SKRÄCK OCH ILSKA: Skildrad och upplevd

11/29/2018 21:50

Starka känslor fascinerar mig. Ilska är ett sådant sinnestillstånd – min och andras, fast egentligen skrämmer den mer än fascinerar. Som så mycket annat jag inte förstår söker jag förklaringar till ilskan. Vad orsakar den? Grundorsaken borde väl vara allmän frustration, en oförmåga att kommunicera.

Men, rent fysikaliskt? Vad händer då ilskan tar över? Vetenskapen tycks numera vara tämligen klar på den fronten. Ilska har samband med känslor av hopplöshet, förtvivlan och mental överansträngning. Den skapas av stressorer; mer eller mindre permanenta omständigheter. En uppfattning om att du inte räcker till, en eländig arbetssituation, oro för framtiden, kronisk sjukdom, mobbing, arbetslöshet, dålig ekonomi, maktlöshet, ensamhet. Ovanpå allt detta finns större och mindre förtretligheter som oväntat kastar oss ur rutiner och känslor av trygghet och säkerhet  ̶  personliga misslyckanden, obetalda skulder, orimliga krav, olyckor och utskällningar. Värst av allt är livsförändrande tragedier som krig, naturkatastrofer, förbrytelser, frihetsberövande, skilsmässor, närståendes död eller försvinnanden.

Stressorer får hjärnans amygdala (mandelkärna) att stimulera vissa körtlar (hypopotalamus, hypofysen, binjurarna) som aktiverar ämnen som adrenalin och noradrenalin, ökar produktionen av vasopressin, kortisol och hormoner, som i sin tur frigör kortikotropin och adrenokortkotropin (vad det nu kan vara?). Ämnen som blandar sig med blodet, skapar andningsbesvär och magsmärtor, ökar pulsen och spär på ångesten. Vi känner rädsla, vill fly från kvävande, krävande situationer. Gå till attack eller helt enkelt strunta i allt, ge upp. Detta tycks vara den vetenskapliga förklaringen till ångest, skräck och fasa.

Vad jag förstår så är det här vi även finner ilskans upphov. Ett samspel mellan yttre och inre faktorer. Vårt blod har försurats av en mängd ämnen som oavlåtligen flyter kring i vår organism. En permanent och diskret tilltagande förgiftning; brandfarliga vätskor som exploderar genom gnistor i form av en otrevlig anmärkning, kritik, förflugna ord, elakheter.

Ilska och besvikelser möter oss ofta och dessa möten är genom sin påtaglighet, sin påträngande närvaro, speciellt plågsamma. De kräver vår omedelbara reaktion. Just detta är möjligen en orsak till varför jag lockas av de beskrivningar av starka känslor som skapas av konst och litteratur. Där möter jag skräck, ilska och smärtsamt våldsamma reaktioner, men dessa möten kräver ingenting av mig. Jag befinner mig fjärran från det som skildras. Händelserna ställer inga krav på mig. Jag blir till en osynlig betraktare med gott om tid och möjlighet att lugnt studera dramatiska händelseförlopp och intensiva passioner.

Läste nyligen en essä av författaren och teckentydaren Roland Barthes, Författarens död. För många år sedan hade jag blivit imponerad av hans bok Mytologier, i vilken Barthes beskriver kopplingen mellan mytbildning och makt, samt i en mängd korta studier tar upp skilda ämnen som fribrottning, striptease, myter kring rödvin, plast, mjölk och chips, astrologi och Tour de France som hjältedikt. Han recenserar filmer och skriver om filmstjärnor (som Chaplin och Garbo) och bilar (Citroën). Med andra ord ett läsäventyr och en ögonöppnare som fick mig att se vardagen i ett nytt ljus.

Flera år senare fick en äldre dam, författarinnan Esther Hautzig som var en stor beundrare av japansk kultur, mig att i New York läsa Barthes Teckenriket i vilken han med en främlings blick skildrar ett Japan som enligt honom är fullständigt annorlunda Västvärlden.  Barthes förstår inte det japanska språket och blir därför betraktare av en värld fylld med tecken/bilder och främmande åtbörder som omsluter både betydelse och tomhet. Han skildrar ett modernt Japan som likväl är en tidlös, zenbuddhistisk drömvärld, kanske inte ens det verkliga Japan. Barthes Japan stimulerar honom och oss till nya tankesätt, något som dock inte hindrar honom från att göra tvärsäkra och generaliserande påstående om ”västerländskt” tänkande.

Även om jag uppskattat både Mytologier och Teckenriket undvek jag länge Författarens död. Detta berodde på att jag som ung läst litteraturhistoria i Lund och då retat mig på Erland Lagerroths undervisning och hans bok Romanen i din hand, som förespråkade en hermeneutisk romanläsning. Litterära verk borde enligt Lagerroth uppfattas som slutna i sig själva; texten skulle gynnas genom en brist på kännedom om författaren, hens miljö och bakgrund. Då ord och strukturer trädde fram i förgrunden skulle läsupplevelsen bli rikare, obesmittad av förutfattade meningar.

Jag har inte gillat då lärare och andra talat om för mig hur jag skall närma mig en text och hur jag borde förstå vad jag läser. Att möta en bok är för mig som att möta en människa; betrakta och lyssna till henne. Inte skall någon förklara för mig hur jag bör bete mig vid ett sådant möte och vad jag bör lägga märke till hos den jag möter. Eftersom Lagerroth vid upprepade tillfällen nämnde Författarens död beslöt jag mig för att inte läsa den essän.

Likväl, då jag nu läst Barthes lilla skrift inser jag att den förordar något helt annat än en läsandets tvångströja. Barthes tycks mena att läsande skall ske förutsättningslöst, som då han som främling vandrade genom Tokyos namnlösa gator och fann att det ena tecknat efter det andra tycktes dölja en mängd undermeningar, kring vilka han inte kunde göra annat än att fantisera och forska, låta tankarna leka.

Genom att dödförklara författaren trodde sig Barthes kunna lämna fältet fritt för en mångfacetterad läsning. En upplevelse av texten ”här och nu”, fritt svävande i en ”evighet”. Det är i läsarens hjärna som textens mångfald blir till en del av den “rymd” där berättelser skapas. Författaren är inget annat än ett språkrör:

… en särpräglad röst som i sig innefattar en kör av oskiljbara röster. Litteratur skapas av en röst sammansatt av stämmor vars specifika ursprung vi inte kan spåra. Litteraturen blir därmed en behållare, en struktur till vilken varje ämne söker sig, fällan där all identitet går förlorad, innesluten i en förkroppsligad egenart som skapar en text. 

Barthes hyllar det muntliga berättandet och det är här vi finner urgamla skildringar av ilska och skräck; det gränslöst okända.  Skräck har i alla tider fascinerat oss. Kusliga historier berättades vid bambutifolkets lägereldar, vid backstugornas brasor och av barn i mörka källare och vindar. Skräck är en fundamental känsla som påverkar oss alla. Likt ilskan som kan explodera då stressorerna under lång tid har fått förgifta vårt blod, ligger även skräcken dold inom oss och kan plötsligt genom en oförutsedd händelse väckas till liv.

Gustav Meyrink, vars hallucinatoriskt mardrömslika skildringar säkert hade ett visst inflytande på Kafka, har sedan jag som yngling läste en av dem i tidskriften All Världens Berättare, som min far ofta satt och bläddrade i. Den underliga berättelsen, Urmakaren, ledde mig sedan till flera andra av Meyrinks noveller och romaner. Jag har svårt att bedöma deras litterära värde, men de är samtliga förlänade med ett sällsamt bildspråk som fastnat hos mig. Det tycks mig som om de i ovanligt hög grad har den mystiska, tidlösa dimension som Barthes tycks beskriva. Författaren är närvarande, men hans berättande har en i det närmaste anonym karaktär.

En av Meyrinks noveller, Der Schrecken, Skräcken, utgiven 1913, kan illustrera den ruvande hotfulla stämning jag förknippar med en riktigt bra skräckskildring. Den korta berättelsen beskriver en kuslig straffanstalt där en mängd fångar inväntar sin avrättning. Då de i cirklar vandrat kring på den muromgärdade rastgården återvänder de till sina celler, men fångarna kan inte sova eftersom de vet att en av dem kommer att avrättas i gryningen. Meyrink för oss genom fästningens fuktigbemängda korridorer:

Vid mitten av huvudentrén, där den vidgar sig, står en kista, dold av mörkret. Ljudlöst, långsamt, lyfter sig locket. – Då sprider sig dödsfruktan genom byggnaden. – Orden fastnar i fångarnas munnar. – Inte ett ljud hörs i korridorerna. – I cellerna bullrar deras hjärtans slag i öronen. Bland parkens träd och buskar rörs inte ett endaste blad, alltmedan de med sina höstliga grenar river i den grumliga luften. – Det är som om allt blivit mörkare.

Efter att kistlocket har gläntats krälar en väldig, blodigelliknande varelse fram, för att sedan, genom att dra ihop och sträcka ut sig sakta ringla sig fram genom korridorerna. Det är Skräcken! Medan odjuret hasar sig förbi deras tillbommade cellportar kurar fångarna ihop sig i fasa. Slutligen kryper skräcken in i den dödsdömdes fängelsehåla och famnar honom i ett iskallt, fuktigt grepp. 

Möjligen finns det ett drag av igenkännande i skräckupplevelser? Ett återupplevande av tidigare rädslor. En av de få återkommande mardrömmar jag minns från min barndom var uppenbarligen inspirerad av en av de värsta skräcksagor jag hört – Hans och Greta, som handlar om hur föräldrar sätter ut sina barn i skogen för att de skall dö. Hur de hungrande, övergivna barnen går vilse i milsvida skogar enbart för att hamna hos en gammal käring som fängslar dem och visar sig vara en omänskligt grym kannibal.

I min dröm hördes hur en viskande, otäckt släpig röst kommentera händelseförloppet: ”En stig. Den vindlar genom skogen. Allt är mörkt. Månsken får stigen att lysa vit. Bakom kröken ligger ett förfallet hus. Du knackar på dörren. Den glider upp. Och …” Innan jag fick se vad som dolde sig därinne hade jag vaknat; skräckslagen och kallsvettig.

Långt senare läste jag i Stephen Kings Danse Macabre, Dödsdansen, att vad jag upplevt som barn i själva verket hade varit skräckens sanna natur. Något jag senare sökte i allsköns skräcklitteratur. King beskriver olika former av skräck. Enligt honom är skildringen av en stegrande terror (skräck?) den grundläggande beståndsdelen i en kuslig historia, en känsla som en författare bör försöka hålla vid liv genom hela sitt berättande. En ständigt ökande, adrenalinbefrämjande oro inför det hotfullt okändas närvaro. Tiden som leder fram till det ögonblick då portarna öppnas och vi står öga mot öga med monstret. Det är fasans (the horror?) klimax, en chockartad känsla av outsäglig förskräcklighet, något obeskrivligt förfärligt, som likväl kan framstå som märkligt befriande. Kanske liknande en förödande ilska? Det ögonblick då lagrade stressorer exploderar i okontrollerbar förödelse.

Enligt King ingår även ett tredje element i de flesta skräckskildringar. Revulsion, äckel inför det okändas vämjeliga aspekt. Det är en lättköpt effekt, vanlig i vad som kallats splatter movies, filmer som excellerar i skildringar av extrem monstrositet, lemlästningar och okontrollerbart våld. King erkänner att han känner en viss skam då hans emellanåt otyglade berättande urartar i vämjelse.

För mig är skräck den ädlaste attityden av de tre, den jag vill använda mig av för att gripa tag i mina läsare. Men, då jag inte förmår vidmakthålla skräcken försöker jag väcka fasa och då jag inte lyckas med det förfalller jag till att skildra överdrivna otäckheter. Något jag inte är stolt över.

Historieberättaren King skriver dock inte om en fjärde form av skräck – de dokumentära skräckskildringarna, i form av reportage, böcker, filmer och fotografier. I sin bok Mytologier påpekar Barthes att även sådana skildringar är en form av fiktion, inte minst fotografier och filmer. De utgör ett urval från ett händelseförlopp och speglar författarens, fotografens, konstnärens avsikt att skildra ett fruktansvärt ögonblick/skeende. Barthes beskriver sina intryck från en fotoutställning som skildrar våld och lidande:

De flesta skräckbilder vi sett är falska just därför att de valt ett mellanläge mellan det litterära och det uppförstorade: då de är alltför avsiktligt gjorda för fotografiet och alltför exakta för måleriet, saknar de både litteraturens förmåga att chockera och konstens sanning ...

Den medvetna estetiken förhindrar att vi drabbas den chock som bilderna vill förmedla. Enligt Barthes är fotografier som inte är tillrättalagda de mest övertygande:

Det är alltså logiskt att de enda skräckfotona på utställningen (vars princip förblir mycket lovvärd) är just fotografierna från fotoagenturerna, där överraskningsmomentet formligen exploderar på grund av det enträgna, bokstavliga och påtagliga i deras trubbighet.

Krigsfotografering utvecklades under 1900-talet till en speciell genre som fick fotografer att riskera sina liv för att fånga dramatiska och ofta estetiskt tilldragande bilder, som kunde säljas till högstbjudande kunder. Förutom free-lance fotografer och ackrediterade krigsfotografer anställda av olika mediaföretag, har flera länder nu professionella fotografer knutna till sina stridande förband. Ett exempel på detta var Hilda Clayton som arbetade för 55th Signal Company i Afghanistan. Hon dödades tillsammans med fyra soldater då hon fotograferade hur en granatkastare avfyrades. En granat fastnade i röret och exploderade. Den bild man fann i hennes kamera spreds över världen och såldes till en mängd medieföretag.

En liknande fotografigenre är bilder från olika katastrofer, inte minst sådana som avbildar extremt lidande och svältande barn. Sådana fotografier syftar i allmänhet till att väcka vårt medlidande och agera för att hjälpa de nödlidande, eller protestera mot rådande förhållanden. I en essä som Susan Sontag skrev strax före sin död i cancer 2004, Regarding the pain of others, Att se andras lidande, förklarar hon hur sammanhanget inom vilket ett fotografi har blivit taget, hur det har vinklats, ger mening och innehåll åt motivet. På liknande sätt är även en dokumentär skildring av lidande ett utdrag ur verkligheten, skildrat på ett alldeles speciellt sätt och med ett klart syfte. Sådana bilder kan hjälpa oss att förstå, att försöka sätta oss in i andras lidande, men de kan aldrig få oss att hamna i samma situation som människorna på bilden. Vi förmår inte genomlida samma känslotillstånd, samma förtvivlan. Vi är och förblir skilda från den verklighet som framställs genom text och bild.

En skräckhistoria är i än högre grad en konstruktion fjärran från den fasa den skildrar och i det förhållandet ligger mycket av skräckens attraktion. Skräckens domäner var länge begränsade till milsvida skogar, djupa grottor, öde hus och förfallna slott, befolkade av galna adelsmän och munkar, gastar, vampyrer och allsköns monster. Snart kröp dock skräcken allt närmre sina läsares vardag. Bram Stokers Dracula från 1897 utspelar sig inte enbart i en förfallen borg belägen i Transsylvaniens dunkla skogar, mellan överhängande bergsmassiv, utan även i ett högst samtidigt London, med advokater och mäklare, skrivmaskiner, kinetoskop, telegrafi- och blodtranfusionsapparater. I sina fantastiska berättelser från samma tid lyckades H.G. Wells para samman teknologiska framsteg med skräck och ondska och gav därmed grunden till en framtida blandning av skräck och science fiction.

Det första världskrigets fasor ändrade än mer skräcklitteraturens karaktär. Visserligen utspelade sig många berättelser fortfarande i mer eller mindre övergivna borgar och ensligt belägna hus, men författare som H.P. Lovecraft och Arthur Machen öppnade portarna till en annan, mer kosmisk och uråldrig, skräck. I sina berättelser antydde de närvaron av en fullständigt amoralisk, uråldrig ondska som ständigt lurpassar på oss, inte enbart djupt i vårt eget inre utan även som rent påtagliga monster som döljer sig i en natur som inte alls är välvillig, utan grym och skoningslös. Spindlarnas och rovsteklarnas värld. 

Även vår mänskliga natur utgör en del av denna hjärtlösa ondska, eller snarare känslokyla. Än värre blir det om vårt omgivande samhälle har en förmåga att utplåna vår personliga egenart, vår förmåga till medkänsla. Allt det som gör oss till människor, i ordets positiva bemärkelse.

Första Världskriget hade för miljontals människor bevisat hur vansinnig världen verkligen är. Hur kollektiv galenskap kan vila tätt under en tunn hinna av civilisation och medmänsklighet och att denna hinna när som helst kan brista så att våld, grymhet och brutala drifter kan kräla fram likt infekterat blod och stinkande var. Under decennier hade gifter som chauvinism, rasism och nationalism tillåtits förgifta samhällskroppen och nu briserade de ackumulerade giftämnena i slakt och samfälld sinnesförvirring. På kort tid skapade mänskligheten ett helvete på jorden. Underjordens portar öppnades på vid gavel och mörkrets makter manades fram.

På få platser var Helvetet mer påtagligt än i Västfrontens skyttegravar, speciellt eftersom infernot för de unga män som vistades där tycktes vara för evigt, samtidigt som de var underställda högre makter vars galna beslut de inte kunde påverka.

Så gott som samtliga skyttegravar var gyttjiga och stinkande gropar. Ingen Mans Land som skilde dem från fiendens terräng var fyllt med ruttnande likdelar. De öppna latrinerna svämmade ofta över och lorten vällde in i gångarna. Jordväggarna vittrade i solsken och föll samman i hällregn. Flanderns jord var naturligt sumpig, grundvattnet låg nära jordytan. Längs den italienska fronten höggs skyttegravarna genom bergssidor och is. I Mellersta Östern grävdes de i sand.

De ruttnande liken, smutsen och stanken, bristen på hygien och bristfälligt behandlade sår plågade soldaterna, som kände sig levande begravda bland feta likmaskar och flugor, horder av välgödda råttor och en ständig närvaro av loppor och löss.  Utsattheten för en omedgörlig väta skapade “skyttegravsfötter”, som fick skinnet att stinka, ruttna och dö. Det enda botemedlet mot åkomman kunde vara att amputera den ena, eller bägge fötterna. På vintern ersattes ”skyttegravsfötterna” av lika plågsamma frostskador. En annan hemsökelse var ”skyttegravsmun”, då gommen infekterades av vitaminbrist, ett tillstånd som förvärrades av det ofta oupphörliga bombardemanget.

Jorden skakade, kulor och granater ven genom en luft dimmig av fukt, krutrök och emellanåt sjok av dödlig gas. Sårades skrik och jämmer skar genom medvetandet. Då en granat slog ner spreds inte enbart dödligt metallsplitter, utan även jord, sten och likfragment som infekterade såren och kunde leda till en utdragen dödskamp. Krypskyttar låg i beredskap inför varje rörelse vid fiendens skyttegravslinjer och deras kulor slet sönder ansiktena på dem som träffades. Dog de inte av sina skallskador fick de leva resten av sina liv som ohyggligt vanställda människospillror, betraktade som monster av sin omgivning.

Miljoner drabbades av psykiska men, inte minst så kallad shell shock, oftast konstanta mentala problem som omöjliggjorde en harmonisk tillvaro efter det att du hade överlevt helvetet och kommit tillbaka till en obegriplig ”vardag”.

Krigets verklighet förvandlade fiktiv skräck till barnsligt sagoberättande. Medan de stora efterkrigsförfattarna; Hemingway, Faulkner, Scott Fitzgerald, Joyce, Hesse och Thomas Mann, omformade språk och berättande fördrevs skräckberättarna till obskyra tidskrifter och bokförlag och deras verk stämplades som pulp fiction, skräplitteratur. Speciellt framträdande inom denna allmänt missaktade genre var den amerikanska ”science fiction-, skräck- och fantasytidskriften” Weird Tales. Som så mycken annan skräcklittertur var berättelserna i denna tidskrift en blandning av usla alster och en del mästerliga berättelser. Ett fenomen som tycks prägla även erkänt skickliga berättare inom skräckgenren, inte minst Stephen King vars verk pendlar mellan det mästerliga och det tämligen usla.

H.P. Lovecraft var ledstjärnan bland Weird Tales författare och han stödde och uppmuntrade unga författare som August Derleth, Robert Bloch och Fritz Leiber. Under fyrtiotalet kom de två senare att fjärma sig från mästarens något överlastade stil och närmade sig den form av berättande som gjort Hemingway populär; sparsmakad, men likväl rapp och elegant. De lämnade även den mörka, lugubra och något nattståndna skäckvärlden för en tid som alltmer kom att hylla den amerikanska kärnfamiljen och konsumtionsglädjen. En livsstil som kom att kallas The American Way of Life och som gynnades av massmedias allt större makt och inflytande. In i denna värld förde skräckförfattarna kommunistskräck, rädsla för kärnvapen, hjärntvätt och det Kalla Kriget. De beskrev en växande alienation som utplånade originalitet och känslan av gemenskap enbart för att ersatta den med utanförskap, förvirring och känslan av misslyckande. Deras skräckhistorier utspelar sig i en samtida värld av telefoner, tvättmaskiner och själsdödande kontorsarbete. Dock hade de av författare som Lovecraft lärt sig att under den falska ytan av livsbejakande konsumtion lurade den urgamla skräcken och att den när som helst kunde komma framkrälande ur kloaker eller till och med från tvättmaskiner och vattenklosetter.

Denna berättarstil utvecklades vidare av författare som Ray Bradbury, Richard Matheson och Charles Beaumont, som alltmer kom att arbeta som manusförfattare för B-filmer och TVserier, speciellt den märkliga The Twilight Zone, Skymningszonen, som hade sin storhetstid mellan 1959 och 1964. Jag såg de flesta av de klassiska Rod Serlingproducerade Twilightepisoderna medan vi under nittiotalet bodde i New York. De hade under min barndom underligt nog inte blivit så populära i Sverige, där jag däremot regelbundet hade blivit ordentligt uppskrämd av de ofta välgjorda avsnitten av Alfred Hitchcock presenterar, varav flera hade skrivits av de ovannämnda författarna. Det var exempelvis Robert Bloch som skrev förlagan till Hitchcocks mästerliga Psycho.

En typisk Weird Tales och Twilight Zoneförfattare var Charles Beaumont, egentligen Carles Leroy Nut, som också publicerade sig flitigt i ”herrtidningar” som Playboy och Rogue.  Han hade en förmåga att fritt blanda science fiction, fantasy, myter, skräck och övernaturliga berättelser. Ibland blev resultaten mindre lyckade, men lika ofta förbluffande och fullständigt oväntade. I novellen The Howling Man, Den ylande mannen, lyckades han förflytta en gotisk/romantisk sagoberättelse om Djävulen till nutid och förvandla den till en märklig legend om orsaken till nazismen och Andra världskriget. I den civilisationskritiska The Jungle, Djungeln, skildrar Beaumont hur en kolonialt utopisk metropolis och dess medborgare går under och slukas av vildmarken, alltmedan platsens urinvånare lever vidare som förr.

1955 skrev Beaumont novellen The Vanishing American, Den försvinnande amerikanen, och tycktes därigenom profetiskt förekomma statsvetaren Robert Putnams Bowling Alone, Den ensamme bowlaren, med fyrtiofem år. Putnam beskriver hur alla former av mänskligt umgänge håller på att urholkas och kanske till och med försvinna. Det är inte enbart det traditionella familjelivet som håller på att försvinna till förmån för ensamstående föräldrar eller barn som delar sin tid mellan sina fäder och mödrar, alltmedan de tvingas tillbringa alltmer tid vid sina datorer och mobiler.

Olika umgängesformer som många amerikaner tidigare byggt sina liv kring försvinner – fackföreningsengagemang, gemensamma sportaktiviteter, religiösa gemenskaper, samfälld hobbyverksamhet, föreningsliv, gemensamt politiskt engagemang, gemensamma traditioner och fester, grannsamfälligheter, skolföreningar, m.m, m.m. Putnam menar att en sådan utveckling inte enbart isolerar människor från varandra utan även underminerar det aktiva engagemang som krävs för att en verklig, samverkande demokrati skall fungera.

I Beaumonts novell sitter en kontorstjänsteman. Mr. Minchell, ensam kvar på sin arbetsplats medan han slår på tangenterna till en räknemaskin. Han kan inte få siffrorna att gå ihop.  Det är mannens födelsedag, men ingen har under dagen uppmärksammat det, inte ens hans hustru och son. Mr. Minchells kollegor har lämnat kontoret. Ingen har tagit någon notis om honom. Slutligen stämmer siffrorna och Mr. Minchell kan gå hem, efter att ha lämnat en rapport på sin närmaste chefs skrivbord. Denne kommer under morgondagen att kasta en blick på rapporten och föra in resultaten i en liggare. Avdelningschefen skulle inte ägna rapporten någon större uppmärksamhet. Chefer och kollegor reagerar enbart om Mr. Minchell skulle göra några misstag och det gör han aldrig.

I hissen möter han den man som en gång har anställt honom, de verkar förutom nattvakten vara de enda som är kvar i byggnaden. De står bredvid varandra i hissen, men personalchefen ignorerar både Mr. Minchell och hans hälsning. Inte ens nattvakten ger honom en nick tillbaka. I en tobaksaffär köper Mr. Minchell ett paket cigaretter och lägger mynten på disken, försäljaren tar dem utan att titta på honom. Hemkommen hälsar Mr. Minchell på son och hustru, de tar ingen notis om honom, upptagna av ett gräl. Kvinnan säger hotfullt till sonen:

̶  Vänta du bara tills Pappa kommer hem.

Mr. Minchell börjar tvivla på sin existens. Är han kanske död? Men, han har flera gånger försäkrat sig om att han har på sig sin kostym och cigarettpaketet i fickan, därför får Mr. Minchell likväl en chock då han i toalettspegeln inte kan upptäcka sin spegelbild. Han har blivit osynlig och förstår att andra människor inte ens kan höra honom. Skräckslagen irrar han sedan kring på New Yorks gator och kan gång på gång på gång konstatera att han faktiskt är obefintlig för alla anda utom sig själv.

Den enda tröst Mr. Minchell kan finna i sitt fruktansvärda dilemma är tanken att han i sin osynlighet borde kunna göra något djärvt och opassande. Eftersom han är en diskret och tillbakadragen man blir den ”djärva” handling Mr. Minchell kommer att tänka på är att klättra upp på ett av de väldiga marmorlejonen framför Mid Manhattan Library, något han velat göra ända sedan han var barn. Det visar sig vara besvärligt att ta sig upp på lejonets rygg, men då han väl hamnat där märker han hur en liten grupp människor har samlats på trottoaren nedanför och blickar upp mot honom. En liten pojke pekar mot Mr. Minchell och ropar uppmuntrande:

̶  Whoah! Rid honom, Pops! Rid honom!

Folk skrattar och ler. Tacksamma tårar glider över Mr. Minchells kinder. Han kan bli sedd! Folk uppmärksammar honom.

Jag vet inte om Beaumonts lilla berättelse verkligen kan kallas en skräckhistoria, men den speciella stil med vilken den är skriven och dess koppling till vår oro inför att inte bli uppmärksammade, att ignoreras och inte ens bevärdigas någon form av reaktion gör den nog till det. En historia som öppnar portarna till det stora, hotfulla undermedvetna som ruvar inom var och en av oss. Beaumonts eget liv ändades på ett fruktansvärt sätt. Enbart trettiosju år gammal, lyckligt gift och förmögen att leva på sitt författarskap drabbades han oväntat av en sällsynt form av Alzheimers sjukdom. Han åldrades på sex månader: tynade bort, tappade sitt hår, sjönk ihop alltmedan kroppen rynkades och synen försämrades. Till slut förlorade han alla sina mentala funktioner.

Titeln på Beaumonts novell, Den försvinnande amerikanen, antyder att han anspelade på ett samhällsproblem, antagligen den växande amerikanska alienation som Putnam skrev om. Samtidigt som jag läste Beaumont var jag inne i Victor Serge imponerande fresk över skräcken i Stalins Sovjetunionen, Serge skildrade stämningar under de fruktansvärda utrensningarna och skenrättegångarna som ägde rum under åren efter mordet på Sergej Kirov, som ägde rum 1934.

I sin spännande och välskrivna roman Fallet Tulayev beskriver den gamle anarkisten Serge utifrån en mängd synvinklar, alltid med den enskilda människan i centrum, tillståendet i Sovietunionen åren före Andra världskrigets utbrott. Victor Serge, född i Belgien av ryska föräldrar, hade känt alla de centrala aktörerna i den ryska revolutionen och varit delaktig i den revolutionära kampen såväl i Ryssland som i Europa (bland annat i Spanien, Berlin och Paris), samt varit förföljd av Stalin, deporterad till Sibirien, benådad och på flykt undan repressionen före Andra världskriget, då han hamnade i Dominikanska Republiken, för att sedan sluta sitt liv i Mexiko City där han hjälpte Lev Trotskijs änka med att skriva sina memoarer.

Fallet Tulayev skildrar Stalins terror genom en mängd episoder som utspelar sig i maktens korridorer i Moskva, i inbördeskrigets Spanien, i Paris och i Sibirien. Vi möter män och kvinnor från alla samhällsskikt och även Stalin själv. Deras livsöden länkas samman genom ett ytterst målande språk som får oss att känna såväl stämningar på Sibiriens öde slätter, bland Ukrainas svälthotade kolchoser, paniken under slutstriderna i Barcelona, som den ständiga oron som river i Stalins hantlangare och bödlar, inte minst den oavbrutet stegrade förföljelsemanin hos Den Store Ledaren själv.

Även Victor Serge beskriver en känsla av totalt utanförskap, en känsla av osynlighet. Men, denna obemärkthet kommer sig inte av att offren inte uppmärksammas. Tvärtom, människorna kring exempelvis Ivan Kondratiev, vapendragare till Lenin och Stalin, före detta general men numera degraderad till chef för bränslesektionen vid Centralbyrån för Militära Förnödenheter, undviker inte närmare kontakt med honom för att han är ofarlig och meningslös, utan för att han har hamnat i onåd hos sin gamle kamrat Stalin. De vet att Kondratiev snart kommer att rensas ut och avrättas. Det är samma tomhet som sprider sig kring en mobbad stackare, eller någon som har fördömts av de makthavare som har den yttersta kontrollen över ditt och andras liv.

Människor omkring Ivan Kondratiev sänker blickarna, smyger sig undan, håller sig långt borta från honom. Snart tvivlar Kondratiev på sin egen existens. Betraktar sig själv som om han redan vore död. Liksom Mr. Minchell i Beaumonts berättelse står Kondratiev länge framför spegeln, han är inte osynlig, men känner sig som en främling inför sin spegelbild.

Är jag en smittbärare? Han gick in i tvättrummet och betraktade sig själv i spegeln. Han blev länge stående framför bilden av sig själv, nästan utan att tänka, i övergiven orörlighet. Absurt, egentligen, det grå, sjukliga ansiktet, den fula munnen, dessa roströda, gråfläckiga läppar, jag, jag, jag, en mänsklig uppenbarelse; ett spöke klätt i kött. Ögonen kom honom att minnas andra kondratiever, vars försvinnande inte väckte någon saknad inom den Kondratiev han nu tvingades vara.  Löjligt att ha levat så länge, enbart för att hamna här! Skall allt bli mycket annorlunda då jag är död? De tar sig säkerligen inte besväret med att sluta ögonen på de män som de har avrättat. Jag kommer att stirra så här i all evighet. Men, det är egentligen enbart en kort tid, innan vävnaderna ruttnar eller kremeras.  

Kondratiev hade kämpat hela sitt liv. Som kommunistisk terrorist, som soldat och officer hade han levt i ständig livsfara. Han hade själv dödat och även gett order om avrättningar, men som högt uppsatt tjänsteman, en kugge i Stalins administration, kände han fruktan och det gjorde även så gott som alla som befann sig i hans omgivning. Författaren Vasily Grossman som på nära håll upplevt de hårda striderna och helvetet under Andra världskriget, men även Stalins terror och dessutom visste att skriva om det på ett mästerligt sätt, visste att soldater och officerare kunde kasta sig in i strider utan någon som helst dödsfruktan, men likväl darra av skräck inför politruker och inte minst Stalin själv. Han förklarade för sin dotter:

Precis som det finns två former av mod [att kämpa med dödsförakt och hävda sin mening inför en förtyckande makt] så tror jag att du bör skilja mellan två former av fruktan – en fysisk fruktan som skapas genom rädsla för döden och en moralisk fruktan som är rädslan för att förödmjuka sig själv inför andra.   

Likt en kropp förgiftad av stressorer exploderade även de samhällen som skapats av och kring Hitler och Stalin i okontrollerbara explosioner av besinningslöst våld och vansinne. Som krigsreporter följde Vasily Grossman den Röda Armén under det inledande nederlaget och reträtten från de invaderande tyska arméerna. Han var sedan med om striderna i Kaukasus, i Stalingrad, vid Kursk och hela vägen tillbaka, ända till Berlin. Med stor kraft och inlevelse och inte minst en medkännande blick för lidande individer beskriver Grossman i sina dagböcker inte enbart tyskarnas obegripliga barbari, men också de grymheter, plundringar och våldtäkter som begicks av hämndgiriga ryssar under deras fälttåg genom Polen och Ostpreussen. Grossman beskriver landskapet efter ett slag utanför den vitryska staden Bobruisk, som fortfarande brinner efter att ha satts i brand av de flyende tyskarna, som sedan hade massakrerats längs sin reträttväg.

Med svårighet kunde vår bil finna en väg bland utbrända och förvridna tyska stridsvagnar, kanoner och granatkastare. Människor vandrade över tyska lik. Kadaver, hundra- och tusentals av dem, täckte på flera ställen vägen, de låg i dikena, under granarna, ute på de gröna vetefälten. På en del ställen var fordonen tvungna att köra över liken, så tätt packade låg de. Folk är i full färd med att begrava dem, men de är så många att allt detta arbete omöjligt kan slutföras på en dag. […] Det är en hämndens väldiga gryta som kokar här, en grym vedergällning har ägt rum – en hänsynslös, fruktansvärd hämnd.   

Grossman befann sig mitt i den segerrusiga armé som av ett amerikanskt ögonvittne beskrivits som en

enorm svärm, en blandning av modernitet och medeltid, sammansatt av människor från hundratals raser och stammar, nertyngd av material och krigsbyte, framförd av hästdragna kärror, civila fordon, cyklar och lastbilar av varje tänkbar form och storlek, uppblandade med stridsvagnar och kanoner: Herregud! Man undrar hur tusan de kunde ha marscherat så lång väg med all den där bråten.

Skräck och lättnad blandades inför dessa mängder av ryska soldater, vars beteenden tycks ha varit lika oberäkneligt och sammansatt som deras utrustning. Tyskar och polacker vittnade om såväl besinningslösa plundringar, meningslösa mord och massvåldtäkter, som hur flera ryska soldater och officerare visade medlidande, om deras chockerade reaktioner på det omänskliga lidande som civilbefolkningen utsatts för; våldet och svälten. Grossman upptäckte snart att

det finns inga judar kvar i Polen. De har alla utplånats, dödats, såväl gamlingar som nyfödda barn. Deras kroppar har eldats upp i ugnar. Och i Lublin, den polska stad som hade flest judiska invånare, där mer än 40 000 judar levde innan kriget kom, där har jag inte sett ett enda barn, en enda kvinna, en enda gammal man som kunde tala det språk som mina farföräldrar talade.

I början av september 1944 nådde Grossman en av våldets och skräckens absoluta brännpunkter – utrotningslägret Treblinka. Lägret, eller snarare dödsfabriken (en av flera andra), hade satts i funktion i början av juli 1943. Snart kunde 25 SSmän och hundratalet ukrainare (Wachtmänner) på ett högeffektivt sätt se till att Sonderkommandot, omkring tusen fångar som dagligen sorterade ägodelarna, samt guldtänder och hår, som i genomsnitt 12 000 människor hade lämnat efter sig, efter att dagligen ha gasats ihjäl och bränts upp. De tusen medlemmarna av dessa Sonderkommandon gavs i allmänhet en månad att leva, innan även de gasades ihjäl och brändes upp av ett nytt Sonderkommando.

Den andra augusti 1943 gjorde Sonderkommandot i Treblinka uppror, dödade flera SSmän och medlemmar av vaktmanskapet. 750 av upprorsmännen lyckades fly genom de uppklippta taggtrådsstängslen. De jagades av ett hundratal hundar, medan tyska arméförband finkammade de kringliggande områdena och terroriserade civilbefolkningen. Enbart sjuttio av rebellerna överlevde och kunde identifieras av ryssarna då de anlände till trakten ett år senare. Tyskarna hade då raserat och bränt Treblinka i ett försök utplåna spåren efter sin masslakt, men Grossmann fann att överallt resterna av de fruktansvärda brott mot all mänsklighet som begåtts där.

Jorden kastar upp benfragment, tänder, pappersrester, klädespersedlar, allt möjligt. Jorden vill inte behålla några hemligheter.

Grossmann intervjuade den kringboende lokalbefolkningen och de överlevande före detta sonderkommandoslavar som ryssarna lyckades identifiera. Han sammanställde en detaljerad rapport som utgör en ytterst plågsam läsning. Delar av den lästes upp under Nürnbergprocessen. Grossmans skildring har visat sig vara fullkomligt sanningsenlig och uppgifterna bekräftades senare av flera överlevande, inte minst av Franz Stangl, som varit kommendant över Treblinka från september 1942 tills verksamheten upphörde i augusti 1943.

Bland annat berättade både Stangl och Grossman om svårigheterna förknippade med att bränna mer än 10 000 lik om dagen. Inga ugnar hade kapacitet nog att bränna en så stor mängd kroppar. Väldiga gropar grävdes, man hällde bensin över liken, men det blev för besvärligt och dyrbart. Man fann att det blev mer ekonomiskt om man lade kropparna från fetlagda män och kvinnor överst i likhögarna, fettet som frigjordes från dem gjorde att de underliggande liken brann snabbare. Men resurserna räckte inte till. Obrända likhögar växte, stank och drog till sig flugor och råttor.  Då anlände ”en femtioårig, korpulent SSofficer” från Tyskland ”en expert inom sitt område”. Han organiserade iordningställande av tre stora bränngropar. En väldig grävskopa användes för att:

gräva en 250 till 300 meter lång grop, 20 till 25 meter bred och sex meter djup. Tre rader med jämnt fördelade, armerade cementpelare, 100 till 120 centimeter höga, tjänade som stöd för enorma stålbjälkar som löpte längs gropens hela längd. Skenor lades sedan tvärs över bjälkarna, med fem till sju centimeters mellanrum. Sammantaget utgjorde detta ett jättelikt halster. En smalspårig räls anlades mellan begravningsgroparna och bränngropen.  Ytterligare två bränngropar, med samma dimensioner, anlades kort därefter, var och en kunde samtidigt kremera 3 500 till 4 000 kadaver.    

Arbetet med att bränna de döda fortgick dag och natt. Bränngroparna har beskrivits som väldiga vulkaner. Den fruktansvärda hettan brände slavarbetarnas ansikten och kroppar alltmedan eldsflammorna steg flera meter upp i luften. Den fettbemängda röken blev liggande som tjocka moln över nejden. Stanken av bränt kött spred sig vitt omkring och under nätterna kunde man från tre mils avstånd se hur eldflammor ormade sig över tallskogen som omgav Treblinka. Sadismen och grymheten som präglade verksamheten nådde sin kulmen efter ghettoupproret i Warszawa.

Kvinnorna och barnen fördes inte direkt till gaskamrarna, utan fram till bränngroparna. Mödrar tvingades, galna av skräck, att tillsammans med sina barn blicka ner i groparna på vars rödglödgade halster tusentals döda kroppar slingrade sig i eldslågor och rök. Liken rörde sig som om de kommit till liv igen, bukarna på gravida kvinnor spräcktes av hettan och ofödda spädbarn brändes upp i sina uppfläkta sköten. En sådan syn kunde göra den mest härdade man vansinnig, men dess verkan – och det var tyskarna väl medvetna om – var hundra gånger värre på en mor som kämpade för att skydda sina barn från åsynen av något så fruktansvärt.

En sådan vettlös skräck och grymhet är omöjlig att föreställa sig och än värre – Treblinka var långt ifrån den enda plats där sådan mänsklig bestialitet ägde rum under en av de absolut mest avskyvärda tider som drabbat mänskligheten. Ingen fiktion, ingen gränslös fantasi, förmår åskådliggöra den oerhörda obarmhärtighet, absurda sadism och förlamande skräck som rådde i östra Europa under de helvetiska krigsåren. Det är obegripligt att de drabbade områdena har hämtat sig efter den hemsökelsen. Än obegripligare är det att delar av mänskligheten fortfarande ägnar sig åt, eller bejakar, krigets vansinne.

I Grossmans korta skildring av Treblinkas inferno, som varje nationalistisk tokstolle och förintelseförnekare borde tvingas lyssna till, finner läsaren Barthes beskrivning av vad en berättelse bör vara. Grossmans särpräglade stämma innefattar en kör av döda offer och bödlar. Genom honom talar en brutal verklighet, en ofattbar skräck och grymhet som har utförts av och drabbat människor som du och jag. Genom hans vittnesbörd har detta oerhörda brott bevarats för oss – om vi nu kan ta lärdom och bli bättre människor genom hans skildringar av helvetet på jorden? Dessvärre vet jag inte om det är möjligt. Grossman blev sjuk av vad han upplevt och hört i Maidanek och Treblinka, han hämtade sig aldrig.

Barthes, Roland (1969) Mytologier. Lund: Cavefors. Barthes, Roland (1982) Empire of Signs. New York:  Hill and Wang. Beaumont, Charles (2015) Perchance to Dream: Selected Stories. London: Penguin Classics. Beevor, Antony och Luba Vinogradova  (2006) A Writer at War: Vasily Grossman with the Red Army 1941 – 1945. London: Pimlico. Grossman, Vasily (2010) The Road: Stories, Journalism, and Essays. New York: NYRB Classics. Hastings, Max (2005) Armageddon: The Battle for Germany 1944 – 45. London: Pan Books. Horne, Alistair (1962) The Price of Glory: Verdun 1916. New York: St Martin´s Press. Joshi, Sunand Tryambak (ed.) (2007) American Supernatural Tales. London: Penguin Classics. King, Stephen (1982) Danse Macabre: The Anatomy of Horror. London: Futura. Lagerroth, Erland (1976) Romanen i din hand: Att läsa, studera och förstå berättarkonst. Stockholm: Rabén & Sjögren. Meyrink, Gustav (1994) The Opal and Other Stories. Sawtre, Cambridgeshire: Dedalus Books. Putnam, Robert D. (2000) Bowling Alone: The Collapse and Revival of American Community. New York: Simon & Schuster. Sereny, Gitta (2000) Vid avgrunden: Från barmhärtighetsmord till folkförintelse. Stockholm: Ordfront. Serge, Victor (1968) The Case of Comrade Tulayev. Harmondsworth: Penguin Classics. Seymour, Laura (2018) Roland Barthes´s The Death of the Author. New York: Macat Library/Routledge. Sontag, Susan (2004) Att se andras lidande. Stockholm: Brombergs.

P.S. Efter att ha skrivit det ovanstående fick jag från en vän en i min mening alldeles utmärkt reaktion på det som jag egentligen ville säga och känner därför att jag bör lägga till hennes definition av skräck och ilska:

"För mig skräck =  då min fysiska kropp och mitt sinne reagerar på hot om kroppsliga och psykiska skador på mig själv eller de varelser jag bryr mig om. Min ilska ökar i relation till den frustration jag känner då jag inte kan reagera eller få någon annan att i tillräckligt hög grad reagera på ofta tämligen banala, men också ytterligt viktiga frågor."

BLOG LIST

Two weeks ago we went to the beach at Sosúa. It was the first beach I came to after I as a newly married man had arrived to Dominican Republic from Puerto Rico in 1980. In those days Sosúa was a village consisting mainly of white painted, wooden houses. There was a synagogue and a dairy, which were...
För ett par dagar sedan reste vi till stranden vid Sosúa. Det var den första strand jag kom till efter det att jag 1980 som nygift rest till Dominikanska Republiken från Puerto Rico. Sosúa var en liten by som till stor del bestod av vitmålade trähus. Där fanns en synagoga och ett mejeri, som...
In January 1981, I was on my way from Santo Domingo to Copenhagen, at that time we used to change plans in New York. This time I flew alone. I do not remember why. Probably Rose worked at the Ministry of Agriculture in Santo Domingo while I taught at a high school in Sweden. Prior to the beginning...
Januari 1981 var jag på väg från Santo Domingo till Köpenhamn, på den tiden bytte vi plan i New York. Nu flög jag ensam. Kommer inte ihåg varför. Antagligen arbetade Rose på jordbruksdepartementet in Santo Domingo och jag på Pildammsskolan i Malmö. Inför vårens terminsstart var jag tvungen att vara...
Any memory is an interpretation, a rectification. Our existence, politics, world history are constructed by our own and others' memories, which find themselves in state of constant change. Not even our thinking is persistent. Things, like the nature, buildings and books are somewhat more...
Varje minne är en tolkning, ett tillrättaläggande. Vår tillvaro, politiken, världshistorien är uppbyggd av egna och andras minnen, som förändrar och förändras. Inte ens det vi tror vara beständigt; tingen - naturen, byggnaderna, böckerna - är beständiga. Även de finner sitt ursprung i minnen, även...
Of course, hisstory does not repeat itself, neither as a tragedy nor as a farce. All flows and no man ever steps in the same river twice. With one of my sisters I spent a weekend cleaning out my parents' home, among other things we found vast amounts of letters. Chests and drawers overflowed with...
Givetvis upprepar historien sig inte, varken som tragedi eller fars. Allt flyter och det är omöjligt att stiga ner i samma flod två gånger. Med en av mina systrar ägnade jag en helg åt att rensa ur mitt föräldrahem, bland annat fann vi oanade mängder brev. I kappsäckar och lådor fanns brev som...
Literature meets us somewhere between poetry and reality. While reading we are confined in ourselves, perceiving the text through the eyes and minds that life has created for us. I spend most of my time alone in our house, in the woods by the lake. For sure, I work three days a week at a...
Litteraturen möter oss någonstans mellan dikt och verklighet. Vi läser inneslutna i oss själva, ser genom de ögon livet skapat oss. Jag tillbringar det mesta av min tid ensam i vårt hus, i skogen vid sjön. Visserligen är jag tre dagar i veckan verksam på en skola i Landskrona, men där känner...
Items: 41 - 50 of 235
<< 3 | 4 | 5 | 6 | 7 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com