POESI VID SEXTIO ÅRS ÅLDER: Ett tack till er jag älskar

08/16/2014 10:21

Några tankar, ett kort mellanspel. Imorgon fyller jag sextio år. För mig är det varken dramatiskt eller betydelsefullt. Inget att fira. Jag vill ha det som det brukar vara. Att morgonsolen faller in genom rullgardinens springor, jag ligger i sängen och familjen kommer in, sjungande med en tårta  med brinnande ljus och några enkla presenter. Det får mig att mig att känna mig älskad. Tänker sova över i vårt hus i Bjärnum, där sjön finns i närheten och skogen fortfarande prunkar i sommargrönskan.

En del av min barndom ser jag i naturens ljus; skogen, sjöarna, ängarna och grusvägarna. Hur allt doftade i sommarvärmen, men även under kulna regndagar. Som så många andra inbillar jag mig att jag växte upp i en brytningstid. Jag blev yngling när det sena sextiotalet gick över i ett” medvetet” sjuttiotal, då inåtvändhet ersattes av bortvändhet, eller tillvändhet som det då kallades; reflektion ersattes av engagemang och som så mycket annat var det på både gott och ont.

Tänker inte skriva om mitt liv, det skulle bli lika vindlande och långrandigt som mina andra blogginlägg, enbart konstatera att jag älskade att vandra ensam i skogen, känna dess närvaro; att vara ensam, men likväl inte i ensam.

Det fanns en tid då jag regelbundet läste Lyrikvännen och mycket annan poesi. Men engagemanget, den politiska tillvändheten inkräktade på glädjen och tog över lyriken.  Idealet var klarhet, enkelhet, samhällstillvändhet. Lite halvdant var jag del i det där, kom ut i världen, snackade politik, läste och lyssnade på agitationen som sköljde över mig under mina år i Lund. Någon gång under den tiden dog den nya poesin för mig. Det är nu ytterst sällan jag läser, eller ens grips av nyare poesi.

Utan att vara speciellt musikalisk har jag alltid berusat mig med musik. På sjuttiotalet fick jag för mig att naturen började försvinna från de nyare texter jag lyssnade på. Den omslutande, levande, trygga, religiöst storslagna naturen bröt in endast som hastiga vindsjok.  How can the wind with so many armes around me get lost in the city var några rader från en sång av Yes som min tragiskt bortgångne vän Claes Toft citerade för jämnan, liksom Jethro Tull´s skating away on the thin ice of the New Day. Men, den allomfattande, obegripliga och samtidigt gripande naturen tycktes vara på  glid bort från lyriken. Hade även jag som så många andra fjärmats från den? Kanske inte och jag har vänner som om jag skulle glömma poesin och naturen har lyckats föra mig tillbaka på rätt väg igen.

Jag undrar hur många av de som nu är unga kan sjunka i och glädjas av en dikt av Martinson, som när han skriver:

Snart hänger vinterträdet fullt
av nattliga försök till frusen levnadsteckning.
Där finns en vilja,
frosten lyder den.
Trädet, en gång starkt och äppelkindat,
befaller fram sin vintersaga.

Det finns gott om hisnande naturlyrik. En klar källa att ösa vederkvickande vatten ur. Här är Aspenström:

Oktober

 

Spindlarna lappar sina trasiga nät

- du dröjer dig kvar i sommaren.

 

Men vinden vrider sig sakta mot norr,
även för astrarna återstår endast att dö.

 

Och fastän elden knastrande brinner,
känner du lukten av syra och svart gräs.

 

En morgon vaknar du vid hundskall:
oktober skäller som en raggig hund.

 

Och för mig -  störst av alla, Gunnar Ekelöf, En verklighet (drömd), en gång given mig av en mycket kär vän. Den är kanske lite väl lång för en blogg, men jag hoppas ni förmår vandra in i den, som Ekelöf vandrar i sitt landskap:

Jag tror inte på ett liv efter detta

Jag tror på detta liv

Och nu, när saven slutat stiga och jag har hunnit

till sensommaren, min årstid, minns jag

hur ångestfullt jag förr tyckte syrsorna filade,

tycker så inte längre.

 

Det är redan skumt

och åkervägens smala rödskiftande band

försvinner in i dungar, löper ut ur dungar:

Om varje vägkrök ett mysterium

av färgernas och ljusets egenliv

Det är skönt att gå

En gammal gärdsgård är också med

Det är den stund då stenarna tänker som bäst

Det är den stund då denna stora varelse

andas och doftar. Vilka färger i skymningen!

Trädorna lila, stenar i tankfullt skiftande blått

och lövskogen så rik på skiftningar

som vore den sitt eget sus!

Ett gult löv är ännu en dyrbarhet

På ena sidan vägen sädesfält

och på den andra sidan barrskog

och säden gul till röd och i skylarna guldbrun

och den sandröda vägen, jag älskar sådana enkla vägar

bara för gående och för grova fordon efter fromma hästar

Sådana vägar tycks mig lika goda som någon livsfilosofi

Och varje landskap, varje skiftning i landskapet, innehåller

alla möjliga landskap

och detta liv innehåller alla möjliga liv:

Syrsornas, lysmaskens, grävlingens – alla tänkbara liv

Och det är detta liv som skall fortsätta, som fortsätter

också högre och högre upp, i andra sfärer

Där pågår just nu detta liv

som också är kvällsmolnens liv, och stjärnornas, och de

befolkade världarnas,

och de osynligas liv, och de dödas

ty något annat liv finns inte:

Alla lever de och skall leva

och alla ger av sitt åt alla och lånar sitt ljus åt alla

och alla gömmer sitt ljus för alla och lever av och på alla

och det är inte ett gott och inte ett ont

Det bara är

Det finns en lyckokänsla som kommer sällan men kommer

ändå

Det finns detta vårt förnimmandes vittnesbörd

och detta att vara till.

Flyktigt är allt medvetande

men flyktigt är inte fåfängligt.

Så sluts min bukoliska sång.

 

Ibland grips jag av misstanken att jag av medvetna proggare har berövats en hel del av poesins förtrollning. Politiskt korrekta allvetare som tyckte  reflektion och religion var självbespeglande trams, som vägrade se tillvarons poesi. Många av dem har på gamla dagar sökt sig tillbaka till sitt inre, men dessvärre saknas hos dem naturens stora gåtfullhet. Det är sällan naturen andas i deras dikt och annat skrivande. Jag vill ditin igen, in i skogen, ner i sjön.  Det är lögn att påstå att lyrik slutat fånga mig, men det är oftast gammal dikt. Jag har som lyrikläsare blivit nostalgiker, besökare i en förlorad tid.

Är det åldern? Jag känner mig inte alls gammal, men ibland grips jag av en lätt ångest vid tanken på att jag kanske inte gett mina döttrar, eller mina elever, den glädje jag fann i naturen och kände i poesin. Begriper de alla ord som Martinson och Aspenström växte upp med, som de levde i? Den natur som för dem var en självklarhet. 

Blomster-, fågel- och insektsnamn är ofta ren lyrik, dikter inneslutna i ett namn. Förmår de unga, liksom Ekelöf i sin dikt, uppslukas av naturen. Kan de berusas av den utan att känna dåligt samvete, eller betrakta den som förgiftad av miljöförstöring, eller alltför mycket politisk korrekthet och förprogrammerat tänkande. Sådana tankegångar kan ibland tvinga mig in i ekelöfsk alienation: ”Jag är en främling i detta land: men detta land är ingen främling i mig!”,  fast den store poeten har tröst till hands :

Ja, vara ett med natten, ett med mig själv,

med ljusets låga som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt

Och stilla

Ett med aspen som darrar och viskar,

ett med blommornas flockar som lutar sig ur dunklet och lyssnar

till något jag hade på tungan att säga men alrdig fick utsagt,

något jag inte ville förråda ens om jag kunde.

Och att det porlar inom mig av renaste lycka!

 

Människan är ju en del av naturen, också hon på gott och ont. Tanken på det onda är i det närmaste olidligt plågsamt, sådant som i detta ögonblick sker på ställen i Gaza, Irak eller Nigeria, där människor som du och jag plågas och dödas av människor som du och jag. I allt detta finns dock miraklet att vara  människa, triumfen att finnas till, som hos Södergran:

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar sist.
Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
och höra nattens tysta flod

Det lilla och det stora livet, Familjen kommer in till mig med sin tårta. Jag att vet att därute, i naturen, i grannskapet, på andra sidan havet, i tiden, i det förflutna; där  finns alla mina vänner. De jag älskar och som älskar mig. De som gjort mig lycklig och gör mig lycklig.

Det lilla livet, den stora glädjen som finns i sådant som kan tyckas obetydligt, det tarvliga och enkla. Livets bländande ljuspunkter som gör det värt att leva, som Aspenström skrev: ”som en damhatt med instucken nål, en billig sak, men den blänker vackert.”

Så - nu vid tröskeln av mina sextio år vill jag tacka er alla. Ni som hör mig, läser mig nu och alla ni som inte kan höra mig; för att land, hav eller tid skiljer oss åt, döden har även tagit en del av er. Men ni finns alla här hos mig och jag tackar er för att jag fått möta er och för allt ni gav  mig. Tack vare er är jag är aldrig ensam och jag vill inte att ni skall vara det.

 

BLOG LIST

While I was working in Paris I lived in a small apartment by a blind alley, Square Adanson. Since I lived alone I had evenings, as well the weekends when I did not go home to my family in Rome, for myself. Accordingly, I walked around in the city, having a book with me, which I read when if I...
Då jag arbetade i Paris bodde jag i en liten lägenhet vid en återvändsgränd, Square Adanson. Eftersom jag var ensam hade jag om kvällarna, och under de helger jag inte åkte hem till familjen i Rom, gott om tid för mig själv. Jag strosade därför ofta kring i staden och hade då en bok med mig,...
Reading Fire and Fury, just one in a line of several books I have read about the mystery Donald John Trump. As a person, Trump does not appear as being mysterious. I do not doubt that he is a full-fledged narcissist. The mystery consists in the fact that such a person has been...
Läser Fire and Fury, som blivit en i raden av flera böcker jag läst om mysteriet Donald John Trump. Som person betraktad, framstår Trump inte som ett mysterium. Det framgår klart att han är en fullfjädrad narcissist. Mysteriet består snarare i att en sådan person kan väljas till president...
As so often before, I ended up standing in front of a bookshelf at home, watching the book spines. I pulled out one book bound in red  ̶  Bible for Children. My grandfather had given it to me when I turned eight. On the back of the cover sheet I had once pasted a letter from Grandpa,...
Som så ofta förr hade jag blivit stående framför bokhyllan och med blicken skannat bokryggarna, Jag drog ut en bok, inbunden i rött  ̶  Bibel för barn. Då jag jag blivit åtta år hade jag fått den av min morfar. Framför försättsbladet hade jag någon gång på pärmens insida klistrat in...
They are there, resting among the brain circuits, ready to show up when you need them and sometimes even quite unexpected  ̶  lingering memories (several have been cleared away and disappeared for ever), sayings and songs. Especially the latter have a tendency to move around behind the...
De finns där, slumrande bland hjärnvindlingarna, redo att dyka upp när du behöver dem  ̶  de kvardröjande minnena (flera har rensats ut och försvunnit), talesätten och sångerna. Speciellt de senare har en förmåga att röra sig bakom skallbenen där de blir till ackompanjemang för händelser...
When I was a kid, It happened that an elderly lady moaned and stated: "There´s much ado about earthly worries." Certainly, quite often everyday life seems to be choking us. Family life's wear and tear nibble on the soul. The darkness of duties, worries and mistakes hovers above us, closes in and...
När jag var liten hörde jag någon gång en och annan äldre dam suckande beklaga sig med orden ”det är mycket med det jordiska.” Visst är det så, ibland hotar vardagen att kväva oss. Familjelivets slit och smågnabbande knaprar på själen. Det alldagliga mörkret växer och tycks sluka tillvaron. Livet...
Items: 1 - 10 of 211
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com