SAVED: Bob Dylan som frälst och frälsning

Bilen är en utmärkt plats för att ensam försjunka i musik. Alltmedan tankar och intryck kommer och går känner mig som om jag befann mig inuti en musikanläggning. Lyssnade nyligen till Bob Dylans i allmänhet nerklassade och illa omtyckta Saved – för mycket predikande och hammondorgel, för lite Dylan – och upptäckte till min förvåning att jag gillade skivan. Varför skulle Dylan inte ge sig på gospel? Han har ju tagit till sig och omtolkat alla upptänkliga, amerikanska musikformer – blues, rock, country, jazz och swing – så varför inte gospel? Håller med om att Saved inte hör till Dylans bättre alster, fast det betyder knappast att den är dålig.

Lyssnar till inledningslåten – Satisfied Mind, Tillfredsställt sinne. Och det slog mig … detta är inte en dylansång. Jag hade hört den flera gånger förut. Den sjöngs av mina favoritsångerskor Ella Fitzgerald och Mahalia Jackson. Ella sjöng den med doa-doa kör och storband, svängigt och med sin oöverträffade rytmik, likväl utan textmässigt djup. Förstod att det var en religiös sång då Mahalia gav låten sin lugna, tröstande gospelvärme över en diskret manskör, det var som alltid imponerande … men inte tillräckligt omtumlande. Satisfied Mind har tolkats av Dylans ex-flickvän Joan Baez, men hennes karaktäristiska lätta vibrato och höga, klara stämma lyckades inte nå djupet av dess spruckna budskap. Countryviolinisten Joe ”Red” Hayes, som skrev låten 1954, framförde den som en typisk old-timer, en lugn och sansad hillbillymelodi med steel guitar i backgrunden.  

För mig var det dock först Johnny Cash som i Tarantinos Kill Bill 2 överlägset lyckades tolka låtens spruckna levnadsvisdom, endast ackompanjerad av sin gitarr. Genom Cashs djupa, något skrovliga och vibrerande bariton får sången den tragiska storhet den förtjänar. Den blir stark och gospelartad, som vore den framförd av en nyfrälst, alkoholskadad kåkfarare. Genom Cash förlänas den enkla texten en styrka som tidigare inte nått fram. Uppenbarligen var det en gammal, tidigare opublicerad inspelning som blev känd genom Tarantinos film. Johnny Cash hade dött året innan:

How many times have
you heard someone say:
“If I had his money
I could do things my way.”
But little they know
that it's so hard to find
one rich man in ten
with a satisfied mind

When my life has ended
and my time has run out,
my friends and my loved ones
I'll leave there's no doubt,
but one thing's for certain
when it comes my time,
I'll leave this old world
with a satisfied mind.

Hur ofta har du
hört någon säga:
”Om jag hade hans pengar
kunde jag handla på mitt sätt.”

Men, de vet inte
hur svårt det är att finna
en rik man bland tio
med en tillfredsställd själ.
När mitt liv tagit slut
och min tid har förlupit,
då finns inget tvivel om
att jag lämnar nära och kära,
men en sak är säker
att då min tid kommer
så lämnar jag denna gamla värld
med en tillfredsställd själ.
 

Mer än tjugo år tidigare gör Dylan det hela annorlunda. Som inledning till Saved fungerar Satisfied Mind alldeles utmärkt. Valet att låta den inleda skivan är genialt, en bekräftelse på att Dylan nu är en born again Christian, pånyttfödd kristen. Han framför sången likt en nybliven frälsningssoldat som vid botbänken bekänner sin frälsning – en förmögen, tidigare uppburen syndare som överlämnar sin solkiga själ till Kristi gottfinnande.

Dylan sjunger sången som vore den en blues ackompanjerad av ett piano i ett bönehus. Satisfied Mind är mer talad än sjungen. Bakom Dylan sjunker och stiger nynnandet från en gospelkör, interfolierat med uppmuntrande, diskreta utrop. Vi har hamnat på ett bönemöte och genom Saved skänker Dylan oss en rapsodi av hymner och psalmer. Dylan kan det här, likt en gammal pastor känner han sin psalmbok och bibel, utan och innan. Det hela slutar med frågan Are You ready? Är du redo?

Inspirerat predikande i kretsen av redan frälsta. Jag kan inte tro annat än att detta är äkta vara och djupt känt. Trosvissheten lyser stark i In the Garden, I trädgården, där Dylan axlar rollen som inspirerad förkunnare, inte olik en inspirerad svart Southern Baptist pastor. Till orgel och pianoackompanjemang hamrar han in sitt enkla budskap, allt starkare stiger det uppåt understött av en triumferande, svängande gospelkör. Hade det inte varit för Dylans inte direkt angenäma, nasala stämma kunde jag ha trott mig vara förflyttad ner i den djupa Södern, lyssnande till Martin Luther King Jrs starkt besjälade och trosvissa kolleger:

When they came for Him in the garden, did they know?
When they came for Him in the garden, did they know?
Did they know He was the Son of God, did they know that He was Lord?
Did they hear when He told Peter, "Peter, put up your sword"?
When they came for Him in the garden, did they know?
When they came for Him in the garden, did they know?

When He rose from the dead, did they believe?
When He rose from the dead, did they believe?
He said, "All power is given to Me in heaven and on earth."
Did they know right then and there what that power was worth?
When He rose from the dead, did they believe?
When He rose from the dead, did they believe?

Dylan förbluffar åter. Denne undanglidande och skygge kameleont, som samtidigt är en ohämmad exhibitionist och underhållare. Att han blev frälst någon gång vid slutet av sjuttiotalet, var det som en del av mina överpolitiserade kamrater och Keith Richards, ett uttryck för Dylans gränslösa penningbegär? En gest för att vinna över en kristen publik? Att han var en simpel prophet of profit, en profet för profitens skull?

För länge sedan läste jag William James Den religiösa erfarenheten i dess skilda former. Den fick mig att inse att religion är något djupt mänskligt, kopplad till hur individer tänker. Hur du uppfattar verkligheten. William James (1842-1910) var en pragmatiker, han ansåg att religion är ett av flera tankemönster vi använder oss av för att relatera oss till den verklighet som omger oss. Han var också fenomenolog och menade att all vår kunskap präglas av våra specifika erfarenheter av verkligheten.

Hela ditt undermedvetna liv, dina impulser, din tro, dina behov, dina förhoppningar, har skapat förutsättningarna för hur ditt medvetande skall tolka erfarenheter och intryck. Något inom dig vet med säkerhet vad som är sant och inget logiskt och förnuftigt argumenterande, hur smart det än kan vara, kan bestrida din uppfattning.

Den religiösa erfarenheten i dess skilda former beskriver James “sjuka själar”. Människor som tycker att de nått ett absolut bottenläge. Efter att förtvivlat ha sökt utvägar från sin nattsvarta desperation kan de inte längre finna några lösningar. De kan då uppleva vad de tror vara en förlossning, en plötslig och total befrielse från alla bekymmer som tyngt och inneslutit dem. All förtvivlan har överbelastat deras hjärna och den rensas slutligen då de plötsligt får något att tro på. Som en skänk från ovan får de en ny säkerhet och som genom ett trollslag befrias de från villrådighet och tvivel. De blir frälsta.

Enligt James leder frälsning till en mäktig känsla av delaktighet i ett sammanhang som är oändligt större än vår egen futtiga existens. En allomfattande, obegränsad kraft bortom allt egenintresse. Vår tidigare begränsade tillvaro kopplas till en evig existens och ett bejakande av dess realitet gör att vi kapitulerar inför vad vi uppfattar som Guds oändliga kraft och makt. Vi överger tanken på att vi kan kontrollera våra egna liv. Vi överraskas av en befriande glädje som gör att det hämmande skal som tidigare omslutit oss sprängs i småbitar och faller bort. Vi skäms inte över vår absurda tro på Gud och hans härskaror. Vi gömmer oss inte längre bakom skådespeleri och prestigejakt. Genom att vårt ”nej-nej” förvandlas till ett ”ja-ja” försvinner all hämmande egocentricitet och förvandlas till något vi uppfattar som en allomfattande och helgjuten kärlek till hela mänskligheten. I den befriande glädjen över vår förvandling vill vi att även andra skall uppleva samma förvandling som gjort oss lyckliga, självsäkra och underbart befriade från ångest och förtvivlan.

Upplevde Dylan något sådant? Blev han frälst?  Förutsättningarna fanns. Han var uppfostrad inom en judisk tradition och som hans självbiografi visar är han en bokslukare av stora mått, inte minst är han förtrogen med Bibeln. En bekantskap som ofta bryter genom i hans texter. Ta en titt på Jesajas kapitel 21. En märklig vision i vilken profeten i väntan på ett fientligt anfall tycks befinna sig i ett vakttorn, varifrån han spejar utöver omgivningarna alltmedan hans plågas av tillståndet i sitt land och sin egen ångest. Jesaja är deprimerad, ångesten river i honom. Då fientliga krigare dyker upp och meddelar att Babylon har fallit profeterar Jesaja om sitt lands undergång:

Bedragaren bedrar
plundraren plundrar. […]
Jag har gripits av ångest
som en födande kvinnas ångest.
Jag är nertryckt
så att jag inte kan höra,
jag är bestört
så att jag inte kan se.
Mitt hjärta är utom sig,
bävan överväldigar mig.
Skymningen som jag längtade efter
får mig att darra.[…]
Herre, här står jag ständigt
på vakt, dagen lång,
jag står här på min post
natt efter natt. […]
Och se, här kommer en vagn
med män och ryttare i par!
Och han tog till orda och sade […]
”Ja, det kommer en dag
av förvirring, nertrampning
och bestörtning
från Herren Gud Sebaot
i Syndernas dal,
med nerbrutna murar
upp mot berget.”

Jämför med Dylans All Along the Watchtower, helst i Jimi Hendrix kraftfulla tolkning. Här tycks Dylan finna styrka hos gammaltestamentliga profeter. Som flera betydande poeter använder han Bibeln som inspiration. Han imiterar inte, tolkar inte, utan på en grund vi redan känner skapar han något nytt.

 “There must be some kind
of way outta here”,
said the joker to the thief.
There's too much confusion
I can't get no relief.
Business men, they drink my wine.
Plowman dig my earth.
None were level on the mind.
Nobody up at his word.
“Hey, hey,
no reason to get excited,”
the thief he kindly spoke.
“There are many here among us
who feel that life is but a joke.
But, uh, but you and I,
we've been through that
and this is not our fate.
So let us stop talkin' falsely now.
The hour's getting late, hey.”
All along the watchtower
princes kept the view
while all the women came and went,
barefoot servants, too. Outside in the cold distance
A wildcat did growl.
Two riders were approaching
and the wind began to howl.

“Det måste finnas någon
väg härifrån,”
sa skojaren till tjuven.
”Det är för mycket förvirring,
jag får ingen ro.
Affärsmän dricker mitt vin.
Bonden plöjer min jord.
Ingen är normal.
Ingen står vid sitt ord.”
”Såja, såja,
det finns inget skäl att bli upprörd,”
sa tjuven vänligt.
”Det finns många här bland oss
som finner att livet enbart är ett skämt.
Men, uh, men du och jag
vi har varit med om allt det där
och det är inte vår ödeslott.
Så, låt oss vara ärliga nu,
timmen är sen. Hey?”
Längs hela vakttornet,
stod furstar på vakt,
medan alla kvinnorna kom och gick,
även barfota tjänare.
Ute i ett kyligt fjärran,
hördes en vildkatt gläfsa.
Två ryttare närmade sig
och vinden började tjuta.
 

En del tyder på att Dylan före sin frälsning hade en vad James kallar ”sjuk själ”. Vid mitten av sextiotalet var Dylan högproduktiv, han skrev och uppträdde så gott som oavbrutet, bland annat under bejublade konserter i England. Hans förhållande med Joan Baez avslutades och även om han fortsatte med sina kvinnotjusartendenser blev Dylan alltmer fästad vid den exotiskt vackra Shirley Marlin Nozinsky, som efter att hon varit gift med en tjugofem år äldre, förmögen modefotograf hette Sara Lownds. I november 1965 gifte sig Bob och Sara.

Ett halvår tidigare hade Bob köpt en stor egendom, Hi Lo Ha, utanför byn Woodstock i Catskillbergen norr om New York, Woodstock hade sedan 1800-talet varit centrum och hem för flera välkända konstnärer och musiker. Då Dylan flyttade dit fanns där fortfarande flera livaktiga konstnärskollektiv. Den främsta orsaken till att Dylan bestämde sig för att flytta dit var av allt att döma att hans manager David Grossman hade en stor egendom där. Grossman var en kraftig och skicklig affärsman som visste hur han skulle göra Bob förmögen och populär, något han arbetade med sedan Bob kontrakterade honom 1962. Det var genom Grossmans fru som Dylan hade kommit i kontakt med Sara.

Då Dylan efter den hårda turnén i Europa, en uppföljare till den poetiskt och musikaliskt lyckade Blonde on Blonde, kom tillbaka till Hi Lo Ha var han psykiskt och fysiskt slut. Efter alltför många nattvak, droger och cigaretter var han blek och skakig med sluddrande röst. Framför honom låg inom några månader ännu en lång turné. Efter hemkomsten drabbades han av en motorcykelolycka, mystisk och legendomspunnen som så mycket annat kring Dylan och hans ofta förtegna tillvaro.

Det är oklart hur skadad han blev. Själv påstod Dylan att han brutit flera ryggkotor, Under en tid syntes han med ett nackskydd, fast han verkar inte ha genomgått någon läkarbehandling. Under de sex veckor som följde olyckan isolerade Dylan sig i sin läkares hus. Antagligen försökte han få ordning på sin tillvaro, dra ner på sprit, stress och droger, och det tycks som om han kom ur det hela som en lugnare man. I sin självbiografi skrev Dylan: ”Sanningen är att jag ville bort från karriärjakten.” Hans mål var att bli en god far för sina barn och en del av dem säger att han verkligen var det:

När de sköt Kennedybröderna, King, Macolm X, betraktade jag dem inte som ledare som mördats, utan snarare som fäder som lämnat skadade familjer efter sig.

Dylan levde familjeliv med Sara, med vilken han, efter att ha adopterat hennes fyraåriga dotter Maria, i snabb följd fick fyra barn. En granne, Bruce Dorfman, fick honom intresserad av måleri och de tillbringade åtskilliga timmar tillsammans vid sina stafflin, eller under angenäma samtal på Dorfmans veranda.

Dylan var långt ifrån improduktiv, han skrev en mängd sånger och spelade tillsammans med medlemmarna i den grupp, The Hawks, som tidigare ackompanjerat honom under hans senaste turné i USA, Europa och Australien. Samtliga medlemmar i gruppen (förutom Mickey Jones) bodde i närheten och blev sedermera gruppen The Band.

Kanske var Dylans tid i Woodstock en av de lyckligaste och lugnaste i hans liv. Sara och Bob tycktes vara ett harmoniskt par och de lyckades, trots den oerhörda pressen från Dylans kändisskap, uppenbarligen skapa ett relativt tryggt familjeliv. Men, yttre omständigheter och Dylans inneboende rotlöshet krossade efterhand friden.

För att glo på sin idols privatliv klättrade fansen upp i träden kring Hi Lo Ha. Gång på gång trängde galningar in i både trädgården och huset. Dylan fann dem emellanåt badande i poolen och vid ett tillfälle överraskade han ett älskande par i sin och Saras säng. Dylanfamiljen sökte sig till ett hus längre in i skogen, men fann att inte heller där kunde de få någon ordentlig ro från diverse vildhjärnor som med jämna mellanrum dök upp. Det var en mardröm. Då Dylan berättar om det i sin självbiografi är det som om han beskrev scener från George Romeros Night of the Living Dead. Fansen tycktes ha blivit till skräckinjagande zombies som invaderade hans liv:

Vägkartor till vår bostad måste ha klistrats upp i alla femtio delstater, hos varje gäng med lodisar och pundare. Ända från Kalifornien dök snyltare och trashankar upp på pilgrimsfärd. Vid varje tid på dygnet bröt sig dårar in […] perverterade radikaler på jakt efter Proteströrelsens Furste dök upp – obeskrivligt anskrämliga karaktärer, gargoyleliknande käringar, fågelskrämmor, partysökande snyltare, skafferiplundrare [...] Plankare, gastar, inkräktare och demagoger förstörde mitt hemliv [...] Allt var fel, världen var absurd. Den trängde in mig i ett hörn. Till och med personer som var nära och kära förmådde inte ge mig någon lindring.

Samhället omkring dem tycktes också bli allt galnare. Nixon hade valts till president, Dylan uppskattade inte masshysterin kring Woodstockfestivalen och de hippiehorder som med allt tätare mellanrum dök upp. Mansonmorden oroade honom, liksom de dödsfall som allt oftare drabbade vänner och bekanta, ofta genom våld eller droger. Familjen lämnade Woodstock och bosatte sig i slutet av 1969 i Greenwich Village i New York, men där blev pressen från galna fans än värre.

Dylan grälade och bröt med sin manager David Grossman, äktenskapet mer Sara började slira. Dylan sökte sig till andra kvinnor, även om han ständigt bedyrade Sara sin kärlek. 1973 hyrde de ut sina hus i Woodstock och flyttade till Kalifornien, där de bosatte sig på halvön Point Dume några mil norr om Malibu. Där levde de mer isolerade än i Woodstock och New York och Dylan satte igång en febril byggnadsverksamhet. För miljontals dollar byggde han ett palats liknande en barock, mexikansk hacienda, kanske för att tillfredsställa Sara, som säkerligen oroades över makens spritmissbruk och kvinnohistorier. Det blev inte bättre, snarast värre. Sara klagade över Dylans bisarra livsstil, han grälsjuka:

Jag hade sådan skräck för honom att jag låste dörrarna omkring mig för att skydda mig från hans våldsamma humörsvängningar och raseriutbrott.

Dylan sökte utvägar i sitt skrivande, återupptog sitt måleri och skrev in sig på en konstkurs i New York. Underligt nog tog Dylan senare upp sitt nyvaknande konstintresse som den avgörande orsaken till sitt kraschade äktenskap. Han berättade att efter det att han kommit tillbaka hem efter sin första konstsejour i New York blev ingenting som förr:

Jag kom hem efter den där första dagen och sedan den dagen förstod min fru mig aldrig. Det var då vårt äktenskap började brytas sönder. Sedan dess begrep hon aldrig vad jag talade om, vad jag tänkte på och jag kunde omöjligt förklara varför.

Kanske irriterades Dylan över att hustrun inte insåg att måleriet var något av en säkerhetsventil för honom. Att han, liksom så många andra, kunde glömma sig själv då han gick in sitt skapande. Flera artister har sökt sin tillflykt i måleri, exempelvis varJoni Mitchell och Miles Davis skickliga konstnärer. Fångad i sin galenskap kunde Karl Fredrik Hill förklara att han ”målade till sitt försvar”, att han därigenom kunde hålla demonerna från halsen.

Winston Churchill kunde genom sitt måleri hålla sina återkommande depressioner i schack, han kallade dem sin Svarta Hund. Något som får mig att tänka på Dylans idol, den oförliknelige bluessångaren Robert Johnson som genom sitt korta liv kämpade mot den förtvivlan som ständigt förföljde honom:

And the days keeps on worryin' me.
There's a hellhound on my trail, hellhound on my trail.
Hellhound on my trail.

Men, det var säkert betydligt mer komplicerat än så och den märkligt förtegne, men samtidigt våldsamt självutlämnande Dylan gav i sin mer än lovligt förvirrande ”film” Renaldo and Clara en skildring av ett splittrat själstillstånd. Den spelades in 1975, under hans Rolling Thunder Revue turné som engagerade en mängd framstående musiker. Med på färden var Sara Dylan, Dylans före detta flamma Joan Baez och beatpoeten Allen Ginsberg, alltmedan andra storheter kom och gick.

Enligt mig är den fyra timmar långa filmen – som Dylan tämligen omgående drog tillbaka från visningar, men som numera finns tillgänglig på Youtube – en katastrof. Den får mig att tänka på vad hjälpligt begåvade ungdomar med geniambitioner på sin tid åstadkom med en Super 8 kamera, efter att någon kväll ha kokat ihop en rörig idé om några scener och sedan under inspelningen godtyckligt ha kopplat ihop dem med improvisationer och tillfälligheter. Det var i varje fall vad jag emellanåt pysslade med tillsammans med min kompis Claes medan jag läste Drama, Teater, Film i Lund. Ett ganska stort antal talanglösa filmsnuttar som vi spelade in i Lund och Malmö. För det mesta på egen hand, men ibland med en och annan av Claes på den tiden talrika flickvänner, han var likt Dylan notoriskt otrogen. De där röriga filmerna har nu lyckligtvis försvunnit någonstans, jag vet inte var. Det finns så mycket bråte en människa lämnar efter sig.

Antagligen anser en del dylanfanatiker att Renaldo and Clara är ett mästerverk och tror sig finna ett djup, en tanke och handling bakom sammelsuriet – förflugna scener med predikande pastorer på Wall Street, Ginsberg läsande sina dikter för damer på ett ålderdomshem, David Blue, en av flera av Dylans folksångarkompisar, dyker med jämna mellanrum upp och berättar osammanhängande minnen vid en pinballmaskin, besök vid Jack Kerouacs grav, bordellscener, restaurangbesök, konsertuppträdanden, en sjungande zigenardam, Hurricane Carter, Dylans mamma, tågresor, några mysko ginsbergriter, filmande genom buss- och bilfönster och jag vet inte vad. ”Dokumentärfilmandet” blandas med ”regisserade” scener där Dylan spelas av honom själv, eller av andra som spelar honom. Ibland har Dylan en genomskinlig plastmask för ansiktet, vid några tillfällen är han vitsminkad. Emellanåt är han ”Renaldo”, emellanåt Bob Dylan. Uppenbarligen kretsar hela det förvirrande hopkoket kring legenden, myten ”Dylan”. Den skarpa filmkritikern Janet Maslin fångade i sin recension i New York Times mitt intryck av filmeländet:

Som skådespelare tycks herr Dylan vilja ge intryck av att han inte är speciellt intresserad av att agera, men trots det spelar han hela tiden teater. Renaldo är sålunda praktiskt taget värdelös som karaktär, men den fiktiva personens påstådda närvaro i filmen hjälper till att uppmärksamma Dylans obsessiva kamouflage av sina känslor, en tendens som skapar filmens enda begripliga tankegång.

En uppfattning som tycks speglas av Dylan då han i en Playboyintervju får frågan:

– Vill du berätta för oss vad filmen i grund och botten handlar om?

– Den handlar om den innersta sanningen att en människa är främmande för sig själv och hur, för att befria sig, för bli återfödd, måste han gå utanför sig själv. Du kan nästan säga att han dör för att kunna betrakta tiden och med viljestyrka kan han återvända till samma kropp.

Ron Rosenbaum, som gjorde intervjun, berättar hur han tillsammans med Dylan hamnade i ett klipprum på Burbank Studios i Kalifornien, där Dylan är fullt upptagen med klippning och ljudsynkning av sin film. Ron Rosenbaum förvånas över Dylans pedanteri, hur han gång på gång noggrant ser om samma sekvens och försäkrar sig om att redigerarna följer hans detaljerade instruktioner. Dylan ser ovanligt blek ut, håret står på ända, han är orakad, kedjeröker och verkar vara ovanligt rastlös.

Scenen som utspelas på klippbordet visar hur Renaldo, spelad av Dylan och Clara, spelad av Sara Dylan under ett äktenskapligt smågnabbande överraskas av att det knackar på dörren och in träder Joan Baez, vitklädd från topp till tå och med en röd ros i handen (i en långt tidigare scen har Clara plockat en röd ros). Baez säger att hon kommit för att hämta Renaldo, överraskad tappar han hakan.

En av redigerarna stoppade filmen och undrade: ”Vill du att jag skall ta bort ljudet av fotstegen som hörs i bakgrunden?” ”Vilka fotsteg?” undrade Dylan. ”När Joan kommer in genom dörren och vi går över till Renaldo hörs ljudet av fotsteg, de kommer antagligen utifrån, bakom dörren.” ”Det där är inga fotsteg” påstod Dylan. ”Det är ljudet av Renaldos klappande hjärta.” ”Hur kan du vara så säker på det?” undrar ljudteknikern retsamt. ”Jag känner honom ganska väl” svarar Dylan ”Jag känner honom genom hjärtat.” ”Vill du ha kvar det där, då?” ”Gör det starkare!”

Scenen ger en bra sammanfattning av hur Dylan i sin film behandlade den stackars Sara. Begriper inte hur hon kunde ställa upp i så många scener. Speciellt som Dylan hade tilldelat henne rollen som en slags Maria Magdalena, den goda skökan, medan Baez framstår som en slags sånggudinna, en inspirerande musa som Renaldo/Dylan flirtar öppet med, jämte en hel del andra kvinnor. Det hela måste ha varit både omskakande och förnedrande för Sara Dylan.

Det har spekulerats att Renaldo and Clara skulle ha varit inspirerad av Paradisets barn, Marcel Carnés mästerverk från 1945, och det är väl inte helt otänkbart med tanke på Dylans beläsenhet och vittfamnande intressen. Jämförd med den franska filmen är Renaldo and Clara dock så eländig att det vore pinsamt att sammanställa de båda filmerna. Men, men, Paradisets barn, som utspelas i artistlivet i 1830-talets Paris, handlar om förkonstling, skådespeleri och kärleken både som lek och dödligt drama. I så fall skulle Joan Baez kunna tänkas vara en modern version av Garance, en drömkvinna omsvärmad av män från alla samhällsklasser och Sara Dylan skulle då motsvaras av den stackars Nathalie, olyckligt förälskad i den uppburne mimaren Baptiste, som då hans avgudade Garance glidit bort från honom gifter sig med Nathalie. Baptiste är en drömmare och svärmare, samtidigt är han en stor artist. Då Garance återkommit i hans tillvaro överger Baptiste sin självuppoffrande Nathalie, som han visserligen högaktar, men inte älskar. Nathalie förblir dock plågsamt kär i den världsfrånvände, ogripbare Baptiste.

Ja, ja, om Paradisets barn var Dylans förebild och han såg sig själv i rollen som drömmaren Baptiste sköt han i sin Renaldo and Clara långt från målet, även om han som Baptiste uppträdde i olika roller, ibland maskerad och ibland vitsminkad och hela tiden ogripbar och mystisk.

Dylans usla behandling av Sara, hans självupptagenhet, kvinnohistorier, konstnärskap och stigande förvirring och obalans lyser igenom i filmen och den kris som tycks sjuda inom Dylan var säkert inte spelad. Märkligt nog fortsätter under den äktenskapliga krisen hans musikaliska skapande med samma kraft och inspiration som tidigare.

I slutet av 1978 nådde Dylan botten och liksom i William James beskrivningar av frälsningens förutsättningar leder hans livsångest till en omtumlande upplevelse. Enligt Dylan greps han oväntat av en vision, en livsförändrande “känsla”. Hans dåvarande ”pånyttfödda” djupt religiösa flickvän antog att han fått ”besök av Jesus i egen hög person” och Dylan förklarade senare:

Jesus lade sin hand på mig. Det var fysisk påtagligt. Jag kände det. Jag kände det över hela mig. Jag kände hur hela min kropp skälvde. Herrens härlighet slog mig till marken och lyfte sedan upp mig.

Det blev lösningen på Dylans ångest, hans befrielse och i vanlig ordning fick den utlopp i skapande, denna gång blev resultatet att dammluckorna öppnades för ett våldsamt flöde av religiösa sånger. Till en början tvekade Dylan om han verkligen borde offentliggöra sin frälsning:

Jag ville få ut sångerna, men ville inte själv framföra dem, eftersom jag inte ville att de skulle förstås på det sättet. Det skulle enbart betyda ännu mer stress. På den tiden ville jag inte ha det så.

Men under påverkan av en ny flickvän och nya, frälsta bekanta började Dylan så gott som varje morgon delta i bibelstudier och bönemöten, lät sig döpas och var snart inbegripen i en Bob Dylan Gospel Tour, där varje uppträdande uteslutande innehöll kristna sånger och bandmedlemmarna innan föreställningarna gemensamt bad och läste bibelord tillsamman. Som övertygad kristen försökte Dylan även omvända sin närmaste omgivning. För flera av hans vänner, bekanta och fans blev Dylans kristna omvändelse något av en chock, inte minst bland de av hans vänner som var judar och trodde sig veta att Dylan egentligen aldrig varit främmande för den judiska tro inom vilken han vuxit upp.

Dylan var frälst, men förblev likväl Dylan - oförutsägbar och ibland i det närmaste obegriplig. Jag såg ett klipp från en konsert i Toronto 1980 där Dylan vittnar och predikar. Han inledde genom att stillsamt tala om hur svårt det är för icke frälsta personer att förstå att de bör älska sina fiender, men började sedan slira runt. Att tro något sådant är inte svårt för ”ett övernaturligt sinne”. Dylan berättar hur han uppträtt på ett college. Han mindes inte riktigt var, ”kanske i Arizona eller någonstans” där man ägnar sig åt ”högre kunskap” och studerar filosofier, ”som Nietzsche och Platon och sådana”. Dylan läser även han en massa, men numera studerar han mest Bibeln. Han berättade om vad han läst i Uppenbarelseboken om Antikrist, som skall komma för att bedra mänskligheten, typer som Jim Jones och Hitler var enbart en försmak om den galning som skall komma och slutligen bli ”övernaturligt besegrad” av Gud. Och om en väldig armé som i öster skall invadera ett land. Men nu var studenterna inte längre med på noterna, de buade och skrek ”som de i allmänhet brukar göra”. Men en månad senare attackerade Ryssland Afghanistan. De där buande studenterna hade inget att tro på, inget att hålla fast vid, men Dylan tyr sig till en solid rock, ett hälleberg - Jesus Kristus. Nu brister hans bandmedlemmar ut i bönerop. Genom stödjande tillrop får de Dylan att till ett fortsatt, okomplicerat, eget gitarrackompanjemang, likt en sydstatspastor att stiga allt högre i sitt förkunnande.

Ett i mitt tycke mycket förbryllande uppträdande, men under min tid i USA, för mer än tjugo år sedan, hade ett av mina nöjen varit att på TV titta på pastorer vars örlande var förvirrande likt Dylans improviserade och i grunden ologiskt självsuggererande predikande.

Med tiden ebbade Dylans allomfattande frälsningsupplevelse ut och i den sista av hans tre ”kristna” album Shot of Love, börjar en mer eftertänksam Dylan återkomma, som så ofta förr i imponerande lyrisk form:

I have gone from rags to riches in the sorrow of the night.
In the violence of a summer's dream, in the chill of a wintry light.
In the bitter dance of loneliness fading into space.
In the broken mirror of innocence on each forgotten face.

I hear the ancient footsteps like the motion of the sea.
Sometimes I turn, there's someone there, other times it's only me.
I am hanging in the balance of the reality of man.
Like every sparrow falling, like every grain of sand.

I nattens sorg har jag vandrat från trasor till rikedom.
I en sommardröms aggressivitet, i kylan av vinterns ljus.
I ensamhetens bittra dans, bleknande in i rymdens oändlighet.
I varje bortglömt ansiktes spruckna spegel.

Jag hör de åldriga fotstegen, likt havets böljegång.
Ibland vänder jag mig om, det är någon där, men ibland endast jag.
Jag hänger i vågskålen av människans existens,
som varje sparv som faller, som varje korn av sand.


 

En gång hejdades jag av en svartskäggig ung man, med peyos, de sidolockar som chassidiska judar bär.  Det var på Park Avenue och jag var på väg ner till Grand Central Station för att ta tåget till Stamford i Connecticut, där jag undervisade några barn i svenska. Det var länge sedan och jag har glömt barnen, men inte den unge mannen. För att få mig att stanna höjde han diskret handen och då jag hejdat mig undrade han artigt:

– Mister, var snäll att ursäkta mig om jag stör er, men har ni något emot om jag frågar er om ert namn?

Varför ville han veta mitt namn? Kanske ville han använda det till något, likt de där scientologerna som dök upp på olika håll och bad om underskrifter ”mot droger”, antagligen för att de skulle använda mitt namn för att locka mig in i deras garn? Jag log och undrade:

– Varför vill Ni veta mig namn?

Han betraktade mig en underligt intresserad blick och sa att om han visste mitt namn kunde han kanske hjälpa mig att finna mina rötter.

– Mina rötter? Varför det? Jag är svensk. Jag vet var jag har mina rötter.

– Så Ni har ett svenskt namn?

Varför var han så intresserad av mitt namn?

– Visst, jag heter Jan.

– Men vill ni inte avslöja ert efternamn?

– Lundius. Hur så?

Han sken upp:

– Precis som jag trodde. Ni är jude. Inte sant?

Jag skrattade, men ville inte ta honom ur villfarelsen genom att förklara att Lundius inte alls är ett judiskt namn, att jag var född lutheran och inte hade någon speciell lust att ändra på det.

– Om jag så vore, vad har det för betydelse?

–  Allt! Ni måste lära er vem Ni är. Finna er uppgift här i livet. Har Ni tid så är ni välkommen in så kan vi informera er om hur vi kan hjälpa er att bli en lyckligare människa.

Han visade mot en vitmålad husbil som var parkerad vid trottoarkanten, fästad på den var en stor banderoll med texten: ”Mitzva Tank. Din resurs för allt som har med judendom att göra”.  Jag var ju inte alls judisk, men ville inte göra killen besviken och dessutom var jag orolig för att bli insyltad i något. Så jag förklarade att jag hade bråttom för att hinna med ett tåg, men gärna kunde återkomma då jag hade mer tid. Han gav mig en broschyr och jag skyndade vidare. I fortsättningen undvek jag att gå nära en Mitzva Tank. På tåget läste jag i broschyren i vilken Rabbi Menachen Mendel Schneerson citerades:

Även om du inte är fullkomligt övertygad om att leva i ett Torahliv, gör likväl något. Börja med en mitzvah – vilken mitzvah som helst – dess värde kommer inte att minskas genom det faktum att det finns andra påbud som du ännu inte är beredd att följa.

En mitzvah är en av de 613 mitzvot (föreskrifter och förmaningar) som finns i Toran, kristendomens Moseböcker. Schneerson var den siste rebben, mästaren, av den chassidiska Lubavitcher dynastin och han grundade en världsomspännande rörelse vars syfte är att nå ut med sitt budskap till så många judar som möjligt, för att därigenom förbereda Mashiachs ankomst till jorden. Flera lubavitcher tror till och med att Schneerson verkligen var Messias. Rörelsens anhängare kallar sin trosinriktning Chabad ett ord bestående av de tre hebreiska orden Chochma, Bina och Daat - Visdom, Insikt och Kunskap.

Även om Bob Dylan på senare år har försäkrat att han inte har “någon tid till övers för organiserad religion” har han ibland blivit sedd i chabad-shuls (synagogor) där han burit tefillin och bönesjal. Kanske har Dylan hittat tillbaka till sina rötter och funnit den innersta sanningen om sig själv? Jag tror dock att han fortsätter vara förundrad över sig själv. Sin förmåga att skriva sina sånger:

En sång är som en dröm och du försöker förverkliga den. De är likt märkliga länder du måste besöka […] Jag har skrivit många och det var bra. Jag gjorde allt för att nå dit. […] De kom ur det blå. Kanske hade jag inte skrivit dem om jag inte haft det förspänt såsom jag haft det. Kanske, kanske inte. Det var inte svårt att skriva ner dem, de tycktes flyta medströms. Det var inte som de var otydliga, eller långt borta – de var där, alldeles framför mitt ansikte, men om jag stirrade alltför intensivt på dem försvann de.

Är Dylan en profet? Ett redskap för något bortom honom själv? Är det därför han ibland verkar så förvirrad och obegriplig, samtidigt som han emellanåt bryter igenom med en nästan skrämmande klarhet och oanade djup. Han kan också vara lättbegriplig och kamratlig, som i sina memoarer, eller i radioprogrammen Theme Time Radio Hour, där han stilla och förtroligt talar direkt till dig. Programmen inleddes med skiftande bilder från nattlivet i en storstad, upplästa av Ellen Barkin, med den beslöjade rösten hos en femme fatale från någon Cinema Noir gangsterfilm:

Det är natt i storstaden. Regn faller, dimman rullar in från kajerna. En nattsköterska röker den sista cigaretten i paketet. Undrar du hur vädret är? Blicka ut genom fönstret, ta en promenad. Här är kvällens värd – Bob Dylan. [Dylans svängande, nasala, allvetande och avslappnat entusiastiska röst hälsar oss välkomna] – Åter igen … välkomna till Theme Time Radio Hour, fylld med teman, projekt och drömmar.

En timmes njutning följer, med sällan hörda schlagers och en stilla stämning som i ljusskenet under en nattlampa över en fåtölj i ett varmt, ombonat och mörklagt rum. Dylan, frälst eller inte, hur mycket har inte denne märklige man skänkt mig under ett långt liv?

Dylan, Bob (2004) Chronicles: Volume One. New York: Simon & Schuster. James, William (1974) Den religiösa erfarenheten i dess skilda former. Lund: Studentlitteratur. Maslin, Janet (1978) “Renaldo and Clara.” Film by Bob Dylan: Rolling Thunder” i The New York Times, September 25. Rosenbaum, Ron (1978) “Playboy Interview: Bob Dylan, a candid conversation with the visionary whose songs changed the times” i Playboy, March. Sounes, Howard (2002) Down the Highway. The Life of Bob Dylan. London: Black Swan.

 

BLOG LIST

A pleasure of mine is to listen to CDs while I am alone in the car. Alone? Well, it means that I am able to listen with a concentration that cannot be achieved when the rest of the family is around, particularly since they are not so particularily fond of some of the sounds I occasionally like to...
Ett av mina glädjeämnen är att i bilen ensam lyssna till mina CDskivor. Ensam? Jo, då kan jag nämligen spela sådant som kräver koncentration och som i allmänhet inte uppskattas så livligt av den övriga familjen, men som emellanåt fascinerar mig  ̶  exempelvis Schönberg, Webern, Penderecki...
My wife and my daughters tell me that I do not get enough sleep. They know and have read that we humans should sleep for at least eight hours, if we do not do it we are threatened by Alzheimer's disease and senility. I assume they are right, usually I do not sleep for more than six hours. However,...
Hans Adolph Brorson, präst i den sönderjyllandska staden Tønder, skrev 1734 psalmen Jeg går i fare, hvor jeg går, vars tredje vers beskriver dödens visshet: Jeg går til døden, hvor jeg går og ved mig ikke sikker, ej nogen dag og time, når han har mig alt i strikker; et lidet åndefang kan ende...
My wife and my daughters tell me that I do not get enough sleep. They know and have read that we humans should sleep for at least eight hours, if we do not do it we are threatened by Alzheimer's disease and senility. I assume they are right, usually I do not sleep for more than six hours. However,...
Min hustru och mina döttrar säger mig att jag sover för lite. De vet och har läst att vi människor under varje dygn bör sova åtta timmar, gör vi inte det hotar Alzheimer och senilitet. Möjligen har de rätt, oftast sover jag inte mer än sex timmar. Drömmer gör jag dock varje natt och jag ser fram...
Especially Americans seem to have a romantic view of Paris as the capital of love, art and good food, at least if you believe the image of the French capital created and supported by Hollywood  ̶  La Ville Lumière, Le Gai Paris. My first experiences of that town were not...
Speciellt amerikaner tycks ha en romantisk uppfattning om Paris som en kärlekens, konstens och den goda matens huvudstad, i varje fall om man får tro den bild av den franska huvudstaden som har skapats av Hollywood  ̶  La Ville Lumière, Le Gai Paris. Mina första erfarenheter av...
Sometime in the late seventies, I and Rose went to an auditorium in the university town of Lund in southern Sweden, to listen to a lecture and watch colour slides presented by Erich Anton Paul von Däniken. The hall was filled and the atmosphere was expectant. The crowd was mixed; enthusiastic UFO...
Någon gång vid slutet av sjuttiotalet befann sig jag och Rose på Spartas auditorium i Lund för att lyssna till ett föredrag och se ljusbilder presenterade av Erich Anton Paul von Däniken. Salen var fylld och stämningen förväntansfull. Publiken var blandad; entusiastiska UFO-nerdar satt med sina...
Items: 1 - 10 of 231
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com