EN HYLLNING TILL JULES VERNE

Då jag arbetade i Paris bodde jag i en liten lägenhet vid en återvändsgränd, Square Adanson. Eftersom jag var ensam hade jag om kvällarna, och under de helger jag inte åkte hem till familjen i Rom, gott om tid för mig själv. Jag strosade därför ofta kring i staden och hade då en bok med mig, som jag allt som oftast satt och läste i om jag fann en ledig bänk någonstans. Om jag gick från min gränd hamnade jag på Rue Monge som leder hela vägen ner till Seine.

Rue Monge slutar vid en park, Square René Viviani, som ligger mittemot Notre Dame. Jag hamnade ofta där, satt på en bänk under ett högt träd och läste tills det började skymma. Att det blev Square René Viviani som jag många gånger hamnade i berodde på utsikten och att det i närheten finns gott om boklådor, samt flera hyfsade caféer och restauranger.

Längsmed parkens östra sida löper Rue Lagrange vid vilken man finner ett av Paris alltmer sällsynta specialantikvariat  ̶  Librairie Jules Verne. Då jag passerade kunde jag inte låta bli att stanna upp för att betrakta de praktfulla volymerna av Hetzels Voyages Extraordinaires, Extraordinära resor. Det rörde sig om de praktutgåvor av Jules Vernes romaner som Pierre-Jules Hetzel gav ut. Så gott som samtliga volymer fanns utställda i Librairie Jules Vernes skyltfönster.

Det var efter det att Hetzel 1863 antog den då trettiofemårige Jules Vernes roman Cinq semaines en ballon, Fem veckor i ballong, som både författare och förläggare blev förmögna män. Romanen blev en omedelbar succé. Verne skrev ett kontrakt med Hetzel som stipulerade att han till honom skulle leverera inte mindre än två romanmanuskript om året, som Hetzel sedan skulle publicera i form av de raffinerade Voyages Extraordinaires. Mellan 1863 och 1905 publicerades inom den bokserien femtiofyra våldsamt uppskattade romaner av Jules Verne (allt som allt skrev han 62 romaner och 18 noveller) och han behåller fortfarande sin plats som världens mest översatte författare, efter Agatha Christie och före William Shakespeare.

Någon gång steg jag in i antikvariatet, betraktade mängden av Jules Verneutgåvor och bläddrade i en del av de nyare upplagorna. Med ett leende kände jag igen den alldeles speciella stämning Herzels Vernepublikationer utstrålar. Genom sina magnifika röda pärmar väcker de fortfarande barnets förundran inför världslitteraturens skattkammare. Genom sina märkligt föråldrade och likväl actionfyllda och fantasieggande illustrationer kastas betraktaren omedelbart tillbaka till en förgången barndom och dess entusiasm inför allt som var spännande, annorlunda och exotiskt. De tillhör en sfär som samtidigt var långt borta och mycket nära, en parallell verklighet som var fjärran min barndomstillvaro, men ständigt närvarande i fantasier och drömmar.

Hetzel lade ner stor omsorg på illustrationerna och krävde en alldeles speciell noggrannhet och stil från de artister han engagerade för att ge djup och liv åt Vernes berättelser. Det är svårt att skilja upphovsmännen till de alltid lika skickligt utförda alstren av hans tre mest anlitade illustratörer, Éduard Riou, Léon Benett och Georg Roux, men det går inte att ta miste på deras känsla för uppseendeväckande originalitet, dramatik och exotism.

För att jag fullt ut skall kunna avnjuta Jules Verne tycks det som jag också behöver de där illustrationerna, som på ett föredömligt sätt berikar texten. Varje Jules Vernemanuskript publicerades av Herzel på samma sätt. Först presenterades romanen som följetong i hans tidskrift Magasin d'Éducation et de récréation, Magasin för utbildning och avkoppling, där varje avsnitt var försett med flera illustrationer. Sedan publicerade han i en billighetsupplaga de samlade följetongerna, utan illustrationer, innan de inbundna volymerna i serien Voyages Extraordinaires gavs ut lagom till julafton.

När jag såg böckerna i original förstod jag att de var barn av sin tid. Verne skrev science fiction i ordens rätta bemärkelse  ̶  ”vetenskaplig fiktion”, alltså berättelser där vetenskapliga och teknologiska inslag bryter in i berättandet och därmed gör historierna mer fantastiska än vardagliga. Vernes berättelser utspelar sig i hans samtid, visserligen ofta på exotiska platser, men de är väldokumenterade. Vernes Ryssland, Indien och flamländska byar har sina rötter i läsefrukter och egna upplevelser. Precis som de fantastiska berättelserna av en annan av mina favoritförfattare  ̶  H.G. Wells  ̶  tar de sin utgångspunkt i alldagligheten.

Wells The First Men in the Moon, Den första färden till Månen, börjar med att en affärsman med ekonomiska bekymmer drar sig tillbaka till en liten by i Kent för att där söka ro och stillhet så han kan avsluta den pjäs han arbetar med. Den förhoppningsfulle författaren kan dock inte koncentrera sig på sitt arbete emedan en tillbakadragen granne ständigt stör honom med diverse oljud. Det visar sig vara en originell, smått galen vetenskapsman, Mr Cavor, som är i färd med att uppfinna ett ämne, cavorit, som upphäver gravitationskraften. Affärsmannen blir motvilligt indragen i Mr Cavors experimenterande, som bland annat, under ett ögonblick hotar att förstöra hela världen. Ett exempel på hur grundforskning i form av galet experimenterande, hur ofarligt och begränsat det än kan tyckas vara, kan få förödande konsekvenser för hela mänskligheten.

Efter sin tämligen vardagliga inledning övergår romanen till ett alltmer omfattande fantasteri. De båda männen färdas i en farkost bestruken med cavorit till månen, i vars inre de konfronteras med vad som tycks vara ett slags insektsliknande samhälle med intelligenta varelser. Dessa känner inte till krig och egoistisk resursfördelning, utan lever i harmoni med sin omgivning. Alltså förvandlas berättelsen efterhand till en förödande kritik av Wells, och även vår samtid, samtidigt som han berättar en märklig och spännande historia.

Det händer att Vernes och Wells historier emellanåt utspelar sig framtiden, men för det mesta är de förankrade i deras samtid. Wells fantasier är ohöljt samhällskritiska och idébaserade, en tendens som i allmänhet inte är så uppenbar hos Verne, men den finns där, med dess tämligen besatta tekniker, vetenskapsmän och miljonärer med världsbehärskartendenser. Liksom Wells är även Verne diskret medverkande i sina texter, vi känner igen hans lätt distanserade tonfall. Och kanske är det Verne själv som i sin roll av allvetande författare, skapare av egna världar, som skymtar bakom hans besatta vetenskapsmän. Originella skapelser som Professor Otto Lidenbrock, Kapten Nemo, alias Prins Dakkar, och Robur Erövraren.

I början av sin karriär skrev Jules Verne en framtidsroman som speglade mycket av den ångest och oro han kände innan hans första manuskript hamnade hos Pierre-Jules Hetzel. Tillsammans med Fem veckor i ballong gav han Hetzel ett manuskript kallat Paris au XXe siècle, Paris i tjugonde seklet. Bokförläggaren avfärdade det omgående med orden:

Jag förväntade mig inte fullkomlighet  ̶  för att upprepa, jag förstår att du försökte det omöjliga  ̶  men jag hoppades på något bättre. I det här försöket finns det inte en enda frågeställning om den verkliga framtiden som ges en korrekt lösning, ingen kritik som inte tidigare har gjorts eller omarbetats. Jag förvånas över dig ... [den är] glans- och livlös.

Kritiken kom från en förläggare med känsla för vad marknaden kräver, förutom Vernes romaner gav Hetzel även ut Balzac, Hugo och Zola. Visst har Paris i tjugonde seklet sina uppenbara tillkortakommanden, men jag tror likväl att den är en av Jules Vernes mest personliga böcker. Han låste in manuskriptet i ett kassaskåp och det återfanns inte förrän 1989 av ett av hans söners barnbarn.

Paris i tjugonde seklet är en dystopi som utspelas i slutet av 1961. Nutida kommentarer har till största delen koncentrerat sig på de tekniska förutsägelser som romanen är fylld av. De är en återglans av 1800-talets teknologiska framtidsförhoppningar. Fordon drivs med inbyggda gasmotorer, vars bränsle distribueras genom gasstationer och de färdas över ett effektivt, asfalterat vägnät. Snabba tunnelbanetåg drivs med magnetism och komprimerad luft. Det finns skyskrapor och elektiskt ljus, ”bildtelegrafer”, hissar, vindkraft och en sorts räknemaskiner som sänder trådlös information. Som Hertzel så riktigt påpekade var ingenting av allt detta speciellt märkligt, Vernes samtid var fylld av liknande spekulationer om framtida teknologiska landvinningar.

Nutida kritiker tycks ha förblindats av romanens yttre aspekter, dess tro på att fredligt samhälle behärskat av teknisk bekvämlighet. Man har jämfört Vernes tämligen stillsamma dystopi med Huxleys och Orwells politiska framtidshelveten med deras förödande krig och repressiva, totalitära regimer. Hos Verne finns inga kusliga, förtyckande övervakningssystem. Ingenting som begränsar medborgarnas frihet. Men, trots den något tafatta skildringen av ett framtida, d.v.s. vårt, samhälle, har Paris i tjugonde seklet dystra undertoner, som är nog så politiska, om nu läsaren tar sig tid att begrunda dem.

Exempelvis så styrs Michel Dufrénoys, Jules Vernes sextonårige huvudpersons värld, av ett jättelikt kapitalistiskt konglomerat la Société Générale de Crédit instructionnel, Den akademiska kreditföreningen. Den kapitalistiska utvecklingen har åstadkommit växande, jättelika förstäder och enorma köpcentra. All undervisning har likriktats mot teknologi och ekonomi, humaniora är ett i stort sett ett okänt begrepp. Visserligen förkommer inga krig, men det beror på att krigsföringen blivit så teknologisk att det inte längre krävs några mänskliga soldater, enbart “dödsmaskiner” som fortlöpande utvecklas av kemister och mekaniker. Världen befinner sig terrorbalansens grepp, varje krigshandling kan leda till ett motangrepp och därmed utlysa det slutgiltiga, totalförstörande kriget.

Det finns en total press- och yttrandefrihet, men tidningar och kritiska reportage har försvunnit. En strikt lag garanterar varje individ, eller dess ombud, som kan definieras i ett reportage rätten att inom samma media besvara kritiken med exakt samma antal rader och ord. Något som gjort att all offentlig kritik är döfödd redan innan den yppats. Sjukdomar har genom medicinska landvinningarna så gott som utrotats och samhället har genom den ökade tryggheten blivit alltmer hedonistiskt. Medborgarna söker utlopp för sina drifter, något som gjort att nöjesindustrin behärskas oanständiga spektakel, i allmänhet kryddade med nakenhet och offentliga sexuella akter. Verne beklagar sig också över att den klassiska musiken har försvunnit och ersatts av elektroniskt framkallade rytmiska ljud. Genom att hem- och industriarbete har mekaniserats har en arbetsmarknad på lika villkor öppnats för kvinnor. De konkurrerar framgångsrikt med män inom områden som teknologisk utveckling och naturvetenskap. Kvinnors ökade frihet har lett till familjelivets upplösning och en växande skara föräldralösa barn.

I allt detta är Michel Dufrénoy en alienerad främling. Hans far var musiker och han utbildades i litteratur och historia. En poet född försent. Michel söker efter böcker av författare som Hugo och Balzac, men all tillgänglig litteratur rör enbart teknologi och naturvetenskap. Han finner vad han söker i ett undanskymt hörn av det Kejserliga biblioteket, men hittar inget sätt att försörja sig. Det finns inget behov av poeter, musiker, skönlitterära författare och journalister. Både män och kvinnor föraktar en romantisk loser som Michel Dufrénoy. Ingen vill publicera hans diktsamling Hoppet och kvinnan han åtrår avvisar hans försök till uppvaktning.

I slutet av 1961 slår naturen tillbaka mot det galna resursutnyttjandet. En fimbulvinter sätter in och lamslår all jordbruksproduktion, med massvält som följd. Temperaturen sjunker till 30 grader under noll och alla europeiska floder fryser till is. Utan vänner och familj vandrar Michel ensam bland Paris sönderfrusna teknologiska underverk, slutligen vandrar den döende artisten på en kyrkogård, runt, runt i meningslösa cirklar, tills han medvetslös faller omkull i snön och antagligen fryser till döds.

Det är inte otänkbart att denna framtidskildring föddes ur Vernes förtvivlade situation, strax innan han fick sin första roman antagen av Hetzel. Efter det att Verne gett upp sina juridiska studier ville hans far inte veta av honom. Han hade fru och ett barn att försörja och enbart ett uselt betalt arbete som sekreterare vid Théâtre Lyrique. Tio år tidigare hade Jules Verne fått en rafflande historisk novell publicerad, Martin Paz, som blev en måttligt framgångsrik pjäs, men sedan dess hade han skrivit roman efter roman, alla ständigt refuserade. I ett anfall av förtvivlan kastade han manuskriptet till Fem veckor i ballong i kaminen, men i sista stund räddade hans hustru det från lågorna, det hamnade på Hetzels skrivbord och hans och Jules Vernes lycka var gjord.

I ett förord till en nyutgåva av en av Jules Vernes mindre kända romaner skriver den skotske författaren Gilbert Adair att enligt honom är de framtidskildringar som beskriver en närliggande framtid de mest intressanta. Storheten hos Orwells 1984 och Stanley Kubricks 2001 har uppenbarats först efter det att dessa år har passerats. I all sin mångfald och detaljrikedom håller dessa mästerverk fortfarande och kan, trots att den framtid de beskrivit nu är förfluten tid, fortfarande betraktas som både sanna och utopiska. Enligt Adair har Wells och Vernes fantastiska romaner samma egenskaper som Peter Pan och Alice in Wonderland, de utspelas kringgärdade av sin tids samhällen, om än i en parallell verklighet.

Tillbaka i Librairie Jules Verne finner jag Jules Vernes La maison à vapeur. En våg av nostalgi far genom mig. Den boken fann jag under min slukarålder i Morfars bokhylla. Den hette då Ånghuset och var en upplaga från 1916. Jag blev nöjd och glad då jag fann den. Jag hade nämligen tidigare läst berättelsen i en Illustrerad Klassiker med titeln Tigrar och förrädare. Den exotiska miljön och den rafflande handlingen hade gripit tag i mig. Jag minns speciellt en otäck bild av en indier som av engelsmännen bundits fast framför en kanonmynning för att skjutas i stycken. Jag letade i Morfars bok efter en liknande bild, men då jag inte fann den började jag istället läsa romanen. Redan från början blev jag trollbunden och då jag läst ut romanen, läste jag den en gång till.

Det kan kanske vara på sin plats att kortfattat redogöra för handlingen i den här inte speciellt välkända Verneromanen för att därigenom demonstrera Jules Vernes förmåga att samla lexikaliska uppgifter kring historia och geografi och sedan förena dem med en i det närmaste filmatiskt rafflande handling och sina märkligt antikverade, mekaniska uppfinningar. En i det närmaste oemotståndlig kompott för en äventyrstörstande, ung bokmal.

Under efterdyningarna av det blodiga Sepoyupproret irrar en galen kvinna kring i Narmadas djungler. Hon bär en fackla och kallas Irrande facklan. Lokalbefolkningen som både fruktar och respekterar henne ger henne mat, men hon lever som ett vilddjur i djungeln. Hon har någon slags koppling till upprorsledaren Nana Sahib (en historisk gestalt vid namn Dundu Panth), som försöker återuppta kampen mot engelsmännen och med sina män rör sig mellan grottor och övergivna palats. Den Irrande facklan tycks hela tiden vara honom på spåren.

Samtidigt bjuder en engelsk ingenjör vid namn Banks in en grupp vänner, franska och engelska äventyrare och storviltjägare, att tillsammans med honom färdas med en ångelefant genom norra Indien. Behemoth, som den väldiga, mekaniska elefanten kallas, drar efter sig två lyxinredda vagnar försedda med specialkonstruerade hjul som gör att de likt en stridsvagn kan ta sig fram över oländig terräng och även färdas över vatten. Den första vagnen hyser Banks och hans vänner. I den andra bor deras tjänare, en brokig skara från världens alla hörn.

Under sin dramatiska färd norrut attackeras ångelefanten av fanatiska sekterister som uppfattar den som deras gudoms heliga farkost, av brittiska truppenheter, av horder med apor, bufflar, tigrar och elefanter. Den tar sig genom djungler och över floder, klarar tropiska stormar och andra missöden. Under det att färden sakta går mot norr inser resesällskapet snart att dess vän och medpassagerare, överste Munro, har som främsta syfte med resan att utkräva hämnd för sin hustrus död. Den man han vill finna och döda är ingen annan än Nana Sahib.

Under en jakt blir överste Munro räddad från en giftorm av en indier vid namn Kalanga. Den verserade Kalanga blir sällskapets guide genom de allt tätare djunglerna. Vid stranden av sjön Puturia drivs ångelefanten av en väldig flock elefanter ut i vattnet, bränslet tar slut och Behemoth blir hjälplöst flytande mitt i sjön.

Kalangi erbjuder sig att simma i land och hämta hjälp. Då han dröjer följer överste Munro och hans trogne Gurkhatjänare Goumi efter Kalanga, denne visar sig vara Nana Sahibs handgångne man och så fort överste Munro når sjöns strand blir han tillfångatagen, medan Goumi lyckas fly.

Kalangi för sin fånge till Nana Sahibs fäste som visar sig vara ett övergivet djungelpalats. Där döms den engelske officeren till döden av Nana Sahib för de brott som engelsmännen begått mot hans folk. Det bestäms att överste Munro, liksom engelsmännen gjort med upproriska Sepoys, skall spännas fast framför en kanonmynning och i gryningen slitas i stycken då kanonen avfyras. Munro tillbringar natten bunden vid kanonen, men befrias av den trogne Goumi som hållit sig dold i den väldiga kanonens eldrör. Då de skall fly från platsen uppenbarar sig den galna Irrande Facklan. Överste Munro känner igen sin hustru, som han trott vara död, men i sin galenskap känner hon inte igen maken och i det tumult som uppkommer då överste Munro griper tag i henne och försöker få henne att förstå vem han är, tappar hon facklan som antänder kanonluntan och avfyrar den.

Kalangi och hans män kommer rusande och de flyende överste Munro och Goumi tvingas lämna Den Irrande Facklan bakom sig. Under sin flykt överraskar de Nana Sahib, som varit på besök i en grannby, övermannar honom och tar honom med sig mot ångelefanten. Banks och hans sällskap har lyckats få upp Behemoth på stranden och skaffat bränsle, de startar den väldiga maskinen och blir snart förföljda av Kalanga och hans män. Med väldig hastighet spränger ångmastodonten genom djungeln. Dess ångmaskin blir dock alltmer överhettad och då den är nära att sprängas i bitar kastar sig Banks och hans sällskap ur elefanten, men de får inte med sig den bakbundne Nana Sahib. Ångelefanten sprängs i en våldsam explosion som dödar en mängd förföljare. Banks resesällskap lyckas undkomma och söka skydd i ett engelskt fort. Nana Sahibs kropp återfinns inte.

Det är inte underligt att speciellt filmregissörer och konstnärer har fängslats av Vernes levande berättarstil, som utan att vara speciellt sofistikerad och skickligt beskrivande likväl har äger en åskådlighet som gör att läsaren ser händelseförloppet och de ofta exotiska miljöerna framför sig. De detaljer Verne väljer ut stannar ofta kvar i minnet. Som det här med kanonavrättningar. Ägde de verkligen rum?

Vasily Vereshshagin (1842 - 1904) var en på sin tid berömd rysk konstnär, som då han var bosatt i München organiserade en mängd mycket uppmärksammade enmansutställningar, bland annat i Paris, London, Dresden, Berlin och Wien. Efter att under flera år ha tjänstgjort som kadett i flottan och under krigsexpeditioner i Turkestan och det Rysk-turkiska kriget (1877-78) hade Vereshshagin kommit att avsky alla former av krig och våld.

Jag har älskat solen hela mitt liv och skulle vilja måla solsken. Så råkade jag se krigföring och sa vad jag tyckte om det, jag gladde mig över att åter kunna ägna mig åt solen. Men, krigets raseri fortsatte att förfölja mig.

Vereshshagin kunde inte slå sig till ro och sökte upp stridsskådeplatser under det Första kines-japanska kriget, 1894 – 95 och 1900 följde han de ryska trupperna i Manchuriet under Boxarupproret. Vereshshagin var på Filippinerna under Filippinsk-amerikanska kriget och besökte även Kuba under den amerikanska ockupationen där. Under Rysk-japanska kriget 1904 – 1905 befann han sig i Japan.  

I sina realistiska målningar skildrade Vereshshagin avrättningar, lidande och olika krigsbrott, något som gjorde att en av hans utställningar stängdes i St. Petersburg, eftersom hans verk ”framställde den ryska armén i dålig dager”. Den tyske fältmarskalken Helmuth von Moltke förbjöd medlemmar av den tyska krigsmakten att bevista Vereshshaginutställningar och samma order utfärdades för den österrikisk-ungerska armén av den österrikiske krigsministern.

Den engelska publiken blev våldsamt upprörd av Vereshshagins målning Engelsmännens undertryckande av den Indiska revolten som framställer hur militäriskt disciplinerade brittiska soldater binder fast indier vid kanonmynningar. Protesterna vände sig inte enbart mot osmakligheten i att framställa engelska avrättningar, utan också mot det faktum att en tavla från 1884 framställde avrättningar som ägt rum 1857 som om de utförts av engelsmän iförda samtida uniformer. Vereshshagin försvarade sitt tilltag genom att förklara att det gjorde det samma vilken uniform soldaterna hade, eftersom engelsmännen inte ursäktat det förra barbariet så fanns det inget som hindrade att de tillämpade samma metod vid ett nytt uppror. Målningen är numera försvunnen och det anses allmänt att den köptes av den brittiska regeringen och förstördes.

Det förnekades dock inte att den barbariska avrättningsmetoden hade använts relativt flitigt för att bestraffa de indiska myteristerna, speciellt som den var avskräckande för många av de muslimer som trodde att kroppens alla delar måste hänga samman då de återuppstod efter döden.

Det finns flera ögonvittnesskildringar av dylika avrättningar, bland annat från brittiska officerare. Rudyard Kipling nämner i sin novell På stadsmuren hur han en gång får se en gammal man som blickar ner från en fängelsemur och sjunger med en röst "skrovlig som hajskinnet på ett svärdsfäste". Han frågar en indisk vän vem han är och Wadi Dad svarar:

En envis man, han bekämpade er '46 då han var en ung krigare; han slogs mot er igen '57, och försökte igen '71, men ni hade alltför väl lärt er tricket att från kanoner spränga män i bitar. Nu är han gammal; men om han kunde skulle han fortfarande slåss.

I december 1857 publicerade The Times en anonym ögonvittnesskildring under rubriken En indisk avrättning. En engelsk reporter hade bevittnat hur fem Sepoys hade sprängts i bitar av kanoner:

Jag gick rakt fram till den upprivna och rykande marken framför kanonerna. Jag kom först till en arm, avsliten ovanför armbågen, knytnäven sluten, det nakna benet var blottat med flera decimeter. Sedan var marken beströdd med otäckt röda fragment, sedan ett svarthårigt huvud och en annan, intakt arm ... i närheten låg den nedre halvan av en kropp, söndersliten i två delar, långa tarmslingor vindlade på marken. Därefter en lång klädtrasa brinnande och hopskrynklad. En man låg i en samlad, men splittrad hög, där fanns allt utom armarna; benen var uträckta långt ifrån varandra, ryggraden blottad, hans huvud låg också i närheten … Trupperna marscherade omedelbart därifrån och jag red fort tillbaka hem, och då jag suttit av kom hundarna fram och slickade mina fötter.

Låt oss lämna rysligheterna och istället tala om den inspiration Vernes romaner och deras illustrationer utgjort för en mängd författare och regissörer. Förutom den uppenbart vetenskapliga sidan av Verne, som onekligen var behäftad med en något egendomlig, nästan naiv aspekt, så fanns det många särtecken i hans konstnärskap som tilltalade andra uppsluppna och anarkistiskt anstrukna konstnärssjälar.  Exempelvis hade de upptäckt att en solitt borgerlig, stadgad och konservativ man som Jules Verne, som dessutom var kommunalråd i sin hemstad, i sina verk kunde hävda vad som på hans tid uppfattades som extrema politiska positioner, som en öppen antikolonialism och en ofta visad sympati för anarkism. Man uppskattade hans förkärlek för ordlekar, underdrifter och en godmodig, distanserande ironi.  

Inom konsten svävar Vernes ande över dadaister och surrealister. Han återfinns exempelvis i Max Ernsts märkliga collageböcker, som Une semaine de bonte.

För många år sedan greps jag av en bestående fascination inför Paul Delvauxs L´Ecole des savants, De lärdas skola, där en grupp Verneska vetenskapsmän tycks diskutera en ung flickas skönhet, alltmedan Professor Otto Lidenbrock i ett hörn skärskådar en fossil.

Samme professor som i Till jordens medelpunkt för sin brorson Axel och deras guide Hans Bjelke genom jordens innandömen, där de bland annat konfronteras med jättelika svampskogar och förhistoriska havsvidunder. Aldrig kommer jag att glömma skräcken då Axel skiljs från sina färdkamrater och är nära att möta döden i total ensamhet, i beckmörkret långt under jordytan, kringirrande i smalnande gångar, fjärran från mänskligheten.

Då jag betraktar Max Ernsts collage eller Paul Delvauxs målning med deras malplacerade detaljer, som likväl tycks passa väl in i konstverkens helhetsintryck, förstår jag deras skapares Vernefascination. Det är egentligen inte märkvärdigare än att Verne får oss att tro att en grupp excentriska herrar med en jättelik ångdriven elefant färdas genom hans samtida indiska djungler.

Upplägget får mig att inse att patafysiker betraktar Jules Verne som en av sina likasinnade. Patafysiken introducerades och förklarades av Alfred Jarry i hans 1911 postumt utgivna Dåd och idéer av doktor Faustroll. Patafysik är det omöjligas vetenskap. Verkligheten betraktad genom poesi och fantasi så att den därigenom framstår i sin rätta skepnad. Ett sätt att betrakta tillvaron vid sidan om, att bortse från all logik och vedertagna åsikter.

Jarry var en sann arvtagare till Medeltidens karnevaler, till den grundlärde Rabelais och andra som genom folkligt gyckel och hån gapskrattade åt konformiteten. Patafysiken har blivit till en livshållning och en filosofi, med ett Patafysiskt Kollegium som har sitt säte i Paris och löst anknutna grupper som det Vestrogotiska Patafysiska Institutet i Sverige. Patafysikers lek med ord och logik kan kanske exemplifieras genom Jan Stenmarks bilder och deras logikförnekande humor, fast jag har inte aning om han är patafysiker eller ej.

Det bästa exemplet på en patafysiker som tycks ha gått fullständigt över styr är den extreme excentrikern, musikern, schackspelaren och miljonären Raymond Roussel, som slösade bort sitt fadersarv på resor kring jorden och överdådiga uppsättningar av sina milt sagt galna verk. Han skriver som en Jules Verne på droger och Verne var hans husgud:

Min beundran för honom är gränslös. I vissa passager i Till jordens medelpunkt, Fem veckor i en ballong, En världsomsegling under havet, Från jorden till månen, Månen runt, Den hemlighetsfulla ön och Hector Servadecs resor i rymden, höjde han sig till de högsta höjder som mänskligt språk kan uppnå. O, ojämförliga mästare, må du välsignas för de sublima timmar som jag under mitt liv omättligt har ägnat åt att läsa och åter läsa dina verk.

Till en början var det faktiskt mer genom Roussels sanslösa verk än Jules Vernes romaner som flera surrealister och dadaister upptäckte de dolda djupen och mäktiga inspiration till konstnärlig verksamhet som stod att finna i Vernes berättelser. I sin roman Locus Solus från 1914 dränker sig Roussel i Verneskt fantasteri. Romanen måste läsas för att du skall kunna bilda dig en uppfattning om dess fanatiska blandning av läsefrukter, verklig och påhittad historia, ohejdad berättarglädje, vimsig vetenskap, långa och snåriga utvikelser och ett sällsamt fascinerande ramverk, som beskriver hur en bisarr och stormrik miljonär förevisar en grupp besökare sina galna uppfinningar.

Bland annat för den excentriske professor Canterel sina besökare till ett ishus som han låtit uppföra i sin väldiga trädgård. Där förevisas de tablåer som spelas upp av till synes levande människor. Men, aktörerna är i själva verket avlidna personer som väckts till liv genom att Canterel har injicerat dem med resurrectine, som bevarar deras inre och yttre, samt alla livsfunktioner, förutom självständigt tänkande. De avlidna personerna kan endast väckas till liv om en ampull med vitalium ”introduceras genom ett smalt hål som borrats upp ovanför det högra örat”.

Dessa levandegjorda zombies kan enbart i detalj återupprepa vad som utgör deras starkaste minne. Efter att ha aktiverats av vitalium agerar de inom minutiöst återskapade rum, där varje detalj är verklig. Samma handling upprepas gång på gång, tills dess ampullen med vitalium avlägsnas och zombien återgår till sin evighetsdvala.

Innan professor Canterel presenterar sina tablåer beskriver han i detalj aktörernas livshistoria; infallsrika och ytterst virriga berättelser, som likväl har en udda charm, liksom de underliga tablåerna som ger de intryck av att vara inspirerade av Roussels samtida korta stumfilmssnuttar uppspelade i ett överdrivet tempo.

Rousell var samtida med trollkonstnären Georges Mèliés, han tog livet av sig i Palermo 1933, fyra år före den store filmpionjärens död.  Raymond Roussel och Georges Mèliés var samma andas barn. Redan 1902 lyckades Georges Mèliés genom en egensinnig kombination av deras berättelser Från Jorden till månen och Den första färden till månen i sin Le Voyage dans la Lune fånga den excentriskt bisarra charmen hos Jules Verne och H.G. Wells.

Dessa två författare blev långt senare en mäktig inspiration för tjecken Karel Zeman (1910  ̶  1989). Han var liksom Mèliés en artist och hantverkare som med liten budget och utsökt smak, barocka inslag och underfundig humor skapade sina ”oskyldiga uppfinningar” i form av underfundiga filmer. I sin hyllning till Jules Verne och hans värld Vynález zkázy, Det dödliga vapnet, tar han Jules Vernes Face au Drapeau, Det yttersta vapnet, till utgångspunkt för en subtil och egendomlig film i vilken han låter skådespelare interagera med illustrationer och kulisser inspirerade av 1800-talsillustrationer. Jag fick filmen i julklapp av min dotter Janna, som bor i Prag, och jag har sedan dess sett den flera gånger.  

Zeman har fört Vernes arv vidare genom att inspirera filmkonstnärer som Terry Gilliam och Tim Burton. Dessa båda egensinniga regissörer har använt sig av den store italienske set designern Dante Ferretti för att skapa den mystiska stämningen i sina filmer Baron Münchhausens äventyr och Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street.

Cirkeln slöts då Martin Scorcese lät Dante Ferretti designa de Verneinspirerade scenerierna i hans hyllning till filmkonsten och Geroges Mèliés  ̶  Hugo Cabret.

Ferretti var också designern bakom Fellinis märkvärdiga extravaganza  ̶   Och skeppet går, en Vernehyllning även den, som med all rätt har beskrivits som ”förkonstling driven till skön konst på Fellinis omisskännligt personliga vis. Ett lysande spektakel om en förgången värld. Fångad i det ögonblick den förgick.” Fellini har berättat om sin inspiration från den “store lögnaren” Odysseus, den oförliknelige Jules Verne och hans barndoms serietidningarn, som Dick Tracy och Little Nemo.

Filmen inleds med att kryssningsfartyget Gloria N. i juli 1914 lägger ut från Neapels hamn för att vid ön Erimo sprida askan av operasångerskan Edmea Tetua, som föddes där. Tetua ansågs vara världshistoriens största sångerska. Med på båten är en samling original som hämtade ur en roman av Verne; Ildebranda en bitter sopran, en borsthårig rysk bassångare, Sir Reginald Dongby en voyeuristisk engelsk aristokrat, storhertigen av Harzock, en överviktig preussare, en sjuklig ung man med en späd, blind syster, med flera.

Efter en tid stiger en olidlig stank upp ur fartygets inre. Den visar sig komma från kärlekskrank noshörning som försummats av fartygsbesättningen. Det väldiga djuret halas upp, tvättas på däck och återvänder med färskt vatten och hö till lastrummet.

På resans tredje dag upptäcker passagerarna en grupp skeppsbrutna serber som tas om hand. Men, de hotas snart av flaggskeppet i den österrikisk-ungerska flottan som kräver att de serbiska flyktingarna skall utlämnas. Kaptenen går med på det under förutsättning att Edmea Tetuas aska innan dess sprids vid Erimoön. En ung serb kastar dock en bomb mot den väldiga pansarkryssaren som svarar genom att bombardera Gloria N., som går till bottnen medan en flygel far över däcken och under sin framfart krossar glas och dörrar, alltmedan fjärilar stillsamt fladdrar över resväskor i översvämmade korridorer. Slutet blir liksom i så många av Vernes romaner en katastrofal Grand Finale.

Äntligen har jag nu kommit till orsaken till varför jag började skriva det här blogginlägget. Jag började läsa en bok som jag glömt när och var jag köpte. Den var inte på mer än hundra sidor, men vid ett par tillfällen kunde jag inte låta bli att skratta högt. Detta händer ytterst sällan då jag läser romaner, men en och annan gång då jag ser på film, exempelvis John Cleeses Fawlty Towers (samtliga avsnitt, jag vet inte hur många gånger jag har sett dem) och Blake Edwards Oh, vilket party. Romaner som fått mig att skratta är Den tappre soldaten Švejk och Tre män i en båt och nu senast Jules Vernes Ett experiment av Dr Ox.

Vad som fick mig att skratta var Jules Vernes mästerligt uppskruvade skildring av hur de tidigare så groteskt flegmatiska medborgarna i den lilla flamländska staden Quiquendone under inverkan av en överdos av en blandning av vät- och syrgas blir fullkomligt förvildade under en föreställning av den på sin tid våldsamt populära operan Hugenotterna.

Föreställningen av denna ytterst allvarliga opera brukar i allmänhet pågå i mer än fem timmar, fast i det sävliga Quiquendone brukar de godmodiga borgarna föredra en version som varar betydligt längre. Men, under påverkan av gasen sjunger och spelar sångare, kör och orkester i ett vansinnigt tempo, de rusar in och ut, hetsar varandra att agera i alltmer uppskruvat tempo, de snavar över varandra alltmedan orkestern spelar sönder sina instrument och den alltmer upphetsade publiken vrålar och skriker. Meyerbeers mästerverk avverkas på tjugo minuter, något som får mig att tänka på Spike Jones galna snabbversion av Carmen, som avverkas på tolv minuter.

Kortromanen tar sin början i en skildring av den bukoliska småstaden Quiquendone (antagligen en ordlek inspirerad av det engelska quick and done, snabbt och gjort), som trots sin sävliga stillsamhet hyser en högskola, ett medeltida slott och fabriker som tillverkar vispgrädde, kornsocker och konfektyr. I borgmästare Tricasses bostad sammanträder några pålitligt trygga och flegmatiska borgare, för att än en gång dryfta om de skall restaurera den fallfärdiga stadsporten och möjligen befria sig från kostnaderna för den sysslolöse poliskommissarien Passauf (Se upp). I vanlig ordning bordläggs frågorna.

Men plötsligt förändras allt. En andfådd Passauf dyker upp och meddelar att i ett koleriskt vansinne har två av stadens mest stadgade medborgare, advokaten André Schut och läkaren Dominique Custos högst oväntat och ytterst uppbragta börjat diskutera politik! Det hela slutade med att de utmanade varandra på duell!  Allt blir vansinnigare och tempot i den lilla staden ökar. En sällskapsdans urartar till en frenetisk orgie där bland andra den åldrande och timida ungmön Tante Némance förvandlas till en lidelsefull backantinna, ivrigt uppvaktad av den annars så tillbakadragne poliskommissarie Passauf.

Frenesin ökar och övergår till okontrollerad aggressivitet, som för att hindras från att förstöra Quiquendones sekelgamla grannsämja nu riktas mot grannstaden Le Quesnoy (Varför inte?). Samtliga Quiquendones medborgare rustar sig för en blodig uppgörelse för att hämnas för att en ko någon gång under Medeltiden försvunnit från Quiquendone och då antogs ha stulits av en Quesnoybo.

Under ständigt grälande stiger borgmästare Tricasse och kommunalrådets ordförande Niklausse upp i stadens höga, medeltida torn för att från dess krön betrakta den omgivande terrängen, som förberedelse för det planerade krigståget. Väl däruppe blir de dock milda till sinnes, njuter av solskenet och anblicken av det bördiga och välmående flamländska landskapet.

De betraktar varandra med välvilja och försäkrar varandra muntert om sin eviga vänskap. Medan de går nerför trappan återkommer dock deras otåliga irritation och vid dess fot är de inbegripna i ett våldsamt slagsmål.

Vad har drabbat Quiquendones annars så beskedliga och sunda medborgare? Läsaren förstår att det finns ett samband med Dr Oxs och hans medhjälpare Ygènes (oxygène, syre) plötsliga uppdykande och generösa erbjudande om att installera kommunal gasbelysning för hela staden Quiquendone och dess privata bostäder. I själva verket är Dr Ox en av Vernes diaboliskt galna vetenskapsmän som utsätter det stillsamma Quiquendone för ett hänsynslöst experiment.

Den uppsluppna bagatellen är liksom så många av Vernes historier en kombination av småborgerlig vardag och absurd teknologi/vetenskap. Vid närmare eftertanke uppenbarar den oskyldiga berättelsen oanade djup. Den handlar faktiskt om hur en välvillig, om än lite väl flegmatisk idyll, förgiftas av en narcissistisk manipulatörs diskreta spridande av ett gift som orsakar splittring inom ett annars välorganiserat och stabilt litet samhälle. Dess totala upplösning förhindras enbart genom att medborgarnas agg och raseri riktas mot utomstående, mot staden Le Quesnoy. En fabel väl värd att begrunda, speciellt nu då Sverige snart skall välja sin framtid.

Asplund, Uno (1973) Jules Vernes underbara resor: Hans liv, filmer och pjäser. Uddevalla: Niloe. Jarry, Alfred (1964) Den fjättrade Ubu; Kung Ubu; Dåd och idéer av doktor Faustroll. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Roussel, Raymond (1989) Locus Solus. Stockholm: Författarförlaget. Kipling, Rudyard (2015) Soldiers Three, and Other Stories. Scotts Valley, CA: Create Space. Roussel, Raymond (2005) How I wrote Certain Of My Books. New York: Exact Change. Verne, Jules (1916) Ånghuset – eller en färd genom norra Indien. Stockholm: Beijer. Verne, Jules (1996) Paris in the 20th Century. New York:  Random House. Verne, Jules (2003) A Fantasy of Dr Ox, with a foreword by Gilbert Adair. London: Hesperus Press. Vereshchagin, Vasily (2018) Souvenirs; Enfance, Voyages, Guerres. London: Forgotten Books. Wagner, Kim A. (2016) “´Calculated to Strike Terror´: The Amritsar Massacre and the Spectacle of Colonial Violence”, Past & Present, Vol. 233, Issue 1, November. Wells, H.G. (1954) Den första färden till månen. Stockholm: Natur och Kultur. 

BLOG LIST

After more than forty-five years, I once more watched Tarkovsky's film Solaris and was astonished to find that I still remembered several scenes. Actually, it may not be so remarkable. The film is about memories and I have some of my own linked to that particular movie. To...
Efter mer än fyrtiofem år såg jag Tarkovskijs film Solaris och förbluffades över att jag fortfarande mindes vissa scener. Egentligen är det kanske inte så märkvärdigt. Filmen handlar om minnen och jag har en del sådana kopplade till den filmen. För mig är Solaris, liksom Tarkovskijs övriga...
After being an au pair in Paris, my younger sister brought back a certain admiration for French troubadours. Since she is four years older than me, I often took after her and tried to adapt to her taste, something that made me listen primarily to Georges Moustaki, but also to other...
Efter att ha varit au pair i Paris förde min yngre syster med sig en viss beundran för franska trubadurer. Eftersom hon är fyra år äldre än jag så tog jag ofta efter henne och försökte anpassa mig till hennes smak, något som gjorde att jag lyssnade framförallt till Georges Moustaki, men...
While I was working in Paris I lived in a small apartment by a blind alley, Square Adanson. Since I lived alone I had evenings, as well the weekends when I did not go home to my family in Rome, for myself. Accordingly, I walked around in the city, having a book with me, which I read when if I...
Då jag arbetade i Paris bodde jag i en liten lägenhet vid en återvändsgränd, Square Adanson. Eftersom jag var ensam hade jag om kvällarna, och under de helger jag inte åkte hem till familjen i Rom, gott om tid för mig själv. Jag strosade därför ofta kring i staden och hade då en bok med mig,...
Reading Fire and Fury, just one in a line of several books I have read about the mystery Donald John Trump. As a person, Trump does not appear as being mysterious. I do not doubt that he is a full-fledged narcissist. The mystery consists in the fact that such a person has been...
Läser Fire and Fury, som blivit en i raden av flera böcker jag läst om mysteriet Donald John Trump. Som person betraktad, framstår Trump inte som ett mysterium. Det framgår klart att han är en fullfjädrad narcissist. Mysteriet består snarare i att en sådan person kan väljas till president...
As so often before, I ended up standing in front of a bookshelf at home, watching the book spines. I pulled out one book bound in red  ̶  Bible for Children. My grandfather had given it to me when I turned eight. On the back of the cover sheet I had once pasted a letter from Grandpa,...
Som så ofta förr hade jag blivit stående framför bokhyllan och med blicken skannat bokryggarna, Jag drog ut en bok, inbunden i rött  ̶  Bibel för barn. Då jag jag blivit åtta år hade jag fått den av min morfar. Framför försättsbladet hade jag någon gång på pärmens insida klistrat in...
Items: 1 - 10 of 215
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com