PÅSK: Åldrande, död, uppståndelse och en sång av Beatles

04/06/2018 15:33

Årets påskhelg var i vanlig ordning omväxlande och inspirerande. Långfredagen – regnig och mörk ledde den fram till en traditionell procession i Civitavecchia, ett utryck för sorgen över den döde Kristus. Det sägs att processionen gick av stapeln första gången 899 e.Kr. och att den arrangerades på grund av hamnstadens oro inför det nya seklet och en väntad invasion av muslimska sjörövare.

Bekymrade över gångna försyndelser och Guds kommande straffdom, vandrade hundratals penitenti, botgörare – män och kvinnor – längs stadens gator med ansiktena dolda av huvor. Tunga kedjor hade anbragts vid de ångerfulla syndarnas anklar och bar på bastanta träkors. Kedjornas rassel mot gatstenarna ljöd långväga kring och gör så fortfarande. Traditionen hålls vid liv. Efter mer än ettusen etthundra år vandrar hundratals, barfota penitenti genom Civitavecchias gator och slamret från deras kedjor blandas med blåsorkestrars begravningsmarscher.

Med böjda huvuden bär ku-klux-klanliknande pentitenter tunga uppsättningar som framställer den piskade Jesus, hans korsfästning, de sörjande Mariorna och hans döda, malträterade kropp. Poliser, karabinjärer och stadens honoratiores passerar förbi, klädda i sina galauniformer och under djupt allvar. Stämningen är tung, ödesmättad och allt är underligt, vackert och tragiskt.

Påskdagen grydde med klarblå himmel. Vi körde ner till Petersplatsens där förväntansfulla männsikor från jordens alla hörn köade framför säkerhetskontrollerna, som för varje år blivit alltmer rigorösa inför stigande hot om terrordåd. De kontrollerande poliserna och militärerna var artiga och vänliga, vatikanbesökarna tålmodiga och stillsamma. Långfredagens lugubra atmosfär hade lättat.

Medan han med en slags elektronisk stav svepte över mig ringde den kontrollerande karabinjärens mobiltelefon. Med ett urskuldande leende avbröt han undersökningen och besvarade samtalet:

– Ja, ja, Mamma, jag ringer så fort jag kan. Just nu är jag mitt uppe i arbetet. Det är klart vi kommer till middagen. Chiara också? Givetvis. Jag ringer, lovar.

– Det var min mamma, förklarade karabinjären medan han nickade och visade att jag kunde fortsätta fram mot Peterplatsen.

Högtalaranläggningen fungerade bra medan olika, kyrkliga potentater talade, men vi kunde inte höra ett ord av vad påven sa.

– Sabotage, mumlade någon bredvid mig. Kurian avskyr honom. De har säkert fifflat med elektroniken så att vi inte skall kunna höra vad han säger.

Den entusiastiska folkmassan jublade då påve Fransiskus vandrade nerför Peterskyrkans trappor för att stiga upp i Papamobilen. Befriad från tidigare påvars skottsäkra glas körde fordonet sedan ut bland folket. Det hördes var den populäre påven passerade, jublet följde papamobilen kring Peterplatsen.

– Det är som om Rolling Stones kör förbi, kommenterade min yngre dotter. Jag tänkte på John Lennons provokativa uttalande: ”Vi är populärare än Jesus”. Nu var kanske påven Fransiskus kanske mer populär än Lennon. Då han for förbi oss fångade jag ett utmärkt foto av den vinkande Jorge Mario Bergoglio, Guds representant på jorden. Även jag uppskattar denne leende man.

Efter att ha sett påven for vi norrut, till Tarquinia. Etruskergravana var öppna och inträdet gratis. Flera gånger har vi varit där. De små husen som byggts över gravarna ligger utspridda på ett fält som i den begynnande våren prunkade av ängsblommor och frodigt gräs.

För länge sedan rastade vi en gång min äldsta dotter Jannas kanin, Artemis, här och jag tog då ett kort av henne där hon kramar om sin kanin. Då hon blev äldre målade Janna en bild baserad på det kortet. Jag fick den på min födelsedag och blev förtjust i den.  Jag tog mig med den till Stockholm, där jag satte upp den på mitt kontor på Sida, men till min besvikelse och ilska blev den stulen. Nu bor Janna med mitt snart två-åriga barnbarn i sitt hem i Prag, men jag hade med mig Esmeralda, min yngsta dotter och tog ett kort av henne där hon står bland grönskan under en blå himmel, en vårdag i Tarquinia.

En skarp kontrast mot ljuset ovan jord utgjorde de målade gravkamrarna under blomsterängarna. En del var hemlighetsfullt lugubra. Vi undrade varför etruskerna emellanåt framställde bilder av demoner i sina gravar. De flankerade de falska dörrar som målats ovanför de verkliga ingångarna till en del av gravkamrarna, antagligen för att förvirra såväl verkliga besökare, som ondskefulla varelser.

Vid dessa portar till det hinsides kunde Charun vara framställd. En underjordsdemon med spetsiga öron, buskiga ögonbryn, fårad panna, gamnäsa, tjocka läppar, huggtänder och svart pipskägg. Ofta är hans hy blågrå, som för att visa att han är ett kadaver i förruttnelsens första stadium. Ormar slingrar sig kring hans ben och armar, ibland är han försedd med väldiga vingar. I nästan alla framställningar bär han en hammare, eller träklubba, antagligen använd för att klubba motståndare eller offer till döds. Ibland spelar ett otäckt leende på demonens läppar.

I mina etruskerböcker läser jag att Charun, som ursprungligen hette något annat men sedan försågs med grekernas namn på den demon som i sin skrangliga roddbåt forslar de avlidnas andar till dödsriket, är framställd i gravarna för att tjäna som en apotropaioi. Sådana apotropaioi var gudar eller demoner som tjänade som skydd mot ondskan och för att skrämma bort illvilliga makter. Jag tror dock att Charuns funktioner var mer omfattande än så.

På Tarquinias museum, som dagen till ära även det erbjöd fritt inträde, såg vi en sarkofag som bevarat resterna av prästen Laris Pulenas. På stenkistans sida fanns en framställning av hur två charunfigurer svingar sina klubbor över Laris Pulenas huvud. Det tycks som om de istället för att skydda honom är i färd med att slå ihjäl honom.

I böcker om gladiatorer påstås det ofta att romarnas gladiatorspel finner sitt ursprung hos etruskerna. Påståendet är tveksamt. Visserligen finns det flera gravmålningar som tycks framställa rituellt dödande som tycks ha utgjort en del av begravningsriter. Mest berömd är en gravfresk från Vulci där nakna män får sina halsar avskurna, alltmedan Charun betraktar det hela med sin träklubba i beredskap.

Ett blåmålat monster dyker även upp i de romerska gladiatorspelen, i allmänhet beskriven som Dis Pater, Underjordens fader. Hans uppgift är att med en träklubba slå ihjäl skadade gladiatorer. Uppenbarligen rör det sig här om Charun i en annan gestalt.

Jag minns hur jag med min morfar och min kusin Erik Gustaf någon gång i början av sextiotalet såg Mervyn LeRoys Quo Vadis från 1951, med en oförliknelig Peter Ustinov som Nero. Efter alla dessa år har en kort scen fastnat hos mig. Då de dödsdömda, kristna fångarna skall släppas ut ur sin fängelsehåla för att inför en jublande åskådarmassa slitas sönder av lejon, skrider en svartklädd varelse fram till den stora port som skiljer de kristna offren från arenan. Han bär en grågrön mask med spetsiga öron, glosögon och huggtänder, kring hans ena arm slingrar sig en bastant orm. I handen håller han en stav som han tre gånger slår mot porten, som öppnas för att släppa in de skräckslagna kristna. Ibland har jag undrat vem den där demonen kunde vara och det är först nu jag förstår att det var Charun i sin skepnad av Dis Pater.

Jag anar att Charun uppenbarligen inte var, som det ofta har hävdats, en psykopomp, en varelse som ledsagar de döda till ”den andra sidan”. Han var snarare den som såg till att de döende verkligen var avlidna innan de fördes in i Dödens rike. Psykopomp var snarare den bevingade kvinna som allt som oftast avbildas tillsammans med Charun – Vanth. På fresken i Vulci ser vi henne bakom en bödel som skär halsen av ett offer.

Charun är ingen ledsagare, han är snarare en förrättningsman, bödeln som ser till att allt går rätt till, att den döde verkligen är död innan hen kan överlämnas till den väntande Vanth.

Namnet på dödsguden som avrättade de skadade gladiatorerna på Roms blodindränkta arenor, Dis Pater, får mig att tänka på det engelska ordet dispatcher, som betecknar en person som för ett föremål från en plats till en annan. Ordet finner tydligen sitt ursprung i det fornfranska despeechier, ”att befria”, som har ett samband med latinets pedica kätting/boja. Det går alltså att föreställa sig att Charun i gestalt av gladiatordräparen Dis pater genom döden befriar en gladiator från sitt slaveri.

På en vas i Paris ser vi Charun väntande vid sidan om den grekiske hjälten Ajax, som är i färd med att borra sitt svärd genom en trojansk krigsfånge. En scen som påminner om fresken i Vulci som uppenbarligen inte framställer en gladiatorstrid utan hur krigsfångar avrättas vid en hjältes grav, som då Akilles i Iliaden dödar tolv trojanska fångar vid Patroklos griftefärd.

Jag funderar varför Charuns ruskiga gestalt är närvarande i så många etruskiska gravar. Varför inte nöja sig med den vackra, bevingade Vanth, som varsamt för den avlidnas själ till den andra sidan?

Kanske var Charun ett momento mori, en påminnelse om allas vår dödlighet. Hans närvaro minner oss om att vi måste ta vara på vår stund på jorden, göra det bästa av våra liv. Som de framställningar av Tiden i gestalt av Kronos som vi kan konfronteras med då vi vandrar genom gamla kyrkogårdar.

I muséet i den lilla staden Sarteano i vindistriktet Montepulciano finns den i mitt tycke mest skrämmande framställningen av Charun. Den blev funnen i en grav som upptäcktes så sent som 2003. Från den dödes sarkofag slingrar sig en trehövdad orm bort mot en gästabudsscen vid gravens ingång, där ett par livligt diskuterande män ligger bredvid varandra på en divan. 

På andra sidan jagar en quadriga farm, en tvåhjulig vagn förspänd med två lejon och två gripar, vid tömmarna står Charun, med blottade huggtänder och svallande hår. Märkligast, och mest skrämmande, är skuggan som Charun kastar på väggen bredvid sig. Är det dödens mörker som följer oss överallt?

I samma grad som döden är närvarande i de etruskiska gravarna finns livet där. Folk badar, jagar, fiskar, älskar, dansar och dricker vin. Delfiner tumlar kring i havet, fåglar svirrar i luften, där finns blommor, hjortar, pantrar och lejon. Liv och färg, uppenbarligen ohämmade hymner till livet och glädjen.

Speciellt fascinerande är bankettscenerna, rikligt med vin musik och dans. Förbluffande nog finner vi ibland män och kvinnor vilande på samma divaner. Precis som vi på en del sarkofager finner dem vilande tätt tillsammans på sina stenkistor.

På flera bankettscener håller deltagarna upp ägg till beskådande. Även som centrum för nutidens påskfirande har vi kanske lätt för att glömma äggens betydelse som symboler för nytt liv, uppståndelse och återfödelse. För kosmos, perfektion och harmoni.

Då vi från Tarquinias museum kom ut på gatan fann vi stadens invånare väntande på den traditionella processionen till den återuppståndne Kristus ära. En blåsorkester följdes av blåklädda män, beväpnade med gevär som de med våldsamma knallar fyrade av upp i luften. Efter dem kom andra män som även de hade blå kläder och röda halsdukar. De bar på hundra kilo tunga uppsatser med kraftiga trädstammar, som prytts med intrikata lövverk.

Sist i processionen bars den mer än ett halvt ton tunga staty som av träsnidarnas skrå skars 1832 för att ersätta en liknande staty som antagligen skapades 1635.

Dagen efter åt vi tillsammans med våra vänner ett ugnstekt påskalamm – Agnello alla Pugliese. En utsökt rätt med steken lagd på en bädd av skivad potatis och skållade, söta italienska tomater, tillsammans med ister och rosmarin. Steken täcker jag med en blandning av olivolja, persilja, rivna citronskal och peccorinoost. Den misslyckas aldrig.

Påsken – en högtid för liv och död. Tragedi och uppståndelse. Tänker på mina föräldrars död, känner saknad, men underligt nog ingen sorg. De gav mig kärlek och glädje, som förblivit hos mig livet igenom. Tänker på mitt åldrande och förvånas över att det varken skrämmer eller plågar mig. Inte än i varje fall, kanske beroende på att ålderskrämporna ännu inte satt in. Jag har förlorat mitt täta, lockiga hår. Kroppen har slappnat och jag känner en viss svårighet då jag reser mig upp, eller böjer mig ner. Men, inte mycket. Minnet kanske sviker, men antagligen är det inte värre än förr och i mitt sinne har jag ännu inte passerat tjugo år. En ålderdom i stil med den som skildras i Paul McCartneys When I´m Sixty-Four. Om mindre än ett halvår fyller jag faktiskt sextiofyra år. Det är helt OK. Jag har helt oförtjänt varit en lyckliggjord man. When I´m Sixty-Four tindrar av harmoni och välbefinnande. I den sången finns ingen skräck inför ålderdomen.

En av mina bästa vänner, som i sin ungdom var djupt gripen av John Lennons personlighet, hans karisma, geni och skaparkraft, något som betyder att han fortfarande hyser ett visst förakt för Paul McCartney.

– Lennon var geniet av de två, vad Paul gjorde var pubsånger.

Kanske har han rätt. When I´m Sixty-Four är en trallvänlig, enkel, varm och för mig likväl charmig och tröstande sång. Under de senaste dagar har den cirklat runt i skallen på mig. Jag har till min förvåning upptäckt att jag kan hela texten:

When I get older losing my hair
Many years from now
Will you still be sending me a Valentine
Birthday greetings, bottle of wine?
If I'd been out till a quarter to three
Would you lock the door?
Will you still need me, will you still feed me
When I'm sixty-four?

You'll be older too
And if you say the word
I could stay with you

I could be handy, mending a fuse
When your lights have gone
You can knit a sweater by the fireside
Sunday mornings go for a ride
Doing the garden, digging the weeds
Who could ask for more?
Will you still need me, will you still feed me
When I'm sixty-four?

Every summer we can rent a cottage in the Isle of Wight
If it's not too dear
We shall scrimp and save
Grandchildren on your knee
Vera, Chuck & Dave

Send me a postcard, drop me a line
Stating point of view
Indicate precisely what you mean to say
Yours sincerely, wasting away
Give me your answer, fill in a form
Mine for evermore
Will you still need me, will you still feed me
When I'm sixty-four?

 

Det är en enkel sång, nästan barnsligt banal. Den är betryggande, angenäm och gladlynt. Det var en ung man som skrev den. Paul var endast sexton år gammal då han improviserade fram den på sin fars piano. Han berättade senare att den tog form i hans medvetande som en slags kabaretsång, något från en music hall, en trudelutt från radion.

– Jag tänkte då att den kanske kunde bli en sång för någon som Frank Sinatra. Eller kanske en sång i en nummer-revy.

Allt var inte ny musik för den unge Paul. Hans far var musikalisk och spelade gärna schlagers på pianot och grammofonen. I sin ungdom hade Jim McCartney organiserat och spelat med i ett storband, Jimmy Mac Jazz Band.

John Lennon mindes att redan då deras band fortfarande hette the Quarrymen, innan Pete Best hade blivit ersatt med Richard Starky, eller Ringo Starr som han kallade sig, och de fortfarande spelade på The Cavern Club så hände det att Paul spelade When I´m Sixty-Four på piano och sjöng den. De andra killarna i bandet gillade sången:

Vi lade bara till några fler ord, som "barnbarn på knäet" och petade in "Vera, Chuck och Dave." Det var en av de där låtarna han hade med sig, som vi alla hade, egentligen … en halvfärdig sång. Och det var en av dem som blev något av en hit för oss. Vi brukade sjunga sådant då förstärkarna klappade ihop, vi sjöng dem helt enkelt till pianoackompanjemang.

When I’m Sixty-Four blev den första sång Beatles spelade in för den LP som skulle bli deras åttonde studioalbum Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Club Band.

Trots harmonin och glädjen som den utstrålar komponerade den sextonårige Paul sången i skuggan av sitt livs största tragedi. När han var fjorton år dog hans mor Mary i bröstcancer. Hon hade in i det sista arbetat som barnmorska och hemsjuksköterska. För Paul framstod hon i ett änglalikt skimmer och han skrev flera år efter hennes död sin gripande och trösterika Let It Be, som en hyllning till henne:

When I find myself in times of trouble
Mother Mary comes to me
Speaking words of wisdom
"Let it be"
And in my hour of darkness
She is standing right in front of me
Speaking words of wisdom
"Let it be"

När jag finner mig i svåra tider
kommer Moder Maria till mig
och talar kloka ord:
"Låt det vara".
Och i min timme av mörker
Står hon framför mig
och talar kloka ord:
"Låt det vara"


 

Både Paul och John levde i skuggan av sina mödrars tragiska död. Johns mor Julia dog 1958 i en bilolycka. Han hade en gång tidigare förlorat kontakt med henne. då modern överlämnat vårdnaden av den femårige John till sin syster Mimi. 1956 fick John åter kontakt med sin mor. Johns halvsyster Julia Baird berättar i en bok om Johns komplicerade förhållande till sin mor om hur hårt han tog hennes död. Hon citerar sin halvbror:

Jag förlorade min mor två gånger. En gång som ett barn på fem år och sedan igen vid sjutton. Det gjorde mig väldigt, väldigt bitter inuti. När hon dödades hade jag börjat återupprätta mitt förhållande till henne. Under ett några få år hade vi fångat upp så mycket hos varandra. Vi kunde kommunicera. Vi kom överens. Djupt inom mig, tänkte jag: ”Skit i det!  Nu har jag inte längre något verkligt ansvar för någon.”

Sam Taylor-Woods film Nowhere Boy från 2009 berättade om hur John och Paul träffades, hur deras fabulösa samarbete skapades och utvecklades i skuggan av deras mödrars död. Vi får klart för oss hur mötet mellan dessa två så vitt skilda och likväl likartade tvillingsjälar gav upphov till Beatles geniala bidrag till både vår kultur och egna utveckling. Det är med förväntan jag lystrar till hur Johns moster Mimi i filmen ser ut genom fönstret och ropar:

- John you´re little friend is here! John, din lille vän är här!

Genierna möts och historia skapas. Då Johns mor dör och han bryter samman under begravningen låter han sin frustration gå ut över Paul, som dock försäkrar honom att han kan ana hur han känner. Hans mor har också dött. Vi förnimmer rötterna till deras framtida brytningar och attacker mot varandra, men även deras själsgemenskap och undertonen av desperation som emellanåt dyker upp i deras gemensamma produktion och speciellt i Lennons senare alltmer tragiska tillvaro med dess svängningar mellan tillfredsställelse, egoism och desperation.

Både Paul och John växte inte upp under fattigdom, men knappast under några välbärgade förhållanden. Pauls far arbetade som leverantör av bomullstyger till olika affärer och hans hustru Mary tjänade som sjuksköterska mer än dubbelt så mycket som han, något som gjorde det blev knapert för familjen då hon dog. Johns moster Mimi arbetade först som sjuksköterska och sedan som privatsekreterare, medan hennes make George först drev en mjölkaffär med sin bror, men försörjde sig sedan som bookmaker, vadhållningsagent. George, som stod John nära, dog då John var femton år, han tog det hårt eftersom de delade många intressen, inte minst populärmusik.

Det var alltså inte under några speciellt intellektuella eller förmögna omständigheter som de blivande musikgenierna växte upp i, men de hade musiken i blodet och kunde dela sin musikalitet med dem som stod dem nära. John hade sin styvfar och sin mor Julia, som sjöng samt spelade banjo och piano. Paul hade sin far som var en god, men självlärd pianist med en stor repertoar och intresse för olika sorters populärmusik, han lärde sonen spela och inspirerade honom att komponera egen musik.

Jim McCartney var trettioåtta år äldre än Paul och alltså redan femtiofyra år då sonen komponerade When I’m Sixty-Four och sextiofem år då Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Club Band kom ut. Jim kan mycket väl ha varit en inspiration för sången – en i Pauls ögon äldre man som lärt honom uppskatta och spela den sorts musik som låten bygger på, en typiskt  engelsk miljö präglad av relativt fattig småborgerlighet – hemmakvällar, någon afton på puben, söndagsutflykter, försiktighet med pengar. Låt oss analysera texten:

När jag blir äldre och tappar mitt hår, många år från nu. Där är jag nu. Hur kunde den sextonårige Paul McCartney veta att det är vad en sextiofyraårig man kan komma att tänka på, speciellt som han en gång var hårfager som jag och Paul en gång var?

Kommer du att sända mig ett kort på Alla hjärtans dag? En flaska vin som födelsedagspresent? Gammal kärlek rostar inte. Vi möter ett äldre par som fortfarande skänker varandra tecken på sin kärlek och tillgivenhet, för vilka delandet av innehållet i en flaska vin blir en fest värdig en livslång själarnas gemenskap. Tänker på det gamla paret i Disneys Upp där det barnlösa paret Carl och Ellie Fredriksson lever ett lyckligt liv tillsammans, trots att deras längtan efter barn inte blir uppfylld och lyckas bevara sin delade ungdomsdröm om att åka till en speciell plats, ett hopp som dessvärre förvandlar Carl till en vresig gubbe då hans älskade Ellie dör, dock slutar det hela som i en sann saga lyckligt.

Om jag varit ute till klockan tre på morgonen, kommer du då att låsa dörren? Här befinner vi oss i Englands pubkultur, förnöjsamhet i goda vänners lag, om än med lite väl många starka drycker, men det hindrar inte en kärvänlig hustru från att överse med ett och annat av våra smärre övertramp. Efter årtionden av gemenskap känner goda makar varandra och kan tryggt lita på att den andre inte hittar på några större dumheter.

Kommer du fortfarande att behöva mig, kommer du fortfarande att laga mig mat då jag är sextiofyra? Vi behöver varandra. Vi vill lita på varandra och dela våra liv med någon vi älskar, även då vi blivit äldre. Vi vill vara väl omhändertagna och känna oss behövda. Även här visar den sextonårige Paul förbluffande insikter om våra förhoppningar om en trygg ålderdom.

Jag skall vara händig, fixa propparna då ljuset ditt har gått. Här finner vi oss i den ombonade hemmiljön och de trygga könsrollerna. Mannen som åt sin hustru fixar praktiska ting, tar hand om teknikaliteterna, medan hon genom sin mjuka kvinnlighet skapar trygghet och värme – du kan sticka en tröja vid den öppna spisen. Avkoppling är ombonad och trygg även den – på söndagsmorgnarna gör vi en utflykt.

Hemmet är vackert och välordnat, maken gör sitt till – sköter trädgården, rensar ogräs. Kan du begära mer? Mja, ekonomin kunde kanske var bättre, men där tryggheten och kärleken finns där finner vi även medel för enkla men trivsamma nöjen – Varje sommar kan hyra en stuga på Isle of Wight, om det inte är alltför dyrt. Vi skall snåla och spara.

Gamlingarnas tillvaro blir heller inte barnlös, till skillnad från Carl och Ellie i disneyfilmen får de ynnesten av ett familjeliv och njuter nu av sina barnbarn, som står dem nära, något som framställs på ett enkelt och träffsäkert vis – barnbarn sitter i ditt knä, Vera, Chuck och Dave.

Sångens slut visar dock att det hela rör sig om en utopi. Den är ett frieri en ung man skriver till den kvinna han vill gifta sig med:

Sänd mig ett vykort,
säg vad du tycker.
Precisera vad du vill ha sagt.
Din tillgivne tynar bort.
Ge mig ditt svar, fyll i en blankett.
Bli min för alltid.
Kommer du att behöva mig, kommer du att laga mat åt mig
när jag är sextiofyra?

Hur blev det då för Beatlarna? Blev utopin deras? Då låten sjöngs, skrevs och spelades in stod de alla varandra nära:

Beatlarna levde inte med i en allmän tillvaro, de levde gemensamt samma liv. De var varandras bästa vänner. [George ex-fru berättade] ”De hörde alla till varandra. George delade mycket med de andra, sådant som jag aldrig kunde veta något om. Ingen, inte ens deras fruar, kunde bryta sig in där, eller ens förstå det.”

De hade mycket gemensamt, inte enbart musiken, utan även sin humor och syn på livet. De kom från enkla förhållanden. De hade haft en besvärlig, inte direkt burgen barndom. John och Paul hade förlorat sina mödrar. Ringos föräldrar skilde sig då han var tre år. Han hade varit sjuklig och haft en otillräcklig, ryckig skolgång. Men liksom John fick han en vänlig och musikalisk styvfar, som ägnade honom stort intresse och även hans mor sjöng och spelade. Den som tydligen hade den lugnaste barndomen var Paul, vars mor var affärsbiträde och far busschaufför. De uppmuntrade hans musikintresse och fadern köpte honom en gitarr.

Med tiden fick de alla sin beskärda del av drogmissbruk och kraschade äktenskap. De gled från varandra. John och Paul bråkade offentligt, bröt med varandra och lyckades efterhand enbart någorlunda lappa ihop sin tidigare så intensiva vänskap. De blev invecklade i en besvärlig och plågsam prestigestrid. George kände sig marginaliserad genom Johns paternalism och Pauls ständiga prioritering av sitt egna skapande, sin musik, medan Ringo led av mindervärdighetskomplex gentemot de andra, mer geniala medlemmarna av bandet, även om Beatles aldrig skulle kunna ha blivit Beatles utan Ringos insatser.

Det blev enbart Paul och Ringo som förunnades att bli sextiofyra år och de är nu 75 respektive 77 år gamla. John mördades vid fyrtio års ålder, medan George möjligen i viss mån fick uppleva utopin i Georges låt. Han levde emellanåt ett stillsamt familjeliv, fjärran från Johns hektiska offentlighet och odlade sin stora trädgård. I slutet av 1999 drabbade en fruktansvärd tragedi honom då en galning bröt sig in i hans hem, punkterade hans ena lunga, gav honom fyrtio sticksår och en skallskada. Skadorna kan ha haft samband med att han mindre än två år senare vid femtioåtta års ålder avled med lungcancer och en hjärntumör.

Levde Paul sin utopi? Kanske, enligt egen utsaga var hans äktenskap med Linda lyckligt och de tyckte om att allt som oftast leva ett tillbakadraget, harmoniskt familjeliv på sin gård i Skottland, men Linda dog i bröstcancer 1998, femtiosex år gammal och liksom sin vän John ger Paul emellanåt ett splittrat och plågat intryck.

Och åldrandet? Jag minns hur flickor i min ålder ofta svärmade för Paul som ”den sötaste av Beatlarna”, men jag har under den senaste tiden hört hur de beklagat att han inte åldrats på ett ”tilldragande vis”. En och annan har påpekat att han alltmer liknar en gammal tant, kanske Angela Landsbury, som blev berömd genom TVserien Murder, She Wrote, eller som den hette på svenska Mord och inga visor. Jag vet inte om likheten är speciellt iögonfallande:

I en del av de filmer jag sett och som inspirerats av Beatles tycker jag mig finna allusioner till When I´m Sixty-Four. Exempelvis trasslar John till tiden i en scen ur den lättsamt absurda, tecknade Yellow Submarine då han av misstag drar ner visaren på en stor klocka. Ubåten seglar genom ett huvud fyllt av kugghjul och hamnar i Sea of Time, ett hav bestående av gammaldags fickur. Beatlarna åldras rekordsnabbt och omfångsrika, vita skägg växer fram ur deras ansikten. Så fort båten passerat havet föryngras de dock och återfår sin ursprungliga ålder.

Musiken som ackompanjerar denna korta blick in i framtiden är dock inte When I´m Sixty-Four, utan som så många andra av filmens musikinslag är den framförd av en orkester och komponerad av Georg Martin, med inslag av indisk, klassisk musik och en melodislinga som påminner om Georges Within You Without You från Sgt. Peppers´s  Lonely Hearts Club Band

Underligt nog finner jag nu att den film som främst får mig att associera till When I´m Sixty-Four är Richard Lesters i mitt tycke ganska underliga film A Hard Day´s Night från 1964. Richard Lester har sagt att hans motivation för att göra filmen var den befriande livsstil som Beatles personifierade, nämligen en välgörande fräckhet, en form av befriande anarkism:

Syftet med filmen var att presentera något som tydligen blivit ett socialt fenomen i landet. Anarki är ett alldeles för starkt ord, men självförtroendet som pojkarna utstrålade! Djärvheten att klä sig som de ville, tala som de ville, att prata med drottningen på sitt sätt, att på sitt speciella vis prata med folk på tåget, de som "utkämpat kriget för dem” ... [Allt var] fortfarande baserat på privilegier grundade på utbildning, födsel, dialekt, sätt att tala. Beatles var de första att angripa detta ... de sa att om du vill göra något, gör det. Du kan göra det. Glöm allt snack om talang, förmåga, pengar eller uttryckssätt. Gör det bara.

Arbetargrabbarna från Liverpool vände upp och ner på det antikverade engelska ståndssamhället. De var en frisk, förändrande fläkt i ett gammalmodigt och inskränkt England, som aldrig skulle bli detsamma efter deras insats.

Manusförfattaren Alun Owen, som var femton år äldre än Beatlarna och liksom de en hängiven Liverpudlian, tillbringade flera dagar med dem. McCartney kommenterade senare hans insats:

Alun hängde runt med oss och var försiktig med att inte försöka sätta några ord i munnen på oss, han ville höra hur vi uttryckte oss och jag tycker att han åstadkom ett mycket bra manus.

Owen tog fasta på att Beatlarna kände sig som fångar i sin egen framgång. De hade nyligen varit på turné i Sverige och då John blev tillfrågad om sina intryck från den resan svarade han: ”Ett tåg och ett rum och en bil och ett rum och ett rum och ett rum och ett rum.” Redan då jag som tioåring såg filmen blev jag konfunderad över ”Pauls farfar”. Vem var han egentligen? Vad hade han i filmen att göra? Hans närvaro ges i filmen olika, egendomliga förklaringar. Paul säger att farfadern skall följa med dem eftersom hans mor har förklarat att det skulle göra honom gott eftersom han har ”ett brustet hjärta”. Gång på gång blir Beatlarna tillfrågade: ”Vem är den där gubben” och de som undrar får olika svar. Vid ett tillfälle säger George till Paul: ”Det där är inte din farfar. Jag har sett din farfar, han bor i ert hus”. Paul svarar: ”Det där är min andre farfar, men han är också min farfar.”

”Farfadern” visar sig var en skurk och en lebeman, som ständigt testar Beatlarnas tålamod. De säger rent ut att han är en bov och en minglare. Han flirtar med flickorna kring Beatlarna, förfalskar och säljer deras autografer, gör så att Ringo hamnar i fängelse och ställer till oreda filmen igenom. Vad betyder då denne gamle mans närvaro i filmen? Är han en anarkist? En representant för det föråldrade klassamhället som Beatles så effektivt punkterar? En slags projektion av vad de själva kommer att bli i framtiden?

Då filmen gjordes hade Paul varken mor- eller farföräldrar i livet. Hans mor var död. Varför lät han då en så underlig karaktär dyka upp i en film där Beatlarna spelar sig själva. Kanske är Pauls farfar en slags mer eller medveten vrångbild av hans far. Henry Brambell som spelade Pauls farfar var femtioett år, tio år yngre än Pauls egen far, som han faktiskt liknade, i varje fall utseendemässigt.

Men, Jim McCartney var knappast en så slipprig karaktär som Pauls farfar och sonen uttryckte ofta sin uppskattning av honom. Flera av Pauls jazziga kompositioner som alluderar till gamla slagdängor och music hall traditioner har uppfattats som hyllningar till fadern och vad han lärt sin son tycka om.  Stycken som exempelvis Your Mother Should Know och Honey Pie, samt hela den något antikverade liverpoolstämning som inramar Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Club Band. Trots all den uppskattning Paul visade sin far stack han inte under stol med att han allt som oftast besvärades av faderns stora uppskattning av Pauls framgångar och vad han uppfattade som hans överdrivna skrytsamhet över att ha en så berömd son.

Påsken, med sitt budskap om död och uppståndelse, sin blandning av förtvivlan och hopp, fick mig att tyst för mig själv nynna When I´m Sixty-four. Jag är strax där, har förlorat mina föräldrar, har ett långt liv bakom mig och lever knappast inom den utopi som den sextonårige Paul McCartney skildrade och drömde om. Men, jag skulle gärna vilja vara där, med dess trygga värme och enkelhet. Livet visade sig dock vara betydligt mer invecklat och oförutsebart. Men just nu, efter denna påskhelg, känner jag mig nöjd och trygg och Beatles sång värmer mig, som brasan vid vilken sångens kvinna sitter och stickar. Bakom mig finns sådant jag ångrar och som plågar mig. Framtiden fortsätter att vara oviss och otrygg. Men, glädjen och tacksamheten finns också där - över vad jag har och vad jag fått. Jag är strax sextiofyra år, ett faktum som jag inte alls känner mig plågad av.

The long and winding road
that leads me to your door
will never disappear.
I've seen that road before
it always leads me here.
Leads me to your door

Baird, Julia (2007) Imagine This. London: Hodder & Stoughton. Davis, Hunter (2009) The Beatles: The Authorized Biography. New York: W.W. Norton & Company. de Grummond, Nancy (2006) Etruscan Myth, Sacred History and Legend. Philadelphia: University of Philadelphia Museum. Firehammer, John (2015) “The Beatles Are Pent-Up Prisoners of Their Own Notoriety in ´A Hard Day´s Night´," Pop Matters: https://www.popmatters.com/192382-the-beatles-are-pent-up-prisoners-of-their-own-notoriety-in-a-hard-d-2495540861.html Hanks, Patrick (ed.) (1980) Collins Dictionary of the English Language. London & Glasgow: Collins. Welch, Katherine E. (2007) The Roman Amphitheatre: From Its Origins to the Colosseum. Cambridge, U.K.: Cambridge University Press. 

 

 

BLOG LIST

After more than forty-five years, I once more watched Tarkovsky's film Solaris and was astonished to find that I still remembered several scenes. Actually, it may not be so remarkable. The film is about memories and I have some of my own linked to that particular movie. To...
Efter mer än fyrtiofem år såg jag Tarkovskijs film Solaris och förbluffades över att jag fortfarande mindes vissa scener. Egentligen är det kanske inte så märkvärdigt. Filmen handlar om minnen och jag har en del sådana kopplade till den filmen. För mig är Solaris, liksom Tarkovskijs övriga...
After being an au pair in Paris, my younger sister brought back a certain admiration for French troubadours. Since she is four years older than me, I often took after her and tried to adapt to her taste, something that made me listen primarily to Georges Moustaki, but also to other...
Efter att ha varit au pair i Paris förde min yngre syster med sig en viss beundran för franska trubadurer. Eftersom hon är fyra år äldre än jag så tog jag ofta efter henne och försökte anpassa mig till hennes smak, något som gjorde att jag lyssnade framförallt till Georges Moustaki, men...
While I was working in Paris I lived in a small apartment by a blind alley, Square Adanson. Since I lived alone I had evenings, as well the weekends when I did not go home to my family in Rome, for myself. Accordingly, I walked around in the city, having a book with me, which I read when if I...
Då jag arbetade i Paris bodde jag i en liten lägenhet vid en återvändsgränd, Square Adanson. Eftersom jag var ensam hade jag om kvällarna, och under de helger jag inte åkte hem till familjen i Rom, gott om tid för mig själv. Jag strosade därför ofta kring i staden och hade då en bok med mig,...
Reading Fire and Fury, just one in a line of several books I have read about the mystery Donald John Trump. As a person, Trump does not appear as being mysterious. I do not doubt that he is a full-fledged narcissist. The mystery consists in the fact that such a person has been...
Läser Fire and Fury, som blivit en i raden av flera böcker jag läst om mysteriet Donald John Trump. Som person betraktad, framstår Trump inte som ett mysterium. Det framgår klart att han är en fullfjädrad narcissist. Mysteriet består snarare i att en sådan person kan väljas till president...
As so often before, I ended up standing in front of a bookshelf at home, watching the book spines. I pulled out one book bound in red  ̶  Bible for Children. My grandfather had given it to me when I turned eight. On the back of the cover sheet I had once pasted a letter from Grandpa,...
Som så ofta förr hade jag blivit stående framför bokhyllan och med blicken skannat bokryggarna, Jag drog ut en bok, inbunden i rött  ̶  Bibel för barn. Då jag jag blivit åtta år hade jag fått den av min morfar. Framför försättsbladet hade jag någon gång på pärmens insida klistrat in...
Items: 1 - 10 of 215
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com