STORHETSVANSINNE: Om fjärilar och maktberusning

06/09/2018 09:58

De finns där, slumrande bland hjärnvindlingarna, redo att dyka upp när du behöver dem  ̶  de kvardröjande minnena (flera har rensats ut och försvunnit), talesätten och sångerna. Speciellt de senare har en förmåga att röra sig bakom skallbenen där de blir till ackompanjemang för händelser och funderingar. Idag vaknade jag upp till John Lennon:

You can go to church and sign a hymn.
You can judge me by the colour of my skin.
You can live a lie until you die.
One thing you can´t hide
Is when you are crippled inside.

Du kan gå till kyrkan och sjunga en psalm.
Du kan döma mig efter färgen på min hud.
Du kan leva en lögn, tills du dör.
En sak kan du inte dölja
och det är om du är skadad inuti.

En allomfattande sanning som gäller oss alla. Jag tror att var och en av oss behöver bekräftelse. Vi blir sorgsna om vi förnekas den. Och kärlek. Varför inte nämna detta missbrukade och så ofta föraktade ord? Vad är det då som är skadat inom oss? Lever, hjärta, mjälte och njurar? Forntida människor ansåg det var något av de organen som bidrog till att vi blev olyckliga. Givetvis, måste också hjärnan spela en av avgörande roll.

Vi besöker vår äldsta dotter i Prag, under ett ögonblick av lugn bläddrar jag i en av hennes böcker med närbilder på nattfjärilar och deras vingar. Ett kärt återseende. För flera år sedan fick jag av min äldsta syster en bok om fjärilar som jag inte tröttnat att bläddra i, nu återkom fascinationen. Vilken skönhet och mångfald! Vilka gåtfulla djur. Flera av dem lever enbart ett par dagar. Deras prakt och sinnen är skapade enbart för dessa fåtal dagar. En del saknar till och med matsmältningsorgan.

Min svenska fjärilsbok var fjärran från Joseph Scheers Night Visions som jag funnit i Jannas bokhylla. Boken var ett konstverk som på stora uppslag visade nattfjärilar som Scheer fångat under nätterna i djupet av en amerikansk skog, fjärran från pesticidförgiftade fält och nattupplysta städer.

Där fanns bilder på den lilla malen Hypropeia Frucoa, oansenlig – men med en glödande färgprakt, som om den flugit direkt ur en rödglödgad ässja.

Eller en närbild på den ulliga Plusia Putnami, likt Hypopreian röd och orange, men likväl fullständigt annorlunda.

På ett uppslag prunkade två påfågelspinnare. De är bland världens största fjärilar, släkt med, men likväl skilda från sina europeiska artfränder, som detaljstuderats sedan början av förra seklet.

Författaren och naturbetraktaren Jean Henri Fabre, av Darwin kallad Insekternas Homeros, skrev att ”Fjärilens enda mål i livet är fortplantning, och för detta är han utrustad på ett enastående sätt”. Än mer fascinerande än hans praktfulla vingar är nattfjärilhannens förmåga att finna och direkt, efter det att han tagit sig ur sin puppa och torkat vingarna, flyga till en hona, som kan befinna sig flera kilometer ifrån honom. För att para sig flyger hannen i beckmörker obehindrat genom skogar och busksnår och dör strax efter det han funnit sin tillkommande.

Fabre, som levde 1823 till 1915, skriver hur han en dag vid foten av ett mullbärsträd fann en påfågelspinnares kokong. Han tar med sig kokongen hem och placerar den i en av de stålburar han använder för att studera insekternas liv och utveckling:

Den 6 maj på morgonen blev jag alltså vittne till hur en hona lämnade kokongen. Fuktig som den var efter kläckningen, blev den genast placerad under en kupa av metalltråd. Det var inte i något bestämt syfte utan snarare av gammal vana, eftersom jag var nyfiken på vad som skulle hända. Det blev min lycka.

Påfågelspinnaren är en nattfjäril. Nattfjärilar, phalaina, skiljer sig från dagfjärilar, rhopalocera, genom att de är ludnare, grövre, flyger på natten och sover på dagen. Vissa påfågelspinnaren kan ha en vingbredd på nästan 30 centimeter. Fabre berättar vidare om vad som hände med hans påfågelspinnarhona:

Den kvällen är värd att minnas. Jag skall kalla den för stora påfågelspinnarens kväll. […] Vid niotiden på kvällen, när familjen höll på att gå till sängs, blev det stor uppståndelse i rummet intill mitt: lille Paul springer, hoppar, stampar, kastar omkull stolarna och bär sig åt som om han hade blivit tokig. Jag hör honom ropa på mig. ”Kom, kom! Skynda dig”, skriker han, fjärilarna är stora som fåglar! Hela rummet är fullt!” […] Såvitt jag kan bedöma, har stora påfågelspinnaren invaderat hela min borstad. Med mjuka smackande ljud flyger de stora fjärilarna kring buren, sätter sig ett tag, ger sig iväg igen, kommer tillbaka, stiger upp mot taket och flyger åter ner. De kastar sig över mitt stearinljus och släcker det med ett slag av vingarna; de hänger sig vid våra kläder, snuddar vid våra ansikten. Det är som i trollkarlens grotta med fladdermössens virveldans. Lille Paul håller mig hårt i handen.

På något sätt kunde honan attrahera hanar som befann sig hundratals, kanske tusentals meter från henne. Men hur? Av de tre sinnen en påfågelspinnare förfogar över ansåg Fabre att syn och hörsel var irrelevanta för deras sökande efter honan, återstod luktsinnet. Om Fabre med glas, bomull och andra material hermetiskt isolerade påfågelspinnarhonans bur dök de manliga påfågelspinnarna inte upp. Likaså, när Fabre skar bort känselspröten från de manliga friarna blev de oförmögna att ta sig fram till honan.

Då han fyllt rummet där han placerat fjärilhonans bur med starkt doftande medel, som naftalin och annat, hindrade det likväl inte de pilska hanarna från att dyka upp och förtvivlat kravla över burens nätverk. Kanske var även luktsinnet uteslutet som navigeringsmedel? Möjligen kunde de av Heinrich Herz nyligen funna elektromagnetiska vågorna förklara fjärilarnas förbluffande förmåga att finna varandra?

Lösningen på problemet kom först 1957, från ett av de tyska, åttio Max Planckinstitut som haft en enastående betydelse för mänskligt tänkande. År 1936 blev professor Adolf Butenandt medlem i det nationalsocialistiska partiet och strax därefter utsågs han i Berlin till direktör för den biokemiska avdelningen vid Kaiser Wilhelm-institutet (det var efter Andra världskriget som forskningsinstituten bytte namn till Max Planckinstitut), 1939 fick han nobelpriset i kemi. 

Medlemskapet i nazipartiet var antagligen en förutsättning för Butenandts tillsättning, men partiets motbjudande ideologi stred uppenbarligen inte mot professorns gediget konservativa åsikter, som bland annat demonstrerades genom det ståtliga mensurärr, Schmiss; som prydde hans vänstra kind, ett tecken på medlemskap i högkonservativa studentföreningar, där fäktningssåren var ett hederstecken. Butenandts relativt sena medlemskap i nazipartiet berodde väl snarast på att det inte var tillräckligt konservativt för hans smak.

Adolf Butenandt har hyllats som en av tysk vetenskaps giganter. Han tilldelades nobelpriset för att ha isolerat en mängd könshormoner, bland andra östron, testosteron och progesteron och han bidrog till att möjliggöra massproduktion av kortison. Dock finns otrevliga ting begravda i hans förflutna, bland annat hans samarbete med vännen och kollegan Ottmar von Verschuer, Josef Mengeles chef och överordnade, vars Institut för mänsklig arvslära och eugenik var inhyst i samma byggnad som Butenandts biokemiska institution.

Verschuer, som mycket riktigt påpekade att ”det tyska folkets Führer utgör den förste statsman som har upphöjt genetisk biologi och rashygien till ledande princip för ett lands styre” hade flera anställda som bedrev ohyggliga medicinska och genetiska experiment i Auschwitz. Efter kriget dömdes Verschuer till böter, men fortsatte obehindrat sin vetenskapliga verksamhet, dock förutan några grymma experiment på människor. Han dog i en bilolycka 1969, efter att aldrig ha visat någon ånger för sina vettlösa grymheter.

Som en av de ledande inom Kaiser Wilhelm-institutet måste Butenandt ha varit väl medveten om och även gynnare av de groteska, plågsamma och dödliga medicinska experiment som utfördes på koncentrationslägerfångar. Bland annat har det bevisats att en av de forskare som arbetade direkt under Adolf Butenandt, Günther Hillmann, regelbundet mottog blodprover och annat mänskligt organmaterial som i Auschwitz hade insamlats av Mengele. Sådant material såldes uppenbarligen även till andra institutioner. I sina memoarer nämner Lars Gyllensten hur han under 1940-talet, som medicne studerande vid Karolinska Institutet, förfärdigade mikroskopiska preparat från människor, dessa var ofta i dålig kondition, men: 

Det förekom att [...] fräschare preparat från avrättade stackare kom genom förmedling av nån anatomiprofessor i Tyskland. Jag minns ännu med obehag en typiskt judisk näsa som kom inbäddad i paraffin.

 


Efter kriget hävdade Butenandt att han stött och ägnat sig åt ”en ren vetenskap, opartisk och oberoende av politiken" ett yttrande som faktiskt inte motsäger att vad han ägnat sig åt varit både oetiskt och omänskligt. I nazitidens Tyskland, liksom på så många andra platser där vetenskapligt tänkande dyrkas som en av mänsklighetens mest beundransvärda egenskaper, kunde grundforskning utan svårighet paras med ondska och en förbluffande brist på empati. 

Efter krigsslutet fortsatte Butenandt fram till sin död 1995 sin hyllade och banbrytande forskning. Han hade under hela sextiotalet, tills han pensionerades 1972, varit president för samtliga Max Planckinsititut. Verksamheten under de mörka krigsåren och Butenandts inblandning i det groteska barbariet har varit svårt att följa eftersom han strax innan sin förflyttning till universitetet i Tübingen 1944 utplånade samtliga filer som på Biokemiska institutets arkiv var märkta med Geheime Reichsache, Hemliga riksangelägenheter.

Det var Butenandt som var den främsta orsaken till lösningen av gåtan kring fjärilarnas navigeringsförmåga.  Han forskargrupp på biokemiska avdelningen vid Kaiser Wilhelm-institutet, under direkt ledning av Peter Karlson, som sitt svenskklingande namn till trots var född och uppvuxen i Berlin, dissekerade inte mindre 500 000 nykläckta silkesfjärilshonor (Bombyx mori) och slutligen ur deras doftproducerande körtlar lyckades extrahera ämnet bombykol.

Orsaken till att de efter kriget omorganiserade Kaiser Wilhelminstituten döptes till Max Planckinstiut var att hylla den sympatiske kärnfysikern som varit en välkänd antinazist. Den biokemiska delen av instituten förflyttades till München där Peter Karlson fortsatte sina experiment med bombykol, numera i samarbete med den schweiziske entomologen Martin Lüscher. De lyckades identifiera en molekyl som genom luften kunde förflyttas mellan individer av samma djurart och uppfattas av deras doftorgan. Molekylerna, som är få till antalet, sprids tillsammans med moln av andra molekyler. Doftmolekykerna är så oansenliga att de ligger långt under vad vi och andra djur medvetet kan uppfatta, detta var säkerligen orsaken till att Fabres spridning av starka dofter kring sin påfågelspinnarhonas bur inte alls tycktes störa de uppvaktande hannarna.

Då Karlson och Lüscher lyckats isolera molekylerna från silkesfjärilarna fann de att det ämne de lyckats extrahera lockade till sig fjärilshannar, vare sig en hona var närvarande inte. De upprepade experimenten med andra fjärilsarter och då samma fenomen upprepades gav de 1959 sina upptäckta ämnen namnet feromoner.

Snart upptäckte forskare att feronomer kan ge upphov till olika beteenden, inte enbart sådana som är direkt kopplade till fortplantning och att feronomer har utvecklats på specifika sätt hos skilda djurarter. Feromoner tillverkas i djurkropparna och sprids till deras omgivning för att påverka andra individer. ”Enkla” djur som fiskar och insekter frigör feromoner för att bland annat varsko sina artfränder om olika faror, så kallade alarmämnen. När en individ sänder ut feronomer till andra artfränder att gynna och hjälpa dem kallas de allomoner.

Speciellt intressant är feronomernas roll för eusociala djur, som lever i organiserade, hierarkiskt konstruerade samhällen där tusentals individer samverkar och uppoffrar sig för det allmänna bästa. Vissa steklar, som bin, getingar och myror, lever inom samhällen som tycks fungera som en enda varelse, där de enskilda individerna är helt underordnade sina speciella funktioner. Dessa djurs samarbete och enskilda insatser tycks till allra största delen vara styrda genom utsöndringen av kemiska ämnen, men även ljud och beröring kan spela en roll.

Myror lämnar feronomspår på marken och skapar därmed stigar för sin verksamhet.  Om maten tar slut på en speciell plats, eller om oöverstigliga hinder uppkommer, skapar spaningsmyror nya feronomstigar till andra matställen, alltmedan de gamla dunstar bort. Samtidigt är spaningsmyrorna även kapabla att lämna falska, förvirrande spår för andra, matkonkurrerande insekter, eller myrkolonier.

En skadad myra frigör alarmämnen som får dess artfränder att antingen attackera en fiende, eller fly. Myror blandar feronomer i sin mat för att därigenom få olika resultat och individer utväxlar också kemiska signalämnen mellan sig.

Snart fann man även feromoner hos däggdjur och började misstänka att även människors beteenden till viss del kunde styras av doftsignaler, unika för vår art. Visserligen inte så starka som hos hundar, som i genomsnitt har 200 miljoner doftreceptorer i sitt olfaktoriska system, jämfört med människans sex till tolv miljoner. Receptorerna är flimmerhårbeklädda nervceller som ligger inkapslade i nosar och näsor. Cilierna (flimmerhåren) uppfattar feromenerna och nervcellerna vidarebefordrar informationen för bearbetning av hjärnan. Feromonerna gör så att en individs organiska system kan känna av andra organismers känslotillstånd  ̶  huruvida de är hotfulla, vänliga eller parningsinriktade.

Den allmänna, vetenskapliga meningen tycks dock vara att feromoner inte har någon större betydelse för människors känsloliv, men det hindrar inte vetenskapsmän från att betrakta oss människor som en slags komplicerade maskiner som agerar på yttre stimuli, som i sin tur sätter igång processer inom oss, fullkomligt avhängiga av substanser och olika former av förbrännings- och omvandlingsprocesser.

Upptäckten av feromoner väckte stora förhoppningar hos forskare som arbetade inom krigsindustrin. Visst skulle det vara härligt om vi kunde finna substanser som omprogrammerade det centrala nervsystemet och exempelvis kunde slå ut känslor av skräck och fruktan för att därigenom göra oss hänsynslösa och oförvägna.

Då Albert Hofmann 1936 lyckats syntetisera LSD fann han både genom egen erfarenhet och djurexperiment att preparatet påverkade det centrala nervsystemet på märkliga vis.  Exempelvis fick LSD kattor att stirra tomt ut i luften och om man släppte in möss i deras glasburar lät de dem antingen vara, eller blev livrädda för dem. Schimpanser bröt mot flockbeteenden och skrämde upp sina artfränder. Spindlar spann mer precisa nät än tidigare, men vid högre doser blev deras verk rena röran.

USAs armé gjorde under femtio-och sextiotalen omfattande drogexperiment vid sin så kallade Edgewood Arsenal i Maryland där man experimenterade med olika preparat, inte enbart LSD, utan även ämnen som BZ (3-Quinuclidinyl benzilate), THC (Tetrahydrocannabinol), ketamin och en mängd olika opiater. Det var lätt att konstatera hur de påverkade djur och människors beteenden, men resultaten var svåra att förutse. Det fanns alltför många faktorer som störde enkla, förutsebara effekter. 

Vi människor är förvisso en anhopning av nerver, organ och elektiskt laddade partiklar. Detta visste redan Adi Shankara i 800-talets Indien. Hans slutsats blev väl något i stil med sextonhundratalsfilosofen Baruch Spinozas – nämligen att den andliga och materiella världen är intimt förenade och utgör en allomfattande verklighet. För Adi Shankara var denna verklighet identisk med världssjälen  ̶  Brahman. Allt vårt sökande, all vår strävan, vår värld, är ingenting annat än ett bländverk, en maya. Vår gemenskap med hela universum uttrycks i formeln Tat twam asi, तत् त्वम् असि, ”det är du”. Vi är en integrerad del av helheten, det finns inget att oroa sig för.

Det finns ingen annan värld än denna.
Det finns ingen Himmel och inget Helvete.
Shivas rike och sådana trakter
har skapats av idiotiska bedragare.

Känns det igen?

Imagine there's no heaven.
It's easy if you try.
No hell below us,
above us, only sky.
Imagine all the people living for today.
Imagine there's no countries.
It isn't hard to do.
Nothing to kill or die for
And no religion, too.
Imagine all the people living life in peace.

Myrexperten Edward O. Wilson har en fallenhet för att jämföra mänskliga samhällen med de som skapats av eusociala insekter. Enligt honom är de eusociala insekterna och människorna några av de få djurarter som kan bilda komplicerade samhällen baserade på en arbetsfördelning som gynnar andra medlemmar av stora grupper. De ägnar sig åt gemensam jakt efter föda, jordbruk och krig.

Enligt Wilson är vi människor dock betydligt farligare för vår planet än djuren, som drivs av instinkter som utvecklats under 100 miljoner års tid. Deras specialisering och överlevnadsförmåga gynnas av deras små hjärnor och begränsade känsloliv, något som gjort dem väl anpassade till jordens biosfär. Vi människor har däremot utvecklat en förbluffande hjärnkapacitet. Vi har skapat kommunikationskanaler och kulturer som frigjort oss från vår omedelbara närhet, något som skett med en förbluffande och uppenbarligen förödande hastighet. Resten av skapelsen har varken haft tid eller möjlighet att anpassa sig till den fullkomligt nya miljö som den parasitiserande människoarten skapar omkring sig och hela tillvaron knakar nu i fogarna.

Hur kunde det bli på det viset? Wilson hänvisar till en annan vetenskapsmans åsikt – Richard Dawkins ”själviska gen”, som gör att vi människor skiljer oss från alla andra varelser. Övriga djurarter agerar i allmänhet på ett sådant sätt att deras handlingar gynnar en betydligt större grupp artfränder än de som står dem nära. Den ”själviska genen” säger däremot oss människor att det är bättre att oroa oss för och ta hand om individer som befinner sig i vår absoluta närhet än att engagera oss för de stora grupper av individer som utgör ett samhälle.  Vi kan göra allt som står i vår makt för att hjälpa någon som står oss riktigt nära, istället för att agera för samhällets, ja hela vår omgivning/miljös bästa. Wilson citerar Darwin, som skrev att om en grupp människor

omfattade ett stort antal modiga, sympatiska och trofasta medlemmar, som alltid var redo att varna varandra för fara, att hjälpa och försvara varandra, då skulle denna grupp lyckas bättre och slutligen behärska andra grupper.

Wilson menar att vi människor är en sorts eusociala apor. Likt de eusociala insekterna samarbetade de tidiga hominiderna, våra förfäder, genom att gemensamt ta hand om sin avkomma, alltmedan andra gruppmedlemmar jagade och samlade mat, en utveckling som också kännetecknade myrsamhällenas framväxt. Men, medan myrorna under miljoner år utvecklade sina samhällen till att bilda en enda stor organism, en slags gemensam hjärna där kemiska substanser och elektriska stötar kopplar samman en mängd impulser till tankar och aktiviteter, tycks den ”själviska genen” göra så att vi människor inom var och en av oss bär en sådan värld/hjärna, samtidigt som vi är beroende av och samverkar inom ett större sammanhang. Resultatet har blivit en total förvirring där egoistiska drifter, styrda av framförallt kemiska substanser, kopplas ihop med gemensamma intressen, begär och handlingar inom de samhällen som omger varje enskild individ.

Jag tror inte att mänsklig empati enbart kan kopplas ihop med feromoner och nervkopplingar. Processerna som styr känslor av medmänsklighet är säkerligen betydligt mer komplicerade än så. Vad Wilson och Dawkins än hävdar så tror jag inte att vetenskapen har alla kort på handen, givetvis är den oerhört viktig i vår jakt på förklaringar och lösningar, men jag är likväl böjd att hålla med Hamlet då han försäkrar sin vän om att ”det finns mer i himmel och på jord, Horatio, än vad din filosofi kan drömma om!” 

Där finns kärlek och medlidande, något som inte är så svårt att förstå. Vi vill ju bli omtyckta och älskade. Om vi skänker kärlek och omtanke till andra, så lär vi väl också själva få sådant till del? Inte sant? Men är det verkligen så? Knappast. Hur ofta blir jag inte själv arg och irriterad? Hur ofta våldför sig inte mänskligheten på sig själv? Are we all crippled inside? Finns det något som inte stämmer med oss? ”Ur led är tiden: Ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen.” Nej, det tror jag faktiskt inte. Min insats har ringa betydelse. Men, att existera är att kämpa.

Efter Prag åkte vi till Berlin för att hälsa på vår yngre dotter. Under sjuttiotalet var jag där flera gånger; då jag läste konsthistoria, eller på egen hand tillsammans med mina kamrater, som lärare för en skolklass och då jag arbetade som kypare på färjan mellan Trelleborg och Sassnitz. Då var Västberlin hektiskt och instängt, med demonstrerande studenter och ett intensivt nattliv med punkare i Kreuzberg. Östberlin var grått och tungt under smutsiga moln från koleldandet, ruinerna från kriget fanns kvar, men även där var livet märkligt och spännande, med sin kommunism och svartväxling, som gjorde att vi inte visste vad vi skulle göra med alla pengar vi fick tag på.

Nu var allt annorlunda, rent och modernt, muren och taggtråden var borta. Öst var vackert med stora parker, pietetsfullt restaurerade hus och kyrkor, utmärkta barer och restauranger, fyllt med ungdomar, konst och teatrar. Berlin ist noch eine Reise wert.

Känslan av att kriget inte tagit slut; muren som likt ett infekterat sår skar rakt genom staden, de berusade amerikanska soldaterna, ruinerna, Kallt krig och Stasi  ̶  allt sådant var som bortblåst i sommarvärmen. Men under ytan lurade fortfarande döden, sår som åter öppnats genom kusliga monument.

Denkmal für die ermordeten Juden Europas, Monument över Europas mördade judar  ̶  vid första anblicken blev jag förvånad. Var det inte värre än så? En mängd sarkofager av betong spridda över ett stort fält med smala kullerstensgångar mellan sig. Det var först då vi steg in mellan betongkuberna som kylan kom; den tunga närvaron av de döda, deras fruktansvärda lidande, hänsynslösheten kring deras förintelse. Jag trodde mig begripa tanken bakom monumentet. De perfekt ordnade raderna av betongklumpar tycktes anspela på perfektionen av ett iskallt system som noggrant kalibrerats för ett effektivt massmord. Ju högre betongen reste sig omkring oss, desto mer uppenbart blev det att väggarna skevade och att kullerstensgatorna buktade upp och ner.

Att i solskenet vandra inåt mellan allt högre kuber var kanske ett sätt att skildra hur nazismens offer först vandrade genom solbelysta gator, in mot ghetton och/eller godsvagnar som skulle föra dem till massavrättningar, dödsgasningar i hermetisk tillslutna skåpvagnar, koncentrationslägrens helveten av träck och förnedring i skuggan av fettbemängda moln, bolmande från dödfabrikers ständigt upphettade ugnar och slaktgropar.

Snart var vi omgivna av höga, svartnade betongblock som spärrade blicken och kom oss att känna oss vilsekomna och ensamma, en stigande känsla av klaustrofobi. Ovanför oss fanns enbart blå himmel över vilken en helikopter surrade likt en väldig spyfluga.

Vi fortsatte sedan vår vandring under de lummiga trädkronor som nu skuggar Tiergarten framför Brandenburger Thor, befriat från sina gråklädda vakter, sin anskrämliga mur och taggtrådshinder. Mellan träden låg en cirkelrund damm med svart vatten, omgiven av oregelbundna stenar inristade med skräckbemängda namn  ̶  Dachau, Stutthof, Sachsenhausen, Ravensbrück, Plazow, Gross Rosen, Mauthausen, Auschwitz, Birkenau, Majdanek, Sobibór, Belzec, Chelmno och många fler därtill, flera för oss okända platser för död och lidande. Detta var minnesplatsen för Porajamos, Uppslukandet, förintelsen av mellan 200 000 och 500 000 europeiska romer och sinti.

Mitt i det mörka vattnet fanns en triangel, kännemärket för koncentrationslägerfångarna, prydd med en vissnad blombukett. Runt om dammen med dess stillastående vatten löpte en smal ränna med rinnande vatten, kanske en anspelning på att många romer varit och fortfarande är nomader, ständigt i rörelse, i kontrast till dammens stillastående, mörka vatten  ̶  döden och glömskan de mötte i nazisternas utrotningsläger. Över det rinnande vattnet fanns en romsk dikt, skriven med rostande metallbokstäver: ”Magert ansikte, döda ögon, kalla läppar, tystnad, ett brustet hjärta, andlöst, utan ord, inga tårar.”

Återigen mullrade helikoptrar över oss. Benjamin Netanyahu var på statsbesök i Berlin. Det var svårt att undgå att tänka på de 58 palestinier som den israeliska armén hade dödat fjorton dagar tidigare. Tar vansinnet aldrig slut?

På väg bort från minnesmärket över Porajamos, passerade vi en parkeringsplats under vilken jag visste att Hitlers bunker låg. Under oss hade Hitler en gång vankat runt alltmedan 500 000 människor dog ovanför honom under Berlins slutstrid. En skylt beskrev platsen.

En och en halv månad före sitt självmord den trettionde april 1945 hade Hitler ”med iskall röst” för Albert Speer förklarat:

Om kriget förloras, kommer folket också att vara förlorat. Det är ingen idé att oroa sig över de förnödenheter som det tyska folket behöver för överleva, ens på den mest primitiva nivån. Tvärtom vore det bättre att ödelägga allt sådant. Vi borde själva förstöra förråden. Alldenstund [det tyska] folket har bevisat att de är de svagare, att framtiden uteslutande tillhör till det starkare folket i öst. Dessutom, de som kommer att finnas kvar efter denna kamp, kommer att vara de mindervärdiga, eftersom de goda har stupat.                                                     

Hitler hade tidigare deklarerat att han ville gå till historien “inte lik någon annan som någonsin existerat tidigare” och förvisso fick han rätt  ̶  Hitlers fasansfulla bidrag till historien var att han blev den yttersta orsaken till sjuttio miljoner människors död.

En sådan hänsynslös vilja att till varje pris bli hågkommen av historien, är även den skapad av de kemiska processer som styr vår tillvaro? Finns det någon varelse förutom människan som i sin gränslösa strävan att exegi monumentum aere perennius uppföra monument över sig själv som är mer beständigt än koppar, fullkomligt förblindas av egenkärlek och därmed bli okänslig för andras strävan och lidande, beredd att offra tusentals, miljontals medmänniskors välbefinnande för sin egen storhets skull?

Historien är fylld av maktfullkomliga galningar. Exempelvis Saparmurat Atayevich Niyazov, självutnämnd Fader till Turkmenerna  ̶  Turkmenbashi. Han döpte om veckans dagar och årets månader efter sig själv och sina familjemedlemmar. 

Mittemot sitt överdådiga presidentpalats lät han uppföra ett 120 meter högt torn som kröntes av en guldpläterad skulptur av honom, som monterats på en roterande skiva vilket gör att envåldshärskaren ständigt blickar mot solen. Elaka tungor i Turkmenistans huvudstad Asjchabad liknade det pinsamt pråliga monumentet vid en toalettrensare.

Då en utländsk journalist undrade om Turkmenbashi, som förbjudit långt hår, skägg och guldtänder, inte tyckte det var lite pinsamt med alla dessa guldtäckta statyer av honom själv, som missprydde landets städer och byar, svarade han anspråkslöst:

̶  Jag erkänner det villigt, det finns alltför många porträtt, bilder och monument [av mig]. Jag finner inget nöje i det, men på grund av sin mentalitet kräver folket det. 

Turkmenbashi bestämde att alla bibliotek utanför huvudstaden skulle stängas, de utgjorde en onödig utgift, enligt hans åsikt var de flesta landsbygdsbor oförmögna att läsa en bok, förutom den av honom författade Ruhnama, Själens bok. Obligatorisk läsning för alla högskolestuderande, statsanställda och för de som ville ta körkort.

Enligt de få icke-turkmener som lyckats ta sig igenom eländet är Ruhnama (boken har i Turkemenistan översatts till inte mindre är fyrtioett olika språk) ett pekoralistiskt hopkok av självbiografi, turkmenisk folklore, tillrättalagd historia, mattips, klagosånger över Sovjettiden, skryt, överdrivna löften och Turkmenbashis usla lyrik. Detta hindrade dock inte den store ledaren från att betrakta sitt verk som i det närmaste lika mäktigt som Koranen och en utmärkt självhjälpsguide för alla turkmener.

Författaren Paul Theroux återgav ett samtal han hade med en turkmensk taxichaufför:

”Han var på TV i går kväll”, sa min chaufför. ”Nåja, han dyker upp där nästan varje kväll." Turkmener yttrar sällan Turkmenbashis namn med hög röst. Turkmenbashi hade deklarerat att ”Om du läser min bok tre gånger kommer du till himlen."
”Hur visste han det?”
"Han sa: ´Jag bad Allah att ordna det.´"

Theroux läste hopkoket, men erkände att han var beredd att sätta sin själs frälsning på spel eftersom ingen skulle kunna få honom att läsa en så tråkig bok två gånger till.

Även i ett så undertryckt land som Turkmenistan kunde inte alla acceptera att bli hunsade av en storhetsvansinnig dåre och några sammansvurna försökte mörda honom. Det misslyckades och följden blev en hänsynslös terror mot verkliga och påstådda dissidenter, många fängslades, torterades och avrättades.

Var Saparmurat Atayevich Niyazov en medeltida, österländsk despot? Knappast, han var högst samtida och dog i december 2006, efterträdd av tandläkaren Gurbanguly Berdymukhamedov, numera bärare av hederstiteln Arkadag, Beskyddaren. Kanske är det Berdymukhamedovs odontologiska bakgrund som gjort att han älskar allt som är vitt. Mörkfärgade bilar är sedan januari 2018 förbjudna att framföras på Asjchabads gator.  Sådana fordon beslagtogs av polisen och deras ägare tvingades att på egen bekostnad omlackera dem i vitt eller silver.

Likt sin företrädare gillar dock Berdymukhamedov även guld och lät 2015 sig föräras en ryttarstaty. Gjuten i brons och täckt med 24 karats guld reser den sig över en 20 meter hög bländande vit marmorklippa. Då han 2014 ”av folket föreslogs” en ryttarstaty svarade Beskyddaren blygsamt:

Mitt främsta mål är att tjäna moderlandet. Och därför lyssnar jag till folkets vilja och gör som de vill.

Varifrån kommer narcissisternas smak för guld och marmor? I sin bok Hemma hos diktatorn redogör Peter York för några tumregler för diktatorers heminredning:

1) Ta i: Blås upp skalan på allt du gör. 2) Välj rätt stil: Diktatorer gillar ”gammal stil”, för att det ser seriöst ut och innehåller mycket guld och intrikata detaljer. 3) Tänk franskt: Stolar med ovala ryggstöd och mycket förgyllning. 4) Tänk hotell: Så blankglänsande som det bara går. 5) Guld är bra, börja med kranarna. 5) Mycket glas: Kristallkronor är heminredningens diamanter. 6) Snygga 1800-tals målningar: Oklanderliga men ofarliga i stil med 1800-talets läckra salongsmålare. 7) Värdesätt varumärken: Tänk Mercedes, Ming och Aubusson. 9) Marmormums: Använd så mycket marmor du kan. Ny marmor, naturligtvis, eftersom gammal marmor kan kännas lite smutsig. 10) Var ständigt närvarande: Se till att bli konterfejad. Fira dina framgångar, allt du gör är ju för folket. 

Dessa uppblåst förmätna potentater tycks alla vilja täcka över sina uppenbara defekter, sin totala avsaknad av empati. Att de i själva verket är crippled inside. Är de mänskliga? Kanske alltför mänskliga, försedda med en muterad självisk gen som gjort dem till monster. Inte kan väl de vara mottagliga några feronomer som tvingar dem att samverka med andra och uppoffra sig för det allmänna bästa? Att likt en fjäril leva för en dag, enbart för att tillfredsställa en annan varelse och sedan dö i fullkomlig glömska, vore för dem säkerligen den högsta graden av perversitet.

Billington, Ray (1997) Understanding Eastern Philosophy. London/New York: Routledge. Blum, Deborah (2012) “The Scent of Your Thoughts” i Ariely, Dan and Tim Folger (eds.) The Best American Science and Nature Writing. Wilmington MA: Mariner Books. Fabre, Jean Henri (1964) Insekternas liv. Stockholm: Natur och Kultur. Fest, Joachim (2005) Inside Hitler´s Bunker: The Last Days of the Third Reich. London: Pan Books. Gyllensten, Lars (2000) Minnen, bara minnen. Stockholm: Bonniers. Scheer, Joseph (2003) Night Visions: The Secret Design of Moths. New York/London: Prestel Publishing.. Schieder, Wolfgang och Archim Trunk (ed.) (2001) Adolf Butenandt und die Kaiser-Wilhelm-Gesellschaft: Wissenschaft, Industrie und Politik in “Dritten Reich”. Göttingen: Wallstein Verlag. Theroux, Paul (2007) “The Golden Man: Saparmurat Niyazov´s reign of insanity” i The New Yorker, May 28. Tinbergen, Nico (1965) Beteenden i djurvärlden. Stockholm: Svalan/Bonniers. Wilson, Edward O. (2013) The Social Conquest of Earth. New York: Liveright Publishing. York, Peter (2006) Hemma hos diktatorn. Stockholm: Norstedts.

BLOG LIST

Three naked ladies, all identically alike, rest in different positions on what appear to be two grey and rust-brown carpets. The cold, sharp rendering deprives them of their personality. Behind them is a green drapery. The environment is sterile and impersonal. A hotel? A theatre scene? Playing...
Tre nakna damer, de är identiskt lika och ligger i olika ställningar på vad som tycks vara två gråa och rostbruna heltäckningsmattor. Det kyligt skarpa framställningssättet berövar dem all personlighet. Bakom dem syns ett grönt draperi. Miljön är även den sterilt opersonlig. Ett hotell? En scen?...
Strong feelings fascinate me. Anger is such a state of mind – my own and that of others, but in reality it scares me more than it fascinates. Like so much else I do not understand, I try to find some valid explanations for anger. What triggers it? I assume the root cause must be a frustration...
Starka känslor fascinerar mig. Ilska är ett sådant sinnestillstånd – min och andras, fast egentligen skrämmer den mer än fascinerar. Som så mycket annat jag inte förstår söker jag förklaringar till ilskan. Vad orsakar den? Grundorsaken borde väl vara allmän frustration, en oförmåga att...
A pleasure of mine is to listen to CDs while I am alone in the car. Alone? Well, it means that I am able to listen with a concentration that cannot be achieved when the rest of the family is around, particularly since they are not so particularily fond of some of the sounds I occasionally like to...
Ett av mina glädjeämnen är att i bilen ensam lyssna till mina CDskivor. Ensam? Jo, då kan jag nämligen spela sådant som kräver koncentration och som i allmänhet inte uppskattas så livligt av den övriga familjen, men som emellanåt fascinerar mig  ̶  exempelvis Schönberg, Webern, Penderecki...
My wife and my daughters tell me that I do not get enough sleep. They know and have read that we humans should sleep for at least eight hours, if we do not do it we are threatened by Alzheimer's disease and senility. I assume they are right, usually I do not sleep for more than six hours. However,...
Hans Adolph Brorson, präst i den sönderjyllandska staden Tønder, skrev 1734 psalmen Jeg går i fare, hvor jeg går, vars tredje vers beskriver dödens visshet: Jeg går til døden, hvor jeg går og ved mig ikke sikker, ej nogen dag og time, når han har mig alt i strikker; et lidet åndefang kan ende...
My wife and my daughters tell me that I do not get enough sleep. They know and have read that we humans should sleep for at least eight hours, if we do not do it we are threatened by Alzheimer's disease and senility. I assume they are right, usually I do not sleep for more than six hours. However,...
Min hustru och mina döttrar säger mig att jag sover för lite. De vet och har läst att vi människor under varje dygn bör sova åtta timmar, gör vi inte det hotar Alzheimer och senilitet. Möjligen har de rätt, oftast sover jag inte mer än sex timmar. Drömmer gör jag dock varje natt och jag ser fram...
Items: 1 - 10 of 235
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com