TILL BLOMMORS LOV

Här i Rom övergår våren snabbt till sommar. För några veckor sedan vilade naturen i väntan på den explosion som sedan följde. Under ett par dagar har himlen varit gränslöst klarblå och den bilbelamrade gatan runt hörnet har efter sin trista alldaglighet förvandlats till ett sagorike då körsbärsträden med sina blomstrande kronor från dess början till dess fjärran slut med skir vit- och ljust rosa blomprakt har skapat en obruten korridor av prunkande överdåd. Dessvärre varar överflödet enbart under en vecka eller två, sedan blir gatan lika trist och grå igen.

Likaså prunkar vår balkong med intensivt gula citroner och fresior, ceriseröda cyklamen och mångfärgade penséer, alltmedan bladen spricker ut i parken nedanför. Dessvärre är jag ingen större trädgårdsmästare som vårdar om blommor och växter. Jag skulle vilja vara det, som mina föräldrar och min morfar var det. Kanske var dock min far mer som jag. Han lät för det mesta min mor påta i trädgårdslanden, medan han själv betraktade resultaten eller satt och bläddrade i frökataloger och floror.

Då jag för flera år sedan bodde i Paris gick jag vid samma tid på året som nu till iristrädgården i Jardin des Plantes. I en obegripligt omfattande mängd varianter prålade där irisen. Ofta satt jag och betraktade blommorna, kanske kom jag att tänka på hur det berättats hur de fått sitt namn. 

Då Iris, som tjänade som gudarnas budbärarinna, längs sin regnbåge gick ner mot jorden så färgades hennes fotsulor av dess lyster och då hon sedan vandrade på blomsterängarna så sprang irisblommor upp i hennes spår. I sina Metamorforser, denna urgamla men alltjämt daggfriska bok fylld med härliga landskaps- och blomsterskildringar, berättar den alltid lika elegante Ovidius om hur Iris på uppdrag av Juno stiger ner på jorden för att i hans palats be guden Somnus låta Halcyone drömma om sin makes förestående död:

… och Iris då tog sin tusenfärgade slöja,
slog över himlen sitt spann och, lydande Junos befallning,
sökte konungen upp i hans boning, gömd bakom molnen.
Nära kimmeriers land, fjärran ligger en grotta,
holkad ur berget ut: där har dåsiga Sömnen sitt hemvist.

Iris komplicerade blomkalkar fascinerade den tidiga Renässensens stora mästare och  Hugo van der Goes och Dürer excellerade i att framställa dess skiftande färger och schatteringar.

Jardin de Plantes kom jag givetvis också att tänka på Pierre-Joseph Redouté (1759 – 1840), Blomstrens Rafael som där varit sysselsatt som tecknare för Académie de sciences och sedermera som professor i växtavbildning vid Jardines du Roi och Muséum national d´histoire naturelle.

Ful och obildad, hans skrivstil och stavning är anskrämliga, var Redouté dock en charmig man, anställd som teckningslärare åt Marie-Antoinette, kejsarinnorna Joséphine och Marie Louise, samt Frankrikes siste kung – Louis Philippe I. Han tog sig ostörd genom Ancien Régime, Skräckväldet, Napoleons kejsardöme och monarkins återinförande, stillsamt målande sina långt mer än 2000 utsökta blomsterakvareller, väl hemmastadd i de fina salongerna, inom akademierna och i sitt ombonade hem med hustru och två döttrar.

Varje Redouté akvarell är fulländad. Av de 162 rosenplantor han återgav i sitt praktverk Les Roses är varje ros annorlunda då det gäller färg, vinklar och skuggningar. De är utsökt detaljrika, skarpa och skiftande med skimrande daggdroppar, bladvridningar, en och annan fjäril och ett klart ljus som faller in från skilda håll. Du tröttnar inte på att betrakta dem.

Det är en storslagen, estetisk njutning att få tid att försjunka i all denna perfektion. Jag förstår varför en så sparsmakad blomsterkonnässör som Napoleons egensinniga Joséphine ville att Redouté skulle skildra växterna i hennes perfekt ansade rabatter och stora glashus på hennes lantliga Malmaison, så att hon sedan kunde då höst och vinter skattat dem åt förgängelsen kunde fortsatta att njuta av deras fräschör och skönhet.

Det var orsaken till varför jag begav till Malmaison utanför Paris, men växthusen finns inte längre kvar och trädgårdarna var en trist skugga av sina forna jag. ”Palatset” var heller inte alls som jag tänkt mig. Inredningen gav ett kullissartat, oäkta, till och med billigt och överbelamrat intryck. Jag finner Gustav III:s något tidigare Haga betydligt mer utsökt; enklare, elegantare.

Men låt oss njuta av Redoutés målningar. Han briljerade med att utföra detaljrika skildringar av exotiska växter som botaniker och upptäcktsresande i Linnés och hans lärjungars efterföljd från fjärran länder fört med sig till Frankrike. Det sena sjuttonhundratalet och tidigt artonhundratal under vilka Redouté verkade var botanikens guldålder, inte enbart i Frankrike utan i hela Europa.

Betrakta hans framställning av en Metrosyderos från Malmaisons växthus. En hög planta, den kan bli uppemot tre meter, som hämtats dit från Australien. Det syns inte så tydligt på reproduktionen, men Redouté har med stor skicklighet och tålamod framställt hur de små, luddiga blommorna sitter tätt uppradade i en spiral som vrider sig kring stängeln. Varje litet blomsterstrå, varje florstunn pistill är målad så att den tillsammans med de andra bildar en nästan genomskinlig sky, alltmedan de lansettlika bladen skiftar i olika ljusschatteringar.

Som i alla sina blomsterbilder använder sig Redouté av ett luftperspektiv där det som är oss närmast är mörkare än det som är längre bort. Han åstadkommer därmed en djupverkan, en tredimensionalitet som gör att vi genast uppfattar att Metrosyderos blomsterkrans, den kallas populärt för Flaskrensare är perfekt rundad. I sin undervisning påpekade Redouté ständigt att i en växtframställning måste du främst eftersträva att fullkomna tre kriterier – vetenskaplig detaljprecision, perfekt och väl genomtänkt komposition av hela bildytan och ett försök att hitta perfekt färgnyans/ljussättning hos varje enskild detalj av akvarellen.

Redouté skildrar Heliconia och Papegojblommor vars exotiska märkvärdighet fascinerat mig varje gång vi besökt vårt andra hem i Dominikanska Republiken.

Då jag ser de exotiska blommorna påminns jag om Redoutés store beundrare, amerikanen John James Audobon (1785 – 1851):

Han grupperar sina blommor med en säregen smak, de är vältecknade, med precisa konturer, och färgade med en ogrumlad briljans som skildrar naturen ojämförligt bättre än jag någonsin sett det ha gjorts förut.

I sina fågelskildringar är Audobon minst lika skicklig och fascinerande som Redouté. Audobon skildrar hur kolibrier svirrar kring komplicerade mönster av blommor och blad, precis som jag sett dem göra i blomstersnåren kring vår bostad i Guavaberry. I sina framställningar vinnlägger sig Audubon om att skildra fåglar i sin naturliga miljö och hans blommor är nästan lika ekvilibristiskt framställda som hos Redouté.

Ofta lägger Audobon till dramatiska effekter, som hur ett par nordhärmtrastar, mockingbirds, försvarar sitt bo mot en otäckt hotfull skallerorm.

Och jag tycker mig nästan höra tjattret från Audobons papegojflock.

Hans kadaverkalasande svarta gamar, zoopiliotes som de kallas på ön, är så fläckfritt och vackert framställda som om det rört sig om en odalisk målad av Ingres och inte de smutsiga, illaluktande asätare som gamarna i själva verket är.

Redouté var även vetenskapsman och då han detaljrikt skildrar en bananplanta och dess frukter gör han det inte enbart för att tillfredsställa sina kunders smak för exotism och estetisk perfektion, utan gör det i samarbete med välkända botaniker som kompletterar akvarellerna med ingående texter om växtarternas säregenheter, vetenskapliga klassifikation, växtplatser, släktskap och eventuella nytta.

Detsamma gäller Redoutés skildringar av europeiska frukter, som dessa fräscht aptitretande persikor och körsbär.

Bland frukter och bär försmår Redouté inte att ägna samma imponerande uppmärksamhet åt enklare, vilda varianter, som smultron och hallon. Som trägen skogsvandrare retar jag mig givetvis på de irriterande, taggiga hallonsnåren, men det kan inte förnekas att bären har en utsökt smak av frisk sommarsötma.

Det är alltså inte enbart förädlade trädgårdsväxter och exotiska blomster som Redouté skildrar med kärleksfull omsorg, även svampar och ogräs förmår han skänka en särpräglad storhet. Han ser skönheten hos en maskros och då jag betraktar den bilden tänker jag på Carl Antons sommarvisa Om maskros och tjärdoft där han upprättar maskrosens skamfilade rykte: 

Jag lät alla mina maskrosor finnas,
fast jag vet att dom kallas ogräs och bör rotas ut.
Men det är så skönt att sitta och minnas
små solar i gräset, när sommaren är slut.

Redoutés blomster för mig tillbaka till barndomens ängar. Då jag skriver detta minns jag hur jag som tolvårig gosse låg i en blomsterbacke nedanför mina föräldrars sommartorp. Solen värmde, insekter surrade i luften, det doftade starkt från grönskan omkring mig och jag tänkte, som om jag utförde ett slags experiment inför framtiden: ”Detta skall jag minnas”. Och det gör jag faktiskt. Efter mer än femtio år minns jag den stunden. Experimentet lyckades. Hur jag låg där och betraktade allt som växte omkring mig, som i Dürers skildring av en grästuva.

Storheten i det lilla. En växts skira, obegripliga skönhet. Redoutés blåklocka:

Eller hans liljekonvalj:

Det kommer snart att finnas mängder av dem i dungen nedanför vårt hus Bjärnum. Ett doftande överdåd som även det för mig tillbaka till barndomen. Hur jag med min mor cyklade ut till en skogsdunge för att där plocka stora fång liljekonvaljer. Hur många de var, hur lätta de var att plocka. Det var enbart att dra de fina stänglarna rakt upp och de tog aldrig slut.

Sedan deras starka dofter som spred sig hemmet, fast inte så tungt och bedövande som hos liljor, som Redouté också skildrat i en mängd olika former. Nu kommer vi till blomsteraristokraterna, fjärran från Göinges blomsterängar finner vi de stora liljorna framställda på fresker i Egypten, Mykene och Kreta. Grekerna beskrev musernas sång som mjukt liljelik och berättade att blomman skapats då Hera slet Herkules, Zeus bastard, från sitt bröst. Hur hennes mjölk spred sig i en kaskad över natthimlen och skapade Vintergatan,  Galaxias kýklos, Mjölkcirkeln, på grekiska. De droppar som föll till marken blev till liljor. Däremot berättar judiska myter emellanåt att liljor sprang fram ur marken där den träffades av de tårar som Eva fällde då hon tillsammans med Adam fördrevs ur Edens Lustgård.

Liljan har sedan dess skildrats som moderlighetens, den jungfruliga oskuldens och Dödens blomma. De är också symbol för trons styrka och tillförsikt. 

Fast det var kanske snarare liljekonvaljer Jesus talad om då han konstaterade:

Och varför gör ni er bekymmer för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er att inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står på ängen och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer skall han då inte klä er? Så lite tro ni har! Gör er därför inte bekymmer och fråga inte: Vad skall vi äta? eller: Vad skall vi dricka? eller: Vad skall vi klä oss med?  Efter allt detta söker hedningarna, men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga (Matteus 6:28-34).

Liljorna är storslagna och det är även den intensivt glödande amaryllisen, som föddes då den unge herden Alteo sköt en pil i nymfen Amaryllis bröst och blodet slog ut likt en stjärna, det grekiska ordet betyder att gnistra.

Amaryllis är en vinterblomma, som efter att ha varit gömd i källare väcks ur mörkret och sedan öppnar sig i all sin prakt. Som i Bellmans visa Om fiskafänget. Säkerligen var den klassiskt bildade Bellman inte ovetande om att hos Theokritos och Vergilius var Amaryllis liktydigt med en lättfärdig, rustik herdinna:

Opp, Amaryllis!
Vakna min lilla!
Vädret är stilla,
luften sval.
Regnbågen prålar,
med sina strålar
randiga målar
skog och dal.

En gryningsvisa som får mig att tänka på tidiga, dimhöljda morgnar då jag gått ner till sjön i förhoppning att som i Bellmans visa fånga en gädda.

Lika förädlad som amaryllisen blivit genom åren, ja mer än så, har tulpanen blivit då den odlats fram, korsats och förändrats i persiska och ottomanska palatsträdgårdar. Namnet kommer från det persiska ordet för turban. Under århundranden var turbanen hos många muslimer ett tecken på hög samhällsställning, kunskap och fromhet. Profeten hade burit en turban, om den var svart eller vit tvistar de lärde. Kanske kan turbanerna på ottomanska gravvårdar även tydas som tulpaner, som slutna i sig själva vilar i väntan på Domens Dag då de skall öppna sina kalkar för att ta emot den himmelska nåden. 

Tulpaner har av sufiska poeter beskrivits som sinnebilder för människans själ, som likt en bägare öppnar sig mot himlen för att därifrån få mottaga Guds gåvor, som av dem ofta liknas vid vin, som i min klumpiga omskrivning av en engelsk version av några rader från Shams al-din Mohammad Hafez:

Cypresser, milt doftande äppelros och tulpan
präglar nu våra sånger, likt vinet i dina bägare,
om dem sjunger jag för dig, min vän och sultan.
De är svaret på allt vi sökt som lyckojägare
och … nu då våren, ängarnas brud, har vaknat,
låt oss glömma vad vi under vintern saknat,
till vår och vin har vi blivit gudabenådade ägare.

Antikens författare tycks inte ha känt till tulpanen och det var först under Renässansen som den dök upp i Europa och med tiden väckte en våldsam beundran och åtrå, som i Holland utvecklade sig till en formlig hysteri, den så kallade Tulpanmanin som nådde sin kulmen 1633-1637. Det sista året av vansinnet såldes tulpanlökar av en art kallad Semper Augustus för trettiotusen gulden per lök. För det priset gick det att köpa tre gedigna hus i Amsterdams förnämsta kvarter, beloppet sägs ha motsvarat tvåhundra genomsnittliga årslöner.

Kejsarkronan växer vilt i det inre av Asien och fördes tidigt till de europeiska trädgårdarna. Det sägs att den fått sitt namn genom sin likhet med bysantinska kejsarkronor. 

Givetvis finns det också en mängd legender kring den märkliga blomman. Det berättas exempelvis att då Jesus greps i Getsemanes trädgård så böjde alla blommor sina stjälkar i vördnad inför Guds son, enbart den bländvita kejsarkronan stod rak, men då Jesus tillrättavisade den rodnade Kejsarkronan av skam.

Den kejserliga växten framför alla andra har annars varit pionen. Kineserna var mästare i att förändra och förädla allt från hundar och guldfiskar till växter. Pioner har där under mer än 1500 år odlats som exklusiva prydnads- och medicinalväxter. Buskpioner fick enbart odlas i de kejserliga trädgårdarna och kallades därför Blommornas kejsare, doftpioner fick däremot odlas av mandariner och kejserliga ämbetsmän och kallades därför kejsarens ministrar. Bruket att odla och förädla pioner spred sig snart till Japan, där man till skillnad från vad fallet var i Kina, där man eftersträvade ”bulliga, välfyllda” blommor, föredrog blommor som var ”enkla och halvfyllda”.

Annars var det den liknande krysantemumen som var japanernas favorit och den blomman odlade man fram i en stor mängd olika former, färger och varianter. Den japanska monarkin fick sedermera benämningen Krysantemumtronen och Japans Kejserliga Sigill fick formen av en stiliserad krysantemum, medan en av Shintoreligionens fem heliga festivaler är Krysantemumdagen, Kiku no Sekku, som leder sitt ursprung till 910 e.Kr.

Den förfinade japanska högkulturen och den kejserliga arméns och de japanska ockupationsmyndigheternas i det närmaste ofattbara brutalitet hade förbluffat amerikanerna och efter det att de bombat sönder och samman Tokyo och genom sina atombomber utplånat Hiroshima och Nagasaki tvingat Japan till kapitulation, gav den amerikanska segermakten antropologen Ruth Benedict i uppdrag att söka en förklaring till den ”japanska nationsmentaliteten”. Resultatet blev The Chrysanthemum and the Sword: Patterns of Japanese Culture (på svenska: Blomman och svärdet: En bok om Japan).  En bok som ständigt trycks i nya upplagor och som både har hyllats och kritiserats hårt. De senare reaktionerna grundar sig på ifrågasättandet om det verkligen går att göra grova generalisering om nationalkaraktärer, speciellt om författaren inte är uppvuxen inom en särpräglad kultur och grundligt kunnig i alla aspekter av dess språkbruk och seder, något som Benedict inte var.

En japan som däremot fascinerades av och reagerade på Krysantemumen och svärdet var författaren Yukio Mishima. Han höll med om syntesen mellan estetisk naturdyrkan och rituellt aggressiva handlingar och betraktade det som ett uttryck för en unik japansk strävan efter självförverkligande och patriotism. Medvetet och systematiskt gick han inför att förvandla sig själv till en tragisk och romantisk hjältegestalt, som slutligen den genom den chockverkan ett offentligt, rituella självmord förväntades ha ville väcka japanerna till insikt om sitt sanna öde.

Genom sin groteska seppuku, genom vilken en samuraj skär upp magen med en kniv för att strax därefter bli halshuggen av en medhjälpare, ville Mishima ge sina landsmän ett så mäktigt exempel att de skulle undgå att försvinna in i ett grått, alldagligt töcken av utslätad medelmåttighet, präglad av vällevnad och själslös konsumism. Genom sin teatrala offerhandling sökte Mishima skapa ett ”anti-civilisatoriskt” drama i enlighet med vad han antog ha varit ”medvetandeskapande” riter som fordom enat ett jordbrukande, naturdyrkande folk.  

Den 25 november 1970 tog sig Mishima och fyra lärjungar sig in i de Japanska självförsvarstyrkornas östra högkvarter i Tokyo, bakband regementschefen varefter Mishima från hans balkong höll ett tal genom vilket han övertyga de förvånade och oförstående soldaterna att göra uppror och restaurera Kejsardömet, därefter begick han inför regementschefen ett fumligt utfört rituellt självmord.  Det hela blev till en patetisk flopp, fullkomligt skild från de mästerverk som flera av Mishimas romaner faktiskt är, genom sitt utsökta språk och känsligt visuella skildringar.

Mishimas berättelser uppvisar blandning av västerländsk och japansk beläsenhet, kryddad genom författarens självutlämnande som en kluven, homosexuell estet, plågad i ett limbo präglat av inre kontemplation och en intensiv längtan efter kraftfulla, befriande handlingar. De präglas liksom hans landsman Nagisa Oshimas filmer en utsök estetik blandad med brutalitet, ofta med sado-masochistiska överdrifter. Mishimas märkligt intensiva författarskap är sannerligen en blandning av krysantemer och svärd. Skildringar av blommor och våld förenade i ett i filmatiskt, bildrikt berättande.

Från Fjärran Östern kom också den högförädlade kamelian, som i början av sjuttonhundratalet av den tyske missionären Georg Josef Kamel fördes till Europa. I Jardin de Plantes avbildade Redouté flera exemplar av den populära blomman, samtidigt som Redouté målade sin blommor i den stora trädgården arbetade trädgårdsmästaren Friedrich Jacob Seidel där. Då Seidel kallades in till Napoleons kejserliga armé flydde han  tillbaka till sitt hemland, Sachsen, i sin ryggsäck hade han gömt undan tre av Joséphines kamelier. Tillbaka i Dresden etablerade Seidel med kamelierna som bas, tillsammans med sin bror, ett framgångsrikt trädgårdsföretag. Redan 1820 kunde Seidelkatalogen presentera sex typer av förädlade kamelier. Företaget finns kvar, det är numera baserat i Grüngräbschen och har specialiserat sig på förädling och försäljning av rhododendron och azalea.

Speciellt den vita kamelian blev speciellt genom Joséphine förmedling 1800-talets stora modeblomma. En entusiasm som ökade än mer genom den yngre Alexandre Dumas våldsamt populära skådespel Kameliadamen om den vackra, reformerade kurtisanen Marguerite. Genom utstuderat ränksmidande övertygar huvudpersonen Armands far den nu ärbara Marguerite att hans son bedrar henne med en annan kvinna. Marguerite undviker därmed den olycklige Armand som söker tröst hos den annan kvinna hans far vill att han gifter sig med. Allt försent inser Armand att allt var en lögn och återvänder till sin olyckliga Marguerite som dör i tuberkulos. Romanen blev inspiration till en mängd dramer, baletter, filmer och framförallt Verdis utsökta opera La Traviata.

Kameliadamens blandning av åtrå, oskuld och tragisk död leder mig till Redoutés framställning av gentianor.

Deras mörkblå, mystiskt dunkla färg tycks gå igen i Dante Gabriel Rosettis målning av Proserpina, Underjordens härskarinna, som i sin hand håller ett uppsprucket, glödande granatäpple. 

Fruktens färg hyllas i Bibeln, där den prunkar i översteprästens mantel och i utsmyckningen av Kung Salomos tempel. Den vise konungens krona återspeglade dess frukter och han såg dess färg som ett återsken i av Guds nåd. I sin Höga Visa liknas färgen på Salomos älskades kimder vid den som finns hos ett brustet granatäpple.

I sin diktsamling Birds, Beasts and Flowers, som D.H. Lawrence arbetade på i San Gervasio nära Florens och under sina vistelser i Taormina, på Ceylon och i Australien, tills han publicerade den 1923, beskriver han på ett oefterhärmligt och ingående sätt en mängd blommor, djur och fåglar. Han lyckas likt Ovidius blanda friska naturskildringar med mytologiska berättelser och sin egen åtrå. Dock ingår inte hans dunkelt gripande dikt Bajerska gentianor i Birds, Beasts and Flowers, den var nog ämnad att göra det, men av någon anledning ångrade sig Lawrence och diktens återfanns bland hans efterlämnade skrifter.

Kanske Lawrences tvekan inför att inkludera dikten bland sina publicerade dikter berodde på hans stormiga förhållande med den temperamentsfulla Frieda von Richthofen, som dock kom från Lothringen och inte Bayern. Frieda hade lämnat make och barn för Lawrences skull. Trots att han till en början hade varit sin hett åtrådda Frieda, ”min bidrottning”, undergiven och beundrande utvecklade sig Lawrence efterhand till en olidligt självcentrerad och osympatisk hustyrann. En välkänd scen utspelade sig på Lawrences förläggares gräsmatta då den berömde författaren tvingat Frieda böja sig ner för att plocka upp en cigarettfimp som han kastat på marken, alltmedan han nynnat på en folkvisa med texten: ”Om du levt med en artist, blir andra män så tråkiga”. Allt tålamod brast hos Frieda, hon grep en lerkruka och krossade den mot den förvånade Lawrences skalle. 

Deras förhållande fortsatte dock till Lawrences död 1930 och trots all sin egoism och emellanåt djupa misantropi kan det inte förnekas att Lawrence var en stor poet och det är utan tvekan kärleken till Frieda som han beskriver i sin efterlämnade dikt:

Inte alla har i sitt hus
i mjuk september, sorgsen Mickelmäss.

Bajerska gentianor, stora mörka, endast mörka,
förmörkande dagsljuset liksom facklor med sin blåa rök
från Plutos glöd,
ådriga, fackelfladdrande med sin flamma av mörker utslaget blå
utdragen i flikar under den vita dagens andedräkt,
fackelblomster från det blårykande mörkret, Plutos mörkblå eld,
svarta lampor från Dios hallar, brinnande dunkelblå,
spridande sitt mörker, sitt blåa mörker, liksom Demeters bleka lampor
sprida ljus, –
led mig då, visa mig väg.

Räck mig en blomma, giv mig en fackla,
låt mig lysa mig själv med gentianans blåa fackelgren,
nedför allt dunklare och dunklare trappsteg, där blått mörknar mot blått
just där Persefone går, just nu, från frostig september
till det blinda rike, där mörker ruvar över mörker
och Persefone är bara en röst
eller ett mörker osynligt inneslutet i det djupare mörkret
av Plutos famn och genom borrad av det dystra mörkrets lidelse,
mitt i glansen av mörka facklor, som ljuta sitt mörker
över den förlorade bruden
och hennes brudgum.

Jag har nu tröttnat på att sitta och skriva i mitt dunkla magasin och går nu ut i vårsolen.

Abbs, Annabel (2018) Frieda: The Original Lady Chatterley. London: Two Roads. Bell, Gertrud (1995) The Hafez Poems of Gertrud Bell with the Original Persian on the Facing Page. Bethesda MD: Ibex Publishers. Benedict, Ruth (1969) Blomman och svärdet: En bok om Japan. Stockholm: Norstedts. Lawrence, David Herbert (1957) Blommor och människor: Dikter i urval och tolkning av Erik Blomberg. Stockholm: FIB;s lyrikklubb. Nathan, John (2000) Mishima: A Biography. Boston MA: Da Capo Press. Ovidius Naso, Publius (1961) Metmorfoser: Originalets text i urval med svensk översättning av Erik Bökman. Stockholm: Natur och Kultur. van Druten, Terry (ed.) (2013) Pierre-Joseph Redouté: Botanical Artist of the Court of France. Rotterdam: Teylers Museum Publishers.

 

BLOG LIST

As so often before, I ended up standing in front of a bookshelf at home, watching the book spines. I pulled out one book bound in red  ̶  Bible for Children. My grandfather had given it to me when I turned eight. On the back of the cover sheet I had once pasted a letter from Grandpa,...
Som så ofta förr hade jag blivit stående framför bokhyllan och med blicken skannat bokryggarna, Jag drog ut en bok, inbunden i rött  ̶  Bibel för barn. Då jag jag blivit åtta år hade jag fått den av min morfar. Framför försättsbladet hade jag någon gång på pärmens insida klistrat in...
They are there, resting among the brain circuits, ready to show up when you need them and sometimes even quite unexpected  ̶  lingering memories (several have been cleared away and disappeared for ever), sayings and songs. Especially the latter have a tendency to move around behind the...
De finns där, slumrande bland hjärnvindlingarna, redo att dyka upp när du behöver dem  ̶  de kvardröjande minnena (flera har rensats ut och försvunnit), talesätten och sångerna. Speciellt de senare har en förmåga att röra sig bakom skallbenen där de blir till ackompanjemang för händelser...
When I was a kid, It happened that an elderly lady moaned and stated: "There´s much ado about earthly worries." Certainly, quite often everyday life seems to be choking us. Family life's wear and tear nibble on the soul. The darkness of duties, worries and mistakes hovers above us, closes in and...
När jag var liten hörde jag någon gång en och annan äldre dam suckande beklaga sig med orden ”det är mycket med det jordiska.” Visst är det så, ibland hotar vardagen att kväva oss. Familjelivets slit och smågnabbande knaprar på själen. Det alldagliga mörkret växer och tycks sluka tillvaron. Livet...
The car is a great place for intense music listening. If you are alone in the complete privacy of your vehicle you can indulge in letting thoughts and impressions flout around to the rhythm of the music. It is like being inside a sound system and today I could not avoid thinking about the words of...
Bilen är en utmärkt plats för att ensam försjunka i musik. Alltmedan tankar och intryck kommer och går känner mig som om jag befann mig inuti en musikanläggning. Lyssnade nyligen till Bob Dylans i allmänhet nerklassade och illa omtyckta Saved – för mycket predikande och hammondorgel, för...
For me reading and writing is an inescapable necessity. I cannot be without it. It is a source for harmony and joy. An escape valve. Unfortunately, it takes a lot of time. If it provided me with an income my urge could easily be justified and my happiness would be complete. Not the least could it...
För mig är läsande och skrivande en svårbemästrad drift, en källa till harmoni och glädje. Det tar dessvärre mycket tid i anspråk. Om det gav en inkomst skulle verksamheten rättfärdigas och lyckan vore fullständigt. Inte minst genom att jag för min närmaste omgivning därmed skulle kunna förvandla...
Items: 41 - 50 of 247
<< 3 | 4 | 5 | 6 | 7 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com