RESA TILL SBRSKO: Om Europas mitt och minnets mening

Varje minne är en tolkning, ett tillrättaläggande. Vår tillvaro, politiken, världshistorien är uppbyggd av egna och andras minnen, som förändrar och förändras. Inte ens det vi tror vara beständigt; tingen - naturen, byggnaderna, böckerna - är beständiga. Även de finner sitt ursprung i minnen, även de förändrar karaktär genom minnets tolkningar av dem.

Detta lärde jag mig nyligen i en bok av Matt Masuda, The Memory of the Modern, som genom exempel från fransk historia analyserar och tolkar betydelsen av monument i form av resningen, rivningen och återuppbyggandet av Vendômekolonnen i Paris. Hur siffror användes på den franska börsen och sedan påverkade ekonomin som vetenskap. Hur ord omvandlades till tecken inom fransk lingvistik och telegrafi. Hur mänskliga kroppar präglas av minnen och händelser och hur detta återspeglades inom fransk antropologi och Henri Bergsons filosofi. Hur vittnesmål värderades, utforskades och tolkades inom fransk juridik. Hur brottslingar identifierades genom statistik, kartotek och fotografier. Hur fransk imperialism, kriminalvård och deportationer påverkades av föreställningar om exotism och främlingskap, som odlats av författare och filosofer. Hur bevarandet av händelser förvandlades till underhållning genom automater och filmkonst och slutligen hur dans och musik förenar influenser från olika håll och sedan tolkas av författare och musiker. Masudas gemensamma nämnare är att visa hur minnen både formar och formas av historien. Hur de ger upphov till olika trender inom vetenskap, samhällsliv och politik. En ständigt pågående dynamik; påverkningsbar, flytande och föränderlig precis som våra personliga minnen.

Vid läsningen kom jag att tänka på hur flera av mina minnen var relaterade till en plats, ett monument och olika historier jag läst eller hört. Hur ett monument, eller en byggnad, i sig kan innesluta en mängd idéer, tankar och föreställningar och samtidigt vara ständigt stadd i förändring. Hur ett besök till en sådan plats påverkas av de unika minnen, associationer och betydelser den bär på och hur de sedan formar vårt minne av besöket

Vid mitten av mars förra året kom jag med tåg till Srbsko, en by några mil söder om Prag med ett namn som hämtat från ett Tintinäventyr. Det var skymning och Srbsko tycktes kura ihop sig i fukten, ruvande på minnen från vardagsgrå kommunism. Jag tycktes vara ensam gäst på hotellet, som låg mitt emot stationen, fast på andra sidan en flod med trögflytande vatten.

Det långsmala rummet var litet, men varmt och försett med väsentligheterna för en hotellvistelse.  Dessvärre var restaurangen stängd. Jag gick ut i duggregnet för att finna något att äta i byn, men dess två krogar var lågsäsongsstängda. Jag fick nöja mig med att sitta i ett hörn med ett stop öl och en kloábasakorv med rågbröd och senap, alltmedan en grupp äldre bybor nyfiket betraktade mig från ett bord i lokalens motsatta ända. Kände mig som den udda främling jag var, tillfreds med min ensamhet.

Följande morgon var jag tidigt uppe och möttes i den tomma restaurangen av en redan framdukad, överdådig frukost,ett näringstillskott som räckte hela dagen. Trots duggregnet beslöt jag mig för att inte ta tåget utan att gå till fots för att därigenom ordentligt kunna insupa den subtila stämningen av övergiven dysterhet. Under min timslånga vandring mötte jag varken bilar eller människor. Vägen var omväxlande och stundtals riktigt vacker, med flod och fält på ena sidan och skogar och klipphällar på den andra.

Bebyggelsen var inte tät, emellanåt passerade jag någon öde småindustri eller nerlagd bilverkstad. Speciellt fascinerande var ett torn krönt av svart, multnande trävirke. Det tycktes inte vara speciellt gammalt, kanske hade det för ett hundratal år sedan av uppförts av någon hemsnickrande och smått excentrisk industriidkare. Nu såg det hotfullt ut, som en hemvist för fladdermöss, eller kanske en dyster vampyr vars förmodade närvaro utgjorde en spännande fasa för den omgivande bygdens barn.

Även ledningarna som följde vägen hade en sinister karaktär som antydde en nattstånden, inte helt bortglömd kommunism, präglad av hemlighetsfullt förtryck och dålig service.

Marsvintern höll landskapet i sitt grepp, men en och annan blommande kvist lyste upp snårskogen och varslade om att våren trots allt var på väg, mitt i den kompakta gråheten.

Var skogen tämligen trist och enahanda så var bergväggarna desto mer spännande och färgglada. På vissa ställen glänste de i rött, blått och grått, medan de på andra täcktes av slingrande mönster formade av band med småsten.

Jag nådde mitt mål - Hrad Karlštejn den medeltida borgen som på en klippa lyfte sig högt över en gammal handelsstad, som nu förvandlats till turistfälla. Min första anblick av den sagolika borgen, lika overklig som en Hollywoodkuliss, var från en kyrkogård.

Av turister syntes denna tidiga, fuktbemängda morgon inga spår, annat än de igenbommade souvenirbutikerna. Med stigande förväntan vandrade jag upp mot den slutna borgen. Givetvis tänkte jag på Kafkas Slottet och dess vilsegångna lantmätare – om han nu verkligen var det? – som irrade runt i en gudsförgäten by medan han förgäves sökte tillträde till slottet som hotfullt ruvade över bybornas eländiga och obegripliga liv.

Givetvis hade jag läst en del om Karlstein innan jag reste dit och eftersom jag sett slottet på bild associerade jag det med Kafkas roman, men trots mina försök att hitta en koppling fann jag inte mycket som förenade Kafka med Karlstein, enbart en notis i ett brev till systern Ottla, som i och för sig var typisk för Kafka. Från ett regnigt Prag skrev han i maj 1916 att han inte ville följa med systern på en veckoslutsresa till Karlstein. Som orsak angav Kafka att han inte visste vem hon, förutom honom, tänkte vara tillsammans med och att mein Unbehagen in Prag gerade groß genug ist, um es nicht noch in Bewegung bringen zu wollen, ”mitt obehag i Prag är tillräckligt stort för att jag ännu inte vill sätta det i rörelse”.

Att Kafka inte reste till Karlstein i sällskap med sin syster är varken bevis för att han inte besökt slottet, eller att han inte låtit sig inspireras av det. Sedan förfallet hejdats genom omfattande restaurationsarbeten som avslutades 1899 blev slottet och dess handelsstad ett populärt utflyktsmål för pragborna, speciellt som de med järnväg bekvämt kunde ta sig dit. Likt de flesta medeltidsborgar hade det vördnadsvärda slottet vid den tiden samlat på sig en ansenlig legendflora, ofta av kuslig karaktär. Där fanns djupa fängelsehålor och under restaurationen hade man funnit en inmurad skatt med smycken av guld och ädelstenar.

Kafkas gode vän och krönikör, Max Brod, förnekade att Kafka låtit sig inspireras av skräckromantiska sagor och gotiska romaner, som de som skrivits av Ann Radcliffe, Mary Shelley, Matthew Lewis, Charles Maturin och Bram Stoker, för att inte tala om den mängd likartade historier som massproducerades i form av billiga sensationsromaner. Det förvånar mig att Kafka vars skrifter är bemängda med skräckromantiska inslag inte skulle ha läst ovannämnda författare och fler därtill. Under alla förhållanden läste han och uppskattade E.T.A. Hoffman, Heinrich von Kleist och inte minst Fjodor Dostojevskij, som samtliga var storkonsumenter av gotisk skräcklitteratur och vars verk allt som oftast närmar sig genren. Kanske ville Max Brod, som hade en tendens att skönmåla sin författarvän, undvika att eftervärlden uppfattade honom som en läsare av den inom snobbiga kretsar allmänt föraktade skräcklitteraturen.

Slottet uppvisar en hel del likheter med romantikens Schauergeschichte, rysare, där yttre händelser speglar inre världar, som då den sakta döende Franz Kafka skriver om den alienerade lantmätaren K:s upplevelser i en mardrömslik värld som starkt påminner om vår egen, men likväl är fjärran från den. Att huvudpersonen är en ensling som enbart betecknas med en boskstav är också ett vanligt grepp inom gotisk skräcklitteratur alltsedan Friedrich Schiller 1787 skrev sin Der Geisterseher – Aus den Papieren des Grafen von O**, ”Andeskådaren – från greve von 0**s papper”.

Jag undrar om Kafka inte hört talas om Francis Marion Crawfords skräckhistoria The Witch of Prague, Häxan från Prag, som visserligen publicerades 1891, men inte översattes till tyska förrän 1929. Att Kafka mycket väl kunde ha hört talas om den på sin tid populära romanen beror inte endast på att den utspelar sig i Prag, utan att huvudpersonen heter Israel Kafka. Troligare är kanske att han läste en annan gotisk skräckroman som jag fann i faksimil på nätet - Drahomira mit dem Schlangenringe: oder, die nächtlichen Wanderer in den Schreckensgefängnissen von Karlstein bei Prag: eine Schauergeschichte aus Böhmens grauer Vorzeit von Ludwig Dellarosa, 1842. Titeln var onekligen lockande – ”Drahomira med ormringen: eller nattvandraren i Karlsteins skräckfängelser utanför Prag: En skräckhistoria från Böhmens gråa forntid av Ludwig Dellarosa, 1842.”

Jag orkade dock inte stava mig igenom bokens tyska frakturstil utan gav upp efter att på nätet ha läst hälften av boken, som efter en ingående beskrivning av Karlsteins slottsruin berättade om en ung böhmisk skönhet vid namn Drahomira, som i ett medeltida Böhmens djupa skogar möter en häxa och av henne får en ring i form av en orm med gröna ögon. Om Drahomira till ringen viskar en önskan som kommer att gå i fullbordan gnistrar och glöder ormens ögon, men om något ont hände någon hon höll av skulle smaragdögonens glans mattas.

Jag kom aldrig så långt i den svårlästa romanen att jag fann kopplingen mellan Drahomira och Karlstein. Ludwig Dellarosa var en av de många pseudonymer som användes av den österrikiske tjänstemannen och teaterdirektören Josef Alois Gleich (1772 -1841). Han skrev inte mindre än över hundra romaner och tvåhundrafemtio pjäser, men dog fattig och såväl han som hans talrika böcker glömdes snart bort.

Som vid all läsning öppnas oavbrutet nya spår till fascinerande världar. Drahomíra? Hon föddes antingen 877 eller 890 och dog 935. Efter att ha gift sig med Vratislav I blev Drahomíra hertiginna av Böhmen och då maken plötsligt avled blev hon hertigdömets härskarinna, innan hennes son Wenceslas blev myndig. På tjeckiska kallas Drahomíras son - Dobrý král VáclavDen gode kung Wenceslas och vördas som den tjeckiska nationens fader.

Drahomíra var född som prinsessa av havolanernas slaviska stam och inte kristen. Istället för de kristnas gud tillbad hon Rod, Universums skapare. Rod hade två aspekter, Belobog, Den vite Guden och Chernobog, Den svarte guden. Rod var således varken ond eller god utan innefattade i sig allt, vilket betydde att ondska ibland kunde gynna det goda, och tvärtom, något som Drahomíra uppenbarligen höll för sant.

Även om hon döptes vid sitt giftermål förblev Drahomíra uppenbarligen livet ut trogen sin barndoms gudar. Hennes svärmor, Ludmila, var däremot en from, ytterst kristen dam som med stöd av munkar och invandrat prästerskap försökte fostra den lille Wenceslas i den sanna, latinska tron. Drahomíra blev ytterst uppbragt då det allt mäktigare tyska prästerskapet fråntog henne vårdnaden av lille Wenceslas. Som tröst fick hon ta hand om sin yngre son, Boleslaus, som enligt planerna aldrig skulle bli Böhmens härskare. 

Arrangemanget gjorde dock Drahomíra än mer rasande. Med viss rätt antog hon att svärmodern med hjälp av bayerska präster försökte hjärntvätta Wenceslas för att därmed begränsa Drahomíras allt större inflytande över hertigdömets öden och istället knyta Böhmen tätare till de germanska och kristna sachsarna. Drahomíras ökande aggressivitet gjorde att Ludmila fruktade för sitt liv och beslöt sig för att söka skydd i den bayerska biskopsstaden Regensburg. På vägen dit stannade Ludmila en tid i borgen Tetín, söder om Prag.

Då Drahomíra fick reda på svärmoderns vistelseort tillkallade hon två ”nordmän”, vikingarna Tunna och Gommon, och sände dem efter Ludmila med order om att strypa henne. Drahomíra hade nämligen fått sig spådd att hon för sitt eget och sina söners bästa borde mörda sin svärmor, men om blod spilldes vid dådet skulle Gud straffa Drahomíra genom att en av hennes söner även han skulle blöda till döds.

Tunna och Gommon lyckades ta sig in i Ludmilas sängkammare i borgen Tetín. Då hon upptäckte våldsverkarna rusade Ludmila till altaret för att där söka Guds beskydd, men övermannades och ströps. Då Ludmila föll död till marken träffade hennes panna altarets kant och slogs blodig, ett ytterst illavarslande tecken att det skulle kunna gå riktigt illaför någon av Drahomíras söner.

Wenceslas teg vid meddelandet om sin farmors död, men så fort han tre år efter mordet blev myndig förvisade han sin mor och sökte hos den germanske hertigen av Sachsen, Henrik Fågelfängaren, stöd och beskydd mot de mestadels hedniska magyarerna, som från söder hotade Böhmen. Henrik Fågelfängaren ombesörjde att Böhmen hamnade inom den romerska katolicismens sfär. Som ett tecken på att Böhmen hädanefter skulle följa den latinska riten och som ett band mellan germaner och slaver lät Henrik Fågelfängaren till Prag föra en hand av det sicilianska helgonet St. Vitus. Wenceslas byggde över den heliga handen den kyrka som slutligen skulle förvandlas till Katedrála svatého VítaPrags mäktiga katedral. Det är möjligt att Henrik Fågelfängaren valde just en relik av St. Vitus som gåva till Böhmens tjecker på grund av att hans namn Svatého Víta påminner om Svetovid en vördad slavisk gud som rådde över krig, fruktbarhet och överflöd.

Då Wenceslas på inrådan av sin egen mor Drahomíra mördades av sin lillebror Boleslaus blev han tämligen omgående helgonförklarad och förvandlades snart till Böhmens och därefter Tjeckiens skyddshelgon. Det var kring Wenceslas staty i Prag som Pragvårens och Sammetsrevolutionens protester koncentrerades, 1968 respektive 1989.

Wenceslas skalle förvaras fortfarande i St.Vituskatedralen och tas varje år fram den 27:e september, för att under en högtidlig procession föras till Stará Boleslav två mil norr om Prag, platsen där Wenceslas
mördades av sin bror. På helgonets dödsdag den 28:e september firas sedan en överdådig mässa i den kyrka som hundra år efter mordet byggdes över den träkyrka utanför vilken Wenceslas hade mördats och som då var en del val Boleslavs slott.

Trots illdådet är Boleslavs eftermäle inte så illa bland tjeckerna, Under en lång regeringstid blev han en imponerande lagstiftare som dessutom försökte bringa ordning i Böhmens finanser. Boleslav I var visserligen vasall under de mäktiga sachsarna, under vars välde han lyckades skapa en stark armé, som han tillsammans med de germanska länsherrarna använde för att i grunden besegra magyarerna. Trots att Boleslav mördat sin bror gynnade han helgonkulten av Wenceslas och sin katolska farmor Ludmila och använde sig av den för att stärka tjeckernas ställning gentemot sachsarna. Boleslav gjorde Prag till centrum för ett biskopsdöme, byggde upp ett system av borgar och garnisoner och välkomnade köpmän från alla länder, inte minst spanska judar och morer.

Kanske som en del av sin politik visade Boleslav stor och offentlig ånger över mordet på sin helgonlike bror. Enligt legenden stacks Wenceslas ihjäl medan Boleslav och hans hov firade helgonen Kosmas och Damians födelse. I samma ögonblick som Wenceslas framför en tillbommad kyrkport gav upp andan födde Boleslavs hustru honom en son. Brodermördaren betraktade sonens födelse som ett tecken från Gud och gav sonen det egendomliga namnet Strachkvas, Fruktansvärd fest. Strachkvas vigdes till Gud, blev munk och dog som biskop av Prag.

Av allt att döma bodde Drahomíra fram till sin död på Boleslavs slott i Prag. Legenden berättar däremot en annan historia, här återberättad i en illustrerad ”folkbok” från 1729:

Drahomira, drottning av Böhmen, var en oförsonlig fiende till de kristna, och många av dem dödades. Men, då hon råkade passera över en plats där några goda ämbetsmän låg begravda, öppnade jorden sin mun och slukade henne levande tillsammans med vagnen hon befann sig i tillsammans med allt som var i den: Platsen kan till denna dag beskådas framför Prags slott.

Vad är då sambandet mellan Drahomíra och Karlsteins slott? Antagligen obefintligt, annat än att både den brutala damen och det fantasieggande slottet kopplats samman i en hel del skräckhistorier och det faktum att ruinerna av borgen Tetín, där Ludmila mördades, ligger mindre än en mil från Karlstein och därmed var dess närmast belägna slott.

Sann och lokaliserad till Karlsteins slott är däremot historien om Kateřina Bechyňová, som 1534 dömdes för 14 mord och låstes in i Prags kruttorn, där hon dog av svält. Givetvis spökar hon och hennes offer fortfarande i Karlsteins fängelsehålor.

Kateřina var gift med markgreven Jan Bechyně av Lažany, som genom sina uppdrag tvingades vistas i Prag och därför överlämnade ansvaret för Karlsteins skötsel till Kateřina, som dock sades vara mentalt instabil och för varje litet misstag av sina underlydanden lät dem lida överdrivet hårda straff. Flera av dem torterades i hennes närvaro, en del dog medan andra invalidiserades.

Under tiden kom hennes make i våldsam konflikt med Vaclav Hajek, dekanus för Karlsteins domkapitel. Till en början anklagades inte Jan Bechyně för missförhållandena vid slottet, något han faktiskt borde känna till eftersom han emellanåt vistades där under längre perioder. Då missämjan mellan Jan Bechyně och Vaclav Hajek, sedermera en välkänd författare, blev allt värre presenterade Hajek sina klagomål för de kungliga myndigheterna under Ferdinand I, Böhmens lydkonung under den tysk-romerske kejsaren Karl V. Dessa ansåg rapporterna om övergreppen mot Karlsteins tjänstestab som de mest graverande.

Vaclav Hajek hade samlat in vittnesmål från präster i slottets närhet, där det berättades hur flera medlemmar av slottets tjänarstab hade torterats till döds eller svultit ihjäl, efter att ha låsts in i Karlsteins fängelsehålor. Jan Bechyně anklagade Vaclav Hajek för förtal, men efter det att han under rättegången överbevisats om att flera oförklarliga dödfall verkligen ägt rum lade Bechyně skulden på sin hustru, som omedelbart anhölls för morden.

Till en början försäkrade ”skräckslagna” vittnen att deras husfru var en ”mild och vänlig dam”. Slutligen vittnade dock en välbärgad pragbo att ett par av hans släktingar hade torterats ihjäl i Kateřinas närvaro. Vittnesmålet gjorde Kateřina ytterst upprörd. Hennes fortsatt osäkra och förvirrade uppträdande gjorde att rätten återinkallade flera av de tidigare vittnena som nu tog tillbaka vad de tidigare bedyrat och anklagade Kateřina för grymhet och ohämmad sadism. Slutligen erkände Kateřina att hon orsakat fjorton dödsfall, fast rätten ansåg sig ha bevis på att upp emot trettio av slottets tjänare och en del av deras anhöriga hade dödats. Kateřina Bechyňová dömdes att spärras in utan mat eller vatten.

Kateřinas hårda dom fick inga som helst följder för Jan Bechyně, som kort därefter utnämndes till “provinsskrivare”, en högre tjänst än den han haft tidigare. Den hårda domen mot en så betydande adelsdam som Kateřina Bechyňová väckte stor uppmärksamhet och då hennes domare, Vojtěch av Pernštejn, oväntat avled i mars 1534, två dagar efter Kateřina, ryktades det att hon dragit med sig honom ner i helvetet.

Karlsteins slott byggdes mellan 1348 och 1368, under en kulturell och ekonomisk blomstringstid för Böhmen. En tid vitt skild från Sverigedemokraternas historiskrivning. Begreppet nation existerade nämligen inte, staterna var dynastiska och territoriella, inte nationella.

Kanske vore en liten didaktisk utvikning nu på sin plats – det finns två nationsbegrepp. Det ena har vi européer ärvt från 1800-talets tyska samhällsdebatt, som var knuten kring etnicitet, språk, kultur och historia, onekligen svårdefinierade och luddiga begrepp. Det andra är knutet till begreppet ”medborgarskap” och finner sitt ursprung i den Franska revolutionen då ”nationsgemenskap” ansågs bestå av alla franska medborgare, oavsett etnisk bakgrund. Det tyska kulturnationsbegreppet, vars arv nu plågar oss, uppkom som en reaktion mot det tidiga 1800-talets franska imperialism.

Under senmedeltiden, då Karl IV lät bygga Karlstein, var den europeiska verkligheten fullkomligt annorlunda än den är nu. Då var det de nybildade, stora furstehusen - Oldenburg, Wittelsbach, Valois, Tudor, Habsburg, Vasa och allt vad de hette - i färd med att rita upp gränserna för ständigt skiftande nya stater. Ett exempel är huset Luxemburg.

Då den siste arvtagaren till den Přemyslidiska kungadynastin, instiftad 935 av den ovan nämnde brodermördaren Boleslav I, mördades 1306 försökte huset Habsburg säkra kungadömet i Böhmen. En koalition med präster, adel och borgare från Prag fruktade dock att Habsburgarna skulle utarma deras rikedomar och sökte därför stöd hos kejsar Henrik VII av Luxemburg, vars son Johan gifte sig med en prinsessa från huset Přemyslid. Johan, som enbart talade franska och latin, ville förena Böhmen och Polen mot huset Habsburg och England och deltog därför med sina trupper i det hundraåriga krig som franska furstar förde mot engelsmännen, något som ledde till att han stupade i slaget vid Crécy i Frankrike.

Johan hade varit helt blind under tio år, men ledde likväl sin här under slaget. Jean Froissart berättar i sin Krönika:

Då sa kungen något mycket modigt till sina riddare: "Mina herrar, ni är mina män, mina vapenbröder. Idag har jag en särskild begäran till er. Ta mig tillräckligt långt fram så att jag kan utdela ett slag med mitt svärd. […] För att framstå i god dager och inte förlora kungen i slaget, band de samman sina hästar vid betslen och placerade kungen mellan sig på ett sådant sätt att han kunde få sin önskan uppfylld. […] De sprängde fram mot fienden och kom de så nära att kungen flera gånger kunde använda sitt svärd och kämpa ytterst modigt, liksom riddarna vid hans sida. De avancerade så långt fram att samtliga blev liggande på fältet, ingen av dem undkom med livet. Man fann dem nästa dag liggande runt sin ledare, deras hästar var fortfarande fastbundna vid varandra.

Johans son Karl, deltog i slaget vid Crécy men annars bodde han hos sin mor i Prag. Efter faderns död valdes Karl till kejsare över det tysk-romerska riket. Detta ”rike” var en slags europeisk federation med gemensam riksdag. Biskopar, hertigar och kungar valde en kejsare som skulle ha den högsta makten över dem alla. Då det var som störst innefattade det tysk-romerska kejsardömet nuvarande Tyskland. Österrike, Slovenien, Schweiz, Belgien, Nederländerna och Luxemburg, samt de norra och sydöstra delarna av Polen, östra och södra Frankrike och Norditalien.

Som nyvald kejsare över denna federation ville Karl IV skapa en konstitutionell särställning för sig själv och sina framtida böhmiska ättlingar. De skulle bli de främsta bland alla kurfurstar inom det tysk-romerska riket och från deras skara skulle hädanefter kejsaren utses, som fastare än tidigare skulle förena ”ett förbund av furstestater under kejsarens ledning”. Detta och en mängd andra ”rikslagar” fastställdes i den s.k. Gyllene bullan från 1356.

Karl IV var en kraftfull och energisk härskare, som talade en mängd språk och emellanåt färdades till olika hörn av sitt väldiga rike, bland annat vistades han under längre tider i Nürnberg och Norditalien. Ett tecken på att den tidens furstar inte såg sig begränsade av några nationsgränser, eller exklusiva ”nationella” intressen. Det var den egna makten och ätten som gällde. Detta märktes inte minst genom Karl IV:s olika äktenskap. Likt nutidens mäktiga potentater var Karl inte speciellt intresserad av att hans hustrur var av samma ”etniska” ursprung som han. Karl IV var gift fyra gånger, varav tre av hans hustrur dog under hans regeringstid. De var Blanka av Valois från Frankrike, Anna av Pfalz från Bayern, Anna av Schweidnitz från Ungern och Elisabeth av Pommern, som överlevde sin make.

I Prag grundade Karl IV det första universitet norr om Alperna och öster om Rhen. Det försåg de kejserliga regeringskontoren med skickliga administratörer, lockade till sig lärda män från hela Europa och spred glans över kejsaren och hans hov. Stora borgar och praktfulla byggnader uppfördes över hela riket. Flera av dem finns kvar, bland annat den sägenomspunna Karlsbron i Prag.

Speciellt omsorg lades på Karlstein, som var tänkt att vara Karl IV:s bostad och tjänade honom som sådan under de sista tio åren av hans levnad. I Karlsteins andaktsrum för Det Heliga Korset förvarades det Tysk-romerska rikets riksregalier. Där kunde kejsaren i kontemplativ ensamhet beskåda den kejserliga kronan från 900-talet med vilken han 1355 i Rom av påven kröntes till kejsare.

Där fanns även Karl den Stores sabel, Den heliga lansen som tagits med från Första korståget, rikssvärdet från 1000-talet, riksäpplet från 1100-talet, kröningsskruden från normannernas Palermo och en mängd reliker, bland annat bitar av Jesu krubba och kors, Johannes Döparens tand och mycket annat som nu hamnat i Wien, sedan habsburgarna 1796 tog hela rasket från Nürnberg.

Det var kejsar Sigismund som fört regalierna till Nürnberg efter det att han 1423 blivit vald till kejsare. Sigismund var son till Karl IV:s fjärde fru och då han valdes till kejsare var det i protest mot den sittande kejsaren Wenceslas IV, son till Karl IV:s tredje fru och han hade dessvärre kommit i konflikt med påven och katolikerna.  Sigismund var dock en korsfarare som stred mot turkarna och stod högt i kurs hos påven i Rom.

Böhmens prakt och rikedom under Karl IV gynnades av att Västeuropa efter att ha slitits sönder av krig och inre stridigheter drabbades av den fruktansvärda Digerdöden, som mellan 1347 och 1351 dödade mellan 30 och 70 procent av Europas befolkning beroende på vilka områden som var drabbade. Underligt nog klarade sig Prag och stora delar av Böhmen och Polen från pestens härjningar, skördar och rikedomar bevarades och Karl IV:s makt ökade, speciellt som det tycktes som om hans rike hade Guds välsignelse.

Mitt i all denna välfärd reste sig Karlsteins slott och då det stod färdigt 1368 var det förvisso det återuppståndna, progressiva Europas absoluta mittpunkt. Att det hela sedan till stor schabblades bort av Karl IV:s son Wenceslas IV är en annan historia präglad av de europeiska dynastiernas, påvarnas och turkarnas komplicerade maktspel, uppmuntrat av starka sociala motsättningar som tagit formen av skilda religiösa trosriktningar och urartade i 1500- och 1600-talens blodindränkta religionskrig. 

De där krigen tog även de sin början i Prag där prästens Jan Hus provocerande straffpredikningar mot det tyska prästerskapet i Böhmen och påven Johannes XXIII:s avlatshandel ledde till att Hus och hans tjeckiska anhängare bannlystes. Hus protesterade genom att låta sin församling under mässan ta del av nattvardsvinet, slutligen dömdes Hus till döden och brändes levande bränd på torget i tyska Konstanz. 

Då den katolske Sigismund tagit makten från sin bror Wenceslas kom katastrofen. De böhmiska ständerna vägrade svära Sigismund tro och lydnad och en allmän resning inleddes. Ett våldsamt inbördeskrig rasade mellan 1419 och 1436. De radikala husiterna leddes av den enögde och ständigt obesegrade Jan Zizka, som tillfogade Sigismunds korstågshärar det ena nederlaget fruktansvärdare än det andra. EfterZizkas död i pesten 1424 splittrades husiterna i alltfler fraktioner och härförare från andra områden blandade sig för egen vinnings skull i striderna.

Bland dem var polacken Sigismund Korybut, som till en början stred på Zizkas sida, men då han senare såg vart vinden vände gick över till katolikerna. För husiterna räkning belägrade han år 1422 Karlstein. Det stora slottet, högt upp på sin klippa, med en outsinlig djupbrunn och väldiga lager av spannmål och insaltat kött visade sig till en början vara ointaglig. Dock lyckades Sigismund Korybut genom biologisk krigföring besegra försvararna. Med katapulter slungades en mängd lik över murarna, tillsammans med 2 000 vagnslaster dynga. Snart spred sig infektioner bland slottets trupper och de tvingades ge upp.

I ett tilltagande duggregn vandrade jag mellan de tillbommade souvenirbutikerna längs den branta vägen upp mot slottet. Även borggården låg tom och övergiven, men i biljettluckan kunde jag betala för en guidad tur, den enda möjligheten att besöka Karlsteins slott och snart vandrade jag genom de stora salarna i sällskap med en äldre dam och en guide som på tyska berättade vad som skett i de olika rummen.

Allt var ganska sparsamt möblerat och mycket var kopior av originalinredningen. Möjligen var Karl IV:s säng densamma som den han brukat och han hade antagligen även använt bönpallen som stod placerad framför en trästaty av Jungfru Maria, som jämte en till synes frusen Kristus var de enda dekorationerna i hans sovrum.

Säkerligen hade allt varit överdådigare under den gamle kejsarens tid på slottet, något som en utställning med hans bordsilver vittnade om.

Efter den guidade turen stod det mig fritt att ensam vandra kring bland borgens bröstvärn och små trädgårdar, varifrån det emellanåt bjöds på en magnifik utsikt över det omgivande landskapet.

Efter ett par timmar på slottet gick jag över en bro till flodens andra sida, varifrån jag tänkte ta tåget tillbaka till Srbsko, men det skulle dröja flera timmar innan dess ankomst. Gick därför in på en krog och tog en pilsner medan jag betraktade de andra gästerna som i den eftermiddagsgrå lokalen satt stillsamt konverserande över sina ölglas. Jag bestämde mig att gå tillbaka till Srbsko längs den andra flodstranden, även om jag sett att den på sina ställen bestod av branta klippväggar misstänkte jag att det måste finna en väg ovanför dem.

Jag följde floden och snart hade vägen förvandlats till en smal stig. Regnet hade upphört och då solskenet bröt fram under det tunga molntäcket fick allt en sällsam lyster. Passerade en del öde hus och en stor fabriksanläggning som även den tycktes vara övergiven.

Stigen tog slut, men jag lyckades ta mig under järnvägen genom en tunnel och efter att ha trasslat mig igenom en snårskog med björnbärssnår och ruttnande alträd kom jag fram till en underlig plats som tycktes ha varit en slags ungdomskoloni, eller något liknande. En mängd trekantiga träskjul låg utspridda i klungor på olika platser i den risiga skogen, i flera av dem fanns sängar och madrasser kvar och en del av skjulen såg ut att ha brunnit.

Slutligen kom jag fram till en smal asfalterad väg som ledde upp till en by, folktom även den, förutom en mängd höns som sprang fritt omkring överallt. Vägen bar brant uppåt och nådde slutligen en platå med vidsträckta fält.

Åter var vägen obanad och jag var nu tvungen att klättra över en del smärre klipputsprång tills jag kom fram till kanten ett bråddjup med utsikt över flodlandskapet. Jag hade definitivt nått vägs ände och om jag inte ville riskera livet genom friklättring hade jag inget annat val än att återvända till den andra flodstranden längs samma, långa väg jag redan tillryggalagt.

Medan jag återvände kunde jag långt i fjärran emellanåt skymta Karlsteins slott.

Då jag trött, men nöjd, i skymningsmörker återvänt till Sbrsko funderade jag över vad jag varit med om. Det hade på olika nivåer varit en resa genom tid och rum, men främst ett minne. Som Matt Masuda påpekat får minnen form och innehåll genom den tid och plats där de skapats. De formas i det förgångna, men skapar framtiden. En stund på jorden, ett minne. Tänker på Salvatore Quasimodos dikt :

 

Ognuno sta solo sur cuor della terra

trafitto da un raggio di sole:

Ed è subito sera.

 

Var och en är ensam på jordens hjärta

genomborrad av en solstråle:

Och plötsligt är det afton.

 

 

Agnew, Hugh (2004) The Czechs and the Lands of the Bohemian Crown. Stanford: Hoower Press. Bridgwater, Patrick (2003) Kafka, Gothic and Fairytale. Leyden: Brill. Burton, Robert (2010) Wonderful prodigies of judgement and mercy, discovered in near hundred memorable histories (facsimile from A. Bettesworth and J. Batley, London 1729). Farmington Hills, MI: Gale ECCO.  Dellarosa, Ludwig (1842) Drahomira mit dem Schlangenringe: oder, die nächtlichen Wanderer in den Schreckensgefängnissen von Karlstein bei Prag: eine Schauergeschichte aus Böhmens grauer Vorzeit. Faksimile på nätet under Google Books. Froissart, Jean (1978) Chronicles. Aylesbury: Penguin Classics. Imsen, Steinar (2011) Senmedeltiden: Europas historia 1300 – 1550. Stockholm: Dialogos. Kafka, Franz (2007) Nu återstår bara att spetsas på pålar: Brev mars 1914 - augusti 1916. Lund: Bakhåll. Matsuda, Matt K. (1996) The Memory of the Modern. Oxford: Oxford University Press.

 

BLOG LIST

After more than forty-five years, I once more watched Tarkovsky's film Solaris and was astonished to find that I still remembered several scenes. Actually, it may not be so remarkable. The film is about memories and I have some of my own linked to that particular movie. To...
Efter mer än fyrtiofem år såg jag Tarkovskijs film Solaris och förbluffades över att jag fortfarande mindes vissa scener. Egentligen är det kanske inte så märkvärdigt. Filmen handlar om minnen och jag har en del sådana kopplade till den filmen. För mig är Solaris, liksom Tarkovskijs övriga...
After being an au pair in Paris, my younger sister brought back a certain admiration for French troubadours. Since she is four years older than me, I often took after her and tried to adapt to her taste, something that made me listen primarily to Georges Moustaki, but also to other...
Efter att ha varit au pair i Paris förde min yngre syster med sig en viss beundran för franska trubadurer. Eftersom hon är fyra år äldre än jag så tog jag ofta efter henne och försökte anpassa mig till hennes smak, något som gjorde att jag lyssnade framförallt till Georges Moustaki, men...
While I was working in Paris I lived in a small apartment by a blind alley, Square Adanson. Since I lived alone I had evenings, as well the weekends when I did not go home to my family in Rome, for myself. Accordingly, I walked around in the city, having a book with me, which I read when if I...
Då jag arbetade i Paris bodde jag i en liten lägenhet vid en återvändsgränd, Square Adanson. Eftersom jag var ensam hade jag om kvällarna, och under de helger jag inte åkte hem till familjen i Rom, gott om tid för mig själv. Jag strosade därför ofta kring i staden och hade då en bok med mig,...
Reading Fire and Fury, just one in a line of several books I have read about the mystery Donald John Trump. As a person, Trump does not appear as being mysterious. I do not doubt that he is a full-fledged narcissist. The mystery consists in the fact that such a person has been...
Läser Fire and Fury, som blivit en i raden av flera böcker jag läst om mysteriet Donald John Trump. Som person betraktad, framstår Trump inte som ett mysterium. Det framgår klart att han är en fullfjädrad narcissist. Mysteriet består snarare i att en sådan person kan väljas till president...
As so often before, I ended up standing in front of a bookshelf at home, watching the book spines. I pulled out one book bound in red  ̶  Bible for Children. My grandfather had given it to me when I turned eight. On the back of the cover sheet I had once pasted a letter from Grandpa,...
Som så ofta förr hade jag blivit stående framför bokhyllan och med blicken skannat bokryggarna, Jag drog ut en bok, inbunden i rött  ̶  Bibel för barn. Då jag jag blivit åtta år hade jag fått den av min morfar. Framför försättsbladet hade jag någon gång på pärmens insida klistrat in...
Items: 1 - 10 of 215
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com