NUMEN: Den gudomliga närvaron i Rom och Guatemala

05/15/2018 11:08

När jag var liten hörde jag någon gång en och annan äldre dam suckande beklaga sig med orden ”det är mycket med det jordiska.” Visst är det så, ibland hotar vardagen att kväva oss. Familjelivets slit och smågnabbande knaprar på själen. Det alldagliga mörkret växer och tycks sluka tillvaron. Livet blir tungt att bära, sikten skyms, du känner dig instängd.

Utanför vår port i Rom ligger Parco Cafarella. Egentligen kan den kanske inte kallas park, snarare rör det sig om ett stycke landsbygd, mitt i storstaden. Ån Amone letar sig genom en dalgång fram mellan skogklädda kullar och böljande ängsmarker med betande får. Här finns ett rikt fågelliv, en mängd trädarter, en bondgård med hästar, åsnor, höns och påfåglar, flera antika tempel och resterna av ett nympheum.

Försommaren är kommen och snart förbi, än är gräset tjockt och frodigt, blommor prunkar, trädens och buskarnas lövverk är täta, det doftar friskt från grönska och liv. I Cafarellaparken lättar vardagslivets tyngd, allt svårt förflyktigas. Då jag vandrar längs dess grusstigar glömmer jag tiden. Som så många gånger förr stannar jag framför det förfallna nymphéet. En klar vattenstråle kväller efter mer än tvåtusen år fram ur en trädbevuxen kulle, som gömmer en grotta där nymfen Egeria och hennes systrar fortfarande bor. Nymfer är jungfrur, oskuldsfulla, men likväl förföriska, ständigt ungdomligt, friska och fräscha likt det stycke välmående natur de vakar över, men liksom den kan även de dö, fast nu har både den och de fortsatt leva i tusentals år.

Den marmortäckta, mosaikprydda och kollonadförsedda tillflykt från sommarmånadernas hetta som Herodes Agrippa lät uppföra och där hans unga hustru en gång sparkades till döds av en slav, har för länge sedan vittrat bort och dess lämningar täcks nu av saftig mossa. Bassängens vatten är grumligt och ljusgrönt, ytan täckt av vattenkrasse och vid kanten blommar ett par ståtliga liljor.Tänker på de få versrader jag fortfarande minns från latinlektionerna som plågade mig för mer än fyrtiofem år sedan:

O fons Bandusiae, splendidior vitro,
dulci digne mero non sine floribus,
cras donaberis haedo,
cui frons turgida cornibus.

I Gunnar Hardings och Tore Janssons tolkning blir det:

Klara Bandusia, glittrande likt kristall
Källa, ett offer värd, - blommor och utsökt vin:
Du skall skänkas en killing
Som nyss fått sitt första horn.

Det förvånar mig att jag så ordagrant minns de latinska textraderna. Latinlektioner, som tog upp det mest av min gymnasietid, bestod av råplugg under den stränge, men under den sträva ytan uppenbart godhjärtade, Docent Hemberg, ryttmästare i kavalleriets reserv. Jag ägnade mycket tid åt latinet, men begrep aldrig grammatiken och efter något år var allt som bortblåst. Vad Bengt Hemberg dock lyckades med var dock att hos mig inplantera ett levande och livslångt intresse för allt romerskt.  

Det var kanske för att jag delade Hembergs intresse för det antika som jag trots allt fick ett hyfsat latinbetyg. Utan svårighet kunde jag redan då i de nämnda versraderna uppskatta Horatius bild av lantligt behag.  Med sitt rytmiskt levande och komprimerade språk levandegjorde Quintus Horatius Flaccus stämningen vid sitt lantställe, beläget i nuvarande Licenza, någon mil norr om Tivoli utanför Rom. En plats som han ofta drog sig tillbaka till för att vila ut efter dammet, representationsbestyren och furstekrypandet i Rom. Ute på den isolerade landsbygden kunde han njuta av sin frihet, vandra genom de väldoftande lundarna, dricka utsökt vin från egna odlingar, koppla av vid Bandusias källa och genom sina fönster betrakta hur Soractes bergstopp, som i månskenet lyste bländande vit av djup snö.

Horatius är en av de få antika romare som berättade om sig själv. I sin diktning har han beskrivit sitt utseende, sina åsikter och levnadsvanor. Självironiskt karaktäriserade han sig som pinguis et nitidus Epicuri de grege porcus, en fet och skinande gris i Epikuros hjord. Enligt sig själv var Horatius en liten och kompakt byggd man med antydan till kalaskula. Han hade lätt för att bli bränd av solen och redan som ung hade han gråsprängt hår. Att Horatius beskrev sig som epikuré är uppenbart. Enligt Epikuros filosofi bör du eftersträva ett lyckligt och lugnt liv. Fri från smärta och rädsla skall du i görligaste mån leva av egna tillgångar och njuta av goda vänners sällskap.

Horatius stannade i sängen till nio på morgonen, fram till tolvtiden höll han sig sedan vid sitt skrivbord. Om han befann sig i Rom och värmen blev alltför tryckande gick han ner till badhuset, på landet tog han en promenad över sina ägor. Sedan åt han en enkel lunch, sov siesta och under den senare eftermiddagen flanerade han kring bland människorna på Roms gator, samtalade med de bekanta han stötte på, kanske fick sin framtid spådd av någon spåkvinna, eller tittade in på en taverna. På landet tyckte Horatius om att hämta upp ett krus från sin svala vinkällare – massiska, caecuber eller falerner. Det sistnämnda vinet var så starkt att det kunde antändas, men allt vin blandades med friskt källvatten och jag kan för min inre syn se hur Horatius njöt sitt välblandade vin vid Bandusias källa.

Horatius svingade gärna en vinbägare i goda vänners lag och förlustade sig ofta med diverse damer, främst sådana som inte krävde något större åtaganden och ansvar från hans sida och som han odödliggjort i sin lyrik – Lydia, Leuconoë, Glycera och Lalage. Likt många av sina välbärgade, manliga vänner försmådde han heller inte att släcka sina lustar i sällskap med någon rättslös slavinna, eller slav.Ruinerna efter Horatius villa finns kvar och det gör även Bandusias källa, som inte är ett litet källsprång i en skogsglänta, utan ett imponerade vattenfall ovanför resterna av ett Nympheum.

Den frodiga grönskan på Colle Rotondos sluttningar och Anienes dalgång var också under en tid hemvist för en annan livsdyrkare och framstående poet – Evert Taube. Det berättas att det var på terrassen till tavernan Sibillina i Tivoli som Taube någon gång på trettiotalet skapade sitt alter ego – Rönnerdahl. Med tiden hade Evert Taube antagligen börjat tröttna lite på sin alltmer framgångsrika roll som underhållare. På att framträda som populär vissångare i radio och folkparker, framställande sig som den av honom uppfunne gamängen, sjömannen och äventyraren Fritiof Andersson. Nu ville han nå fram till lite mer sofistikerade kretsar.

Rönnerdahl, alltid nämnd utan förnamn, är i Taubes diktning äldre och mer stadgad än Fritiof Sndersson. En ordentlig och tämligen välsituerad hemmansägare, bosatt på en ö i Skärgården, men samtidigt en drömmande bohem som med viss saknad minns sin ungdoms sjömansliv och kvinnotjusande, men som nu ägnar sig åt måleri och oskyldigt kurtiserande av unga damer. I en av sina memoarböcker, När jag var en ung caballero, beskriver Taube honom

Rönnerdahl är en svensk målare och humanist, väl hemmastadd bland rosor och ruiner i Rom och bland liljor i Florens Han är av mig studerad efter verkligheten.

I en visa finner vi Rönnerdahl målande vid ett vattenfall i Anienes dalgång, förvillande likt Bandusias källa, men antagligen beläget några kilometer längre söderut, i Monte Catillos nationalpark. Medan Rönnerdahl målar vid sitt staffli dyker krögardottern Sylvia upp, frimodig och lättsam klär hon av sig naken och för tar sig ett bad i det klara källvattnet. Kanske, kanske inte, har hon skymtat den målande Rönnerdahl och då han dyker upp med ett förslag om att få måla av henne som en vattennymf går hon skrattande, men likväl något generat, med på hans förslag.

Rönnerdahl var förvisso inte ensam att måla badande, nakna damer i Anienes lövskuggade dalgång. Hundra år före honom hade den sedermera mentalsjuke konstnären Carl Blechen gjort samma sak.

I sin visa Rönnerdahls polka från 1954 beskriver Evert Taube scenen:

Rönnerdahl står målande i Anienes myrtenlund,
där strömmarna de sorlande gör skuggan ljuvligt sval.
Stig ned från solglödsheta berg, du vägdammsgråa skald
och skåda i min friska färg en flod med vattenfall!

Rönnerdahl, dig vill jag ge, i Anienes myrtenlund,
mitt skönhetsdruckna evoe långt bortom dagens larm!
Din målning lät mig återse, i Anienes myrtenlund,
min Sylvia, min nymf, min fé, som flydde ur min famn.
Hur naket skön min älskling står på vattenfallets brant!
Se solens glimt på hennes hår är tavlans färgdiskant!

När Sylvia tar sitt morgonbad i Anienes myrtenlund,
en brunhyllt, sprittande najad med varmt och lustigt blod,
då målar du, då sjunger jag i Anienes myrtenlund
där Sylvias knoppande behag omsvallas av en flod.

Genom att nämna ”evoe” ger Taube prov på sin klassiska bildning. Det var ett extatiskt utrop de berusade backanterna brast ut i då de rusade genom skogarna under de vilda bacckanaler som utgjorde en del av det hänryckta dyrkandet av vin- och fruktbarhetsguden Dionysos, romarnas Bacchus. I Euripides Backanterna sjunger kören:

Från Asiens land kommer jag, från det heliga Tmolus i min iver att visa min glädje inför Den Rytande . I en strävan som inte är betungande ropar jag mitt Evoe till Backanternas herre.

Tmolus är berget Bozdağ i dagens Turkiet. Man trodde att det var där Dionysos föddes, guden som i sin djuriska aspekt kallades Den Rytande. Likt naturguden Pan kunde den ”djuriske” Dionysos ibland framställas med bockhorn, men i allmänhet skildrades han som en stilig man med svart skägg, krönt med en krans av eklöv och iklädd en fotsida, orientaliskt färgad, kvinnlig himation, mantel. 

Killingar var ett vanligt offerdjur till Dionysos ära, kanske är det för honom, eller kanske snarare Pan, som Horatius skär halsen av en ung get och låter dess blod färga Bandusias källa innan man grillar det och avnjuter det med goda viner:

Redo att söka strid, redo för parningslek,
men förgäves, den skall färga dig med sitt blod
när den offras i morgon,
Ungdjuret från en lekfull flock.

Hettans brännande luft kan inte röra dig
ens i hundstjärnans tid.
Svalka ger du år djur:
Oxar, trötta av plogen,
hjord av strövande kreatur.

Du blir vida berömd när jag besjunger dig,
källa som porlar fram under en åldrig ek,
ut ur rundade klippblock
skuggade av dess täta löv.

Dikten gör det dock klart att det inte är till någon gud, utan till själva källan som offret görs. Likt Horatius var romerska skalder omgivna av en frisk och levande natur. På den tiden fanns inget maskinbuller, ingen skvalmusik, inga avgaser och inget elektriskt ljus som inkräktade på naturens vederkvickande, allomfattande närvaro. Du kunde ta med dig ett krus vin, svalka det i källvattnet, alltmedan du i skuggan av en lunds höga träd, med ryggen mot en bädd av frodigt gräs genom ett nyutsprunget lövverk blickade upp mot en klarblå himmel, lyssnande till vindens sus och fågelsång, insupande vårens dofter –  inget annat. Som i en dikt av Jorge Guillén:

Ser, nada más. Y basta.
Es la absoluta dicha.
¡Con la esencia en silencio
Tanto se identifica!

Att vara, inget mer. Det räcker.
Den fullkomliga lyckan.
Med tystnadens essens
är mycket förklarat!

För de antika romarna var naturen allt annat än död, den levde mer än den gör nu. Du vistades i naturens sköte och kunde där känna det friska livets starka närvaro och kanske till och med låta dig fyllas av välvilja gentemot hela skapelsen; växter, djur och inte minst människor. Som Suetonius skrev i ett av sina brev till Lucilius:

I varje god man bor det en gud, fast obekant vilken. Om du kommer in en skog med gamla träd som har vuxit till ovanlig höjd och som med sina täta grenar som täcker varandra och tar bort åsynen av himlen, då skall den höga skogen och platsens avskildhet och din förvåning över en så tät och avbruten skugga i det fria övertyga dig om en gudoms närvaro. Om klippan har urholkats djupt och gjort en grotta som bär upp berget, icke ett verk av händer utan av naturen urgröpt till en sådan rymd kommer din själ att gripas av en aning om det gudomliga. Vi dyrkar stora floders källor; där en mäktig ström bryter fram ur det fördolda, reser vi altaren; varma källor hålls i helgd och vissa sjöar har deras mörka vatten eller omätliga djup gjort heliga.

Det där lärde jag mig förstå då jag för många år sedan under en tid vistades bland bönder längs gränsen mellan Dominikanska Republiken och Haiti. Även där var naturen besjälad i avsaknad av elektiskt ljus och stinkande motorvägar. Husen brädväggar var tunna, nätterna långa och himlavalvet bestrött av stjärnor. Naturens mättade dofter och ljud fanns överallt, människorna var en del av skapelsen, enbart delvis tämjd och påverkad av vår närvaro. Romilio Ventura berättade för mig:

– Ibland vandrar jag upp i bergen, till grottan under Nalga del Macos skogstäckta höjd. Där möter jag Gud.

Enligt honom och många andra som likt honom vandrade mellan tillvarons olika världar, likt en man som vandrar genom solsken och skugga, är marken enbart ett hölje över en allstädes närvarande, livgivande kraft som springer fram i källor och vissa heliga platser, inte minst grottor – då vi stiger ner dem kommer vi att känna hur Guds Stora Makt lever där nere, under oss och då vet vi att det är den som frambringar växtligheten ur marken och ger de levande varelserna kraft och mening.

Liksom det romerska landskapet var den dominikanska landsbygden späckad med heliga platser där naturens trängde fram och blev påtaglig. Liksom de antika romarna hade de dominikanska bönderna uppfört kännetecken på att det rörde sig om heliga platser; altare, färgade band knutna i trädgrenarna, anhopningar av stenar, kors eller mystiska tecken målade på trädstammar, stenar eller klippväggar.

På romerska fresker möter vi stämningsfyllda, märkligt stilla och besjälade landskap med altare och ruiner, som precis som i cafarellaparken antyder en gudomlig närvara. De vittnar om romarnas tro på numen. Som allt som har med tro att göra är det svårt att ge en entydig definition av begreppet. Det brukar översättas som “gudom”, men med förbehållet att det snarare rör sig om en “personifierad kraft”, inte en gud i sig. Ett ting, som en sten eller en växt, ett djur, eller till och med en människa kan ha en numen inom sig. Om en man hyser en numen  är det den som alstrar hans kraft, hans fortplantningsförmåga, ja till och med hans förmåga uträtta saker och ting på bästa sätt. Varje numen har nämligen mycket bestämda, avgränsade uppgifter.

Numina kan också anta en egen gestalt, som våra tomtar och troll, eller representeras av ett föremål eller djur, ofta ormar, eftersom man trodde att de vaktade heliga platser och ringlade sig upp ur underjorden, källan till allt spirande liv. På en fresk i en gymnastiksal i Herculanum, liksom Pompeji begravt och bevarat efter Vesuvius utbrott 79 e.Kr., ser vi hur en naken pojke med en kvist i handen närmar sig en orm som slingrar sig kring ett altare och slukar en frukt som lagts där. Bredvid ormen står det Genius huius loci montis, anden för denna del av berget. Tydligen handlar det om en pojke, bondson eller herde, som visar sin vördnad inför en numen som råder över speciell plats. 

Som i det gamla svenska bondesamhället var säkerligen flera numina en slags rådare som det gällde att hålla sig väl med. Rådare skyddade, eller snarare ”rådde över” vissa platser, som skogsrået som höll till på vissa platser i skogen, vattenrået, med namn som Näcken, Bäckahästen eller Brunnsgubben, som rådde över sjöar, vattendrag, källor och brunnar, eller tomten som skyddade gården. All dessa väsen måste vördades och blidkades, annars kunde de bli mycket farliga.

De antika romarna, och kanske alldeles speciellt landsbygdsborna, ansåg tydligen att allt var besjälat av mystiska, övernaturliga krafter. Fornax gjorde så att ugnarna fungerade och blev ordentligt upphettade, Robigo gjorde så att säden inte angreps av mjöldagg. Laverna gjorde så att tjuvar förblev oupptäckta. Pilumnus fick bagarnas degar att jäsa. Terminus straffade de som inte respekterade ägandegränser. Concordia gjorde så att stadsbor kom överens. Liber skyddade vinet och gav det dess rätta styrka. Pietas såg till att barnen vördade sina föräldrar.

Varje fas av graviditeten, födandet och barnets uppväxt övervakades av en numen: Alemona skyddade fostret, medan Nona och Decima vakade över den blivande modern, Partula såg till att förlossningen gick rätt till. Lucina, Candelifera och Caraminerna åkallades för att barnet inte skulle skadas, vara döfött eller missbildat. Efter barnets födelse gav man tackoffer till Inrecedona, Pilumno och Deverra. Cuniva vakade över vaggan. Vagitano fick barnet att skrika. Rumina såg till att bröstmjölken flödade, Edusa och Potina åkallades för att barnet skulle äta ordentligt. Fabulino fick det att tala. Statulino gjorde så att det kunde gå, medan Abeona och Adeona följde barnet inne och ute, så att det inte skulle komma till någon skada. 

Sålunda kan man sammanställa långa listor med olika numina, inte minst de vars makt var begränsade till speciella platser, som Egeria vid nymféet i Cafarellaparken där även en huvudlös skulptur av Amone, dalgångens ås specielle numen, fortfarande vilar ovanför vattenstrålen som bryter fram ur Egerias kulle.  

Jag fortsätter min promenad uppför en sluttning vid sidan om Egerias nympheum och snart öppnar sig landskapet. På en höjd ser jag Bosco Sacros, Den heliga lundens, frodiga träddunge. Sådana heliga lunder fanns det gott om i det Romerska imperiet. De var sacer. Ännu ett komplicerat begrepp, det kommer ursprungligen från det latinska ordet för att “hugga av” och kom att betyda något som var avskilt/annorlunda, både i betydelsen okränkbart/fridlyst och ”förbannat”, det vill säga farligt/skadligt. Det svenska ordet heligt har samma betydelse som sacer och begreppet finns i en mängd kulturer; i Polynesien betecknas det genom ordet tabu, på hebreiska är det qadosh och de antika grekerna använde ordet τέμενος, tenemos för att beteckna för ett stycke land som avsatts för dyrkan av en gudomlighet och som absolut inte fick kränkas.

Inom religionshistorien betecknas sådan platser ofta med begreppet hierofani, som lanserades av den inflytelserike forskaren och författaren Mircea Eliade och som betecknar var och hur det ”heliga” manifesterar sig. Den tyske religionsfilosofen Rudolf Otto skrev 1917 en epokgörande bok om vad “helighet” innebär, Das Heilige Über das Irrationale in der Idee des Göttlichen und sein Verhältnis zum Rationalen, Det Heliga – Om det irrationella i det gudomligas idé och dess relation till det rationella. Liksom de flesta av den tidens humanister hade Otto genom den hårda pluggskolan fått latinet implanterat i ryggraden och därigenom utgick han i sin  undersökning från det latinska begreppet numen och förklarade att känslan av att något var heligt var numinöst – en "icke-rationell, icke-sensorisk erfarenhet eller känsla vars främsta och omedelbara objekt är utanför en själv". Då Otto närmare förklarade vad han menade med en numinös känsla blev han både lyrisk och dramatisk:

En känsla som emellanåt kan välla fram likt en stilla dyning, som skänker din själ en förnimmelse av allomfattande, rofylld och djup andakt.  Ett tillstånd som kan övergå i en varaktig sinnesstämning, dramatiskt levande och gripande tills det slutligen falnar då själen återfinner sin profana, icke-religiösa vardagsexistens. Men den kan också ur själens avgrunder oväntat brista ut i spasmer och konvulsioner, eller leda till en särpräglad upphetsning, till hälsovådlig hänryckning, till extas. Den kan ta sig otyglade och demoniska uttryck och förfalla till nästan avskyvärd skräck och gastkramning.

Själva ordet numen betyder ”att nicka med huvudet”, ett uttryck som har förklarats med att numen ursprungligen betecknade en ”gudomlig handling”, ett sätt för en gudom att göra sin närvaro känd. Detta får mig att minnas en egendomlig händelse som Armando Caceres en gång berättade för mig. I början av 1990-talet bodde vi i Guatemala, ett märkligt och våldsamt land, präglat av de stora orättvisor som begåtts och fortfarande begås mot dess ursprungsbefolkning. Kanske något i stil med Horatius och Senecas Rom där folk roade sig med att på cirkus se hur människor torterades ihjäl under estetiska former, slets i stycken av vilddjur eller dödades under gladiatorstrider. Där naturälskande skönandar som Seneca och Horatius inte upprördes om en granne piskade ihjäl en av sina slavar och utan några samvetskval förlustade sig med sina slavar, som de ansåg mindre värda än slavägare och fria medborgare. Vi lever förvisso i skilda världar, nu som då.

Armando Caceres berättelse om hur en gud nickade samtycke har stannat hos mig. En gång skrev jag en artikel om det, men jag har den inte här i Rom, likväl skall jag försöka rekonstruera händelseförloppet, dock med förbehållet att några detaljer kan vara felaktiga.

Mellan höga berg och vulkaner ligger sjön Atitlán, som under sekler varit centrum för strider mellan europeiska erövrare, moderna arméer och mayaättlingar, som trots skoningslös yttre påverkan och våld lyckats behålla mycket av sina fäders tro, samtidigt som de har anpassat den till sina behov.

Vid en vik vid Atitlánsjöns södra strand ligger staden Santiago Atitlán, med dammiga, branta gator, numera kantade av butiker som säljer hemslöjd till alltmer tätnande horder av turister och hippies, vilar staden i skuggan av tre imponerande vulkaner – Atitlán, Touman och San Pedro. En gång var den centrum för tz´utujilernas rike, men 1524 tvingades de kapitulera inför den hänsynslöse Pedro de Alvardos spanska trupper och deras bundsförvanter, tz´utujilernas eviga fiender –  kakchikelerna. Sedan dess har tz´utujilerna tvingats underkasta sig kristendom och slavarbete.

Jag vet inte hur tillståndet är idag, men då jag och Rose vid flera tillfällen besökte staden för mer än tjugofem år sedan fanns mycket av tz´utujilernas traditioner kvar. De flesta kvinnorna bar fortfarande sin traditionella klädnad; vackra hemvävda kjolar och blusar, samt sin särpräglade huvudbonad, kallad gloria och som består av ett 2,5 centimeter brett och 10 meter långt bomullsband som viras likt ett hjul kring hjässan, medan männen bar broderade blusar och byxor av samma längd som bermudashorts.

Vad som speciellt lockade mig till Santiago Atitlán, som på den tiden enbart kunde nås efter en timmes båtfärd från staden Panajachel på sjöns motsatta strand, var Maximóns kult. Det finns flera maximones i olika mayasmåstäder runt om i Guatemala, men Santiagos Maximón är mest känd. Det finns tusentals historier kring Maximóns ursprung. Vanligast är att betrakta honom som en modern anpassning av en urgammal fruktbarhetsgud, den cigarrrökande Ma´am, men vad jag fick mig berättat i Santiago Atitlán var att någon gång i början av förra seklet fann en aj´kun, mayapräst, på Santiago Atitláns kyrkogård masken till ”en Judas”.

Det är en spansk tradition att på långfredagen både hänga och bränna en stor docka som får representera Judas Iskariot, lärjungen som förrådde Kristus. I Santiago Atitlán utgjordes i allmänhet judasdockans ansikte av en mask som skurits ur tsaj´tol, ett trädslag som enligt Mayafolkets heliga skrift Popol Vuh av gudarna användes för att skapa människorna efter världens andra undergång. Vi lever nu i mänsklighetens fjärde tidsperiod.

Tsaj'tol, amerikanskt korallträd (Erythtrina Rubrinervia), uppskattades av alla forntida kulturer på de amerikanska kontinenterna. Aj'kunerna använder dess röda frön för spå framtiden och hålla reda på sin komplicerade kalender. Barken och blommorna kan kokas och användas som medicin för olika sjukdomar. Dekokten har en mild hypnotisk effekt som antas få kvinnor erotiskt upptända, speciellt om tsaj'tol kokas tillsammans med flugsvamp, från vars mycel trädet tros växa. Den religiösa trance som tsaj'tol tros orsaka är förmodligen ett av skälen till varför det kallas "det talande trädet".

Den aj´kun som fann Maximón var ingen annan än Francisco Sojuel. En del påstår att han dog 1907, hackad i småbitar av sina fiender, men andra säger att Sojuel aldrig har dött. Han har alltid funnits och vandrar genom Santiago Atitlán om nätterna. Visserligen fann han Maximóns mask på kyrkogården, men han hade själv tillverkat den för tusentals år sedan. I själva verket är det Maximón, Rilaj Ma´am ”Den Uråldrige” som skapat glömska, hunger, sterilitet och galenskap, men han råder även över motsatserna – minne, överflöd, mättnad, obegränsad virilitet och kunskap. Likt Francisco Sojuel vandrar Maximón om nätterna genom Santiago Atitlán och förför i gestalten av en ung man unga kvinnor,. Det var på grund av att Maximón ständigt vandrade kring i hela världen och ställde till ofog som Sojuel högg av honom huvud och ben och sedan band dem samman, så att han inte skulle kunna lämna Santiago Atitlán. Maximón betyder egentligen ”Den Sammanbundne”.

Maximóns ansikte är ovalt, med rak näsa, kisande ögon och en skarp, halvöppen mun genom vilken han röker cigarrer, eller cigaretter. Maximóns ansiktsmask talade till aj´kunen som funnit honom, enligt myterna kan tsaj´tolträd tala, och bad honom att ta med sig till sitt hus. Sedan dess vistas Maximón i ett år i bostaden hos en medlem av hans cofradía, brödraskap, fram till påskdagen, då han byter vistelseort.

Maximón är ungefär en meter lång. Han är klädd i tz´utujilernas karaktäristiska bomullsbyxor och en mängd färggranna slipsar och sjalar, som täcker hela hans överkropp. På huvudet bär Maximón inte mindre än tre Stetsonhattar och han har bruna, blankpolerade läderskor. Jag har sett honom bolma på sina tjocka cigarrer. Maximón tar emot besökare i ett rum dekorerat med olikfärgade crepepappersgirlanger och är alltid omgiven av aj´kuner, aguaciles, livvakter och andra cofradíamedlemmar. Flera av dem är ofta berusade. De dricker hemdistillerat brännvin, inte för nöjes skull utan för att alkohol och rökverk får dem ”att stiga uppåt”, till den högre sfär där andar och gudar vistas. En gång samtalade jag med en aj´kun som påstod att det han fann svårast med sitt kall var det myckna drickandet, la carga kallade han det – bördan. Flera gånger upprepade han suckande ordet – la carga, la carga.

Maximón hjälper oss människor att komma i kontakt med den andra sfären. Han är både gud och människa. Han är en Judas, en förrädare. Jag frågade en aj´kun hur det kom sig att han visade respekt och vördnad för en förrädare:

– För att han är som vi. Alla vi människor är förrädare. Ingen är perfekt, varken du eller jag. Vi är alla lögnare, som låtsas vara bättre än vi är. Inte Maximón … han är ärlig. Han erkänner att han är både skurk och gud. Eftersom han varken är helgon eller dödlig känner han oss alla och det är därför vi i förtroende kan vända oss till honom. Han är ärlig. Vi kan lita på honom eftersom vi vet hur han är. Även Gud litar på Maximón, eftersom han aldrig har påstått sig vara någon annan än den han är.

Maximón är varken tz´utujil eller vit. Han är gift med en tz´utujildam och har en vit älskarinna – Yamteh´or, Jungfruhora. Maximón tar sig gärna ett glas eller två och röker som en borstbindare, är fullkomligt omoralisk och ständigt på jakt efter kvinnor att lägra. Han är som vi, fast betydligt visare. Han känner och är en del av hela världen.

En gång besökte jag Maximón tillsammans med Víctor, han var kuban och gift med Roses syster. Det var Víctor och Anys som tog emot oss då jag tillsammans med Rose först kom till Karibien och han var den förste som jag talade min usla spanska med. Vi blev goda vänner. Víctor var en fin man, mer än trettio år äldre än Anys och dog för ett par år sedan. Då vi kom till Maximóns cofradía kände en av aj´kunerna igen mig. Han hälsade vänligt på Víctor och mig, men beklagade att Maximón inte var där. Han sov sin siesta på loftet ovanför oss, men om vi ville kunde vi ta en titt på honom. Maximón sov alltid djupt och blev inte störd. 

Jag och Víctor klättrade uppför en brant stege och i loftets halvdunkel låg Maximón och sov. Han hade fötterna vända mot oss. De stack rakt upp i sina grova, blankpolerade läderskor. Vi kunde inte urskilja ansiktet. Han hade en filt över sig och stetsonhattarna hängde på en krok vid ena långväggen.

– Han andas inte. Han är helt orörlig, viskade Víctor.

– Men, han är ju inte levande. Han är en staty, viskade jag tillbaka.

Víctor såg förvånad ut. Jag hade tydligen inte förklarat att Maximón var ett beläte.

– Men, de talar ju om honom som han vore en levande människa.

– Kanske tror de att han är det, sa jag till Víctor efter att ha klättrat ner igen.

Och Armando Caceres? Vad var det för en historia han berättade för mig? Redan innan jag träffade Armando hade jag läst om vad som 1950 hade inträffat i Santiago Atitlán.

På den tiden hade Santiago Atitlán ingen egen präst, det året arrangerades påskhögtiden för första gången av en viss Fader Godofriedo Recinos från El Salvador. När Recinos anlände till kyrkan blev han våldsamt uppbragt över att finna Maximón placerad på kyrktrappan, där han tog emot folkets offergåvor. Efter det att han sparkat omkull Maximón blev Recinos nästan lynchad, men ett par ”skrivkunniga” pojkar lyckades lugna de uppretade stadsborna och förklarat för prästen att han absolut inte fick misshandla Rilaj Mam, eftersom han var en mäktig gud och Santiago Atitláns beskyddare. Den uppretade prästen rusade dock bort till de paulinska fädernas kloster, där han förvarade sin pistol.  Beväpnad återvände Fader Recinos till kyrktrappan där han åter sparkade omkull Maximón, alltmedan han skrek:

- Jag dör för sanningen men jag skall se till att ni följer mig [i döden] och kommer till Helvetet som det pack avgudadyrkare och vildar ni är!

Eftersom Recinos avfyrade flera skott och höll sin pistol riktad mot folkmassan, lät aj´kunerna honom hållas och oskadd ge sig av från staden. Sex veckor efter incidenten återvände dock Fader Recinos med en motorbåt och i sällskap med två andra präster. Sent på natten bröt de sig under pistolhot in i Maximóns bostad slog söner Maximón och högg med machetes sönder hans ansiktsmask, medan de tog med sig två andra masker. En av dem försvann, men den andra dök efter ett par år upp i Musée de l´Homme i Paris. Armando Caceres påstod att det var Nathaniel Tharn som tog den dit.

Antropologen och poeten Nathaniel Tharn bodde under några år i början av  femtiotalet i Santiago Atitlán för att där skriva sin doktorsavhandling om Maximónkulten, Underligt nog skrev Tharn sina studier om mayareligion och buddhism under pseudonymen Michael Mendelson. Tharn är av franskt, rumänskt, engelskt, litauiskt ursprung och född i Paris, där han studerade antropologi och emellanåt var knuten till Musée de l´Homme, sedan flera år tillbaka är han bosatt utanför Santa Fe i USA.

Armando Caceres är en trevlig, något bohemisk kille, mja, han är väl äldre än jag, som forskar kring etnobiologi och därmed är väl förtrogen med allsköns mayalore och personlig bekant med flera aj´kuner runtom i hela Centralamerika och Mexiko. Trots att han var en respekterad forskare var Armando på den tiden jag lärde känna honom något av en hippie som gärna rörde sig i informella kretsar där han blivit bekant med Martin Pretchel. Pretchels mor var kandensisk indian, hans far schweizisk paleontolog och han hade vuxit upp bland puebloindianer i New Mexico.

Tillsammans med Pretchel besökte Armando Maximóns cofradía, där en av aj´kunerna plötsligt började inressera sig för honom. Nicolás Civiliu Tacaxoy, som varit med när Fader Recinos förstörde Maximón, började tala inspirerat, grep den amerikanske killen om axlarna alltmedan han såg honom stint in i ögonen:

– Jag hade en dröm om att en ung man, som liksom Maximón hör hemma i två världar, skall komma hit och bli som en av oss. Du är den som skall föra tillbaka Maximóns ansikte. Du skall bli hans telenel [bärare]. Ansiktet finns någonstans långt härifrån och du är den som skall ta hit det.

Armando visste att masken fanns deponerad i Musée de l´Homme, tillsammans skrev han och Pretchel till Nathaniel Tharn som svarade omgående och efter ett års tid fördes masken av en attaché vid Franska Ambassaden formellt till Guatemala och överlämnades under högtidliga former till representanterna för Cofradía de Santa Cruz som är maximóncofradiáns officiella namn. Nedan ser vi  Civiliu, Pretchel och Tharn vid cermonin 1979.

Nu kommer vi äntligen till gudens nick. Nicolás Civiliu förklarade för de förvånade fransmännen att han omöjligt kunde acceptera masken å Maximóns vägnar, guden måste själv acceptera den.

 Hur skall det gå till? undrade främlingarna. Aj´kunen nickade mot amerikanen:

– Han där, som Maximón själv valt till telenel. Det är han som ikväll skall ge ansiktet till honom. Accepterar Maximón ansiktet som sitt, tar vi emot det.

Under kvällen tändes mängder av stearinljus och placerades på golvet framför Maximón. Cofradíamedlemmarna dansade sina märkligt trippande danser och sjöng sina entoniga sånger, brännvinet flödade och gång på gång bad de amerikanen att han skulle räcka fram masken mot Maximón, men inget hände. Först efter midnatt då Pretchel reste sig upp, gått ner på knä framför Maximón och än en gång räckt fram masken, nickade Maximón tydligt tre gånger. Ansiktet var accepterat, cofradíamedlemmarna skrattade och jublade.

– Vi såg det alla, det var alldeles klart och tydligt, påstod Armando. Jag är fullkomligt övertygad om att Maximón nickade, det var uppriktigt sagt ganska kusligt. Men, men, vad skall jag säga, vid det laget var vi alla ordentligt berusade.Vid ett senare tillfälle frågade jag en aj´kun om Maximón nu hade sitt ursprungliga ansikte:

- Nej, nej det är en kopia, originalet har vi gömt.

Det numinösa finns tydligen överallt. Carl von Linné, den store naturkännaren och skarpe iakttagaren, av allt omkring honom var bergfast övertygad om Guds närvaro i sin skapelse. Linné kunde förundra sig över den ofantliga slösaktigheten med avkommor till växter och djur, som ständigt vissnar bort, dödas och slaktas, men för honom var allt detta en del av existensens oändliga kedja av kraft och liv. Allt levande är beroende av andra organismer och Gud står bakom allt i ett ständigt fortgående kretslopp.

Gud allmakt är också närvarande och verksam i varje människas liv, den utgör en del av mänsklig moral. I sin underliga bok Nemisis Divina höll Linné reda på hur Gud straffat hans fiender. För honom var den etiska ordningen lika med naturlagarna  – Gud hämnas på den som bryter hans regler.

Över dörrkarmen till sovrummet på sin gård i Hammarby hade Linné satt upp en bild på en valhona och hennes kalv. Under bilden står det skrivet Innocue vivito, numen adest, lev oförvitligt en numen är närvarande.

Jag vet uppriktigt sagt inte om jag är religiös, eller ej. Jag tror faktiskt att jag är det. Annars skulle jag inte ha känt att, hur absurt det än kan tyckas vara, en högre, välvillig makt vakar över mig. En förmätenhet, speciellt med tanke på allt det oförklarliga lidande som drabbar och har drabbat miljontals människor som varit betydligt snällare och bättre än jag. Men märkliga ting har hänt mig och jag kan inte hjälpa att känna mig oförtjänt gynnad av någon/något bortom mig själv. Något numinöst som ständigt vakar över mig. Som orden i Beatles sång:

Do you believe in love at first sight?
I'm certain it happens all the time.
What do you see when you turn out the light?
I can't tell you but it sure feels like mine.

Euripides (2005) The Bacchae and Other Plays translated by John Davie. London: Penguin Classics. Ferguson, John (1985) The Religions of the Roman Empire. Ithaca NY: Cornell University Press. Guillén, Jorge (2013) Cántico. Madrid: Biblioteca Nueva. Henrikson, Alf (1984) Antikens historier. Stockholm: Bonniers. Horatius (2017) Plocka din dag: Oden i urval och översättning av Gunnar Harding och Tore Jansson. Stockholm: Wahlström och Widstrand. Kozljanič, Robert Josef (2011) “Genius loci and the numen of a place: A mytho-phenomenological approach to the archaic,” i Bishop, Paul (ed.) The Archaic: The Past in the Present. Hove: Routledge. Mendelson, Michael E. (1965) Los Escándalos de Maximón. Guatemala: Minsterio de Educación. Otto, Rudolf (1958) The Idea of the Holy. Oxford: Oxford University Press. Palm, Anders och Johan Stenström (2011) Evert Taube: Sångboken. Stockholm: Bonniers. Rätsch, Christian (2005) The Encyclopedia of Psychoactive Plants: Ethnopharmacology and Its Applications. New York: Park Street Press. Seneca, Lucius Annaeus (1979) Breven till Lucilius; översättning och kommentar av Bettil Cavallin. Srockholm: Forum. Taube, Evert (1970) När jag var en ung caballero. Stockholm: Bonniers.

 

 

BLOG LIST

When I was a kid, It happened that an elderly lady moaned and stated: "There´s much ado about earthly worries." Certainly, quite often everyday life seems to be choking us. Family life's wear and tear nibble on the soul. The darkness of duties, worries and mistakes hovers above us, closes in and...
När jag var liten hörde jag någon gång en och annan äldre dam suckande beklaga sig med orden ”det är mycket med det jordiska.” Visst är det så, ibland hotar vardagen att kväva oss. Familjelivets slit och smågnabbande knaprar på själen. Det alldagliga mörkret växer och tycks sluka tillvaron. Livet...
The car is a great place for intense music listening. If you are alone in the complete privacy of your vehicle you can indulge in letting thoughts and impressions flout around to the rhythm of the music. It is like being inside a sound system and today I could not avoid thinking about the words of...
Bilen är en utmärkt plats för att ensam försjunka i musik. Alltmedan tankar och intryck kommer och går känner mig som om jag befann mig inuti en musikanläggning. Lyssnade nyligen till Bob Dylans i allmänhet nerklassade och illa omtyckta Saved – för mycket predikande och hammondorgel, för...
For me reading and writing is an inescapable necessity. I cannot be without it. It is a source for harmony and joy. An escape valve. Unfortunately, it takes a lot of time. If it provided me with an income my urge could easily be justified and my happiness would be complete. Not the least could it...
För mig är läsande och skrivande en svårbemästrad drift, en källa till harmoni och glädje. Det tar dessvärre mycket tid i anspråk. Om det gav en inkomst skulle verksamheten rättfärdigas och lyckan vore fullständigt. Inte minst genom att jag för min närmaste omgivning därmed skulle kunna förvandla...
This year our Easter weekend became, at is often is, varied and inspiring. Good Friday – rainy and dark – ended up with the traditional procession in Civitavecchia, an expression of grief over the deceased Christ. It is told that the procession first took place in 899 AD, as a public, joint...
Årets påskhelg var i vanlig ordning omväxlande och inspirerande. Långfredagen – regnig och mörk ledde den fram till en traditionell procession i Civitavecchia, ett utryck för sorgen över den döde Kristus. Det sägs att processionen gick av stapeln första gången 899 e.Kr. och att den arrangerades på...
Two weeks ago we went to the beach at Sosúa. It was the first beach I came to after I as a newly married man had arrived to Dominican Republic from Puerto Rico in 1980. In those days Sosúa was a village consisting mainly of white painted, wooden houses. There was a synagogue and a dairy, which were...
För ett par dagar sedan reste vi till stranden vid Sosúa. Det var den första strand jag kom till efter det att jag 1980 som nygift rest till Dominikanska Republiken från Puerto Rico. Sosúa var en liten by som till stor del bestod av vitmålade trähus. Där fanns en synagoga och ett mejeri, som...
Items: 1 - 10 of 203
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com