FÖRFATTANDE: Fåfänga, Dante och Svenska Akademin

04/21/2018 08:37

För mig är läsande och skrivande en svårbemästrad drift, en källa till harmoni och glädje. Det tar dessvärre mycket tid i anspråk. Om det gav en inkomst skulle verksamheten rättfärdigas och lyckan vore fullständigt. Inte minst genom att jag för min närmaste omgivning därmed skulle kunna förvandla begäret till en välgärning för allas bästa. Nu känns det ofta som om skrivandet är en självcentrerad, skamlig brunst som kräver sitt utlopp, men måste utövas i hemlighet.

Om jag inte skriver och läser blir jag rastlös. För mig är Writers´ Block ett okänt begrepp, antagligen drabbar det enbart etablerade författare, sådana som har författandet som levebröd. Det måste dock röra sig om ett fåtal individer som kan försörja sig på ett författarskap. Dessutom har jag läst en mängd skildringar av hur författare genom sin oförmåga att skriva har drivits in i alkohol- och drogmissbruk, blivit hustru- och barnmisshandlare eller funnit frid och säkerhet i genomgripande, men ofta relativt kortlivade, religiösa upplevelser. Att förbli författaramatör är säkerligen tryggast.

För en amatör som jag hägrar emellanåt drömmen om ett litterärt genombrott, ett erkännande som skulle möjliggöra en tillvaro där mitt skrivande ger en dräglig inkomst och därmed trygghet för mig och min familj. Kändisskap och beundran, Andy Warhols söndertjatade bonmot om en längtan efter 15 minutes of fame, femton minuters kändisskap, är mig däremot främmande.

En och annan gång har jag skickat ett romanmanus till de svenska förlagsjättarna, enbart för att som tusentals andra förhoppningsfulla skribenter efter ett par månader få ett standardavslag. Från vilket förlag det än må vara är det i allmänhet mer eller likalydande:

Hej,

Vi har nu läst ditt manus och måste tyvärr meddela att vi beslutat oss för att inte anta det. Konkurrensen är mycket stor och det är enbart en liten del av de insända manuskripten som kan antas för utgivning.

Lycka till

Givetvis utan underskrift. Meddelandet är tydligt och klart. Det står skrivet på väggen - Mene mene tekel u-farsin ”du är vägd på en våg och befunnen för lätt”. Andra är bättre, du duger inte. Fråga inte varför, det ställer enbart till besvär för dig och för oss.  

Förlagen bedyrar att alla manus läses, men ”på grund av den stora mängden manus vi får in kan vi endast undantagsvis ge personliga kommentarer.” Detta är givetvis en lögn. Även små förlag får in stora mängder av såväl oläsliga som relativt drägliga manuskript, givetvis kan den ensamme förläggaren, eller hans team av förlagsredaktörer, enbart kasta en hastig blick på dem och efter någon minut avgöra deras eventuella värde, något som i allmänhet bedöms vara ringa.

Manuskript från etablerade författare, eller deras agenter, kändisar och personliga bekanta till förlagsägare, ges givetvis en större uppmärksamhet. Jag har en och annan gång hamnat i kommittéer som bedömt skriftliga alster, i allmänhet ansökningar om forskningsmedel. Eftersom jag själv har skrivit och sänt in sådana, fått en del godkända och andra godtyckligt avslagna, brukade jag läsa andras alster relativt noggrant. Då jag var ung och grön skrev jag väl genomtänkta och noggranna avslag. Det var ett misstag. Främst krävde sådant mycket arbete och snart fann jag att de förtvivlade mottagarna grep efter dessa halmstrån och genast kontaktade mig med upprepade vädjanden, försäkringar om förbättringar och värst av allt – klagande litanior, hotelser och förolämpningar, till och med förtäckta hot om självmord. Mest plågsamt var att jag förstod de refuserades känslor, deras förtvivlan. Snart begränsade jag mig till kortfattade avslag, kliniskt befriade från omdömen och ansvar, förvirrande lika exemplet ovan. De refuserade stackarna hörde då inte av sig och min tillvaro och mitt samvete blev betydligt lättare.

Nästan lika irriterande som förlagsavslag är de förnumstiga råd till blivande författare som finns på förlagens nätsajter, eller som inom universitetens eller högskolornas ”skrivarskolor” presenteras av halvusla författare, medan en och annan hyfsad författare skriver en bok om sitt skrivande.

En besvikelse bland de senare var Olof Lagercrantz Om konsten att läsa och skriva, intressant var dock Stephen Kings Att skriva: En hantverkares memoarer. King har en förmåga att finna ett kamratligt tilltal, ett berättande som ställer honom på läsarens nivå och som stöttas av hans egen produktion, som är ytterst ojämn - från bottennapp till mästerverk. Kings smak är även den beundransvärt bred – filmer, musik och litteratur längs hela skalan från skräp till klassiker. För King faller det sig också helt naturligt att skriva om författande – ett stort antal av hans skräckberättelser handlar just om skrivandets dilemma, kanske är det hans mest genomgripande tema.

Varför gillade jag inte Lagercrantz bok? Det var länge sedan jag läste den och det kan hända att jag ändrar uppfattning om jag läser om den, men då tyckte jag mig ana doften av författarposerande. Rollen spelad av honom själv. ”Jag är en lyckad och etablerad författare. Jag vet. Jag är professionell. Jag har något att lära ut.” Konstnärens, skaparens självgodhet lyste igenom. 

Högmod är en vanlig författarsynd, dessutom är det en av de sju dödssynderna – högmod/fåfänga (superbia), girighet (avaratia), otukt (luxuria), avund (invidia), frosseri (gula), vrede (ira) och lättja (acedia). Vi har begått dem alla, i högre eller mindre grad. Dessa försyndelser tycks utgöra en del av vår mänskliga natur.

Först på listan, och på goda grunder, står högmodet. Det har en tendens att omfatta de övriga synderna. Jag antar att mitt skrivande kan betraktas som en form av högmod. En demonstration av mitt kunnande. En svaghet jag delar med många lärarkollegor. Själv vill jag givetvis betrakta det på ett annat vis – en okontrollerbar drift utan dolda agendor, en träning av min skrivförmåga, en minneslista som kanske kan komma till användning. Men, inom konstbegreppet, såväl litterärt som konstnärligt skapande, finns ett mått av övermod. Är det inte förmätet att försöka efterbilda, eller till och med sträva efter att överträffa, något som redan omger oss?

Det tycks som om tänkare och författare sedan flera tusen år tillbaka har uppfattat högfärd som en grundläggande mänsklig egenskap. Att sträva efter att framstå som förmer än andra, att uppföra sig som en gud – allvetande, maktfullkomlig. Att försöka bli odödliggjord genom sina handlingar betraktades av flera av de antika grekerna som en form av storhetsvansinne. En synd som hotade att rubba världsordningen. Bättre var att känna vördnad och ödmjukhet inför gudar och människor, sådant renade själen.

Aristoteles definierade hybris som en akt som skämmer ut en medmänniska, eller förminskar hennes värde. Någon som är ansatt av hybris behöver inte känna sig hotad eller angripen, tillståndet är enbart ett resultat av glädjen av att känna sig överlägsen andra.

Den ursprungliga och exakta betydelsen av ordet är svår att finna, men den var uppenbarligen kopplat till uråldriga hedersbegrepp, till social status, d.v.s. en individs ställning inom en grupp och har därmed hade hybris ett intimt samband med begrepp som makt och värde. Ju värdefullare en grupp individer anser dig vara, desto större heder och ära tilldelar den dig. Att bli beundrad, fruktad och mäktig. Att vara flockens dominerande hanne, en alfahanne, är något som de flesta flockdjur tycks eftersträva. Aristoteles skriver:

Anledningen till det välbehag som förödmjukande människor känner är att de genom den dåliga behandling de ger andra tycker sig bli överlägsna. Det är därför de unga och de rika tenderar att förnedra andra, genom förolämpningar känner de sig förmer än andra; det finns förakt i en förolämpning, att förakta en annan människa är liktydigt med att försvaga henne. Ty det som saknar värde, saknar även nytta.

Kristendomen anser i allmänhet att superbia, högmod/fåfänga är en ytterst allvarlig synd. Kanske alla synders moder? Läran om de sju onda tankar som ständigt ansätter oss och som måste bekämpas om vi skall uppnå salighet tycks ha uppkommit bland egyptiska ökeneremiter, de så kallade Ökenfäderna. Den som först skrev ner dem tycks ha varit en viss Evagrius Ponticus (345 – 399 e.Kr), som föddes i en liten stad i norra delen av nuvarande Turkiet, men slutligen hamnade som asket i de egyptiska öknarna.

Evagrius hyllades en gång av det numera bortglömda prästerskapet i Konstantinopel. De beundrade honom för hans vältalighet och djupa kunskaper. Enligt Evagrius förvrängde egenkärleken synen för honom. Högmod förde honom in i syndens garn, fick honom på fall och gjorde att han smakade alla de laster han senare räknar upp. Det var orsaken till att han placerade högmodet främst i sitt syndaregister.  I skam och förtvivlan sökte Evagrius slutligen ensamhet och självplågeri i obanade vildmarker – men, han kunde inte avhålla sig från att skriva om det.

Under Medeltiden växte spekulationerna kring de grövsta synderna sig allt starkare och fick slutligen, som så många andra tankegångar, sitt förnämsta konstnärliga och intellektuella uttryck i Dante Alighieris Divina Commedia, som han skrev mellan 1308 och 1321. Framställd som en detaljerad dröm skildrar den märkliga diktcykeln hur Dante i sällskap med den romerske poeten Vergilius, och sin drömkvinna Beatrice, färdas genom Helvetet (Inferno), Skärseldsberget (Purgatorio), och genom himlarna fram till Gud.

Eftersom det rör sig om en dröm vill jag påstå att Divina Commedia utspelar sig bland tankarna inne i Dantes huvud och därmed blandas, bearbetas och ordnas spekulationer, läsefrukter, känslor av kärlek, hat, sorg, välbefinnande och längtan, vardagliga upplevelser och besvikelser, mytologi och teologi. Liksom i en dröm tar sig allt detta konkreta uttryck och blir till händelser som utspelar sig inom olika miljöer. Dantes Purgatorio, Skärseldsberg, är således både en plats och en tanke.

Om Inferno, Helvetet, var en plats där syndarna i all evighet straffades för begångna missdåd så är Skärselden mer en plats där du renas från syndiga tankar och drifter så att du därigenom förbereds för ditt inträde i Paradiset.

Som alla djupgående förändringsprocesser är tillvaron i Skärselden långvarig och plågsam, men det rör sig om en helt annan plats än Helvetets tunga mörker och förtvivlan, över vars ingång det stod skrivet Lasciate ogne speranza, voi ch´intrarte, Lämna allt hopp ni som går in.

Plågorna i Skärselden skiljer sig från de som drabbar människosjälarna i Helvetet. På Skärseldsberget lever hoppet, plågorna har ett syfte. Som i ett behandlingshem för drogmissbrukare renas din kropp och själ under plågsamma former från syndens skadliga gifter. Över själarnas kvalfulla tillvaro välver sig en öppen himmel, över vilken sol, måne och stjärnor rör sig. Tiden går; dagar följs av nätter.  I Helvetet råder evig natt och tröstlös plåga.

Men liksom i Helvetet vilar skuldabördan tung över skärseldstillvaron. Och den största allomfattande synden, den som gett upphov till allt annat elände, är övermodet/fåfängan. Övermodets egenintresse skapar maktfullkomlighet, självgodhet och förakt för andra människor.

I Helvetet ligger Superbia, högmodet, bakom alla synder, genomsyrar allt. Därför finns ingen specifik plats där maktfullkomliga egoister plågas. Däremot finns en sådan avdelning i Skärselden, som fungerar som ett slags vårdhem för syndare, där synden måste diagnostiseras och åtgärdas inom en specialavdelning. 

Plågoanstalten för egoistiska maktmänniskor och självgoda konstnärer är den första avdelning du kommer till om du besöker Skärseldsberget. Då syndaren blivit botad från högmodets värsta symptom förs hen i tur och ordning till de andra vårdinstanserna – invidia, ira, acedia, avaratia, gula och luxuria. Behandlingen inriktar sig alltså på att bota dödssynderna, en efter en.

I Helvetet är det bestraffning som reglerar plågorna, i Skärselden är däremot kärlek/medlidande den princip som styr all verksamhet. Det gäller att befria kärleken från sina skadliga avarter. Exempelvis så behandlar de tre första avdelningarna tankar och handlingar baserade på missriktad kärlek, sådan som uppkommit genom egenkärlek, avundsjuka och hat. En annan avdelning är inriktad på att bota lättja och oföretagsamhet, alltså synder som hindrat dig från att visa kärlek och göra goda gärningar. De sista tre behandlingsavdelningarna är ägnade att komma tillrätta med missriktad energi, som då kärlek koncentrerat sig på att tillfredsställa det egna begäret, utan någon större tanke på andras välbefinnande (girighet), eller då den inriktats mot ett överdrivet gynnande av kroppsliga behov (frosseri), eller då tillfredställandet av sexuell lust har varit den drivande bakom kraften bakom kärleken (kättja).

På flera ställen i sitt verk erkänner Dante att han pressats hårt och plågats av sitt högmod. Att han trott sig vara förmer än andra; skickligare, kunnigare och bättre än samtida diktare. Detta med goda skäl - Dante Alighieri var en beundrad författare, en skickligare skald än samtliga konkurrenter. Det hindrade dock inte att hans självuppskattning plågade honom, det tröttnade han i varje fall inte på att bedyra inför sin omvärld. Färden genom Aldilà, Den Andra Sidan, var ett försök att råda bot på missförhållandet. Syftet var att göra Dante Alighieri mer ödmjuk, göra honom till en bättre och mer kärleksfull kristen.

Efter sin mycket krävande vandring genom underjorden når Dante och Vergilius tidigt på morgonen den elfte april år 1300 Skärseldsbergets strand. De har kommit dit genom en underjordisk tunnel och befinner sig nu på jordklotets andra sida.

Även om hans världsuppfattning var medeltida ansåg Dante att jorden var rund och att den andra hemisfären var täckt av en ocean, det enda landområde som fanns där var det väldiga Skärseldsberget, som reste sig i havets mitt. Dante och hans följeslagare andas ut och känner sig lättade i den friska morgonluften. Vergilius tvättar Helvetets sot och smuts från sin ledsagares ansikte och tillsammans blickar de upp mot himlen över dem:

Mild såsom österländsk safir i färgen
och genomskinlig upp till första kretsen
stod en seren rymd framför mina blickar
och fick dem ånyo att känna glädje
så snart jag sluppit ur den döda luften
som hade kvalt mitt bröst och mina ögon.

Längs bergets stränder möter de två poeterna själar som ännu inte släppts in för att renas i Skärselden. Det är syndare som strax innan döden har ångrat sin ogärningar, till och med sådana som med våld tvingats att bekänna sina synder, men som förlåtits av Gud. De har nått fram till Skärseldsbergets fot, men måste vänta på tillåtelse att genomgå den behandling de skall utsättas för.

Efter att ha passerat porten till berget och klättrat uppför genom en smal och stenig stig når Vergilius och Dante vid tio-tiden på morgonen en väg som slingrar sig uppåt längs Skärseldsberget, den är lätt att vandra längs, men inte speciellt bred – den motsvarar tre ”manslängder”, vilket enligt tidens mått skulle motsvara fem meter.

Som inspiration för de syndare som släpar sig fram längs bergsvägen är den kornisch (Dante kallar Skärseldsbergets avsatser för cornice, d.v.s. ”vallar” eller ”lister”) där de övermodigas själar luttras kantad av utsökta marmorreliefer, som skildrar olika hjältars medlidsamma och goda gärningar, alltmedan själva vägens yta visar hur övermodiga människor, hjältar och gudar har bestraffats. Orsaken till att sådant skildras på vägbanan blir Dante snart varse efter det att han på avstånd sett en grå massa närma sig. Först begriper han inte vad det är som rytmiskt rör sig framåt, det är först då de kommer fram bredvid honom som han upptäcker att det är nakna syndare som bär på väldiga stenblock. Genom att tyngas av de tunga stenbumlingarna lär sig de tidigare så förmätna egoisterna ödmjukhet.

Dante böjer sig ner för att se de plågade människornas ansikten och blir då igenkänd av en nyligen avliden vän, Oderiso från Gubbio, en på sin tid välkänd miniatyrmålare som var verksam i Paris, men som numera i stort sett enbart är ihågkommen genom Dantes omnämnande av honom i Purgatorio. Det är nästan som om Dante visste att hans vän skulle bli bortglömd i framtiden. Oderiso beklagar sig:

En ryktbarhet har gräsets färg som kommer
och går; och samma makt får det att blekna
som lockar det att spira grönt ur jorden.

Oderiso är väl medveten om att hans ryktbarhet kommer att försvinna och bland konnässörerna ersättas av den store mästaren Cimabue, som snart dock kommer att förblekna vid sidan av Giottos mästerskap, som sedan kommer att överskuggas och glömmas bort då nya konstnärer föds. Dante inser att glädjen över att vara beundrad och välkänd är övergående och betydelselös med tanke på den evighet som väntar oss efter döden. Han svarar Oderiso:

En stor böld sjunker ihop i bröstet
vid dina ord, som väcker i mitt hjärta
sann ödmjukhet.

Dante förstår nu att de högmodigas bestraffning består i att både tyngas av stenblocken och tvingas ha sina blickar riktade mot marken, vars bilder ständigt påminner dem om meningslösheten i att låta sig yvas över sin egen förträfflighet. De påminns också om att deras nuvarande plågor enbart är början på den långa väg, kantad av Skärseldsbergets skilda plågor som väntar dem innan de kan nå fram till Paradisets portar. Tid och erfarenhet slipar ner högmodet, som är som störst hos kaxiga ungdomar och de som har makt och myndighet.

Ungdomlig dumdristighet och litterärt högmod speglas utmärkt i inledningskapitlet till William Styrons roman Sophies val, där författarens alter ego, Stingo, får jobb som förlagsredaktör på McGraw-Hill i New York. Liksom Styron, nyutexaminerad från litteraturstudier vid Duke University i North Carolina, blir den tjugotvå-årige Stingo till en början överväldigad av sin roll som litteraturdomare vid ett stort, välkänt förlag. Med god aptit kastar han sig över manuskripthögarna som tornar upp sig på hans skrivbord.

Stingo uppfattar sig som en förfinad estet med exemplarisk kännedom om vad som är bra och dålig litteratur, likt den engelske artonhundratalsdiktaren Matthew Arnold betraktar han sig som ett destillat av engelsk bildning, med rytmisk instinkt och en klarsynt uppfattning om författandets språkliga trollkraft.

… genomdränkt som jag blivit av engelsk litteraturhistoria var jag likt Matthew Arnold brutalt krävande i min förvissning om att det skrivna ordet kräver högsta allvar och sanning. Jag behandlade dessa patetiska resultat av tusentals främlingars ensamma och bräckliga förhoppningar med samma myndigt och abstrakta avsky som när en apa som plockar ohyra ur sin päls. Högt upp i min inglasade modul på McGraw-Hill skyskrapans tjugonde våning [...] öste jag förakt över [...] de tragiska tirader som växt sig höga på mitt skrivbord, samtliga hopplöst nertyngda av förhoppningar och klumpfotad syntax.

Stingo kan inte minnas om han under sina fem månader på McGraw-Hill rekommenderade något manus för publicering. Samtliga som kom i hans väg föll offer för hans kritiskt granskande blick.

Med tiden överväldigades han dock av grymheten i sin hantering, speciellt efter det att en väderbiten, grovhuggen bonde från North Dakota, med det märkliga namnet Gundar Firkin, personligen dök upp i hans modul. Gundar hade med sig två resväskor och en pappersbunt med inte mindre än 3 850 ark, som visade sig utgöra ett versepos om Harald Hårfagre. Omsorgsfullt och felfritt handskrivna på ett ohjälpligt föråldrat, högtravande språk.

Den överrumplade Stingo bad den förhoppningsfulle Gundar ta in på ett hotell medan han läste det väldiga manuskriptet. Efter att ha stavat sig igenom ett antal svårförståeliga versrader insåg Stingo att manuskriptet var en svårbedömd katastrof. Efter ett par dagar svarade han motvilligt på Gundars enträgna telefonförfrågningar med beskedet om att McGraw-Hill såg sig oförmögna att ge ut det väldiga verket och Gundar försvann ur hans liv.

Droppen som fick bägaren att rinna över och få Stingo att inse att han inte dög som förlagsredaktör var när han refuserat Thor Heyerdals Kon-tiki och då den efter att ha blivit antagen av ett annat förlag månad efter månad höll sig kvar som nummer ett på bestsellerlistorna.

William Styrons förståelse och sympati för refuserade författare gjorde honom dock inte speciellt ödmjuk efter det att han blivit en hyllad och berömd författare. Styrons dotter har i en biografi skildrat hur hennes far plågade sin familj genom sitt alkoholinfluerade dåliga humör, plågsamma writer´s block och ständiga krav på respekt och lugn för att ostörd få utöva sitt författarskap.

Då hans organism oväntat reagerade på hans supande med en våldsam allergi mot alla former av alkohol hamnade Styron i nattsvart depression. Han lyckades dock ta sig ur den och skrev Ett synligt mörker: minnen av vansinnet, en bok som blev populär inte minst genom att den uppmärksammade att depression är ett livsfarligt tillstånd som kan leda till självmord. Även om Styron trodde att han genom att skriva om och göra sitt tillstånd känt kunde övervinna sin ångest fick under de sexton år han hade kvar att leva flera återfall av svår depression, alltmedan han likt så många andra välkända författare och konstnärer fortsatte vara självcentrerad och lynnig.

En lättsammare men inte mindre dyster skildring av förlagsvärlden än den som William Styron gav i Sophies val är Terry Southerns självbiografiska The Blood of a Wig, Blodet från en peruk. Southern var på sin tid en framgångsrik journalist och manusförfattare. Han skrev bland annat manus till Dr Strangelove och Easy Rider och en mängd sketcher för Saturday Night Live. I The Blood of a Wig berättar han om hur han i sin ungdom sjönk allt djupare ner i ett okontrollerbart drogberoende. I allt sitt elände är dock skildringen sorglöst och slagfärdigt skriven.

Southern berättar hur han hamnar på ett litterärt magasin där han dagligen tvingas bedöma ”en otrolig mängd manuskript, ungefär två hundra varje dag.” De når honom sorterade i enlighet med två kriterier: 1) manus som skickats in av agenter, d.v.s. att de förmedlas av ombud för olika redan erkända författare och 2) sådana som kom in direkt från författarna.

Förhållandet var trettio mot ett, till förmån för den senare bunten [d.v.s. manuskript insända av författare]. Den utgjorde en gigantisk trave och kallades för ”skithögen”. Den innehöll alltid en mängd returfrimärken – som jag tog hand om och omgående kunde lösa in för att komplettera min veckolön med mellan sju och åtta dollar. Alla andra uppfattade skithögen som någonting avskyvärt motbjudande.

Då Southern erbjuder att befatta sig med ”skithögen” säger hans kollegor att han är spritt språngande galen. Ingen som är vid sina sinnens fulla bruk ägnar dyrbar tid åt att frivilligt läsa sådan smörja. Southern tror dock till en början att det i skithögen möjligen kan dölja sig en och annan blivande Faulkner eller Hemingway och börjar systematiskt gå igenom de oönskade manuskripten.

Efter ett par dagar ger han dock upp sitt sökande och refuserar sedan på löpande band allt som kommer i hans väg. Snart lägger han åt sidan alla manus vars författare presenterar sig med ett ”Herr”, ”Fröken” eller ”Fru” framför sina namn, sedan får de sällskap av författare som använder sig av titlar, Ph.D. M.D. och liknande. Så bestämmer Southern sig för att alla som har mittinitialer i sina namn är värdelösa författare. På ett tidigt stadium har han redan förkastat alla manuskript som har idiotiska eller fantasilösa titlar.

Eftersom Southern får betalt för varje skriftligt utlåtande om ett manus börjar han fantisera ihop omdömen, baserade på författarnamn och titlar, väl medveten om att ingen kommer att läsa de refuserade originalmanuskripten. Southern dövar sitt samvete och ointresse för sina arbetsmarkerande insatser med alkohol och droger och berättelsen övergår efterhand till en detaljerad skildring av hans varierade missbruk.

Det är inte att undra över att flera av de författare som passerat de väl- eller slumpmässigt bevakade portar som öppnar sig mot publicering och kanske även - under över alla under - litterär berömmelse, betraktar sig som övermänniskor, speciellt om de vunnit tillträde till Parnassens Lyckorike, där de kanske till och med kan försörja sig på sin konst. En plats som enligt patetiska medlemmar av den krympande Svenska Akademin är

en geniernas tummelplats där landets ledande författare, skådespelare och musiker samlas för att dricka vin, framträda och lyssna till varandra.

Utan några namns nämnande är jag övertygad om att en och annan av Sveriges kulturpersonligheter har fallit offer för sitt högmod och bekymmersfritt deltar i dansen kring stipendiernas och privilegiernas guldkalv. Om den verksamheten är genusrelaterad eller inte har jag ingen bestämd uppfattning om. Jag har funnit högmod och maktmissbruk hos såväl kvinnor som män och tror exempelvis inte att Akademins förra direktör, Sara Danius, var offer för några manliga ränker, lika lite som jag tror att Horace Engdahl har rent mjöl i påsen.

Svenska Akademin är förvisso en unik och märklig institution. Jag är övertygad om att den fyller en viktig funktion för Svenska Språkets stadgande ock upodlande, med sin ordlista och ordbok, samt förvaltandet av stipendier och priser. Samtidigt kan jag dock inte undgå att ana att den även är ett sällskap för inbördes beundran, vars medlemmar genom organisationens exklusivitet och förmögenhet löper faran av att falla offer för högmodets grova synd. I varje fall tror jag att en och annan medlem gjort det, något som inte att undra på om du blivit invald i ett illustert sällskap som har som måtto Snille och smak. Betyder det då inte det att du blivit utvald emedan du är en person som anses ha just de ädla egenskaperna?

Ibland undrar jag om den förre ständige sekreteraren inte är offer för sin fåfänga. I så fall kan det hända att han lever farligt. Ett ordspråk säger som bekant att högmod går före fall. Horace Engdahls före detta hustru, Ebba Witt-Brattström, som antagligen även hon är något anfrätt av högmod, antyder i varje fall att exmaken lider av självgodhet:

När han sen blev det han kallar upphöjd, invald i Svenska Akademien, då tyckte jag det var bra, då fick han glänsa. […] Jag har varit akademikritisk i hela mitt liv. Jag tycker att det är trist att Sveriges kulturliv har ett litet gäng som delar ut 25 miljoner årligen till folk de gillar. Och jag trodde aldrig att han skulle falla rakt in i det där egenkära träsket.

Taylor Hackford skildrar i sin film Djävulens advokat från 1997 hur Djävulen manipulerar mänskligheten. Filmen vinner mycket genom Al Pacino, som briljerar i rollen som en mångkunnig och obesegrad Mörkrets Furste. I skepnad av stjärnadvokaten John Milton rör sig Djävulen som fisken i vattnet bland New Yorks glitterati, gödd och respekterad genom en förmögenhet skapad medelst allsköns kriminell verksamhet, samt andra mer allmänt accepterade verksamheter som vapenindustri och miljöfarlig livsmedelsproduktion. Det är genom sin ”favoritsynd” – vanity, högmod/fåfänga, som Djävulen lockar till sig medarbetare och utser sina offer.

Filmen inleds med hur en ovanligt framgångsrik ung advokat, Kevin (spelad av Keanu Reeves), som aldrig förlorat en rättsprocess, försvarar en matematiklärare anklagad för att sexuellt ha ofredat flera tonåriga elever. Under processens gång blir Kevin övertygad om att läraren är skyldig, men för att inte förlora förtroende och anseende som obesegrad brottmålsadvokat fortsätter han sitt skickliga försvar av den antastande läraren och vinner målet.

Detta öppnar för Djävulen, alias John Milton, ägare till New Yorks mest framgångsrika advokatfirma. Filmen handlar om fri vilja. Det är genom våra val vi trasslar in oss i Djävulens garn. Genom att offra vårt samvete för det välbefinnande som högmod och fåfänga skänker lockas vi att agera som vi gör. För vårt högmods skull är vi beredda att skada våra medmänniskor, till och med de som står oss riktigt nära.

John Milton offrar en av sina närmaste medarbetare. Korrupt och karriärsugen blir Eddie Barzon skadlig till och med för Djävulen och denne låter ett par demoner i form av två uteliggare klubba Barzon till döds. Inför Kevin försvarar John Milton sitt dåd genom att förklara att män som Eddie Barzon finns det i överflöd. Djävulen har själv skapat dem genom att låta dem uppslukas av sin egen fåfänga, sin befordringshunger, viljan att vara förmer än andra:

Eddie Barzoon - ta en bra titt på honom, för han är urtypen för nästa årtusendes människa! Män som han, det är inget mysterium var de kommer ifrån. Du ökar den mänskliga aptiten till en nivå där de med sina omättliga begär kan splittra atomer. Du bygger egos stora som katedraler. Till varje lysten impuls kopplar du audio-visuella verkligheter. Smörjer banala drömmar med dollargröna, guldpläterade fantasier tills varje mänsklig varelse slutligen förvandlas till en aspirerande kejsare, blir sin egen gud, och vart kan du gå därifrån?

Filmen blir alltmer absurd alltmedan John Miltons sanna natur uppenbaras och advokatberättelsen utvecklas till en regelrätt skräckfilm med verkliga demoner och en djävul som försöker skapa sig en Antikrist genom att para sig med vanliga kvinnor. Men efter en blodig klimax befinner vi oss åter på toaletten till Domstolen i Florida där den unge advokaten Kevin beslutar sig för att inte företräda och försvara den flickantastande läraren. Var hela historien inget annat än en dröm, en parallellhistoria som inte blev verklighet?

Kevin återvänder till rättssalen och till allas förvåning får han sin klient dömd för otukt mot barn och utsätter sig därmed för möjligheten att mista rätten att representera klienter inför domstol. I den sista scenen skyndar Kevin sig ut från rättssalen. Tillsammans med sin hustru, Mary Ann, springer han nerför en trappa då de hejdas av en journalist, Larry, som ropar år Kevin och ber honom hejda sig för att ge honom en kort intervju. Kevin svarar att det vill han inte:

– De kommer att ta ifrån mig rätten att agera inför domstol, Larry. Det kan du läsa om sen!

Mary Ann hejdar sig och frågar Larry:

– Vänta en sekund, kan de verkligen göra det?

– Inte efter det att jag fått igenom min historia, försäkrar journalisten och vädjar åter:

– Du måste tala, Kevin. Ge mig en exklusiv intervju. Det här är kabel-TV. Det blir stort, Sixty Minutes! Den här historien måste ut. Det är du! Du är en stjärna!

Kevin skakar blygsamt på huvudet, ler smickrat men låtsas likväl som om han är ovillig att gå med på det lockande förslaget. Mary Ann viskar vädjande:

Baby.

Kevin ropar upp till Larry:

– Kör till! Ring mig i morgon bitti!

– Överenskommet! svarar Larry triumferande. Det blir det första jag gör!

– Vi ses! Ropar Kevin och vinkar avsked till journalisten som ler knipslugt alltmedan hans anletsdrag förvandlas till John Miltons. Djävulen konstaterar:

- Vanity, definitely my favorite sin. Fåfänga, utan tvekan min favoritsynd.

Vi är alla möjliga offer för högmodet. Många av oss söker det genom jakt efter berömmelse – inom sport, underhållning, författande. Flera av oss hoppas kunna skilja oss från mängden genom att våra skriverier antas av en förlagsjätte. Då öppnas berömmelsens pärleportar. Fåfänga skapas eller faller beroende på om våra alster antas eller refuseras. Bäst är nog att undvika hela cirkusen och betrakta sig som en författaramatör, se skrivandet som en hobby, inget annat, en avkoppling som inte är mer dramatisk än golf eller fiske, då blir det ett sant nöje.

Aristotle (1991) The Art of Rhetoric. London: Penguin Classics. Björkeson, Ingvar (1983) Dante Alighieri: Den gudomliga komedin. Stockholm: Natur och Kultur. Bosco, Umberto e Giovanni Reggio (2005) Dante Alighieri, La Divina Commedia: Purgatorio. Roma: Gruppo Editoriale L´Espresso  SpA.  Hagen, Cecilia (2017) “En separation är som en amputation” Expressen, 26 mars. Southern, Terry (1967) ”The Blood of a Wig” i Shannonhouse, Rebecca (ed.) (2003) Under the Influence: The Literature of Addiction. New York: Random House. Styron, Alexandra (2011), Reading My Father: A memoir. New York: Scribner. Styron, William (1983) Sophies val. Wahlström och Widstrand.

 

BLOG LIST

When I was a kid, It happened that an elderly lady moaned and stated: "There´s much ado about earthly worries." Certainly, quite often everyday life seems to be choking us. Family life's wear and tear nibble on the soul. The darkness of duties, worries and mistakes hovers above us, closes in and...
När jag var liten hörde jag någon gång en och annan äldre dam suckande beklaga sig med orden ”det är mycket med det jordiska.” Visst är det så, ibland hotar vardagen att kväva oss. Familjelivets slit och smågnabbande knaprar på själen. Det alldagliga mörkret växer och tycks sluka tillvaron. Livet...
The car is a great place for intense music listening. If you are alone in the complete privacy of your vehicle you can indulge in letting thoughts and impressions flout around to the rhythm of the music. It is like being inside a sound system and today I could not avoid thinking about the words of...
Bilen är en utmärkt plats för att ensam försjunka i musik. Alltmedan tankar och intryck kommer och går känner mig som om jag befann mig inuti en musikanläggning. Lyssnade nyligen till Bob Dylans i allmänhet nerklassade och illa omtyckta Saved – för mycket predikande och hammondorgel, för...
For me reading and writing is an inescapable necessity. I cannot be without it. It is a source for harmony and joy. An escape valve. Unfortunately, it takes a lot of time. If it provided me with an income my urge could easily be justified and my happiness would be complete. Not the least could it...
För mig är läsande och skrivande en svårbemästrad drift, en källa till harmoni och glädje. Det tar dessvärre mycket tid i anspråk. Om det gav en inkomst skulle verksamheten rättfärdigas och lyckan vore fullständigt. Inte minst genom att jag för min närmaste omgivning därmed skulle kunna förvandla...
This year our Easter weekend became, at is often is, varied and inspiring. Good Friday – rainy and dark – ended up with the traditional procession in Civitavecchia, an expression of grief over the deceased Christ. It is told that the procession first took place in 899 AD, as a public, joint...
Årets påskhelg var i vanlig ordning omväxlande och inspirerande. Långfredagen – regnig och mörk ledde den fram till en traditionell procession i Civitavecchia, ett utryck för sorgen över den döde Kristus. Det sägs att processionen gick av stapeln första gången 899 e.Kr. och att den arrangerades på...
Two weeks ago we went to the beach at Sosúa. It was the first beach I came to after I as a newly married man had arrived to Dominican Republic from Puerto Rico in 1980. In those days Sosúa was a village consisting mainly of white painted, wooden houses. There was a synagogue and a dairy, which were...
För ett par dagar sedan reste vi till stranden vid Sosúa. Det var den första strand jag kom till efter det att jag 1980 som nygift rest till Dominikanska Republiken från Puerto Rico. Sosúa var en liten by som till stor del bestod av vitmålade trähus. Där fanns en synagoga och ett mejeri, som...
Items: 1 - 10 of 203
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com