization, which must face the hegemonic threats of Atlantia, with its big-money, globalism, linguistic hegemony and detrimental life-style. In other words, a "deadly system" of Anglo-American origin.

It may seem strange that a slavophile like Dugin collaborates with French nationalist. It is probably linked to the fact that Dugin as a young man was deeply impressed by German ideologues such as Oswald Spengler, Martin Heidegger, and the German-friendly Italian Julius Evola. After in 1989 having published two books based on such ideologies the sales revenues enabled Dugin to make several trips to Germany, Italy and France. In the latter country he came in contact with Alain de Benoist and the Belgian extremely nationalistic Jean-François Thiriart. In parentheses – it may seem strange that a young, he was twenty-seven years old at the time, and unknown author's books were printed in such large editions (each in more than 100,000 copies), something that may indicated that Dugin already at that time enjoyed political protection from above.

His European contacts inspired Dugin to come up with the idea of ​​creating three main axes with Moscow at the centre; Moscow – Tokyo, Moscow – Tehran, and Moscow – Berlin. Each city would become the centre of a new empire, while Moscow would be the hub of it all. For example, the axis Moscow – Berlin would mean that the Germany´s capital, in conjunction with France and Italy, which according to Dugin historically always had been opposed to the “debauched”, commercial Anglo-American culture, would become the centre of a European empire. Similarly, Tehran would become the centre of a Muslim empire and Tokyo of an oriental one. In order to achieve this ideal state of affairs, European countries have be torn away from the United States´ and NATO's grip and made to work for a united Europe on friendly terms with Russia. When Berlin and Tokyo have become centres of united empires they will be linked to Moscow and Russia would eventually be master of the world.

For Dugin, it was obvious that US-hostile empires would be linked to Russia. Europe, the Orient and Islam have become weakened, watered-down and hopelessly dependent on a liberal, money-soaked and decadent US, while Russia is becoming reborn, strong and united.

After a visit to France, Dugin wrote:

There is nothing interesting there, all that is interesting I have found in Russia. In Europe history is finished, in Russia it is open.

Occasionally, Dugin has been sceptical of Putin, especially when the president have proved to be "weak", i.e. lacking ideology and vision that could support him while he asserts Russia´s special interests. However, Dugin has gradually become an increasingly fanatical Putin supporter and may frequently burst out in excessive praise, as when he in 2007 declared:

There are no more opponents of Putin's course and, if there are, they are mentally ill and need to be sent off for clinical examination. Putin is everywhere, Putin is everything, Putin is absolute, and Putin is indispensable.

And Putin? Has he embraced Dugin's philosophy? It may seem as if he is increasingly feeling at home with notions about Russian exclusivity, though this stance may also be political tactics. After Crimea was annexed in March 2014, Putin's statements have possibly approached Dugin's thinking. During an annual television program, Direct Line with Vladimir Putin, in which Putin answers pre-prepared questions, he made the following observations one month after the annexation of the Crimea:

I believe that a Russian person, or to use a broader concept – a   person from the Russian world, first of all thinks that man has a higher purpose, a higher moral foundation. That is why a Russian person, a person from the Russian world, does not focus on his own person. […] I actually believe that we are now witnessing a process in which European countries have begun to re-evaluate earlier approaches. What we call conservative values are beginning to attract more people. Take Viktor Orbán's victory in Hungary, or Marine Le Pen's success […] Similar tendencies are spreading to other countries. It is obvious. Completely obvious.

Putin predicts an upcoming collapse of European unity and like Dugin he seems to consider it as a result of questioning the Anglo-American sluggish morals, which have been inflicted on the Europeans. Europe´s hope for escaping from this unfortunate fate is to become attached to the moral high grounds of a reborn Russia. However, if the Russians try to speed up this process remains an open question. During his opening speech to the Valdai International Discussion Club´s 2017 meeting, Putin explained:

Unfortunately, after dividing up the geopolitical heritage of the Soviet Union, our Western partners became convinced of the justness of their cause and declared themselves victors of the Cold War, as I just mentioned, and started openly interfering in the affairs of sovereign states, and exporting democracy just like the Soviet leadership had tried to export the socialist revolution to the rest of the world in its time […] It turns out that some of our colleagues think there are ”good“ fighters for independence and freedom and there are ”separatists“ who are not entitled to defend their rights, even with the use of democratic mechanisms.

The Valdai International Discussion is an annual event inviting 1,000 experts from around seventy countries, even if it has taken its name from the Lake Valdai outside of Novgorod it is celebrated in Sochi, Russia´s unofficial summer capital. During last year's meeting, Putin criticized the United States:

An empire always thinks that it can allow itself to make some little mistakes, take some extra costs, because its power is such that they don't mean anything. But the quantity of those costs, those mistakes inevitably grows. And the moment comes when it can't handle them, neither in the security sphere or the economic sphere. Thank God, this situation.

Such views are in accordance with Dugin's thoughts about Russia's awakening and other countries' emancipation from the United States´ ruinous domination.

What constitutes Dugin's philosophy? An introduction to this fascinating concoction might be a satirical article by Dmitry Bykov published in Novaya Gazeta 2013. Bykov is a well-known author, poet and journalist, who has written biographies of Boris Pasternak, Maxim Gorky and the troubadour Bulat Okudzhava. The article is available online but since I cannot speak a word of Russian, I have had to rely on Google Translate and thus blame possible misconceptions on that site.

In order to characterize some of Dugin's ideas, I will in the following comment upon some of the names mentioned in his article:

Dugin believes that all philosophies have ceased to exist, only Eurasianism has survived. I am pleased with such claims and also with his other speculations. Everyone is dead, he says: Venediktov, Shenderovich, Berezovsky and Bykov. According to him, their main ideologist was the deceased Berezovsky.

Dugin claims that his Fourth Political Theory implies a completely new thinking that unites, goes beyond, and makes liberal democracy, Marxism and fascism meaningless. Unlike these ideologies, his Eurasianism has a sacred, mysterious ingredient making it far more comprehensive than previous ideologies.

An important source of inspiration for these assumption is Lev Gumiljov (1912-1992), historian, ethnologist, archaeologist, cultural geographer, orientalist and linguist. Gumiljov mixed fancy with pragmatism. He joined no less than 21 expeditions to various and often isolated locations in the Soviet Union. Although he was not politically interested, Gumiljov's association with controversial academics forced him in and out of Stalin's prisons and labour camps, where he spent fourteen years of his life.

Gumiljov's lasting scientific achievement was to show how climate and landscape affect the emergence of different cultures. He eventually merged this ethnogenesis with wild speculations about certain areas being affected by high levels of comic energy. A radiation that was especially intense on the Russian steppes and according to Gumiljov particularily in Eurasia, i.e. the interior of the Asian continent. Gumiljov assumed that Russians do not originate from any European culture, but from Asian steppe people.

In conjunction with the special character of a landscape, cosmic energy radiation gives rise to a mutagenic effect which in some individuals causes a high degree of passion, an intense quest for power and change. Such passionate individuals join forces with similar persons and eventually form communities that develop into an ethnicity, an ethnos. If two or more geographically close ethnos are united they constitute what Gumiljov called a super-ethnos. This once occurred on the Central Asian steppes when Aryan ethnos mixed with a Mongolian one.

Such speculations made Dugin attracted to a kind of neopaganism, a creation of traditions known as Rodnovery, after Rod who was assumed to be the main god of the Slavs and who rules a number of natural deities, each reflecting different aspects of Russian ethnos. Dugin's Fourth Political Theory includes such reconstructions of Slav piety spiced with right-wing politics, teachings of the Russian Orthodox Church, as well as hermetic, gnostic, and Eastern traditions.

As a contemptible denier of his ideas Dugin has pointed out Victor Shenderovich, a popular satirist and television personality, well known for his criticism of Putin. In March 2010, Shenderovich was the co-author of a manifesto called Putin has to Resign.

Alexey Venedkitov hosts Echo of Moscow, a radio station, and is the owner of Diletant, a history magazine with broad circulation. Venedkitov controls 49 percent of the shares of Echo of Moscow, while an American company has 20 percent, this is in Dugin's eyes fatal and very suspicious. Venedkitov describes himself as a reactionary with Margaret Thatcher as his  beacon, though his numerous international contacts and his from Dugin's viewpoint far too liberal views has fuelled the philosopher´s  intense dislike.

Boris Berezovsky, who Dugin assumes was the main corrupter of Eurasian ideals, was an oligarch, engineer, mathematician and member of the Russian Academy of Sciences. He benefited from the takeover of a number of companies that had previously been state-owned, including Russia's state television channel. In 1997, Berezovsky's wealth was valued at 3 billion USD. Initially, Berezovsky supported Putin, but when his friend and confidant, Boris Jeltzin, suddenly resigned by the end of 2000, Berezovsky refused to favour Putin in the presidential election that followed four months later and became one of his most vocal critics. After Russia's Public Prosecutor in 2003 ordered Berezovsky to appear "for some inquiries," he fled the country and sought asylum in Britain. A few months later, he was found hung in his home, post-mortem analyses found no signs of violence and the case was written off as suicide.

Of course, Berezovsky is really dead. However, Dugin is not even born! I will explain to you what Eurasianism is, because I understand him. Telling you about Dugin does not have to take much time, what I will do, so to say, is carving in the living flesch. Dugin is a conspiracy theorist, he loves such things, and he reads Evola.

Julius Evola is an unusually unpleasant figure, often hailed by the European extreme right as a prophet and great philosopher. In a previous blog posting I have written some things about him. Evola can possibly be described as an extreme fascist, a radical traditionalist, a racist, anti-liberal, anti-democrat and elitist, qualities and opinions he have mixed with fuzzy metaphysics, mysticism, magic, yoga, alchemy and an overwhelming misogyny. Evola's articles in the fascist magazine La difesa della razza, The Defence of the Race, a fortnight magazine issued between 1938 and 1943, emits an odour of rancid racism.

In articles published in La difesa della razza Evola divides racism into three categories, corresponding to body, soul and spirit (corpo, anima, spirito). According to Evola, all three categories are equally valid. The lower degree of racism he calls “biological racism” and explains it as the difference between different races, both physical and mental, among which the "negroid - and Jewish breed" through their "feminine traits" are the most despicable. “Spiritual racism” is not only biologically determined, but also dependent on the "spirit of the place". Italians and Germans, are for example not biologically speaking entirely pure, though their common heritage is by far superior to that of other nations and every true Italian is part of this heritage. “Transcendent racism” refers to the charisma of superhumans who have been purified by an impeccable biological heritage, belong to a great, advanced culture and who furthermore have been endowed with a superior intellect. This form of predestined power and beauty is mainly manifested among purebred, hyperborean Aryans, who live closest to the sun, which day and night beams above their homes for half of the year. The Aryans´ distinguishing qualities are signs of the presence of the sun; Olympic, heroic, fiery, open and clear, glorious, and heavenly virile. Hyperborean Aryans have created profound symbols and mighty myths. By carrying, giving birth to and feeding their children, Aryan women serve these great, manly spirits. Women should not be ignored but "conquered and mastered". Thereby, even rape by Aryans is justifiable because it is "a natural expression of their unconditional virility."

Part of Evola's popularity with the abysmal right is not only due to this distasteful gibberish, but also a result of the fact that long before the Frankfurt School became a popular object for hate among fanatic conservatives, Evola wrote about bolscevismo culturale, Cultural Bolschevism, and described how many liberals unknowingly had been infected by its moral poison and thus favoured a progressive destruction of national strength and shared morals:

What we may call a culture of decomposition is above all a social tendency consisting of a tendentious approach displaying ideals as illusory, values as pure convention, while deeming institutions as unjust and defective. An attitude emphasizing the higher right of life; instinct, the irrational, the purely “human” and thus it creates a new superstition constituted by the subconscious, the unconscious, the libido and an all-encompassing Eros as the true roots of all existence and human exclusivity. …  [such notions] may be measured by their direct and indirect effects, they are ferments of ethical and spiritual decomposition and their ultimate consequence can only be Marxism. […] Cultural Marxism manifests itself in literature, art, philosophy and science. In a general culture, which appears to lack any relation whatsoever with Marxist thinking and Communist political propaganda. Even if its creators or promoters assume they are not exercising any political influence their actions will inexorably result in a destructive Marxism.

Bukov digs further into Dugins murky sources and comes up with Evola's inspirational masters. He manages to connect Dugin with Evola's muddled speculations about Eastern mysticism and Aryan warriors:

I speak plainly, without hysteria, and therefore I realize that I will not be understood by each and every one. The reason is that the spririt of enlightenment is deadly wounded, Dugin does not like it and many people do in his succession pay tribute to Guénon and Ahnenerbe, as well as the metaphysics of the great empires. We have once upon time been titans, but now we live in Kaliyuga. Let us therefore gather the Hyperborean forces in a final battle against the trading empire of the greedy South! We are the Aryans, the sacred race, the beacon of warriors, the priesthood of Arkaim. Transcaucasia, Kazakhstan and Ukraine belong to us – we have only temporarily lost them, but through our Eurasian vision and our customs union with China, they will once again become part of our Empire

René Guénon (1886-1951) was a Freemason and went from one mysterious community after another, until he through Gnosticism finally found Sufism, converted to Islam and settled in Cairo. Tradition is central to Guénon's thinking. He believes it will bring us back to the spiritual reality that existed in ancient times when heaven and earth were one. Tradition and untouched nature are prerequisites for divine presence on earth, but unfortunately since the Renaissance age-old traditions have been distorted and defiled.

Such ideas were enthusiastically adopted by Evola, who assumed we are now living in Kaliyuga, which according to Hindu scriptures is the worst of the four revolving world ages. Hinduism's time span is extensive, Kaliyuga began through a collapse in the World of Gods on February 18, 3102 BCE, but is probably now coming to an end.

Ahnenerbe, Ancestral Heritage, was a SS research foundation with the task of performing anthropological and cultural research on the origin of the German people, das Volk. Its framework was of course racist and most of the incompetent studies carried out by Ahnenerbe resulted in myth-creating, obvious fakes, unsustainable speculations and "evidence" created to fit into Reichführer-SS Heinrich Himmler's quirky, to put it mildly, world view. Julius Evola did on behalf of Ahnenerbe carry out "research" concerning the history of Freemasonry and its  "disruptive activities". Dugin has defined Ahnenerbe as "an intellectual oasis within the system of the National Socialist regime".

Arkaim is an archaeological site, situated on the steppe by the village of Arnursky, south of the Ural Mountains. It was discovered in 1987 by a team of archaeologists who investigated the terrain before the construction of a planned dam. It has been assumed that Arkaim is the remains of a city built by Indo-Iranians belonging to the so-called Sintashtak Culture (2100 - 1800 BCE). Arkaim is by several slavophiles considered be the original home of the Aryans and Eurasia's absolute centre.

Now, without panic, please consider this dogma and understand that Dugin is not at all a titan, rather a Titanic, due to his Eurasian convictions. We hear him speak about "empirical mysticism", though that is nothing but old debris from a cemetery. Like any cannibal it is easy to devour and use profound thoughts of others. [...] An Eurasian can only be defined by his eclecticism. It is a cannibalistic notion with a pompous purpose. An aging, rancid, racist and dismissible death cult – you do not have to resort to any microscopical scrutiny to discover what it is all about. Tailoring the Supreme Chief [Putin] is Eurasianism's foremost feature. Something that the smaller European states cannot convince themselves to do. To bow before the Holy Russia would to them equal being raped and sacrificed at the same time. That is your mystery, Dugin, the one you call Eurasia, which now has emerged from the oceans. Are you imagining yourself to be a resurrected Osiris? You are not even a vampire.

Why does Dmitry Bykov compare Dugin with Osiris, the Egyptian mummy god who brings corpses to a new life? Probably because Dugin's ideology intends to resurrect the Soviet Union from the dead. He has declared that "we are on the side of Stalin and the Soviet Union." Dugin's intention is to make Russia great again:

Only after restoring the Greater Russia that is the Eurasian Union, we can become a credible global player. Now these processes have significantly slowed down. The Ukrainan Maidan [Eurmaidan, the European Square, is now the common denomination of protests taking place at a central square in Kiev, sparked by the Ukrainian government's decision to suspend the signing of an association agreement with EU]  was the response of the West to the advance of the Russian integration.

Dugin's dream of a resurrected Soviet Union reminds me of an episode of The Simpsons called A Capitalist Nightmare. The complicated story tells, among other things, how Homer Simpson accidentally becomes a submarine captain and how his craft is seized by the Russian Marine. In the UN Security Council, the US representative asks his Russian colleague if he knows what happened to Homer and his submarine. The Russian announces: "The Soviet Union will soon release your vessel." The US envoy assumes the Russian delegate made a mistake by mixing up Russia with the Soviet Union and corrects him: "Didn't the Soviet Union cease to exist?" The Russian diplomat replies laughingly: "That was exactly what we wanted you to believe!” He then turns the sign saying "Russia" around and reveals the writing on the back: Soviet Union. A red banner is seen fluttering over the Red Square, Victory Day´s military parade has been replaced by carnival floats – but suddenly the silly vehicles are opened up and out roll threatening tanks. The Berlin Wall is being rebuilt and finally Lenin's mummy rises up in, crushes its glass sarcophagus, scares off the visiting tourists and like Frankenstein's monster he staggers forward with outstretched arms. Lenin slurs as if in trance: "Must crush capitalism! Must crush capitalism!"

Is Dugin's influence on Russian foreign policy insignificant? Are his speculations about Russia's uniqueness to be taken seriously? Perhaps not, though it may just as well be a fact that Dugin, in collaboration with wealthy oligarchs, is actively trying to influence chauvinist and xenophobic politicians in various European countries. Why would Dugin otherwise have his headquarters in Malofeev's office space, an oligarch who obviously supports European and American right-wing forces?

Already in the early days of his career as an amateur researcher impregnated with zany theories, Dugin's books were issued in huge editions and without a Ph.D. he landed a top job as professor at Moscow's prestigious Lomonsov university, while supporting Russia's wars in Chechnya, Georgia and Ukraine and constantly praising Putin.

Like several other populists, Dugin is a self-taught amateur convinced about his own excellence. Adolf Hitler was also an avid reader with diverse interests. He regarded himself as an expert in every possible field and could for hours expose his often quite banal insights and opinions. Such people tend to pose as maintainers of high moral principles, while they pay tribute to totalitarianism and conservatism. Hitler's speeches were filled to the brim with moral outrage:

I pledge that I never will tie myself to parties who want to destroy Christianity. We want to once again satiate fill our culture with the Christian spirit [...] We want to incinerate all recent immoral developments in literature, in the theatre, and in the press – in short, we want to burn away the poison of immorality which has entered into our whole life and culture as a result of liberal excess during the past years.

Sometimes it may even appear as if Dugin is plagiarizing Hitler, for example when he declares that

We, conservatives, want a strong, solid State, want order and healthy family, positive values, the reinforcing of the importance of religion and the Church in society. […] We are on the side of Stalin and the Soviet Union.

Like Hitler, Dugin is interested in conspiracy theories and often identifies his enemies by referring to such myths. Hitler was a convinced believer in the veracity of The Protocol of the Elders of Zion and together with similar deceptions he made it into a warrant for genocide. 

For Dugin, homosexuality is the ultimate proof of West's harmful influence on morality and social order. Described as a Western perversion fear of homosexuality has gained an increasingly prominent place in the Russian debate and to aggravate the matter further homosexuality is generally equalled to paedophilia. In his usual uncouth manner Dugin does not hesitate to recommend death penalty for homosexuality, or possibly castration. His oratory was especially uninhibited during his defence of Kuzntesov, a former boxer who killed a nineteen-year-old man, whom he on doubtful grounds accused of raping his eight-year-old stepson. Dugin declared:    

He did the right thing for his child. I think all Russians, all normal people, would do the same. If you witness such a crime you have to intervene. And if you have the opportunity to kill the scum, then you have to kill, and then you can sort it out later.

Such moral high ground and elevated perceptions of himself as a moral epitome is something Dugin shares with several other extremists. Fanatics who claim that "liberals" want to protect women from male chauvinists, homosexuals from homophobes, humanists from Christian fundamentalists, Jews from anti-Semites, Muslims from Islamophobes, criminals from aggressive police, and an unfair legal system, foreigners from racist nationalists, etc. etc. According to such conservatives do opinions that appear to be "politically correct" actually undermine a value-based society. Unlike any spineless radicals, extreme conservatives do not hesitate to mention society's enemies by name - socialists, radicalized Muslims, global capitalism, exotic immigrants, homosexuals, international crime cartels, the lax school, sex education, exaggerated feminism, mawkish Christianity, etc., etc. Despite his opinions about Russia's obvious superiority, Dugin has found lots of like-minded allies in Europe and, not the least, in the United States.

Several of Dugin's books have been translated into English by Nina Kouprianova, wife of Richard Spencer, a well-known advocate for white supremacy. Ten days after Trump's victory in 2016, Spencer gathered his followers to a meeting in Washington, after quoting Nazi propaganda and condemning the Jews, Spencer shouted, "Hail Trump! Hail our people! Hail victory!" The meeting participants made the Nazi greeting while they enthusiastically chanted: Sieg Heil! Sieg Heil!

A few months later, Spencer organized and led a white supremacy march in Charlottsville, which resulted in the murder of a counter-demonstrator, depicted by the end of Spike Lee's excellent movie Black Clansman. Trump's comment about this insanity was that there were "very nice people on both sides". Spencer is one of the founders of Alt-right, a loosely organized right-wing movement claiming to constitute an alternative to the "watered down conservatism" represented by the Republican Party. With all right, Steve Bannon, who later became Trump's chief strategist and member of The National Security Council, claimed that Spencer is a “self-promoting freak and a goober”, the last word actually means a “peanut” but is generally used to denigrate someone from the southern states (though Spencer is actually from Boston). However, this contempt for Spencer has not prevented Bannon from openly declaring that Breitbart News, a right-wing extremist news and opinion site that Bannon was heading, "constitutes a platform for Alt-right".

On August 17, 2016, Bannon left the leadership of Breibart News to work for Donald Trump's presidential campaign. After Trump's victory, Bannon became the White House Chief Strategist, a newly established position. However, in April 2017, he was forced to leave all his political commitments, probably due to his sharp criticism of Ivanka Trump and her husband Jared Kushner. Nevertheless, Bannon claims that he still has frequent contacts with President Trump.

After leaving Breitbart News, Bannon is now travelling around the world offering his services as inspirer and advisor to national, populist right-wing movements. The list of his contacts is huge and long; France's Rassemblement national, Hungarian Fidesz, Italian Lega Nord, Germany's Alternative für Deutschland, Polish Prawo i Sprawiedliwość, Sweden´s Sverigedemokrater, The Netherlands´ Partij voor de Vrijheid, Austrian Freiheitliche Partei Österreichs, Swiss Schweizerische Volkspartei, Britain's United Kingdom Independence Party, Belgium's Vlaams Belang, Spain's Vox, the Finnish Sannfinländarna/Perussuomalaiset, Israel's Likud, India's Bharatiya Janata Party, Turkey's Adalet ve Kalkınma Partisi. In addition, Bannon openly and actively supported the Brazilian Jair Bolsanaro's presidential campaign. Bannon has now moved to Brussels where he works to unite EU populist parties before the election to the European Parliament that will take place May 23-26 in 2019 (if you are able to do so – you have to vote).

Bannon's rhetoric can be exemplified by a speech he held in Lille in March 2018 before Marine Le Pen and members of her Rassemblement national:

Let them call you racist, let them call you xenophobes, let them call you nativists. Wear it like a badge of honour. Because every day we get stronger and they get weaker.

Like Dugin, Steve Bannon has a certain weakness for Italy. Like the Russian, he seems to believe that Italy is the most important gateway to European influence, especially as Bannon is a convinced Catholic. However, he believes that Pope Francis's influence is detrimental to his conservative values, which he assumes are the same as those that the "true" Catholic Church support. Bannon has therefore lined up with ultra-conservative, Catholic forces that actively oppose Pope Francis, among other organisations Bannon openly supports Istituto Dignitatis Humanae, a populist, nationalist and conservative faction that from within the Catholic establishment, and with the support of an alliance of conservative Catholic laity, attempts to undermine the Pope's position with a hope that he will resign.

Steve Bannon is familiar with Aleksandr Dugin and his ideas. He also shares some of them and like Dugin, and probably Donald Trump as well, Bannon is a great admirer of the Russian president. For example, in 2014, Bannon praised Putin while talking to a group of conservative Catholics that had gathered in Rome:

Vladimir Putin, when you really look at some of the underpinnings of some of his beliefs today, a lot of those come from what I call Eurasianism; he’s got an adviser who harkens back to Julius Evola and writers of the early 20th century who are really the supporters of what’s called the traditionalist movement […] A lot of people that are traditionalists are attracted to that. One of the reasons is that they believe that at least Putin is standing up for traditional institutions, and he’s trying to do it in a form of nationalism—and I think that people, particularly in certain countries, want to see the sovereignty for their country, they want to see nationalism for their country. They don’t believe in a pan-European Union […] We the Judeo-Christian West really have to look at what he’s talking about as far as traditionalism goes.

Should we take Dugin's and Bannon's thoughts, influence and actions seriously? I think so, especially since several decision makers seem to do so. We should study them and take warning. One day our ignorance may have proved to be fatal. When we have accepted their gobbledygook, or avoided to counteract with knowledge and good arguments, we might end  up being imprisoned by Dugin's and Bannon's utopias, which undoubtedly would have proven to be nasty dystopias.

(The cartoonist seems to have mixed up the Czech Republic's flag with Cuba´s)

Biondani, Paolo (2019) ”L´Ombra lunga degli oligarchi”, L´Espresso No. 9, anno LXV, 24 febbraio. Bykov, Dmytry (2013) “Eurasianism”, Novaya Gazeta, 20 april 2013, No. 44. Cohn, Norman (1976) Warrant for Genocide: The Myth of the Jewish Conspiracy and The Protocols of the Elders of Zion. Aylesbury, Bucks: Pelican Books. de Benoist, Alain and Aleksandr Dugin (2014) Eurasia, Vladimir Putin e la Grande Politica. Napoli: ContraCorrente. Evola, Julius (2008) Anticomunismo positivo. Scritti su bolscevismo e marxismo (1938-1968). Napoli: ContaCorrente. Gessen, Masha (2017) The Future Is History: How Totalitarianism Reclaimed Russia. New York: Riverhead Books. Hitler, Adolf (1947) The Speeches of Adolf Hitler, 1922-1939. Oxford: Oxford University Press. Pisanty, Valentina (2018) Educare all´odio; ”La difesa della razza” (1938-1843). Roma: GEDE, Gruppo Editoriale S.p.A. Tizian, Giovanni and Stefano Vergine (2019) ”3 millioni per Salvini”, L´Espresso No. 9, anno LXV, 24 febbraio.


03/15/2019 12:34

The Russian Collusion, kanske något i stil med den ryska intressegemenskapen, var till en början misstankar om möjligheten att Rysslands regering blandat sig i 2016 års amerikanska valkampanj i syfte att förhindra Hillary Clintons kandidatur och säkra Donald Trumps seger som USAs president. Sedan dess har termen kommit att beteckna Rysslands påstådda försök att så splittring inom såväl USAs som Europas politiska landskap. Trump har påstått att de flesta av dessa spekulationer rör sig om en konspirationsteorier. I varje fanns det från hans sida ingen Russian Collusion under den amerikanska valkampanjen.

Vad är det egentligen en konspirationsteori? Ordet kommer från latinets conspirare, att andas tillsammans och antyder att det rör sig om en sammansvärjning, en komplott, vars invigda medlemmar håller den hemlig för utomstående, därmed är en konspirationsteoris sanningshalt svårbedömd.

En av de mest och skadliga konspirationsteorierna är den som 1905 kokades ihop av en agent hos Ochrana, tsarens hemliga polis och som spreds över världen som Sions Vises Protokoll. Det påhittade dokumentet utgav sig för att vara ett protokoll från en hemlig, judisk sammansvärjning som med hjälp av liberaler, frimurare, kommunister och kapitalister skulle bringa världen i kaos och därmed göra den mogen för ett judiskt maktövertagande.

Tilltaget visade sig vara ovanligt framgångsrikt och skriften sprids snabbt som ett bevis på att judarna låg bakom allt upptänkligt elände i världen och att deras djävulska plan stöddes av varje sammanslutning som läsaren fruktade, eller föraktade. Nedanstående illustration från en av de talrika nidskrifter som spreds vid tiden före och under Andra Världskriget framställs hur jesuiter, kommunister och den katolska inkvisitionen skapades och understöddes av judarna. Den tyska texten kan möjligen översättas som Det judar gjort har världen förrött, kulturer och folk har dött.

Ett typiskt exempel på hur ett stort antal konspirationsteorier har en tendens sammanställa oförenliga ytterligheter, just i syfte att påvisa att det otroliga är sant. I det här fallet genom att framställa inkvisitionen, som till stor del instiftades för att bekämpa judendomen i Spanien och jesuiterna, som speciellt i Frankrike vid förra sekelskiftet var kända för att vara antisemiter, framställdes som om de gått i judarnas ledband. Detta djävulska hopkok användes sedan för att försvara nazisternas massmord på judar och sovjetiska krigsfångar

Myten om en judisk världssammansvärjning är fortfarande vanligt förkommande bland högerextremistiska nationalister och bokstavstroende islamister. Bland de förstnämnda, som under senare år gjort sin närvaro speciellt påtaglig i Ryssland, har de falska uppgifterna från Sions Vises protokoll blandats ihop med bolsjevismens brott och ursprung. Möjligen kunde den ryska socialismen enligt dessa nationalister ha varit OK om den inte hade besudlats genom judarnas konspiration för att uppnå världsherraväldet. Det rör sig om en återanvändning av den så kallade ”kulturmarxismen” som ända sedan den ryska oktoberrevolutionen har omhuldats av extrema hatgrupper och som ständigt har aktualiserats.

Numera är det inte så mycket Lenins och Stalins bolsjeviker som framställs som judarnas handgångna män utan filosofer från den tyska Frankfurtskolan och ”liberaler” som ”förordar” abort, homosexualitet, jämställdhet mellan kvinnor och män, ateism, invandring och allmän ”moralisk upplösning”, allt för att Sions Vises plan skall gå i uppfyllelse, ofta med benäget stöd från en mängd mer eller mindre sinistra hemliga sällskap och välkända institutioner, som Illuminati, Frimurare, The World Bank, tempelherrar, Opus Dei, diverse mångmiljonärers (som Georges Soros och Bill Gates) stiftelser, FNs Säkerhetsråd, Bilderberggruppen, IMF och spionorganisationer som CIA, Mossad och KGB (sedan 1993 – FSB, Den ryska federationens federala säkerhetstjänst). 

För övrigt är det inte enbart extremhögern som framställer och sprider konspirationsteorier, det är vanligt även inom den internationella vänsterrörelsen som ofta betraktar den globala kapitalismen en väldig konspiration, oftast med en ledande klick av amerikanska kapitalister och politiker i toppen av den förtryckande pyramiden.

Konspirationsteoretiker finner liksom Robert Langdon, hjälten i Dan Browns populära konspirationsromaner, ständigt mer eller mindre dolda tecken som antyder kusliga organisationers närvaro och verksamhet. Exempelvis såg vi på krönet av världskapitalets pyramid det allseende öga som pryder amerikanska dollarsedlar. Det har hämtats från baksidan på USA;s statsvapen, eller som det också kallas USA;s Stora Sigill, The Great Seal of the United States och dess text Novus Ordo Seclorum,  som i det närmaste betyder ”tidsåldrarnas nya ordning”, har i allmänhet tolkas som den Den nya världsordningen, alltså något i enlighet med Illuminatis eller Sion Vises strävan att rubba den nuvarande världsordningen för att därefter skapa något helt nytt, helt i enlighet med deras skumma syften. Strävan efter en Ny världsordning har under den senaste tiden också tillämpats på Vladimir Putins utrikespolitik.

Stämmer allt detta? Knappast, de flesta vildvuxna konspirationsteorierna är och förblir alltför fantastiska och världsfrämmande. Fast det måste likväl erkännas att en del av dem har visat sig innehålla ett korn av sanning, som exempelvis de skumma kontakterna mellan maffia, storkapital och politiker; penningflödet mellan storbanker och diverse makthavare. Även politiska konspirationer har visat sig överensstämma med verkligheten, exempelvis USAs Watergateskandal, Echelonskandalen, Italiens P2 frimurarloge och den svenska IBaffären. Hur förhåller det sig då med den ryska intressegemenskapen? Finns det någon sanning bakom påståendena om rysk utrikespolitiks inblandning i amerikanska och europeiska inre angelägenheter? Hur Ryssland använder ekonomiska bidrag och subtil propaganda för att stödja ytterlighetsgrupper och därmed undergräva de ”västerländska demokratierna”? Har kretsarna kring Vladimir Putin ett program för att splittra Europa genom att försvaga EU och Nato?

Jag läste nyligen en artikel i en av Italiens utmärkta veckotidningar bland vilka speciellt L´Espresso ägnar sig åt undersökande journalistik. L´Espresso är en del ab GEDI, Gruppo Editoriale som även äger dagstidningen La Repubblica, vida överlägsen sina svenska likar. Den 24:e februari i år redogjorde L´Espresso för en del av de upptäckter dess grävande journalister har gjort kring samröret mellan Putins män och den högsta ledningen av det ömkligt populistiska partiet Lega Nord och kretsen kring dess vulgäre, xenofobiske och grovkäftade ledare Matteo Salvini, Italiens vice premiärminister och inrikesminister.

Som så mycken läsvärd journalistik börjar L´Espresso med att nysta upp en affär som efterhand leder allt högre upp – in i den ryska hierarkin och dess samröre med italienska politiker. Eggzero är ett italienskt familjeföretag som ägnar sig åt renovering och inredning av italienska lyxegendomar tillhörande italienska miljonärer, men även andra kunder som emiren av Abu Dhabi, Kuwaits kungliga familj och ryska oligarker. 2017 anmälde Eggzero till Tribunalen i staden Grosseto att miljardären Igor Rotenberg upphört betala sina  stora skulder till företaget, som därmed hotades av konkurs. Igor Rotenberg är son till Putins judolärare och gode vän Arkady Rotenberg, som berikat sig ofantligt på statliga kontrakt.

Ägarna till Eggzero hade tidigare sammanträffat flera gånger med Igor Rotenberg, men alla affärstransaktioner skedde till en början genom den luxemburgska filialen till den ryska Gazprombanken och som uppdragsgivare angavs ett offshoreföretag, Highland Ventures Group Limited, med säte på de Brittiska Jungfruöarna. Efter det att Eggzero till allas belåtenhet utfört sitt uppdrag hade Igor Rotenberg köpt ännu en italiensk villa, omgiven av 220 hektar och belägen utanför hamnstaden Santo Stefano. Denna gång skedde betalningarna via en association, Norba Ag, med säte i Vaduz. Men, plötsligt upphörde betalningarna.

Grossetos tribunal uppdagade en mängd olika skalbolag kring Igor Rotenberg, men kunde ingenting göra för att indriva skulderna. Här tog L´Espresso vid i samarbete med den djärva Putinfientliga tidningen Novaya Gazeta i Moskva, där bland andra den mördade Anna Politkovskaya hade arbetat. I flera artiklar beskrevs hur Igors far, Arkady Rotenberg, och hans bror Boris blivit miljardärer genom byggandet av motorvägen mellan Moskva och Sankt Petersburg, byggnadsuppdrag inför olympiaden i Sochi och den väldiga bron mellan Kertj på Krim och Krasnodar Kraj på det ryska fastlandet, som med sina 18 kilometer är Europas längsta bro,

En del av bröderna Rotenbergs förmögenhet har dessutom använts för att bekosta det pågående kriget i Ukraina. Detta har lett till att de svartlistats av USA och EU. I Italien fryste Guardia di Finanza bröderna Rotenbergs tillgångar, som där bland annat innefattade tre lyxvillor på Sardinien, samt tre andra på fastlandet, en restaurang i Rom och femtio procent av ägandet i ett real estate company vid namn Auror 31. Man fann då också att Arkadys son Igor kontrollerade stora delar av Gazprom Burenie, en del av Gazpromkoncernen vars huvudägare är ryska staten och som utvinner och distribuerar naturgas. Gazprom är idag Rysslands största företag. Igor Rotenberg äger även TPS Real Estate, som kontrollerar ett stor antal ryska köpcentra. Inkomster från flera av dessa aktiviteter uppdagades genom de så kallade Panamapapperna. Där man också fann mängder av uppgifter om andra något ljusskygga ekonomiska transaktioner som cirkulerar kring Putins bekantskapskrets, främst cellisten Sergey Roldugin, som är gudfar till Putins äldsta dotter Maria Putina.

Svartlistningarna av oligarkerna kring Putin har lett till att flera av dessa har sökt nya vägar för att säkerställa sina inkomster och påverka europeiska och amerikanska politiker, bland andra Matteo Salvini och hans Lega Nord. I början av juli 2018 bestämde Italiens högsta domstol att Lega Nord omedelbart måste betala tillbaka 49 miljoner euros till den italienska staten och frös 1,5 miljoner euros på Lega Nords bankkonton. Detta skedde i samband med att partiets grundare, Umberto Bossi, dömts till två års och tre månaders fängelse för att mellan 2008 och 2010 ha förskingrat stora summor från den statsfinansiering som utbetalats till Lega Nord. Domen kan tas tillbaka och frysningen av partiets tillgångar upphör om det börjar återbetala de förskingrade beloppen.

L´Espresso anklagar nu Lega Nord för att förtvivlat söka finansiering för återbetalningen av sina stora skulder, bland annat genom komplicerade affärstransaktioner med Ryssland. En av dessa kanaler har säkrats genom Salvinis rådgivare, consigliere, Gianluca Savoini, grundare av stiftelsen Lombardia-Russia, genom vilken han samarbetar med män som står Putin nära.

L´Espresso uppsökte en av Gianluca Savoinis samarbetspartners i Moskva Marshall Capital och Avangrad Oil & Gas som kontrolleras av oligarken Konstantin Malofeev och huserar i en stor byggnad i det centrala Moskva, som även hyser de ryska högkvarteren för multinationella jättar som Exxcon, Repsol, Shell, Glencore och Samsung.

Finasmannen Malofeev är inte enbart en inflytelserik och stenrik oligark, han har även en livsuppgift som bland annat innefattar kampen mot homosexualitet, aborter och den ”ryska utbrytarstaten” Ukraina. Malofeev har med stora fonder bidragit till ”återbördandet” av Krim, slussar pengar till den ukrainska utbrytarenklaven Donbass och stödjer även något som kallas World Congress of Families, en världsomspännande koalition med säte i Rockford, Illinois. World Congress of Families säger sig värna om värden som propageras av kristna högerkrafter och som innebär att de motsätter sig samkönade äktenskap, pornografi och aborter, speciellt genom att uppmuntra skapandet av ett samhälle som på kristen grund byggs upp genom ”en frivillig förening av en man och en kvinna inom ett äktenskaps livslånga förbund”. I samband med detta engagemang grundade Malofeev en stiftelse vid namn Sankt Basileo som bland annat driver en högskola som främjar The World Congress of Families´ värderingar.

L´Espresso och den Londonbaserade, radikala tidningen The Guardian anklagar även Konstantin Malofeev för att ligga bakom ekonomiskt stöd till en mängd nationalistiska populistpartier inom EU, som Marine Le Pens Rassemblement national, Nationella Samling, Viktor Orbáns Fidez och även ett parti som Jimmie Åkessons Sverigedemokrater. Pengar slussas genom bankkonton på öar som Cypern, Seychellerna och de Brittiska Jungfruöarna, samt First Czech Russian Bank i Prag.

Hur detta kan gå till har L´Espresso spårat upp. Med Gianluca Savoinos stiftelse Lombardia-Moskva som mellanhand säljer Konstantin Malofeevs företag Avangard genom ett ryskt statligt bolag, Rosneft, under sex månader till ett år, 3 miljoner ton diesel till det månatliga priset av 250 miljoner euros till det italienska bolaget Eni. Av dessa summor får Lombardia-Moskva varje månad en kommission på fyra procent som går direkt till Lega Nord. För att säkerställa avtalet har såväl Savoino som partiledaren Salvini besökt Moskva, under skenet av att delta i en konferens organiserad av Confindustria, Italiens största arbetsgivarorganisation.

Vid detta tillfälle hade Savoino även ett möte med sin gode vän Aleksandr Dugin, som han träffat flera gånger tidigare och som även vid ett flertal gånger har besökt Italien. Det är här som konspirationsteorierna blir riktigt intressanta och spännande. Den kände filosofen och författaren Aleksandr Dugin fär anhängare av transhumanismen, en internationell rörelse som förespråkar användandet olika tekniker för att förbättra och utöka människans mentala och fysiska egenskaper. Dugin är även fanatisk främjare av en ideologi som kallas eurasianism och som betraktar Ryssland som upphovet till och beskyddare av en separat och unik kultur i världens centrum, skild ifrån både europeisk och asiatisk kultur, inte minst den atlantidiska, amerikanska kultursfären.

Dugin är en flitig skribent, 1999 publicerades hans mest inflytelserika verk, Osnovy Geopolitiki, Geopolitiska grunder där han på mer än 900 sidor redogör för eurasianismens grunder. Tillsammans med Petr Suslov som förestår Centret för Europeiska Studier vid Moskvas Handelshögskola med det engelskspråkiga namnet Higher School of Economics: National Resarch University, har Dugin grundat ett Center för geopolitisk kompetens med namnet Edinenie, Enhet. Petr Suslov, är god vän med Putin och var tidigare en högt uppsatt officer vid SVR, Ryska Federationens federala säkerhetstjänst och har ett förflutet som ”operatör” i Afghanistan, Mocambique och Angola. Suslov har bland annat deklarerat att:

Atlantism, i form av USA:s ideologi, försöker sprida sina värderingar över hela världen, något som hotar [rysk] ortodoxi och traditionell islam, som endast kan överleva om de förenas i en gemensam kamp.

Dugin och Suslov betraktar inte alls Islam som ett hot mot Ryssland, utan snarare som en integrerad del av deras euroasiatiska begrepp. Det muslimsk-mongoliska tatarväldet, Den gyllene horden, styrde det ryska kärnlandet mellan 1227 och 1380 och anses av Dugin som den tid då den ryska kulturen formades. Genom krig, arv, kolonisation och ingifte mellan ryssar och tatarer utvecklades Moskvaregionen. Den gyllene horden gav ryssarna ett omfattande självstyre och understödde till och med den ortodoxa kyrkan. Enbart de högsta ämbetsmännen var mongoler, alltmedan återkommande uppror kvävdes av ridande arméer. Däremot motsätter sig Edinenie starkt den av Saudi Arabien stödda Wahabismen, som den inte anser vara Islam, utan en avart som måste bekämpas eftersom den med stöd från USA genom terrorism och militära interventioner motarbetar den sanna islamiska läran.

Edinenie har sitt högkvarter på samma adress som Konstantin Malofeevs bolag, Tverskayagatan No.7 i Moskva. Dugin har blivit till en nyckelfigur då det gäller utformandet av Putins ”ideologi”. Den 23:e december 2013 publicerade Dugin i sin tidning Evrazia en uppmärksammad artikel i vilken han förutspådde Putins fall om denne fortsatte att ignorera vikten av idéer och historia, just sådant som Dugin var villig erbjuda honom. Uppenbarligen nappade Putin på kroken och många av hans tal och framträdanden tycks antyda att han har påverkats av Dugins idéer.

Jag läste nyligen på italienska en bok som Dugin skrivit tillsammans med Alain de Benoist, grundare av Groupement de recherche et d'études pour la civilisation européenne, Sällskapet för forskning och studier av den europeiska civilisationen. de Benoist är en förgrundsgestalt inom den franska Nouvelle Droite, Nya Högern, och är motståndare till globalism, liberalism och utomeuropeisk invandring. Han är anhängare av den så kallade etnopluralismen som anser att för att bevara världens etniska och kulturella mångfald måste ”olika folkslag” leva åtskilda. Det hindrar honom dock inte från att samarbeta med Dugin, som också öppet samverkar med andra europeiska nationalistiska populistpartier, som det grekiska Syriza, det bulgariska Ataka, det österrikiska Frihetspartiet och inte minst Frankrikes Rassemblement national.

Dugins stöd till etniska, nationella strävanden innefattar dock inte ukrainska nationalister som han betraktar som ryska förrädare mot den eurasiatiska samfälligheten. Medan Dugin 2014 var prefekt för Avdelningen för internationella relationer vid det prestigefyllda Lomonosov-universitetet i Moskva urartade i Odessa en allt blodigare konflikt mellan pro-ryssar och pro-ukrainare genom att en pro-ukrainsk mobb anföll stadens Fackföreningshus som ockuperats av pro-ryssar. Följden blev att huset brändes ner och 42 pro-ryska aktivister dödades. Dugin var rasande:

Vad vi bevittnade den andra maj var bortom alla anständighetens gränser. Döda dem! Döda dem! Döda dem! Det bör inte längre föras några förhandlingar. Det är min åsikt, som professor.

I sin gemensamma bok konstaterar Dugin och Benoist bland annat:

Eurasianismen är en jordisk kraft, ett alternativ till den thalassokratiska ideologin, som fötts ur det rörliga, föränderliga havet – atlantismen. Den amerikanska, atlantidiska utmaningen är global, därför måste rektionen mot den också vara global. Ryssland har alltid varit bärare av en idé. […] Eurasiens kulturella och politiska projekt baserar sig på en geopolitisk verklighet präglad av civilisation, tradition, religion och samexistens, något som förverkligats genom en stark identitet och ett gemensamt öde som står i opposition mot en totalitär, västerländsk utveckling.  Liberalism och atlantism är fullständigt oförenliga med rysk identitet, den eurasiatiska tillhörigheten som i själva verket är världens geopolitiska och geostrategiska hjärta, en organisk enhet som fötts ur symbiosen av ryska och turkisk-muslimska värden. […] Ukraina utgör skådeplatsen för kampen mellan eurasiatiska och atlantidska idéer. Det är inte europeiska idéer som gjort sig gällande där, utan amerikanska, atlantidiska värden. Europa tillhör varken den euroasiatiska eller den atlantidiska sfären. Det är en distinkt, fri och oberoende civilisation, som måste bemöta Atlantiens hegemoniska hot, med sin storfinans, globalism, språkliga hegemoni och skadliga livsföring. Med andra ord ”ett dödligt system” av angloamerikanskt ursprung.

Det kan tyckas märkligt att en slavofil som Dugin samarbetar med fransk nationalist som de Benoist. Det hänger antagligen samman med att Dugin som ung man förläste sig på tyska ideologer som Oswald Spengler, Martin Heidegger, samt den tyskvänlige italienaren Julius Evola. Efter att 1989 publicerat två böcker baserade på dessa tankefrukter möjliggjorde försäljningsintäkterna att Dugin kunde göra flera resor till Tyskland, Italien och Frankrike. I det senare landet kom han i kontakt med Alain de Benoist och den belgiske extremnationalisten Jean-François Thiriart. Inom prentes sagt ka det tyckas märkligt var att den unge, Dugin var tjugosju år, och okände författarens böcker trycktes i så stora upplagor (var och en i mer än 100 000 exemplar), något som tydde på att Dugin redan då åtnjöt högt politiskt beskydd.

De europeiska kontakterna inspirerade Dugin till idén om skapandet av tre huvudaxlar med Moskva som centrum; Moskva – Tokyo, Moskva – Teheran och Moskva – Berlin. Varje stad skulle bli centrum i ett nytt imperium, medan Moskva skulle bli navet i det hela. Exempelvis så innebar axeln Moskva – Berlin att den tyska huvudstaden, i samverkan med Frankrike och Italien, som historiskt sett alltid stått i ett motsatsförhållande till den anglo-amerikanska, förflackande kulturen, skulle bli centrum i ett europeiskt imperium. På samma sätt skulle Teheran bli centrum i ett muslimskt imperium och Tokyo i ett orientaliskt sådant. För att uppnå detta idealtillstånd måste de europeiska länderna slitas loss från USA;s och NATO,s grepp och fås att arbeta för ett enat gentemot Ryssland vänskapligt sinnat Europa. När de tre huvudaxlarna förenat sina länder under ett gemensamt välde kopplat till Moskva skulle Ryssland slutligen behärska världen.

För Dugin var det självklart att de USA-fientliga imperierna skulle kopplas till Ryssland, Europa, Orienten och Islam var nämligen försvagade, urvattnade och håglösa, alltmedan Ryssland var pånyttfött, starkt och enat. Efter ett besök i Frankrike skrev Dugin:

Det finns inte något intressant där, att allt intressant finns i Ryssland. I Europa är historien slut, i Ryssland är den öppen. 

Emellanåt har Dugin varit skeptisk till Putin, speciellt då presidenten visat sig vara ”svag”, utan ideologi och visioner, samt inte tillräckligt starkt hävdat ryska särintressen, dvs. inte lutat sig mot Dugins fanatiskt panryska ideologi. Dock har Dugin efterhand blivit en alltmer fanatisk Putinanhängare och kan emellanåt brista ut i överdrivna lovord, som då han 2007 deklarerade:

Det finns inte längre några motståndare till Putins linje och om de existerar så är de mentalsjuka och borde bli kliniskt undersökta. Putin är överallt. Putin är allt. Putin är absolut. Putin är oersättlig.

Och Putin? Har han anammat Dugins filosofi? Det kan tyckas som om han alltmer hamnat i dess nät, fast det kan ju förstås även röra sig om politisk taktik. Efter det att Krim annekterats i mars 2014 har Putins uttalanden uppenbarligen alltmer närmat sig Dugins tankegångar. Under ett årligt återkommande TV-program, Den heta linjen, under vilken Putin besvarar i förväg välplanerade frågor gjorde han en månad efter annekteringen av Krim följande iakttagelser:

Jag tror att en rysk person, eller för att använda ett bredare begrepp, en person från den ryska världen, först och främst tänker att människan har ett högre syfte, en högre moralisk grund. Det är därför en rysk person, en person från den ryska världen, inte är fokuserad på sin egen person. […] Jag tror faktiskt att vi nu bevittnar en process där man i europeiska länder har börjat omvärdera tidigare synsätt. Det vi kallar konservativa värderingar börjar locka. Ta Viktor Orbáns seger i Ungern eller Marine Le Pens framgångar, […] Liknande tendenser breder ut sig andra länder. Det är uppenbart. Fullständigt uppenbart.

Putin förutspår den europeiska enhetens snara kollaps och ser den, liksom Dugin, som resultatet av att angloamerikanska värderingar har pådyvlats européerna, som nu hotas av den fördärvliga livsstilen. Deras enda hopp står till ett moraliskt högtstående Storryssland. Om ryssarna därutöver försöker påskynda processen är en öppen fråga. Under sitt inledningsanförande till Valdais diskussionsklubbs möte 2017 förklarade Putin:

Tyvärr, efter att ha delat upp Sovjetunionens geopolitiska arv, blev våra västerländska partners övertygade sin egen rättfärdighet och utnämnde sig som Det Kalla krigets segrare och började alltmer öppet blanda sig i självständiga staters angelägenheter och sålde sin demokrati precis som den sovjetiska staten en gång hade försökt exportera sin socialistiska revolutionen till resten av världen. [...] En del av våra kollegor menar att det finns "goda” kämpar för oberoende och frihet och det finns "separatister", inte har någon rätt att försvara sina rättigheter, även om det sker med hjälp av demokratiska medel. 

Valdais diskussionsklubb är ett årligen återkommande evenemang som bjuder in 1 000 experter från ett sjuttiotal ländr, som även om den har fått sitt namn från sjön Valdai utanför Novogrod äger rum i Sochi. Under förra årets möte kritiserade Putin USA:  

Ett imperium tror att det alltid kan tillåta sig att göra några små misstag, ta på sig några extra kostnader, detta beroende på att dess makt är så obegränsad att sådant inte betyder något. Men omfattningen av dessa kostnader, dessa misstag, växer obönhörligt. Till slut kan de inte hanteras, varken säkerhetsmässigt eller ekonomiskt. Gud vare tack för att det nuvarande tillståndet med en unilateral värld håller på att upphöra. Den tiden är praktiskt taget redan över.

Dessa åsikter är helt i linje med Dugins tankar om Rysslands uppvaknande och väldens länders frigörelse från USA fördärvliga dominans. Vari består då Dugins filosofi? En god början till förståelsen av detta fascinerande hopkok är en satirisk artikel av Dmitry Bykov införd i Novaya Gazeta den 20:e april 2013. Bykov är en välkänd författare, poet och journalist, som har skrivit biografier om Boris Pasternak, Maxim Gorkij och trubaduren Bulat Okudzhava. Artikeln finns på nätet men eftersom jag inte kan ett ord ryska har jag tvingats lita på Google Translate och skyller därmed mina eventuella missuppfattningar på den sajten. För att finna spåren efter Dugins idéer kommenterar jag i det följande en del av de namn som förkommer i Bukovs artikel:

Dugin menar att alla filosofier har upphört att existera, enbart eurasianismen kommer att bestå. Jag gläder mig över sådana påståenden och även över hans övriga spekulationer. Alla är döda, säger han: Venediktov, Shenderovich, Berezovsky och Bykov. Enligt honom var deras ideolog den avlidne Berezovsky.

Dugin påstår att hans Fjärde politiska teori innebär ett fullständigt nytt tänkande som förenar, går utöver och gör liberal demokrati, Marxism och fascism meningslösa. Till skillnad från dessa ideologier har hans eruasianism en helig, mystisk ingrediens som gör den betydligt mer omfattande och heltäckande än tidigare ideologier.

En viktig inspirationskälla till detta tänkande är Lev Gumiljov (1912-1992), historiker, etnolog, arkeolog, kulturgeograf, orientalist och lingvist. Gumiljov var både förläst och praktiskt lagd. Han deltog i inte mindre än 21 expeditioner till olika och ofta mycket isolerade platser i Sovjetunionen. Trots att han inte var politiskt intresserad orsakade Gumiljovs samröre med kontroversiella akademiker att han åkte ut och in i Stalins fängelser och arbetsläger, där han sammanlagt tillbringade fjorton år av sitt liv.

Gumiljovs bestående vetenskapliga insats var att visa hur klimat och landskap påverkar framväxten av olika kulturer, denna etnogenesis blandar han snart ihop med spekulationer om att vissa områden på jordens yta är påverkade av höga nivåer av komisk energi. Denna energi är speciellt stark på de ryska stäpperna och enligt honom är Eurasien, dvs. det inre av den asiatiska kontinenten speciellt mottaglig för denna kosmiska strålning och enligt Gumiljov härstammar ryssarna inte från någon europeisk kultur utan från asiatiska stäppfolk.

I samverkan med ett landskaps speciella karaktär ger den kosmiska energistrålningen upphov till en mutagenisk effekt som hos vissa individer ger upphov till passionaritet, en strävan efter makt och förändring. Sådana passionerade individer förenas snart i gemenskaper som med tiden bildar en etnicitet, etnos. Om två eller flera geografiskt närbelägna etnos förenas bildas något som Gumiljpv kallar ett superetnos och det var det som skedde på de centralasiatiska stäpperna då ariskt etnos blandades med ett mongoliskt sådant.

Sådana spekulationer lockade Dugin till en form av neopaganism, ett uppfinnande av traditioner som kallas Rodnovery, efter Rod som antagits vara slavernas främsta gud och som under sig har en mängd naturgudomligheter som var och en speglar olik aspekter av ryskt etnos. Dugins Fjärde politiska teori innefattar en sådan konstruktion av slavisk fromhet som han kryddat med högerpolitik, rysk-ortodoxa kyrkans läror, samt hermetiska, gnostiska och österländska traditioner.

Som förnekare av sina idéer och häcklare har Dugin pekat ut Victor Shenderovich, en populär satiriker och TVpersonlighet, välkänd för sin kritik av Putin. I mars 2010 stod Shenderovich som medförfattare till manifestet Putin måste avgå. Alexey Venedkitov är värd för Mokvas Eko, en radiostation, och ägare till Diletant, ett historiemagasin med stor cirkulation. Venedkitov kontrollerar 49 procent av Moskvas Ekos aktier, medan ett amerikanskt bolag har 20 procent, något som i Dugins ögon är mycket suspekt. Venedkitov beskriver sig själv som reaktionär med Margaret Thatcher som ledstjärna, men hans talrika internationella kontakter och hans i Dugins ögon alltför liberala åsikter gör att han ogillar honom.

Boris Berezovsky var oligark, ingenjör, matematiker och medlem av Rysslands vetenskapsakademi. Han profiterade på övertagandet av en mängd företag som tidigare varit statsägda, däribland Rysslands statliga TV-kanal. 1997 värderades Berezovskys förmögenhet till tre miljarder dollar. Till en början stödde Berezovsky Putin, men då hans vän och förtrogne, Boris Jeltzin, vid årsskiftet 2000 plötsligt avgick vägrade Berezovsky att gynna Putin i det presidentval som följde fyra månader senare och övergick till att bli en av Putins främsta kritiker. Efter det att Rysslands allmänne åklagare 2003 beordrat Berezovsky att infinna sig ”för vissa förfrågningar”, flydde han landet och sökte asyl i Storbritannien. Några månader senare fann man honom hängd i sitt hem, post-mortemanalyser fann inga tecken på våld och fallet avskrevs som självmord.

Givetvis dog Berezovsky. Men Dugin är inte ens född! Jag skall förklara eurasianismen för er, ty jag förstår honom. Att berätta om Dugin behöver inte ta mycket tid i anspråk, man jag kommer så att säga att skära i det levande köttet. Dugin är en konspirationsteoretiker, han älskar sådant, och läser Evola.

Julius Evola är en ovanligt otrevlig figur som ofta hyllas av den europeiska extremhögern. Jag har skrivit en del om honom i ett tidigare blogginlägg. Evola kan möjligen beskrivas som extremfascist, radikal traditionalist, rasist, antiliberal, antidemokrat och elitist, egenskaper och åsikter som han blandade med luddig metafysik, mysticism, magi, yoga, alkemi och en allt överskuggande kvinnofientlighet. Evolas artiklar i den fascistiska tidskriften Rasens försvar, La difesa della razza, som gavs ut var fjortonde dag mellan 1938 och 1943, andas unken rasism.

Evola delar i La difesa della razza upp rasismen i tre kategorier, motsvarande kropp, själ och ande (corpo, anima, spirito). Samtliga kategorier är enligt Evola fullt berättigade. Den lägre graden av rasism benämner han biologisk rasism och den utgörs av skillnaden mellan olika raser, såväl kroppsliga som mentala, bland vilka den ”negroida - och den judiska rasen” genom sina ”feminina drag” är de mest föraktliga. Själslig rasism är inte enbart biologiskt determinerad utan även beroende av ”platsens inverkan”. Italienare och tyskar är exempelvis inte biologiskt sett fullständigt renrasiga, men deras gemensamma kulturarv är överlägset andra nationers och varje sann italienare har del av detta arv. Andlig rasism syftar på de övermänniskor som renats genom ett oklanderligt biologiskt arv, tillhörigheten till en stor kultur och som dessutom har begåvats med ett överlägset intellekt.  Denna form av förutbestämd makt och skönhet manifesteras främst bland de renblodiga, hyperboreiska arierna, de som lever närmast solen emedan den i deras hemtrakter under hälften av året lyser dag som natt. Ariernas förnämliga egenskaper går därigenom i solens tecken; olympiska, heroiska, eldiga, öppna och klara, ärofulla, himmelskt virila har de skapat djupsinniga symboler och mäktiga myter. Genom att föda deras barn tjänar kvinnorna dessa stora andar. Kvinnor skall inte ignoreras utan ”erövras och behärskas”. Därigenom är även våldtäkt försvarligt eftersom det är ”ett naturligt uttryck för den obetvingliga, manliga driften”.

En del av Evolas popularitet hos avgrundshögern beror säkert på att han långt innan Frankfurtskolan blev dess populära hatobjekt skrev om den kulturella marxismens [bolscevismo culturale] skadliga inverkan och hur många liberaler ovetande hade smittats av dess moraliska gift och därmed gynnat ett fortgående fördärv av nationell styrka och gemensam moral:

Vad vi kan kalla en förruttnelsekultur är framförallt en social tendens som består av ett tillrättalagt förhållningssätt som framställer ideal som illusioner, värderingar som konvention och moralbefrämjande institutioner som orättvisa och bristfälliga. En inställning som framhäver livets högre rätt; instinkt, irrationalitet, det rent "mänskliga". Därigenom skapas en ny vidskepelse, präglad av det undermedvetna, det omedvetna, libido och en allomfattande Eros som anses vara all existens egentliga rötter, det som gör det mänskliga exklusivt. ... [sådana begrepp] kan bedömas genom deras direkta och indirekta effekter. De orsakar etisk och andlig förvirring och slutresultatet kan enbart bli Marxism. [...] Kulturell Marxism manifesterar sig genom litteratur, konst, filosofi och vetenskap och har blivit till en allmänt vedertagen kultur som tycks sakna all relation till marxistiskt tänkande och kommunistisk politisk propaganda. Även om dess skapare och gynnare antar att de inte utövar något politiskt inflytande så kommer deras handlingar och åsikter likväl att leda till en destruktiv Marxism.

Bukov gräver vidare och kommer upp med Evolas inspirationskällor. Han lyckas därigenom koppla Dugin till Evolas svamlande kring österländsk mystik och ariska krigarfolk:

Jag talar klarspråk, utan hysteri, och förstår därför att jag inte kommer att förstås av var och en. Upplysningstidens förnuftstro är dödligt sårad, denne Dugin gillar den inte, men många människor hyllar nu istället Guénon och Ahnenerbe och de stora imperiernas metafysik. Vi har nämligen en gång varit titaner men lever nu i Kaliyuga. Låt oss därför samla de hyperboreiska länderna i kamp mot det giriga Söderns handelsimperium! Vi är arier, den heliga rasen, krigarnas ljus, Arkaims prästerskap. Transkaukasien, Kazakstan och Ukraina tillhör oss – vi har vi enbart tillfälligtvis förlorat dem, men genom vår euroasiatiska vision och tullunionen med Kina kommer de på nytt att bli en del av oss.

René Guénon (1886-1951) var frimurare och sökte sig till det ena mystiska samfundet efter det andra, tills han genom gnosticismen slutligen fann sufismen, konverterade till Islam och bosatte sig i Kairo. Tradition är centralt för Guénons tänkande. Han menar att den kommer att föra oss tillbaka till den andliga verklighet som existerade i forntiden då himmel och jord var ett. Traditionen och den orörda naturen är en förutsättning för det gudomligas närvaro på jorden, men har dessvärre alltsedan renässansen förvanskats och besudlats.

Sådana tankegångar anammades entusiastiskt av Evola, som ansåg att vi nu befinner oss i Kaliyuga, som enligt hinduiska skrifter är den sämsta av de fyra växlande världsåldrarna. Hinduismens tidsspann är mycket omfattande, Kaliyuga inträdde genom ett sammanbrott i gudavärlden den 18:e februari 3102 f.Kr., men går antagligen nu mot sitt slut.

Ahnenerbe, Förfädernas arv, var SS forskningsstiftelse med uppgift att utföra antropologisk och kulturell forskning kring germanernas ursprung. Dess ramverk var givetvis rasistiskt och de flesta av de dilettantiska undersökningar som Ahnenerbe stod för har visat sig resultera i mytskapande, uppenbara förfalskningar, ohållbara spekulationer och ”bevis” som skapats för att passa in i Reichführer-SS Heinrich Himmlers milt sagt knäppa idévärld. Julius Evola utförde för Ahnenerbe ”forskning” kring Frimurarordens ”omstörtande verksamhet”. Dugin har kallat den tvivelaktiga organisationen för ”en intellektuell oas inom den Nationalsocialistiska regimens system ”.

Arkaim är en arkeologisk fyndort, belägen på stäppen kring byn Arnursky söder om Uralbergen Den upptäcktes 1987 av ett team arkeologer som undersökte terrängen inför ett planerat dammbygge. Det har antagits att det rör sig om resterna av en stad uppförd av Indo-Iranier tillhörande den så kallade Sintashtakulturen (2100 – 1800 f.Kr.). Arkaim anses av slavofiler vara urhemmet för arierna och Eurasiens absoluta centrum.

Men betrakta nu utan panik denna dogm och förstå att Dugin inte alls är en titan, utan en Titanic, att detta är hans eurasiatiska manér. Vi hör honom tala om ”empirisk mystik”, men det är inget annat än gammalt skräp från en kyrkogård. Det är lätt att likt en kannibal sluka och använda sig av höga tankar. […] Eurasiatikern kan enbart definieras genom sin eklekticism [ett osjälvständigt sammanförande av element från olika håll]. En idékannibalism med ett pompöst syfte; en åldrande, fadd och avslagen rasistisk dödskult – du behöver inte tillgripa något mikroskop för att upptäcka vad det hela rör sig om. Svansandet kring den Högste Chefen [Putin] är Eurasianismens främsta egenskap.  Något som de mindre europeiska staterna inte kan tänka sig att göra. Att böja sig inför det Heliga Ryssland vore för dem samma sak som ”att samtidigt låta sig våldföras och offras”. Det där är din mystik, Dugin, den du kallar eurasisk och som nu har dykt upp ur världshaven. Tänker du uppstå likt en ny Osiris? Du är inte ens en vampyr.

Varför jämför Dmitry Bykov Dugin med Osiris, den egyptiske mumieguden som väcker avlidna kroppar till nytt liv? Antagligen för att Dugins virriga ideologi tycks vilja återuppväcka det avdöda Sovjetunionen. Han har deklarerat att ”vi är på Stalins och Sovjetunionens sida”. Dugins avsikt är att genom ett försvagande av USA och dess europeiska medlöpare göra Ryssland stort igen:

Enbart genom att återupprätta Storryssland, det vill säga den Eurasiatiska Unionen kan vi bli en trovärdig global spelare. Nu har hela processen fördröjts. Den ukrainska självständighetsrörelsen är Västs svar på frammarschen av ryska integrationssträvanden.

Dugins dröm om ett återuppstått Sovjetunion får mig att minnas en episod av The Simpsons som kallades En kapitalistisk mardröm. Den komplicerade historien skildrar bland annat hur Homer Simpson av misstag blivit ubåtskapten och får sin farkost beslagtagen av ryssarna. I FNs säkerhetsråd frågar den amerikanske representanten sin ryske kollega om han vet vad som hänt med Homer och hans ubåt. Ryssen tillkännager: ”Sovjetunionen kommer snart att släppa ert fartyg.” USA: s sändebud tror att ryssen tillfälligtvis glömt att han nu representerar en annan nation och undrar: ”Upphörde inte Sovjetunionen att existera?” Den ryske diplomaten svarar skrattande: ”Ha, det var just vad vi ville att ni skulle tro!”. Han vänder sedan skylten som säger ”Ryssland” och avslöjar att det på baksidan står ”Sovjetunionen”.  En röd fana fladdrar över Röda torget, Segerdagens militärparader har ersatts av festivalsekipage – men plötsligt öppnas de fåniga fordonen och hotfulla stridsvagnar rullar fram. Berlinmuren återuppbyggs och slutligen reser sig Lenins mumie i sin glaskista, krossar glaset, skrämmer iväg de besökande turisterna och medan han likt Frankensteins monster vacklar fram med utsträckta armar grymtar Lenin som i trance: "Måste krossa kapitalismen! Måste krossa kapitalismen!”

Är Dugins inflytande på rysk utrikespolitik obetydlig? Är hans virriga spekulationer om Rysslands mäktiga särart och att hans fosterland borde sprida oenighet inom Europas så att USA därigenom isoleras och Ryssland slutligen kommer att dominera världen enbart en patetisk konspirationsteori? Kanske, men lika gärna kan det vara ett faktum att Dugin i samarbete med stormrika oligarker aktivt försöker påverka den chauvinistiska och xenofobiska högern i olika europeiska länder. Mycket tyder på att han i sina strävanden har stöd av folk från kretsen kring Putin. Varför skulle Dugin annars ha sitt högkvarter inom Malofeevs kontorsutrymmen, en oligark som uppenbarligen stödjer såväl europeiska som amerikanska högerkrafter, och tillsammans med honom samarbetar med och finansiellt stöttar ett inflytelserikt populistparti som Italiens Lega Nord och liknande grupperingar på andra håll?

Redan i början av sin karriär som amatörforskare impregnerad av kufiska teorier spreds Dugins böcker i väldiga upplagor och han fick som odisputerad outsider ett toppjobb inom Moskvas statliga universitet, alltmedan han stödde Rysslands krig i Tjetjenien och dess underblåsande av splittring i Georgien och Ukraina och ständigt hyllar Putin, som i sina tal emellanåt speglar Dugins tankar om rysk storhet och ett ständigt ökande globalt inflytande.

Dugin är likt många andra belästa populister självlärd och som sådan övertygad om sin egen förträfflighet. Även Adolf Hitler var en bokslukare av stora mått. Han betraktade sig som en expert på allt möjligt och kunde i timmar oemotsagd exponera sina i allmänhet banala insikter. Sådana personer vill gärna framstå som upprätthållare av moraliska principer och hyllar totalitarism och konservatism. Hitlers tal var fyllda av moralisk upprördhet:

Vi vill åter igen genomsyra vår kultur med den kristna andan. Vi vill bränna bort senare tids omoraliska utveckling inom litteratur, teater och press – kort sagt, vi vill utplåna det dödligt otuktiga gift som har trängt in i hela vår tillvaro och kultur, ett resultat av liberal hämningslöshet.

Ibland kan det tyckas som om Dugin plagierar Hitler, exempelvis då han deklarerar att

vi konservativa vill ha en stark, stabil Stat. Vi vill ha ordning och sunda familjer, positiva värderingar och ett stärkande av religionens och Kyrkans inflytande.

Liksom Hitler är Dugin svag för konspirationsteorier och utifrån dessa identifierar han sina fiender. Hitler var djupt troende på Sions Vises protokoll och tog den, bland flera andra lögner, som intäkt för sitt massmord på judar. För Dugin är homosexualitet det yttersta beviset på Västs skadliga inflytande på moral och samhällsordning. Diskussioner kring som en västerländsk perversitet har fått en alltmer framträdande plats i  rysk debatt och för att förvärra saken kopplas homosexualitet ogrundat och slentrianmässigt till peodfli, På sitt sedvanligt grova vis har Dugin inte tvekat  att rekommendera dödstraff  för homsexualitet, eller möjligen kastrering. Speciellt ohämmad blev han på tal om Kuzntesov, en före detta boxare som slagit ihjäl en nittonårig man som han på tveksamma grunder anklagat för att våldföra sig på Kuznetsovs åttaårige styvson. Dugin gick ut i ett våldsamt försvar av Kuznetsov:

Han gjorde det rätta för sitt barn. Jag tror att alla ryssar, alla normala människor, skulle göra precis samma sak. Om man blir vittne till ett sådant brott när man ingripa. Och om man har möjlighet att döda avskummet, då måste man döda, och så får man reda ut det senare.

Sådan moralisk upprördhet och uppfattningar om sig själv som moraliskt högtstående är något Dugin delar med många andra extremkonservativa, chauvinistiska nationalister världen över. Populister som gärna hävdar att “liberaler” vill skydda kvinnor från ”machister”, homosexuella från homofober, ”humanister” från ”kristna”, judar från anti-semiter, brottslingar från aggressiva poliser och ett orättvist rättssystem, utlänningar från rasistiska nationalister, osv, osv. Åsikter som genom att framstå som ”politiskt korrekta” underminerar ett värdebaserat samhälle. Till skillnad från dessa ryggradslösa radikaler tvekar inte de extremkonservativa att nämna samhällets fiender vid namn – socialister, radikaliserade muslimer, den globala kapitalismen, exotiska invandrare, de homosexuella, de internationella brottskartellen, den slappa skolan, sexualundervisningen, den överdrivna feminismen, daltandet med brottslingar, kristendomsfientlighet, etc., etc. Därmed finner Dugin, trots sin uppfattning om Rysslands självklara överlägsenhet, en mängd likatänkande och allierade i Europa och inte minst i USA.

Flera av Dugins böcker har översatts till engelska av Nina Kouprianova hustru till Richard Spencer välkänd förespråkare för white supremacy, vit överlägsenhet. Tio dagar efter Trumps valseger 2016 samlade Spencer sina anhängare till ett möte i Washington, efter att i sedvanlig ordning ha citerat Nazi propaganda och fördömt judarna, ropade Spencer: ”Heil Trump, heil vårt folk, heil Segern!”. Mötesdeltagarna gjorde Nazihälsningen och skanderade entusiastiskt och taktfast Sieg Heil! Sieg Heil!

Några månader senare organiserade och ledde Spencer hatmarschen i Charlottsville, som resulterade i mordet på en motdemonstrant, skildrat i slutet av Spike Lees utmärkta film The Black Clansman. Trumps kommentar till vansinnet var att det ”fanns mycket fina människor på båda sidor”. Spencer är en av grundaren till Alt-right, en löst sammanhållen högerextrem rörelse som säger sig vara ett alternativ till den ”urvattnade konservatism” som representeras av det Republikanska Partiet. Med all rätt har Steve Bannon, som senare blev Trumps chefsstrateg och medlem av det Nationella Säkerhetsrådet hävdat att Spencer är ett ”självbefrämjande knäppgök” och goober, egentligen ”jordnöt” men numera något i stil med en tönt från Sydstaterna (fast Spencer är från Boston).  Men detta visade förakt för Spencer har inte alls hindrat Bannon från att öppet deklarera att Breitbart News, en högerextrem nyhets- och opinionssajt som han varit daglig ledare för ”utgör en plattform för Alt-right”.

Den 17 augusti 2016 lämnade Bannon ledningen för Breibart News för arbeta för Donald Trumps presidentkampanj. Efter Trumps seger blev Bannon det Vita Husets chefsstrateg, en nyinrättad befattning. I april 2017 tvingades han dock att lämna sina politiska uppdrag, antagligen beroende på hans skarpa kritik av Ivanka Trump och hennes man Jared Kushner. Bannon påstår dock att han fortfarande har täta kontakter med President Trump.

Efter att ha lämnat Breitbart News reser nu Bannon jorden runt och erbjuder sina tjänster som inspiratör och rådgivare åt nationella, populistiska högerrörelser. Listan på hans kontakter är både diger och lång; Frankrikes Rassemblement national, Ungerns Fidesz, Italiens Lega Nord, Tysklands Alternative für Deutschland, Polens Prawo i Sprawiedliwość, Sverigedemokraterna, Nederländernas Partij voor de Vrijheid , Österrikes Freiheitliche Partei Österreichs, det schweiziska Schweizerische Volkspartei, Storbrittaniens United Kingdom Independence Party, Belgiens Vlaams Belang. Spaniens Vox, Sannfinländarna/Perussuomalaiset, Israels Likud, Indiens Bharatiya Janata Party, Turkiets Adalet ve Kalkınma Partisi. Dessutom stödde Bannon öppet och aktivt brasilianen Jair Bolsanaros presidentkampanj. Bannon har nu flyttat till Byssel där han verkar för att ena EU:s populistpartier inför valet till det Europeiska Parlamentet som kommer äga rum 23 - 26 maj 2019 (ni måste rösta).  

Bannons retorik kan exemplifieras genom ett tal som han i mars 2018 höll i Lille inför Marine Le Pen och medlemmar av hennes Rassemblement national:

Låt dem kalla oss för xenofober. Låt dem kalla er för nationalister. Bär epiteten som en hedersbetygelse, ty för varje dag som går blir vi starkare och de svagare.

Likt Dugin har Steve Bannon en viss svaghet för Italien. Likt ryssen tycks han anse att Italien är den viktigaste inkörsporten till europeiskt inflytande, speciellt som han är en övertygad katolik. Dock anser Bannon att påven Fransiskus inflytande är skadligt för hans konservativa grundvärderingar, som han även antar att den ”sanna” Katolska Kyrkan står för. Bannon har därför lierat sig med ultrakonservativa, katolska krafter som aktivt motarbetar Fransiskus, bland annat samarbetar han med Istituto Dignitatis Humanae, en populistisk, nationalistisk och konservativ fraktion som inifrån det katolska etablissemanget och med stöd av en allians av konservativa  katoliker försöker undergräva påvens position med förhoppningen att han skall avgå.

Steve Bannon känner väl till Aleksandr Dugin och hans idéer. Han delar även en del av dem, framför är han liksom Dugin, och antagligen Donald Trump, en beundrare av den ryske presidenten. Exempelvis hyllade Bannon 2014 Putin inför en grupp av konservativa katoliker som samlats i Rom:

Putin stödjer traditionella institutioner och han gör det genom en form av nationalism. Vi är orättvist beskyllda för att vara nationalister – men vår nationalism är inte någon föråldrad nationalism i form av etnisk chauvinism, utan den speglar uppfattningen att likartade civilisationer har rätt till sin egen identitet och bör bestämma sin egen väg. […] Vi, det Judiskt-Kristna Väst, borde inse vad han egentligen talar om då det gäller Traditionalism – speciellt hur den stödjer nationalismens grundprinciper.

Bör vi ta Dugins och Bannons tankar, inflytande och handlingar på allvar? Jag tror det, speciellt som flera beslutsfattare tycks göra det. Vi bör studera dem och ta varning. En dag kan vår ignorans ha visat sig vara fatal. Vi har svalt smörjan, eller inte bemött den med kunskap och goda argument och kommer därför att sitta fängslade i Dugins och Bannons utopier, som utan tvekan då kommer att ha visat sig vara otäcka dystopier.

(Tecknaren tycks ha blandat ihop Tjeckiens flagga med Kubas)

Biondani, Paolo (2019) ”L´Ombra lunga degli oligarchi”, L´Espresso No. 9, anno LXV, 24 febbraio. Bykov, Dmytry (2013) “Eurasianism”, Novaya Gazeta, 20 april 2013, No. 44. Cohn, Norman (1976) Warrant for Genocide: The Myth of the Jewish Conspiracy and The Protocols of the Elders of Zion. Aylesbury, Bucks: Pelican Books. de Benoist, Alain och Aleksandr Dugin (2014) Eurasia, Vladimir Putin e la Grande Politica. Napoli: ContraCorrente. Evola, Julius (2008) Anticomunismo positivo. Scritti su bolscevismo e marxismo (1938-1968). Napoli: ContaCorrente. Gessen, Masha (2017) Framtiden är historia: Det totalitära Rysslands återkomst. Stockholm; Brombergs. Hitler, Adolf (1947) The Speeches of Adolf Hitler, 1922-1939. Oxford: Oxford University Press. Jangfeldt, Bengt (2017) Vi och dom: Bengt Jangfeldt om Ryssland som idé. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Pisanty, Valentina (2018) Educare all´odio;”La difesa della razza” (1938-1843). Roma: GEDE, Gruppo Editoriale S.p.A. Picker, Henry (1984) Hitlers bordssamtal i führerhögkvarteret. Stocholm: Norstedts.Tizian, Giovanni och Stefano Vergine (2019) ”3 millioni per Salvini”, L´Espresso No. 9, anno LXV, 24 febbraio.



03/07/2019 23:33

During my time at Lund University, it was in some radical cliques necessary to be familiar with Karl Marx's writings. However, any superficial knowledge was far from being enough, especially for someone who like me was not familiar with all intricate aspects of Marx´s Das Kapital, nor had attended any "Marxist basic course". This disdain for uneducated radicals was especially pronounced among the uncompromising "Socialists" whom my friends and I used to call "the felt people," since several of them, like today's righteous Muslims, exhibited their political affiliation through the way they dressed; Palestinian keffiyehs, soft purple suits of velour, workers´ overalls, Icelandic sweaters, sheepskin furs, Sami beak boots and/or Peruvian chullos and ponchos. Such fundamentalists demanded an additional knowledge of Hegel. My comprehension of Hegel´s teachings was wobbly, to say the least, even worse than my shallow familiarity with Marx´s thinking. Nevertheless, I had read some stuff about and by Hegel, at least enough to find that his philosophy was quite removed from my own opinions, a guy who wanted to have at least some trace of a radical aura, especially since I did not dress in chullos and overalls and nevertheless liked to talk politics.  

Like a fundamentalist Islamist who seeks justification for his actions and beliefs in the in the Qur'an and various sacred writings, the felt fanatics justified their behaviour with Marx and Hegel. Hegel! This tedious and difficult-to-understand charlatan, whose cryptic texts I had with such a great effort tried to understand. Hegel's writings were, in my opinion, ambiguous, misleading and in spite of that – quite alluring. He was the kind of philosopher who dressed up his obscure thinking in words that did not make it much smarter. Obviously a common trick among those philosophers who engage their brain before starting their tongue.

What annoyed me most with Hegel? Apart from his opaque language it was his (before its time) basically social-Darwinist idea that mankind had progressively and inevitably evolved through a series of stages of improved consciousness. That human progress had been matched by various forms of social organization. This obviously appealed to Karl Marx and was to became the foundation for his “dialectics”, which eventually were transformed into dogma and religion by Stalinists and similar, ruthless social architects, who imagined their tyranny was based on unyielding laws of nature.

The so called dialectical materialism, whose ideologists, although they often declared that they cared for the unsuccessful, nevertheless were convinced about the validity of a pseudoscience based on the belief that human societies, even humanity, have constantly been improved by competition between individuals, groups , nations and ideas. That such a struggle inevitably leads to the creation of higher-standing forms of society. The basic principle behind this idea was that both human and social development are based on the annihilation of weaker individuals. Only those who are best suited for the constant struggle for survival and propagation have survived and been enabled to pass on their superior genes to their successors. However, Darwin's "natural selection" did not mean that those destined to transfer their genes were the stronger individuals, rather they were the most adaptable ones. Not the ruthless ones, but maybe those who cared for and respected their fellow beings. However, the idea about ruthless “blonde beasts” was already there and could not be swept away.

Marx and Engels obviously assumed that social development is dependent on material factors, something I totally agree with. Humanity undoubtedly advances its collected knowledge and constantly invents cures for fatal ailments. Recent medical progress had been astounding, with its effective pain relief and everything else, and so has the improvement of communications, data storage, etc., etc. However, let us not settle down and forget imminent threats and shadows. I must ask myself if Marxist/Hegelian simplifications of the historical process after all has not been a limiting straightjacket, making us believe that despite all the misery we find around us we are moving towards better, brighter times.

Calculating how many victims state repression have resulted in is extremely difficult. Over- and underestimations are more common than rare. However, even dictators need to know something about the havoc they have caused.  So let us have a look at official statistics. After the dissolution of the Soviet Union, it was found that the Governmental archives contained proof of 799,455 official executions between 1921 and 1953. During the same period approximately 1.7 million persons died in the Gulag, plus an estimated 390,000 deaths during the displacement of the so-called Kulaks, according to Stalinist definitions  "any peasant with a couple of cows or five or six acres more than their neighbours,"  and up to 400,000 other deaths among people deported to new "settlements" during the 1940s. On top of this we have between 5.5 and 6.5 million people during the state-induced famine 1932-33.

Please, do not come and tell me that all this suffering, all these deaths, can be excused and justified by the achievement of "increased prosperity". Likewise it is impossible to defend the 45 million deaths during Mao's only four-year-long Great Leap Forward, nor to allow the so-called trickle-down economics to justify inequality and predatory behaviour.

The men and women who imagine that all this misery can be endorsed find themselves on the same side as Joseph Stalin, who in Osip Mandelstam's unforgettable poem sucked on death penalties as if they were raspberries:

We live without feeling the country beneath us,
our speech at ten paces inaudible,
and where there are enough for half a conversation
the name of the Kremlin mountaineer is dropped.
His thick fingers are fatty like worms,
but his words are as true as pound weights.
his cockroach whiskers laugh,
and the tops of his boots shine.
Around him a rabble of thick-skinned leaders,
he plays with the attentions of half-men.
Some whistle, some miaul, some shivel,
but he just bangs and pokes.
He forges his decrees like horseshoes —
some get it in the groin, some in the forehead.
Some in the brows, some in the eyes.
Whatever the punishment he gives — raspberries,
and the broad chest of an Osette.

There are still millions all over the world who praised and still are worshipping The Great Helmsman Mao Zedong, who rose in the morning, satisfied with himself and the murders, suffering and starvation he had caused:

After on 30 June 1958 have read the report in the People´s Daily that the district of Yukiang has succeeded in exterminating the sickness caused by flatworms [schistosomiasis] thoughts thronged my mind and I could not sleep. In the warm morning breeze next day, as sunlight falls on my window, I look towards the distant southern sky and in my happiness pen the following lines.

The poem that follows was a lyrical praise of progress in the mass campaign to eradicate bilharzia, which in 1956 had been initiated by Mao. However, the flatworms could just as well be replaced by human beings, since Mao did not reveal any more compassion for eradicated enemies than he bestowed on flatworms. Something he, for example, demonstrated in a speech he gave to party cadres in 1958, the same year in which the disastrous Leap Forward was introduced:

Ch’in-Shih-huang [the tyrannical emperor Qin Shi Huang] was an expert in respecting the modern and belittling the ancient. Of course I do not like to quote him either. (Comrade Lin Piao interrupts: “Ch’in-shih-huang burned the books and buried the scholars alive”.) What did he amount to? He only buried alive 460 scholars, while we have buried 46,000. In our suppression of the counter-revolutionaries, did we not kill some counter-revolutionary intellectuals? I once debated with the democratic people: You accuse us of acting like Ch’in-shih-huang, but you are wrong; we surpass him 100 times. You berate us for imitating Ch’in-shih-huang in enforcing dictatorship. We admit them all. What is regrettable is that you did not say enough. We have had to say it for you. (Laughter.)

A cynicism hidden behind human affection, not unlike the one demonstrated by all those who claim to be Christians, preaching compassion with their neighbours while they at the same time are paying tribute to Mammon and live in the best possible wellbeing, imagining that their convenience benefits those suffering from poverty and misery.

This abstract view of existence separates yourself from the real, outside world. A thinking based on the paradox "I and the others" leads to an delusion that transforms the suffering of others into charts, statistics and politics. Through such a simplified mind-set, chaos is transformed into order, a dangerous vulgarization of reality, which has been enthusiastically adopted by desk strategists, social architects and dictators.

Hegel considered that human history would culminate in a definitive, completely rational form of society. An abstract utopia that is obviously not as distinct from the writings spread throughout the world by Jehovah's Witnesses. A world where current governments eventually will be replaced by God's Kingdom and everyone worthy of living in this New World will enjoy equal rigthts and eternal peace while under the beneficial rule of Jesus Christ. The Prince of Peace will by then have destroyed all the lawless elements that now master the world and only peace-loving and blameless people will remain on earth. Never again will people spend billions of dollars on weapons. No violence, no revolutions or ethnic conflict will ever occur again Famine will be replaced by abundance. Thorns and thistles, poor soil, advancing deserts, drought and devastating swarms of grasshoppers, all this will cease and disappear for ever. Jehovah will, after ending all food shortages, invite us to an eternal banquet. Every survivor will build her/his own, comfortable home, plant fruit trees and tend beautiful gardens. Perfect health will prevail, physical defects will disappear. Death, tears and tombs will disappear from the face of earth.

A glorious future awaits the faithful. However, a true communist does not believe in God, not in any kind suprahuman grace and salvation. S/he believes in science, in politics, in "international solidarity" as "the working class´s fighting unit". Salvation must be achieved here on earth, without divine intervention. It is only through modern rationalism we might attain human perfection. The time for miracles began with the emergence of industrialism. Science and technology will ultimately provide well-being to us all, but in order to enjoy these blessings humankind must liberate itself  from all those parasites and fellow travellers who through their selfish desire for profit have enslaved and abused us all and encouraged discord, competition and inequality. Nothing is more commendable than unbroken productivity and material progress. The ideal of infinite improvement leads us on towards an earthly paradise, an endeavour that is supported by legitimate protests, revolutions and international solidarity.

It is within this shimmering utopia we find Hegel, who assumed that in the end progress, i.e. history, would finally finish as in the fairy tales – "and so they lived happily ever after". What we experience as a chaotic existence is actually not at all chaotic. There is a definite order behind everything, but most of us are unaware of this. Reality is an organic unity of spirit and nature. All development is part of God's nature. What we humans perceive as opinions, desires or purposes are only part of the World-Soul`s [Die Weltseele] mighty outflow of force and power. Thought and reality are actually two sides of the same coin. Abstract thinking, i.e. logic, is a reflection of Existence´s real nature. We can easily imagine that something is perfect. Logic is thus a reflection of nature's perfection, a proof of the validity of natural laws. Thoughts actually exist, they are an integral part of reality, a part of nature. In all its diversity and incomprehensibility our world is after all the best of worlds. Our thinking strives for perfection, and nature is the ultimate perfection, it is God. Hegel´s philosophy has rightly been termed as Aboslute Idealism, and as such it is an entirely abstract construction.

Opposed to the desire of radical thinking to change and tear down, Hegel placed Law and Morality, safeguarded by the State. Individualism and subjectivity are essentially not advantageous for common wellbeing. They are fragmenting The World-Soul, which through historical development indicates how humankind should think and behave. One people/nation may destroy another, though that may be historically justified, since history is after all a product of human will and thus ultimately serves nature, i.e. God´s will and intentions. “God is our thinking about God.” What we perceive as change is in fact nothing else than the Law of Cause and Effect, which inexorably gives rise to its opposite until the day when harmony and equilibrium are reached. When an ideal state of affairs has been achieved change is neither desirable, nor possible. Our world has become like a bee hive where every individual constitutes a harmoniously functioning part of the whole. A society where each and every one of us serves an entirety that is much larger and far more effective than its individual parts – the State.

In fact, as the Prussian public servant he actually was, Hegel tried to turn his opinions into a political weapon. He succeeded in politicizing philosophy, something that did not make his thinking particularly lucid and easy to understand:

In actual existence Progress appears as an advancing from the imperfect to the more perfect; but the former must not be understood abstractly as only the imperfect, but as something which involves the very opposite of itself the so-called perfect as a germ or impulse. […] Thus the Imperfect, as involving its opposite, is a contradiction, which certainly exists, but which is continually annulled and solved; the instinctive movement, the inherent impulse in the life of the soul to break through the rind of mere nature, sensuousness, and that which is alien to it, and to attain to the light of consciousness, i.e. to itself.

Hegel's thinking may be considered in the light of what has been called German Idealism, which point of departure is assumed to have been Immanuel Kant's philosophy, which established that we can never know for sure what exists beyond our bodily senses. We cannot know whether God, or an immortal soul, exists and it is from here the German idealists went on. Johann Gottlieb Fichte assumed that nothing exists outside of ourselves. We create our ideas and thus we also create the world. Friedrich Schleiermacher also believed that reality consists of thoughts and thus it is actually created by us. We imagine that a constant state of creation takes place in accordance with pre-established rules, i.e. the natural laws and according to Schleiermacher these laws are identical with God, who together with man constitutes an all-encompassing entity. In fact, God is the Creator of everything and since humans are part of Him, we are actually identical with Him.

This German and increasingly abstract idealism can be traced far back in time. It is for example found by the mathematician and Jack of all Trades Gottfried Wilhelm Leibniz (1646 - 1716), who assumed that God could have created any kind of world he wanted to create, but as a perfect being He chose to create the best possible world. Obviously does a world where there is a free will give rise to egoism and misunderstandings, and thus evil deeds as well. Nevertheless, such a world is far better than a world where free will does not exist and this is, according to Leibniz, the explanation to why a perfect God has created a world where there is so much evil.

As an excellent mathematician Leibniz was a master of abstract thinking and his world is like Hegel's an abstraction, a thought structure that he imagined to be identical with the reality and which his successors turned into an unwavering truth, a "science". This is where the wayward thinkers enter the scene. Free thinkers who did not recognize the validity of any authoritarian system. For example Søren Kierkegaard, who detested Hegel's philosophy. According to Kierkegaard, man's free will means that he has the sole responsibility for his choices. You cannot sneak away from your guilt, your liability for the evil deeds you have committed cannot be avoided by referring to the fact that you have been enslaved under a system that allowed misdeeds and transgressions. According to Kierkegaard it was a big mistake to introduce abstract philosophical rules, which allowed us to submit or will to the judgement of others and thereby deny our own free will and the responsibility we have to ourselves and others.

In his picaresque tale Candide or the Optimism, which Voltaire claimed to be "translated from the German of Dr. Ralph, with the additions found in the Doctor's pocket when he died in Minden in the Year of Grace 1759,” the witty Frenchman did with unrestrained vigour and great storytelling demolish Leibniz's theory that we live in the best of worlds. Voltaire´s derisible philosopher Pangloss does like Leibniz claim that everything exists for a reason – nothing emerges from nothing. Pangloss and Leibniz support their theories by referring to the obvious – that existence is better than non-existence, since all that exists is more real than everything that does not exist.

Voltaire refuses to accept such naïve quibbling and throws his guileless hero, Candide, headlong into a world of incomprehensible evil and unforeseen events. Through his love for Cunégonde Candide is due to various misunderstandings thrown out of his protected existence and despite one disaster following upon another he stubbornly choses to fight on, since he assumes he cannot continue to live without his Cunégonde. When Candide finally reunites with his beloved, she has suffered massacres, rape prostitution and syphilis, something that have made her bitter, choleric and ugly. In spite of all this the devoted Candide marries her. Cunégonde turns out to be a skilled pastry baker and together with her and the irredeemable Pangloss, Candide acquires a small farm with a luxuriant garden.

Pangloss sometimes used to say to Candide:
— All events are linked together in the best of possible worlds; for, after all, if you had not been driven from a fine castle by being kicked in the backside for love of Miss Cunégonde, if you hadn’t been sent before the Inquisition, if you hadn’t travelled across America on foot, if you hadn’t given a good sword thrust to the baron, if you hadn’t lost all your sheep from the good land of Eldorado, you wouldn’t be sitting here eating candied citron and pistachios.
— That is very well put, said Candide, but we must go and work our garden.

Thus Voltaire vented his low opinion of German idealism and the fatal thought structures that, despite the sharp Frenchman's warnings, were developed further by a large number of shrewd German academics. Like Hegel, who tried to prove that history was, while being monitored by God's omnipotence, due to end up in a future utopia – per aspera ad astra, through hardships to the stars.

However, I should not be too judgmental about Hegel´s contributions. Particularily since he occasionally claimed that we “never have learned anything from history.” A statement that actually made me write this blog post after reading a forgotten magazine I found in my bookshelf: Granta, No. 30: New Europe!. On December 1, 1989, the editorial staff of this "pocket book for new authorship" had asked fifteen famous European authors to comment upon what had happened during the past year - that is, the fall of communism and the disappearance of the Iron Curtain and what they thought that all this would lead up to. Their contributions were gathered under the title The State of Europe: Christmas Eve 1989. These articles about events that occurred thirty years ago seemed to refute Hegel's view that history is progressing in an advantageous manner. I rather got the impression that nothing has changed as much as one might assume it ought to have and that many of the authors' worst fears have come true.

However, on a second thought that impression is not entirely consistent with reality. During travels through Europe and especially within the former Eastern Block, I have got the impression that many changes have been for the better. The picture is multifaceted and definitely not as one-sidedly positive as Hegel suggested. Though – honestly – Hegel never stated that everything pointed towards a future utopia along a straight line. After all, humans make mistakes, but do we learn from our mistakes? This might conceivably happen from time to time, but definitely not always. Nietzsche, this strange and contradictory man, should probably not only be read in the light of who he was and what he did, but he must probably also be considered as someone who thought aloud and spontaneously wrote down his fancies, occasionally coming up with gold, though occassionly with stupidities as well. Nietzsche's universe is not definite, not regulated, thus his writing is not abstract. It refuses to be planned, ordered and sensible. It is highly personal and instead of writing coherent stories and analyses, Nietzsche wrote down aphorisms and opinions, which he grabbed in the air like thunderbolts and then pinned down on paper. If I read Nietzsche in an undisciplined manner I find one observation after another that takes hold of me, forcing me to contemplate about human existence and generally accepted views.

For example, when Nietzsche writes that we are more interested in the product than in its purpose, and how it was made. A reason to why we are such outstanding consumers of what others have achieved and created. We devour the fruits of knowledge assuming that the reason for a tree´s existence is its fruits, when it in reality is its seeds. At the same time we assume that everything moves in a straight line towards a common, beneficial goal, not realising

that which we now call the world is the result of a host of errors and fantasies which have gradually arisen in the course of the total evolution of organic nature, have become entwined with one another and are now inherited by us as the accumulated treasure of the past – as a treasure: for the value of our humanity depends on it.

Like Kierkegaard, Nietzsche wanted to liberate us from routinely embracing what others have said and thought and thereby avoid taking responsibility for our own actions, our life and decisions. I guess this is the idea behind Nietzsche's parables about what he called the Eternal Return. Nietzsche describes a nightmarish scene:

What, if some day or night a demon were to steal after you into your loneliest loneliness and say to you: "This life as you now live it and have lived it, you will have to live once more and innumerable times more; and there will be nothing new in it, but every pain and every joy and every thought and sigh and everything unutterably small or great in your life will have to return to you, all in the same succession and sequence - even this spider and this moonlight between the trees, and even this moment and I myself. The eternal hourglass of existence is turned upside down again and again, and you with it, speck of dust!" Would you not throw yourself down and gnash your teeth and curse the demon who spoke thus?

The demon leaves his victim, but you cannot possibly get rid of the ever-recurring question: "Do you want this again and again, times without number?" Nietzsche writes that this query will stay in your mind for ever and become ”the heaviest burden upon all your actions.” Under such circumstances would you not devote yourself and your life to avoid getting trapped in the same track? Would you not try to break free by thinking with such care that you become independent and free from the stifling influence of others? Like in the song by Queen:

I want to break free.
I want to break free.
I want to break free from your lies.
You're so self-satisfied, I don't need you.
I've got to break free.
God knows, God knows I want to break free.

According to Nietzsche “the true, eternal life" is already present within you, "a life of love, free from all selection and exclusion." Fear of eternal return means that we can re-evaluate our lives and not consider them as an abstraction; something distant that we can never really understand and share with others. Instead of accepting a humdrum existence we need to turn it into something exciting, strong and animated.

While writing this I am not only reminded of Queen´s tune, but also the funky History Repeating on Propellerhead's only CD Decksandrumsandckandroll from 1998, which can be enjoyed on YouTube where Shirley Bassey sings:

And I've seen it before
and I'll see it again.
Yes I've seen it before
Just little bits of history repeating.

But, back to Hegel and the reason to why I came to write this blog post. Even he could like Nietzsche come up with a few gold nuggets:

Rulers, Statesmen, Nations, are wont to be emphatically commended to the teaching which experience offers in history. But what experience and history teach is this, that peoples and governments never have learned anything from history, or acted on principles deduced from it. Each period is involved in such peculiar circumstances, exhibits a condition of things so strictly idiosyncratic, that its conduct must be regulated by considerations connected with itself, and itself alone. Amid the pressure of great events, a general principle gives no help. It is useless to revert to similar circumstances in the Past. The pallid shades of memory struggle in vain with the life and freedom of the Present.

It is now thirty years since the Berlin Wall fell. The Granta magazine I now found by chance constituted exciting and strange reading. We were in Guatemala when the Iron Curtain suddenly dissolved. Europe was far away from us and the speed of the events appeared as surreal. For me, like for so many others who had been to Berlin and visited Eastern European countries, it was almost incomprehensible that the entire cold-war atmosphere that for so many years had entrapped Europe had suddenly begun to dissipate.

Having from Mikhail Gorbachev received an informal assurance that "1952 will not be repeated", the Hungarian Government began on March 3, 1989 to dismantle the Iron Curtain by opening up its western borders. In April 1989, the Polish government legalized Solidarność, which in June the same year conquered 99 percent of the seats available in Parliament. On the ninth of November, tens of thousands Berliners flooded the control stations of The Wall and finally began to tear down the frightening edifice . On the same day the Communist leader Todor Zhikov was removed from power in Bulgaria and 16 days later, Ladislav Adamee, Prime Minister of Czechoslovakia, resigned. The only former Soviet satellite state where the Iron Curtain's demise resulted in violence was Romania, where possibly 1,000 protesters were killed in the country's third largest city, Timoşoara (it has been almost impossible to find any reliable death figures online, where the causalties vary from a dozen to several thousands dead). However, on December 22, 1989, the Romanian army joined forces with the protesters and arrested the Communist dictator Nicolae Ceauşescu, who was executed three days later after an improvised, farcical and filmed trial.

Several of the concerns expressed by the Granta authors have unfortunately come true. Russian dissident Andrei Sinyavsky wrote that when a multinational empire such as the Soviet Union crumbles and its satellites are suddenly liberated, this will inevitably lead to xenophobia and ethnic conflicts. The Communist myth of a "bourgeois siege" will be replaced by ludicrous nationalism and fears of infiltration from unwanted immigrants. Other authors, such as the East German Jurek Becker, wrote that the fall of communism and a subsequent mistrust of all forms of socialism, religion, state power and ideologies will result in a lack of guiding principles, while more and more people will lose themselves in consumerism and alienation.

The Czech Josef Škvorecký explained why he could not avoid doubting any  positive outcomes from the radical changes his country was undergoing at the moment. As a 14-year-old, Škvorecký had experienced how Nazis had occupied Prague. Ten years later, the Communist Party of Czechoslovakia, with Soviet support, had conducted a coup d'état and had after that for four decades maintained a suppressive reign, backed by Soviet imperialism. Twenty years after the Prague Coup, the Czechs' hopes of freedom and change would again be extinguished by a Soviet armed invasion, and twenty years after that Škvorecký feared that the final (?) collapse of communism would give rise to ethnic tensions between Czechs and Slovaks that eventually would tear the nation apart.

The French-born George Steiner, whose parents had escaped from Russian progroms, predicted that Yugoslavia would soon be fragmented and suffer from ethnic violence, while the "prim neo-isolation of Thatcherite Britain" might have disastrous results. The German Hans Magnus Enzenberger warned that “Western democracies are facing an unprecedented dissolution” and that they could not expect that a crumbling Soviet Union would remain weak and powerless. Enzenberger also reminded the “new Europeans” that:

We must also withdraw from our untenable position in the war of debt against the Third World, and the most difficult retreat of all will be in the war against the biosphere which we have been waging since the industrial revolution. 

The Russian-British historian of ideas, Isaiah Berlin, wrote that it was quite possible that the European euphoria might prove to be illusionary. Change must reach the depths of the human mind. The people of Eastern Europe did not rebel in the name of a great cause. They rebelled against the regimentation and dreariness of life. They wanted the consumer goods, the entertainment and freedom from arbitrary authorities offered by the West. They were raging at a system that had cheated them all their lives. According to Isaiah Berlin a sudden, overwhelming change like the fall of Communism had to be analysed, felt and understood by as many people as possible, not only by intellectuals and a privileged elite. What happened in Europe 1989 could not be allowed to become a “Revolution of the Intellectuals”, like the upsurge of liberal and democratic feelings that in 1848 toppled governments in Paris, Rome, Venice, Berlin, Dresden, Vienna and Budapest, only to be crushed by armies of conservative forces, which thus maintained the status quo. Berlin´s observation reminded me of the mainly unsuccessful Arab Spring, which in many places resulted in thwarted hopes and bloodshed.

Regardless of their various concerns, all contributors to Granta agreed that walls do not solve any problems, they only create and maintain misery and desperation. What they all wished was that the euphoria created after the disappearance of the Iron Curtain would not constitute a temporary phase, but rather encourage a free market, freedom of expression, compassion and human interaction. That was thirty years ago. The hopes remain, while new walls are being erected and environmental degradation threatens all life on earth.

“Yes, I've seen it before, just a little bit of history repeating.”

Brent, Jonathan (2008) Inside the Stalin Archives: Discovering the New Russia. New York: Atlas & Co. Publishers. Franken, Al (2003) Lies and the Lying Liars Who Tell Them: A Fair and Balanced Look at the Right. New York: Dutton/Penguin. Dikötter, Frank (2011) Mao's Great Famine: The History of China's Most Devastating Catastrophe, 1958-1962. London/New York: Bloomsbury. Gross, Miriam (2016) Farewell to the God of Plague: Chairman Mao’s Campaign to Deworm China.  Oakland, CA: University of California Press. Hegel, Georg Wilhelm Friedrich (2004) The Philosophy of History. New York: Dover Publications. Hollingdale, Reginald John (1977) A Nietzsche Reader. London: Penguin Classics. Mandelstam Osip (1975) Selected Poems. A bilingual edition, translated by David MacDuff. New York: Farrar, Straus & Giroux. Nietzsche, Friedrich (1974) The Gay Science, with a prelude in rhymes and an appendix of songs. New York: Random House.  Škvorecký, Josef, et al. (1990) “The State of Europe: Christmas Eve 1989” Granta No. 30: New Europe!. New York: Viking Penguin Inc. Voltaire (1966) Candide or Optimism, a new Translation, Backgrounds, Criticism, Translated and edited by Robert M. Adams. New York: W. W. Norton & Company. Zedong, Mao (1958) "The First Speech at The Second Session of the Eighth Party Congress (May 8)," Selected Works of Mao Tse-tung: Vol. VIII. Secunderabad: Kranti Publications.

02/25/2019 10:48

Under min tid på Lunds Universitet hörde det till allmänbildningen att vara insatt i Karl Marxs skrifter. För min del var det väl lite si och så med den kunskapen, men jag läste väl så pass mycket om och av honom att jag inte framstod som en inbiten högerkille, vilket jag för övrigt inte var. Men ofta räckte det inte att ha några ytliga kunskaper om Marx eller att ha förkovrat sig genom en ”marxistiskt grundkurs”. De riktigt rättrogna ”socialisterna” som jag och mina vänner kallade för ”filtfolket”, emedan flera av dem likt nutidens rättrogna muslimer uppvisade sin politiska tillhörighet genom sin klädedräkt. I filtfolkets fall genom palestinaschalar, lila mjukdräkter, blåställ, islandströjor, fårskinnspälsar, norrländska näbbstövlar och/eller peruanska chullomössor och ponchos.

Och likt en fundamentalistisk islamist som söker sitt berättigande genom bokstavstroende på Koranen och diverse heliga skrifter, så kunde en filtfolksfanatiker luta sig mot Marx och dessutom tycka att du var en ignorant om du inte visste något om Hegels filosofi. Hegel! Denne urtråkige och i grunden svårbegriplige svärmare, vars kryptiska texter jag med stor möda hade försökt begripa. Vad jag dock tyckte mig ha begripit var sannerligen inte i enlighet med vad jag ansåg en radikal yngling som jag borde omfatta.

Hegels skriverier var enligt min mening såväl det dunkelt tänkta, som det dunkelt sagda. Med andra ord rena rappakaljan. Om du hyser virriga tankar är det lika bra att klä dem i ord som inte gör dem mycket klarare, ett vanligt trick bland flera svårbegripliga filosofer.

Vad var det då som retade mig hos Hegel? Jo, den i grunden socialdarwinistiska tanken att mänskligheten genom en serie primitiva stadier av medvetande successivt och obönhörligt har utvecklats. Att mänskliga framsteg har motsvarats av olika former av social organisation. Detta tilltalade uppenbarligen Marx och fick sin slutgiltiga utformning i den marxistiska dialektiken som blev dogm och religion hos stalinister och liknande, hänsynslösa samhällsarkitekter som inbillat sig att deras tyranni grundade sig på orubbliga naturlagar.

Så kallad dialektisk materialism, vars ideologer som trots att de ofta säger sig värna om samhällets olycksbarn har ofta likväl varit övertygade om riktigheten i en pseudovetenskap som baserats på övertygelsen om att mänskliga samhällen, ja själva mänskligheten, ständigt har förbättras genom konkurrens mellan individer, grupper, nationer och idéer. Att en sådan kamp ofrånkomligen leder till skapandet av högre stående samhällsformer. Grundprincipen bakom denna idé var att såväl människans som samhällets utveckling baserar sig på utplånandet av svaga individer. Enbart de som varit bäst lämpade för kampen för tillvaron har överlevt och fört sina gener vidare till kommande, alltmer fulländade släkten – The Survival of Fittest, de mest lämpligas överlevnad. Men, egentligen betyder inte Darwins ”naturliga urval” att det är de starkare som överlever, utan de mest anpassningsbara. Inte de hänsynslösaste, utan kanske snarare de som tar han om och respekterar varandra. Men tanken fanns där och kunde inte sopas undan – vi utvecklas från det sämre till det bättre.

Marx och Engels tanke var uppenbarligen att av samhällsutvecklingen är beroende av materiella faktorer, något som jag är fullkomligt överens med dem om. I många avseenden går mänskligheten säkerligen framåt; på den medicinska fronten med smärtlindring och allt annat, inom kommunikationer, datalagring, etc., etc., men låt oss därmed  inte slå oss till ro och glömma de överhängande hoten och skuggorna. Jag ställer jag mig alltså frågande inför marxismens hegelianska förenkling av det historiska förloppet, en tvångströja som fått många att tro att vi trots allt elände går mot allt ljusare tider

Att beräkna offer för statlig repression är ytterst vanskligt. Över- och underdrifter är legio. Men även diktatorer har antagligen ett behov att veta vad de ställt till med, så låt oss ta en titt på officiella beräkningar. Efter Sovjetunionen upplösning har man funnit att arkiven innehöll 799 455 officiella uppgifter om avrättningar, mellan 1921-1953. Under samma tid – omkring  1,7 miljoner dödsfall i Gulag, uppskattningsvis 390 000 döda under fördrivandet av de så kallade kulakerna, plus upp till 400 000 övriga dödsfall av personer som under 1940-talet deporterades till nya ”bosättningar”. Mellan 5,5 till 6,5 miljoner personer dukade under den statligt framkallade hungersnöden, 1932-33. Kom inte och säg till mig att all detta lidande, all denna död kan förvaras genom uppnåendet av ”ökat välstånd”.  Lika lite kan 45 miljoner döda under Maos enbart fyra års långa Stora språng framåt försvaras och heller inte hur den så kallade nedsippringsteorin (Trickle-down economics) kan tillåtas att försvara ojämlikhet och rovdrift på natur och människor.

De män och kvinnor som inbillat sig att allt detta elände kan försvaras befinner sig på samma sida som Joseph Stalin, som liksom i Mandelstams oförglömliga dikt sög på dödsstraff som på hallon:

Vi lever som om landet inte fanns.
På tio stegs håll hörs inga samtal.
Men där orden räcker till samspråk,
där minns man Bergsbon i Kreml.
Hans fingrar är feta som daggmask,
hans ord är som blytunga lod.
Hans stövelskaft blänker, mustaschen
kryper av kackerlacksskratt.
Kring honom bossar med tupphals
– han leker med deras fjäsk:
De piper och visslar och jamar.
Han ensam får peka och slå.
Som hästskor smids Bergsbons dekret
att slungas mot ögon och ljumskar.
Han suger på dödsstraff som hallon
– det är fest i hans breda bröst.

Där finns även miljoner som världen över har hyllat Den store Rorsmannen Mao Zedong som steg upp om morgonen, nöjd med sig själv och de mord, lidande och den svält han åstadkommit:

Efter att ha läst rapporten i Folkets Dagblad av den 30 juni, att distriktet Yuijang har lyckats utrota sjukdomen som orsakas av blodiglar, lät jag mina tankar flyga vida hän och kunde inte somna om natten. När den milda brisen fläktade sin värme och morgonsolen steg mot mitt fönster, såg jag i fjärran mot sydhimlen och överlät lycklig mina tankar åt penseln.

Dikten som följde var en lyrisk skildring av de om framsteg som gjorts under den masskampanj för att utrota bilharzia som 1956 hade initierats av Mao. Blodiglarna i Maos dikt kunde lika gärna ha kunnat ersättas av människor, eftersom Den Store Ledaren inte visade någon som helst medkänsla med sådana han ansåg vara sina fiender. För honom kunde de lika gärna ha varit plattmaskar något han exempelvis demonstrerade i ett tal som han 1958 höll för sina partikamrater, samma år som det katastrofala Språnget Framåt introducerades:

Ch'in-Shih-huang [den tyranniska kejsaren Qin Shi Huangdi] var expert då det gällde att respektera moderna tider och förringa det gångna. Naturligtvis vill jag heller inte citera honom. (Kamrat Lin Biao avbryter: "Ch'in-shih-huang brände böckerna och begravde de lärda levande".) Vad lyckades han med? Han begravde enbart 460 lärda män levande, alltmedan vi har begravt 46 000. Under vårt underkuvande av kontrarevolutionärerna, dödade vi inte då några kontrarevolutionära intellektuella? Jag debatterade en gång med demokraterna: ”Ni anklagar oss för att agera som Ch'in-shih-huang, men ni har fel; vi  har överträffat honom hundrafalt. Ni anklagar oss för att vi söker efterlikna Ch'in-shih-huang då det gäller att införa diktatur. Vi erkänner det villigt. Vad som är beklagligt att ni inte hindrade oss. Det var vi som fick be er om det.” (Skratt.)

En cynism dold bakom människokärlek, inte olik den som demonstreras av all de som säger sig var kristna och predikar medkänsla med sin nästa samtidigt som de hyllar Mammon och lever i största välmåga, inbillande sig att deras bekvämlighet även gynnar de som lider i fattigdom och elände.

Denna abstrakta syn på tillvaron, ett avskiljande av dig själv gentemot omvärlden. Ett tänkande baserat på paradoxen ”Jag och de andra”, leder till ett abstrakt tänkande som förvandlar andras lidande till diagram, statistik och politik. Genom en enkel tankegång förvandlas kaos till ordning, ett farligt förenklande av tillvaron som med entusiasm har anammats av skrivbordstrateger, samhällsarkitekter och diktatorer. Hegel ansåg att historien skulle kulminera i en slutgiltig, fullständigt rationell samhällsform.  En abstrakt utopi som uppenbarligen inte är så speciellt skild från de skrifter som över hela världen sprids av Jehovas Vittnen.

En värld där de nuvarande regeringarna kommer att ersättas av Guds rike och alla i den nya världen kommer att åtnjuta rättvisa och varaktig fred under Jesu Kristi styre. Fridsfursten kommer att ha tillintetgjort alla de laglösa element som nu behärskar världen och endast fredsälskande och klanderfria människor kommer att finnas kvar på jorden.  Aldrig mer kommer människor att lägga ner miljarder på vapen. Inget våld, inga revolutioner eller etniska konflikter kommer att förekomma. Hungersnöd har ersatts av överflöd. Törnen och tistlar, dålig jordmån, framryckande öknar, torka och förödande gräshoppssvärmar allt detta kommer att försvinna och upphöra. Jehova kommer efter att ha gjort slut på all livsmedelsbrist att ställa till ett evigt gästabud. Alla kommer att få bygga ett eget hem, plantera fruktträd och ta vård om vackra trädgårdar. Fullkomlig hälsa kommer att råda, fysiska defekter kommer att försvinna. Död, tårar och gravar kommer aldrig mer att finnas. 

En härlig framtid väntar de rättrogna.  Men en sann kommunist tror inte på Gud, inte på någon utom-mänsklig nåd och frälsning. Hon/han tror på vetenskapen, på politiken, på att ”internationell solidaritet” är ”arbetarklassens kampenhet”.  Frälsning måste sökas här på jorden. Utan modern rationalism kommer vi inte att uppnå mänsklig fullkomlighet. Underverkens tid inleddes med industrialismens framväxt. Vetenskap och teknik kommer slutligen att skänka välfärd och välbefinnande till oss alla, men för att kunna åtnjuta dessa välsignelser måste mänskligheten befrias från alla de parasiter och medresenärer som förslavat oss genom sitt egoistiska profitbegär; genom konkurrens och ojämlikhet. Ingenting är mer lovvärt än obruten produktivitet och materiella framsteg. Visionen om oändliga förbättringar leder ett jordiskt paradis, en strävan som främjas av berättigade protester, revolutioner och internationell solidaritet, tills dess en gyllene framtid blir verklighet, präglad av kollektiva levnads- och produktionssätt.

Det är inom denna framgångsskimrande utopi vi finner Hegel. Hans ansåg att allt, det vill säga historien, slutligen skulle avslutas som i sagornas ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Det vi upplever som en kaotisk tillvaro är nämligen inte alls kaotiskt. Det finns en bestämd ordning bakom allt, men de flesta av oss är dessvärre omedvetna om denna ordning. Verkligheten är en organisk enhet av ande och natur. Utvecklingen är en del av Guds natur. Vad vi människor uppfattar som åsikter, önskningar eller syften är enbart en liten del av världshistoriens mäktiga strömfåra. Tanke och verklighet är egentligen två sidor av samma mynt. Det abstrakta tänkandet, logiken, är en återspegling av existensens verkliga natur. Vi kan utan svårighet föreställa oss något som är perfekt. Logiken är därmed en återspegling av naturens perfektion, ett bevis för naturlagarnas giltighet. Eftersom tankar faktiskt existerar är de en integrerad del av verkligheten, en del av naturen. I all sin mångfald och obegriplighet är världen trots allt den bästa av världar. Vårt tänkande strävar efter fullkomlighet, och naturen är den yttersta fullkomligheten, den är Gud.

Mot det radikala tänkandets begär efter att förändra och riva ner ställde Hegel den på lag och moral grundade Staten. Individualism och subjektivitet är egentligen av ondo. De motsätter sig Världsanden, som genom den historiska utvecklingen visar varje folk hur det bör handla. Ett folk må förinta ett annat, det kan vara världshistoriskt berättigat eftersom historien trots allt är en produkt av mänsklig vilja och ytterst tjänar naturen, dvs. Guds vilja. Gud är enbart vårt tänkande om Gud och det som vi uppfattar som förändringar är i själva verket lagen om orsak och verkan, att allt ger upphov till sin motsats ända tills den dag då harmoni och jämvikt uppnås. Då det ideala tillståndet har uppnåtts blir fortsatt förändring är varken möjlig eller önskvärd. Vår värld har blivit en slags bisamhälle där varje individ är en harmoniskt fungerande del av helheten. Ett samhälle där var och en av oss tjänar en helhet som är mycket större än oss själva – Staten.  

I själva verket försökte Hegel, som den preussiske tjänsteman han var, förvandla filosofin till ett politiskt vapen. Han lyckades politisera filosofin, något som likväl inte gjorde hans tänkande speciellt klart och lättfattligt:

I verkligheten förefaller Framåtskridande vara en förändring av något ofullkomligt till något som är mer perfekt; men ofullkomligheten bör därmed inte uppfattas som något som enbart är bristfälligt, den bär nämligen inom sig förutsättningarna för en strävan mot något bättre […] Det ofullständiga innehåller således sin motsats, det är en motsägelse som ständigt söker upphäva sig själv; en instinktiv rörelse, själens inneboende drift att bryta genom sinnevärlden och allt sådant som gör den främmande inför sig själv, en strävan att uppnå medvetandets ljus, dvs. förverkliga sig själv.

Hegels tänkande kan betraktas i ljuset av vad som har kallats Tysk idealism och som fick sin viktigaste utgångspunkt i Kants tänkande, som fastställde att vi aldrig med säkerhet kan veta vad som existerar bortom våra kroppsliga sinnen. Vi kan inte veta om Gud eller en odödlig själ existerar och det var här idealisterna tog vid. Fichte menade att det inte finns någonting utanför oss själva. Vi skapar våra idéer och förställningar och därmed skapar vi också världen. Schleiermacher menade även han att verkligheten egentligen utgörs av tanke, verklighet och logik, alltså sådant som skapats av människan. Vi föreställer oss att denna verksamhet följer fastställda regler, naturlagar, dessa lagar är enligt Schleiermacher identiska med Gud, som tillsammans med människan utgör an allomfattande enhet. Ja, i själva verket är Gud alltings  Skapare och vi är en del av honom, identiska med honom.

Denna tyska, alltmer abstrakta idealism går att spåra långt tillbaka i tiden. Den finns exempelvis hos matematikern och mångsysslaren Gottfried Wilhelm Leibniz (1646 – 1716) som antog att Gud skulle ha kunnat skapa vilken värld han ville, men att han som fullkomlig varelse valde den bästa möjliga. En värld där det finns fri vilja existerar givetvis även egoism och missförstånd, och därmed också ondska. Men, en sådan värld är bättre än en värld där fri vilja inte finns och detta är enligt Leibniz förklaringen till varför en fullkomlig Gud har skapat en värld där det finns så mycket ont.

Matematikern Leibniz var en mästare i abstrakt tänkande och även Hegels värld är en abstraktion, en tankekonstruktion som han inbillat sig vara verklighet och som hans efterföljare förvandlade till orubblig sanning, en ”vetenskap” som inte kan förnekas. Det är här de egensinniga tänkarna kommer in. Sådana fritänkare som inte erkände några system. Exempelvis Kierkegaard, som avskydde Hegels tänkande. Enligt Kierkegaard leder människans fria vilja till ett totalt ansvar för hennes val. Du kan inte smyga dig undan ditt snavar för onda gärningar genom att hänvisa till att du är slav under ett system som tillåter sådant. Enligt Kierkegaard var det ett stort misstag att införa abstrakta filosofiska regelverk som gjorde det möjligt för oss att andra underkasta oss dem och därmed förneka vår fria vilja och vårt ansvar för oss själva och andra.

I sin pikareskroman Candide eller optimismen, som han hävdade vara ”en översättning från Dr Ralphs tyska original med de tillägg man fann i doktorns ficka när han dog i Minden i nådens år 1759”, skjuter Voltaire med frodig skadeglädje sönder och samman Leibniz teori om att vi lever i den bästa av världar. Hans stollige filosof Pangloss hävdar i likhet med Leibniz att allt som existerar har ett skäl för sin existens – inget kommer från ingenting. Allt som existerar är bättre än sådant som inte existerar – eftersom det som existerar är mer verkligt än sådant som inte existerar.

Voltaire vägrar begripa sådana spetsfundigheter utan slungar sin naive hjälte, Candide, in en värld fylld av obegriplig ondska och fullkomligt oförutsedda händelseförlopp. Genom sin kärlek till Kunigunda kastas Candide genom diverse missförstånd ut ur sin skyddade tillvaro och trots en mängd missöden väljer han att kämpa vidare, eftersom han inte kan leva utan sin Kunigunda. Då Candide slutligen återförenas med sin älskade har hon genomlidit massakrer, våldtäkter och prostitution och blivit både argsint och ful. Men av pliktkänsla gifter sig Candide med henne. Kunigunda visar sig vara en skicklig pastejbakerska och tillsammans med henne och den ständigt lika förnumstige Pangloss skaffar sig Candide en liten gård med en prunkande trädgård.

Pangloss sade ibland till Candide:
– Allt händer samman i denna den bästa av alla tänkbara världar. Ty om ni inte för er kärlek till fröken Kunigunda hade blivit utjagad ur ett skönt slott medelst kraftiga sparkar i er bak, om ni inte hade råkat ut för inkvisitionen, om ni inte till fots hade släpat er genom Amerika, om ni inte hade ränt er sabel tvärs genom baronen, om ni inte hade förlorat alla era baggar från det härliga Eldorado, så skulle inte sitta här och äta syltad cederbark och pistascher.
– Det är väl talat, svarade Candide, men vi måste odla vår trädgård.

Därmed hade Voltaire sagt sitt om den tyska idealismen och även om de fatala tankekonstruktioner som trots den skarpe fransmannens varningar i sin Candide skulle utvecklas vidare av ett stort antal skarpsinniga, tyska akademiker. Som Hegel, enligt min uppfattning, tämligen vimsiga idéer om hur en förnuftig historieutveckling, övervakad av Guds allsmäktiga vilja, mål och mening, skall föra oss till en framtida utopi – per aspera ad astra, genom svårighterna mot stjärnorna.

Men jag skall inte vara alltför dömande mot Hegel. Det var trots allt ett yttrande av honom som fick mig att skriva det här blogginlägget och fick mig att läsa en tidskrift jag fann i min bokhylla: Granta, No. 30: New Europe! Redaktionen till denna ”pocketbokstidskrift för nytt författarskap” hade den första december 1989 bett femton berömda europeiska författare kommentera vad som hänt under året – det vill säga kommunismens fall och Järnridåns försvinnande och vad de trodde att det där skulle leda till. Deras bidrag samlades under rubriken The State of Europe: Christmas Eve 1989, Tillståndet i Europa: Julafton 1989. Läsningen av dessa artiklar kring händelser som ägt rum för trettio år sedan tycktes vederlägga Hegels åsikt om att historien gåt framåt, att allt förändras till det bättre. Jag fick snarare intrycket av att ingenting förändras så mycket som man skulle kunna tro och att flera av författarnas farhågor dessvärre hade slagit in. Men även det var en chimär, en sanning med modifikation. Under mina senare resor genom Europa och speciellt i det forna Öst har jag fått en känsla av att många förändringar har varit till det bästa. Bilden är mångfacetterad, på gott och inte, men den är definitivt inte så enkelspårig som Hegel tycktes anse. Eller tyckte han verkligen så? Att allt pekar framåt längs en rak linje? Kanske är det trots allt så att mycket upprepas?

Vi är ju människor, tänker som människor och gör misstag som människor. Lär vi oss från våra misstag? Möjligen en och annan gång, men definitivt inte alltid. Nietzsche, denne ytterst märklige och motsägelsefulle man som antagligen inte enbart bör läsas i ljuset av vem han var och vad han ställde till med, utan borde betraktas som en funderande människa som tänkte högt och därmed ömsom kom med dumheter, ömsom med guld. Nietzsches universum är inte definitivt, inte regelstyrt och därför är inte hans skrivande abstrakt och planlagt, välordnat och förnuftigt. Det är högst personligt och istället för att skriva sammanhängande berättelser och utläggningar skriver Nietzsche helts i aforismform, hugskott som likt blixtar dyker upp och som han griper i luften för att sedan skriver ner. Om jag läser Nietzsche på ett sådant fritt, odisciplinerat sätt hittar jag den ena tanken efter den andra som griper mig och får mig att fundera.

Exempelvis då han skriver att vi alltid är mer intresserade av produkten än vad som ledde fram till den, dess orsak och att vi därför blir så utmärkta konsumenter av vad andra kokat ihop. Hur vi äter kunskapens frukterna av deras tänkande utan att fundera på hur de uppkommit:

Varje konsumerande människa anser att trädets mål har varit frukten; men trädets mål var fröet. – Häri ligger skillnaden mellan alla producerande och alla konsumerande människor.

Likt Kierkegaard ville Nietzsche befria oss från ett mekaniskt anammande av vad andra sagt och tänkt och därigenom undvika att ta ansvar för våra egna handlingar. Jag antar att detta är tanken bakom Nietzsches liknelser om ”den eviga återkomsten”. Det gäller att bryta vårt slentrianmässiga tänkande. Som i en liten novell skapar Nietzsche en scen inom vilken en demon träder fram ”i din ensammaste ensamhet” och förklarar för dig att du är dömd att gång på gång, liv efter liv, tvingas uppleva samma smärtor, plågor och förtvivlan som allt som oftast griper dig. ”Existensens eviga timglas skall vändas och vändas igen”. Demonen lämnar sitt offer, men han kan omöjligt bli kvitt den ständigt återkommande frågan: ”Vill du uppleva detta en gång till och otaliga gånger till?” Nietzsche skriver att den undran för alltid kommer att vila i bakhuvudet och där

ligga som den tyngsta vikten i vågskålen i allt ditt handlande! Vilken omsorg måste du inte ägna dig själv och ditt liv för att inte önska något högre än denna yttersta eviga bekräftelse och besegling?

Tanken på att allt följer samma regler, samma invanda spår är något som enligt Nietzsche måste brytas. Först då kan vi känna oss verkligt fria. Enligt honom finns ”det sanna, eviga livet” redan här i dig, ”ett liv av kärlek, fritt från all selektion och uteslutning”. Fruktan för den eviga återkomsten gör att vi kan omvärdera våra liv och inte betrakta dem som en abstraktion, något avlägset som vi egentligen aldrig får ta del av, utan som något starkt och närvarande.

När jag läser detta dyker den härligt funkiga History Repeating upp i skallen. Den fanns på Propellerheads enda CD Decksandrumsandrockandroll från 1998 och på Youtube kan man avnjuta den originella musikvideon där Shirley Bassey sjunger:

And I've seen it before
and I'll see it again.
Yes I've seen it before
Just little bits of history repeating.

Och vi har sett det förut
och jag kommer att se det igen.
Ja, jag har sett förut:
Enbart små bitar av historien som upprepas.

Men, tillbaka till Hegel och orsaken till varför jag kom att skriva det här snåriga blogginlägget. Även han kunde likt Nietzsche mitt bland alla sina underligheter komma upp med ett och annat guldkorn:

Vad erfarenheten och historien lär oss är detta, att folk och regeringar aldrig har lärt sig någonting från historien eller handlat utifrån sådana principer som kan härleddes från den. Varje period präglas av sina alldeles speciella omständigheter och är därför ytterst särpräglad. Alla handlingar och tankar präglas av förställningar som är kopplade till sig själva och till sig själva allena. Då vi drabbas av omvälvande händelser är vi inte behjälpta av några allmänna riktlinjer. Det framstår som meningslöst att återknyta till sådant som skett i det förflutna. Minnets bleka skuggor kämpar förgäves mot nutidens liv och känsla av frihet.

Det är nu trettio år sedan Berlinmuren föll och av en slump fann jag som sagt för någon dag sedan i bokhyllan hittade Granta, No. 30: New Europe! Det var spännande och märklig läsning. Vi befann oss i Guatemala då allt det där skedde. Europa var långt ifrån oss och händelseförloppets hastighet framstod som surrealistisk. För mig som så många varit i Berlin och även en hel del andra östländer framstod det som obegripligt att hela kalla-krigetatmosfär som under så många år vilat tung över Europa plötsligt hade skingrats.  

Efter att ha från Mikhail Gorbatjov ha mottagit en informell garanti om att ”1952 kommer inte upprepas” inledde den ungerska regeringen genom att den tredje mars 1989 öppna sina gränser nedmonterandet av Järnridån. I april 1989 legaliserade den polska regeringen Solidarność, som i juni erövrade 99 procent av de tillgängliga platserna i parlamentet. Den nionde november passerade tiotusentals berlinbor murens kontrollstationer och man började äntligen riva det anskrämliga bygget. Samma dag som man bröt igenom Berlinmuren avlägsnades kommunistledaren Todor Zhikov från makten i Bulgarien, 16 dagar senare lämnade Ladislav Adamee, Tjeckoslovakiens premiärminister, in sin avskedsansökan. Den enda före detta sovjetiska satellitstaten där järnridåns fall resulterade i våld var Rumänien, där möjligen 1 000 demonstranter dödades i landets tredje största stad, Timoşoara (det har varit i det närmaste omöjligt att finna några tillförlitliga dödssiffror på nätet, där de varierar från ett dussin till flera tusen). Emellertid, den 22:e december 1989 förenade sig den rumänska armén sig med demonstranterna och arresterade den kommunistiske diktatorn Nicolae Ceauşescu, som efter en farsartad, improviserad och filmad rättegång avrättades tre dagar senare.

Mycket av den oro som författarna uttryckte i Granta har dessvärre besannats. Den ryske dissidenten Andrei Sinyavskij skrev att när ett multinationellt imperium som Sovjetunionen faller och dess satelliter plötsligt befrias, kommer det oundvikligen att leda till främlingsfientlighet och etniska konflikter. Den kommunistiska myten om "borgerlig belägring" kommer att ersättas av befängd nationalism och rädsla för infiltration av oönskade invandrare. Andra författare, som den östtyske Jurek Becker, skrev att kommunismens fall och den följande växande misstron mot alla former av socialism, religion, statsmakt och ideologier överhuvudtaget kommer att leda till en brist på vägledande principer, alltmedan alltfler människor förlorar sig i konsumentism och alienation.

Tjecken Josef Škvorecký förklarade att han som inte kunde undvika att tvivla på några positiva resultatet av alla de radikala förändringar som hans land genomgick för tillfället. Som fjortonåring hade Škvorecký upplevt hur nazisterna ockuperat Prag. Tio år senare genomförde Tjeckoslovakiens kommunistparti med ryssarnas hjälp en statskupp och kom sedan att under fyra decennier att utöva en sovjetiskt stödd totalitarism. Tjugo år efter Pragkuppen skulle tjeckernas hopp om frihet och förändring åter grusas genom en sovjetisk invasion, och tjugo år efter det, efter kommunismens slutgiltiga (?) fall fruktade Škvorecký att etniska spänningar mellan tjecker och slovaker skulle riva söder nationen.

Den franskfödde George Steiner, vars föräldrar flytt från ryska progromer, förutspådde att Jugoslavien skulle bli fragmenterat och drabbas av etniskt våld, alltmedan "tatcherismens sippa neo-isolering" skulle få katastrofala resultat. Hans Magnus Enzenberger varnade för att "västliga demokratier stod inför en aldrig tidigare skådad upplösning" och att de inte kunde förvänta sig att en sönderfallande sovjetmakt skulle förbli svag och maktlös. Enzenberger påminde också de "nya européerna" om att:

Vi måste dra oss tillbaka från vår ohållbara ställning i den ständiga krigföringen mot den Tredje Världen. Den svåraste reträtten av alla kommer att vara att ge upp rovdriften på vår biosfären, som pågått oavbrutet allt sedan den industriella revolutionen.

 Den rysk-brittiska historikern av idéer, Isaiha Berlin, skrev att den europeiska euforin snart kunde visa sig vara en illusion. Förändringar måste nå djupet av vårt gemensamma medvetande. Östeuropas folk gjorde inte uppror inte i namn av en stor idé. De vände sig mot tvång och förnekandet av deras strävan och drömmar. De ville få tillgång till Västs obegränsade konsumtion, dess underhållning och frihet från myndigheternas godtycke. Enligt Isaiha Berlin måste en så plötslig och överväldigande förändring som kommunismens fall analyseras och förstås av så många människor som möjligt, inte bara av en intellektuell och en privilegierad elit. Det som hände i Europa 1989 kunde inte tillåtas bli en de " intellektuellas revolution ” som då liberala och demokratiska känslor svallade över och 1848 ledde till att regeringarna föll i Paris, Rom, Venedig, Berlin, Dresden, Wien och Budapest, enbart för att revolutionen strax därefter krossades av konservativa krafternas arméer, som därmed lyckades återupprätta förtryckets status quo. Berlins observation kom mig att tänka på den tämligen misslyckade Arabiska Våren, som på många ställen resulterade i grusade förhoppningar och blodbad.

Oavsett sina olika farhågor var alla bidragsgivare till Granta överens om att murar inte löser några problem, de skapar och bibehåller enbart elände och desperation. Vad de alla önskade var att euforin som skapades vid försvinnandet av järnridån inte skulle vara en tillfällig fas utan snarare åstadkomma en förändring som skulle leda till friamarknad, yttrandefrihet, medkänsla och globalt samarbete. Det var trettio år sedan. Förhoppningarna finns kvar, alltmedan nya murar reses och miljöförstöringen hotar allt liv på jorden. Yes, I've seen it before, just little bits of history repeating.

Brent, Jonathan (2008) Inside the Stalin Archives: Discovering the New Russia. New York: Atlas & Co. Publishers. Franken, Al (2003) Lies and the Lying Liars Who Tell Them: A Fair and Balanced Look at the Right. New York: Dutton Penguin. Dikötter, Frank (2012) Mao och den stora svälten. Lund: Historiska medier. Gross, Miriam (2016) Farewell to the God of Plague: Chairman Mao’s Campaign to Deworm China. Oakland, CA: University of California Press. Hegel, Georg Wilhelm Friedrich (2004) The Philosophy of History. New York: Dover Publications. Mandelstam, Osip (1976) Rosen fryser i snön: dikter i urval och översättning av Hans Björkegren. Stockholm:  Wahlström & Widstrand.  Nietzsche, Friedrich (1971) Antikrist/Hammaren talar. Lund: Bo Cavefors  Bokförlag. Nietzsche, Friedrich (1987) Den glada vetenskapen. Göteborg: Bokförlaget Korpen.  Nietzsche, Friedrich (2000) Mänskligt, alltför mänskligt: En bok för fria andar. Ågerup: Symposion. Škvorecký, Josef, et al. (1990) “The State of Europe: Christmas Eve 1989” Granta No. 30: New Europe!. New York: Viking Penguin Inc. Zedong, Mao (1958) The First Speech at The Second Session of the Eighth Party Congress (May 8), Selected Works of Mao Tse-tung: Vol. VIII. Secunderabad: Kranti Publications. Zedong, Mao (1973) Den långa marschen: Mao Zedongs 38 dikter, tolkning och kommentarer av Göran Malmqvist. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Voltaire (1969) Candide eller optimismen. Stockholm: Forum.



02/20/2019 00:34

In school, I was asked by a Swedish teacher "interpret" the poem Lunaria by the Swedish poet Wilhelm Ekelund:

Far from others you seem to stand,
so strange and quiet,
your gaze is yours and cold;
but the depth is heavy with desire.
Your mood is not like others.

Though the sunny gully above you
is filled with buzzing summer,
where thorny rose,  lily of the valley
and honeysuckle flame and shiver;
playing in the wind, they flaunt,
they laugh and sing.

I was dumbstruck. I knew the flower, which in Swedish carries the beautiful name Månviol, Moon Violet. My grandfather had told me that despite its name, the flower was not a violet at all. In the green suburb of Enskede in Stockholm, Grandpa had a lush garden. I have in a previous blog post told you about that garden and how Grandpa used to show me his flowers, while describing their peculiarities. The garden was laid out on a slope and a mighty wave of ​​flowers seemed to rise up outside the living room's bay window.

A narrow path, with unevenly placed steeping stones, between which orpines, phlox and aurinia grew, it winded up along the slope through dense flower beds. By the crest, the rock face lay naked under towering pine trees, then it sloped towards a wide ledge that by a wobbly fence was delimited from an intimidating precipice. It was on that shelf that Grandpa had his compost and kept several flowers that thrived in the shade, among them the Lunaria.

Ekelund's poem about the white flower that in splendid isolation rises beneath a crease filled with imposing flowers did for me constitute a living, highly personal image. Why did I have to "interpret" it? The poem aroused thoughts and feelings, was that not more than enough? After me mumbling something about loneliness and companionship, my teacher embarked on a winding discourse explaining how the outsider Ekelund in his poem described an almost religious, inner freedom. How his respect for absolute beauty transformed personal experiences, while opposing them to generally accepted, “objective” laws. How an external landscape became transmuted into striking images of his own life and exclusive experiences. Accordingly, Ekelund succeeded in converting melancholy and hopelessness into a calm breath, a sense of freedom far away from the hustle and bustle of everyday concerns that enabled him to create a new, almost magical language.

All that was certainly both enlightening and reputable, but for me it was like pouring water on a goose. I saw Grandpa's flowers, his astonishing garden, that was what Ekelund bestowed upon me through his poem. It was enough then, as well as now. My teacher's constant demand for "interpretations" disturbed me. However, I have to admit that it might not have been so inane, after all. Perhaps my annoyance was one reason to why many of the poems we read during my high school years have remained with me. If we had only read those poems without being forced to make those strained and complicated comments, I might just as well have forgotten them all. Now, for example, I can still remember Rainer Maria Rilke's poem about the panther in the Jardin des Plantes, which I was compelled to interpret, even if I considered that its meaning must have been crystal clear to each and every one who read it:

Sein Blick ist vom Vorübergehn der Stäbe
so müd geworden, daß er nichts mehr hält.
Ihm ist, als ob es tausend Stäbe gäbe
und hinter tausend Stäben keine Welt.

Der weiche Gang geschmeidig starker Schritte,
der sich im allerkleinsten Kreise dreht,
ist wie ein Tanz von Kraft um eine Mitte,
in der betäubt ein großer Wille steht.

His vision, from the constantly passing bars,
has grown so weary that it cannot hold
anything else. It seems to him there are
a thousand bars; and behind the bars, no world.

As he paces in cramped circles, over and over,
the movement of his powerful soft strides
is like a ritual dance around a center
in which a mighty will stands paralyzed.
                                   (Stephen Mitchell)

Many years later I ended up in an apartment not far from the Parisian Jardin des Plantes and I often visited its zoo. Perhaps Rilke's poem was the reason to why I was attracted by it. Sometime, I brought with me a sketching pad, which I now have lost somewhere, drawing several of the animals. I remember the orangutans and the snow leopard, but cannot recall any panther.

A room at the Department of Nordic Languages at Lund University was decorated with a series of framed etchings reproducing the text of a poem by the Swedish poet Gunnar Ekelöf, his suggestive poem Höstsejd, Autumn Incantation:

Be quiet, be silent and wait.
Wait for the wild beast, wait for the foreboding that shall come.
Wait for the wonder, wait for the destruction that shall come,
when time has got insiped.  Etc., etc …

When I got tired of the constant lecturing my eyes rested on the etchings and I had finally learned the entire poem by heart. That and an experience in Stockholm are the origins to the fact that Ekelöf since then has become a life companion.

In those days, I worked as a waiter on the trains between Malmö and Stockholm. This meant that after the lectures I hurried down to the station to catch a train. I had agreed with the Traffic Restaurants, TR, that it was OK if I boarded the train in Lund. If it was a large waggon the activities had already began. In those days there were still restaurant coaches on the trains, with white tablecloths, porcelain, a chef, a dishwasher and at least two uniformed waiters. On the other hand, if the carriage contained a so called two rooms and a kitchen, i.e. a cafeteria and a restaurant department separated by tiny kitchen area, I had to get started on my own, if not, as was often the case, a waitress had accompanied the coach from Malmö. My colleague in two rooms and a kitchen was almost always a young lady of my own age.

I was young at the time, perhaps as talkative as I am now, but at the same time quite shy and withdrawn. In Stockholm, if we did not spike, i.e. turned back on the same day, the train staff slept at Hotell Adlon on Vasagatan in Stockholm, where we were offered a beer and a sandwich when we arrived. The others used to go out together in the evening, but I generally excused myself by stating that I had to see my relatives. The tips were quite generous and enough for buying a ticket to the movies or a play. I often went the Dramaten, The Royal Dramatic Theatre and the Royal Swedish Opera. Particularily memorable was the impressive Jan Malmsjö as Hamlet, some of you might remember him as the demonic priest in Ingmar Bergman´s movie Fanny and Alexander. During several years I was able to imitate his “to be or not to be” monologue. How he came on to the scene carrying a sword with both hands and suddenly let it go so it with a loud bang, tremblingly stuck to the stage floor. In an intense, staccato-like manner he then performed the monologue while taking on and off a pair of glasses.

I do not really remember which operas I saw, but if I am not mistaken it was, among others, The Woman without a Shadow and The Knight of the Rose, though I still remember scenes from Ingmar Bergman's version of August Strindberg´s To Damascus and how I came to understood how theatrical, in the best sense of the word, Ingmar Bergman really was.

A few years later, during an unusually cold day between Christmas and New Year´s Eve, I travelled to Stockholm with two rooms and a kitchen. With me was an attractive waitress, somewhat older than me. She had thick chestnut hair and strange eyes, they were almost green, but shifted in grey and when she was looking at me it was as if her gaze went deep into me. She was witty and elusive, but nevertheless quite serious. Since it was a quiet day between two important celebrations the restaurant carriage was empty of guests most of the time. I didn't have to attend any lecture and thus travelled to Stockholm with the morning train.

For more than an hour we were stuck in the snow outside Norrköping. When we arrived at Stockholm´s Central Station she suggested that I accompany her to buy a pair of shoes. We went to several shops before she found for a pair of red wine coloured, high-heeled, velvet shoes. Impishly she wondered if I couldn't invite her to dinner, now when she was equipped with such elegant shoes. I invited her to Konstnärsbaren, The  Artist´s Bar. My tips were far from being enough to pay the bill, so I had to add quite a lot from my savings. She fascinated me and I wanted to impress her by enacting a big spender, ordering a full, exclusive menu, fine wine to accompany it and cognac for the coffee.

The wind was hard and cold when we returned to the hotel. To avoid slipping with her high-heeled, velvet shoes, she had to cling firmly to me. We parted in the corridor outside our rooms. After a few minutes she knocked on my door and explained that she could not get the radio working. Our rooms were small and furnished in the same way. Strangely enough, the single rooms kept the radios screwed onto a shelf above the beds. It turned out that her radio functioned reasonably well and I remained.

On our way back to Malmö we talked for a long time. I explained that I wanted to see her again, though she said that it would be out of the question. When I wondered why, she replied:

– I have come to realize that you for some unfathomable reason are attracted by problems. I have problems. I'm a problem. You should be beware of me. I would not like to hurt you. You´re a nice boy and I beg you to avoid any further contact with me.

It was a bewildering answer. I never saw her again. Maybe she was only working temporarily at the Traffic Restaurants, possibly she had found out when I was working and avoided getting on the same train. Shy as I was in those days, I did not dare to ask about her at the Head Quarters. I wonder what happened to her. It was a long time ago. Then I was twenty-two, now I am sixty-four. It was certainly for the better that she left me there in Malmö. My life has been fortunate. I have not missed her at all, and up till now I have not been thinking about her, but back then she was for six months at the epicentre of my thoughts.

Two days after our meeting I was back in Stockholm. This time I had travelled alone in two rooms and a kitchen. It was snowing again. I had no desire to go to the cinema or the theatre. I felt miserable and worthless. In my head Ekelöf's poem was spinning, round and round: “Be quiet, be silent and wait. Wait for the wild beast, wait for the foreboding that shall come.”

Finally, I went out into the snowdrift, went to a bookstore and bought two books by Ekelöf. Since then I have often been browsing through Gunnar Ekelöf´s Poems, 1927 -1962.

I remember, I remember
and as I remember
I scent,
I presage my destiny, my life,
the one I have had and the one after this
So similar and nevertheless,
so different.

At the same time I had obtained Ekelöf's Rimbaud translations and that was when I found them on a shelf here in Rome that I began writing these lines. I had seen a painting Enzo Cucchi, La deriva del vaso, The Drift of the Vase. The title said nothing to me because the painting did not portray any vase at all, but a shipwreck that seems to be drifting within a sea of ​​blazing lava – The Drunken Boat?

In spite of the fact that five amphoras are leaning against the broken mast, like those storing oil and wine which ancient Greeks and Romans loaded onto their ships, I understood that it was not a Mediterranean ship that Cucchi had depicted, but the Norwegian Oseberg ship, as it looked when it was found in 1904. Unlike most other Viking funeral ships, the Oseberg and Gokstad ships were not burned and they are now exhibited in the Viking Ship House at Bygdøy in Oslo. They are in their functionalist perfection among the most beautiful artefacts I have ever seen.

When I look at Cucchi's painting, it strikes me that his works of art are like the poems I remember from school. They can certainly be interpreted and explained, but I prefer to consider them in relation to my own life and experiences, that's how they speak to me. When I saw Cucchi's ship along with his painting Sospiro una onda, I Sigh a Wave, which also appears to represent a burning sea, though here it is not a ship that is thrown around in the waves of a nightly, flaming sea, but two skulls.

It is through these depictions of burning oceans that I came to associate Cucchi with Ekelöf and Rimbaud. The latter wrote in 1871, only sixteen years old, in Alexandrian verse the poem Le bateau ivre, The Drunken Boat. Not unlike the Cucchi paintings it displays a wild, glowing and rather insane story in which a boat tells us how it struggles with the sea. A feverish madness without any apparent anchorage the poem was born out of the boiling imagination of a teenager imbued with a profuse familiarity with fantastic worlds dreamt up by authors like Jules Verne, Edgar Allan Poe and Fenimore Cooper. Fantasising while leaning above contemporary illustrations with exotic landscapes and crazy savages it appears as if this boy in his rural backwater was particularly fascinated by pictures made by a certain Louis Figuier.

Rimbaud lets his drunken boat be tossed from Europe's rocky shores, with its dilapidated castles, far away to Florida's monster plants, panthers with human skin, the Arctic's frozen sea, and rotting swamps with Leviathan's carcass. The boat travels through the glare of white snow, green nights, a sea spotted by the sheen from silvery moons, glaciers, pearl beads, stormy seas coloured by glowing rainbows, in which decaying corpses are floating:

And from that time on I bathed in the Poem
of the Sea, star-infused and churned into milk,
devouring the green azures and pallid flotsam,
a dreaming drowned man sometimes goes down.

Strangely similar to Rimbaud´s imaginations, when he is not quietly lyrical as he may be from time to time, are the stanzas of the likewise impassioned and fanatic Isidore Lucien Ducasse, who under the pseudonym of Comte de Lautréamont at the age of twenty-three in 1869, at his own expense, published his verse drama Songs of Maldoror in which he in the guise of a blood-sucking monster with an overheated language attacks God and all imaginable moral. It is especially in some verses of his Une saison en enfer, A time in Hell, from 1873 that Rimbaud is reminiscent of Lautréamont. But it is highly unlikely that the young Rimbaud knew anything about the almost unknown French-Uruguayan Ducasse, who under mystical circumstances died in Paris as early as 1870.

It was Ekelöf's introduction to his Rimbaud translations that made me think of Enzo Cucchi and the Italian so-called Transavanguarde. I assume that Enzo Cucchi, who was a poet before he became a painter and became a member of the above-mentioned art fraction, was well acquainted with Arthur Rimbaud, who has long been a beacon for young poets, dreamers and anarchists.

On May the 15th 1871, Arthur Rimbaud sent a famous letter to Paul Demeny, a poet whose verses no one reads anymore and now is known only because he had the luck of receiving Rimbaud's manifesto. In this the sixteen-years old poet presents his ten years older colleague with a comprehensive lecture on Greek literature, Romanticism, modern French authors and literary criticism in general, while declaring that a poet "must be a seer [voyant], make oneself a seer." A writer, an artist, have to be a visionary and strive towards "the absolute". A poet's itinerary towards such a goal cannot be the same as step by step trail along a path. A true artist has to apply "a long prodigious, and rational disordination of all the senses." By experiencing "every form of love, of suffering, of madness, he consumes all the poison in him and keeps only their quintessences." Thus a poet may eventually arrive "at the unknown”, reach the depths of the unexpected.

In 1978, the art historian Bonito Oliva, professor of contemporary art at the Sapienza University in Rome, introduced the term Transavanguardia. According to Oliva much of the initial creative force of contemporary art had ended up in a kind of developmental thinking. Conservative artists, as well as radical Marxists, imagined that art was evolving chronologically from one stage to another. They assumed that that art constantly had to be renewed, or invented. An art concept is replaced by another and judged in accordance with its genre – cubism, futurism, surrealism, expressionism, abstract expressionism, superrealism, minimalism, etc., etc.

According to Oliva art should be released from such deterministic thinking. Great art is both time- and boundless. This does not prevent art from being political or goal-oriented, though inspiration ought be sought and found in nature, within the artist himself and perhaps primarily through an exploration of the vast ocean that has been created by art history, religion and poetry. Obtaining inspiration from different eras and places does not necessarily mean that the artist have to be a Christian, an African or a Renaissance humanist. Search and you will find. Search and you will become.

The term avant-garde indicates those who are in the lead of something. In the modern world a work of a great artist should be experimental and innovative. According to Bonito Oliva, this is a wrong way of considering creativity and art. Art is beyond time and space, while it paradoxically is enclosed by time and space. It is superior to the concept of the time-limited avant-garde, it is "trans" in the original Latin sense of the word transeo "transcend." Creation – beyond, above and within time and space. Around Bonito Oliva, a group of artists was formed, mainly engaged in figurative, symbolic art – Sandro Chia, Francesco Clemente, Nicola de Maria (the only abstract artist within the group) Mimmi Paladino and Enzo Cucchi.

Transavantguardism meant that art should have meaning and content, but it does not necessarily have to be interpreted. The viewer should be left free to experience a work of art in her/his own way, according to her/his abilities and experience, while art also should be rooted in the landscape, in myths and religion, in personal experiences and interpretations of existence.

Such a view of art and existence also characterized the views of the young Arthur Rimbaud. He was a cross-border character, an eternal seeker who never found what he was looking for, yet he was able to live in the present and find beauty there:

I am the traveller on the high road through the stunted woods; the roar of the sluices drowns the sound of my steps. I watch for a long time the melancholy golden wash of the sunset.
I might be the child left on the jetty washed out to see, the little farm boy following the lane whose crest touches the sky.
The paths are rough. The hillocks are covered with broom. The air is motionless. How far the birds and the springs are! It can only be the end of the world, ahead.

Rimbaud was the best student in the small town of Charleville´s high school; best in Latin, Greek, French, History, Geography. A teacher characterized him as one of these "perfect little monsters who win every race". But the little Arthur was restless. Time and time again he left home and lost himself in endless walks:

I went off with my hands in my torn coat pockets;
My overcoat too was becoming ideal;
I travelled beneath the sky, Muse! and I was your vassal;
Oh, dear me! What marvellous loves I dreamt of!
[…] My tavern was at the Sign of the Great Bear
– My stars in the sky rustled softly.

For the hiking Rimbaud, nature was animated. Even Flanders´s dreary mining landscape came alive and turned into music for the fifteen-year-old vagabond:

Grey crystal skies. A strange design of bridges, some straight, others curved, others again coming down at oblique angles to the first, and all these patterns repeating themselves in other windings of the canal that are lit up, but all of them so long and light that the  banks, laden with domes, shrink and sink. Some of these bridges are still covered with hovels. Others bear masts, signals, fragile parapets. Minor chords cross each other and fade; ropes go up from the embankments. […] The water is grey and blue, wide as an arm of the sea. A ray of white light, falling from high in the sky, annihilates this make-believe.

The landscapes depicted by Enzo Cucchi are also enchanted. Like Rimbaud, Cucchi is an uneven artist, but when he is at his best he brings memories and wonders to life. Often it is mountains he depicts, with paths leading up to their peaks, which are populated by mysterious creatures. Mostly night or dusk prevail.

Occasionally, the mountains themselves are alive with eyes, hands and human forms. Yet they remain alien and sometimes threatening.

They can make me think of Kittelsen's Norwegian mountains, which obtain the shape of trolls and giants.

Or haystacks, which like ghosts move down the slopes.

Similarly, strange shadows and animals wander through Cucchi's landscape.

If the mountains might be lifeless themselves, they obtain life and presence through animals and people; camels, dogs, foxes, fishes.

The enchanted mountain landscapes of Cucchi make me remember what Andean peasants have told me. That mountains are endowed with different personalities. They own the animals, the crops, and the water that is born within them. Each mountain is unique. They can be alien to each other, or even enemies, though also family and close friends. There are female and male mountains, some are married, others alone and jealous. Some are dangerous and violent, others are friendly and generous.

The mountains talk to each other, either under or above the earth. They exchange gifts, communicating through storms and lightning or flowing water above and under them. Every animal that finds itself within their reign becomes the property of the mountains, even domestic animals that humans leave to graze on their slopes. Humans do not belong to the mountains, but the mountains have power over them.

In one of Cucchi´s paintings we see how a man carries a rooster under his arm while following a mountain path. He will probably sacrifice the animal  to a mighty mountain spirit  crouching high above on a mountain peak.

The spirit has an anthropomorphic aspect. It is neither animal nor human, but have frog-like features that also provide me with an impression of Andean mountain creatures. Rivers emerging in the highlands are guarded and protected by reptile-like creatures. Frogs and snakes are revered as holy creatures. They find themselves between different spheres; water and land. Such figures often occur among Cucchi´s visions of an animated nature.

The surrealist Max Ernst also created creatures that seemed to be a mixture between people, insects, reptiles, birds and plants. He called such a creature Loplop and several of his works have titles such as "Loplop presents ..." as if it is the nature itself and not the artist who has created the work of art.

Ernst and Rimbaud were blasphemous atheists. Christian symbols appear in their works, but they generally displayed contempt and scorn for Christianity. This is far from the views of Cucchi. His landscapes are often imbued with Christian piety. As in his drawing All Mountains are Saints. A typical Italian landscape with cross-crowned mountains, cypresses and a fish pond. His cypresses even wear halos and this makes me think of what  one of my daughters once said: "There is not a metre of Italy that has not been touched and changed by humans."

By Cucchi, people are generally present. They change and create, but still seem to be an integrated part of nature. Like in his picture of a saintly figure  who seems to grow out of a tree and a house, at the same time as he like the donors depicted in Italian churches seems to offer the same tree and house as gifts to God.

Nature lives by Cucchi, but at the same time it seems to be an ever-present threat. Like here where we see creative hands among the mountains, but they are overshadowed by a black cloud.

These clouds often occur in drawings and paintings by Cucchi. Occasionally caricature-like characters struggle with both clouds and stones.

Or the huge black stones/clouds overshadow nature and people in a manner that makes me remember how I, as a child, with meningitis and high fever came to imagine how huge, black boulders floated above me.

However, those stone clouds might not be so threatening after all. In one of his coal drawings, Cucchi has depicted a black stone between two apartment buildings. He called the drawing Panis Angelicus, The Angelic Bread, i.e. the name of the hostia, the bread of the Last Supper, Jesus's flesh indicating his divine presence among and within us humans.

Cucchi´s elliptic stones and clouds also remind me about cypresses, which also figure in a lot of his paintings. Cypresses are in Italy resurrection symbols, their spires point to the sky and Eternal Life. Though they were also for the ancient Mediterraneans the tree of Hades, the subterranean ruler and they were planted in cemeteries, a tradition that still is kept. Accordingly, cypresses belong to both heaven and earth. In many religions, perhaps even in Christianity, they are considered to be both phallic and vulvic and are thus mighty fertility symbols as well.

In the Dominican Republic I have often come across so-called thunderstones, elliptical black stones considered to have been left where lightning has struck. Sometimes, the shape itself is considered to be powerful and the stones do not necessarily have to be found in the earth. On vodun altars thunderstones are placed in bowls with oil, which eventually is used for lubrication to obtain either virile or female strengths. Thunderstones may also be immersed in water, which if consumed will also bring forth power and strength.

In popular Catholicism there is a connection between thunderstones and the Great Power of God, a life-giving force symbolized by a hand. At vodun altars you may find thunderstones resting between hands made out of cut-out paper, symbolizing the Great Power of God. Accordingly, I was surprised when I among Cucchi's drawings found a representation of a black stone/cloud hovering above a saintly figure, enclosed by a hand.

I also found a connection between black stones/clouds and death/rebirth in a Cucchi painting called Roma Morta, Dead Rome. In it we discern two black stones/clouds/wounds/cypresses rising from what might be catacombs indicated by a skull resting in one of the tunnel-like vaults. At the top left, a spidernet-like pattern may be glimpsed, which upon closer inspection turns out to be a map of Rome.

While confronted with this painting several associations appeared to me. Mainly something that my oldest daughter once said about Rome, namely that if you took away all the people from this city it would still be alive. It cannot be denied that wherever you go in Rome, history lives around you. The city is ancient and in several places, buildings have been erected above ruined temples, villas, churches and catacombs. Some of these ancient structures still remain more or less intact in the underworld.

So, even though Cucchi calls his painting The Dead Rome, the black, cypress-like shadows rising from the catacombs might be considered as signs of life. But, they may also imply the by many Romans feared miasma, i.e. the cold, moisture-laden mist that on hot summer days rises from  cavities and underground water currents, feared because it is believed to be contaminated with mal aria, bad air.

It may seem like we have left Arthur Rimbaud behind, though this is not the case. As we saw in Cucchi´s Roma Morte, not only the landscape is animated, history also lives on and perhaps Cucchi, just like Rimbaud might exclaim:

I would have made, as a villain, the journey to the Holy Land; I have in my head all the roads of the Swabian plains, as well as views of Byzantium. And of the ramparts of Suleiman. The cult of the Virgin Mary, and compassion for the crucified one awaken in me among a thousand profane enchantment – I sit, stricken with leprosy, on potsherds and nettles at the foot of a wall ravaged by the sun – Later, as a mercenary, I should have bivouacked under the night skies of Germany.  

Rimbaud seems, as the youngster he was, to have become intoxicated by his own brilliance, the ease and beauty with which he was able to express himself, by the power of his whims. For sure, his image of a drunken boat lost in a wondrous sea was quite accurate. Like the French-Uruguayan Ducasse, who in his writing threw all inhibitions overboard, the ingenious Rimbaud became completely unbridled amidst Paris´s absinthe-drinking bohemians.

Rimbaud´s drunkenness lasted for less than three years, and in the pale cast of thought Rimbaud finally became annoyed with his way of life and his authorship, maybe it had even been all the same. He had lived through and by his writing, they had been one and the same. Salvation through art and writing turned out to be a ridiculous chimera. Reality was nasty and depressing. Rimbaud wanted to leave all his dreams and writing behind and tackle life right on. He wanted to achieve peace and rest, but for that he needed money and the only solution Rimbaud could find, now when he disdained the arts, was to seek happiness and wealth in distant countries.

France was congested, Charleville stifling. Neverthelss, until he finally got stuck in Abyssinia and a vain pursuit for profit, Rimbaud did after every escape and adventure return to his mother´s house, He ended up there after his time in London, Brussels, Stuttgart, Stockholm, Vienna, Larnaca, Cairo, and Java. Charleville remained his safe anchorage. Yes, he even ended up there after his sojourn in Harar, the months before he met his death in a hospital in Marseille. Like his drunken boat that did not find its end as a shipwreck, but the poem ended up with the revelation that it probably was nothing more than a boy´s dream about adventures:

If there is one water in Europe I want it is the black cold pond where into the scented twilight a child squatting full of sadness launched a boat as fragile as a butterfly in May.

In Abyssinia it darkened above Rimbaud's path of life. He ended up in a dilapidated, lice-infected house in the Ethiopian walled town of Harar. Among its 30,000 wretched inhabitants he fought against recurring diseases while trying to earn an income while trading in coffee, ivory, gold, weapons and maybe even slaves, as well as trying pursue scientific endeavours. Rimbaud, who so often had written about roads opening towards an alluring future, was now walking down a path reminding of those who often appear in Cucchi's dark paintings, winding along between skulls and vultures.

Cucchi's skulls seem to have a life of their own, sometimes flooding the entire world. Occasionally it appears as they are showering down from the sky. In a drawing with the peculiar name Ikea they stream out of a hovering cottage. How can that drawing be interpreted? Cucchi seems to be just as obsessed with skulls as he is by elliptical, black stones. As in Vereschagin's depictions from a Far East where skulls are piled up in inhospitable wastelands.

While Rimbaud inertly tries to gain riches in an African backwoods a growing cancerous tumour is devouring his right knee. When he realizes he will die without proper medical care Rimbaud desperately tries to amass enough money to enable him to come back to his mother and leave her some savings.

This is where Enzo Cucchi finally encounters Rimbaud. In one of his paintings, within a black, brown and blue-red landscape Cucchi depicts a lonely, white-dressed Rimbaud, standing like a defiant loser in a distant land. The trader manqué seems to have a white bandage across his eyes. A sign of blindness, or a wet washcloth to relieve his fever? Probably not. Cucchi based his painting on a blurred photograph taken by Rimbaud himself. He stands by a coffee plantation just outside of Harar and what in Cucchi's painting seems to be a kind of bandage is probably a light reflex on Rimbaud's forehead. It is virtually impossible to distinguish any features in the face of the probably 35-years-old, but remarkably worn Rimbaud.

At Cucchi's painting, Rimbaud has the "white pyjamas without buttons" that had been described by an Italian visitor and which he also wears in the photograph. The difference is that Cucchi has painted a black wound on the right knee that, the one which through a malignant cancer soon would swell in a grotesque manner.

Cucchi's lonely Rimbaud reminds me of paintings by the Englishman Peter Doig, who also seem to have a preference for depicting lonely men in strange environments: like a snow-shoveller in Canada, or a man lost in a tropical swamp.

Rimbaud had reached the end of the road. He was eventually in severe pain during eleven days carried by sixteen men down to the port of Zeilah, from where a dhow took him across the sea to Aden and after another eleven days on a steamer Rimbaud finally arrived in Marseille, where his right leg was immediately amputated. His sister took care of him and brought him back to their mother in Charleville. Desperately, Rimbaud tried to walk with a leg prosthesis. He wanted to return to Harar, but his body was crammed with cancer metastases and after three months in Charleville he was back at the Marseille hospital, where he died. His sister draw a picture of her embittered brother lying on his death bed. With a bandaged hand Rimbaud stares with an empty gaze right in front of him.

I am searching among Enzo Cucchi's paintings and drawings to see if I can find any of them that do not give a timeless impression. A picture with a contemporary motif. To my surprise I could only find one. It represents a nocturnal train, in front of it hovers a white, female figure. She lacks legs and arms; maybe she is a sculpture. My schoolteacher would probably ask me for an interpretation.

OK – it is night, a yellow train, a beetle, a white female torso. Not at all easy to interpret all this. Why is the woman/sculpture hovering in front of a train? What is the green beetle doing there? Does it have anything to do with the woman? The insect is there because it is so utterly different from her? It will never be able to board the speeding train. Will it be crushed by it? Why not do as Ekelund? Take the exterior and turn it into something personal. One night at Adlon? The beetle is green like the woman's eyes. She's not quite complete because I never got to know her long enough to consider her as such. We met on a train. It disappears in the night. Like life, like memories which in the end become more and more obscured until they diminish in the distance.

I still remember Ekelöf's poem which was framed on the wall of the Department of Nordic Languages ​​at Lund University. The last image said:

Be quiet, be silent and wait,
Breathless until dawn opens its eyes and breathless
until dusk closes its look.

Bernard, Oliver (1997) Arthur Rimbaud. Collected Poems. London: Penguin Classics. Bonito Oliva, Achille (2002) TransvanguardiaArte & Dossier, No. 183. Firenze: Giunti. Borer, Alain (2006) Rimbaud; L´heure de la fuite. Paris; Gallimard. Lang, Walther K. (2007) "Sacre Visioni: L´opera giovanile de Enzo Cucchi" Arte & Dossier, No. 235. Lautreamont (1988) Maldoror and Poems. London: Penguin Classics. Mitchell, Stephen (1989) The Selected Poetry of Rainer Maria Rilke. New York: Vintage White, Edmund (2008) Rimbaud: The Double Life of a Rebel. London; Atlantic Books.


02/12/2019 23:09

I skolan bad mig en svensklärarinna ”tolka” dikten Lunaria av Wilhelm Ekelund:

Så skild från de andra du synes stå,
så främmande och tyst,
och din blick är egen och kall;
men djupet är tungt av längtan.
Ingen ditt lynne liknar.

Men soliga klyftan upptill
är full av den sorlande sommar,
där dallrar törnros, konvolvel glad
och kaprifol i flamma;
de spela i vinden, de vaja mot varann,
de le och sjunga …

Jag blev stum. Jag kände till blomman, som på svenska bär det vackra namnet Månviol. Min morfar hade berättat för mig att trots sitt namn var blomman inte en viol. I Enskede i Stockholm hade Morfar en prunkande trädgård. Jag har i ett tidigare blogginlägg berättat om den trädgården och om hur Morfar brukade visa sina blommor för mig. Trädgården var anlagd på en bergsluttning, blomsterhavet tycktes torna upp sig utanför vardagsrummets perspektivfönster.

En smal stig, med ojämnt placerade trampstenar, mellan vilka det växte fetblad, flox och aurinia, slingrade sig genom rabatterna, uppför sluttningen. Vid krönet låg berget naket under kraftiga tallar, därefter sluttade det mot en bred avsats, som sträckte sig mot ett stängsel framför ett rejält stup. Det var på den avsatsen Morfar hade sin kompost och flera blommor som trivdes i skuggan, bland dem lunarian, månviolen.

Ekelunds dikt om den vita blomman som ensam reser sig nedanför en blomstrande klippskreva var för mig en levande, högst personlig bild. Varför skulle jag då ”tolka” den? Dikten väckte tankar och känslor, det var väl mer än nog? Eftersom jag konfunderat mumlat något om ensamhet och gemenskap började min belästa lärarinna förklara hur den utanförstående Ekelund beskrivit en i det närmaste religiös inre frihet. Hur hans vördnad för den absoluta skönheten ställt hans egen upplevelse mot allmänna, objektiva lagar. Det yttre landskapet förvandlades hos honom till en bild av hans liv och erfarenheter. Ekelund lyckades omvandla melankoli och hopplöshet till ett lugnt andetag, en frihet från jäkt och strävan som möjliggjort skapandet av ett nytt, magiskt språk.

Allt det där var säkerligen både upplysande och bra, men på mig var det som att hälla vatten på en gås. Jag såg Morfars blomma och hans trädgård, det var vad Ekelund gav mig. Det räckte för mig, då som nu. Lärarinnans ständiga krav på ”tolkningar” störde mig. Vid närmre eftertanke var det kanske inte så dumt, trots allt. Min irritation blev kanske orsaken till att många av de dikter vi läste under min gymnasietid har förblivit hos mig. Hade vi enbart läst dikterna utan att de kryddats med krångliga kommentarer hade jag kanske glömt alltsammans. Nu minns jag exempelvis Rilkes dikt om pantern i Jardin des Plantes, som jag också tvingades tolka, trots att jag ansåg dess betydelse och budskap vara solklara:

Sein Blick ist vom Vorübergehn der Stäbe
so müd geworden, daß er nichts mehr hält.
Ihm ist, als ob es tausend Stäbe gäbe
und hinter tausend Stäben keine Welt.

Der weiche Gang geschmeidig starker Schritte,
der sich im allerkleinsten Kreise dreht,
ist wie ein Tanz von Kraft um eine Mitte,
in der betäubt ein großer Wille steht.

Hans blick är trött av burens hårda stänger.
Den fångar inget längre på sin färd.
För honom finns, så långt blicken tränger,
blott galler, och bak galler ingen värld.

Hans smidigt starka steg, den mjuka gången,
där han sitt trånga, snåla kretslopp går,
är tankens flykt igenom cellen, där fången
en halvt bedövad men väldig vilja står.
                                (Johannes Edfeldt)

Många år senare hamnade jag i en lägenhet inte långt ifrån Jardin des Plantes och jag besökte ofta dess zoologiska trädgård. Kanske var Rilkes dikt orsaken till att jag sökte mig dit. Någon gång hade jag också med mig ett skissblock, som jag nu slarvat bort, och ritade av djuren. Jag minns orangutangerna och snöleoparden, men kan inte komma ihåg någon panter.

I en föreläsningssal på Insitutionen för Nordiska Språk i Lund hängde en serie inramade tavlor med etsningar som återgav texten till Gunnar Ekelöfs suggestiva dikt Höstsejd:

Var stilla, var tyst och vänta,
Vänta på vilddjuret, vänta på varslet som kommer,
Vänta på undret, vänta på undergången som kommer
När tiden har mist sin sälta.  Osv…

Då jag tröttnade på föreläsningarna läste jag väggdikten så ofta att jag lärde mig den utantill. Det och en upplevelse i Stockholm är ursprunget till att Ekelöf sedan dess har varit mig en ledsagare genom livet.

På den tiden arbetade jag som kypare på tågen mellan Malmö och Stockholm. Det innebar att jag efter föreläsningarna skyndade mig ner till stationen för att hoppa på tåget. Jag hade kommit överens med Trafikrestauranger att det var OK om jag klev på i Lund. Det innebar att om det var stor vagn, det fanns fortfarande restaurangvagnar med vita dukar och porslin, kock och minst två uniformsklädda kypare, så var verksamheten redan igång. Om det däremot rörde sig om två rum och kök, dvs. kafé-och restaurangavdelning med köksvrå i mitten, så fick jag ibland starta ruljangsen på egen hand, om inte, vilket ofta var fallet, en servitris hade följt med vagnen från Malmö. Min kollega i två rum och kök var nämligen så gott som alltid en ung dam i min ålder.

Jag var ung på den tiden, kanske lika pratsam som nu, men samtidigt ganska blyg och tillbakadragen. I Stockholm, om vi inte spetsade, dvs. vände samma dag, sov tågpersonalen över på Hotell Adlon på Vasagatan, där vi fick vi en öl och en smörgås då vi kom. De andra brukade gå ut tillsammans på kvällen, men i allmänhet höll jag mig undan med ursäkten att jag skulle hälsa på mina släktingar. Dricksen var ganska väl tilltagen och den räckte till bio- eller teaterbesök. Jag gick ofta ensam på både Dramaten och Operan. Mest minnesvärda var två dramatenförställningar som jag såg under mitt första år med TR. Främst Jan Malmsjö som Hamlet. Under flera år kunde jag imitera hans att vara eller inte vara monolog. Hur han kom in med ett svärd, som han höll framför sig med bägge händerna och släppte så att det med en ljudlig smäll, darrande fastnade i scengolvet. På ett intensivt, stackatoartat sätt framförde han sedan monologen alltmedan han tog på och av sig ett par glasögon.

Jag minns faktiskt inte riktigt vilka operor jag såg, men om jag inte misstar mig var det bland andra Kvinnan utan skugga och Rosenkavaljeren, däremot kommer jag ihåg scener ur Ingmar Bergmans uppsättning av Till Damaskus med Jan Olof Strandberg som Den Okände och hur jag då förstod hur teatralisk i ordets bästa bemärkelse Ingmar Bergman egentligen var.

Något år senare, under mellandagarna en ovanligt kall vinter, reste jag till Stockholm med två rum och kök. Med mig var en ung dam i min ålder. Hon hade tjockt kastanjebrunt hår och märkliga ögon, de var i det närmaste gröna, men skiftade i grått och då hon såg på mig var det som om hennes blick sjönk in i mig. Hon var både gäckande och allvarlig. Eftersom det var en mellandag behövde jag inte gå på någon föreläsning, utan reste till Stockholm med ett morgontåg.

Under mer än en timme satt vi fast i snön utanför Norrköping. Då vi kommit fram föreslog hon att jag skulle följa med henne för att köpa ett par skor. Vi gick till flera affärer innan hon fastnade för ett par vinröda, högklackade sammetsskor. Skämtsamt undrade hon om jag inte ville bjuda henne på middag, nu då hon skaffat sig så eleganta skor. Jag bjöd henne till KB, Konstnärsbaren. Min dricks räckte inte för att betala notan, så jag fick lägga till en hel del från mina besparingar. Hon fascinerade mig, jag ville imponera och slog på stort, beställde full meny, fint vin till maten och cognac till kaffet.

När vi återvände till hotellet blåste det hårt och kallt. För att inte halka omkull i sina högklackade sammetsskor var hon tvungen att klamra sig fast vid mig. Vi skildes i korridoren utanför våra rum. Efter några minuter knackade hon på min dörr och förklarade att hon inte kunde få igång radion på sitt rum. Våra rum var små och likadant inredda. Underligt nog hade enkelrummen radioapparaterna på en hylla ovanför sängarna. Det visade sig att hennes radio fungerade och jag stannade kvar.

På färden tillbaka till Malmö samtalade vi länge, det var inte många passagerare på tåget. Jag förklarade att jag ville träffa henne igen, men hon sa att det var omöjligt. Då jag undrade varför, svarade hon:

 – Jag förstår att du lockas av problem. Jag har problem. Jag är problem. Du skall akta dig för mig och jag vill dig inget illa.

Det var ett märkligt svar och jag såg henne aldrig mer. Kanske arbetade hon enbart tillfälligt på Trafikrestaurangerna, kanske tog hon reda på när jag arbetade och undvek att hamna på samma tåg. Försynt som jag var vågade jag inte fråga efter henne. Jag undrar vart hon tog vägen. Det var längesedan. Då var jag tjugotvå år, nu är jag sextiofyra. Det var säkert bra att hon lämnade mig i Malmö. Mitt liv blev bra och jag har inte saknat henne, men under ett halvår upptog hon mina tankar.

Två dagar efter vårt möte var jag åter i Stockholm. Denna gång hade jag rest ensam i två rum och kök. Det snöade åter. Jag hade ingen lust att gå bio eller teater och kände mig allmänt eländig och misslyckad. I skallen på mig ältade Ekelöfs dikt:” Var stilla, var tyst och vänta,Vänta på vilddjuret, vänta på varslet som kommer.” Till slut gick jag ut i snöyran, tog mig till en bokhandel och köpte två böcker av Ekelöf. Sedan dess har jag ofta bläddrat i Gunnar Ekelöf: Dikter, 1927 -1962.

Jag minns, jag minns
och såsom jag minns
anar jag,
anar mitt öde, mitt liv,
mitt före detta, mitt efter detta,
Så lika och ändå,
så annorlunda.

Samtidigt hade jag skaffat Ekelöfs Rimbaudöversättningar och det var då jag nu funnit dem i en hylla här Rom som jag började skriva de här raderna. Jag hade nämligen sett en tavla Enzo Cucchi, La Deriva del Vaso, Den drivande vasen. Titeln sa mig ingenting eftersom målningen inte förställer någon vas, utan ett skeppsvrak som tycks driva omkring på ett hav av glödande lava – Den berusade båten?

Trots att fem amforor står lutade mot den brutna masten, sådana som antikens greker och romare lastade på sina fartyg som förvaring av olja och vin, så förstod jag att det inte var ett medelhavsfartyg som Cucchi målat, utan det norska Osebergsskeppet, som det såg ut då man fann det 1904. Till skillnad från de flesta andra begravningsskepp brändes inte Osebergs- och Gokstadsskeppen och de finns nu utställda i Vikingskipshuset på Bygdøy i Oslo. De är i sin funktionalistiska fulländning bland de vackraste bruksföremål jag sett.

Då jag betraktar Cucchis tavla slår det mig att hans konstverk är som dikterna jag minns från skolan. De kan säkert tolkas och förklaras, men jag vill betrakta dem i förhållande till mitt liv och mina erfarenheter, det är så de talar till mig. Då jag såg Cucchis skepp tillsammans med hans målning Sospiro una onda, ”Jag suckar en våg”, som även den tycks framställa ett brinnande hav, fast här är det inte ett skepp som kastas kring i vågorna på ett nattligt, glödande hav, utan två döskallar.

Det var så jag kom att associera Cucchi till Ekelöf och Rimbaud. Den senare skrev 1871, enbart sexton år gammal, på alexandrinskt versmått dikten Le Bateau ivre, Den berusade båten. Likt Cucchis målningar uppvisar den en vildsint, glödande och tämligen vansinnig historia i vilken en båt berättar hur den kämpar med havet. En feberaktig, galet förtätat vansinnesfärd som inte har någon förankring i verkligheten utan har fötts ur den kokande fantasin hos en tonåring som förläst sig på Jules Verne, Edgar Allan Poe och Fenimore Cooper, alltmedan han drömt sig bort lutad över sin samtids fantastiska illustrationer med exotiska landskap och galna vildar. Det tycks som pojken i sin landsortshåla varit speciellt fascinerad av bilder gjorda av en viss Louis Figuier.

Rimbaud låter sin båt färdas från Europas klippiga kuster, med dess förfallna borgar, till Floridas monsterväxter, pantrar med människohud, Arktis frusna hav, ruttnande träsk med Leviathans kadaver. Den berusade båten rör sig genom bländvit snö, gröna nätter, fläckigt sken från silversolar, glaciärer, pärlemorböljor, regnbågar och över stormiga hav med ruttnande kadaver:

Et dès lors je me suis baigné dans le poème
De la mer, infusé d'astres et latescent,
Dévorant les azurs verts où, flottaison blême
Et ravie, un noyé pensif parfois descend.

Och från och med det badade jag i Dikten
om havet, dränkt av stjärnor, som kärnad mjölk,
slukande det azurgröna, och däri blekt flytande
och hänförd, en drömmande drunknad som emellanåt sjönk.

På ett märkligt sätt påminner Rimbaud, när han inte är stillsamt lyrisk, vilket han är emellanåt, om den likaledes upprymt fanatiske Isirdore Lucien Ducasse, som under pseudonymen Comte de Lautréamont vid tjugotre års ålder1869 på egen bekostnad gav ut sitt diktverk Maldorors sånger i vilka han i skepnad av ett vampyriskt monster med ett överhettat språk går till angrepp mot Gud och all moral. Det är speciellt i vissa stycken av Une saison en enfer, En tid i Helvetet, från 1873 som Rimbaud påminner om Lautréamont. Men det är föga troligt att den unge Rimbaud kände till den så gott som okände fransk-uruguayanen Ducasse som under mystiska omständigheter dog i Paris redan 1870.

Det var Ekelöfs introduktion till sina Rimbaudöversättningar som fick mig att tänka på Enzo Cucchi och de italienska så kallade transavantguardisterna. Jag tror nämligen att Enzo Cucchi, som var poet innan han blev konstnär och anslöt sig till den ovannämnda konstnärsfraktionen, är väl förtrogen med Arthur Rimbaud, som länge varit en ledstjärna för unga poeter, drömmare och upprorsmakare.

I sitt Letter du voyant, Skådarbrev, från den femtonde maj 1871 skriver Rimbaud att en diktare, en konstnär, måste vara visionär och sträva mot ”det absoluta”. Diktarens vandring mot målet får inte vara som att följa en stig, steg för steg, utan diktandet förutsätter en ”långvarig, gränslös och medveten oordning i alla hans sinnen.” Genom att söka efter ”alla kärlekens, smärtans och vansinnets former” kommer du att nå fram till det ”eftersträvansvärda okända”.  Du måste kasta dig ut i djupet av det okända.

In 1978 skapade konstvetaren Bonito Oliva, professor i samtidskonst vid Sapienzauniversitetet i Rom, termen Transavanguardia. Enligt Oliva hade mycket av samtidskonstens skaparkraft hamnat i ett förstelnat utvecklingstänkande. Såväl konservativa konstnärer, som radikala marxister, inbillade sig att konsten utvecklas kronologiskt, från ett stadium till ett annat. Allt skall förnyas, effektiviseras och upptäckas. Ett konstbegrepp ersätts av ett annat och bedöms utifrån sin genre – kubism futurism, surrealism, expressionism, abstrakt expressionism, superrealism, minimalism, etc., etc.

Enligt Oliva bör konsten frigöras från sådant deterministiskt tänkande. Stor konst är både tids- och gränslös. Det hindrar inte att konsten kan vara politisk eller målinriktad, men inspiration bör sökas i naturen, inom konstnären själv och kanske främst genom ett utforskande av den väldiga ocean som skapats av konsthistoria, religion och poesi. Att hämta inspiration från olika epoker och platser behöver inte nödvändigtvis betyda att konstnären måste vara kristen, afrikan eller renässansmänniska. Sök och du skall finna. Sök och du kommer att bli.

Begreppet avantgarde, betyder förtrupp, de som befinner sig i täten för något. Konstnärernas verk bör vara experimentella och nyskapande. Detta är enligt Bonito Oliva ett felaktigt sätt att betrakta konst. Konsten finns bortom tid och rum, samtidigt som den är innesluten av tid och rum. Den är förmer än avantgardism, den är ”trans” i ordets ursprungliga, latinska mening transeo "överskrida”. Ett uppgående i skapandet, både bortom och inom tid och rum. Kring Bonito Oliva samlades en grupp konstnärer som främst ägnade sig åt figurativ, symbolistisk konst – Sandro Chia, Francesco Clemente, Nicola de Maria (den ende abstrakte konstnären inom gruppen) Mimmi Paladino och Enzo Cucchi.

Transavantgardism innebär att konsten bör ha mening och innehåll, men den behöver inte nödvändigtvis tolkas. Betraktaren bör lämnas fri att uppleva ett konstverk på sitt sätt, efter sin förmåga och erfarenhet, samtidigt som konsten bör vara förankrad i landskapet, i myter och religion, personliga upplevelser och tolkningar av tillvaron.

En sådan syn på konsten och tillvaron präglade uppenbarligen den unge Arthur Rimbaud. Han var en gränsöverskridare, en ständig sökare som aldrig fann vad han sökte, men likväl levde i nuet och fann skönhet där:

Jag är vandraren på stora landsvägen som går ensam genom snår och buskskog. Mina steg drunknar under kvarnfallens brus. Länge ser jag in i den vemodiga solnedgången som tvättar molnen
En gång blir jag nog det övergivna barnet på stenpiren som slitit sig och drivit till havs eller den lille betjänten som går i allén, vars panna rör vid himlen.
Stigarna är tunga att vandra. Kullarna är övervuxna med ginst. Luften är orörlig. Vad alla fåglar och källor är fjärran. Det är säkert världens undergång jag går till mötes.

Rimbaud var den bäste eleven i den lilla staden Charlevilles gymnasium; bäst i latin, grekiska, franska, historia, geografi. En lärare kallade honom för ett av ”de där perfekta små monsterna som vinner varje tävlan”. Men den lille Arthur var ständigt lika rastlös. Han lämnade ofta hemmet och gav sig på egen hand iväg på milsvida vandringar:

Jag gick där och värmde två blåfrusna händer
i rocken som också höll på att bli mogen.
För himlen – fri som en fågel och trogen
min sångmö som bar mig till drömmarnas rike.
[…] Till värdshuset Karlavagnen styrde jag stegen,
Mot himlens stjärnor som klingade stilla.

För vandraren Rimbaud var naturen besjälad. Till och med Flanderns sönderbrutna, nersotade gruvlandskap blev levande och förvandlades till musik för den femtonårige vagabonden:

Gråa himlar av kristall. Ett underligt mönster av broar, några raka andra böljande, åter andra i sneda vinklar lutar mot de första. Allteftersom den lyktskimrande kanalen buktar sig, återvänder ständigt samma former […] somliga broar är lastade med ruckel, andra lyfter sig mot rymden, master, signaler och bräckliga ledstänger. Mollackord möts och skiljs. Strängar är spända från stränderna. Man skymtar en röd jacka […] vattnet är blått och grått, brett som en havsarm. En enda vit stråle faller högt uppifrån himlen och förintar hela denna komedi.

Enzo Cucchis landskap är även de besjälade. Liksom Rimbaud är han en ojämn konstnär, men när han är som bäst väcker han minnen och undran till liv. Ofta är det berg han skildrar, med stigar som leder upp till krönen, befolkade av mystiska varelser. För det mesta råder natt eller skymning.

Emellanåt får själva bergen liv. Ögon, mänskliga former. De förblir likväl främmande och ibland hotfulla.

De kan få mig att tänka på Kittelsens norska fjäll, som blir till troll.

Eller hövålmar som likt spökgestalter rör sig nerför sluttningar.

Likaså vandrar underliga skuggestalter och djur genom Cucchis landskap.

Lever inte bergen så får de liv genom djur och människor; kameler, hundar, rävar, fiskar.

De besjälade bergslandskapen får mig att minnas vad andinska bönder berättade för mig. Att berg har olika personlighet. De äger djuren, grödan och vattnet som föds hos dem. Varje berg är unikt. De kan vara främmande inför varandra.  Men, även släkt och vänner. Det fanns kvinnliga och manliga berg, en del är gifta, andra ensamma och avundsjuka. En del är farliga och våldsamma, andra vänliga och givmilda.

Bergen samtalar med varandra, under eller över jorden. De utbyter gåvormed varandra, genom stormar och blixtar eller strömmande vatten. Varje djur som finns inom deras områden blir bergens egendom, även husdjuren som människorna låter beta där. Människorna tillhör inte bergen, men bergen har makt över dem.

På en tavla av Cucchi ser vi hur en man med en tupp under armen går uppför en bergsstig. Han skall antagligen offra den till en väldig bergsande som hukar på en fjälltopp.

Anden har en antropomorfisk karaktär. Den är varken djur eller människa, men har en grodliknande aspekt som även den för mig ger allusioner till andinska bergsväsen. Vattendrag som springer fram i högländerna bevakas och skyddas av reptilliknande väsen. Grodor och ormar vördas som rådare. De befinner sig mellan olika världar; vatten och land. Sådana gestalter förekommer ofta hos Cucchi.

Även surrealisten Max Ernst skapade varelser som var mellanting mellan människa, insekt, reptil, fågel och växt. Han kallade dem Loplop och flera av hans verk har titlar som ”Loplop presenterar …” som om det är naturväsendet och inte konstnären som skapat verket.

Ernst och Rimbaud var uttalat hädiska. Kristna symboler förekommer i deras verk men de visade ofta förakt och hån inför kristendomen. Så icke Cucchi. Hans besjälade landskap är ofta kristna. Som i hans teckning Alla berg är helgon. Ett typiskt italienskt landskap med korskrönta berg, cypresser och en fiskdamm. Han cypresser bär gloria och det får mig att minnas vad en av mina döttrar en gång sa: ”Det finns inte en meter av Italien som inte har förändrats av människan”.

Hos Cucchi är människor i allmänhet närvarande. De förändrar och skapar, men tycks likväl vara en del av naturen. Som en helgongestalt som tycks växa upp ur ett träd och ett hus, samtidigt som han liksom kyrkornas givargestalter tycks överräcka samma träd och hus som en gåva till Gud.

Naturen lever hos Cucchi, men det tycks samtidigt finnas ett ständigt närvarande hot. Som här där vi ser skapande händer bland bergen, men de överskuggas av ett svart moln.

Dessa moln förkommer ofta. Emellanåt kämpar karikatyrartade figurer med både moln och stenar.

Eller så överskuggar de natur och människor på ett sätt som får mig att minnas hur jag som barn hade hjärnhinneinflammation och hög feber och kom att yra om hur väldiga, svarta stenblock svävade över mig.

Men de där stenmolnen är kanske trots allt inte så hotfulla? I en av sina kolteckningar har Cucchi framställt en svart sten mellan två hyreshus. Han kallade teckningen Panis Angelicus, Änglabrödet, det är ju namnet på hostian, brödet i Nattvarden, Jesu kött som visar på hans gudomliga närvaro hos oss och i oss människor.Cucchis svarta stenar är mestadels elliptiska, Som de cypresser han ofta framställer med glorior, som om de vore helgon. Cypresser är i talien uppståndelsesymboler, med sina spiror pekar de mot himlen. Men de var under Antiken också Hades träd, underjorden härskare och man planterar dem fortfrande på kyrkogårdar. De hör till både himmel och jord. Cypressen är inom många religioner, kanske även inom kristendomen, en både fallisk och vulvisk symbol och därmed också en fruktbarhetssymbol.

I Dominikanska Republiken har jag ofta sett så kallade åskstenar, elliptiska svarta stenar som anses ha lämnats av blixten där den slagit ner. Ibland anses själva formen ge kraft och stenen behöver inte ha upphittats i jorden. På vodunaltare ligger åskstenar i olja som används för att smörja sig med för att därigenom få antingen viril eller kvinnlig kraft. De går också att lägga stenarna i vatten, som du sedan dricker för få kraft och styrka.

Inom folklig katolicism finns ett samband mellan åskstenarna och Guds Stora Makt, en livgivande kraft som symboliseras av en hand. På vodunaltare kan du finna åskstenar som vilar mellan utklippta pappershänder, som symboliserar Guds Stora Makt. Jag blev därför positivt förvånad då jag bland Cucchis teckningar fick se en framställning av en svart sten/moln som vilar över en helgonlik gestalt, som omslutes av en hand.

Kopplingen till de svarta stenarna/molnen och död/återfödelse fann jag även i en målning av Cucchi som han gett namnet Roma Morta, Det döda Rom. Där ser vi två svarta stenar/moln som stiger upp från vad som kan vara katakomber. I en av de tunnelliknande valven vilar en döskalle. Högst upp till vänster skymtas även ett spindelvävsliknande mönster som vid närmare granskning visar sig vara en karta över Rom.

Då jag såg tavlan greps jag av flera associationer. Främst något som min äldsta dotter en gång sagt om Rom, nämligen att om man tog bort alla människor från staden så skulle den likväl leva. Det kan inte förnekas att vart du än vänder dig i Rom så lever historien runtomkring dig. Staden är uråldrig och på flera platser har byggnader rests ovanpå raserade tempel, bostäder, kyrkor och katakomber. En del av dessa antika lämningar vilar fortfarande mer eller mindre intakta i underjorden.

Så även om Cucchi kallar sin tavla Det döda Rom så kan de svarta, cypressliknande skuggorna som stiger upp från underjordens katakomber kanske ses som tecken på liv. Men, de kan också antyda den av många romare så fruktade miasman, den kalla, fuktbemängda ånga som under varma sommardagar stiger upp från ihåligheter och underjordiska vattenströmmar och som fruktas eftersom den tros var besmittad med mal aria, det väl säga dålig luft.

Det kan tyckas som om vi lämnat Arthur Rimbaud därhän, men så är inte fallet. Som vi såg i transavantgardisten Cucchis Roma Morte är hos honom inte enbart landskapet besjälat, historien lever också vidare hos honom och kanske kan han liksom Rimbaud utbrista:

Färden till det Heliga Landet var jag med om som bondlurk: jag har hela huvudet fyllt med bilder av vägar över de schwabiska slätterna, utsikter över Bysantium, över Solymas murar. Dyrkan av jungfru Maria och ömheten för den korsfäste vaknar inom mig på samma gång som tusen lekmannafantasier … Nu sitter jag spetälsk bland krukskärvor och nässlor, vid foten av en mur som solen gnager på … och senare måtte jag som legoknekt ha bivackerat under tyska natthimlar.

Rimbaud tycks som den yngling han var ha blivit berusad av den lätthet med vilken han uttryckte sig, av kraften i sina infall. Han var förvisso identisk med sin berusade båt. Likt uruguayanen Ducasse som i sitt skrivande släppte alla sina hämningar, blev den geniale landsortsbon Rimbaud bland de absintdrickande bohemerna i Paris fullkomligt otyglad.

Ruset varade i drygt tre år och i eftertankens kranka blekhet vämjdes Rimbaud vid såväl sitt leverne som sitt skrivande, kanske hade de under tid varit ett och detsamma. Skrivandets strävan efter frälsning visade sig ha varit en chimär. Verkligheten var otäck och trist. Han sa sig vilja lämna alla drömmar och skriverier därhän. Han sig vilja söka ro, men för det behövdes pengar och den enda lösning Rimbaud fann, nu då han inte längre skrev, inte hade någon examen och inget arbete var att söka lyckan i fjärran länder.

Frankrike var för trångt, Charleville var för trångt, fast innan han fastnade i Abessinien och sitt profitbegär återvände Rimbaud efter varje irrfärd – London, Bryssel, Stuttgart, Stockholm, Wien, Larnaca, Kairo, Java – till mödrahemmet i Charleville. Ja, han kom även dit från Harar innan han dog i Marseille. Som den berusade båtens vansinnesfärd som inte slutar i en förlisning men av allt att döma visar sig ha varit ett ensamt barns drömmerier: ”En svart och kall pöl däri skymningen ett nedhukat barn sorgset sätter ut en båt bräcklig som en fjäril i maj”

I Abessinien mörknade det över Rimbauds liv. Han hamnade i ett förfallet, lusinfekterat hus i det etiopiska, muromgärdade Harar med sina 30 000 invånare, där han kämpade mot återkommande sjukdomar medan han försökte skaffa sig en inkomst genom handel med kaffe, elfenben, guld och vapen, samt halvdana vetenskapliga studier. Rimbaudso som så ofta skrivit om vägar som öppnade sig mot framtiden hade nu beträtt något som påminner om Cucchis mörka tavlor där döskallar och gamar trängs längs mörka vägar.

Cucchis skallar tycks ha ett eget liv, emellanåt översvämmar de hela världen. Ibland tycks det som om de spolas ner från himlen. I en teckning med det egendomliga namnet Ikea forsar de ut från ett svävande hus. Tolka det, den som kan. Cucchi verkar vara lika besatt av skallar som av elliptiska, svarta stenar. Som i Vereschagins skildringar från ett fjärran Östern.

Till slut sitter Rimbaud som en fånge i det fjärran Hagar alltmedan en växande cancersvulst vanställer hans högra knä. Förtvivlat försöker han få ihop tillräckligt med pengar för att kunna ta sig tillbaka till mödrahemmet och även lämna ett större sparkapital till sin mor.

Det är här Enzo Cucchi möter Rimbaud. I en av hans tavlor, i ett svart, brunt och blodrött landskap står den ensamme och vitklädde Rimbaud, likt en trotsig förlorare i ett fjärran land. Han tycks ha en vit bindel för ögonen. Ett tecken på blindhet, eller en våt tvättlapp för att lindra febern? Antagligen inte. Cucchi bygger sin målning på ett suddigt fotografi taget av Rimbaud själv. Han står vid en kaffeplantage utanför Harar och det som tycks var en bindel på Cucchis målning är antagligen en ljusreflex på Rimbauds panna. Det är i stort sett omöjligt att särskilja några särdrag i ansiktet på den antagligen 35årige, men ovanligt slitne Rimbaud. 

På Cucchis målning har Rimbaud den ”vita pyjamas utan knappar” som en italiensk besökare har beskrivit och som han även bär på fotografiet. Skillnaden är att Cucchi har målat ett svart sår på det knä som genom en elakartad cancertumör snart skulle svälla upp på ett groteskt sätt.

Cucchis ensamme Rimbaud påminner i utförandet om engelsmannen Peter Doigs målningar av ensamma män: som en snöskottare i Kanada, eller en man som virrar runt i ett tropiskt träsk.

Rimbaud hade nått vägs ände. Han bars under svåra plågor av sexton män under elva dagar till hamnen i Zeilah, därifrån fördes han i en dhow över till Aden och efter elva dagars båtfärd anlände han till Marseille där hans högra ben amputerades. Hans syster tog hand om honom och förde honom till deras mor i Charleville. Förtvivlat försökte Rimbaud gå med en benprotes. Han ville tillbaka till Harar, men kroppen fylldes med cancermetastaser och efter tre månader i Charleville var han tillbaka på sjukhuset i Marseille, där han dog. Hans syster tecknade sin bittre bror på dödsbädden, uppgiven med en bandagerad hand stirrar han framför sig.

Jag söker bland Enzo Cucchis målningar och teckningar för att se om jag kan finna någon som inte ger ett tidlöst intryck. Någon med ett modernt motiv. Jag finner till min förvåning enbart en. Det föreställer ett nattligt tåg, framför det svävar en vit kvinnogestalt. Hon saknar ben och armar, kanske är det en skulptur. Min svensklärarinna skulle antagligen be mig om en tolkning.

Natt, ett gult tåg, en skalbagge, en vit kvinnogestalt. Det skulle bli alldeles för svårt. Varför svävar kvinnan/skulpturen framför tåget? Vad gör skalbaggen där? Har den med kvinnan att göra? Den är av en annan art än hon. Den kan inte nå henne. Varför inte göra som Ekelund? Ta det yttre och förvandla det till något personligt? En natt på Adlon? Skalbaggen är grön som kvinnans ögon. Hon är inte hel eftersom jag inte lärde känna henne. Vi möttes på ett tåg. Det försvinner bort i natten. Som livet, minnena.

Jag minns fortfarande Ekelöfs dikt som satt inramad på väggen på Insitutionen för Nordiska Språk i Lund. På den sista tavlan stod det:

Var stilla, var tyst, och vänta
Andlöst tills gryningen öppnar sitt öga och andlöst tills
skymningen sluter sin blick.

Bonito Oliva, Achille (2002) Transvanguardia. Arte & Dossier, No. 183. Firenze: Giunti. Borer, Alain (2006) Rimbaud; L´heure de la fuite. Paris; Gallimard. Edfeldt, Johannes (1952) Rainer Maria Rilke, Lyrik. Stockholm: Wahlström & Widsstrand. Ekelund, Wilhelm (1980) Dikter. Stockholm; Bonniers Förlag. Ekelöf, Gunnar (1965) Dikter, 1927 – 1922. Stockholm: Bonniers Förlag. Ekelöf, Gunnar (1972) Arthur Rimbaud: Lyrik och prosa. Urval, inledning och översättning av Gunnar Ekelöf. Stockholm: Forum. Lang, Walther K. (2007) "Sacre Visioni: L´opera giovanile de Enzo Cucchi" Arte & Dossier, No. 235. Lautreamont (1988) Maldoror and Poems. London: Penguin Classics. White, Edmund (2008) Rimbaud: The Double Life of a Rebel. London; Atlantic Books.


02/08/2019 22:11

When I read a book, watch a movie or listen to a piece of music that make me react and think, I often wonder if I might recommend the experience to others. In general, I know who among my friends who finds her/himself on same wavelength as I, though I am more uncertain about the taste and preferences of other acquaintances. To have a treasured experience brutally cut down as irrelevant or substandard may be rather hurtful and the prospect of such an experience sometimes makes me silent about the excitement that have affected me after reading a novel or watched a movie..

Among the variety of Latin quotes that swirl in our existence is the adage de gustibus non est disputandum. The Latin is somewhat clumsy, a literal translation would be something like “about tastes, it should not be disputed/discussed”. The maxim is often assumed to originate from Cicero, though the Latin indicates that it finds its origins sometime during the Middle Ages.

We may agree that different tastes are an indication of how different we humans think and are, even close friends may cherish entirely opposite views. I find it difficult to argue with friends and acquaintances who, for example, become enthused by bestsellers like Atlas Shrugged by Ayn Rand, horror novels by Dean Koontz, or romances by Judith Krantz

During different stints as teacher in Swedish and English I have come to realize how difficult it is to recommend any of my favourite novels to students. This while school librarians' recommendations on excellent youth reading often stupefied me after finding how badly their judgment matched mine. When a student enthusiastically brought with her/him a much-loved novel and asked me to read it, or with great empathy paid homage to a film and I unfortunately found those works of art to be embarrassingly bad, I could not share my sincere opinions with her/him. I did not want to appear as a judiciary wiseacre and thus destroy a student's love of reading and movie watching. Instead, I tried to understand what might have been so marvellous in a book, or movie. Unfortunately, this has often been an impossible endeavour. However, I have become quite happy and surprised when a student on her/his own accord, and often by pure chance, became fascinated by an in my opinion excellent novel or film. Particularly gratifying was it when the pupil in question by others, and even by me, previously had been regarded as quite dull and unmanageable.

Such experiences make me doubt whether I can recommend books that have made me both fascinated and confused. I just finished reading Hilary Mantels Beyond Black. The reason for me picking up that novel was the exuberant reviews of her historical novels about the Tudor Age – Wolf Hall and Bring Up the Bodies. However, I assumed I had been supersaturated when it came to the Tudor dynasty; by movies, books, TV series, etc. and instead I began to read Mantel´s fairly unknown ghost story, which, according to its cover was "darkly humorous”. Not at all.

Beyond Black tells us about Colette, an effective but cynical and basically alone and alienated conference organizer. After a phone call to her emotionless mother-in-law Colette escapes from a dismal marriage. She had received a shock when her husband explained that his mother had been dead for several weeks. How could Colette's noctambulant mate be so indifferent to both his and his wife's existence that he had been unable to tell her that his own mother had died? The fact that she had had a long conversation with a deceased woman throws Colette out of her everyday existence and she contacts several spiritist mediums until she ends up with the grotesquely fat, but benevolent, Alison, who offers Colette a job as her personal assistant.

Together, the two ladies participate in public sessions with paying audiences and New Age events/markets at various hotels and meeting rooms in the suburbs of London. A world that was unknown to me, but apparently common in England, at least in the middle - and late 1990s, the time during which the novel takes place.

Alison and Colette move in together and buy a newly built house, located on a brownfield site, i.e. a place reused as a residential area after having previously served as a landfill site for hazardous substances. Colette arranges Alison's accounts and streamlines her life. We follow them during car journeys through endless highways across dreary landscapes and through gloomy suburbs, at the same time we become increasingly familiar with Alison's spirit world. She is constantly haunted by a nasty bunch of deceased men, in fact materialized memories of a bizarre, poor childhood during which Alison, as the daughter of a sluggish prostitute, was abused and humiliated by brutal men from the margins of society.

I found Mantel's Beyond Black, deeply tragic. An image of a shabby England, run down and grey in anticipation of something that will not happen. A post-industrial landscape with bleak pubs, depersonalized supermarkets and increasing poverty, where scandal-fed tabloids are devoured by alienated housewives and an unemployed pub clientele characterized by loveless sadness. A longing for imaginary "better times" and a fear of the unknown, materialized as increased immigration and globalization, probably seeds for the catastrophic Brexit vote twenty years later. Beyond Black is a historical novel overshadowed by the death of Princess Diana's and the increased class divisions and deterioration of the welfare state, generally blamed on the Tatcherism.

Diana Spencer's life and death was a drama that seized above all members of the English middle class. Here was stuff for several fascinating novels and TV series, with enticing ingredients of upper class life, difficult childhood, luxury, weekday drama, matrimonial problems, celebrity, romance and heart-warming philanthropy.

Diana, Princess of Wales, youngest daughter of Viscount John Spencer, also known as Lord Althorp and later eighth Earl of Spencer. Member of a family that included the duchies of Marlborough and Sunderland, the county of Spencer and Churchill's barony. Diana's mother was Frances Burke Roche, Lady Althorp, born on the royal estate Sunderland as daughter of Maurice Roche, fourth baron of Fermoy. After the parents' divorce in 1969, a consequence of Lady Althorp's extramarital affair with the heir to a wallpaper industry, Lord Althorp was awarded the sole custody of their joint children.

Lord Althorp later married Raine McCorquodale, only daughter of the author Barbara Cartland, whose 723 historical love novels have been translated into 40 languages ​​and worldwide sold in over 200 million copies. To many Princess Diana's love story seemed to be taken from a Cartland story.

Dame Mary Barbara Cartland's novels generally contain the following ingredients; a young woman, with a small heart-shaped face, big eyes and small hands ("such a small hand, but big enough to encompass my entire world") fall in love with a dark-haired man (blond hair is, according to Cartland, usually associated with a sloping chin and protruding eyes), usually noble, rich or possibly exotic. i.e. an experienced adventurer with experience from the great world. The handsome, ideally masculine lover has of course an admirable character, but his past does not necessarily need to have to been free from past mishaps and unhappy love affairs. An egocentric and vengeful mistress often lurks behind the scenes, while the heroine generally lives in the shadow of some evil stepmother. The hero might even seem to be a reckless rake, but the appearance is deceiving – strapping lads can always be reformed and made to leave their inconsiderate existence while offering their heart and soul to the honourable heroine. There is of course also an evil, older viveur who beats his promises around the virtuous virgin, but that is nothing to worry about because the coveted gentleman finally saves the beautiful lady from the schemer's claws. Specific ingredients of the concoction may differ, but the structure is basically the same.

It seems like Cartland's literary output in recent years has become outdated through the appearance of new masters of the genre of historical romance, with names like Mary Balogh and Lisa Kleypas. This impression is based on what I have heard from some of my female students, who definitely do not share my literary tastes.

When Diana became engaged with Prince Charles, Cartland predicted that she "would forever rule as the Queen of Love." However, when Diana´s marriage crackled, Dame Barbara noted that after all the Princess "had never really understood men".

Cartland's daughter, Raine McCorquodale, was also known as Lady Dartmouth because before her marriage with John Spencer she had been married to Viscount Lewisham, ninth earl of Dartmouth. Like her other siblings, Diana could not stand her stepmother. She called her Acid Raine. Like all celebrities and especially those who found themselves within Princess Diana's circle, Countess Spencer was exposed to the ruthless attention of tabloids. Giving evidence at the London inquest into the death of Diana she stated that that her stepdaughter

always said: “I had no hidden agenda.” So many people, because she was so popular and so world famous, wanted something out of her. It was a very draining life.

Countess Spencer also told the judge that she and Diana shared a love for horoscopes, but the countess added that she was more sceptical of fortune telling than Diana who was a "creative" Cancer and she furthermore claimed that Diana was dissatisfied with her life, adding: Well, we all want the dark handsome gentleman to walk through the door.

Diana went to several elementary schools and twice failed to pass her elementary school degree. Diana dreamed of becoming a ballerina and took ballet lessons, though she was too tall to become a professional dancer. She also took a course in haute cuisine, but never became a master chef. For a short time she worked as a youth leader, but ended that job after a ski accident. Later on she got a job as an assistant at a preschool, while she worked extra as a maid for her sister, Sarah. In the evenings, Diana occasionally worked as a party- and conference hostess.

Through her family ties Prince Charles had known Diana for many years. Lord Althorp had been one of the queen's closest men and Diana's grandmother was a very good friend of the Queen Mother. In 1980, Prince Charles invited Diana for a weekend trip with his sailboat and their relationship developed. Diana was invited to the Balmoral Castle and presented to the Royal Family as Charles´s fiancée. They were engaged in February 1981.

During her lifetime, Diana was often criticized for her choice of tasks and duties, as well as her relationship with the press and her attitude of easy access, which sometimes led to careless statements. Diana allowed little involvement from the royal family – she chose the names for her boys on her own, opposed the family tradition of circumcising boys, dismissed a nanny appointed by the queen, deciding which schools her boys would go to and often drove them there. As expected, Diana committed herself to various charity initiatives, but came to develop an interest in areas which were not considered comme il faut for a member of the royal family, for example, diseases like leprosy and HIV/AIDS. In addition, Diana supported organizations that tried to improve the situation for homeless people and drug addicts.

Charles and Diana's marriage was unhappy, something both the prince and the princess revealed to friends and acquaintances who merrily revealed the intimate trust to the press. Charles resumed the relationship with his adolescence love, Camilla Shand. Diana embarked on an affair with her riding instructor and when it ended, with other men as well. Charles and Diana divorced in 1996. By that time Diana had a relationship with the heart surgeon Hasnat Khan, though that affair ended two years later when she started to share her time with Dodi Fayed, son of the owner of the luxury department store Harrods. It was together with Dodi Fayed that on 31st August 1997 Diana died in a car accident in a tunnel in Paris.

The movie The Queen from 2006, which rendered the skilled Helen Mirren an Oscar for her performance as Elisabeth II, captures the mood after Diana's death. When Diana dies, Tony Blair had just taken office as prime minister. The Queen considers him to be a self-righteous upstart and a wiseacre, while Diana by the “common people” still generally is regarded as a fairy-tale princess, although the divorce had stripped her of her royal title. While flowers pile up in front of Buckingham Palace, the royal family remains hidden in their Scottish palace, Balmoral, trying to keep Diana´s and Charles´s two boys far away from the pandemonium around their mother's death.

Blair did as a nifty politician sense in which direction the people's compassion blew. He interrupted his vacation and tried to persuade the Queen to give a speech in Diana's honour, visit places where the people had put down their flower bouquets and arrange a grand state burial. The Queen initially opposed all of these initiatives with reference to the fact that Diana after losing her princess title no longer was a member of the royal family. In the end, the Queen does however give in to Blair´s suggestions and succeed in gaining respect in the eyes of the people, while Blair could scoop in a major political victory.  

The day after Diana's death, Tony Blair gave an emotional speech outside the church of his constituency, Sedgefield. It was a skilful performance, presented at the right time, five days before the queen in a restrained televised address talked to the people of Britain and the world. In Sedgefield, Blair's voice was occasionally muffled by emotion while he succeeded in emphasizing that Diana was "the princess of the people" and thus not really an integrated  part of the upper class sphere where the Queen and Diana´s ex-husband dwelled. He stated, among other things:

I feel like everyone else in this country today. I am utterly devastated. We are today a nation in a state of shock, in mourning, in grief that is so deeply painful for us […] She was a wonderful and a warm human being, although her own life was often sadly touched by tragedy. She touched the lives of so many others in Britain and throughout the world with joy and with comfort. How many times shall we remember her in how many different ways – with the sick, the dying, with children, with the needy? With just a look or a gesture that spoke so much more than words, she would reveal to all of us the depth of her compassion and her humanity. […] People everywhere, not just here in Britain, kept faith with Princess Diana. They liked her, they loved her, they regarded her as one of the people. She was the People's Princess and that is how she will stay, how she will remain in our hearts and our memories for ever.

With political finesse Blair succeeded in highlighting what many had found so attractive with the privileged upper-class girl Diana. She was part of the society, of the wealthy aristocracy, but was not dominated by their codified superiority. Like so many of those who admired her, she had been far from best in class and was furthermore an unsuccessful worker. "She was as people are most" and in addition Diana used her position to show compassion to those who were much worse off than she. It was easy to forget that she lived in a sphere far removed from "ordinary people", where she found friends and lovers among the beautiful people enjoying a superficial dolce vita. The tabloids had made the entire nation familiar with her unfortunate love life and loneliness, her role as a fellow human being within a foreign world. A cat among the ermines and as such her poorer compatriots could follow her into a glamorous and unknown world.

When the Queen finally spoke to her people, it was primarily to emphasize the shared, deep and nationwide grief Diana's death had created:

I for one believe that there are lessons to be drawn from her life and from the extraordinary and moving reaction to her death. I share in your determination to cherish her memory.

Diana's death shook up the British nation and became a shared memory, a touchstone that could be used to determine whether you really were a true patriot, a believer in British values based on loyalty, perseverance and compassion.

Hilary Mantel's Beyond Black describes how both public and personal memories create our own consciousness, our personality and our faith. Within her protagonist, the overweight, spiritist medium Aliso, there is a world without boundaries, with no clear distinction between everyday life and the spirit world. The souls haunting her are her own highly personal ghosts, remnants from a difficult childhood, to put it mildly, and those created out of a collective memory – for example the deceased Princess Diana. Mantel explained in an interview:

Diana´s passing brought about an emotional convulsion in our national life; it gave rise to a huge, primitive heartfelt cry of mourning. No one concerned with collective sensibilities could ignore its importance. If you want to write about “the state of the nation”, you have to study dreams and nightmares, as well as returns from the opinion polls. You cannot omit the emotional and the irrational.

Mantel's novel describes a gloomy everyday life, existing door to door to it there is a disturbing, irrational sphere. What impressed me was Mantel´s ability to make this existence believable, with its constant shifts and transgressions. A "reality" composed of memories, illusions, hallucinations and twisted ideas. Visions and voices break into the story's logic structure. External and internal monologues and dialogues are mixed up. Living people are given voice, specific tastes, behaviour and appearance, while spirits are also provided with specific characteristics. Imagination and reality interact in a manner that brings the story both backwards and forwards.

A magic reality characterised by an uninterrupted communication between the spirit world and what most of us assume is “the real world”. Most people cannot perceive any constant presence of deceased people, for them it remains doubtful if anyone can “survive” her/his death, though mediums are convinced of their specific “gift” of being able to perceive messages from “the other side”. They see, hear and talk to the souls of dead people. Some of these mediums are obvious charlatans, while others find themselves in a twilight zone completely unknown to most of us. Mantle does not judge whether or not Alison's reality is a chimera, if it in fact is the result of mental illness, self-deception, repression of unbearable childhood memories, or simply proof of the existence of a spirit world. Her narrative method makes it quite possible for a reader to identify with the overweight, lonely, seriously wounded and confused Alison. We understand that it is her unique existence Mantel describes.

Perhaps I appreciated the novel because I several years ago, while studying popular religion, visited several vodun ceremonies and brujas, witches, as mediums are called in the Dominican Republic. For example, I remember visiting Doña Inéz, a relatively young lady who lived in one of Santo Domingo's poorer neighbourhoods. She kept her vodun altar in her bedroom within a traditional, blue painted wooden house, decorated with  dove statuettes, perfumes, rosaries, rum, soft drink bottles, crosses and of course the usual oleographs the Madonnas of Altagracia and Mercedes, Santiago de los Caballeros and many other saints. In Vodun's pantheon, every madonna and saint has her/his equivalent. San Miguel who tramples on the devil while holding his balance of justice in his left hand is at the same time the war god Belie Belcán, who drinks rum, fights evil and overcomes demons. Santa Martha is also called Santa Marta la Dominadora, an Indian snake charmer who drinks coffee and soft drinks, known as dominator of men. Santiago de los Caballeros who under the hooves of his white horse is trampling down Muslims is also Ogún Balenyó, leader of the powers of righteousness, the Madonna la Mercedes is Metre Sili, who loves jewellery and perfume, she bestows wealth and beauty upon her believers, and so on …

A medium like Doña Inéz does like Mantel's Alison live in two worlds and sometimes it may seem to her that the sphere of the spirits/lwas are more real than the one in which most of us spend their lives. Like Alison, Doña Inéz does for  payment, “it is for buying candles and sweats for the spirits”, assist her customers to get in touch with spirits and listen to their advice and insights, but unlike Alison and according to her beliefs, Doña Inéz turns into a lwa, by becoming posessed by it.

In the rather intimate atmosphere of her bedroom, Doña Inéz asked me to sit down on a chair opposite her and placed in front of the altar. She leaned forward and wondered "barajas o espíritus,” cards or spirits? Of course, I replied "spirits". Doña Inéz then tied Belie Belcán's red, scarf around her head, tied her hands over her head, stomped the floor, while she repeatedly hissed "Sssccch, ssssccchhh," Her whole body shock violently. "Shacchhaa, Shaaccha." Her had swung vigorously back and forth, spasms run through her limbs in an apparently painful manner. "Shacchhaa, Shaaccha!!!" She repeated the strange hiss, and every time it sounded nastier and nastier as it became louder and coarser.

Suddenly Doña Inéz lifted her head. Her features had become distorted into a threatening mask, with wrinkled forehead and exposed teeth. "What do you want from me?" She wondered with a rough voice, quite different from the voice with which she had greeted me. While waiting for my answer, Doña Inéz, or rather Belie Belcán, whom she now had been turned into, grabbed a bottle of rum from the altar, screwed off the lid and took a couple of deep sips before s/he wiped his/her mouth with the back of his/her hand. The movements and the speech of Belie Belcán/Doña Inéz were now definitely masculine. I became somewhat worried when s/he looked me straight into the eyes and with her/his dull, humming voice stated:

 – You dare not answer, but I will help you.

From the altar Doña Inéz/Belie Belcán grabbed the half of a dried coconut shell, took a candle, dripped stearin into the shell so s/he could attach the burning candle, then Doña Inéz/Belie Belcán stared into the flame. After a minute's silence, s/he mumbled, as if in trance: "I see land" and shortly thereafter asked with a stronger voice:

– Does your father have land?

I smiled. This was certainly a standard question s/he used to figure out what s/he would say next. The Dominican Republic is still largely peasant country and I assumed most of Doña Inéz clients had an agriculturist as father.

– No, he has no land at all.

Doña Inéz's/ Belie Belcán´s eyes darkened. S/he was visibly annoyed:

– Why do I then see land here?

– I don´t know. My father is a journalist.

Inéz/Belie bellowed. Her/his anger frightened me:

– I see land. You're lying!

Somewhat frightened by the changed attitude I answered uncertainly:

– What do you really see?

A slightly calmed Inéz/ Belie stared into the candle flame and told me:

– Your father has land. He's going to sell it. There will come a letter and you have to answer it.

I wondered:

– When will that letter arrive?

– It's on its way.

Confused while on my way home I asked myself how it came that Inéz/Belie so confidently could claim such a thing. I could easily find out if a letter was on its way and if it would appear. If there was no letter then Doña Inéz could claim that it had disappeared in the mail, or that my father had forgotten to post it. But, nevertheless ...

One week after my visit to Doña Inéz, a letter from my father turned up in which he wondered if it was OK if he sold the family's summer cottage to one of my sisters and if it was OK if she gave me half of the purchase price. Until that moment it had not crossed my mind that my father really owned land. And how could Doña Inéz have been so convinced about what would happen? For me, that meeting remains a mystery, especially as the event was quite meaningless and far from being decisive for me, or any other.

In her novel, Hilary Mantel describes how her, basically good-hearted but at the same time confused and tormented spirit medium, Alison, on several occasions makes equally amazing and unexpected predictions like Doña Inéz. Although she is well aware and convinced of her knowledge and her remarkable "gift", Alison is sometimes surprised when her predictions become true, while not being particularly upset when it turns out her insights and predictions were wrong. For her, "the spiritual reality" is just as gloomy and incomprehensible as our everyday life. It does not consist of any miraculous existence radiated by a divine presence. The inhabitants of her spiritual sphere maintain their human shortcomings, their confusion about existence, even though they apparently receive some "instruction" and undergo changes that seem to suggest they are being "cleansed" for new tasks, but just as on earth, the future is uncertain and to some degree unpredictable. The devil, called Nick, seems to be as influential as God.

That some people like Doña Inéz and Alison imagine themselves to be living in a world where boundaries between spirits and the living are non-existant seems to be the case of widely different cultures. It is uncertain whether this is a mental handicap or a special "gift". While studying religious notions along the border between Haiti and the Dominican Republic I met several people who, like Alison, constantly moved between "different worlds". I could hardly characterize them as suffering from mental illness. Many of them even impressed me by their insights and unusually nuanced views of life.

The anthropologist and philosopher Vincent Capranzano does not acknowledge barriers between academic disciplines. He considers social anthropology to be a kind of philosophy, a history of ideas that might deliver us from ethnocentrism and xenophobic fallacies. For Capranzano, anthropology is a manner of approaching the individual behind religious and political beliefs. He is engaged in field research which means that he lives with and discusses human existence and specific notions with people from divergent cultural spheres. He has for example been living with Navajos in southwestern United States, with white South Africans or with poor labourers in Morocco. Furthermore, apart from his field studies Capranzano studies literature, philosophy and eyewitness accounts from various parts of the world.

In Tuhami: Portrait of a Moroccan, Capranzano tells us about his meetings with a poor Moroccan brick burner. Tuhami can neither read, nor write, but is an able narrator of strange tales, living within a highly personal, magical sphere. Every night, alone in his miserable, windowless hut next to his brick oven, Tuhami suffers how demons and saints visit him. Experiences reminiscent of Alison's existence in her comfortable house in the English Collingwood. Like Alison, who occasionally struggles to liberate herself from a nasty, vulgar and sadistic "spirtitual guide" named Morris, Tuhami strives with a similar indecisive effort to get rid off Á'isha Qaundisha, a female demon with camel feet.

With compassionate acumen Carpranzano tries to understand and explain Tuhami's perception of the world, which he considers to be a result of the personal experiences of the brick burner, the cultural context he is part of, its codes and symbolic language, and ultimately –the manner Tuhami chooses for describing his life and experiences.

I came to think of Capranzano when, after reading Mantel's Beyond Black, I came across a collection short stories by the Egyptian Nobel Prize winner Naguib Mafouz. In his The Seventh Heaven, he describes a spirit world we all come to after our death. In the Seventh Heaven we are judged according to what we have done and not done during our lifetime, either we are reincarnated or we are appointed to be a kind of invisible, spiritual companions to people who have survived us and whom we knew and influenced during our lifetime. We may become either good or bad spiritual guides, all depending on our character.

Unlike Mantel, Mafouz depicts the “reality” from the perspective of the spirits, while Mantel portrays them from the perspective of a spiritist medium. But, as Mantel does in her novel, Mafouz makes both famous and unknown spirits haunt, or be reborn within, the world of the living. For example, Stalin is reborn as a wretched labourer in an Indian salt mine, while Hitler becomes a tyrannical butcher and gangster in Cairo. Like Mantel, who makes her Alison tormented by revolting men who harassed and raped her during her mildly speaking terrible childhood, Mafouz lets a murderer be approached by his deceased victim, who has been appointed to be his spiritual companion. Like Alison, who is haunted by the vile, little (he had been a jockey) gangster Morris, who knew and tormented her during her childhood, Anous's spirit follows his devious friend and murderer, Raouf, all through his mortal life.

The Dominican author Marcio Veloz Maggiolo has also written a remarkable story that mixes the world of the living with the one of deities and deceased spirits. In his La biografia difusa de Sombra Castañeda, The Diffuse Biography of Sombra Castañeda, Veloz Maggiolo narrates how Esculapio Ramírez is awaiting his own death. It is 1961, the Dominican Republic's omnipotent dictator, Rafael Leonidas Trujillo, has just been murdered and suspended between life and death, Ramírez listens how Joaquín Balaguer over the radio, in a speech praises his former, spiteful  boss. Balaguer would eventually become Trujillo's successor.

Ramírez, who has been a politician and fervent opponent of El Benefactor, had been imprisoned and tortured, though managed to escape while he was taken to an agave field to be executed. Since then, Ramírez has fallen deeper and deeper into alcoholism and despair. On his death bed Ramírez suffer a terrible delirium tremens distorting Balaguer's speech into a surrealistic cacophony in which voices of different spirits intrude. It is vodun lwas, who, together with deceased Dominicans and Haitians, are living within a phantom town called El Barrero, The Potter, which like any town here on earth has its mayor and municipal administration.

Most prominent among the spirits who haunt Ramírez is Sombra Castañeda. His name can be translated as Chestnut Shadow and thus becomes multifaceted. Most Dominicans are dark-skinned, in a shade reminiscent of the chestnut, many also live overshadowed by a corrupt political elite, and/or wealthy people who have gathered their wealth in a dishonest manner, and has been doing so for centuries.

When Sombra Castañeda tells us his life story, it becomes a confusing picaresque while the novel is gradually evolving into something that may be likened to a baroque opera. Like the island of Hispaniola, shared between the Dominican Republic and Haiti, La biografia difusa de Sombra Castañeda seems to be steeped in music, and as in vodun we meet talking drums and singing spirits. Sombra Castañeda turns into a kind of lead singer, with a fund of voices behind him. Like the dancers in a vodun ceremony or in a gagá procession, spirits and lwas appear, one after another until they merge in dreamlike, complicated choir: Carbamgó, Selemin Mabó, Don Pedro (lwas with roots in Africa and Haiti), the Indian Miguel (representing the extinct Taino Indians and the mestizos originating from them), Antonio Bacá (bacá is a spirit creature made by a witch intending to enrich herself with its help), Remigio, heading a gagá society (gagá is a popular religious cult practiced in the Dominican Republic and Haiti) and at the same time mayor of El Barrero, Remigio's assistants, Andrés Píé and Mimilo, as well as the Haitian refugee Serapio Rendón.

Together, these divinities and ghosts constitute a magical mirror image of the Dominican Republic, with its exotic mix of people from all corners of the world, its music, distinctive culture and dramatic history. As in a vodun ceremony, where the participants become posessed by different spirits and behave in a manner according to their distinctive characters, Veloz Maggiolo's novel makes different characters  appear, having strange stories to tell. In this way, La biografia difusa de Sombra Castañeda turns into a tale of a history that does not begin with Colombus's arrival to the island five hundred years ago, it brings us further back in time, into the Taino's worlds existing long before the arrival of the Spaniards, subsequently he allows these buried roots give birth to the Dominican Republic and Haiti, which historical development intertwines and transmutes until Trujillo's tyranny casts its lugubrious shadow across the entire island.

The novel becomes particularily poetical when it retells the Haitian Serapio Rendón's surrealistic dreams of dead corpses, maggots and decay, which, through its lush absurdity, turns into the breeding ground of hopes of something new, of renewal and change, like the Dominican earth giving birth to tropical abundance, not only in crops but also through a resilient culture, which has received its strongest expression in music and popular religiosity.

Music and politics are the leit motifs of Veloz Maggiolo´s fresco of Dominican existence. Just as I find it difficult to recommend Hillary Mantel's novel about the medium Alison and her twisted world, I don't know how anyone would perceive La biografia difusa de Sombra Castañeda. Both novels coincide with my personal experiences of England and the Dominican Republic, with my interest in the spiritual worlds where some people spend their lives. Another reader might find Beyond Black far too dull and strange, and La biografia difusa de Sombra Castañeda messy and confusing.

Another reason to why I found both Mantel´s and Veloz Maggiolo´s novels interesting is the fact that they allow politics to break into their narratives. How princess Diana's death and afterlife is mirrored in Mantel's novel and becomes mixed up with New Age notions about life after death. This reminds me of what I have read about Tony Blair's and his wife's Cherie´s contacts with religious charlatans and the question of whether these acquaintances may have affected Blair's politics.

During Tony Blair's time as prime minister, a certain Carole Caplin and her mother Sylvia acted as life style advisers and fitness trainers for Cherie Blair, spending a lot of time with the Prime Minister couple. They often had joint dinners and occasionally vacationed together. Furthermore, Sylvia Caplin acted as an occasional nanny for Blair's four children.

As Prime Minister, Tony Blair avoided talking about religion, because, according to his own statement, he did not want to be taken for a "nutter", but it was well known that he, like his wife, was a deeply religious person and after he resigned as Prime Minister Blair converted to Catholicism. As a politician Blair stressed the importance of listening to religious opinions about social, political, and economic issues, and allow people to justify their views on religious grounds.

The Blair's spiritual adviser, Carole Caplin, owned together with her mother a company, Holistix, which continue to market a variety of fitness programmes, as well as health and beauty products. The business is probably linked to, but certainly influenced by, Caplin's previous participation in the so-called Exegesis Programme, which through a number of activities aims at making its participants undergo a process of "rebirth", involving a "personal transformation" said to heal and cleans up ”yours and others lives”.

During Caplin's time with the Blairs, her Holistix training programme featured a host of peculiar components with names such as kinesiology, colonic hydrotherapy and radionics, while she provided the Prime Minister with magic pendulums and bioelectric shields. During a vacation in Mexico, the Blairs participated in a rebirth ceremony, which included a steam bath in which they rubbed themselves with fruit and clay. Carole Caplin's mother has pointed out that:

Crystals are wonderful. They have healing properties and they are a conduit for energy. I might place crystals around because they're nice to have when you're healing somebody, but there's no satanic ceremony. […] I found I could see in quite a short time intuitively what was wrong with a person. It's channelling - whether that means it comes from a higher power or your mind just picks up on how to understand people. Intuition comes from honesty with the purest intent, and some of us trust it more than others and can therefore access it more easily.

Obviously, Sylvia's daughter Carole also lived in such a world and apparently she conveyed her insights to Tony Blair and his wife. However, her honest intentions were tainted by financial interests and not least the fact that during her time with the Blairs she lived with Peter Clarence Foster, who described himself as an international man of mischief. At the time Foster lived together Carol Caplin he had already served several prison sentences in Australia, England, the United States and Vanuatu accused of fraud, money laundering and court contempt. Several of Foster's scams were related to the marketing of alleged weight loss products and questionable health programmes. He also succeeded in engaging Cherie Blair in questionable real estate transactions in Bristol.

Carol Caplin's relationship with the Blairs seems to illustrate the delicate balance between beliefs in influences of a spirit world and outright deceptions for personal gain. Perhaps it also provides an insight to how assumed spirit worlds in reality find their origin within our interior; our quest for a meaning with life, highly personal experiences and memories, a desire to belong to something, to feel the presence of a higher leadership and not the least how external events affecting all these desires and illusions. In Tony Blair's case, his religious education and political decisions probably contributed to his beliefs and politics.

Authors such like Mantel, Mafouz and Veloz Maggiolo are well acquainted with popular, religious thinking and when they write about spiritualism, they understand that this is a world where the personal is mixed with the public, where politics are intertwined with faith and idealism with fraud. They realize that history and politics are not only created and influenced by external processes, but also by the inner worlds that each of us carry with us, all through life. In their writing they make use of these insights and while depicting other people's lives, real or imagined, they draw inspiration from their own interior, just as a spirit medium transforms her/his highly personal, mental states, their experiences and memories feed into a contrived world they perceive as separate from themselves.

When I have read novels written by people who have been able to conjure narratives that speak directly to me, it is obviously not easy to recommend such experiences to people who find themselves at mental wavelengths that are completely different from mine.

Blair, Tony (1997) BBC: Blair Pays Tribute to Diana, 1 September 1997. Bone, Victoria (2007) “Diana´s stepmother captivates inquest,” BBC News, 13 December 2007. Capranzano, Vincent (1980) Tuhami: Portrait of a Moroccan. Chicago: University of Chicago Press. Deive, Carlos Esteban (1979) Vodú y magia en Santo Domingo. Santo Domingo: Museo del Hombre Dominicano. Honan, Corinna (2003) “Cherie is the most delightful, caring person, and so is Tony” in The Telegraph, 28 March. Mafouz, Naguib (2005) The Seventh Heaven: Stories of the Supernatural. Cairo: The American University of Cairo Press. Mantel, Hilary (2005) Beyond Black. London: Harper Perennial. Morton, Andrew (1997). Diana Her True Story. United States: Simon & Schuster. Veloz Maggiolo, Marcio (1980) La biografia difusa da Sombra Castañeda. Santo Domingo: Editora Taller. Windsor, Elizabeth II (1997) Queen Broadcasts Live to Nation. 6 September 1997.


01/29/2019 21:13

Då jag läst en bok, sett en film eller hört ett musikstycke som fått mig att reagera och fundera undrar jag ofta om jag verkligen kan rekommendera upplevelsen till andra. I allmänhet vet jag vem av mina vänner som befinner sig på samma våglängd som jag, men andra är jag mer osäker inför. Att få en uppskattad erfarenhet brutalt avsågad som ovidkommande eller undermålig kan kännas sårande och får mig emellanåt att tiga om sådant som berört mig.

Bland mängden av latinska citat som virvlar runt i vår tillvaro finns de gustibus non est disputandum. Latinet är något klumpigt, en ordagrann översättning vore något i stil med om smaker, borde det inte debatteras. Den vanligaste svenska varianten av konstaterandet är om tycke och smak skall man inte tvista, eller det mer folkliga uttrycket smaken är som baken, delad. Konstaterandet sägs ofta härstamma från Cicero, men latinet tyder på att det finner sitt ursprung i Medeltiden.

Även om vi kan vara överens om det mesta är olika smak en indikation på hur annorlunda vi människor kan tänka och vara, även vänner emellan. Jag finner det svårt att argumentera med vänner och bekanta som exempelvis blir eld och lågor inför Camilla Läckbergs böcker, för att ta ett slumpmässigt valt exempel på en flyhänt och populär författare jag läst, men vars böcker jag funnit plågsamma genom sina i mitt tycke alltför ytliga språk och klichéfyllda berättande.

Efter att i olika omgångar ha arbetat som svensklärare har jag insett hur svårt det är att anbefalla mina favoritböcker till elever. Samtidigt som skolbibliotekariernas rekommendationer om utmärkt ungdomsläsning ofta gjort mig förbluffad genom hur illa deras omdöme stämt med mitt. Då en elev entusiastiskt tagit med sig en bok och bett mig läsa den, eller med stor inlevelse hyllat en film och jag dessvärre funnit verken vara pinsamt usla, kan jag omöjligt delge henne/honom min uppriktiga uppfattning. Jag vill inte framstå som en dömande besserwisser och därmed förstöra elevens läs- och filmglädje. Istället försöker jag förstå vad det var som kan ha varit så gripande och omtumlande, men ofta är det omöjligt att finna vad det kan ha varit.   Däremot blir jag glad och förvånad då någon elev på egen hand, och ofta genom en slump, blivit fascinerad av en i min mening strålande roman eller film. Speciellt glädjande är det då eleven allmänt har betraktats som tämligen slö och obildbar.

Sådana erfarenheter får mig att tvivla om jag kan rekommendera vissa böcker som gjort mig såväl fascinerad som konfunderad. Jag avslutade nyss läsningen av Hilary Mantels Beyond Black, Bortom svart. Att jag tog mig an den romanen berodde på översvallande recensioner av hennes historiska romaner om Tudortiden – Wolf Hall och Bring Up the Bodies, För in de döda. Tyckte mig dock ha fått mig lite väl mycket till livs då det gäller Tudordynastin; filmer, böcker, TVserier, m.m. och började istället läsa en för mig fullkomligt okänd spökhistoria som enligt försidestexterna var ”a masterpiece of wit”, ett mästerverk av fyndighet, eller ”darkly comic”, mörkt humoristisk. Inte alls.

Beyond Black beskriver hur Colette, en effektiv men cynisk och i grunden ensam konferensarrangör, efter ett telefonsamtal med sin känslokalla svärmor flyr sitt kärlekslösa äktenskap. Hon fick en chock då hennes make förklarade att hans mor varit död i flera veckor. Hur kunde Colettes somnambuliske make vara så likgiltig inför både sin och sin hustrus tillvaro att han inte berättat för henne att hans egen mor hade dött? Det faktum att hon haft ett längre samtal med en avliden kvinna slungar Colette ur hennes vardag och hon uppsöker flera spriritistmedier tills hon hamnar hos den groteskt feta, men välvilliga Alison, som erbjuder Colette en tjänst som hennes personliga assistent.

Tillsammans medverkar de två damerna i offentliga seanser med betalande publik och en mängd New Age tillställningar/marknader på olika hotell och möteslokaler kring London. En tidigare för mig helt okänd värld som tydligen är vanlig i England, eller varje fall var så under mitten och slutet av 1990-talet, den tid under vilken romanen utspelar sig.

Alison och Colette flyttar samman och köper ett nybyggt hus, beläget på en brownfield site, d.v.s. en plats som återanvänts som bostadsområde efter att tidigare ha tjänat som avstjälpningsplats för farliga ämnen. Colette ordnar upp Alisons räkenskaper och effektiviserar hennes liv. Vi följer dem under bilfärder genom oändliga motorvägar över trista landskap och genom dystra förstäder, samtidigt som vi blir bekanta med Alisons andevärld. Hon hemsöks ständigt av ett otäckt gäng avlidna män, i själva verket materialiserade minnen från en bisarr, fattig barndom under vilken Alison som dotter till en prostituerad och slampig kvinna misshandlades och förnedrades av brutala män från samhällets ytterkanter.

Jag fann Mantels Beyond Black, djupt tragisk. En bild av ett sjaskigt England, skamfilat och grått i väntan på något som inte kommer att ske. Ett postindustriellt landskap med kulna pubar, supermarkets och nyfattigdom, där en skandalmättad vecko- och kvällspress underhåller en sliten nation präglad av en kärlekslös tristess som slukat utleda hemmafruar och ett arbetslöst pubklientel. En längtan tillbaka till imaginära ”bättre tider” och fruktan för det okända i form av ökad invandring och globalisering, antagligen frön till den katastrofala brexitomröstningen tjugo år senare. Beyond Black är nämligen en historisk roman som tar sin utgångspunkt i Prinsessan Dianas död och tatcherismens ökade klassklyftor och försämrade välfärd.

Diana Spencers liv och död var ett drama som grep framförallt den engelska medelklassen. Där fanns stoff till flera fascinerande romaner och TVserier, med lockande ingredienser av överklassliv, svår barndom, lyx, veckotidningsdramatik, äktenskapselände, kändisskap, romanser och hjärtevärmande filantropi.

Diana, Prinsessa av Wales, yngsta dotter till Viscount John Spencer, även känd som Lord Althorp och sedermera åttonde Earl (greve) Spencer. Medlem av en släkt som innefattade Malbouroughs hertigdöme, Sunderland and Spencers grevskap, samt Churchills baroni. Dianas mor var Frances Burke Roche, Lady Althorp, född på det kungliga godset Sunderland som dotter till Maurice Roche, fjärde baronen av Fermoy. Efter föräldrarnas skilsmässa 1969, en följd av Lady Althorps utomäktenskapliga affär med arvingen till en tapetindustri, tillerkändes Lord Althorp ensam vårdnaden om deras gemensamma barn.

Lord Althorp gifte sedermera om sig med Raine McCorquodale, enda dotter till författarinnan Barbara Cartland, vars 723 historiska kärleksromaner har översatts till 40 språk och över hela världen sålts i över 200 miljoner exemplar. För många tycktes antagligen prinsessan Dianas kärlekssaga vara som hämtad ur en cartlandberättelse.

Dame Mary Barbara Cartlands romaner innehåller i allmänhet följande ingredienser;  en ung kvinna, med ett litet hjärtformat ansikte, stora ögon och små händer (”en så liten hand, men stor nog att omfatta hela min värld”) förälskar sig i en mörkhårig man (blont hår är enligt Cartland allt som oftast förknippat med sluttande haka och utstående ögon), oftast adlig, rik eller möjligen exotisk (d.v.s. belevad äventyrare med erfarenheter från den stora världen).  Den stilige, idealiskt manlige älskaren har givetvis en beundransvärd karaktär, men hans förflutna behöver inte vara fritt från tidigare missöden och kärleksaffärer. En försmådd, egocentrisk och hämndlysten älskarinna lurar ofta i kulisserna, samtidigt som hjältinnan lever i skuggan av någon ondskefull styvmoder. Hjälten kan till och med framstå som en luggsliten rucklare, men skenet bedrar – stiliga lymlar kan alltid reformeras och fås att lämna sin liderliga tillvaro bakom sig, genom att ge sitt hjärta och sin själ till den ärbara hjältinnan. Där finns givetvis också en ondskefull, äldre vivör som slår sina lovar kring den dygdefulla jungfrun, men det är inget att oroa sig för eftersom den åtrådde gentlemannen slutligen räddar henne ur ränksmidarens klor. Kompottens enskilda detaljer kan skilja sig, men dispositionen och grundintrigen är i stort sett det samma. 

Det tycks dock som om Cartlands alster under senare år kommit i skymundan genom verk av nya  mästarinnor inom genren, som Nora Roberts, Mary Balogh och Lisa Kleypas, medan Frida Skybäck tycks vara en svensk motsvarighet till dessa romansdrottningar, detta grundat på vad jag hört från en del av mina kvinnliga elever, som definitivt inte delar min litteratursmak (fast jag fann faktiskt Skybäcks Midnattssol vara tämligen uthärdlig).

Då Diana förlovat sig med Prins Charles, förutspådde Cartland att hon “för alltid skulle regera som Kärlekens Drottning.”  När äktenskapet krackelerade konstaterade dock Dame Barbara att Diana ”egentligen aldrig hade förstått sig på män”.  

Cartlands dotter, Raine McCorquodale,var känd som Lady Dartmouth eftersom hon före äktenskapet med John Spencer hade varit gift med Viscount Lewisham, den nionde earlen av Dartmouth. I likhet med sina övriga syskon kom Diana inte alls överens med sin styvmor. Hon kallade henne Acid Raine, en ordlek som syftade på acid rain, surt regn. Som alla kändisar och speciellt sådana som befann sig inom prinsessan Dianas krets var Grevinnan Spencer utsatt för skvallerpressens hänsynslösa uppmärksamhet. Under en rättsprövning kring Dianas död berättade Raine Spencer att Diana brukade säga:

“Jag har ingen dold agenda” och det var därför som så många människor, eftersom hon var så populär, så känd i hela världen, ville få något från henne. Det var ett mycket krävande liv.

Hon tillade att Diana dessutom var missnöjd med sitt liv: ”Well, we all want the dark handsome gentleman to walk through the door”, det är väl så att vi alla vill att den mörke stilige mannen skall komma in genom dörren.

Diana gick i ett flertal grundskolor och misslyckades två gånger med att klara sin grundskoleexamen. Diana drömde om att bli ballerina och tog balettlektioner, men var alltför lång för att bli yrkesdansare. Hon tog en kurs i gourmetmatlagning, men blev aldrig någon duktig kock. Arbetade en kort tid som ungdomsledare, men slutade efter en skidolycka. Fick jobb som assistent på en förskola, samtidigt som hon jobbade extra som städerska åt sin syster Sarah. På kvällarna arbetade Diana emellanåt som fest- och konferensvärdinna.

Genom sin familj hade Prins Charles i många år varit bekant med Diana. Lord Althorp hade varit en av drottningens närmaste män och Dianas mormor var mycket god vän till Drottningmodern. 1980 bjöd Prins Charles Diana på en sejour med hans segelbåt och förhållandet utvecklades. Diana bjöds in till Balmorals slott och presenterades för drottningfamiljen. Charles friade till henne i februari 1981.

Under sin livstid kritiserades Diana ofta för sitt val av arbetsuppgifter, sitt förhållande till pressen och sin lättillgängliga attityd, som ibland ledde till oförsiktiga uttalanden. Diana tillät lite inblandning från drottningfamiljen – hon valde på egen hand sina barns namn, motsatte sig familjetraditionen att omskära pojkar, avskedade en barnflicka utsedd av drottningen, bestämde själv vilka skolor hennes pojkar skulle gå i och körde dem ofta dit. Som förväntat engagerade sig Diana för olika välgörenhetsinitiativ, men kom att utveckla ett intresse för områden som inte betraktades som comme il faut för en kunglighet, till exempel för sjukdomar som spetälska och AIDS.  Dessutom ställde Diana upp för organisationer som försökte förbättra hemlösas och drogmissbrukares situation.

Charles och Dianas äktenskap var olyckligt, något både prinsen och prinsessan avslöjade för vänner och förtrogna som glatt vidarebefordrade de intima förtroendena till pressen. Charles återupptog förbindelsen med sin ungdomsförälskelse Camilla Shand. Diana inledde en affär med sin ridlärare och därefter med andra män. 1996 skildes Charles och Diana. Diana var då tillsammans med hjärtkirurgen Hasnat Khan, men relationen upphörde två år senare då hon börjat sällskapa med Dodi Fayed, son till ägaren av till lyxvaruhuset Harrods. Det var tillsammans med Dodi Fayed som Diana den 31:e augusti 1997 omkom i en bilolycka i en tunnel i Paris.

Filmen The Queen från 2006, som gav den skickliga Helen Mirren en Oscar för hennes rollprestation som Elisabeth II, fångar stämningarna efter Dianas död. Då Diana förolyckas har Tony Blair precis tillträtt sin post som premiärminister. Drottningen anser honom vara en högfärdig uppkomling och besserwisser, medan Diana av folk i allmänhet fortfarande betraktades nästan som en sagoprinsessa, även om hon efter skilsmässan fråntogs sin kungliga titel. Medan blomsterhögarna växer framför Buckingham Palace håller sig den kungliga familjen dold på sitt skotska palats, Balmoral, och försöker hålla Dianas och Charles två pojkar borta från all uppståndelse kring deras mors död.

Den förslagne politikern Blair anar i vilken riktning folkets medkänsla blåser, avbryter sin semester och försöker övertala drottningen att hålla ett tal till Dianas ära, besöka platsen där folket lagt sina blomsterbuketter och ordna en pampig statsbegravning. Drottningen motsätter sig till en början allt detta med hänvisning till att Diana inte längre var medlem av den kungliga familjen och hade förlorat sin prinsessvärdighet. Till slut gör hon vad Blair begär och han avgår med en stor seger efter att ha skaffat sig aktning i folkets ögon och en viss respekt hos den kungliga familjen.

Dagen efter Dianas död höll Tony Blair ett känslomättat tal utanför kyrkan i sin valkrets, Sedgefield. Det var ett skickligt tal i rätt tid, fem dagar innan drottningen i ett TVtal vände sig till nationen. Blairs röst grumlades emellanåt av stark känslosamhet och han lyckades med konststycket att understryka att Diana varit ”folkets prinsessa” och egentligen inte en del av den överklassfär som drottningen och hennes exmake trots allt representerade. Han sa bland annat:

Idag känner mig som alla andra i det här landet, jag är ytterst förkrossad […] Vi är en nation i chock, i sorg, en djupt smärtsamt bedrövelse […] Hon var en underbar och varm människa, även om hennes eget liv sorligt nog ofta drabbades av tragedier. Med glädje och tröst berörde hon livet för så många andra här i Storbritannien och i hela världen. Vi kommer att minnas henne på flera olika sätt – hur hon var med de sjuka, de döende, med barnen, med de behövande.  Med enbart en blick eller en gest som sa så mycket mer än ord, kunde hon för oss alla demonstrera djupet av sin medkänsla, sin medmänsklighet.[…] Folk överallt, inte enbart här i Storbritannien, delade sin tro på Prinsessan Diana. De tyckte om henne, de älskade henne, de betraktade henne som en av folket. Hon var Folkets Prinsessa och det kommer hon alltid att förbli. Hon kommer för evigt att förbli i våra hjärtan och i våra minnen.

Med politisk fingertoppskänsla lyckades Blair lyfta fram det som många fann tilldragande hos den priviligierade överklassflickan Diana. Hon var en del av societeten, av den förmögna aristokratin, men lät sig inte dirigeras av deras kodifierade överlägsenhet. Som så många av de som beundrade henne hade hon varit en usel skolelev, en misslyckad förvärvsarbetare. ”Hon var som folk är mest” och dessutom använde Diana sin makt och ställning för att visa medkänsla med de som hade det sämre ställt än hon. Man glömde att hon levde fjärran från ”vanligt folk”, inom en lyxsfär där hon fann sina vänner och älskare bland de vackra människorna inom ett ytligt dolce vita. Skvallerpressen hade gjort engelsmännen förtrogna med hennes olyckliga kärleksliv och ensamhet, hennes roll som medmänniska inom en främmande värld. En katt bland hermelinerna och som sådan kunde hennes landsmän följa henne in i en glamorös och för de flesta okänd värld.

Då drottningen slutligen talade till sitt folk var det främst för att understryka den sammanhållande känsla som sorgen över Dianas död hade skapat:

Jag, för min del, tror att det finns lärdomar att dra från hennes liv och från den extraordinära och rörande reaktion hennes död gav upphov till. Jag delar med er beslutsamheten att värna om hennes minne.

Dianas död skakade om den brittiska nationen och blev till ett gemensamt minne, en prövosten som kunde användas för att fastställa huruvida du verkligen var en sann patriot, en upprätthållare av brittiska värderingar baserade på patriotism, ståndaktighet och medkänsla.

Hilary Mantels Beyond Black skildrar hur både allmänna och personliga minnen skapar vårt medvetande, vår personlighet och vår tro. Hennes huvudperson, det överviktiga, spiritistiska mediet Alison lever i en värld där det inte finns någon klar åtskillnad mellan hennes vardagsliv och andevärlden. De andar hon hemsöks av är både högst personliga vålnader från hennes milt sagt svåra barndom och sådana som skapats av ett kollektivt minne – exempelvis Prinsessan Diana. Mantel förklarade i en intervju:

Dianas bortgång orsakade en emotionell konvulsion i vårt nationella liv; den gav upphov till ett enormt, primitivt, innerligt uttryck av sorg. Ingen som intresserar sig för gemensamma känslouttryck kan ignorera dess betydelse. Om du vill skriva om en ”nations tillstånd” måste du studera drömmar, såväl som mardrömmar och även resultaten från opinionsundersökningar. Du kan inte utelämna det emotionella och det irrationella.

Mantels roman beskriver såväl ett dystert vardagsliv, som en emotionell och irrationell sfär. Den imponerar genom hennes sätt att berätta om och beskriva ett tillstånd som präglas av ständiga förskjutningar och gränsöverskridanden. ”Verkligheten” blandas samman med minnen, illusioner, hallucinationer och hugskott. Syner och röster bryter in i berättelsens logiska grundstruktur. Yttre och inre monologer och dialoger blandas. Levande människor ges röst, specifika beteenden och utseenden, men även andar förses med sådana särtecken, alltmedan verklighet och inbillning samverkar på ett sätt som för berättelsen både bakåt och framåt.

Det är en spiritistisk värld i meningen att det råder en oavbruten kommunikation mellan andevärlden och vår verklighet. Medan vissa människor, i själva verket de flesta av oss, inte förmärker den ständiga närvaron av avlidna andar, så finns det medier som har de naturliga förutsättningarna för att varsebli och även kommunicera med andarna. De ser, hör och samtalar med dem. Några av dessa medier är uppenbara charlataner, medan andra för en tillvaro där det inte finns några gränser mellan verkligheten och en värld som är oförnimbar för de flesta av oss. Mantel ger inga omdömen om huruvida Alisons verklighet är en chimär eller inte. Om den i själva verket är ett utslag av mentalsjukdom, självbedrägeri, repression av outhärdliga barndomsminnen, eller helt enkelt ett bevis på att en andevärld verkligen existerar. Hennes berättarmetod gör det fullt möjligt för läsaren att identifiera sig med den överviktiga, ensamma, ohjälpligt sårade och förvirrade Alison. Vi förstår att det är hennes verklighet Mantel beskriver.

Kanske uppskattade jag romanen eftersom jag för flera år sedan, medan jag studerade folklig religion, besökte flera vodunceremonier och uppsökte brujas, som medier kallas i Dominikanska Republiken. Exempelvis minns jag ett besök hos Doña Inéz, en relativt ung dam som bodde i ett av Santo Domingos fattiga kvarter. I sitt sovrum, i ett traditionellt blåmålat trähus, hade hon sitt vodunaltare, med träduvor, parfymer, radband, rom, läskedrycksflaskor, kors och givetvis de sedvanliga oljetrycken med madonnorna av Altagracia och Mercedes, Santiago de los Caballeros och många andra helgon. I voduns panteon har varje madonna och helgon sin motsvarighet. San Miguel som trampar ner Djävulen medan han i sin vänstra hand håller rättvisans vågskål, är inom vodun även krigsguden Belie Belcán som dricker rom, bekämpar det onda och övervinner demoner. Santa Martha som kallas Santa Marta la Dominadora är en indisk ormtjuserska som dricker kaffe och svagdricka och dominerar männen. Santiago de los Caballeros som under hovarna på sin vita häst trampar ner muslimer är Ogún Balenyó, de goda makternas härförare, Santa Mercedes är Metre Sili, som älskar smycken och parfym, hon ger rikedom och skönhet, o.s.v.

Ett medium som Doña Inéz lever liksom Mantels Alison i flera världar och ibland kan det för henne tyckas som om andarnas/vodungudomligheternas sfär är mer verklig än den som vi lever i. Hon samtalar med los espirtitus, eller lwas som de också kallas, drömmer om dem och hör dem dag och natt. Liksom Alison hjälper Doña Inéz, mot en viss betalning, sina kunder att få kontakt med andarna och lyssna till deras råd och insikter, men till skillnad från Alison och i enlighet med sin tro förvandlas Doña Inéz till lwas, genom att bli besatt av dem.

Inom den tämligen intima atmosfären i sitt sovrum bad Doña Inéz mig att sätta mig ner på en stol mittemot henne, framför altaret. Hon lutade sig framåt och undrade ”barajas o espíritus, kort eller andar?”  Givetvis svarade jag ”andar”. Doña Inéz knöt då Belie Belcáns röda fula, scarf, om sin panna, knöt händerna över huvudet, stampade i golvet och väste gång på gång: ”Sssccch, ssssccchhh,” medan hon skakade i hela kroppen. ”Shacchhaa, Shaaccha.” Hon svängde våldsamt huvudet fram och tillbaka, alltmedan hennes kropp genomfors av spasmer, som såg plågsamma ut. ”Shacchhaa, Shaaccha!” upprepade hon och varje gång lät det allt otäckare. 

Plötsligt lyfte Doña Inéz på huvudet. Hennes anletsdrag hade förvridits till en hotfull mask, med rynkad panna och blottade tänder. ”Vad vill du mig?” undrade hon med grov röst, mycket olik den stämma med vilken hon välkomnat mig. Medan hon väntade på mitt svar ryckte Doña Inéz, eller rättare sagt Belie Belcán som hon nu förvandlats till, en flaska rom från altaret, skruvade av locket och tog ett par djupa klunkar innan hen med ena handens ovansida torkade sig om munnen. Belie Belcáns/Doña Inéz rörelsemönster hade blivit uttalat maskulint. Jag ryckte till då hen glodde mig stint in i ögonen och med sin dovt brummande röst konstaterade:

– Du vågar alltså inte svara, men jag skall hjälpa dig.

Doña Inéz/Belie Belcán grep ett halvt, torkat kokosnötskal från altaret, tog ett stearinljus, droppade stearin ner i skalet så att hen kunde fästa ljuset i det och sedan blickade Doña Inéz/Belie Belcán stint in i ljuslågan. Efter någon minuts tystnade mumlade hen, som i trans: ”Jag ser land” och frågade strax därefter med högre röst:

– Har din far land?

Jag log. Det här var säkert en standardfråga för att lista ut vad mediet skulle säga härnäst. Dominikanska Republiken är fortfarande till stor del ett bondeland och även om flera män inte längre har land, så hade i allmänhet deras fäder det.

– Nej, han har inget land.

Belie/Doña Inéz blick mörknade. Hen var irriterad:

– Varför ser jag då land här?

 – Inte vet jag. Min far är journalist.

Belie/Inéz röt. Hens ilska skrämde mig:

 – Jag ser land. Du ljuger!

Något skrämd inför den ändrade attityden svarade jag osäkert: 

–  Vad ser ni egentligen?

En något lugnad Belie/Inéz stirrade in i ljuset och berättade:

 – Din far har land. Han tänker sälja det. Det kommer ett brev och du måste svara på det.

Jag undrade:

 – När kommer brevet?

 – Det är på väg.

Konfunderad frågade jag mig tyst hur det kom sig att Belie/Inéz så självsäkert kunde påstå något sådant. Det var ju något jag lätt kunde kolla upp. Kom det inget brev så kunde ju Doña Inéz påstå att det försvunnit på posten, eller att min far glömt skicka det. Men, likväl …

En vecka efter mitt besök hos Doña Inéz kom det verkligen ett brev från min far som undrade om det var OK om han till en av mina systrar sålde familjens sommartorp och om hon gav mig hälften av köpesumman. Inte ett ögonblick hade jag tänkt att min far hade land. Och hur kunde Doña Inéz vara så övertygad om vad som skulle hända? För mig är och förblir det där mötet ett mysterium, speciellt som händelsen i sig var ganska betydelselös och långt ifrån livsavgörande.

I sin roman skildrar Hilary Mantel hur hennes, i grund och botten godhjärtade, men samtidigt förvirrade och plågade andemedium, Alison, vid flera tillfällen gör lika förbluffande och oväntade förutsägelser som Doña Inéz. Även om hon är väl medveten om och övertygad om sitt kunnande och sin märkliga ”gåva” blir Alison emellanåt förvånad när hennes spådomar slår in, samtidigt som hon inte blir speciellt upprörd då det visar sig att hennes insikter och förutsägelser var felaktiga. För henne är ”den andliga verkligheten” lika solkig och obegriplig som vår vardag. Den utgörs inte av någon mirakulös tillvaro genomstrålad av en gudomlig närvaro. Den andliga sfärens invånare bibehåller sina mänskliga tillkortakommanden, sin förvirring inför tillvaron, även om de tydligen får en viss ”undervisning” och genomgår förändringar som tycks antyda att de ”renas” inför nya uppgifter, men liksom här på jorden är framtiden även där både osäker och oviss. Djävulen, som kallas Nick, tycks där vara lika inflytelserik som Gud.

Att en del människor likt Doña Inéz och Alison inbillar sig att de lever i en värld där gränsen mellan andar och de levande är utsuddad tycks förekomma inom vitt skilda kulturer. Det är ovisst om det rör sig om ett mentalt handikapp, eller om en speciell ”gåva”.  Medan jag studerade religiösa föreställningar längs gränsen mellan Haiti och Dominikanska Republiken mötte jag flera människor som likt Alison levde mellan ”olika världar”. En del av dem skulle jag inte vilja karaktärisera som lidande av psykiska åkommor. Flera av dem imponerade genom sina insikter och ovanligt nyanserade syn på tillvaron.

Antropologen Vincent Capranzano är en forskare som inte vill kännas vid några vattentäta skott mellan akademiska discipliner. Han säger sig betrakta socialantropologi som en form av filosofi och idéhistoria i stånd att befria oss från etnocentrism och xenofobiska tvångströjor. För Capranzano är socialantropologi ett sätt att närma sig individen bakom religiösa och politiska föreställningar. Han ägnar sig åt en form av fältforskning som innebär att han lever tillsammans med och diskuterar tillvaron med personer från vitt skilda kultursfärer; exempelvis Navajos i sydvästra USA, vita sydafrikaner eller fattiga hantverkare i Marocko, samtidigt förkovrar sig Capranzano i litteratur, filosofi och ögonvittnesskildringar från olika delar av världen.

I Tuhami: Portrait of a Moroccan berättar Capranzano om sina möten med en fattig marockansk tegelbrännare. Tuhami kan varken läsa eller skriva, men är en gudabenådad berättare som lever inom en högst personlig, magisk verklighet. Varje natt genomlider Tuhami i sin eländiga, fönsterlösa hydda bredvid tegelugnen hur demoner och helgon besöker honom. Upplevelser som påminner om Alisons tillvaro i hennes bekväma serietillverkade hus i det engelska Collingwood. Likt Alison, som emellanåt kämpar för att befria sig från sin alldagliga, men otäckt vulgäre och sadistiske ”mediale guide” Morris, söker Tuhami med förlamande vankelmod befria sig från Á´isha Qaundisha, en kvinnlig demon med kamelfötter.  

Känsligt och medkännande försöker Carpranzano förstå och förklara Tuhamis föreställningsvärld, som han betraktar som ett resultat av tegelbrännarens personliga erfarenheter, det kulturella sammanhang han befinner sig inom, dess koder och symbolspråk, och till syvende och sist – hur Tuhami uppfattar, återberättar och tolkar sitt liv och sina upplevelser. 

Jag kom att tänka på Capranzano då jag efter att ha läst Mantels Beyond Black kom att läsa en novellsamling av den egyptiske nobelpristagaren Naguib Mafouz. I sin Den sjunde himlen berättar han om en andevärld dit vi alla kommer efter vår död. I Den sjunde himlen döms vi i enlighet med vad vi gjort och uträttat under vår levnadstid, antingen reinkarneras vi eller så utses vi att vara en slags osynliga, andliga ledsagare till människor som överlevt oss och som vi mött under vår levnad.

Till skillnad från Mantel skildrar Mafouz verkligheten utifrån andarnas synvinkel, alltmedan Mantel skildrar dem utifrån ett mediums perspektiv. Men liksom Mantel gör i sin roman låter Mafouz såväl kända som okända andar hemsöka, eller återfödas i, de levandes värld. Han låter exempelvis Stalin återfödas som en fattig arbetare i en indisk saltgruva, medan Hitler blir en tyrannisk slaktare och gangster i Kairo. Likt Mantel, som låter sin Alison plågas av otäcka män som våldfört sig på henne under hennes milt sagt fruktansvärda barndom, så låter Mafouz en mördare uppsökas av sitt offer, som har utsetts att bli hans andlige ledsagare. Likt Alison som hemsöks av Morris, en otäck smågangster som plågade henne under hennes barndom och som död förmedlar hennes kontakter med andevärlden, så följer Anous ande sin vän och mördare, Raouf, genom hans jordeliv.

Den dominikanske författaren Marcio Veloz Maggiolo, har även han skrivit en märklig berättelse som blandar synvinklar från de levandes och andarnas världar. I sin La Biografia difusa de Sombra Castañeda, Sombra Castañedas diffusa biografi, berättar Veloz Maggiolo hur Esculapio Ramírez ligger för döden. Det är 1961, Dominikanska Republikens allsmäktige diktator, Rafael Leonidas Trujillo har nyss blivit mördad och svävande mellan liv och död lyssnar Ramírez till hur Joaquín Balaguer, som kommer att bli Trujillos efterträdare, i ett tal hyllar sin förre chefs förträfflighet.

Ramírez, som varit politiker och aktiv motståndare till El Benefactor, Välgöraren, hade fängslats och torterats men lyckats fly då han fördes till ett agavefält för att avrättas, sedan dess har Ramírez sjunkit allt djupare ner i dryckenskap och förtvivlan. På sitt dödsläger har den döende alkoholisten inte kunnat få i sig någon sprit och ansätts därför av en fruktansvärd delirium tremens som förvrider Balaguers tal till en surrealistisk kakafoni i vilken rösterna från olika andevarelser blir allt starkare. Det är voduns lwas, som tillsammans med avlidna dominikaner och haitier, lever i en andestad kallad El Barrero, Krukmakaren, som likt en stad på jorden har sin borgmästare och kommunförvaltning.

Mest framträdande bland andarna som hemsöker Ramírez är Sombra Castañeda. Hans namn kan översättas som Kastanjeskuggan och blir därmed mångfacetterat. De flesta dominikaner är mörkhyade, i en nyans som påminner om kastanjens, många lever i skuggan av en korrumperad politisk elit och förmögna människor som samlat sina rikedomar på ett oärligt sätt, och så har det varit i århundraden.

Då Sombra Castañeda berättar sin livshistoria blir den till en förvirrande pikaresk och romanen förvandlas successivt till något som kan liknas vid en väldig barockopera. Som Dominikanska Republiken tycks den vara genomsyrad av musik och som inom vodun möter vi talande trummor och sjungande andar. Castañeda blir till en slags försångare, med en fond av stämmor bakom sig. Som dansarna i en voduncermoni eller i en gagáprocession framträder den ena efter den andra av olika andar och lwas: Carbamgó, Selemin Mabó, Don Pedro (lwas med rötter i Afrika och Haiti), indianen Miguel (som representerar de utrotade Tainóindianerna och deras mestisoättlingar), Antonio Bacá (bacá är ett andeväsen som skapats av en häxa som berikar sig med dess hjälp), Remigio som är ledare för ett gagásällskap (gagá är en folklig religiös kult som praktiseras i Dominikanska Republiken och Haiti) och samtidigt borgmästare i  El Barrero, Remigios medhjälpare Andrés Píé och Mimilo, samt den haitiske flyktingen Serapio Rendón.

Tillsammans skapar dessa gestalter en magisk spegelbild av den Dominikanska Republiken, med dess exotiska blandning av folk från alla världens hörn, sin musik, särpräglade kultur och dramatiska historia. Som i en vodunceremoni, där deltagarna blir besatta av olika andar och i enlighet med deras särprägel beter sig på olika sätt, har Veloz Maggiolos andegestalter olika personlighet och skilda historier att berätta. På så sätt blir La Biografia difusa de Sombra Castañeda en förvriden trollspegel. Visserligen brukar man konstatera att den karibiska öns historia började i och med Colombus ankomst för femhundra år sedan, men Veloz Maggiolo för oss långt tillbaka i tiden, in i Tainos världar som existerade långt innan spanjorernas ankomst, samtidigt som han låter Dominikanska Republikens och Haitis historiska utveckling samverka och blandas, tills dess Trujillos tyranni lägger sin slagskugga över hela ön.

Mest poetisk blir romanen genom haitiern Serapio Rendóns surrealistiska drömmar om likmaskar och förruttnelse, som genom sin frodiga absurditet blir grogrunden för hoppet om något nytt, om förnyelse och förändring, likt den dominikanska jorden som föder en tropisk yppighet, inte enbart i form av dess grödor men också genom sin kultur som fått sitt starkaste uttryck i musik och folklig religiositet.

Musik och politik utgör ledmotiven i Veloz Maggiolos fresk över den dominikanska tillvaron. Liksom jag har svårt för att rekommendera Hillary Matels roman om spritistmediet Alison, vet jag heller inte hur någon skulle uppfatta La Biografia difusa de Sombra Castañeda. Båda romanerna sammanfaller med min högst personliga upplevelse av England och Dominikanska Republiken och mitt intresse för den andliga värld som vissa personer vistas i. En annan läsare skulle kanske finna Beyond Black alltför tråkig och La Biografia difusa de Sombra Castañeda rörig och förvirrande, alltmedan jag inte skulle kunna förklara varför jag finner romanerna vara så fascinerande, genom sitt aparta språk och sin beskrivning av en tillvaro som för många människor är totalt okänd, men som jag själv har glimtat vid åtskilliga tillfällen, både här i Dominikanska Republiken, där jag vistas för tillfället, och på skilda håll i Europa.

Jag finner det också intressant att Mantel och Veloz Maggiolo låter politiken bryta in såväl i verkligheten som i andevärlden. Prinsessan Dianas död som skymtar i Mantels roman får mig att minnas en mängd skriverier kring Tony Blairs och hans hustru Cheries samröre med charlataner och New Agefantaster och frågan om huruvida de kan ha påverkat Blairs politiska beslut.

Under Tony Blairs tid som premiärminister agerade en viss Carole Caplin och hennes mor Sylvia som life style advisers, livsstilsrådgivare och fitness trainers, konditionstränare, åt Cherie Blair och ägnade mycket tid tillsammans med premiärministerparet. De hade ofta gemensamma middagar och semestrade ibland tillsammans, Sylvia Caplin var dessutom ofta barnvakt åt paret Blairs fyra barn.

Som premiärminister undvek Tony Blair att tala om religion, eftersom han enligt egen utsaga inte ville tas för en ”knäppgök”, men det var väl känt att han liksom sin hustru var djupt religiös och efter det att han avgick som premiärminister konverterade han till katolicismen. Som politiker poängterade Blair att det var av vikt att lyssna till religiösa röster om sociala, politiska och ekonomiska frågor och tillåta människor att rättfärdiga sina åsikter på religiösa grunder. Inom sitt familjeliv tycks Blair dock vara mer extrem och öppen inför New Age föreställningar om en andevärlds inflytande på vår tillvaro. 

Paret Blairs andliga rådgivare, Carole Caplin, hade tillsammans med sin mor ett företag, Holistix, som fortfarande saluför en mängd fitnessprogram, samt hälso- och skönhetsprodukter. Verksamheten är möjligen kopplad till, men säkerligen påverkad av Caplins tidigare deltagande i det så kallade Exegesis programmet som genom en mängd verksamheter syftar till att få sina deltagare att genomgå en process av ”pånyttfödelse” som innebär en ”personlig förvandling” som helar och ”städar upp” ditt och andras liv.

Under Caplins tid tillsammans med paret Blair innehöll hennes Holistix träningsprogram en mängd märkliga komponenter med namn som kinesiology, colonic hydrotherapy och radionics och hon försåg premiärministerparet med magiska pendyler och bioelektriska sköldar. Under en semester i Mexiko deltog Blairs i en återfödelseceremoni som bland annat innebar att de smorde in sig med frukt och lera i ett ångbad. Carole Caplins mor, som också var nära vän med familjen Blair har påpekat att:

Kristaller har makalösa egenskaper. De har en helande inverkan och fungerar som förmedlare av energi. Jag placerar kristaller runtomkring mig eftersom de är nyttiga då du helbrägdagör någon, men det rör sig inte om några sataniska ceremonier. Jag fann tidigt att jag intuitivt kan se vad en person saknar. Det rör sig om förmedling – vare sig det rör sig om inflytande från en högre makt, eller om ditt medvetande fångar upp en förståelse av andra människor. Intuition kommer från ärlighet parad med de mest fläckfria avsikter och några av oss litar mer på sådant än andra och det är därför vi har lättare att få tillträde.

Uppenbarligen lever även Sylvias dotter Carole inom en sådan värld och uppenbarligen förmedlade hon sina insikter till Tony Blair och hans hustru. Hennes ärliga uppsåt misstänkliggjordes dock genom hennes ekonomiska intressen och inte minst det faktum att hon under sin tid med paret Blair levde tillsammans med Peter Clarence Foster, som beskrev sig själv som en international man of mischief, en rackartygens internationelle man. Foster hade vid tiden tillsammans Carol Caplin, de var båda i trettioårsåldern, redan avtjänat flera fängelsestraff i Australien, England, USA och Vanuatu, för bedrägeri, penningtvätt och domstolstrots. Flera av Fosters bedrägerier hade samband med saluförandet av påstådda medel för viktminskning och verkningslösa hälsoprogram. Han lyckades dessutom engagera Cherie Blair i tvivelaktiga fastighetstransaktioner i Bristol.

Carol Caplins samröre med familjen Blair tycks illustrera balansgången mellan tron på en andevärlds inflytanden på vår tillvaro och bedrägerier för egen vinnings skull. Kanske den också visar på hur andevärldarna finner sitt ursprung i vårt eget inre; vår strävan efter en mening med livet, högst personliga upplevelser och minnen, en önskan att tillhöra något, att känna sig rygg under en högre ledning och inte minst hur yttre händelser påverkar allt detta. I Tony Blairs fall kan hans religiösa fostran och politiska ställningstaganden ha påverkat han tro.

Författare som Mantel, Mafouz och Veloz Maggiolo är väl förtrogna med folkligt, religiöst tänkande och då de skriver/skrev om spiritism förstår de att det rör sig om en värld där det personliga blandas med det offentliga, politik med tro, idealism med bedrägeri. De inser att historia och politik inte enbart skapas och påverkas av yttre förlopp, utan även av de inre världar som var och en av oss bär med sig genom livet. I sitt författarskap använder de sig av en sådan insikt och då de skildrar andra människors liv, verkliga eller påhittade, hämtar de inspiration från sitt eget inre, precis som andemedier omformar sina högst personliga, mentala tillstånd, sina erfarenheter och minnen, till en andevärld som de uppfattar som skild från dem själva.

Då jag läst romaner författade av personer som skapat världar som talat direkt till mig är det givetvis inte lätt att rekommendera dem till personer som befinner sig på en helt annan mental våglängd.

Blair, Tony (1997) BBC: Blair Pays Tribute to Diana, 1 September 1997. Capranzano, Vincent (1980) Tuhami: Portrait of a Moroccan. Chicago: University of Chicago Press. Deive, Carlos Esteban (1979) Vodú y magia en Santo Domingo. Santo Domingo: Museo del Hombre Dominicano. Honan, Corinna (2003) “Cherie is the most delightful, caring person, and so is Tony” in The Telegraph, 28 March. Mafouz, Naguib (2005) The Seventh Heaven: Stories of the Supernatural. Cairo: The American University of Cairo Press. Mantel, Hilary (2005) Beyond Black. London: Harper Perennial. Morton, Andrew (1997). Diana Her True Story. United States: Simon & Schuster. Veloz Maggiolo, Marcio (1980) La biografia difusa da Sombra Castañeda. Santo Domingo: Editora Taller. Windsor, Elizabeth II (1997) Queen Broadcasts Live to Nation. 6 September 1997.


1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>


My wife and my daughters tell me that I do not get enough sleep. They know and have read that we humans should sleep for at least eight hours, if we do not do it we are threatened by Alzheimer's disease and senility. I assume they are right, usually I do not sleep for more than six hours. However,...
Min hustru och mina döttrar säger mig att jag sover för lite. De vet och har läst att vi människor under varje dygn bör sova åtta timmar, gör vi inte det hotar Alzheimer och senilitet. Möjligen har de rätt, oftast sover jag inte mer än sex timmar. Drömmer gör jag dock varje natt och jag ser fram...
Especially Americans seem to have a romantic view of Paris as the capital of love, art and good food, at least if you believe the image of the French capital created and supported by Hollywood  ̶  La Ville Lumière, Le Gai Paris. My first experiences of that town were not...
Speciellt amerikaner tycks ha en romantisk uppfattning om Paris som en kärlekens, konstens och den goda matens huvudstad, i varje fall om man får tro den bild av den franska huvudstaden som har skapats av Hollywood  ̶  La Ville Lumière, Le Gai Paris. Mina första erfarenheter av...
Sometime in the late seventies, I and Rose went to an auditorium in the university town of Lund in southern Sweden, to listen to a lecture and watch colour slides presented by Erich Anton Paul von Däniken. The hall was filled and the atmosphere was expectant. The crowd was mixed; enthusiastic UFO...
Någon gång vid slutet av sjuttiotalet befann sig jag och Rose på Spartas auditorium i Lund för att lyssna till ett föredrag och se ljusbilder presenterade av Erich Anton Paul von Däniken. Salen var fylld och stämningen förväntansfull. Publiken var blandad; entusiastiska UFO-nerdar satt med sina...
Much remains a mystery and I have now reached an age which makes me realize that there are several things I will never learn to understand  ̶  mathematics, chemistry, nuclear physics, quantum mechanics. I acknowledge the fascination and power inherit in such wisdom, though like a dog...
Mycket är gåtfullt och jag har nu nått en ålder som fått mig att inse att det finns sådant jag aldrig kommer att begripa och inte heller kommer att lära mig – matematik, kemi, kärnfysik, kvantmekanik. Jag anar fascinationen och kraften som finns förborgad i dessa kunskaper, men likt en hund som...
I have had the fortune of sharing a great interest in art with my sisters. Like me, they find a great pleasure in visiting exhibitions and look at pictures. When we meet, we often go to galleries and museums together and become enthusiastic about our shared experiences. A few months ago I found...
Jag har glädjen att med mina systrar dela ett stort konstintresse. Liksom jag finner de ett stort nöje i att besöka utställningar och titta på bilder. Då vi träffas gör vi ofta det tillsammans och blir då lätt entusiasmerade över våra delade upplevelser. För några månader sedan var jag med min...
Items: 21 - 30 of 247
<< 1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>