ATT VARA ELLER INTE VARA: Varför jag inte röstar på Sverigedemokraterna

07/21/2018 19:53

Efter att ha varit au pair i Paris förde min yngre syster med sig en viss beundran för franska trubadurer. Eftersom hon är fyra år äldre än jag så tog jag ofta efter henne och försökte anpassa mig till hennes smak, något som gjorde att jag lyssnade framförallt till Georges Moustaki, men också andra mästare, som Jacques Brel, Serge Reggiani och Georges Brassens. Trots min bristfälliga franska kom jag att uppskatta deras intensitet, hur deras sätt att sjunga lyfte fram deras ofta poetiska texter. Även om jag inte fullt ut begrep dem, nynnade jag för mig själv allt som oftast deras texter. Exempelvis Serge Reggianis Madame Nostalgie:

Madame Nostalgie
Depuis le temps que tu radotes
Et que tu vas de porte en porte
Répandre ta mélancolie.

Fru Nostalgi,
sedan du började ströva kring
går du nu från dörr till dörr,
spridande din melankoli.

Det har kanske med min stigande ålder att göra, men allt oftare överraskar jag mig själv med att gräva upp klart lysande minnen, medan andra har försvunnit i fullständig glömska. Kanske var det sommaren 1974, minns inte riktigt och måste fråga min vän Stefan, kamratskapskretsens minnesmästare, som jag, Stefan, Jan och Dan for med Interrail fram och tillbaka över Europa. En härlig tid, fylld med absurda äventyr.

Vi skildes åt i den sydfranska staden Sète. Mina pengar höll på att ta slut. Det var före kredit- och bankkortens tid och vi använde resecheckar. Från Sète, jag minns inte varför vi hamnat just där, ringde jag till min far och bad honom överföra pengar från mitt konto i Sverige. Jag var inte förmögen, men hade en del besparingar efter att tillsammans med Stefan och Didrik under ett par års tid ha jobbat extra som brevbärare. Far lovade att överföra ett par tusen kronor till en bank i Sète. Men, det drog ut på tiden.

Även om Sète var en charmig stad, med kanaler kantade av pittoreska fiskebåtar och restauranger där maten och vinet var förträffligt, så ville jag inte att mina vänner skulle slösa bort återstoden av sin semester genom att tillsammans med mig vänta på en banktransferering som drog ut på tiden. De fortsatte mot Paris. Jag tackade nej till deras erbjudande om lån. De hade heller inte så mycket pengar kvar och snart skulle en ordentlig summa komma till mig.

Det gick en dag, det gick två, inga pengar dök och med mina sista slantar betalade jag hotellet med hopp om att transfereringen snart skulle dyka upp. Den kvällen sov jag i en park. Jag hade en sovsäck och det var inte speciellt obekvämt. Dagen efter var jag ordentligt hungrig, men under den andra dagen hade den värsta hungern lagt sig. Hela tiden var jag ordentligt törstig, men upptäckte att om jag drack mycket vatten så kände jag inte mycket av hungern.

Under två dagar drev jag kring i Sète, Eftermiddagarna tillbringade jag på de närbelägna stränderna dit jag kom genom att tjuvåka på bussar. De hade till skillnad från stränderna längre österut fin och mjuk sand. Jag hade ju en tågbiljett och om pengarna inte dök upp kunde jag resa norrut. Jag visste var mina vänner befann sig  ̶  på ett vandrarhem i Choisy-le-Roi, en förstad till Paris. Sista natten sov jag i en park bredvid stationen. Tåget till Paris avgick tidigt på morgonen och jag ville inte missa det. Mindes de återkommande högtalarutropen: Ici Sète! Ici Séte!

Min vana trogen läste jag mycket, även under dagarna i Sète. Det var Den unge Törless förvillelser av Robert Musil, Bosse Gustafssons Kungsleden och med stor möda och mycket fantasi försökte jag förstå dikterna i en bok av Paul Valéry, som av allt att döma var Sètes store son. Namnet på denne för mig tidigare okände poet dök upp överallt och jag hade köpt boken då jag haft några slantar kvar. På inrådan av flera lokalbor sökte jag upp den välkända kyrkogård med vidsträckt havsutsikt från vilken Valéry hade betraktat Medelhavet och samtidigt stigit in i sitt inre liv.

Jag stavade mig igenom Le cimetiere marin, som hyllats som en av den franska litteraturens absoluta höjdpunkter. Jag begrep inte mycket, men fångade några intryck; som båtarnas vita segel där de rörde sig över Medelhavets blånande rymd, som bredde ut sig bakom kyrkogårdens popplar och cypresser. Middagshettans förlamande stillhet brände marken mellan vita gravkapell, på vars tak duvor kuttrade alltmedan insekter svirrade mellan dem.

Likt segelbåtarna på havsvidden tycktes sarkofager och kapell vara stadda på en färd bortom tid och rum, med en last av döda vars karaktär och drifter försvunnit. Bland detta satt Valéry och skrev i sin anteckningsbok, alltmedan han ömsom kände sig som ett med världsalltet, ömsom som en föränderlig människospillra som snart skulle förenas med de döda. Det var så jag uppfattade dikten, sedd genom en slöja av sådant som gått förlorat under mitt bristfälliga översättande och vilda fantiserande. Jag tyckte mig likväl ha uppfattat rytmen, några av bilderna och de smidiga rimmen.  

Jag blev besviken efter att ha traskat upp till den stora kyrkogården. Visst kunde jag blicka ut över havet, men mellan den höga kyrkogårdsmuren och klipporna som havet slog mot, låg asfalterade vägar och en utomhusteater. Platsen utandades inte den lantliga frid jag förväntat mig, där fanns knappt några träd och de tättliggande gravkapellen gav intryck av att vara en intetsägande miniatyrstad med tomma radhus, trista och övergivna i den kvävande middagshettan, utan tillstymmelse till en uppfriskande havsbris.

Efter ha smugit på en buss, åkt ner till en av stränderna, tagit ett dopp i det härligt svala havsvattnet och en dusch på stranden, fann jag skugga under ett övergivet parasoll och medan jag ömsom blickade i min bok och ömsom ut över Medelhavet grips jag av friskheten i diktens slutrader:

Le vent se lève!... il faut tenter de vivre!
L'air immense ouvre et referme mon livre,
la vague en poudre ose jaillir des rocs!

Envolez-vous, pages tout éblouies!
Rompez, vagues! Rompez d'eaux réjouies
le toit tranquille où picoraient des focs!

Vinden lyfter! ... vi måste försöka leva!
Den starka brisen öppnar och stänger min skrivbok,
skummande vågor bryter sig djärvt mot klipporna!
Flyg då bort, mina solblekta sidor!
Bryt, er vågor! Bryt med friskt vattnet upp
den ständigt skiftande havsyta över vilken seglen flockas!

Jag vet nu att även trubaduren Georges Brassens var född i Sète, likt Paul Valèry hade han en italiensk mor och drömde om att bli begravd i sin födelsestad, men inte på den trista och överbefolkade kyrkogården, utan nere vid havet. I sin sång Supplique pour être enterré à la plage de Sète  skildrar Brassens hur han i skolan blev inpräntad en obligatorisk beundran för den konservative, men oförvitlige, Paul Valéry, samt en viss tvekan inför hans verk. Likväl beundrar Brassens Valérys hantverksskicklighet. Mer genom tal än sång ber Brassens att bli begravd så nära havet som möjligt:

Juste au bord de la mer à deux pas des flots bleus
Creusez si c'est possible un petit trou moelleux
Une bonne petite niche
Auprès de mes amis d'enfance, les dauphins
Le long de cette grève où le sable est si fin
Sur la plage de la corniche
C'est une plage où même à ses moments furieux
Neptune ne se prend jamais trop au sérieux.

Nära havet, två steg från de blå vågorna,
gräv om möjligt ett behagligt hål,
en liten nisch
nära mina barndomsvänner, delfinerna.
Gör det vid stranden där sanden är så fin,
Plage de la Corniche.
En strand där även Neptunus, om än på sitt mest rasande humör,
aldrig tar sig själv på riktigt allvar.

Brassens jämför sig sedan med Paul Valéry och antyder Sètebornas gränslösa beundran för sin store skald:

J'ai reçu de l'amour la première leçon
Avalait la première arête
Déférence gardée envers Paul Valéry
Moi l'humble troubadour sur lui je renchéris
Le bon maître me le pardonne
Et qu'au moins si ses vers valent mieux que les miens
Mon cimetière soit plus marin que le sien
N'en déplaise aux autochtones
Cette tombe en sandwich entre le ciel et l'eau.

Den kärleken gavs mig under min första lektion
och jag drack den till sista droppen,
min skeptiska vördnad för Paul Valéry.
Jag, den ödmjuke trubaduren, bjuder dock över honom.
Den gode mästaren må förlåta mig,
hans verser är i varje fall bättre än mina,
men med en ursäkt till de infödda,
vill jag hävda att min kyrkogård är mer marin än hans,
denna grav mellan himmel och vatten.

Valéry, fick en magnifik statsbegravning, var vid Nationernas Förbund Frankrikes representant för kulturella frågor och blev tolv gånger nominerad till nobelpriset. Han dog 1945, samma år som Akademin tänkt belöna honom, det blev Gabriela Mistral som fick priset istället.

Georges Brassens var en övertygad individualist och anarkist som brukade deklarera: ”Jag kan leva utan lagar, men tror att för många andra är det omöjligt.” Brassens hade under nazismen varit tvångsarbetare i Tyskland, avvikit och under flera år hållit sig dold i Paris där han levde under ytterst enkla förhållanden, något han fortsatte med även efter kriget. I flera sånger uttrycker Brassens sina tvivel på att majoriteten alltid har rätt. I sin Mourir pour des idées sjunger han med ironi och sina karaktäristiska tungrots-r:

Mourir pour des idées
L'idée est excellente
Moi j'ai failli mourir de ne l'avoir pas eue
Car tous ceux qui l'avaient
Multitude accablante
En hurlant à la mort me sont tombés dessus
Ils ont su me convaincre.

Dö för idéer.
Tanken är utmärkt.
Jag dog nästan av att inte ha rätt idé
eftersom de som hade en sådan,
den överväldigande mängden,
skrikande för sitt liv, föll över mig.
Så övertygade de mig.

Kunde en sådan man ha något gemensamt med Paul Valéry? Bortser vi från utanverken, tycks det så. Vad de två männen från Sète delade var att ingen kunde anklaga dem för att vara konformister. De värderade sin förmåga att tänka självständigt. I själ och hjärta var de också anarkister, var och en på sitt sätt.

För Valéry gällde det att finna uttryck som minskade hans strävan att anpassa sig till andras krav och förväntningar. Som vännen och läromästaren Stéphane Mallarmé ville Valéry till en början ignorera allmän uppskattning. Enligt honom hyser vi alla en strävan att imponera på andra, en drift som anpassar och förenklar vårt tänkande så att det leder till intellektuell oärlighet. All litteratur bär med sig ett frö av lögn.

Valéry antog att tankar var en refraktion mellan medvetande och uttryck, en brytning vid övergången mellan två enheter. En illusion som dock ger påtagliga resultat. Även poesi är en sådan illusion. Den är ingen sanning i sig, enbart en återglans av mänskligt tänkande, ett instrument för att söka sanningen.

Även om Valéry i sina dikter eftersträvade perfektion och balans, likt en matematiker är medveten om att en felaktig detalj kan äventyra en beräkning. Konst är inte vetenskap. Trots sin disciplin och tvekan inför konstens värde uppskattade Valéry bisarra berättelser, fyllda med skönhet och nonsens. Han menade att liksom konstnärer måste vetenskapsmän vara kreativa. Det krävs ett visst utanförskap, ett inslag av galenskap för att finna det oförutsedda, det som driver mänskligheten till nya insikter och upptäckter. Genom att det tvingar oss att betrakta vår omvärld med andra ögon, ur skilda perspektiv, innehåller det absurda sanningar.

Likt flera av sina samtida, bland dem författare som uppfattade sig som flanörer  ̶  illusionslösa observatörer av sina medmänniskor och deras beteende  ̶  genomgick Valéry en kris då han insåg att poesi och litteratur lika lite som de gav lösningar på samhällsproblemen kunde ge lindring för kärlekssmärta. Valérys kris inträffade då han under oktober 1892 vistades i Genua. Kvinnan han åtrådde hade försmått honom och under en stormig, sömnlös natt insåg han att poesin, till skillnad mot vad han tidigare trott, inte var ett högt och rent uttryck för hans strävan efter lösningar och harmoni. Sedan dess skrev Valéry knappt någon poesi, istället gav han i högst privata anteckningar utlopp för sin kreativa energi. Varje morgon steg han upp vid fem-tiden för att skriva ner meditationer, funderingar, spekulationer och aforismer. Han fyllde 250 anteckningsböcker, som trots att de inte var ägnade för någon annan än honom själv numera utgör hans mest populära eftermäle.

Då Edouard Lebey, chef för världens äldsta pressagentur som sedermera blev AFP, avled 1920, blev Valéry arbetslös. Under mer än tjugo år hade han arbetat som Lebeys privatsekreterare. Trots sin ovilja att framträda som författare beslöt sig Valéry för att hädanefter leva på sitt skrivande. Hans omfattande förråd av anteckningar kring konst, historia, musik och aktuella händelser blev honom till stor hjälp.

Redan 1925 blev Valéry invald i Franska akademin. Han var nära bekant med inflytelserika kulturpersonligheter och politiker och upprätthöll en omfattande korrespondens med flera av sin samtids mest kända personligheter. Valéry fortsatte hela tiden att måna om sitt oberoende och självständiga tänkande, utan tvekan visade han öppet sin ovilja mot Vichyöverlöpare och nazister, som dock inte attackerade honom öppet, utan isolerade honom, väl medvetna om hans internationella kändisskap och med förhoppningen om att den mer än sjuttioårige Valéry snart skulle avlida.

Att jag idag kom att tänka på Valéry var att jag läste några av hans aforismer från Tel Quel, Som det är, utgiven 1943:

Politik är konsten att hindra människor från att delta i sådant som angår dem.
Sådant som när som helst och överallt av de flesta har accepterats som en given sanning, är med största sannolikhet fel.
Ibland tänker jag, ibland är jag.

Men vad som mest fångade min uppmärksamhet var att Paul Valéry bland mängden av sina efterlämnade skrifter nämner att han i sin förtvivlan och ilska över det barbari som drabbat Europa planerade att skriva en bok med namnet Principer för planerad anarki och förklarade att han med anarki menade ”en individs vilja att inte lyda förbud som grundas på oförnuft.”

Vad Valéry främst beklagade var att vi inte förmår, eller vägrar, avslöja de myter som styr vår tillvaro. Exempelvis vår tilltro på politiken, vare sig vi är en del av etablissemanget eller vill störta det. Vi låter oss manipuleras av skrupellösa individer som betraktar politik som ”konsten att få folk att betala för, offra sig, eller slåss mot och tortera varandra för sådant som vi varken känner till eller tror på.” Populism var enligt honom en beklämmande lögn utan förankring i verkligheten:

Den enda betydelse jag kan finna i ordet "folk" är "mångfald"; om du ersätter ordet "folk", med "antal" och "mångfald" skapar du egendomliga kombinationer ... "den suveräna mångfalden", "mångfaldens vilja", etc.

Vi lider av en absurd övertro på att ekonomin skall lösa alla våra problem: ”Ekonomi är inte ett samhälle.” Lika missriktad är vår tilltro på karismatiska ledare: ”Ingen statsman är värdig sin uppgift, eftersom den är betydligt större än en enskild människas förmåga.” Europas värsta villfarelse var nationalismen, det hade varit den snedvridna ideologin bakom de senaste decenniernas brutala dödande och förtryck: ”Vi måste göra oss av med den dödliga dogmen om nationell suveränitet.”

Valéry ville genom sitt författande och ståndpunkter befrämja kritiskt tänkande, individers skepsis gentemot allmänt vedertagna åsikter. Därmed påminner han mig om de krav jag ständigt påmindes om under min lärarutbildning, nämligen att den svenska skolstadgan krävde att undervisningens syfte inte enbart skulle vara att ge eleverna kunskap och medlen att skaffa sig en sådan. Lärare skulle även bidra till att hjälpa sina elever med att skapa sig en ”positiv identitet” som skulle stödja deras utveckling som medlemmar i ett demokratiskt samhälle, inom vilket de kan verka som kritiskt tänkande individer. Det vill säga att vi inte ovillkorligt skall kapitulera inför de enkla sanningar och lösningar som vi ständigt matas med.

Valéry är svår att definiera/precisera som person; en estet och konstnär som ifrågasatte konstens värde, samtidigt som han var en mästare inom sitt område. Han krävde mycket av sig själv, övertygad om att han hade kunskap och budskap att delge andra. En drömmare och samtidigt en välinformerad, praktisk person, beundrad av sin samtid. Det är inte förvånande att finna att Valéry var fascinerad av Johann Wolfgang von Goethe; universalgeni, ämbetsman och romantiker.

Sedan 1774 hade Goethe arbetat för hertig Karl August av Sachsen-Weimar och verkat som minister för finans, bergshantering, vägar, lantbruk, konst och vetenskap, samt ansvarig för krigsmakten. Utarbetad lämnade han 1786 sin tjänst och tillbringade sedan ett par år i Italien, innan han återvände till sina plikter. Då han vid sin återkomst skrev versdramat Torquato Tasso använde Goethe sina erfarenheter som tjänsteman och sin Italienvistelse. Uppenbarligen blottade han också något den ångest han kände inför kluvenheten som tjänsteman och poet, hur en skapande och genial individ klarar sig inom ett begränsande system. Tasso blev galen.

Efter att ha givit upp sina juriststudier blev Torquato Tasso 1565 hovpoet och historiker vid huset Este i Ferrara. Tio år senare hade han fullbordat sitt mästerverk Det befriade Jerusalem. Ett versdrama som i tidens stil skildrade strider, religiösa ceremonier, rådslag och krigsplaner. Boken blev en omedelbar succé, en magnifik skildring av ett korståg buren av en starkt uttryckt känsla för fromhet och en tro på påvestatens makt. Verket dök upp i rätt tid, i ett Europa som hotades av det Osmanska rikets och Islams expansion, sönderslitet av maktkampen mellan protestantiska furstehus, det tysk-romerska imperiet och den Katolska Kyrkan.  Ur det eländet föddes den livsfarliga nationalism som fortfarande plågar oss. 

Men, det var inte krigsskildringarna och ideologin bakom Tassos drama som främst grep hans samtid, utan någonting nytt och revolutionerande, nämligen en sensuell känslosamhet. Inte sentimentalitet, utan känsla, en äkta känsla som bars fram av Tassos poetiska hantverksskicklighet.  Dessutom gav Tasso kvinnor  ̶  Armida, Clorinda och Erminia  ̶  mer framträdande roller och djup än vad som var brukligt i tidens litteratur. Framförallt genomsyrades Det befriade Jerusalem av musikalitet och ädla känslor, men också melankoli och tragedi fördes fram med en språklig och naturlig elegans.  

Uppenbarligen speglade det mäktiga verket en ung, elegant och väluppfostrad ung mans erfarenheter vid ett av Europas mest kultiverade hov. Tasso favoriserades av den bildade Alfonso II Este och trots sin låga börd omhuldades Tasso av hovets damer. Det ryktades till och med att han hade en kärleksförbindelse med hertigens syster, säkert är dock att den sensuelle poeten hade kärleksförbindelser med såväl män som kvinnor. 

Men, Tassos känsliga sinne klarade inte överansträngningen som verkets fullbordan krävt och det utanförskap som präglade av hans hovliv. Torquato Tasso var trots allt inte jämbördig med sina ädla gynnare, utan betraktades i själva verket som en tjänare. Hertigen gjorde klart för honom att Det befriade Jerusalem tillhörde honom och inte dess författare, liksom Tassos kärleksförhållande med en blåblodig dam aldrig skulle kunna fullkomnas i äktenskap. Tasso började lida av en förföljelsemani som efterhand utvecklades till hysteri och okontrollerbart raseri. Alfonso II Este såg till att Tasso under sju års tid blev inspärrad i Sankta Annas hospital för sinnessjuka.

Efter sitt frisläppande förde Tasso en kringflackande tillvaro vid olika furstehov, där han i allmänhet blev välvilligt mottagen, men hans skaparkraft var bruten. Den mäktige kardinalen Cinzio Aldobrandini  bjöd 1595 den populäre poeten till Rom, där han som påvemaktens främste litterära supporter i en stor ceremoni skulle lagerkrönas av Aldobrandinis morbror Klemens VIII.  Tasso var dock sjuk och nerbruten. Han vårdades i klostret San Onofrio för att tillfriskna inför det stora propagandanumret, men han dog efter tre månader.

Det är inte underligt att Tassos livsöde fascinerade poeten och ämbetsmannen Goethe. Hans drama skildrar hur Tasso vid Ferraras furstehovet kände sig inspärrad i en gyllene bur. Hertigen och hans uppskattande hov beundrar Tassos diktarförmåga och avnjuter högläsningarna av Det befriade Jerusalem. Den ännu inte trettioårige Tasso känner sig som ädlingarnas jämlike, men i själva verket saknar de förståelse för den våldsamma ansträngning Tasso lägger ner på sin diktning.

Hertigen uppför sig gentemot den store poeten som en patriarkalisk och överseende arbetsgivare. Då en annan aristokrat, Antonio, som Tasso betraktar, som sin vän och förtrogne, dyker upp under ett lekfullt hovintermezzo och tanklöst förolämpar Tasso, blir denne ursinnig och drar sitt svärd. En oerhörd förseelse vid ett italienskt furstehov. Om en vanlig dödlig drog sitt svärd i en furstes närvaro kunde han bestraffas med döden. Men, den storsinte Alfonso II nöjer sig med att strängt tillrättavisa den koleriske poeten och som om han tilltalade ett vanartigt barn beordrar han honom: ”Tasso, gå till ditt rum!”

Torquato respekterar greven och säger aldrig ett ont ord till honom. Men, han är djupt förorättad. Han har bett sin herre om att få manuskriptet till sin Det befriade Jerusalem och i sitt namn lämna det till tryckning i Rom, men greven vägrar. Hertigen betraktar manuskriptet som sin privata egendom och oroar sig dessutom för att förlora Tasso till ett annat furstehus.

Tasso inser att den enda möjligheten att bli accepterad och ansedd som en jämlike till aristokraterna vid furstehovet är om han blir utsedd till ämbetsman. En sådan ställning skulle innebära att Tasso blev adlad. Men fursten betraktar sin poet som en underhållare, visserligen en skicklig sådan, men absolut inte som en förtroendeingivande ämbetsman.

Den senaste förödmjukelsen gör att Tasso känner sig alltmer isolerad och utanförstående. Det hjälper knappast att Grevinnan von Scandiano, trolovad med Antonio som förolämpat Tasso, försöker medla. Grevinnan är förälskad i Torquato, men bördskillanden gör att de inte kan gifta sig. Dessutom är Torquato Tasso förälskad i hertigens syster, som också försöker lugna poeten och dämpa hans vrede, men det blir enbart än värre genom att Tasso inser att även om hans kärlek till hertigens syster skulle vara besvarad är en förening med henne omöjlig. Hon ber poeten att han skall anförtro sina bekymmer till hennes bror hertigen, men Tasso vägrar  ̶  inte kan han fresta tålamodet hos någon som står så högt över honom i rang och som han dessutom är fullständigt beroende av.

Tasso är ett geni, en idealist. Han tror sig veta hur man skall styra ett rike, men djupt inom sig vet han också att han inte är tillräckligt hård och skrupellös för att agera så som realpolitiker borde göra:

Att blanda ihop verkligheten med det idealiska sker aldrig ostraffat.

Då hertiginnan tillägger att Grevinnan von Scandiano vore den rätta personen att lyssna till hans plågor och stilla hans ångest, blir Tasso förtvivlad. Visst, grevinnan ställer alltid upp, hon uppskattar honom och vill hjälpa. Tasso har ofta anförtrott sig åt henne, men allt är likväl enbart sken och lögn, förvridet av de sociala barriärer som verkligheten omsluter dem med. Han säger till hertiginnan:

Jag har gjort som du befallt, annars hade jag hållit mig borta från henne, men istället har jag närmat mig henne. Hur älskvärd hon än kan tyckas vara, jag vet inte riktigt varför … så kan jag inte vara öppenhjärtig i hennes sällskap. Även om hon vill sina vänner väl märker man avsikten och blir beklämd.

Man merkt die Absicht und wird verstimmt! En känsla jag drabbas av då jag läser Sverigedemokraternas partiprogram och tvingas lyssna till deras falska sirensång.

Vad man än tycker om Jacques Derridas destruktionsbegrepp förmodar jag att det lönar sig att i varje uttalande söka efter sprickor, motsägelser, hur svårdefinierade begrepp används. Låt mig betrakta hur Sverigedemokraterna presenterar sig på sina nätsajter, exempelvis:

Vi är det Sverigevänliga alternativet. Vi värnar tidigare generationers arbete och vårdar det som snart skall överlämnas åt nästa. Vi är hela Sveriges parti och vi tror på förändring framåt (https://sd.se/vart-parti).

Jag frågar mig vad det där handlar om. Sverigevänlighet? Vilka delar  av de ”tidigare generationernas arbete” värnar de om? Vad i hela världen är ”förändring framåt”?  Det enda säkra är att påståendet har med Sverige att göra. På en annan sajt varieras uttalandet något:

 Vi tror att samhället mår bäst av vi går framåt tillsammans (https://sd.se).

Något som får mig att undra är, bortsett från uttrycken ”vi” (vilka är vi?) och ”går framåt tillsammans” (var skulle vi annars gå? Bakåt tillsammans?) är om partiet har någon som korrekturläser deras sajt? Hur är det då möjligt att de missat att det fattas ett ”att” mellan ”av” och ”vi”?

”Vi” är nyckelordet. Här finner vi källan till tron/övertygelsen. Människans sökande efter trygghet, sådant som är förutsebart, ordningen – Kosmos. Mot detta står ”de” – det okända, främlingarna, det oförutsebara, oordningen – Kaos.

Vi söker en tillhörighet, något att förhålla oss till. Men också en position gentemot det vi är uteslutna från –  makt, inflytande, kändisskap, rikedom. Men, världen är varken svart eller vit. Tron på Kosmos är en Myth to Live By, en myt som hjälper oss att leva. Verkligheten är helt enkelt komplicerad.

Jag antar att ”vi” enligt Sverigedemokraterna är lika med det svenska ”folket” i dess ursprungliga mening, det urgermanska fulka, ”krigarskara”, ”okänt antal”. Vi vet alltså inte hur många som innefattas ”folket”, men att de är beredda att kämpa för sin övertygelse. Folket har alltså motståndare. Folket omfattar inte alla, begreppet är inte allomfattande, inkluderande. Folket är exklusivt  ̶  de har gemensamma åsikter, gemensam bakgrund och de kämpar tillsammans mot en gemensam fiende, som vill försvaga dem, splittra dem och få dem att tvivla på sin solidaritet, sin sammanhållning. Den enskilde medlemmen av ett folk måste tänka och känna som de andra medlemmarna av folket – pars pro toto, delen för helheten.Om någon hävdar åsikter som inte omfattas av ”folket” hotas sammanhållningen och hon/han utesluts ur gemenskapen. ”Allt eller intet”, ”antingen – eller”, sällan ”både – och”.   

Under en tid arbetade jag för public relations inom en FN-organisation som planerade att lansera en kampanj under mottot Development for and by Real People, Utveckling för och genom verkligt folk. Jag minns inte om kampanjen blev av, hoppas att den inte lanserades. Ty parollen väcker givetvis frågan: ”Vem är inte verklig/äkta?”.

Både från höger och vänster hävdar partier att de för ”folkets” talan, att de är ”folket”, samtidigt som de kämpar mot oligarker, aristokrater, plutokrater, byråkrater, kapitalister, eliten, korrumperad media, etc., etc. Utgör inte alla dessa motståndare delar  av  ett ”folk”?  En politisk metod är att påstå att de inte är det  ̶  utsugare, elitister, aristokrater, akademiker, makthavare, etc. har själva identifierat sig som skilda från ”vanligt” folk, alltså utgör de inte en del av ”folket”. De kan också vara ulvar i fårakläder – i tjänst hos utländska intressen, icke-statliga organisationer NGOs som är stödda och finansierade av skumma intressenter, fanatiker styrda av religiösa och/eller politiska övertygelser som vill styra ”folkviljan” och enbart låtsas vara schyssta, toleranta, välvilliga medborgare.

I Sverigedemokraternas propaganda definieras ”folket” som ”svenskar”. Men det tycks som om det är partitoppen som bestämmer vilka som inte är ”folk” och därmed inte värdiga att ingå i den priviligierade gruppen. Detta är typiskt för populistiska partier där motståndarna definieras som ”annorlunda”. Exempelvis kan människor av annan etnicitet än ledaren och hennes/hans följeslagare avfärdas som inte varande ”äkta svenskar”, främlingar som inte står upp för ”svenska värden”. Är motståndarna muslimer, är ”folkets” representanter ”kristna”. Är antagonisterna ”experter”, ”priviligierade”, en del av ”etablissemanget”, ”eliten” eller ”kapitalet”, då är folkledaren en ”vanlig” kille eller tjej, även om hon/han i själva verket kan vara priviligierad, politiker på heltid, akademiker eller biljonär.

Om ”folket” väljer sina fiender, eller vilka som inte är en del av deras grupp, så är folkledaren den som beslutar vem som är värdig att vara en del av ”folket”, fiender representerar inte folkviljan. I Sverigedemokraternas fall är motståndana inte ”riktiga svenskar”. Detta betyder att ”folket” inte behöver vara i majoritet. Förlorar ett parti som säger sig representera ”folket” ett val beror det på att ”folket” förts bakom ljuset av press och makthavare. Om det vinner ett val blir oppositionen samma press och makthavare som tidigare motverkat dem och ”folket”. För ett populistiskt parti är fiender en nödvändighet.

Populister är inte demokrater, de är inte inkluderande. De tror inte på tolerans, accepterar inte motsatta åsikter. Om jurisdiktionen ifrågasätter dem är rättsskipningen korrupt och partisk  ̶  exempel är Berlusconis, Orbáns och Kaczynskis kamp mot sina nationers legala system. Som representanter för ”folket” står de över lagen, de är ”folket”. Som Perus diktator Óscar Raymundo Benavides (1876-1945) konstaterade: ”Allt för mina vänner, för mina fiender  ̶ lagen.”  En folkledare, ett parti som representerar ”folket”, behöver inte lyssna till de som inte är del av ”folket”. Det är ju det populistiska partiet som är ”folket”, som representerar ”folkviljan”. Varför skall då folkets representanter lyssna till dem som inte vill vara del av ”folket”? Sådana som är parasiter, egocentriker, utomstående, främlingar.

Populister gillar att sidsteppa parlamentariska processer och förhandlingar. Istället hyllar de folkomröstningar och ”direkt konsultation” med folket. Men är folkomröstningar lika med demokrati? I allmänhet får ”folket” rösta om frågor som förberetts och korrumperats av de som föreslagit dem och utsätts samtidigt för en störtsjö av propaganda. Kom ihåg Brexit. Likaså är ”konsultationer” med ”folket” i allmänhet baserade på frågeformulär fabricerade av makthavare eller speciella intressegrupper, ett exempel på sådant är Viktor Orbáns ”konsultationer" med det ungerska "folket".

Italiens Beppe Grillo påstår att hans Femstjärnerörelse (populistiska rörelser undviker i allmänhet att kalla sig för ”partier”, de är ju inte del av någonting, de är allt och alla) representerar ”direkt representation ” eftersom hans följeslagare har tillgång till rörelsens nätsajt, där de kan rösta och offentliggöra sina krav och åsikter. ”Låt mig veta och jag blir er högtalare” deklarerar Grillo, som samtidigt har hävdat att hans rörelse förtjänar att besätta samtliga platser i parlamentet eftersom de som befinner sig utanför Femstjärnerörelsen
är korrupta och amoraliska. Trump påstår att han genom sitt twitterkonto har direkt kontakt med real Americans och att han genom sin förståelse för ”folket” är deras språkrör.

Hur ter sig Sverigedemokraternas myt? Då jag arbetade på UNESCO insåg jag att det var en av de mest försvagade organisationerna inom FNsystemet, steriliserad av en mängd makthavare. Jag lärde mig att intolerans, diskrimination och förtryck kan rättfärdigas genom hänvisning till religion, tradition och kultur. Hur svårt det är ett kritisera makthavare som döljer sig bakom en sådan diskurs.

Vid ett tillfälle lyssnade jag till två mullor som förklarade att ”feminism” är oförenligt med Islam eftersom det är en religion som förkunnar att alla människor är lika inför Gud. Att hävda att en grupp har speciella rättigheter vore att sätta sig över Guds rättfärdighet. Jag frågade om Allah verkligen anser att män och kvinnor har samma rättigheter och fick till svar att enligt Koranen är det så. Konfunderad kunde jag inte låta bli att påpeka att Koranen faktiskt säger  ”Männen skall ha ansvar för och omsorg om kvinnorna genom de företräden Gud har gett dem.” Mullorna blev upprörda och sa att de inte ville debattera med någon som inte hade tillräckliga kunskaper om den Raka Vägen. Kort därefter blev jag inkallad till min chef som sa att hon nåtts av klagomål om mitt uppförande och förbjöd mig att hädanefter debattera religion med religiösa företrädare.

Jag förstod då hur effektivt religion kan användas för att tysta kritik och upprätta barriärer mellan ”vi och dem”.  En mäktig nation som USA, som ofta tycks ha eftersträvat en utrikespolitik antingen baserad på dominans, eller isolering. Egentligen två sidor av samma mynt/myt – We are the greatest nation in the world, varför då lyssna till andra? Något som resulterat i att denna mäktiga nation lämnat UNESCO.  Spela ut traditions-, religion- och kulturkortet i samband med ”folkviljan” och du kan effektivt tysta all kritik och hävda att Gott mit uns, ”Gud är med oss, vi är osårbara, ty vi har rätten på vår sida, alltmedan du är en simpel hedning.”

Kultur, vetenskap och kunskap har nämligen med makt att göra. Vill man skilja på människor talar man om ”kultur”. Vill man känna sig överlägsen andra definierar man sig själv som ”kultiverad”. Då Sverigedemokraterna beskriver sin politik framstår den som ett smörgåsbord, ett tårtkalas med allt sådant som vi kan tänkas tycka om och som vilket annat parti också skulle kunna locka väljare med. Det är först då Sverigedemokraternas nätsajt talar om ”kultur” som partiets (förlåt, rörelsens) särart tar form. Sverigedemokraterna representerar där ”folket” och ”folket” är ”svenskt”. Vi är unika, inte som ”alla andra”:

Kultur skulle kunna definieras som levnadssättet som förenar ett samhälle eller en viss grupp av människor. […] Den svenska kulturens särart ligger i vår historia och i den natur och det klimat där den har vuxit fram. Mot denna bakgrund är det inte särskilt förvånande att vår kultur uppvisar stora likheter med våra nordiska grannländers. […] Kulturimpulser som utan att anpassas till svenska förhållanden inympas i det svenska samhället av makthavare eller grupper som inte själva ser sig som svenska betraktar vi dock inte som en del av den svenska kulturen utan snarare som en form av kulturimperialism. […] Sverigedemokraterna är motståndare till både kulturimperialism och kulturrelativism. Det är uppenbart så att vissa kulturer är bättre än andra på att slå vakt om grundläggande mänskliga rättigheter (https://sd.se/var-politik/kulturpolitik).

Det ”svenska” är välkänt och tryggt, något Sverigedemokraterna demonstrerar genom sina pittoreska sommarbilder. Exempelvis sajtens bild på små barn som hand i hand vandrar på en grusväg mellan en rosenbuske och en rödmålad lada, som finns på samma sida som ”Invandring”, representerad genom en suddig bild med oidentifierbara figurer. 

Mångfald, multikulti, blandning, är farligt. Det är komplicerat, kaotiskt och otryggt. Ett hot mot det monolitiska, det gedigna, det enkla, det svenska  ̶  Kosmos. ”Vår” kultur är bra, den tillhör oss, den är trygg. Låt oss slå vakt mot det okända.

När du röstar i september och det hoppas jag att du gör. Tänk då efter. Är du en individ, en person  ̶  eller en symbol, en varelse definierad av andra? En svensk? Eller en person? Om du anser dig vara en unik varelse med egenvärde, och det har du, då skulle jag rekommendera dig att rösta på ett parti som anser att vi alla är unika, att vi fattar våra beslut på grund av vem vi tror oss vara och inte på grund av vad andra säger oss vara.

Du kan exempelvis tänka på Gunnar Ekelöfs dikt, som jag tror att Valéry, Brassens och Goethe skulle begripa och identifiera sig med:

Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.

Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.

Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.

Ekelöf, Gunnar (2007) Samlade dikter. Stockholm: Bonniers. Goethe, Johann Wolfgang von (2018) Goethes Sämtliche Werke, Vol. 12: Iphigenie auf Tauris, Torquato Tasso und die Natürlich Tochter. London: Forgotten Books. Mosskin, Peter (1989) Brel och Brassens, ett franskt äventyr. Helsingborg: Bra Lyrik. Müller, Jan-Werner (2017) What is Populism? London: Penguin Books. Reiss, Hans (1992) “Goethe´s Torquato Tasso: Poetry and Political Power,” The Modern Language Review, Vol. 87, No. 1. Tasso, Torquato (2009) The Liberation of Jerusalem: A new translation by Max Wickert. Oxford: Oxford University Press. Valéry, Paul (1954) Aforismer. Stockholm: Almquist & Wiksell. Valéry, Paul (1968). Poesie. Paris: Gallimard. Valéry, Paul (1989) The Outlook for Intelligence. Princeton NJ: Princeton University Press.

 

BLOG LIST

After more than forty-five years, I once more watched Tarkovsky's film Solaris and was astonished to find that I still remembered several scenes. Actually, it may not be so remarkable. The film is about memories and I have some of my own linked to that particular movie. To...
Efter mer än fyrtiofem år såg jag Tarkovskijs film Solaris och förbluffades över att jag fortfarande mindes vissa scener. Egentligen är det kanske inte så märkvärdigt. Filmen handlar om minnen och jag har en del sådana kopplade till den filmen. För mig är Solaris, liksom Tarkovskijs övriga...
After being an au pair in Paris, my younger sister brought back a certain admiration for French troubadours. Since she is four years older than me, I often took after her and tried to adapt to her taste, something that made me listen primarily to Georges Moustaki, but also to other...
Efter att ha varit au pair i Paris förde min yngre syster med sig en viss beundran för franska trubadurer. Eftersom hon är fyra år äldre än jag så tog jag ofta efter henne och försökte anpassa mig till hennes smak, något som gjorde att jag lyssnade framförallt till Georges Moustaki, men...
While I was working in Paris I lived in a small apartment by a blind alley, Square Adanson. Since I lived alone I had evenings, as well the weekends when I did not go home to my family in Rome, for myself. Accordingly, I walked around in the city, having a book with me, which I read when if I...
Då jag arbetade i Paris bodde jag i en liten lägenhet vid en återvändsgränd, Square Adanson. Eftersom jag var ensam hade jag om kvällarna, och under de helger jag inte åkte hem till familjen i Rom, gott om tid för mig själv. Jag strosade därför ofta kring i staden och hade då en bok med mig,...
Reading Fire and Fury, just one in a line of several books I have read about the mystery Donald John Trump. As a person, Trump does not appear as being mysterious. I do not doubt that he is a full-fledged narcissist. The mystery consists in the fact that such a person has been...
Läser Fire and Fury, som blivit en i raden av flera böcker jag läst om mysteriet Donald John Trump. Som person betraktad, framstår Trump inte som ett mysterium. Det framgår klart att han är en fullfjädrad narcissist. Mysteriet består snarare i att en sådan person kan väljas till president...
As so often before, I ended up standing in front of a bookshelf at home, watching the book spines. I pulled out one book bound in red  ̶  Bible for Children. My grandfather had given it to me when I turned eight. On the back of the cover sheet I had once pasted a letter from Grandpa,...
Som så ofta förr hade jag blivit stående framför bokhyllan och med blicken skannat bokryggarna, Jag drog ut en bok, inbunden i rött  ̶  Bibel för barn. Då jag jag blivit åtta år hade jag fått den av min morfar. Framför försättsbladet hade jag någon gång på pärmens insida klistrat in...
Items: 1 - 10 of 215
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com