MALA STENAR: Att färdas längs Vintergatan

 

För några månader sedan var jag på cirkus med min yngsta dotter och hennes pojkvän. Det var en liten, tysk cirkus med nerslitna fordon och vagnar. Publiken var inte stor; barnfamiljer satt på fällstolar kring manegen, några bänkrader var inte uppriggade längs tältväggarna. Artisterna var heller inte många, uppenbarligen de tyska ägarna och deras barn och en liten grupp ryssar. De uppträdde i olika skepnader. Cirkusprimadonnan hade passerat sina ungdomsår, men var likväl ganska parant. Hon agerade som hästdomptör och trapetsartist. Vant och rutinerat utförde hon sina akter med beundransvärd precision. Jag antog att det var hennes make som agerade som clown och som stöttepelare för akrobaterna; ryssarna som förutom att de utförde olika akrobatiska nummer också agerade som jonglörer, knivkastare och medverkade i cirkusdirektörens clownnummer, som faktiskt var ovanligt fyndiga och roliga. Trots att artisterna var skickliga och kunde ha hävdat sig inom större cirkussammanhang gav det hela ett påvert och lätt patetiskt intryck, som i de filmer i cirkusmiljö som ibland dyker upp från länder som Italien och Spanien. Känslan som dröjde sig kvar var snarare vemodig än upprymd, något som säkerligen gynnade upplevelserna under aftonens andra aktivitet.

På väg tillbaka mot Bjärnum stannade vi till vid Mala Stenar, ett gravfält från yngre järnåldern. Jag hade varit där en gång tidigare och visste därför att platsen skulle tilltala min dotter och hennes pojkvän. De är arkeologer och är därigenom, med vissa undantag, intresserade av allt som är äldre än hundra år.

Mala Stenar är en lantlig kusin till Nordens mest magnifika skeppsättning - den mäktiga Ale Stenar som ligger på en kustplatå vid Kåseberga långt i söder. Den vilar inte långt från ett stup och sluttningskantens raka linje gör att det verkar som om stenskeppet seglar mot Östersjöns knivskarpa horisont. Anders Österlings dikt fångar väl platsens ande:

Där kusten stupar mellan hav och himmel
har Ale rest ett jätteskepp av stenar,
skönt på sin plats, när axens ljusa vimmel
med blockens mörka stillhet sig förenar,
en saga lagd i lönn
vid brus av Östersjön,
som ensam vet, vad minnesmärket menar.

Storvulen handlingskraft behärskar kullen.
Järn mötte brons, när äventyret hände.
Sjökungens skepp, som sitter fast i mullen,
gör här sin långfärd intill tidens ände.
Det har blott sten till stäv
och moln till segelväv,
men är trots allt de fria skeppens frände.

Den irländske nobelspristagaren Seamus Heaney, som var fascinerad av allt fornhistoriskt, har skrivit två dikter om Ale Stenar. Den ena är jag inte speciellt förtjust i, den andra är mycket kort, men fångar väl stämningen kring den märkliga  skeppsättningen:

In May, in sunlight

the stone boat lies becalmed.

Larks

sing at the masthead.

 

(I maj, i solskenet, ligger stenbåten stilla. Lärkor sjunger vid masten)

 

 

Mala Stenar är betydligt mindre till omfånget och platsen de är belägna är tryggare och mer intim. I en ekbacke som är ett hundratal meter i omkrets finns sju skeppsättningar och ett femtiotal resta stenar. I områdena kring Mala och Vankiva finns rikligt med lämningar av bosättningar från en tid då vikingarna var verksamma i Norden. Vid den tiden var Göinge uppenbarligen en livlig bygd, om än med ett helt annat utseende än nu. Alldeles intill gravplatsen löper en sexhundra meter lång hålväg. En hålväg är en väg som använts så länge att den slitits ner och hamnat under den omgivande jordytan, ett säkert tecken på att den varit livligt trafikerad och skurit genom en folkrik bygd.

På den tiden bestod all skog i Göinge av lövträd. Det som nu är ängs- och åkermark var då träsk och sjöar, människornas åkrar låg på höjderna, som precis som gravfältet hölls de fria från skog och sly. Ingen vet hur gravfälten sköttes, om man offrade där, om de var helgade områden, skyddade och inhängnade.

Man vet dock att gravarna var brandgravar, vilket betyder att den döde brändes på bål och de brända benen samlades i urna, som sedan grävdes ner mitt i skeppsättningen, eller framför de resta stenarna. Män och kvinnor begravdes tillsammans, men det är mycket sällan man finner några begravda barn. Säkerligen har många stenar på Mala gravfält fallit omkull genom jordens rörelser, orsakade av frost och sommarvärme. Flera har säkerligen forslats därifrån av bönder som använt dem till gärdsgårdar och husgrunder, men förvånansvärt många står kvar och platsen har bevarat en stämning av mystik och avskildhet.

Det var fortfarande sommar och trots att timmen var sen rådde det skymning när jag kom dit med Esmeralda och Vincenzo. Vi hade med oss termos och bullar och slog oss ner vid ett skrangligt bord mitt på gravfältet, som bar spår av att en gång ha blivit besöksanpassat. Nu hade dock plankgångarna ruttnat och till stor del försvunnit, medan informationsskyltarna blivit oläsliga. Det gjorde dock inte så mycket, stället hade en unik atmosfär som inte stördes av förfallet som präglade kommunens försök att populärisera platsen. Tidlösheten hade åter tagit det hela i besittning. Ekarnas blad var stilla, i fjärran råmade några kor.  Den sjunkande solens strålar skapade långa skuggor bakom skeppsättningarnas stenar.

Då vi satt vid bordet med våra medhavda kaffekoppar och kanelbullar och betraktade stenarna insåg vi att skeppsättningarna formade en flottilj, att stenskeppen färdades i samma riktning med skuggorna som kölvatten. Seglade de mot Dödens Riken? Låg de västerut? Då vi intensivt blickade mot skeppssättningarna greps vi av en märklig illusion av rörelse, som om vi, eller hela jordytan, börjat följa skeppen i deras färd.

Känslan av mystik och magi gynnades av vårt sällskap. En grå katt, inte mycket mer än en kattunge, hade tagit emot oss då vi gick upp mot gravfältets platå. Ystert hade den hoppat kring våra ben, eller kelsjukt strukit sig mot dem. Medan vi drack vårt kaffe och åt bullana hade den hoppat upp på bordet. Min dotter som mindes hunden som många år tidigare följt oss genom Cumaes tempelområde, en promenad jag beskrivit i en tidigare blogg, tyckte att kattens intresse för oss var lätt skrämmande. Rörde det sig om ännu en pyskopomp, en begravningsplatsväktare?  Min dotter visste att katten var gudinnan Frejas följeslagare, en gudinna som inte enbart var skönhetens och fruktbarhetens gudinna, utan även förknippad med spådomskonst (seiðer) krig och död. Hon följdes alltid av sina två kattor, Högni och Þófnir, som även drog hennes vagn.  Det är således inte en slump att även folktrons trollpackor hade kattor som sina följeslagare.

Frejas mörka aspekt var kopplad till hennes makt över den svarta jordens kraft och hon ansågs därför stå Hel nära, Underjordens fruktansvärda härskarinna.  Det var Freja som lärt Oden svartkonst och sejdkvinnor bar kappor fodrade med kattskinn. Ett av Frejas många namn var Valfreyja, De Stupades Fru, och det sades att hälften av alla döda tillföll henne. Hon kallas deras Hörn, beskyddarinna. Så var det så konstigt om hon satt en katt som väktare över Mala stenar?

För att lätta den spöklika stämningen förklarade jag för min dotter att kattens stora intresse för oss var typiskt för hennes släkte. Klappade du en katt och visade den vänligt intresse hände det ofta att den följde dig i hälarna och var svår att skaka av sig. Jag fruktade att hon, av någon anledning antog jag att det var en honkatt, skulle följa med oss ner till bilen och därmed löpte risken att bli överkörd då vi lämnade platsen. Kattens beteende bekräftade inte mina farhågor, men gjorde min dotter konfunderad.  Efter att ha varit med oss under hela vistelsen på gravfältet satte den sig ner då vi kommit fram till färisten som fanns vid ingången. Där blev den sittande och tittade efter oss då vi steg in i bilen och körde därifrån, precis som hunden gjort när vi lämnat Cumae många år tidigare. En psykopomp?

För en fjorton dagar sedan då min yngsta dotter rest till Rom cyklade jag och min äldsta dotter mellan Hässleholm och Bjärnum. Det var natt, men månen lyste och det var stjärnklart. Då vi passerade Mala Stenar ångrade vi oss för att vi kört förbi och trots den sena timmen vände vi tillbaka. I mörkret gick vi försiktigt uppför kullen tills vi kom till gläntan där de fyra största och mest välbevarade skeppssättningarna låg. Månen hade försvunnit, men ovanför oss välvde sig den mäktiga stjärnhimlen. Det var tyst och småkallt medan vi i stillhet betraktade de mörka stenarna. Min dotter lyfte på huvudet och utbrast: ”Se! Vintergatan är precis ovanför oss!” Sällan hade jag sett den breda stjärnevägen så klar och tätt besatt med gnistrande stjärnor, det var magiskt och jag kände en rysning längs ryggraden då min dotter konstaterade: ”Skeppen följer den!” Och sannerligen! Skeppssättningarna var satta i exakt samma riktning som Vintergatan. Det var som om de följde den mot Dödens Rike. Jag har inte den blekaste aning om att det råder samma förhållande på andra vikingagravplatser – att flottiljer med de dödas skepp seglar västerut längs med Vintergatans stjärnbeströdda väg. I Mala var det utan tvekan så.

Vikingarna hade flera namn på Vingtergatan, ett var Bifrost, som sägs betyda antingen ”Den Darrande Vägen” eller ”Den Flammande Bron”, en beteckning som passar väl in på Vintergatan. Om  natten använde gudarna den som sin färdväg, på dagen färdades de längs regnbågen, som också kallades Bifrost.

Janna och jag stod där under Vintergatans glittrande stjärnspann och följde med blicken stenskeppens kurs mot skogsbrynet. Vi kände kopplingen mellan jord och himmel och jag tänkte på ännu ett par strofer i Österlings dikt:

Ty mitt i bondens jord
har Ale gått ombord
på dödens skepp, det sista som han äger.

Baeksted, Anders (1970) Gudar och hjältar i Norden. Uddevalla: Forum. Österling, Anders (1933) Tonen från havet. Stockhom: Bonniers

 

BLOG LIST

A pleasure of mine is to listen to CDs while I am alone in the car. Alone? Well, it means that I am able to listen with a concentration that cannot be achieved when the rest of the family is around, particularly since they are not so particularily fond of some of the sounds I occasionally like to...
Ett av mina glädjeämnen är att i bilen ensam lyssna till mina CDskivor. Ensam? Jo, då kan jag nämligen spela sådant som kräver koncentration och som i allmänhet inte uppskattas så livligt av den övriga familjen, men som emellanåt fascinerar mig  ̶  exempelvis Schönberg, Webern, Penderecki...
My wife and my daughters tell me that I do not get enough sleep. They know and have read that we humans should sleep for at least eight hours, if we do not do it we are threatened by Alzheimer's disease and senility. I assume they are right, usually I do not sleep for more than six hours. However,...
Hans Adolph Brorson, präst i den sönderjyllandska staden Tønder, skrev 1734 psalmen Jeg går i fare, hvor jeg går, vars tredje vers beskriver dödens visshet: Jeg går til døden, hvor jeg går og ved mig ikke sikker, ej nogen dag og time, når han har mig alt i strikker; et lidet åndefang kan ende...
My wife and my daughters tell me that I do not get enough sleep. They know and have read that we humans should sleep for at least eight hours, if we do not do it we are threatened by Alzheimer's disease and senility. I assume they are right, usually I do not sleep for more than six hours. However,...
Min hustru och mina döttrar säger mig att jag sover för lite. De vet och har läst att vi människor under varje dygn bör sova åtta timmar, gör vi inte det hotar Alzheimer och senilitet. Möjligen har de rätt, oftast sover jag inte mer än sex timmar. Drömmer gör jag dock varje natt och jag ser fram...
Especially Americans seem to have a romantic view of Paris as the capital of love, art and good food, at least if you believe the image of the French capital created and supported by Hollywood  ̶  La Ville Lumière, Le Gai Paris. My first experiences of that town were not...
Speciellt amerikaner tycks ha en romantisk uppfattning om Paris som en kärlekens, konstens och den goda matens huvudstad, i varje fall om man får tro den bild av den franska huvudstaden som har skapats av Hollywood  ̶  La Ville Lumière, Le Gai Paris. Mina första erfarenheter av...
Sometime in the late seventies, I and Rose went to an auditorium in the university town of Lund in southern Sweden, to listen to a lecture and watch colour slides presented by Erich Anton Paul von Däniken. The hall was filled and the atmosphere was expectant. The crowd was mixed; enthusiastic UFO...
Någon gång vid slutet av sjuttiotalet befann sig jag och Rose på Spartas auditorium i Lund för att lyssna till ett föredrag och se ljusbilder presenterade av Erich Anton Paul von Däniken. Salen var fylld och stämningen förväntansfull. Publiken var blandad; entusiastiska UFO-nerdar satt med sina...
Items: 1 - 10 of 231
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com