SHUNAMATISM: Paris, författare, pilska gubbar och skändade jungfrur

10/01/2018 06:58

Speciellt amerikaner tycks ha en romantisk uppfattning om Paris som en kärlekens, konstens och den goda matens huvudstad, i varje fall om man får tro den bild av den franska huvudstaden som har skapats av Hollywood  ̶  La Ville Lumière, Le Gai Paris. Mina första erfarenheter av staden var dock inte speciellt positiva, kanske främst beroende på att min franska alltid varit ytterst bristfällig och att det franska köket inte imponerat lika mycket på mig som det italienska.

Ett speciellt otrevligt minne härrör från tågluffartiden. Som jag nämnt i någon tidigare blogg var under en vistelse på Rivieran mina pengar på upphällningen, men jag kom överens om att i Paris sammanträffa med några kompisar för att med dem fortsätta färden mot Sverige och därmed skulle mina ekonomiska bekymmer bli lösta. Men, på vandrarhemmet i Choisy-Le-Roi, en förstad till Paris som jag flera år senare blev relativt bekant med eftersom det finns ett IKEAvaruhus där, kände man inte till om mina kamrater varit där eller om de skulle dyka upp. De fanns under alla förhållanden inte inskrivna i deras liggare förklarade man för mig.

Mina få slantar räckte inte för att jag skulle kunna betala en deposition. Det var före kreditkortens tid och jag undrade om jag kunde lämna mitt pass som säkerhet och därigenom få en sängplats tills mina vänner dök upp. Killen vid mottagningsdisken tvekade och bad att få se passet, medan han ögnade genom det föll ett icke officiellt presskort ut som på engelska och svenska talade om att jag emellanåt skrev artiklar för Norra Skåne. Jag använde det några år senare med framgång under ett besök vid teaterfestivalen i Edinburgh.

̶ Vad är det här? undrade han.

̶  Une carte de presse suédoise, svarade jag, mer eller mindre sanningsenligt, så pass mycket klarade jag på min usla franska.

̶  Cela ne suffit pas. Vous êtes à aller en ville, deklarerade han och jag begrep att jag inte kunde stanna. Då jag på engelska undrade om jag möjligen kunde få sova under en buske på vandrarhemmets stängselomgärdade park, tappade han tålamodet:

̶  Absolument pas! C'est complètement impossible. Vous devez immédiatement partir d'ici.

Budskapet var solklart och jag lomade av. Natten hade fallit, det var regn i luften. Jag strövade kring i det ogästvänliga Choisy-Le-Roi och kunde inte finna någon lämplig sovplats. Parkerna var upptagna av ett tvivelaktigt nattklientel och jag smög mig därför tillbaka till vandrarhemmets park, klättrade över stängslet och installerade mig under en buske. Av rädsla för upptäckt virade jag inte ut min sovsäck, utan lade mig på liggunderlaget med ett plastskynke över mig. Medan jag låg där och tuggade på en salamikorv, som jag skar i skivor med min fickkniv, upptäckte jag att jag inte var ensam. Dämpade röster på främmande språk hördes omkring mig och övergick snart i snarkningar.

Trots duggregn och oro för upptäckt lyckades jag somna, men hundskall ryckte brutalt upp mig ur förvirrade drömmar. Då jag yrvaken lyfte på huvudet upptäckte jag hur ficklampors ljuskäglor guppade över parkens gräsmatta. Skräckslagen ryckte jag till mig ryggsäcken och med ena handen om kniven och korven krängde jag springande på mig den. Liggunderlaget och plastskynket lämnade jag därhän. Hörde en hund gläfsa bakom ryggen alltmedan någon skrek åt mig att stanna, men jag vände mig inte om utan kastade mig mot det höga stängslet. Jag hade inte kommit halvvägs över då någon fick grepp om byxlinningen och brutalt ryckte ner mig. Hamnade på rygg och rakt över mig öppnade sig käftarna på en rasande hund. 

Tack och lov håll någon tillbaka den, men i dunklet skymtade jag hur någon höjde en batong. Skräckslagen fann jag några ord på franska:

̶  Ne me frappe pas! Je suis suédois!

Min angripare lugnade ner sig och började gapskratta. Han vände sig om och ropade till sina kamrater:

̶  Ne frappez pas celui-ci! Il dit qu'il est suédois! Slå inte den där, han säger att han är svensk!

Med ett stadigt grepp om min överarm förde min fasttagare mig bort mot vandrarhemmets entré. En bred trappa ledde upp till stora glasdörrar genom vilka ett vitt neonljus belyste platsen framför, som om det vore en teaterscen. Vad som utspelade sig där var något som jag nu, efter mer än fyrtio år, fortfarande har ett klart minne av. Omgivna av betongförsedda män och shäferhundar var en av väktarna i full färd med att prygla upp en liggande man. Batongslagen och sparkarna träffade kroppen med ett otrevligt, dovt ljud. Den hopkurade, brutalt slagne och försvarslöse mannen kved oavbrutet:

̶  Je suis désolé! je suis désolé! Je t'en prie! Laisse faire! Arrêt! Arrêt! Förlåt! Förlåt! Jag ber! Sluta! Sluta!

Ingen av de kringstående gjorde min av att avbryta den skoningslösa misshandeln. Allt som hördes var de motbjudande, dämpade slagen, sparkarna och den slagne mannens förtvivlade kvidande. Tiden tycktes segsliten, rörde sig som i ultrarapid.  En hopkurad skara uteliggare stod handlingsförlamad i ett hörn, med en morrande dobermann framför sig.

Min fasttagare hade släppt greppet om min högerarm och betraktade fascinerat den otäcka scenen. Våldsmannen verkade besatt, tigande och systematiskt lät han slag och sparkar hagla över sitt värnlösa offer. I neonljuset glänste svetten på angriparens ansikte, förvridet till en ursinnig mask. Tanklöst, som hypnotiserad, gick jag fram till den rasande mannen och slog honom lätt på axeln. Jag hade fortfarande korven och kniven i ena handen.

̶  Calmez vous s'il vous plait. 

Var snäll och lugna er.Häftigt vände våldsmannen sitt ansikte mot mig. Ögonvitorna lyste i det förvridna anletet. Ett knytnävsslag fällde mig mot entrétrappan. Där blev jag liggande, hörde polissirener och såg hur min antagonist sträckte på sig, avslutade misshandeln och blickade bort mot grindarna där polisbilarnas roterande blåljus syntes. Bilarna bromsade in, i skenet av blåljus och neon slängde polisen brutalt in uteliggarna i en piketbil. Les flics tycktes inte alls reagera över att en av de hemlösa fick plockas upp från marken, med alla tecken på att ha blivit brutalt misshandlad.

Lika plötsligt som de dykt upp försvann polisbilarna. Omtumlad kom jag på fötter. Kinden hettade. Den smärtade då jag med handen strök över den, men den blödde inte. Ingen tycktes ta någon notis om mig. Väktarna försvann med sina hundar åter ut i mörkret. Jag stod kvar, handfallen med min korv och kniv i handen. Jag strök mig åter över kinden, vände mig om och upptäckte bredvid mig killen från receptionen. Han som sagt att jag inte var välkommen att sova på vandrarhemmet. Receptionisten log vänligt och konstaterade på bruten engelska:

̶  Tough going. Non? Tuffa tag. Inte sant?

Jag svarade:

̶  It was awful. How could you let him beat the poor guy like that? Det var hemskt. Hur kunde ni låta honom slå den stackars killen på det viset?

Han log generat:

̶  Il le méritait. C'est lui qui a commencé. Comment dites-vous? He had it coming? Han förtjänade det. Det var han som började. Hur säger ni? He had it coming?

Jag upprepade:

̶  C'était horrible. And the police did not do anything. Och polisen gjorde ingenting.

Han ryckte på axlarna:

̶  Oh, ils savent comment traiter ces gens. Ne faites jamais confiance à un beur ou à un wog.

Jag fattade inte riktigt vad han sa, men uppfattade rasismen i konstaterandet. Antagligen rörde det sig om att polisen visste hur man behandlar araber och svartskallar. Jag skämdes över min undermedvetna rasism som gjort att jag för att rädda mitt eget skinn sagt att jag var svensk. Något som nu även hjälpte mig var att killen från receptionen antagligen mindes att jag haft något som kunde tolkas som ett slags samröre med pressen och därmed kanske även hade ett visst, möjligen oroande inflytande. Han undrade:

̶  Your - comment dis joue? – side of face, hurts? Har du ont i kinden?

Jag grep efter halmstrået, det här kunde jag utnyttja:

̶  Oui, beaucoup. Ja, mycket.

Han grep mig om axlarna:

̶  Ne t'inquiète pas. Je vais réparer ça. Var inte orolig. Det här skall jag fixa.

Han tog mig till pannrummet. Fick fram en madrass, ordnade med lakan och kudde. På sin fransk-engelska förklarade han att jag kunde sova där tills mina kamrater dök upp. Under två nätter sov jag därnere, men mina vänner dök aldrig upp. Receptionisten och jag skildes som vänner. Han ville absolut inte ha något betalt, något jag var tacksam för eftersom jag inte hade en enda centime i behåll. Vad jag hade var dessvärre en del av mina fördomar bekräftade  ̶  Paris var en hård och tuff stad där rasismen frodades, såväl hos gemene man som hos polisen. Så är det väl på de flesta platser här på jorden, men för mig kom Paris att framstå i en speciellt dålig dager.

Min avoghet gentemot staden försvann dock då jag mellan 2009 och 2012 kom att bo och arbeta i Paris. Jag bodde i Quartier Latin, i en bekväm etta med balkong, kök och badrum, och ägnade kvällar och helger åt promenader och museibesök. Tämligen ofta gick jag på operan och flera kvällar hamnade jag på de små biograferna i grannskapet. Jag fick ofta besök  från Sverige och min familj, medan mina arbetskamrater tog väl hand om mig. Det regnade för jämnan och vintrarna var råa, ofta med dystert snöslask. Jag blev aldrig riktigt vän med det franska köket och förstäderna var dystra. Men det vore lögn att förneka att jag trivdes ovanligt bra i staden.

Liksom i många andra stora städer, som London och Rom, har flera hus i Paris minnestavlor som berättar att författare eller kompositörer bott i dem och där skrivit sina berömda verk. En ovanligt kulen dag, som så ofta i Paris med duggregn och genomträngande väta, hade jag besökt Musée de Cluny, medeltidmuséet som är inrymt i en antik före detta romersk badanläggning. Jag besökte det flera gånger för att avnjuta de sex, utsökta, gotiska gobelängerna, La Dame à la Licorne, som berättar legenden om enhörningen, för att sedan äta kvällsmat på en italiensk restaurang i närheten och botanisera i någon av traktens bokhandlar. På väg hem passerade jag Sorbonneuniversitet och vid en gata i närheten fann jag ett hotell  ̶  Hôtel des Trois Collèges. På en väg var en av de där skyltarna uppsatt:

Här skrev författaren Gabriel García Márquez, nobelpris i litteratur 1982, år 1956 sin roman Ingen skriver till översten.

Bronsplaketten var prydd med ett byst av García Márquez. Givetvis tog jag ett fotografi av en av mina absoluta favoritförfattare. Något högre upp på Rue Cuias höll jag på att snava över clochard som låg pladask på trottoaren. Eftersom det var kallt och fuktigt blev jag orolig och lutade mig över honom, för att se om han levde eller var avsvimmad. Han lyfte på huvudet och skrek ursinnigt:

̶  Laissez moi être! Sortez! Låt mig va´! Ge dig av!

Han verkade inte en vara berusad, enbart arg och irriterad. Efter att ha rutit åt mig lade slusken åter huvudet på en plastpåse, som han hade som huvudkudde. Jag fortsatte ett par steg, vände mig om och kunde inte låta bli att ta ett fotografi på den märkliga scenen med uteliggaren och hotellet där både García Marquéz och Vargas Llosa hade bott och författat. Dessvärre har fotografiet hamnat i någon av mina lådor uppe i Bjärnum, men jag sätter in det så fort jag fått tag på det.

Då jag kommit hem tog jag reda på att García Marquéz bott på hotellet då det hette Hôtel de Flandre och hade där inte enbart skrivit Ingen skriver till översten där, utan även Den onda timmen. I januari året efter hade den tjugoettårige Vargas Llosa under en månad bott på hotellet, medan han gjorde att avbrott i sina studier i Barcelona, då hade Marquéz just flyttat ut. Madame Lacroix som ansvarat för hotellet under den tid García Marquéz varit där och som han mindes med viss tillgivenhet, blev senare ansvarig för det närliggande Hôtel Wetter, där Vargas Llosa lärde känna henne efter att 1960 ha flyttat in med sin tretton år äldre hustru, Julia Urquidi. Vargas Llosas frodiga roman och ovanligt roliga Tant Julia och författaren bygger till stor del på den romans han i femtiotalets Lima hade med Julia, som på den tiden var hans morbrors svägerska.

Julia och Vargas Llosa hade det knapert i Paris och flyttade sedermera ut från Hôtel Wetter. Vargas Llosa stannade dock kvar i samma kvarter fram till 1966, efter att året innan ha skilt sig från Julia och gift sig med sin kusin Partricia Llosa, som studerade vid det närliggande Sorbonneuniversitetet.

Det var först efter det att han lämnat Paris som Vargas Llosa lärde känna García Marquéz. De träffades första gången i Caracas. Fyra år senare, 1971, lade Vargas Lllosa vid Universidad Complutense i Madrid fram sin doktorsavhandling om García Marquéz författarskap  ̶  Gabriel García Marquéz: Historia de un deicidio, ”Gabriel García Marquéz: Historia om ett gudamord”, i vilken han utvecklar tanken om att en stor författare gör våld på verkligheten genom att ersätta den med en egen vision av tillvaron. En insikt Vargas Llosa grundar på García Marquéz skildring av hur han efter många år återvände till sin hemby Aracataca och fann den nersliten, dammig och förminskad, inte alls såsom den framstod i hans minnen. García Marquéz beslöt sig då för att omvandla Aracataca i enlighet med sina minnen, sina fantasier om hur den en gång varit och kanske hur den borde vara. Hur han i sitt inre uppfattade den. Det var så byn Macondo föddes i García Marquéz oförlikneliga roman Hundra år av ensamhet  ̶  en parallell verklighet, ett landskap sett genom ett temperament och därmed kanske sannare, eller i varje fall intressantare, än det vi tror vara en realitet. García Marquéz blir till en skapare, en konkurrent till Gud. Vargas Llosa skrev i sin avhandling:

Att skriva romaner är ett uppror, en attack mot verkligheten, mot Gud, mot Guds skapelse, den som de flesta av oss uppfattar som verklighet. En roman är ett försök till korrigering, förändring, en ersättning för verkligheten, en artificiell skapelse frammanad av romanförfattaren.

En stark vänskap utvecklades mellan de båda författarna, men utanför en biograf i Mexiko City gick den om intet fem år senare. Efter föreställningen kom García Marquéz mot Vargas Llosa med öppna armar, ropande: ”Mario!”, men denne träffade med en rak höger colombianen rakt i ansiktet och vände på klacken medan han muttrade: ”Hur vågar du komma och hälsa mig så där efter vad du gjorde med Patricia i Barcelona?”

Bakgrunden var att Vargas Llosa lämnat sin fru och flyttat till Stockholm med en svensk flygvärdinna. EEfter en kort tid kröp han dock till korset och återvände till Patricia Llosa och deras tre barn i Barcelona. Hon hade dock innan dess sökt tröst och råd hos García Marquéz och hans hustru Mercedes, som rått henne att skilja sig från Mario Vargas Llosa, något hon gjorde först fyrtio år senare.

Det fanns dock flera orsaker till de båda mästerförfattarnas brutna vänskap. Inte minst politiska. Då den kubanska regimen 1971, hävdande att han begått brott den själv hittat på, fängslade författaren Heberto Padilla, reagerade flera tidigare kubanskvänliga författare, väl medvetna om att Padilla hamnat i onåd på grund sin satiriska roman I min trädgård betar hjältarna. Vargas Llosa svor sig fri från sina tidigare Castrovänliga åsikter, alltmedan García Marquéz öppet stödde Fidel Castro.

García Marquéz kände vid den tiden inte personligen Castro, men var en stor supporter av den kubanska revolutionen. Han flög till och med till Havanna och intervjuade Padilla på flygplatsen då den kubanske poeten  ̶  efter att efter bästa stalinistförebild ha tvingats publicera en 4 000 ord lång förnedrande ”bekännelse”  ̶  skulle utvisas. Trots att Padilla för Garciá Marquéz berättade om sitt lidande i Castros fängelser, motsatte sig denne publiceringen av hans bok och framhärdade i sin absurda åsikt att Padilla var en CIAagent. 

Castro och García Marquéz träffades först 1977, men sedan dess var de i ständig kontakt och García Marquéz ägde fram till sin död 2014 en stor villa utanför Havanna, som Fidel skänkt honom. På den krans som Fidel sände till García Marquéz begravning i Mexiko City stod det ”till min älskvärde vän”. En irriterad Vargas Llosa brukade, halvt på allvar, halvt på skämt, fram tills dess han gav García Marquéz en ordentlig blåtira, kalla sin dåvarande vän ”Castros kurtisan”.

García Marquez beskrev sin vänskap med Fidel som främst baserad på den senares brinnande litteraturintresse. Enligt den colombianske författaren var den kubanske diktatorn en mycket noggrann och kritisk romanläsare, som ingående kommenterade var och en av hans romaner. Möjligen delade Castro sin vän Che Guevaras syn på den så kallade latinamerikanska litteraturboomen:

Hela denna boom för latinamerikanska författare är en produkt av den kubanska revolutionen. Utan Revolutionen skulle alla dessa typer inte vara annat än en samling vagabonder kringdrivande i Paris.

Vargas Llosas senare syn på socialism och kommunism framkom med all tydlighet i vad han skrev i boken Manual del perfecto idiota latinoamericano, ”Instruktionsbok för den perfekte latinamerikanske idioten”. Jag tyckte det var en ganska rolig satir över många av de enligt min uppfattning milt sagt världsfrånvända och överdrivet revolutionsromantiska latinamerikaner som jag lärt känna genom åren. En av dem, den argentinske sociologiprofessorn Atilio Borón (även han en hängiven Fidelbeundrare), som jag lärde känna under min tid på Sida och emellanåt umgicks med, har beskrivit boken som:

… en monster skapat av Mario Vargas Llosa, som med all tydlighet bevisar att Högern är oförmögen att skapa några hållbara idéer och att dess diskurs ständigt misslyckats med att tolka ett händelseförlopp annat genom att skildra det utifrån den mest elementära och banala intelligensnivån.

Kanske kan Vargas Llosas våldsamma reaktion utanför den mexikanska biografen likväl främst sättas i samband med den machokultur som både han och García Marquéz från tidiga år varit influerade av. Även om de onekligen var sofistikerade kosmopoliter ångar deras berättelser av latinamerikansk machismo. Detta otyg kan möjligen belysas genom ett generaliserande utdrag ur en bok om mexikanska seder och bruk:

Machismen innebar ett förnekande av alla ”kvinnliga”, hedervärda egenskaper; som osjälviskhet, vänlighet, öppenhet och ärlighet. Den betydde att du var beredd att ljuga utan ruelse, att vara misstänksam, avundsjuk, svartsjuk, elak, hämndlysten, brutal och villig att tveklöst slåss och döda om det gällde att skydda ditt rykte som ”verklig man”. Machism innebar att en man inte kunde tillåta någon form av hot mot hans manliga självuppskattning, även om det kunde innebära lidande både för honom själv och kvinnorna i hans omgivning […] Beviset för en mans manlighet var förmågan att fullständigt dominera sin hustru och sina barn, att ha sexuella relationer med varje åtrådd kvinna. Att absolut inte låta någon ifrågasätta, kränka eller hämma hans manlighet. Det gällde att aldrig avslöja sina innersta känslor, sådant kunde leda till utnyttjande och förnedring.

Magi och cynism, kärlek och makt, korruption och frälsning är talrikt förkommande ingredienser i de imponerande fresker som målats upp av de stora latinamerikanska företrädarna för vad som har kommit att kallas för magisk realism: Alejo Carpentier, Ernesto Sabato, Julio Cortázar, Jorge Amado, Carlo Scorza, Miguel Àngel Asturias, Augusto Roa Bastos, Roberto Bolaño, för att nämna ett fåtal av dessa fängslande författare som samtliga, med sitt utsökta språk och oförglömliga bildspråk har berikat mitt liv och givetvis  ̶  inte minst finns där även Gabriel García Marquéz.

Gabriel García Marquéz skildrar besatthet så att den kan tolkas på olika sätt. Exempelvis förvånades jag då några av mina vänner uppfattade hans Kärlek i kolerans tid som en storartad skildring av en mans outsläckliga kärlek till en ungdomsförälskelse. De uppfattade huvudpersonen som en romantisk drömmare, men jag betraktade honom som en kall cyniker som utnyttjade ett otal kvinnor på jakt efter en kärlek han slutligen finner – därav namnet på romanen Kärlek i kolerans tid.  Huvudpersonens ”kärlek” hade enligt min tolkning något sjukligt över sig. García Marquéz manliga huvudpersoner lider ofta av en osund dårskap, mitt i all den tropiska yppigheten anas en doft av förruttnelse och nekrofili. Den skönjs i Hundra år av ensamhet, Patriarkens höst, Generalen i sin labyrint, Om kärlek och andra demoner, men däri ligger också något av storheten i dessa fantastiska romaner.

Ett liknande mästerskap står att finna i Vargas Llosas mästerverk, som Det gröna huset och Kriget vid världens ände, men där finns även en del osmakliga detaljer, skicklig dolda under en flödande berättarglädje och mångbottnat bildspråk. Men jag tror mig ha funnit fler osmakliga detaljer hos Vargas Llosa än hos García Marquéz och deras närvaro tycks tillta i styrka i några av Vargas Lllosas senare romaner.

Under flera dagar och kvällar hölls jag trollbunden av Kriget vid världens ände, även om jag tydligt kunde se hur intimt den byggde på den brasilianske journalisten Euclides da Cunhas skildring Os Sertões, i svensk översättning Markerna brinna, från 1902. Vargas Llosas roman stod dock fri, mäktig och självständig vid sidan da Cunhas imponerande verk. Värre fann jag det dock vara med Vargas Lllosas hyllade Bockfesten från 2000. Den handlade om den dominikanske diktatorn Trujillo, i sig ett vansinnigt, men fullkomlig reellt exempel på storhetsvansinnig magisk realism, mer absurd än varje upptänklig fiktion. Trujillo hade jag läst åtskilligt om innan Bockfesten dök upp och då retade jag mig på att Vargas Llosa, utan att nämna det, allt som oftast slaviskt följde sina dominikanska och andra förlagor, inte minst Bernard Diederichs skickligt berättade och föredömligt välunderbyggda dokumentärskildring Trujillo: Death of the Goat och det var på goda grunder som den nya zeeländske journalisten anklagade Vargas Llosa för plagiat.

Det där kunde jag dock överse med, men snart fann jag dessutom att Vargas Llosa hade en osund dragning till det bordell-liv som så öppenhjärtligt och cyniskt skildras i Fernando Boteros målningar och inte minst i romaner som Juan Carlos Onettis Juntacadáveres, ”Samla kadaver”, eller Guillermo Cabrera Infantes La Habana para un infante difunto, ”Solodans [eller Havanna, det finns en dubbelmening här] för en avliden kronprins”, romaner som förvisso är fjärran från att vara usel pornografi, men som likväl rör sig i en erotiskt laddad atmosfär. Vargas Llosas fallenhet för mjukporr kommer än mer i dagen i hans odrägligt pornografiska romaner Elogio de la madarasta, ”Till styvmoderns lov” och Los cuadernos de don Rigoberto, ”Don Rigobertos anteckningsböcker”. Den sticker också upp huvudet i Travesuras de la niña mala, ”Den stygga flickans rackartyg”, som dock inte var så usel. Det är lätt att finna rötterna till denna fascination för ytlig sex i Vargas Lllosas intressanta politiska självbiografi El pez en el agua. Memorias, ”Fisken i vattnet. Minnen”, där han skildrar sin politiska karriär som presidentkandidat i Peru, men också sin ungdoms tillvaro i Limas bordeller. Uppriktigt bedrövad blev jag dock då jag nyligen läste hans Cinco esquinas, ”En peruansk affär”, där Vargas Llosa helt i onödan schabblar bort vad som kunde ha varit en spännande politisk thriller med en töntigt skildrad lesbisk kärlekshistoria, helt i klass med Emmanuelle Arsans salongspornografiska alster.

Dessvärre tycker jag att även att García Marquéz författarskap gick en liknande drunkningsdöd till mötes i hans sista roman Memorias de mis putas tristes, ”Minnen av mina ledsna horor”. Redan inledningen var olycksbådande:

Året jag fyllde nittio ville jag som gåva skänka mig en vild kärleksnatt med en tonårig jungfru. Jag kom att tänka på Rosa Cabarcas, ägarinna till ett illegalt kärleksnäste, som brukade informera sina stamkunder då en ny flicka fanns tillgänglig. [...] Jag insisterade att flickan måste vara jungfru och ställas till mitt förfogande redan samma natt. Upprört undrade hon: ”Vad är det du försöker du bevisa?” Djupt sårad svarade jag: ”Ingenting, jag vet mycket väl vad jag förmår och vad jag inte kan göra. [...] Jag har aldrig gått till sängs med en kvinna utan att betala för hennes tjänster och det fåtal som inte varit verksamma inom professionen övertalade jag att ta emot min betalning, antingen med argument eller våld, även om det enbart var för att pengarna skulle hamna bland soporna. Sedan jag var tjugo år gammal skrev jag ner älskarinnornas namn och ålder, platsen för kärleksmötena, samt en kortfattad anteckning om förhållandena kring dem och arten av älskog.  Vid femtio års ålder hade jag listat 514 kvinnor med vilka jag älskat minst en gång. Jag slutade räkna dem då min kropp inte längre tillät mig några täta älskogmöten och då jag inte längre förmådde att hålla reda på dem, utan att skriva ner allt på papper. 

Att García Marquéz hade sin utsökta språkbehandling i behåll. Att han skrev om ”kärlekens förvandlande kraft”. Om ”att kärleken aldrig blir mogen, utan ständigt barnslig i sina uttryck”. Att huvudpersonen kommer till insikt om hur en ohämmad strävan efter sexuell tillfredsställelse har skadat honom och andra. Att han varit oförmögen att söka och finna kärlekens innersta kärna av gemenskap och därmed dess ungdomliga kraft. Inget av detta förmådde att för mig skingra romanens karaktär av unken gubbsjuka.

Visst … åldringen som beskriver sig själv som asocial och ful inser att hans liv förfelats genom en egocentrisk jakt efter sexuell utlösning. Han erkänner att han aldrig har upplevt en ömsesidig kärleksvälsignelse. Det går även att tolka skribentens fantiserande vid sidan av en naken flickkropp som en liknelse för romanskrivandets oförlösta, ofullkomliga förlustelser. Men allt detta är egentligen inget annat än ett obestridligt förnekande av den sovande flickans egenliv. Ett cyniskt våldförande på hennes personlighet. Att den åldrade skribenten ser henne som sin exklusiva egendom. Vid misstanken om att bordellmamman sålt flickan till en annan kund förvandlas han till ett destruktivt odjur, något som givetvis kan tas som intäkt för att Memorias de mis putas tristes är en kraftfull skildring av machismens fördärvliga inverkan på oss människor. Men, effekten går snart förlorad då romanen avslutas genom konstaterandet att författarens ”kyska” kärleksnätter har skänkt kraft och nytt liv åt hans skriverier.  Och än värre blir det då hans svartsjuka besegras genom att han och bordellmamman slutligen vakar över flickans väl och ve, som ett par kärleksfulla föräldrar. Romanen får ett sagoskimrande slut. Är det ironi, eller önsketänkande? Inte vet jag.

Den fjortonåriga flickan, som författaren gett namnet Delgadina, Den lilla magra, kommer aldrig till tals, hon förblir nersövd under ”kärleksnätterna” och berättaren vill inte att hennes dagliga tillvaro och gestalt skall besudla hans drömbild av henne. Är inte detta både misogynt och mer än lovligt sjukligt? Ingen kan få mig att uppskatta detta sista hopkok av Marquéz och för mig blev romanen ett osmakligt smolk i den glädjebägare hans romaner skänkt mig  ̶  Una memoria triste de mi García Marquéz.

Ursprunget till Memorias de mis putas tristes står att finna i García Marquéz novellsamling Doce cuentos peregrinos, tolv långväga berättelser, publicerad 1992, men novellen El avión della bella durmiente, Den sovande skönhetens flygplan, skrevs redan 1982 och handlar liksom Memorias de mis putas tristes om sublimerad sexualitet och betraktande:

Hon var vacker, smidig, med mjuk hy, färg som bröd och hade gröna mandelformade ögon. Hennes hår var rakt och svart och nådde henne till midjan. Kring henne stod en aura av rika anor, av en art som kunde härstamma från Indonesien eller Anderna. Hon ekiperad med utsökt smak: en linnejacka, en silkeblus med bleka blommor, byxor i grovt linne och högklackade, bougainvilleafärgade skor. Då jag såg henne skrida förbi med långa, smidiga lejoninnesteg tänkte jag, medan jag köade på Charles de Gaulles flygplats i Paris, för gå ombord på planet till New York, att: "Detta är den vackraste kvinna jag någonsin sett ".

Till berättarens stora glädje tar denna överjordiska skönhet på flygplanet plats bredvid honom. Men, efter att ha svalt två piller sover hon djupt under hela resan, alltmedan berättaren betraktar hennes och drömmer om den erotiska samvaro de kunde haft:

Jag fällde mitt säte till hennes nivå och vi låg närmre varandra än vad vi skulle ha gjort i en säng. Doften av hennes andedräkt hade samma aura som hennes sorgsna röst och hennes hud andades en svag arom som kunde vara essensen av hennes skönhet. Det var mirakulöst: den föregående våren hade jag läst en vacker, liten roman av Yasunari Kawabata om anrika aristokrater från Kyoto som betalar enorma summor för att få tillbringa en natt med stadens vackraste kvinnor och betrakta dem sovande, nakna och drogade medan männen dog av kärlek i samma säng.

Jag undrar om García Marquéz läst samma bok som jag. Innan jag läst något av García Marquéz hade jag läst flera av Kawabatas korta, märkligt utsöka romaner. Då jag var fjorton år greps jag av Kyoto eller De unga älskande i den gamla kejsarstaden. Aldrig tidigare hade jag läst något sådant; en stillsam, vacker skildring där skönheten stod i centrum. Naturen, blommorna, konsten i harmoni med en enastående, känslig skildring av en exotisk miljö med kimonos, japanska trädgårdar och buddhisttempel.

Vid fyra års ålder miste Yasunari Kawabata båda sina föräldrar och växte upp hos morföräldrarna, men mormodern dog då han var sju år och morfadern då han var sjutton. Kanske är det dessa erfarenheter som gör att Kawabatas verk skapar en känsla av distans. Han framstår som en betraktare, med högt uppdriven, estetisk känslighet. Samtliga sinnen skildras ingående  ̶  dofter, smak, känsel, syn och hörsel  ̶  men samtidigt är berättaren utanförstående: ”Jag känner det som om jag aldrig hållit i en kvinnas hand, inte i en romantisk mening … Är jag en lycklig man som förtjänar lycka?” Kawabata tilldelades 1968 års nobelpris i litteratur, men tog livet av sig fyra år senare.

Huset med de sovande skönheterna handlar inte om ”anrika aristokrater från Kyoto som betalar enorma summor för att få tillbringa en natt med stadens vackraste kvinnor” och som sedan dör av kärlek i samma säng. Huset är en isolerat liggande bordell, präglad av anrika traditioner  ̶  den diskreta, korrekta men hemlighetsfulla värdinnan är klädd i kimono och serverar te, inredningen är sparsmakad och det finns regler för hur de besökande åldringarna skall bete sig i de sovande, nakna flickornas närhet; dessa är alla unga jungfrur, passiva och drogade. Naturens närhet är märkbar; trädens sus och ljuden från ett öppet hav hörs genom väggarna, det märks då det regnar utanför, alltmedan kyla och blomdoft tränger in. Vi får inte veta var bordellen ligger, enbart att den frekventeras av åldringar, vi presenteras enbart för ”den gamle Eguchi”, som är sextiosju år, tre år äldre än vad jag är nu.

Naken tillbringar Eguchi nätterna vid sidan av fem, olika unga kvinnor. Rör vid dem, betraktar dem och insuper deras doft av ungdom, alltmedan han minns de kvinnor han varit tillsammans med. Inte enbart talrika älskarinnor, utan även kvinnor som han haft andra former av förhållanden med; sina tre döttrar, sin åldrande hustru och sin mor som fick en smärtsam död i tuberkulos. ”De sovande skönheterna” vaknar aldrig i Eguchis närvaro. De är enbart objekt för hans sublimerade erotism. Han fantiserar om hur han älskar med dem, men han gör det inte. Vid flera tillfällen blir Eguchis fantasier brutala, han funderar på att skada de unga kvinnorna, strypa dem, men mest ägnar han sig åt en hängiven beundran av deras kroppar.

Det hela har en drömsk, overklig stämning som allt som oftast blir klaustrofobisk. Eguchi plågas av en svag aning om att han är inbegripen i någon form av brottslig verksamhet. Stället ägs av en icke närvarande man. Då en förmögen företagare dör forslas hans lik diskret bort och placeras i ett hotell. De droger som söver flickorna tycks vara farliga. Kanske är de där mot sin vilja? Men, sina tvivel till trots återvänder Eguchi gång på gång till bordellen. Den korta romanen avslutas genom att en av de unga kvinnorna mitt i natten avlider vid Eguchis sida och forslas bort. Värdinnan försäkrar Eguchi om att den olyckliga incidenten inte kommer att besvära honom. Hon ber honom återvända till en annan ”skönhet” och somna vid hennes sida. ”Det finns fler flickor”.  Läsaren får inte veta om flickans död kommer att hindra Eguchis fortsatta besök, men vi anar att han snart kommer att dö och att bordellen kommer att stängas ner.

Huset med de sovande skönheterna är liksom Memorias de mis putas tristes på många sätt en otäck roman, men på ett helt annat sätt än García Marquéz berättelse. Colombianens skildring är långt mer realistisk och har ett lyckligt slut, i den finns ingen krypande, kylig och subtilt sinister atmosfär av snedvriden estetik, känslokyla och spirande ångest.

Att äldre män sover med unga nakna flickor utan att älska med dem har faktiskt ett namn  ̶  shunamatism och har i flera kulturer betraktats som ett sätt för åldrande män att återuppliva sina livskrafter. Då den europeiska bordellkulturen blomstrade under sjutton-och artonhundratalen hände det läkare rekommenderade beteendet som ett botemedel för mäns ålderskrämpor.  

Beteckningen finner sitt ursprung i Bibeln som berättar historien om Kung David och Avishag, en ung kvinna från Shunem:

Kung David var nu gammal och ålderstigen. Trots att man bredde täcken över honom hade han svårt att hålla sig varm. Kungens män sade till honom: ”Herre, låt oss söka reda på en ung orörd kvinna, som kan betjäna och vårda dig. Om hon får ligga i din famn, herre konung, blir du varm.” Sedan sökte de runt hela Israel efter en vacker flicka. De fann Avishag från Shunem och förde henne hem till kungen. Det var en mycket vacker flicka, och hon vårdade kungen och hjälpte honom. Men han låg aldrig med henne (Första Kungaboken, 1:1-4).

Det kanske mest uppseendeväckande exemplet på shunamatism är Mohandas Gandhis krav på att vissa attraktiva, unga kvinnor nakna skulle dela sängläger med honom. Givetvis är detta ett känsligt kapitel för många av dem som, liksom jag, beundrar den store Mahatma Gandhi för hans stora insatser då det gällde att predika och praktisera icke-våld, tolerans och frigörelse för såväl nationer, kvinnor, som män.

Det var då Gandhi 1906 tjänstgjorde som bårbärare under ett av britternas krig mot zuluerna i Sydafrika som han beslöt sig för att göra en stor insats för sina medmänniskor och att detta inte vore möjligt om han inte samtidigt ansträngde sig för att disciplinera sig själv och hänge sig år icke-våld, tålamod, hederlighet, bekämpa sitt högmod och vinnlägga sig om ständig självbehärskning. Gandhi, som kom från en förmögen och politiskt inflytelserik köpmannasläkt var en sökare och idealist som tidigt strävade efter att förbättra människornas villkor och därför var det inte så underligt att han blev en flitig läsare av Lev Tolstoy, som även han var en genial man från en priviligierad familj och som sedermera kom att omforma sitt liv på ett sådant sätt att många betraktade honom som ett helgon, dock icke ett världsfrånvänt sådant utan liksom Gandhi en högst aktiv och mycket inflytelserik person.

Med sin självuppoffrande och temperamentsfulla hustru Sofia Andrejevna hade Tolstoy inte mindre tretton barn, varav fem dog innan vuxen ålder. Deras äktenskap var från början präglat av erotisk passion och vilda känslor. Deras samvaro inleddes med att den trettiofyraårige Tolstoy gav den artonåriga Sofia sina dagböcker i vilka han skildrade sitt tidigare ovanligt vidlyftiga kärleksliv, som bland annat resulterat i att han fått en son med en tjugoårig livegen och gift kvinna på familjens egendom. Denne Timofei Ermilovich Bazykin blev aldrig officiellt erkänd av Tolstoy. Han dog 1934 efter att ha arbetat som kusk hos en av Tolstoy legitima söner, Andrei. Tolstoj erkände också att han i sin tidiga ungdom hade förfört en tjänsteflicka: "Masha, som bodde hos min moster. Hon var jungfru, jag förförde henne, hon avskedades och försvann."

I takt med att hans idéer och övertygelser blev allt radikalare försämrades också Tolstoys förhållande till hustrun. Han började disciplinera sig själv. Sin matlust begränsade han genom att bli vegetarian och liksom många självkontrollerande helgon före honom började Tolstoy ägna ett allt större intresse åt sitt driftsliv. Han ansåg att hans sexuella begär varit alltför intensivt. Enligt honom hade det i alltför hög grad dominerat hans liv. Älskogsbegäret hade hos honom gett upphov till löjlig fåfänga, dåraktiga förlustelser som dans och galanteri, omsorg om utseende och klädsel. Han hade slängt ut pengar på sådant fjant. Rikedomar komna från bönders och arbetares hårda slit hade förspillts på fånerier som varje allvarligt inriktad man kunde vara fullständigt förutan.

Tolstoy kom att betrakta all älskog som den yttersta orsaken till kvinnoförakt och en förödande rivalitet mellan människorna. Tolstoy var förvisso en mästerlig berättare, men hans allt radikalare åsikter om abstinens och självuppoffring smög sig in i hans skriverier och fick en del att framstå som märkligt förvridet, samtidigt som allt han skrev bevarade sin språkliga spänst och fascination. Som Kreutzersonaten från 1890 i vilken Tolstoy berättar om hur några passagerare som börjar samtala med varandra i en tågkupé någonstans i Ryssland (sådant sker ofta i ryska romaner). Livfullt och dynamiskt skildrar han samtalen mellan berättaren, en äldre köpman, en ung bokhållare, en advokat och en kedjerökande medelålders dam. De talar om könsrelationer och äktenskap och kärlek. En uppenbart nervös man, som till en början lyssnat under allvarlig tystnad, kommer plötsligt med ett otäckt avslöjande  ̶  han har mördat sin hustru. Hans besvärade medpassagerare lomar försagt av och snart sitter Pozdnysjev och berättaren ensamma i kupén. Pozdnysjev ger sin medpassagerare en intensiv blick:

 ̶  Ni kanske tycker illa vara att sitta här tillsammans med mig, när ni nu vet vem jag är? I så fall ska jag gå min väg.

̶  Nej, för all del.

Pozdnysjev berättar då att det var just den snedvridna kärleken grundad på ett okontrollerat driftsliv som tågpassagerarna samtalat om som drivit honom till att döda sin hustru. Han berättade om hur en tid av passionerad kärlek, som gett upphov till fem barn, avslutades då hustrun började ta preventivmedel, något som gjorde deras kärleksliv blev ”allt svinaktigare”. Hustrun fattade tyckte till en stilig violinist, med vilken hon övade på Beethovens Kreutzersonat. En musik så kraftfull och mentalt dövande att den dränkte de båda musikanterna i en okontrollerbar åtrå. Pozdnysjev anade det och gjorde allt för att behärska den alltomslukande svartsjuka som slutligen drev honom att knivhugga hustrun till döds, efter det att han ertappat henne och violinisten in flagranti.

Inom denna dramatiskt berättade inramning lägger Tolstoy i Pozdnysjevs mun fram sina åsikter om det fördärvliga driftslivet:

Människan är bara intresserad av att skaffa sig så mycket njutning som möjligt. Och vem är då människan? Jo, naturens herre! Tänk på att djuren parar sig bara när de kan få avkomma, men den här eländige naturens herre – han parar sig alltid, när han behagar. Och inte nog med det! Han upphöjer denna sysselsättning för apor till skapelsens pärla, till kärlek. Och i den kärlekens namn, det vill säga i vidrighetens namn, fördärvar han – ja, vad? Jo, halva människosläktet. Kvinnorna som alla borde hjälpa till att föra mänskligheten fram mot sanning och lycka – dem gör han inte till medhjälpare utan till sina fiender, allt för sin njutnings skull. Se bara vad det är som bromsar mänsklighetens framåtskridande överallt. Jo, kvinnorna. Och varför är de sådana? Jo, just på grund av det här.

Pozdnysjev ondgör sig över läkarvetenskapens, det moderna samhällets framåtskridande, som våldför sig på människans sanna natur och gör henne till ett offer för sina drifter och förvandlar kvinnan till ett objekt:

Antingen kommer hon med de eländiga läkarnas benägna bistånd att förhindra barnsbörd, det vill säga hon blir helt och hållet en hora och sjunker längre ner än till djurets nivå, hon blir ett ting, eller också blir hon, vad hon i de flesta fall är – psykiskt sjuk, hysterisk och olycklig, utan möjligheter till andlig utveckling.

Fyra år efter Kreutzersonaten publicerade Tolstoy sin Guds rike finns inom dig i vilken han redogjorde för vad han funnit genom sin läsning av Schopenhauer, Bibeln och kristna, buddhistiska och indiska mystiker och filosofer  ̶  alla människor bör ändra sina liv i enlighet med andliga principer. Först då du lever i enlighet med Guds innersta budskap  ̶  kärlek till din nästa, självuppoffring och medlidande  ̶  först då kan världen förändras till det bättre och vi kan befria oss från egendomens, våldets, den officiella religionens och den politiska maktens gissel. Om var och en lever i enlighet med den princip som är den innersta kärnan i Jesu lära, nämligen att all form av våld är förkastligt, även sådant som utövas som hämnd eller i självförsvar, då är vi alla på rätt väg.

Guds rike finns inom dig tog Gandhi med storm, här fann han rättesnöret för sitt liv. Liksom Tolstoy avsade han sig personlig välfärd, klädde sig så enkelt som möjligt, predikade sin lära för var och en, spred den genom böcker och artiklar, samlade lärjungar omkring sig, blev strikt vegetarian, djupt religiös, en politisk agitator med en strikt icke-vålds agenda och han avhöll sig dessutom från sexuellt umgänge, alltmedan han skoningslöst disciplinerande sina drifter.

Till min förvåning har jag funnit att jag vid under mina samtal med vänner som är katolska präster funnit att de inte alls skyr ämnen kring sex och samlevnad. Ofta är de mycket välinformerade om bsådana ting och funderar ofta på dem. Som en av dem bekände för mig:

̶  Om du är förnekad något upptar det ofta dina tankar.

Gandhi hade inga svårigheter med att leva enkelt och fattigt, det var den sexuella avhållsamheten som plågade honom. Han utvecklade en mängd komplicerade regler för självdisciplin inom det området, samtidigt som han allt som oftast engagerade sig i pinsamma och ingående redogörelser för sexuell samvaro och ett ständigt predikande för andra att de borde avhålla sig från sådant: "Det är varje tänkande indiers plikt att inte gifta sig. Om han inte kan avhålla sig från äktenskap bör han i varje fall avstå från samlag med sin fru.”

Gandhi späkte sig och satte sin avhållsamhet på test, ett beteende som förvärrades vid hustruns död 1944, men det hade tagit sin början redan under 1910-talet. Till en början sov han i samma rum som andra kvinnor, förutom sin hustru. Sedan började han påklädd sova i samma säng med olika kvinnor. Snart krävde Gandhi att hans sängkamrater liksom han skulle vara nakna och de blev allt yngre, dock hade han inte samlag med dem, utan förklarade att hans beteende grundade sig på hans försök att styrka sin självdisciplin. Han ägnade sig inte alls åt dessa märkliga experiment i det fördolda, utan talade vitt och brett om dem. Jawaharal Nehru, Gandhis närmaste medarbetare och Indiens förste premiärminister, var djupt besvärad av Gandhis predikande kring sex och fann sinn väns och mentors nattvanor besynnerliga, ja rent ”abnorma och onaturliga”. De blev orsaken till att flera av Gandhis närmaste medarbetare lämnade honom och två chefredaktörer på de tidningar i vilka han publicerade sina artiklar vägrade publicera sådana som kretsade kring hans funderingar om sexualitet och hotade med avgång om han fortsatte insistera att de skulle offentliggöras.

Problemet med denne milde, tolerante man var att han krävde att folk i hans omgivning skulle leva i enlighet med hans hårda kyskhetsregler. Medan Gandhi sov naken med unga kvinnor krävde han att män och kvinnor som levde i hans närhet skulle bo och sova skilda från varandra, om de kände sig ansatta av sexuella drifter skulle de omedelbart ta kalla bad.

Gandhis hustru Kasturba förtvivlads ofta över makens moraliska stränghet: ”Du försöker göra helgon av mina pojkar innan de blivit män” och Gandhis äldste son blev av allt att döma ett offer för faderns krav på renlevnad. Likt andra söner till stora män hamnade hans liv i faderns slagskugga. Harilal Gandhi klädde sig i välskräddade, importerade kostymer, spelade och drack och konverterade vid slutet av sitt olyckliga liv till Islam.

Av allt att döma drabbades Mahatma Gandhi av samma blindhet som tycks ansätta andra utövare av shunamatism. Trots allt sig predikande om icke-våld, ödmjukhet, tolerans och medlidande tycktes Gandhi glömma bort att han mitt all sin strikta livsföring och höga krav på sin omgivning själv levde enligt egna regler. Visserligen var han nationens fader, men det var svårt att tillämpa den rollens på hans eget faderskap och som den sanne shunamatist han var undrar jag om Gandhi verkligen kunde, eller ens försökte, leva sig in i känslorna hos de unga kvinnor han valde som sina sängkamrater.

Och Paris? Stämde Che Guevaras åsikt om att förutan den kubanska revolutionen skulle de latinamerikanska, magiskt realistiska författarna ”inte vara annat än en samling vagabonder kringdrivande i Paris.” Inte vet jag, men det tycks dock som om Paris haft en förändrande inverkan på många författare, inte minst då det gällt sexuell frigörelse och kanske även skapandet av en cyniskt maskulin syn på sex. Det hävdade i varje fall Henry Miller, möjligen litteraturhistoriens främste skildare av lössläppt, manlig sedeslöshet. Efter ett besök på Hotell Orfila, där Strindberg genomlevde mycket av sin infernokris, konstaterade Miller:

Det var inte längre något mysterium för mig varför han och andra (Dante, Rabelais, Van Gogh, etc., etc.) hade gjort sin pilgrimsfärd till Paris. Paris som drar till sig de torterade, de hallucinatoriska, de stora kärleksgalningarna
 

Adams, Jad (2011) Gandhi: Naked Ambition. London: Quercus Books. Borón, Atilio (2008) “La derecha contraataca” i El Pais, 29 de marzo. De Monte, Boyé Lafayette (1996) NTC´s Dictionary of Mexican Cultural Code Words. Chicago: NTC Publishing Group. García Marquéz, Gabriel (2004) Memorias de mis putas tristes. Madrid: Editorial Planeta. García Marquéz, Gabriel (2006) Doce cuentos peregrinos. New York: Vintage Español. Halford; Macy (2010) ”The Nobel Is the Best Revenge” i The New Yorker, October 7. Kawabata, Yasunari (1969) House of the Sleeping Beauties and Other Stories. New York: Kodansha International. Miller, Henry (1976) Kräftans vändkrets. Stockholm: Wahlström och Widstrand.  Mostashari, Firouzeh (2010) From the Ideal to Femme Fatal: Tolstoy’s Thoughts on a Peasant Woman https://russiantheatrefest.yolasite.com/research.php Padilla, Heberto (1981) I min trädgård betar hjältarna. Stockholm: Norstedts. Tolstoy, Lev (1984) Kreutzersonaten. Stockholm: Atlantis. Tolstoy, Leo (1988) A Confession and Other Religious Writings. Harmondswoth: Penguin Classics. Vargas Llosa, Mario (1971) García Marquéz: historia de un deicidio. Barcelona: Editorial Seix Barral. Vargas Llosa, Mario, et.al. (1996) Manual del perfecto idiota latinoamericano. Barcelona:  Plaza & Janés.

 

 

BLOG LIST

The Danish poet Hans Adolph Brorson, priest in the southern Jutland town of Tønder, wrote in 1734 the psalm I Walk in Danger All the Way, which third verse asserts the certainty of death:  And death pursues me all the way, nowhere I rest securely; He comes by night, he comes by...
Hans Adolph Brorson, präst i den sönderjyllandska staden Tønder, skrev 1734 psalmen Jeg går i fare, hvor jeg går, vars tredje vers beskriver dödens visshet: Jeg går til døden, hvor jeg går og ved mig ikke sikker, ej nogen dag og time, når han har mig alt i strikker; et lidet åndefang kan ende...
My wife and my daughters tell me that I do not get enough sleep. They know and have read that we humans should sleep for at least eight hours, if we do not do it we are threatened by Alzheimer's disease and senility. I assume they are right, usually I do not sleep for more than six hours. However,...
Min hustru och mina döttrar säger mig att jag sover för lite. De vet och har läst att vi människor under varje dygn bör sova åtta timmar, gör vi inte det hotar Alzheimer och senilitet. Möjligen har de rätt, oftast sover jag inte mer än sex timmar. Drömmer gör jag dock varje natt och jag ser fram...
Especially Americans seem to have a romantic view of Paris as the capital of love, art and good food, at least if you believe the image of the French capital created and supported by Hollywood  ̶  La Ville Lumière, Le Gai Paris. My first experiences of that town were not...
Speciellt amerikaner tycks ha en romantisk uppfattning om Paris som en kärlekens, konstens och den goda matens huvudstad, i varje fall om man får tro den bild av den franska huvudstaden som har skapats av Hollywood  ̶  La Ville Lumière, Le Gai Paris. Mina första erfarenheter av...
Sometime in the late seventies, I and Rose went to an auditorium in the university town of Lund in southern Sweden, to listen to a lecture and watch colour slides presented by Erich Anton Paul von Däniken. The hall was filled and the atmosphere was expectant. The crowd was mixed; enthusiastic UFO...
Någon gång vid slutet av sjuttiotalet befann sig jag och Rose på Spartas auditorium i Lund för att lyssna till ett föredrag och se ljusbilder presenterade av Erich Anton Paul von Däniken. Salen var fylld och stämningen förväntansfull. Publiken var blandad; entusiastiska UFO-nerdar satt med sina...
Much remains a mystery and I have now reached an age which makes me realize that there are several things I will never learn to understand  ̶  mathematics, chemistry, nuclear physics, quantum mechanics. I acknowledge the fascination and power inherit in such wisdom, though like a dog...
Mycket är gåtfullt och jag har nu nått en ålder som fått mig att inse att det finns sådant jag aldrig kommer att begripa och inte heller kommer att lära mig – matematik, kemi, kärnfysik, kvantmekanik. Jag anar fascinationen och kraften som finns förborgad i dessa kunskaper, men likt en hund som...
Items: 1 - 10 of 229
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com